Manus till förlaget!

I går var en riktig milstolpe-dag (märkligt ord, men ni fattar!). Jag skickade in min uppföljare till förlaget. De har inte läst en rad än så länge. Visst, jag har kort berättat vad den handlar om, men det är ju något helt annat att låta dem få läsa.

Många författare som jag känner skickar in lite eftersom, låter förlaget läsa delar, och även när det inte är så färdigt. Jag inser fördelen med det. Men jag ville ändå inte det. För mig var det viktigt att skriva klart allt, gå igenom det ordentligt, låta några testläsa – redigera en gång till och SEN skicka in. Och den dagen var i går.

Det som fick mig att trycka på skicka-knappen var faktiskt en av mina testläsare som skickade det här till mig på facebook:

testläsare

Jag blev så glad! Även om jag förstås tar allt mina testläsare säger med en viss nypa salt, eftersom det är människor jag känner, människor som vill mig väl, som har de snälla glasögonen på sig. Men ändå! Det betyder något, det betyder att det ändå är okej mitt nya manus.

Jag VET att jag är långt ifrån klar. Är beredd att jobba om rejält, om min förläggare har synpunkter och jag vet ju hur processen ser ut. När den är tillräckligt bra går den till redaktör, som också har småpill och synpunkter.

Vad jag ändå känner är att det jag nu har skickat in, är bättre, som hantverk, mer komplett som historia, än det manus jag skickade in som blev antaget. Jag HAR lärt mig något på vägen! Tror att detta, med mycket hårt arbete, kan bli riktigt, riktigt bra! (Och då ska ni veta hur otroligt läskigt det är att säga något sånt … karma och så vidare…).

Håll nu tummarna för att förläggaren också tycker att det är bra!

Vissa dagar är tuffare än andra

I dag är en sådan där dag. Mycket motstånd. Tycker att vartenda ord jag nu redigerar är skit!

Hur kan det blir så här? Det är ju tredje gången jag går igenom historien, varför tycker jag att det är så dåligt just nu? Det kan ju vara så att stycket jag just nu redigerar inte är så bra. Eller så har jag bara en riktigt dålig dag. Eller så är det en kombo av de två.

Hittade den här gamla godingen – Ten rules for writing fiction. Tycker att den är så bra! Här är de 10 reglerna (och de stämmer verkligen) av författaren Anne Enright:

1 The first 12 years are the worst.

2 The way to write a book is to actually write a book. A pen is useful, typing is also good. Keep putting words on the page.

3 Only bad writers think that their work is really good.

4 Description is hard. Remember that all description is an opinion about the world. Find a place to stand.

5 Write whatever way you like. Fiction is made of words on a page; reality is made of something else. It doesn’t matter how “real” your story is, or how “made up”: what matters is its necessity.

6 Try to be accurate about stuff.

7 Imagine that you are dying. If you had a terminal disease would you ­finish this book? Why not? The thing that annoys this 10-weeks-to-live self is the thing that is wrong with the book. So change it. Stop arguing with yourself. Change it. See? Easy. And no one had to die.

8 You can also do all that with whiskey.

9 Have fun.

10 Remember, if you sit at your desk for 15 or 20 years, every day, not ­counting weekends, it changes you. It just does. It may not improve your temper, but it fixes something else. It makes you more free.

Antagen

Ett av de största ögonblicken i en skrivande människas liv är då man blir antagen av ett förlag. Självklart kan man välja att ge ut själv. Men de allra, allra flesta drömmer ändå om att passera det trånga nålsögat och bli antagen av ett förlag.

Det är för det första en viss kvalitetsstämpel. För det andra är det mycket enklare för dig som författare om du har ett förlag i ryggen. De hjälper dig med allt från redaktörande, redigering, korrektur, marknadsföring, försäljning, omslag, ser till att den finns i både fysiska bokhandlar och på nätbokhandlarna. Här har jag tidigare skrivit om skillnaden mellan att bli utgiven och att ge ut själv.

Det är många som undrar hur det går till när man blir antagen. Det är förstås olika för olika författare och förlag. Om vi börjar med att konstatera att det handlar om några promille av alla inskickade manus som blir antagna. Mitt förlag Norstedts får ungefär 2000 inskickade manus per år, och av dem blir 3–4 antagna. Då är förstås inte redan etablerade författare medräknade. När ett förlag antar en bok så ser de inte bara till just den boken. Mitt förlag var tydliga med att de antog mig som författare. De räknade inte med att första boken skulle vara bärande. Det kan ofta ta några böcker innan en författare hittar sin publik, blir läst, och i förlängningen blir lönsam för förlaget (och för författaren själv).

Jag skrev klart Den åttonde dödssynden i den första versionen hösten 2012 och skickade då in till 6–7 förlag. Det tog flera månader, och sedan fick jag nej. Från alla! Dock fick jag positiva lektörsutlåtanden från flera, där de uppmuntrade mig att bearbeta vidare och skicka in igen. Exakt det gjorde jag. Det tog ett år till (jag jobbade ju heltid, och skrev bara på semestrar). Hösten 2013 skickade jag in igen. Då tog det ända fram till dagen innan julafton då jag i ett mejl fick det glädjande beskedet att Norstedts ville ge ut min bok.

Julen 2013 alltså! Sedan tog det 1,5 år innan boken var ute. Den släpptes i slutet av juli 2015. Det gäller att ha tålamod när man skriver.

Testläsare

I går skickade jag mitt första utkast till fyra testläsare. De ska försöka läsa nu över helgen. Det är nära och kära, men ändå känns det läskigt. Jag har ju egentligen bara gått igenom manuset två gånger själv. Så det är verkligen ett utkast. Jag kommer att vara spänd hela helgen!

Det jag vill veta av testläsarna är:

Fungerar historien? Vill man läsa vidare? Fungerar karaktärerna – är de intressanta? Bryr man sig om dem? Är det spännande? Håller historien ihop? Är jag övertydlig eller för hemlig? Upprepar jag mig? Alltså har jag gett samma ledtrådar flera gånger? Har jag förklarat historien för mycket? Eller, har jag förklarat för lite? Är det några uttryck jag använder för mycket/ofta (säkerligen!)

Vad som inte är lika viktigt just nu: Stavfel, syftningsfel, ordval. Små redigeringssaker alltså. Självklart är det viktigt senare, på slutet. Men nu är det fortfarande ett utkast, ett råmanus. Det kommer säkert skrivas om i stora delar flera gånger till, innan det når finslipandet.

Det ska verkligen bli spännande att höra vad de tycker! Nervöst.

Första redigeringen är klar

Det är helt otroligt! Jag skrev ju klart första utkastet av min andra bok i mars. Sedan dess har jag gått igenom, redigerat, skrivit om, bearbetat, strukit, lagt till, flyttat. I går eftermiddag blev jag klar med det jag kallar första redigeringen. Det är långt kvar. En bok kräver flera genomarbetningar. Men ändå!

Nu ska jag skicka boken till fyra personer som ska få agera testläsare. Det är alltid superläskigt. Jag vet ju att boken kommer att bli bättre, kommer att förändras. Men för att nå dit måste någon utomstående läsa. I dag skickar jag. De har lovat att läsa under Kristi Himmelsfärdshelgen. Och sedan, när jag har fått deras kommentarer och bearbetat lite till så är det dags att skicka till förlaget.

Och när förlaget har läst räknar jag med ytterligare några bearbetningar. En bok kan i princip redigeras hur många gånger som helst. Det måste man räkna med som författare.

Håll nu tummarna för att mina testläsare gillar det de läser i helgen!

Långsamt, långsamt framåt

Det gäller att ha tålamod när man skriver bok. Jag redigerar och går igenom hela mitt manus nu. Tycker ibland att det går plågsamt långsamt. Fastnar lätt. Är ofta okoncentrerad och vandrar iväg i tankarna, gör annat (kollar facebook, hänger tvätt, läser mejl, surfar runt, går ut med hunden, hänger tvätt …). Och det kan ta tid att skriva om ett helt stycke. Nu med lite mer eftertanke än förra gången. Frustration blandat med lust. För det är samtidigt väldigt roligt! Texten växer fram, nu när historien redan finns. Hittills känns det helt okej. Även om jag ibland rodnar när jag läser något uselt stycke. Vad tänkte jag när jag skrev det där? undrar jag då. Men som helhet känns det ändå okej. Jag har ingen aning om ifall det håller! Men jag hoppas det.

Det blir ungefär 10 sidor om dagen. Nu har jag hunnit till sidan 66. Och hela manuset är knappt 200. Vi pratar inte boksidor nu, utan sidor i word. Det blir ungefär 350 boksidor.

Låta karaktärerna tala

När jag skriver har jag ju ett rätt utförligt synopsis. Jag vet hur det börjar och ungefär hur det slutar. Och så vet jag de viktigaste vändpunkterna och hur varje person ska utvecklas.

Men trots det kan jag då och då inte komma vidare. Jag vet vart jag ska, men inte hur jag ska ta mig dit. Ibland vill jag inte skriva för att det känns som att jag missar något. Min väg framåt känns konstruerad och fel. Då tar jag ett långt bad, eller en lång promenad med hunden och funderar igenom vad som har hänt hittills i historien. Jag tänker på varje karaktär och vad just den går igenom just nu. Då händer ofta det magiska – figurerna talar till mig!

Jag inser att det jag först hade tänkt att skriva var alldeles för banalt, för tråkigt, eller inte hängde ihop med det som redan hänt. Istället kommer historien till mig. Och det blir alltid bättre.

Just nu håller jag på med sista delen i min uppföljare. I går fick jag en total blackout och kunde inte skriva en rad. Jag försökte skriva det jag hade tänkt, men det blev alldeles platt och det kändes inte rätt. Så jag la mig i badet. Låg där i över två timmar. Och när jag klev upp så hade historien tagit en dramatisk vändning i mitt huvud. Allt blev mörkare och hemskare. Ondare och mycket mer spännande. En av mina personer i boken gjorde något riktigt hemskt. Och nu har jag ingen aning om vad som ska hända härnäst. Det är plötsligt lika spännande för mig att skriva det som jag hoppas att det är för läsarna att läsa det.

I rask takt skrev jag efter badet över 21 000 tecken. Visserligen krävde det att jag raderade en hel del av det jag hade försökt pressa fram tidigare, men det gjorde verkligen ingenting. I dag fortsätter jag. Historien rinner fram ur fingrarna och jag är hela tiden på spänn, för jag vet inte exakt vad mina karaktärer kommer att säga eller göra.

Fortsättnings följer …

Ps. Fram tills i dag har jag skrivit totalt 334 000 tecken! Slutet är nära. Ds.

Varför är det så svårt att slutföra?

Skrivandet av det här manuset har gått otroligt snabbt. Jag har på bara knappt två månader skrivit i stort sett hela första utkastet. Det beror ju förstås till stor del på att jag för första gången i mitt liv skriver på heltid, men ändå! Jag trodde verkligen inte att det skulle gå så fort.

Här måste jag pausa, och skriva en ordentlig brasklapp: Att jag har skrivit nästan hela boken betyder inte att den är nästan färdig. Jag har skrivit rätt skissartat och jag vet att jag kommer att behöva bearbeta och redigera texten ett antal gånger.

Men ändå! Större delen av historien är klar.

Och nu är jag då vid slutet. Slutscenerna, då allt ska knytas ihop. Jag vet egentligen vad som ska hända, men ändå är det något som säger stopp.

Under tre dagar har jag inte kommit framåt i min historia alls. I fredags började jag istället från början och skrev om stora delar. Det är som att min hjärna, mina fingrar vägrar ta i de där slutscenerna. Jag kommer ihåg att det var samma motstånd förra gången. Slutet var absolut värst.

Jag har funderat mycket på varför det är så svårt att slutföra. För det första är det svårt med slutet. Så många trådar som måste knytas ihop. För det andra känner man kravet att spänningen måste accelerera. Slutet innebär ju ett naturligt crescendo. Ett klimax. Och det kräver en hel del av författaren. Alla som är vana läsare vet ju hur otroligt irriterande det är med en bok som börjar så bra, lovar så mycket, men som sedan inte håller hela vägen. Ofta är en bok superspännande fram till slutet. Och sedan kan slutet blir lite av ett ”jaha” – blev det inte mer än så? Ett sorts antiklimax. Som författare vill man så mycket med en bok, så länge boken håller på kan vad som helst hända, det kan bli hur bra (eller dåligt) som helst! Men när man skriver slutet stänger man på sätt och vis projektet.

Jag tror att det är det som skrämmer mig. Och jag vet att jag inte är ensam. Många skrivande människor har svårt att slutföra. Det är lättare att hitta på en bra idé, lättare att skriva en spännande början. Men att få ihop allt och slutföra – det är det svåra!

I några dagar till ska jag tillåta mig själv att gå igenom det jag redan har skrivit, för att ladda för slutet. Men senast nästa vecka måste jag ta mig an det. Och håller jag min skrivplan (med 10 000 tecken om dagen) så borde jag ha ett färdigt utkast av hela historien till slut i början/mitten av april.

Tvivel

Jag kämpar på med min uppföljare. Det har gått bra. Jag har hunnit skriva långt på historien. Men nu börjar tvivlen smyga sig på. Det är tur att jag känner igen mönstret. För just nu finns det mest en massa negativa tankar i mitt huvud: Det här är helt meningslöst. Ointressant. Banalt. Klyschigt. Och ständigt ställer en inre kritiker mig frågor som: Vem ska någonsin vilja läsa det här? Varför gör du det här? Vem tror du att du är?

Och så domen: Du kommer aldrig kunna skriva en bok igen. 

Jag försöker ta mig igenom de här stunderna genom att påminna mig själv om att det är en del av den kreativa processen.

779ea68ce4b3ad0406d110c1c5c33049

Samtidigt kan jag ju inte låta bli att tänka – kanske har jag rätt? Kanske är det här bara skit? Men ska jag låta det stoppa mig? Nej. Även om det är svindåligt det jag skriver nu, så måste jag slutföra det. Och det som är dåligt kan bara bli bättre. Då får jag väl fixa det sen. Det är ju inte slutversionen jag skriver nu.

Jag VET allt detta. På ett intellektuellt plan så förstår jag exakt var jag befinner mig just nu. Men på ett emotionellt plan så är det bara jävligt jobbigt.

Försöker minnas denna:

imgres-1