Pappor är lika viktiga som mammor

I söndags publicerades min debattartikel i Expressen apropå Fars dag. Jag anser att pappor är lika viktiga föräldrar som mammor. Eller åtminstone borde vara det. Och att samhället borde signalera att de är det.

Här kan du läsa min debattartikel!

Så här skrev jag:

0,1 procent. Så många par var det som delade föräldraledigheten lika när jag och min man fick vårt första barn. 12 procent är andelen som delar lika i dag.

Under samma tid har andelen dagar som tas ut av pappan ökat från 12 procent till 25 procent. Det går framåt. Nu kanske ni tror att jag är lastgammal, men det är jag faktiskt inte. Mitt äldsta barn fyller 14 år i december. Så här mycket har alltså hänt på bara 14 år.

Ändå känns diskussionen om föräldraförsäkringen ibland rätt tröstlös. Argumenten går i cirklar och har sällan någon koppling till den forskning som faktiskt finns kring vilken påverkan försäkringen har på pappor, mammor, barn och samhället i stort.

Pappor som är hemma med barn är mindre våldsamma, pappaledighet leder till färre skilsmässor, förbättrad hälsa för pappa och till ökad lön och bättre karriärmöjligheter för mamma, bara för att nämna några fördelar med ett jämnare uttag.

Självklart måste vi anpassa föräldraledigheten efter andra sorters familjer än kärnfamiljen också. För singelföräldrar och stjärnfamiljer. Men det är i kärnfamiljen behovet av ökad jämställdhet mellan mammor och pappor är som störst. Så låt mig fokusera på det nu.

 

Ett vanligt argument i dag mot en individualisering av föräldraförsäkringen är att pappor är så dåliga. Debattörer hävdar att papporna ändå inte kommer att ta sitt ansvar. Mammorna skulle tvingas vara hemma utan pengar och bebisar tvingas börja på förskolan för tidigt.

Det skulle bli misär, med andra ord.

Jag vägrar tro det.

Visst finns det värdelösa pappor. Liksom det finns värdelösa mammor. Kanske finns det fler usla pappor än mammor? Men de allra, allra flesta pappor är fantastiska och vill sina barns bästa.

Och oavsett så kan vi inte ha en politik som utgår från att pappor är sämre föräldrar än mammor. En politik som förutsätter att mammor täcker upp för dåliga pappor.

Från 12 procent till 25 procent på 14 år. Det visar att pappor kan och vill förändras.

Så grattis alla pappor till den tredje pappamånad som nu tycks bli verklig!

Den innebär inte bara en månad till hemma med barnen för er, utan också en månad som kommer göra skillnad för framtidens pappor och barn.

För det är de här öronmärkta månaderna som har drivit fram utvecklingen sedan första månaden infördes 1995. Då ökade uttaget för papporna snabbt till i snitt en månad. 2002, när den andra kom, tog papporna snart ut i snitt två månader. I dag tar papporna ut tre månader. Om det fortsätter så här är vi jämställda om 60 år. Men ärligt, vore det inte toppen om vi slapp vänta så länge?

 

Vissa hävdar att pappamånader inskränker familjernas frihet. Men vems frihet pratar de då om? Var papporna för 14 år sedan som bara tog ut 12 procent av föräldraledigheten mer fria än papporna i dag som tar ut 25 procent av dagarna? Och har mammorna någonsin haft valet att inte vara föräldraledig?

Och har någon frågat barnen vad de vill?

Jag tror inte att dagens pappor känner sig mer förtryckta. Nyligen kom en undersökning som tvärtom visade att pappor överlag tycker att de är riktigt bra föräldrar. De har nog rätt. De är bra. De allra flesta.

Jag tror på papporna. Jag tror att de är lika viktiga som mammorna. Så viktiga att vi i dag borde individualisera försäkringen helt.

Föräldraskap är ett 100-procentigt åtagande. Pappor borde ses som lika viktiga föräldrar som mammor. Och det borde samhället och politikerna tydligt signalera.

Det om något vore väl en fantastisk present till alla pappor på fars dag?

Bättre än en småtrist slips.

Det finns en massa forskning som visar att det blir bättre för alla om vi har ett jämnare uttag. Pappor som tar pappaledigt är mindre våldsamma och får bättre hälsa (det finns till och med studier som visar att länder där pappor är mer med sina barn är mindre våldsamma). Mammors löner och karriärutveckling blir bättre för varje månad pappan tar ut. Pappaledighet leder till färre skilsmässor och större chans till fler barn för paret. Sveriges BNP skulle öka om vi hade ett jämnare uttag. Och förstås: barnen skulle få vara mer med båda sina föräldrar. Vilket är superviktigt om något skulle hända: en olycka eller i värsta fall ett dödsfall – då har båda föräldrarna bättre förutsättningar att ta hand om barnen och större chans att försörja sig själva. Det är också viktigt om det blir en skilsmässa. Också viktigt om det skulle bli en vårdnadstvist att båda föräldrarna har visat att de kan och vill ta hand om barnet.

Ibland ses sådana här argument som en inskränkning av barnfamiljernas frihet. Men jag ifrågasätter det starkt. Det är bara att titta på hur uttaget har sett ut de senaste 30 åren. Inte många har utnyttjat rätten att dela lite hur som helst. De allra flesta delar exakt så som föräldraförsäkringen signalerar. När vi 1995 fick en öronmärkt månad som inte gick att överlåtas (så kallad pappamånad) ökade pappornas uttag till exakt en månad. 2002 när vi fick en till så kallad pappamånad ökade pappornas uttag till nästan exakt två månader. Nu, 13 år senare, är vi uppe i tre månader för pappor – och nu införs en tredje pappamånad. Förvånandsvärt få väljer annorlunda.

Frågan är om papporna i dag som tar tre månader känner sig mindre fria än papporna 2002 som tog två månader. Var papporna som tog en månad 1995 mer fria än dagens pappor?

Vad som sällan hörs i debatten är också att pappor faktiskt dubbelbestraffas om de tar ut mer föräldraledighet än förväntat. Mammor förlorar på att ta lång föräldraledighet, men pappor förlorar ännu mer. Dessutom vinner mammor på att papporna tar ledighet (de får bättre löneutveckling för varje månad pappan tar ut), medan män inte alls vinner på att mammorna tar ut fler dagar.  Sådana här negativa effekterna skulle försvinna om samhället såg föräldrar som likvärdiga och tvingade arbetslivet att räkna med att alla småbarnsföräldrar någon gång är hemma med sina små barn. Det skulle göra att vi får ett mycket barnvänligare samhälle. Och kanske skulle vi även motverka åldersdiskrimineringen på arbetsmarknaden. Småbarnsföräldrar kanske kan få ta en liten paus från arbetslivet – medan de som har stora barn kan få ge allt de har. I dag räknar vi bort mammorna under några år – och det syns tydligt i lönestatistiken. Från att ha haft jämställda löner före barnafödande ålder växer gapet rejält runt 30, när de flesta får sina första barn. Och det gapet består sedan livet ut.

Det är märkligt att den här frågan är så laddad. Alla andra försäkringar vi har i det här landet är individuella och det finns vissa krav för att man ska få ut dem. Varför ska denna vara annorlunda? Det är ju ändå våra gemensamma skattepengar. Och om det nu tydligt har visat sig att det sätt vi tar ut dagarna slår så orättvist både mot pappor och mammor, och samhället i stort, varför inte knyta pengarna till varje enskild förälder och visa att vi tycker att varje förälder är viktig, oavsett kön? En försäkring är ju inte heller tvingande. Du behöver inte plocka ut sjukersättning, vab-pengar eller semester. Du behöver inte utnyttja föräldraförsäkringen. Men att staten ställer vissa krav på oss när de betalar ut pengarna tycker jag inte är konstigt. Och vi köper ju de krav som finns i dag (till exempel att man ska plocka ut fler dagar i veckan när barnet är litet, och man kan inte ta ut pengarna efter att barnen har nått en viss ålder).

Utnyttja försäkringen du som vill och behöver den. Om den inte känns rätt för dig, gör det inte. Vill du vara hemma i flera år, varsågod. Men det är ju inget resten av samhället kan betala för. Det minsta vi kan begära av en gemensam försäkring är att den inte ökar på orättvisor. Det gör dagens system.

Att inte skriva

images

Just nu känner jag rätt mycket frustration. Jag är en författare, som inte skriver. Ja, det låter väl rätt motsägelsefullt. Men det är så det är, och det är så det har sett ut under en längre tid.

Det beror helt enkelt på att jag har ett heltidsjobb och en familj och några tidskrävande intressen som slukar all min tid. Den åttonde dödssynden har jag skrivit på semestrar och långhelger. Och enbart på semestrar och långhelger. Under terminerna har jag låtit manuset vila för att sedan plocka upp det igen när det har blivit jul, påsk, Kristihimmelfärdshelg och framför allt sommarlov.

Nu är det höstlov, men jag har jobbat hela lovet. Det betyder att jag inte har haft någon skrivtid sedan i somras. Historien glider ifrån mig, karaktärerna bleknar, även om de finns där i bakhuvudet och då och då poppar upp och berättar något för mig.

Jag är en författare som inte skriver. Som inte har skrivit på länge och jag märker hur det tär på mig.

Men så skriv då, kanske ni tänker. Det är väl bara att börja? Jag har lovat mig själv att aldrig skriva om jag bara har en dag ledigt. Otillfredsställelsen i det är ännu större än att låta manuset vila. Det är svårt att förklara för någon som inte skriver. Men det handlar om att man måste kliva in i sin värld och det tar sin lilla tid. Man måste acklimatisera sig i sitt egna universum. Hitta tillbaka till språket, känslan, lära känna personerna igen. Det är som när man möter gamla vänner efter mycket lång tid. Det kan kännas lite trevande i början (inte om man är riktigt goda och gamla vänner, men så där mittemellan). Vad har hänt sedan sist? Hur mår du i dag? Hur var det med jobbet, familjen och så vidare. Var var vi någonstans, du och jag, sist vi sågs? Och sedan lossnar det. Likadant är det när man skriver. Det finns ett motstånd i början, en hög tröskel att kliva över, mycket sly att rensa bort innan man får sikten klar. Det finns säkert många duktiga författare som klarar av det snabbt så att de sedan kan börja producera. Men inte jag. Jag behöver minst en långhelg. En halv dag till att ta mig in i historien, få tillbaka känslan, och sedan börjar jag knackigt skriva. Dag två går det lite bättre. Dag tre börjar det flöda. Jag känner mig själv. Tre dagar måste jag ha för att ens försöka skapa något. Men har jag tre dagar så kan jag å andra sidan få ur mig rätt mycket. Jag vet att jag skriver ovanligt fort. Utan problem kan jag rätt snabbt komma upp i 7000–8000 tecken om dagen, ja, vissa produktiva dagar 15 000.

Men jag är en slow starter. Ingen idé att sätta av en halv söndag alltså. Så därför är jag nu en frustrerad författare som inte skriver. Men jag ser ljuset. I december har jag tagit en vecka ledigt. DÅ ska jag fortsätta på det jag skrev i somras. Något som förhoppningsvis kan bli en uppföljare till Den åttonde dödssynden.

Ungern!

I går hände det igen. Min agent ringde:

”Jag hade fel.”
”Jaha”, svarade jag.
”Ja, jag sa Polen, det blev inte nästa land.”
”Nä…” sa jag.
”Det blev Ungern!”

Jippie! Nu är det fem länder, och det är tydligen väldigt, väldigt bra. Väldigt, väldigt, väldigt, VÄLDIGT bra om man är debutant som jag. Behöver jag säga att jag är superglad?

Det vore roligt om boken fick lite ny fart även här hemma i Sverige. Den drunknade ju rätt fort bland alla andra nya spännande böcker. Vilket jag förstår! Minns att det kommer ut ungefär 22 000 böcker i Sverige, varje år. Alltså många varje dag. Men kanske, kanske kan det här leda till att fler även här hemma får upp ögonen för Den åttonde dödssynden.

12189769_10153235982948511_6699931832282093505_n

Jag har alltid drömt om att få åka till Budapest! Kanske får jag möjligheten nu.

Ett fjärde land!

I fredags eftermiddag ringde min agent Catherine och berättade att även Holland köpt rättigheterna till Den åttonde dödssynden. Jag blev förstås helt överväldigad! Tre länder på tre veckor! Fantastiskt. Jag frågade om hon trodde att det kunde bli fler, och jo då, hon trodde nog det. Hon sa att hon tippade att Polen eller Frankrike skulle bli nästa land att hoppa på. Jag gick hem och tog helg alldeles lyrisk.

Jag hann knappt komma till jobbet på måndag morgon så ringde hon igen.

”Vad var det jag sa i fredags?” frågade hon.
”Polen eller Frankrike”, svarade jag.
”Precis. Du är såld till Frankrike!”

Helt otroligt! Fyra länder på fyra veckor. Kanske stannar det där. Kanske hakar något ytterligare land på. Jag tänker njuta av detta. Är grymt tacksam.

Bokhora om Den åttonde dödssynden

Jag har redan bloggat om den här recensionen, men eftersom jag har en ny blogg nu, så känner jag att jag vill ta upp den även här. Bokhora är en bokblogg som jag har följt och läst i många, många år nu. Jag tror att de starkt bidrog till att bokbloggarna blev så viktiga i branschen. De nådde ut, var seriösa och skrev bra recensioner. Jag tror verkligen att de hjälpte till att höja statusen för bokbloggare överlag. Så ja, jag läste förstås med spänning när Bokhora recenserade min bok Den åttonde dödssynden. Och jag ska inte sticka under stol med att jag blev lättad när jag hade läst.

”Rebecka Edgren Aldén har skrivit en riktigt fin spänningsroman, med bra intrig och snygga nutidsmarkörer. Jag sträckläste denna lilla pärla häromveckan och avslutade mycket nöjd.”

Och så lite längre ner:

”Nu kommer hon alltså med sin första – för jag hoppas det kommer fler – skönlitterära roman och det är skitbra! Jättespännande story där jag som läsare får kämpa för att lista ut hur det ligger till, det är några snygga twistar och jag tycker verkligen om att Rebecka vävt in så många nutidsfenomen – självhjälpsböcker, hur vi beter oss på sociala medier etc. Även förlags- och tidningsvärlden är jätteroligt och skickligt skildrade (inte så konstigt då, med tanke på Rebeckas bakgrund). Många av de ingredienser som jag gillar i den här typen av romaner finns alltså med. Bra balans mellan spänning/intrig och fluff dessutom.

Perfekt bladvändare för den som gillar lättsmält underhållning i den här kategorin.”

Tack Johanna Ögren, för att du läste och recenserade! Och här kan ni andra läsa hela recensionen.

Domestic noir

gone_girl-v2

När jag började skriva Den åttonde dödssynden hade jag bestämt mig för att det skulle bli en thriller, inte en deckare. Spänning, men utan klassiskt upplägg med ett mord i början och sedan poliser (eller journalister, läkare, eller vad det nu är) som hittar mördaren.

Jag var inspirerad av Karin Alvtegens S-serie från 90-talet. Om ni inte har läst dem, så gör det! Det var flera fristående skrämmande bra romaner, som har den där psykologiska nerven som gör att man bara inte kan lägga ifrån sig dem. Svek, Skam, Skugga, Skuld... Jag slukade dem alla.

Jag var mer intresserad av det psykologiska spelet mellan människor än av stora mordutredningar – även om jag kan tycka att sådana böcker är väldigt underhållande att läsa.

En psykologisk thriller tänkte jag mig. När boken var färdigskriven, och till och med fått kontrakt (men ännu inte kommit ut) läste jag Gillian Flynns Gone girl och kände direkt att oj, det här är ju samma genre! Här var en författare som också skrev om skadade människor i trasiga relationer, där mycket bubblade under ytan.

Det gick ett tag till och sedan fick jag ett namn på genren: Domestic noir!

Redan förra året på bokmässan besökte jag ett seminarium där förläggare och agenter pratade om suget det fanns just nu efter psykologiska thrillers som utspelar sig i hemmen – nästan definitionen av domestic noir. Jag minns att jag satt och hoppade i stolen, jag hade ju skrivit just en sådan bok. Tänk om det faktiskt var sant? Att det var just sådana böcker många ville läsa just nu?

Då kunde jag inte ens drömma om att bli såld utanför Sverige, men det känns bra i stunden att höra att det var en genre som väckte intresse.

Tidigare i år läste jag Paula Hawkins Kvinnan på tåget – en internationell jättesuccé och en klassisk domestic noir. Fantastiskt bra bok!

Här är en bild från årets bokmässa när jag träffade Paula Hawkins:

Paula

Nu kan jag tänka mig att någon invänder – varför är det så viktigt att sortera in böcker i genrer? En bra bok är väl en bra bok? Jag håller med! Och jag vill verkligen inte känna mig låst i en genre. Men samtidigt vet jag ju hur jag själv fungerar. Har man sett en film som man gillar, letar man efter något liknande. Har man läste en bra bok som man gillar, så letar man efter något som påminner om den. Och ja, jag har kommit på att den här genren, det är den jag alltid har gillat. Det är lite Hitchcock över den. Och ni som läst min bok vet att jag har låtit mig inspireras av Hitchcock… Marie Hermansson är också en författare som skriver i den här genren. Det kan vara lite skruvat, många knäppa människor som krockar med varandra och spännande historier.

Tidigare i höstas skrev min vän Catia Hultquist en krönika i DN om domestic noir (hon nämnde inte mig i texten, det hade känts jobbigt eftersom vi känner varandra så väl), apropå succén med Kvinnan på tåget. Hon beskriver genren så här:

”Spänningen och svärtan har flyttat in och håller sig inom hemmets väggar. ­Favoritämnet i den växande thriller­genren domestic noir är det urspårade äktenskapet.”

I min bok finns alla ingredienser. Mörka hemligheter, fasadbyggande, saker som inte är som de tycks, människor som är något annat än de utger sig för att vara.

Catias förklaring till varför genren blivit så populär just nu:

”En förklaring skulle kunna vara att domestic noir är en reaktion på den tillrättalagda bilden av familje­livet som presenteras på sociala medier. Båtfärder, skuttande barn, mysiga grillkvällar. Far ror och mor är rar. Instagram kallas visserligen för ”bilddagbok”, men är för de flesta en dagbok som konsekvent utelämnar skuggorna.

Samtidigt är de flesta medvetna om trollen som härjar under husgrunden likt Muns i ”Jordskott”. Det skapar förstås ett sug efter den riktiga dagboken, de verkliga berättelserna. Och som ”Kvinnan på tåget” så skickligt ringar in: för de flesta kvinnor är hemmet en oerhört laddad plats: en scen, ett projekt, en tävlingsarena. Och för några kvinnor – ett riktigt farligt ställe.”

Min bok handlar också mycket om just den där tillrättalagda bilden vi så gärna vill presentera i sociala medier. Men här har jag dragit det till sin spets. Hur långt är man beredd att gå för att bevara den där idylliska bilden man varit mån om att bygga upp? Vad händer när allt spricker?

Läs hela Catias krönika här!

 

Jag hittade den här intressanta artikeln från Independent om genren och där fanns också några boktips som jag definitivt ska titta närmare på.

Om ni är som jag som älskar genren domestic noir – här är 6 böcker ni definitivt bör läsa:

 

gone-girl

Gone girl av Gillian Flynn – absolut en domestic noir och en av världens bäst sålda böcker! Otroligt välskriven, skruvad historia om ett allt annat än sunt par.

kvinnan-pa-taget
Kvinnan på tåget av Paula Hawkins – fantastiskt bra bok, skrämmande om det perfekta paret som inte är så perfekt. Om mörka hemligheter som lurar under ytan. Också finns här det jag älskar – en huvudperson som inte går att lita på.

de-forsvunna
De försvunna av Caroline Eriksson – en helt ny bok som börjar med att Greta, hennes man Alex och dottern Smilla kommer till en ö. Mannen och barnet går i land och försvinner. Ingenting är sedan som man först trodde. Otroligt vackert skrivet och riktigt spännande och obehaglig. Även här, som i Kvinnan på tåget (och i min egen bok) finns en huvudperson som man inte riktigt kan lita på. Den här boken är redan såld till 20 länder, och visar hur populär den här typen av böcker är just nu.

9789187173394_200_musselstranden_e-bok

Musselstranden av Marie Hermansson – En 4-årig adoptivdotter försvinner under mystiska omständigheter. Många år senare avslöjas familjehemligheter och vad som egentligen hände. Mystisk stämning och vackert skriven.

svek

Svek av Karin Alvtegen – En otrogen man, en hämnd och sedan går allt snett. Otroligt bra bok och skrämmande i sin lågmäldhet. Karin Alvtegen är en stor författarförebild.

fagelbovagen-32

Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors – ett riktigt mästerverk. Karin är övertygad om att hon är en fin och god människa, men allt förändras när Katerina flyttar in… Kanske inte en thriller i ordets rätta bemärkelse. Men Sara är så otroligt bra på att skapa spänning mellan människor och om vad som händer när bilden av oss själva krackelerar (ja, jag är jätteinspirerad av henne i Den åttonde dödssynden).

Recensioner

den-attonde-dodssynden

Den åttonde dödssynden har fått en hel del bra recensioner. Inte bara är de bra för att de är positiva till boken och historien, även om det ju är fantastiskt. De är bra för att de är intressanta och spännande skrivna. Jag läser dem med stort intresse. När man har jobbat med en text så länge, levt med karaktärerna och historien under så lång tid, blir man lätt hemmablind – har jag berättat det här, eller finns det bara i mitt huvud? Boken har blivit en del av en själv. Det är svårt att förklara hur jag menar. Men allt som rör Nora och Frank och de andra i boken och allt som händer – finns ju inte med. Det finns ju en hel del mellanrum i berättelsen, där det är meningen att läsarna själva ska tolka, fylla i och läsa in sitt (förstås färgat av varje enskild läsares historia och bakgrund). Det skulle inte gå att skriva en läsvärd berättelse och berätta allt eller förklara allt. Då skulle det bli ointressant. För mig som debutant var det en riktig utmaning att hitta den där balansen där jag berättar tillräckligt och inte för mycket.

Så, när jag läser recensioner så läser jag inte bara betyget, och vad de tyckte om boken. Utan också HUR de läste, VAD de läste in. Vad de tyckte att boken handlade om. Och helt ärligt, det är ju det här som är så fantastiskt med böcker. Så fort de lämnar författaren, blir tryckta och klara, så tillhör de läsarna. Varje läsare läser varje bok på sitt sätt. Och det finns inget rätt eller fel.

Jag försöker tänka på det här varje gång jag börjar läsa en recension. Också för att stålsätta mig ifall recensionen skulle vara hård eller elak. Tack och lov har det inte varit några sådana recensioner, men samtidigt är det något jag får köpa. Ju fler som läser, desto fler åsikter om boken kommer ju att komma. Om jag kan minnas att se på läsarna på det här sättet, och istället förhålla mig nyfiken till deras läsning och tolkning av boken, så tror jag att jag kan klara även riktigt dåliga recensioner.

Här är en recension av Den åttonde dödssynden som jag tyckte var väldigt bra. Nyanserad, men ändå positiv. Det är Lottens bokblogg som har läst och recenserat. Läs vad hon tyckte här!

Stort tack för en mycket bra recension och förstås, stort tack för att du läste boken, Lotten!

Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande

En bok börjar alltid med en intention. Något man som författare vill förmedla, undersöka, visa på, göra en poäng av. Det kanske låter högtravande, men man har ett budskap.

I alla fall var det så för mig. Jo, jag visste att jag ville skriva spänning. Psykologisk spänning. Men jag är och har alltid varit väldigt politisk. Det finns saker som jag vill peka på. Saker som jag tycker skaver i vår värld.

gilla-laget-hur-allt-gick-at-helvete-med-positivt-tankande

Jag brukar säga att mitt skrivande av Den åttonde dödssynden började med Barbara Ehrenreich bok Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande. Och det är faktiskt sant. Det var när jag läste den som jag bestämde mig för att undersöka om det gick att göra en läskig, spännande bok om just det fenomen som Barbara Ehrenreich skriver om i den boken. Jag hade kastat mig över den när den kom, av flera skäl. Dels för att jag hade läst hennes andra böcker och var ett stort fan. Jag träffade henne faktiskt här i Stockholm för många, många år sedan när hon var aktuell med boken Barskrapad. Dels för att hon skrev om något som jag länge, länge funderat på, stört mig på och diskuterat mycket: Övertron på positivt tänkande.

Nej, jag är ingen negativ människa. Och jo, jag tror visst att livet blir bättre om man försöker se allt från den ljusa sidan. Men när en hel industri av självhjälpscoacher dök upp som svampar ur marken och började tjäna stora pengar på mindfulness, affirmation, positivt tänkande och liknande, ja, då tyckte jag att det blev för mycket. Jag reagerade särskilt på att de la över ett så stort ansvar på individen. Likt sekter där varje personliga misslyckande beror på svaghet i tron. Skilsmässa, sjukdom, handikapp, död… ja, det var för att du inte trodde tillräckligt mycket eller rätt. Jag såg den här tendensen tydligt i diskussionen om cancer. Cancer beskrivs ofta som ett krig som måste vinnas med vilja och jävlar anamma. Jag ville inte dö, jag bestämde mig för att leva, jag skulle inte låta cancern vinna över mig. Den typen av retorik. De som dör förlorade kriget. Och outtalat förstår man att de inte ville leva lika mycket som de som överlevde, eller? Det där störde mig. Och tydligen störde det Barbara Ehrenreich för hon hade skrivit ett helt kapitel om det rosa flum hon hamnade i den dag hon blev bröstcancerpatient.

I samma veva som jag började skriva på min bok och hade bestämt att den till viss del skulle slå mot självhjälpsbranschen och individtänket att du själv är ensamt ansvarig för din lycka och framgång dök ett nytt fenomen upp på himlen: människor som varumärken. Det var också ett märkligt fenomen. Plötsligt pratade vanliga människor om sig själva som varumärken. Det hängde förstås ihop med hela sociala medier-vågen med twitter, facebook och instagram. Men också om otrygga anställningar och en allmän känsla av att man som människa var tvungen att sälja in sitt bästa jag för att bli vald (om och om igen).

Jag bestämde mig för att slå ihop de här två samtidsfenomenen i en thriller. Vad händer med en människa som byggt upp en fantastisk fasad, som är helt beroende av sitt till viss del fejkade varumärke – och som dessutom byggt framgången/luftslottet på teorin om positivt tänkande? Vad händer om omgivningen inte längre spelar med? Om någon ser igenom? Om inget går som det var tänkt, och allt faller?

Där har ni hela utgångspunkten för min bok!

Det här med intentioner… de är ju lätta i författarens huvud, men oj, så svåra att genomföra. Min bok skulle ju lätt kunna läsas som en vanlig spännande thriller. Man behöver inte se det där som jag nyss målade upp för att tycka att den är spännande. Jag visste aldrig om jag hade lyckats med min intention. Men så dök jag på ett blogginlägg, där skribenten visar att den har läst och verkligen förstått vad det var jag tänkte, vad det var jag försökte göra. Och ja, då blev jag lycklig!

Läs de här raderna, skrivna av bokbloggaren och ex-bokhoran Helena Dahlgren, så förstår ni:

”Jag tyckte om båda, men vill särskilt lyfta fram Edgren Aldéns skildring av känslomässigt kaos och livslögner under perfekt (”perfekt”) samtidsyta. ”Skriet från kärnfamiljen” goes ”Gone Girl” i villaidyllen, typ. Något i tonen, vardaglig med en anstrykning av underliggande hot, känslan av att allt när som helst kan kollapsa, att alla ska genomskåda en som den bluff man är, högg till. Igenkänning? Ja. Jag pratade senast idag med någon om detta, det orimliga, djupt ohumanistiska i vår samtids ständiga strävan efter, tja… strävan. Hur vi aldrig duger, hur våra hem aldrig duger, hur allt som är vårt, våra kroppar, våra karriärer (jag brukar säga ”mitt jobb” som en sorts barnslig motståndshandling, tänker mig att ”jobb” versus ”karriär” är lite som ”lägenhet” kontra ”våning”), till och med våra BARN blir renoveringsprojekt, ”potential”. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vill vara nog, ÄR nog, utan förbättringspotential, men hur är en sådan ståndpunkt ens möjlig i dagens samhälle? Hur förhålla sig till sjukdomen som är vår samtid utan att själv bli en del av symptomen? Det går ju inte. Ursäkta derailande, men jag blir så upprörd. Och jag tänker att det är skitsmart att använda denna samtid som fond för en psykologisk thriller, för hur normkritisk man än kan vara är behovet av att bli omtyckt, att höra hemma, större. Diskrepansen, det hopplösa gapet däri, är en grogrund för väldigt intressant litteratur, tänker jag.

Huvudpersonen Noras nogsamt kalkylerande varumärkesbyggande, ”spontana” Instagrambilder, viljan att bli omtyckt som hotar att utplåna ens jag, vilket det nu är under alla filter, fick mig att tänka på min egen novell ”No filter” när jag läste ”Den åttonde dödssynden”. Hur jag vill fortsätta utforska detta i något annat format. Och, framför allt, hur jag vill läsa mer om detta, gärna av svenska författare.”

Nu tycker jag att ni ska läsa hela Helena Dahlgrens briljanta inlägg om psykologiska thrillers som genre och hennes tankar om Den åttonde dödssynden!

Refuseringar…

original

På min förra blogg var det ett inlägg som ständigt toppade listan över mest lästa. Och vad kan det ha handlat om? Jo, något som de allra, allra flesta författare haft personlig erfarenhet av: Refuseringar.

De allra, allra flesta författare har någon gång blivit refuserade. Det hör liksom till. Alla som skriver vet det. De allra, allra flesta böcker som skrivs blir refuserade.

Eftersom det inlägget var så otroligt populärt så delar jag det här – i något redigerad form.

När jag berättar att jag blivit refuserad en massa gånger blir vissa väldigt förvånade. Inte mina skrivande vänner och bekanta, men andra. Många av mina icke-skrivande vänner har frågat: Men varför valde du inte Bonnierförlagen? Du jobbar ju på Bonnier (jag jobbar på Bonnier tidskrifter som gör magasin). Ha! Varför jag inte valde? Man väljer inte. Bonnierförlagen tackade nej.

Första utkastet av Den åttonde dödssynden blev klar redan sommaren 2012. Samma höst skickade jag in den till 6–7 förlag. Alla tackade nej (utom ett mindre förlag som faktiskt tackade ja). Dock fick jag från nästan allihopa väldigt fina och utförliga lektörsutlåtanden.

90 procent av alla manus får en standardrefusering, i alla fall om man får tro författaren och välkända skrivläraren Sören Bondeson. Läs bara de här raderna som jag har hämtat från Kristina Svenssons blogg:

”Refuseringar hör till författandet enligt Sören Bondeson. När förlag får manus delas de upp i tre högar; ej utgivning, kan vara intressant och intressant. 90% hamnar direkt i högen med ej intressant och får standardrefusering. Enligt Sören Bondesson görs inga misstag där utan dessa böcker är helt enkelt inte tillräckligt bra för att ges ut. Han räknar in de manus han själv skrev i början av sin karriär dit.

Det är bland de sista 10% som läses av redaktör eller en utomstående lektör som misstag görs och blivande bästsäljare refuseras av misstag. Får du ett längre refuseringsbrev med synpunkter på ditt manus  har det fallit i den sista gallringen och då kommer du enligt Sören Bondeson förr eller senare att hitta ett förlag.”

Det här hade jag inte läst när jag fick mina första refuseringar. Sista meningen ”Får du ett längre refuseringsbrev med synpunkter på ditt manus  har det fallit i den sista gallringen och då kommer du enligt Sören Bondeson förr eller senare att hitta ett förlag” är ju otroligt hoppfull, eller hur?

Men även om jag inte hade läst det så hade jag pratat med tillräckligt många i branschen för att veta hur otroligt få som får ja. Självklart sved det ändå att få nej, men jag blev inte särskilt knäckt. En av mina författarvänner förklarade för mig på ett tidigt stadium att man ska vara djupt tacksam om man får ett lektörsutlåtande (istället för ett standardiserat tack, men nej tack). Hon sa att det kan ses som förlagets första utsträckta hand, det är inte ett nej, utan början på en kommunikation. Hon sa också att många förlag vill se vad den aspirerande författaren gör med den där feedbacken. Det säger ju något om en person hur den hanterar konstruktiv kritik. Det kanske inte är lika lockande att jobba med en författare som tycker att varje bokstav och kommatecken i sitt manus är absolut nödvändigt, och att ingenting får ändras (jo, det finns genier som säkert kan skriva den perfekta boken från början, men de är försvinnande få. Jag skulle ändå uppskatta att 99% av alla manus behöver redigering).

Jag fick som sagt nej, men bra feedback, från cirka 6–7 förlag. Med min väns ord i öronen tackade jag så hemskt mycket för att de tagit sig tid att läsa och för den konstruktiva kritiken. Sommaren 2013 bearbetade jag om manuset utifrån det jag tyckte kändes relevant i förlagens kritik (man behöver absolut inte ändra något som inte känns bra). Hösten 2013 skickade jag in det omarbetade manuset. Hela hösten hann gå, men till slut svarade Norstedts (som tackade nej i första vändan) ja.

För en tid sedan läste jag i tidningen Skriva om hur många manus förlagen får. Jag minns att Norstedts då svarade att de får ungefär 2000 manus om året. Av dessa får 20 utförliga lektörsutlåtanden och 3–4 av dem blir utgivna. Det ser ungefär likadant ut på de andra förlagen. Så med det i bakhuvudet kände jag mig väldigt nöjd med mina många fina lektörsutlåtanden, även om det var refuseringar.

skc3a4rmavbild-2014-01-15-kl-22-42-55

Så tänkte jag avsluta det här inlägget med lite uppmuntran! Det här är en lista på framgångsrika författare som har blivit refuserade – som jag har hämtat från Elisabet Norins utmärkta handbok: Tre enkla regler finns inte – en romanskola (Isaberg förlag):

Astrid Lindgrens manus till debuten Pippi Långstrump blev refuserad av Bonniers.

Johan Ajvide Lindqvists succéroman Låt den rätta komma in blev refuserad sex gånger innan Ordfront sa ja.

JK Rowlings Harry Potter blev refuserad av mellan nio och femton förlag…

Stephen King fick ihop 84 refuseringsbrev innan en tidning köpte en novell av honom (läs om det i hans fantastiska Att skriva)!

Fler som blev refuserade: Agatha Christie, George Orwell (Animal Farm), Zadie Smith (Vita tänder), James Joyces (Dubliners), Fredrik Forsyths (Schakalen).

Som ni ser, man ska inte ge upp! Även de bästa blir refuserade!