Att våga hoppa!

I dag var första dagen på resten av mitt liv. Ja, det är det ju alltid. Men i dag var det en speciell dag. I går jobbade jag min sista dag på mitt jobb. Jag har jobbat 14 år på Bonnier Magazines & Brands, men i höstas sa jag upp mig. Det blev några förlängningar under januari, februari och mars – av praktiska skäl (så att de hann bygga upp organisationen och ersätta mig), men i går var det alltså över.

Jag fick en fantastiskt fin avtackning. Jag känner en så stor tacksamhet och en enorm värme när jag tänker på den, på alla spännande jobb jag har haft på förlaget under dessa år – och framför allt alla underbara människor jag har fått förmånen att lära känna och jobba med under den här tiden. 14 år är en lång tid!

Jag är verkligen ingen drömmare, utan en riktig realist. Jag skulle aldrig drömma om att rekommendera någon att sluta jobba för att satsa på en dröm. Att skriva böcker är svårt. Att leva som författare är nästan omöjligt. Det gäller att verkligen veta vad man ger sig in på. Men jag har ändå gjort det här ett tag nu. Hittills har jag skrivit en fackbok (en debattbok), två romaner, och varit med i 4 antologier. Jag har ett förlag, och jag är på god väg med min tredje thriller (som är tänkt att komma ut nästa sommar). Och jag har några sidouppdrag för att dryga ut kassan.

Det här nya livet kanske inte pågår för evigt. Jag tycker att det är alldeles för roligt att jobba för att tänka att jag aldrig mer ska göra det. Jag kan tänka mig att ta ett halvår, ett år här och där och leva som författare, och sedan gå in och ta några uppdrag under något år. Det är ju också ute i det ”verkliga” livet man får all inspiration. Vi får se. Jag stänger inga dörrar. Vet bara att jag från och med i dag är författare på heltid. Nästan.

De uppdrag jag tagit nu vid sidan av har alla något gemensamt – det är extremt roliga uppdrag som utvecklar mig. Saker jag aldrig gjort förut, som jag tyckte lät för kul för att tacka nej till. Jag VET att det inte alltid kommer att vara så, att jag kan välja och vraka. Men just nu är det så, och då tänker jag njuta av det.

Vad ska jag göra då? Jo, förutom att skriva min tredje thriller som jag ska ha ett första utkast på före sommaren, så ska jag redaktöra en bok (det har jag aldrig gjort tidigare), jag ska ledar Crimetimes deckarpris (5 priser med olika jurys), jag ska ta ”leda” och ta hand om läsare på en vandringsresa för tidningen Tara. Och så ska jag föreläsa och skriva lite resereportag. Det kan tillkomma lite fler uppdrag. Men framför allt ska jag skriva!

Jag älskade mitt jobb, men det slukade mig. Jag hann inte skriva. Och jag var tvungen att sluta innan jag slutade älska mitt jobb. Jag vill inte bli bitter och arg på jobbet. Jag vill tycker om det jag gör, ha passion, ett driv, tycka det är roligt att gå till jobbet. Men jag visste att om jag skulle fortsätta och samtidigt hindras från att skriva, så skulle jag förr eller senare bli förbannad och bitter. Jag tänker alltid att först försöker man påverka så mycket det går. Man knyter inte näven i fickan och klagar – utan man gör det man kan. Men i slutändan är det bara en själv man kan förändra och påverka. Och det är det jag kallar ansvar. Att ta ansvar för sin situation. Så jag sa upp mig. Och jag är så glad för det. Nu kommer jag bara minnas jobbet med glädje. Vara tacksam över att jag har haft det så bra och fått göra så roliga saker, med så underbara personer. Jag lät det inte gå för långt, och jag lät det inte äta upp min författardröm.

Ibland måste man våga hoppa. Våga testa. Jobb, tänker jag, kommer alltid finnas! Viktigast är hur jag känner på min dödsbädd. Vågade jag leva min dröm? Vågade jag försöka? Jag måste vara sann mot mig själv.

En tredjedel av romanen är skriven. Nu ska jag öka tempot! Vi börjar i morgon. Långfredag är väl en utmärkt dag att skriva psykologisk thriller?

100 000 tecken skrivna!

Det har gått lite trögt. Men framåt. Under januari och februari har jag skrivit två dagar i veckan, och jobbat tre. Men inte riktigt ändå, för jag har haft lite andra uppdrag under mina två skrivdagar också. Sakta har ändå historien tagit sig. Märker att det går lättare och lättare. Det är verkligen så som en av mina gamla skrivarkurslärare sa en gång: ”Det är först när man skrivit en 60 000-70 000 tecken som man kan börja jobba med texten.” Den måste liksom hitta sin form, sina karaktärer, sin historia. Och det har jag nu. Då går det lättare.

Nu är jag äntligen uppe i 100 000 tecken! Det är ungefär en fjärdedel av hela boken. Räknar med att den blir ungefär 400 000-450 000 tecken lång. Det är inte alls säkert att det är just dessa tecken. Stora delar kommer att skrivas om, bearbetas, redigeras. Men viktigast nu är att skriva igenom hela historien. När man har gjort det kan man börja fila, bygga ut, ändra. Ibland kommer man ju på bra grejer när man kommit in en bit i historien, och då måste man gå tillbaka och skriva in och ”plantera” in det i början av boken.

Just nu är jag väldigt förtjust i min historia. Jag gillar mina karaktärer och tycker att det är väldigt spännande. Försöker njuta av den känslan för vet att det kommer att ändras. Jag kommer både hata, skämmas, tröttna på min text innan den är klar 😉

I morgon reser jag till varmare breddgrader och ska skriva på heltid! Har som mål att skriva minst 20 000 tecken om dagen då. Och förhoppningsvis kan jag om en vecka göra ett nytt inlägg som heter 200 000 tecken skrivna!

Det är halva boken det! Nu kör vi.

Skrivarkurs

Nu har jag skickat in min första text till den nya skrivarkursen jag börjar nästa vecka. Det här blir min sjätte skrivarkurs på kvällstid jag går. Ser så mycket fram emot det och har stora förväntningar.

Jag har tidigare skrivit flera gånger om skrivarkurser. Läs gärna här och här!

Även om jag redan har gett ut två böcker är det pirrigt att skicka in sin text. Jag drog mig in i det sista, kände varje gång jag läste igenom den att jag inte var färdig, att jag borde jobba om den. Och det är så det är! Det är inte färdigt. Jag borde jobba om den. Jag gästbloggade om det där på Debutantbloggen förra året – om att skriva till stor del handlar om att stå ut med att det blir dåligt. För det blir det. Uselt. Det är som en lerklump som är totalt oformlig, som måste bearbetas i flera omgångar, för att till sist – om man har tur och tålamod och skicklighet – kunna bli ett litet mästerverk till skulptur.

Så, min text är fortfarande en oformlig lerklump och den ska jag nu visa upp för ett gäng andra skrivande människor, de flesta fortfarande helt okända för mig. Ni kanske fattar att det är läskigt?

Och samtidigt så nyttigt! För om man skulle fastna i det där att texten är för dålig, bearbeta om i all oändlighet, då skulle man inte komma vidare. Att skriva en bok handlar om att stå ut med att det blir dåligt och ÄNDÅ fortsätta. För det är först när man har skrivit hela historien man på riktigt kan förädla den. Och då är det många timmars text man ska stå ut med under tiden.

Jag har hittills skrivit 12 sidor. 26 300 tecken (4 600 ord, men jag räknar aldrig ord).

Mina böcker brukar ligga på mellan 400 000 och 450 000 tecken. Så. ett antal tecken kvar med andra ord.

Och det är där jag sätter en stor förhoppning till skrivarkursen.

  1. Deadlines – varannan vecka MÅSTE jag lämna in helst 20 sidor text. Betyder att jag kommer framåt.
  2. Får feedback direkt på det jag skrivit, och kan diskutera både upplägg, karaktärer, teknik och historia med mina kursare.
  3. Får träffa andra som skriver, och förhoppningsvis inte känna mig lika ensam och värdelös (för jo, jag gör det ofta när jag sitter och skriver).
  4. Får läsa andras texter och inspireras av dem, både av dess styrkor och svagheter.

Så. Nu kör vi! Lerklumpen ska bli en skulptur!

 

Hur går det?

2018 var ju en vändpunkt för mig. Jag sa upp mig under 2017 och meningen är att jag inte ska ha något ”fast” jobb att gå till, satsa på skrivandet och förstås samtidigt försöka försörja mig på lite allt möjligt.

Så, hur har det gått?

Jo, mitt gamla jobb började med att anlita mig tre dagar i veckan januari och februari, så det har inte varit jättestor förändring. Men ändå. Från att ha jobbat 150 procent, jobbar jag extremt mycket tre dagar i veckan, och är faktiskt hemma två dagar i veckan. Även om jag inte helt kan släppa mitt gamla jobb då så har jag ändå så sakta börjat skriva.

Jag är inne i en känslig, men rolig fas, där jag famlar rätt mycket. Jag skriver lite, gör mycket research, funderar mycket och framför allt läser mycket. Hittills i år har jag läst 8 böcker. Kände att jag behövde läsa mycket, för att komma i stämning, för att bli inspirerad, för att stänga ute mitt gamla jobb (som är väldigt krävande och samtidigt så otroligt spännande, så att det är svårt att sluta). Jag har alltså stängt in mig i en massa andra världar, för att försöka blocka min egen värld ute.

Vad har jag läst då? Blandat! Både romaner och deckare, en del psykologiska thrillers (den genre jag själv skriver i) och så en klassiker. Vissa böcker är till viss del research, det är något jag behöver från dem. Andra är bara till för att få hamna i en annan värld. Någon annans universum.

Jag har en stomme till en historia, men den är långt ifrån klar, så jag googlar mycket, letar efter bra teman, efter uppslag, grubblar mycket. Samtidigt måste jag skriva, för jag vet att det inte fungerar genom att bara fundera. Tänker att all skriven text är bra skriven text, även om den senare måste skrivas om.

Måste producera av en annan anledning också. Jag har anmält mig till en ny skrivarkurs, och den drar igång om en dryg vecka. Och innan dess (typ i dag) måste jag skicka in ett antal sidor.

Läskigt! För jag känner mig inte redo, har inte hunnit tillräckligt långt för att veta om jag är på rätt väg. Men jag måste. Och då får det bli som det blir. Att gå skrivarkurs handlar mycket om att våga blotta sig. Visa ofärdig text för andra. Ta emot feedback på det man skrivit, även sånt man är väldigt osäker på. Ser verkligen fram emot kursen – det blir min sjätte skrivarkurs faktiskt. Men just nu är jag nervös.

2018 – en nystart!

Ibland kommer man till ett vägskäl. Det gjorde jag under 2017.

Jag har länge enbart skrivit på semestrar och långhelger. Samtidigt haft ett heltidsjobb. Det har varit kämpigt, men jag har älskat mitt jobb, är van att jobba mycket och hårt. Samtidigt har jag älskat att skriva, och inte haft några problem med att göra det under semestrar och långhelger.

Men. Under 2017 förändrades situationen. Ett fruktansvärt tragiskt dödsfall i min familj (ett barn) fick min värld att skaka. Livet blir aldrig som det var förr.

Jag fortsatte jobba lika mycket som tidigare, märkte att jag inte riktigt hade ro att sörja. Men, jag märkte det i min kropp. Jag som aldrig haft ont någonstans började få ont, lite här och där. Det var som att min kropp berättade det min hjärna inte hade tid att ta in.

Jag har alltid lidit av en rätt osund workoholic. Jobbat alldeles för mycket. Samtidigt har jag älskat att jobba. Älskat alla mina olika jobb. Och jag har varit bra på mina jobb. Förmodligen för att jag lagt ner så mycket tid, energi och passion i dem. Så även med mitt senaste. Ett fantastiskt roligt jobb, ett riktigt drömjobb! Men, dödsfallet fick mig att se över mina prioriteringar. Jag hade kört på i 180 hur länge som helst. Jobbat betydligt mer än heltid, och sedan skrivit varenda semesterdag i sju år. Och jag insåg att det här inte var det liv jag ville ha. Jobbet åt upp så många andra delar i mitt liv som jag ville ha med. Tid för återhämtning, tid med familjen, tid med vänner. Och kanske (rent egoistiskt) framför allt: tid att skriva. Skrivandet har alltid varit mitt andningshål, men nu hade jag inte ens det. Även semestrarna fylldes med jobb.

När någon i ens närhet dör stannar världen. Det är smärtsamt. Evigheten känns så orättvis. Nu var det tusen gånger värre eftersom det var ett barn, ett mig närstående barn. Livet blev så skört. Jag blev skör. Det var som att jag till sist insåg att allt kan ta slut, när som helst. Och inte bara mitt liv, utan ännu värre, ett liv som tillhör någon jag älskar.

Även om jag alltid vetat att livet är värdefullt, var det som att jag nu verkligen förstod det. För visst är det så att man har en skyldighet att ta vara på sitt liv? Vara sann mot sig själv? Inte bara ånga på och jobba. Utan verkligen göra det som betyder något. Min dröm har ju alltid varit att skriva, att en dag leva på mitt författarskap. Hur svårt det än är är det ingen ursäkt för att inte ens försöka. Det var de tankarna jag fick. Jag var tvungen att åtminstone ge det en chans.

Så, jag sa upp mig. Läskigt och befriande. Samtidigt lite sorgligt, eftersom jag älskar mitt jobb och tycker väldigt mycket om de jag jobbar med.

Under 2018 är min plan att skriva min tredje roman. Och försöka förverkliga min dröm om att kunna leva på mitt författarskap. Det kommer ta tid. Än är det långt kvar. Så, jag ser framför mig ett fattigt 2018, i pengar räknat, men rikt i andra aspekter. På något sätt får jag försöka försörja mig, utan att det går ut för mycket över mitt skrivande och min familj. För det är också en del av planen – att hinna vara med de jag älskar lite mer. Ta det lite lugnare. Inte leva på de ständiga kickar som min arbetsnarkomani ger. Utan vila ibland. Ta det lugnt. Och stå ut med det.

Ett nytt år är här. Helt oskrivet. Jag har kastat mig ut över kanten. Vågat språnget. Lämnat ett älskat jobb. Stängt en dörr för att kanske upptäcka nya dörrar att öppna.

Klart det är läskigt. Inte bara ekonomiskt. Utan även på andra plan. Jag hade en status i mitt jobb. Det var något jag var bra på. En plats där jag var trygg, omtyckt, behövd. Nu har jag inget. Kanske lyckas jag inte ens skriva min tredje roman? Jag vet ju hur svårt det är. Och även om jag klarar att skriva klart den är det inte säger att förlaget säger ja. Vad som helst kan hända. Jag försöker omfamna ovissheten. Se det som ett spännande äventyr.

Nu kör vi!

Om att ha författarvänner

Att skriva är ju ett rätt ensamt jobb, eller hobby, eller vad man nu ska kalla det. Jag har inget emot det. Tvärtom. Jag blir mer och mer introvert, ju mer jag skriver, ju mer författare jag blir. Ibland blir jag nästan mörkrädd när jag inser att jag inte har någon som helst lust att träffa någon, prata med någon, bara längtar efter att få sitta i min fåtölj och skriva eller läsa …

Nu har jag ju ett väldigt socialt jobb, samt en stor familj. Så ensam är jag ju inte. Men jag har verkligen inga problem med att vara för mig själv.

Så skönt då att få känna sig normal, eller i alla fall inte fullständigt abnorm, när jag träffar mina författarvänner och de säger att de känner igen sig. Vi har det alla gemensamt – vi längtar hela tiden efter egen skrivtid.

Jag har ett gäng vänner som också är författare. Eller rätt många. Men vi är några stycken som träffas regelbundet och äter middag. Författarna kring det runda bordet kallar vi oss själva. Vi är åtta stycken och även om det går flera månader mellan det vi ses är det alltid lika roligt. Tillsammans kan vi älta allt kring författarlivet, berätta om våra svårigheter, glädjas åt våra framgångar, avslöja våra hemligaste drömmar. Det är fantastiskt kul att få följa de här författarna och deras skrivarliv. Även om jag allra helst sitter hemma i min skrivarfåtölj så behöver jag då och då komma ut och få träffa dem här, spegla mig i dem och tja, helt enkelt få känna mig lite normal.

På bilden ser ni nästan hela Författarna kring det runda bordet, från middagen nu i veckan på restaurangen Halv grek plus turk: Frida Andersson Johansson, Camilla Davidsson, Anna Lönnqvist, Eva Rydinger, Eva Swedenmark, Annika Estassy Lovén och jag. Saknas gör Kristin Emilsson.

Mer mani än geni

Ett ämne jag har varit inne på tidigare är hur jag alltid har vägrat se på mig själv som en talang. Eller ett geni. Eller någon som ”bara har det”.

Så är det nämligen inte.

Att jag lyckats skriva en bok handlar till 90% om hårt arbete. Visst, jag kan skriva. Jag är journalist. Men jag har mött så många skrivande människor som är tusen gånger bättre än jag på att skriva. Det är inte det som är grejen. Det är att GÖRA. Och det är där min styrka ligger. Att GÖRA. Att fortsätta, år ut och år in. Varje ledig stund, varje semesterdag. Varje söndag. Jag fortsätter skriva, även om jag är trött, inte har någon inspiration, allt blir skit, jag inte hittar orden.

Många jag möter tror att jag måste ha något speciellt. Att de aldrig skulle klara det, för att de inte kan skriva, inte har tillräckligt bra fantasi, inte skulle kunna komma på en historia och så vidare. Men jag tror att de har fel. De flesta har säkert allt det där. Det de saknar är den riktiga drivkraften, galenskapen som krävs för att faktiskt skriva och slutföra en bok.

För länge sedan läste jag att bara 10% av ett författarskap är talang, och 90% är hårt arbete. Det kändes så trösterikt att läsa det. Jag har alltid drömt om att skriva, bli författare. Men jag har alltid vetat att jag inte är någon naturbegåvning. Ingen som bara har det, som bara låter det flöda ur fingrarna. Men om det framför allt handlar om hårt arbete, så insåg jag att jag hade en chans. För är det något jag är riktigt, riktigt bra på så är det hårt arbete. Där knäcker jag de flesta.

Så det var så jag gjorde. Slet. Jag har lagt ner extremt mycket tid. Jag har offrat en massa (vila, sömn, slötid, fester, tv, vänner, semestrar, soliga dagar, tid med min familj … ja, så är det).

Det krävs ju ett visst mått av galenskap. Och ja, jag är övertygad om att jag förmodligen inte är riktigt klok. Rent av galen.

Som sagt, mer mani än geni. Det är jag det.

Om att inspirera och bli inspirerad

En av mina bekanta, som jag har känt länge, kommer i vår med sin första roman. Som alla debutanter har hon skrivit sitt författarporträtt i Svensk Bokhandels tjocka katalog. (Det gjorde jag med, 2015 när Den åttonde dödssynden kom ut.) Hon har skrivit så otroligt fint – om sin resa med sin bok. Och om mig! Och hur jag inspirerade henne!

Det fantastiska med detta är att exakt samma kväll som jag inspirerade henne att skriva en bok, så inspirerade hon mig att börja träna – på riktigt! Skrev om detta på min facebook-sida, tänkte att jag kunde dela med mig av den historien här också:

Nu ska jag berätta en riktigt inspirerande historia! Eller snarare två! För cirka 2,5 år sedan var jag och Erika Scott på samma förlagsfest (Forum) och började prata (vi kände varandra sedan tidigare). Erika berättade om sin träning. Hon hade bestämt sig att komma i sitt livs form innan hon fyllde 50, och hade börjat blogga om det. Hon pratade så otroligt inspirerande om sin träning, hur hon tagit sin kropp och hälsa på allvar, och investerat i sig själv. Jag blev så inspirerad att jag bara några veckor senare köpte kort på Sats och bokade en PT. Ni som känner mig vet hur det gick – jag är starkare än någonsin och är inne på tredje året med tre stenhårda PT-pass i veckan med världens bästa PT! Samma kväll på den där festen hade tydligen jag berättat, minst lika inspirerande, om hur jag bara bestämt mig för att skriva en bok – kosta vad det kosta vill! Min första bok Den åttonde dödssynden. hade precis blivit antagen av Norstedts efter år av kämpande. Erika blev tydligen lika inspirerad av mig som jag av henne, att hon gick hem och skrev en bok hon också! Den blev också antagen av Norstedts! Om detta skriver hon så fint om i sitt debutantporträtt i senaste Svensk Bokhandel. Tack Erika för inspirationen! Och är så glad att vi båda kunde inspirera! Lycka till med din bok Vi ses i Disneyland – ser fram emot att läsa den och hänga med dig i montern på Bokmässan!

Här är Erikas fina text i Svensk Bokhandel:

Och så här ser hennes bok Vi ses i Disneyland ut:

Om ni är nyfikna, så såg det ut så här när jag skrev i Svensk Bokhandel 2015:

Det som är så fint med det här är hur vi inspirerade varandra! Men också, tycker jag, att vi faktiskt hyllar varandra för det. Jag har tidigare skrivit flera gånger om hur Erika fick mig att börja träna och även sagt det till henne. Tillsammans är vi starka! Ser så fram emot att läsa Erikas bok.

När är man klar?

En vanlig föreställning när det gäller författarskap är att man skriver en bok och sedan är den klar. Jag minns när jag första gången gick ut och berättade att jag hade skrivit klart ett manus, från början till slut. Då frågade väldigt många: ”Jaha, har den kommit ut nu?”

För det första är det ju inte alls säkert att det blir en bok som kommer ut bara för att man har skrivit klart en historia.

För det andra så är ju boken inte klar bara för att man har skrivit klart själva historien. Det är ju då det stora jobbet börjar.

Jag tror inte folk inser hur otroligt mycket jobb det är med en bok. Att över huvud taget komma i första målet, att skriva klart till slutet, det i sig är en bedrift och inte många klarar det. Därefter måste man ha tålamodet att jobba igenom sin text ett stort antal gånger. Jag tror att jag har skrivit igenom min första bok säkert 20 gånger. Och slängt minst två tredjedelar och skrivit till en massa text. Och det var bara INNAN jag fick kontrakt.

Om man nu hör till de lyckliga få som får ett bokkontrakt (några promille av de som skickar in) så börjar nästa stora vända med boken. Jag skrev om stora delar av min bok efter att jag hade fått kontrakt. Jag och min förläggare gick igenom den flera gånger. Och nej, det är inte hen som ändrar, utan jag. Och ja, det är jag som bestämmer om jag vill ändra eller inte. Ingen tvingar dig. Men om man är debutant kan det vara värt att lyssna på en erfaren förläggare, annars är man (tycker jag) lite korkad, minst sagt.

När förläggaren tycker att boken känns tillräckligt färdig går den till redaktör. Redaktören kan också ha både små och stora synpunkter. I mitt fall gick jag över boken en gång till. Därefter gick redaktören igenom den, och slog ner på alla småsaker. Rena felstavningar, upprepningar, klyschor, felaktigheter, tog bort småord och så vidare. Eller snarare, hon föreslog vad jag skulle ändra, sedan var det jag som fick ändra om jag ville. Och till 99% gjorde jag som hen föreslog.

Men det är inte slut efter det. För då är det korrekturet, och jag läste igenom det en gång till.

Så, när är boken klar? Ja, den är klar först när den går till tryck. Då kan man inte påverka mer. Och då, kan jag lova, är man ganska trött på sin text.

Min uppföljare befinner sig i förläggarskedet. Jag har alltså redaktör och korrekturet kvar. Till tryck går den någon gång i vår. Då är den klar!

Misstagen som byggde min karriär

I går hade jag en väldigt hektisk dag! Och otroligt rolig! Men även utmanande och rätt nervös (jag tycker att det är rätt läskigt att prata inför folk, men jag gör det ändå!).

Dagen började redan vid 8 på morgonen. Då var jag nämligen på plats i en av Hötorgsskraporna på tidningen Resumés talangforum, som en av två talare. De hade bett mig komma och prata om ”Misstagen som byggde min karriär”, det är en satsning de har som de kallar #baramänniska.

Jag la till en underrubrik:

13450703_10153722164403511_7565643025318346913_n

Jag berättade om hur jag som 20+ hamnade i en djup depression och sedan i terapin insåg att jag faktiskt inte var en talang eller ett underbarn som jag någonstans hade trott (jag VAR ett duktigt barn, men egentligen inte speciellt duktigare än andra). Det var jättejobbigt att inse, och särskilt skammen var fruktansvärt jobbig! Hur hade jag kunnat tro att jag var bra, liksom?

Här är jag när jag står och pratar, och visar en bild på mig själv som barn:

13413621_10153780606888380_8071220015497067386_n

MEN, med åren har jag insett att det där var det bästa som kunde hända mig. För när jag sedan gick ut i arbetslivet, fortfarande en prestationsprinsessa som hade ett stort bekräftelsebehov så insåg jag att jag aldrig kunde lita på talang. Istället har jag alltid jobbat hårt, aldrig gett upp, jag är en sådan som alltid dyker upp, sällan ställer in, alltid gör mitt bästa, kämpar och försöker lära av mina misstag. Jag litar aldrig på att jag kan något, utan måste alltid anstränga mig. Att vara en talang kan också vara ett ok – du blir bunden vid din talang, och när motgångarna kommer kan de bli svårare att hantera än om du hela tiden får kämpa. Det tog en massa år, men sedan insåg jag att utan talang går det också! Jag har kunnat bli nästan vad jag har velat, nå dit jag har strävat, lyckats med det jag har velat, genom hårt arbete och envishet – men utan talang! Det är alltså en befrielse att INTE vara låst vid en talang!

Därefter berättade jag om några av misstagen som jag har gjort under min karriär, och som jag har lärt mig mycket av, och som har tagit mig vidare på olika sätt. Och så slutade jag föredraget med 10 snabba karriärtips som har funkat för mig. Om ni är nyfikna, så är det de här:

  1. Lita aldrig på talang. Jag vet med mig att jag inte har någon särskilt begåvning, därför litar jag aldrig på talang. Jag jobbar hårt, samarbetar, tar till mig av kritik, dyker alltid upp, gör det jag ska, är envis och ger inte upp – det har visat sig att det ofta slår ren talang. Genom mitt liv har jag ofta stött på människor som är otroligt begåvade. Ska man tävla med dem, gäller det att ligga i 😉
  2. Sparka aldrig nedåt. Tycker att det är otroligt osympatiskt med människor som sparkar nedåt och slickar uppåt. Dessutom rejält korkat. Utvecklingen går så fort fram i arbetslivet i dag. Den som var din praktikant i går kan vara din chef i dag. Så av medmänsklighet eller av ren självbevarelsedrift – var schysst mot alla!
  3. Var sann mot dig själv. Min värsta mardröm är att jag ska fastna på ett jobb, tycka att det är bekvämt, men ändå känna mig missnöjd. Jag tror att det är lätt att bli bitter då. Jag försöker alltid vara sann mot mig själv. Känns det inte bra, gå därifrån! Det kan ibland ta lite tid, och ibland kan det gå väldigt fort, men stå upp för det du känner är rätt!
  4. Ge inte upp dina drömmar. Min dröm var egentligen aldrig att jobba på livsstilstidningar, men jag älskar att göra tidning och har trivts hela tiden. Men mina drömmar har varit andra, att skriva böcker och vara med i samhällsdebatten. Jag har aldrig gett upp de drömmarna, och jobbar vid sidan av för att uppfylla dem. Tror att det är superviktigt att hålla sina drömmar vid liv! Och åtminstone leva sin dröm lite grann, även om det bara blir vid sidan av.
  5. Var självkritisk och lär av dina misstag. Misstag gör alla. Jag försöker att inte vara så hård mot mig själv. Jag bryter ihop, har ångest, men sedan reser jag på mig och funderar igen – vad gick fel, vad hade jag kunnat göra annorlunda, vad lär jag mig av detta? Då kan misstaget vara något som utvecklar dig! Det värsta jag vet är folk som aldrig lär sig, som gör om samma misstag gång efter gång och som skyller misstagen på omständigheter och andra människor. Så fort något blir fel – fråga dig vad DU hade kunnat göra annorlunda! Erkänn ditt misstag, även inför andra, och försök vända det till något positivt eller lär av det!
  6. Var generös. Egentligen otroligt lätt. Många har varit generösa mot mig, jag försöker vara generös mot andra. Och, det ger mig något tillbaka. Jag har ett gäng yngre kvinnor som då och då frågar mig om råd, eller som bara vill prata av sig och diskutera igenom saker. Jag försöker alltid ställa upp – och på kuppen lär jag mig otroligt mycket! Så det är ren win win! I detta ingår att ge andra kredd. Inte ta åt sig äran från det andra har gjort. Lyfta andra, prata väl om andra. Vi är inte konkurrenter!
  7. Välj rätt chef. Jag har haft tur, jag har nästan bara haft bra chefer. Men jag har haft några få dåliga också. Och vad jag har insett är att skillnaden mellan att ha en bra chef och en dålig är gigantisk! En bra chef lyfter dig, ser till att du utvecklas, ser dig, är lojal med dig. En dålig chef trycker ner dig, stoppar dig, är illojal med dig. Jag har gett mig själv löftet att aldrig mer acceptera en dålig chef.
  8. Kom förberedd. Eftersom jag är en medelmåtta och aldrig klarar att göra saker på volley – nej, det går inte för mig – så ser jag till att alltid vara förberedd. Jag vet att det finns duktiga människor som klarar att gå in och hålla värsta talet, gör en intervju på ren rutin eller något annat utan att förbereda sig. Jag hör inte till dem. Jag måste förbereda mig! Och det gör jag.
  9. Var noga med detaljer. Ett litet faktafel, eller ett felstavat namn kan sänka ett helt reportage. Jag är supernoga med detaljer. Särskilt namn! Jag litar aldrig på att jag kan stava alla ord eller att jag vet hur människor stavar sina namn. Jag koller upp – VARJE GÅNG!!! Igen, det finns säkert briljanta människor som kan det här utan att kolla, jag är en medelmåtta, jag måste dubbelkolla!
  10. Tacka ja. En anledning till att det har gått rätt bra för mig tror jag är för att jag har tackat ja. Jag har tagit de erbjudanden som har kommit flygande. Jag hatar uttrycket: Man vet vad man har, men inte vad man får. Det får en att stagnera! Dessutom är det inte sant! Du vet vad du har i dag, men eftersom branschen förändras så snabbt kan du inte räkna med att det ser likadant ut om ett halvår. Min väg har alltid varit att hoppa på saker. Jag tackar ja! Tänker att om det går åt helvete får jag väl säga upp mig. Det finns också en feministisk aspekt på detta. Jag tackar även ja nästan alla gånger jag får förfrågningar om att vara med i intervjuer, i debatter eller morgonsoffor (radio, tv), skriva debattartiklar. Jag tänker på den gamla kampanjen: #tackaja – och jag gör det – tackar ja! Jag vet att det är svårt för journalister att hitta kvinnor som vill uttala sig om saker, det är svårt att få kvinnor att komma och prata eller debattera. Därför tackar jag ja. Och så tänker jag så här: Den dagen medelmåttiga kvinnor tar lika stor plats och syns och hörs i offentligheten som medelmåttiga män – då är vi jämställda. Alltså drar jag mitt strå till stacken! Om man nu som jag är rätt nervös över att prata inför folk så har jag ett till litet tips: Tacka ja direkt, tänk inte så mycket. Jag brukar säga ja på en sekund, innan jag hinner tänka igenom hur läskigt det är, hur mycket som kan gå fel. Det funkar! Sedan är jag skitnervös! Men då får jag vara det. Och jag har överlevt varje gång. Vad är det värsta som kan hända?