Saker man gör när man borde skriva …

Fjärde dagen på min fem månader långa tjänstledighet. Och jag borde skriva för fullt. Jo, jag skriver. Det gör jag! Men inte hela tiden. Upptäcker att jag ibland skriver på, och det blir rätt många tecken. Ibland blir jag helt tom och måste göra något annat, som att…

  1. … göra mig själv en till snabbkaffe (uppe i tre bara i dag).
  2. … surfa in på facebook och fastna i debatter om mansplaination och fördömandet av kvinnliga författare som sägs skada sina nära och kära (i detta fall ex) via sina böcker (lex Martina Haag, Ebba Witt-Brattström), fast ingen någonsin bryr sig om att fördöma manliga ditos som gör exakt samma sak (Karl-Ove Knausgård, Strindberg, Leif GW Persson, Jan Myrdal… och så vidare).
  3. … gå ut med hunden.
  4. … kolla vilken plats Den åttonde dödssynden ligger på i dag på adlibris (halkat ner till plats 67 över mest sålda inbundna thrillers just nu).
  5. … läsa författarbloggar.

… Kan rekommendera två riktigt bra författarbloggar: Katarina Bivald (som jag hittade till nyligen, mycket underhållande skrivet och tycker att det är så fascinerande att hennes böcker slagit i USA!) och Simona Ahrnstedt som alltid skriver läsvärt och kul.

6. … blogga.

Nä, nu ska jag kasta mig över manuset igen. Drygt 10 000 tecken har jag hunnit med i dag, Hittills. Måste få ur mig mer!

En roman på fem månader?

Går det? I dag är det andra dagen på min fem månader långa tjänstledighet. Eller kanske ska jag säga korta. För när jag börjar räkna efter hur mycket jag faktiskt måste skriva per dag, så inser jag att det är rätt kort tid…

imgres-1

Visst kan det gå! Det ska gå. Men det kommer krävas mycket jobb. Att skriva är inget 9–17-jobb… I alla fall klarar inte jag av att vara produktiv och kreativ 8 timmar i sträck. Å andra sidan jobbar man även när man inte skriver. Det är då historien bearbetas. Samtidigt är det en herrans massa ord som ska ner på papper (cirka 400 000 tecken). Det är bara att sätta igång!

imgres

Min plan är att försöka skriva 15 000 tecken per dag. Det är ungefär 7–8 A4:a sidor. Även om jag lyckas med det så vet jag ju sedan förra gången, att många av de där sidorna aldrig kommer att användas i den färdiga boken. Mycket av det man skriver är uselt. Mycket måste man skriva för sig själv, för att själv förstå historien. Sådant som sedan kan strykas.

Och när jag har skrivit hela historien så börjar nästa stora jobb: redigeringen.

Writing_Quote_298

Jag har historien, jag har karaktärerna. Jag har ett synopsis. Men mycket kan hända på vägen. Känner just nu en enorm ödmjukhet inför alla författare som lyckats. Särskilt dem som lyckats med att få ihop bok nummer två…

images

Tröstar mig med vetskapen att: Det enda sättet att lyckas är att försöka.

Kom och lyssna på mig!

debutantkväll

Den 10 februari är jag inbjuden till Skrivarakademins Debutantkväll. Då ska jag och två andra debutanter, Mikaela Bley och Johan Björkstedt, som också gått kurser på Skrivarakademin, berätta om vårt skrivande och vår väg till utgivning. Det ska bli superkul att vara med! Jag har Skrivarakademin att tacka för mycket. Även om jag nog hade skrivit klart en bok ändå, så fick jag väldigt mycket hjälp av kurserna jag gått.

Det vore roligt om ni ville komma förbi och lyssna! Det är helt gratis, och de bjuder på lite tilltugg och säljer vin till självkostnadspris. Jag kommer att ta med mig ett gäng böcker som jag säljer billigare och förstås gärna signerar!

Hoppas vi ses!

Long time no see!

take the jump

Ja, jag förstår om ni undrar vart jag tog vägen. Jag tog helt enkelt en paus! Min tanke är att jag ska komma igen med besked efter 1 februari för då kommer jag nämligen att skriva på heltid (eller i alla fall nästan heltid)! Jag har tagit tjänstledigt från mitt jobb i fem hela månader, för att skriva koncentrerat på uppföljaren till Den åttonde dödssynden.

Det blir en rejäl omställning för mig. I fem år har jag ju enbart skrivit under semestrar och långhelger. Nu blir skrivandet, under en begränsad period, ett dagligt jobb.

Jag erkänner – jag är rätt nervös. Hur ska det gå? Kommer jag att klara det? Hittills har ju skrivandet varit med av en hobby, som faktiskt gått riktigt bra! Men jag har hela tiden haft mitt heltidsjobb att falla tillbaka på. Hade det inte fungerat, hade jag kunnat skylla på att det ju faktiskt bara var en hobby vid sidan av…

Bland det viktigaste man kan göra, tror jag, är att ta sig själv på allvar. Våga satsa på sig själv och sin dröm. Samtidigt är det något av det läskigaste man kan göra. I alla fall är det så för mig. Genom att våga satsa på det här, så säger jag ju indirekt att jag tror på mig själv som författare. Och det är en skrämmande tanke. Jag tror att många stoppar sig själv, för att de inte vågar. Jag vet att jag har gjort det i många, många år.

Men, det är dags för mig nu, att ta mig själv och min dröm och min ambition på allvar. Det är värre att inte försöka. Än att försöka och misslyckas. Det är fegare att aldrig försöka. När jag blir gammal vill jag inte se tillbaka på mitt liv och fundera på om det kanske hade gått. Om jag hade vågat. Jag vill kunna se tillbaka och tänka att jag i alla fall försökte. Och vem vet – det kanske fungerar?

Författarfrukost med Caroline Kepnes

Caroline kepnes

I morse var jag och lyssnade på den amerikanska författaren Caroline Kepnes (till höger på bilden). Hon blev intervjuad på sitt förlag Forum.

9789137143385

Hennes debutroman Du har kommit på pocket på svenska. Oftast har jag inte tid att gå på sånt här, även om jag ofta är inbjuden som journalist. Men när jag läste på om Caroline så blev jag nyfiken och bestämde mig för att gå dit. Det var väldigt intressant, för hennes tankar liknade mina mycket. Hon verkar skriva i ungefär samma genre – psykologisk thriller. Temat var just fasad, självbild och hur man presenterar sig själv inför andra. Särskilt i sociala medier och skevheten som uppstår när verkligheten krockar med den polerade ytan. Och det är ju exakt sådant jag är intresserad av och har skrivit om i Den åttonde dödssynden. Hon berättade också att hon älskade att vara i sina huvudpersoners huvuden. Och att hon gillade twisten att ha en väldigt obehaglig huvudperson som man å ena sidan förstår och till och med tycker om, men som på nästa sida kan göra något fruktansvärt och försätter läsaren i en dubbel känsla – hur kunde jag sympatisera med den här personen? Jag är ju också väldigt förtjust i att ha en dubbel huvudperson, någon man tycker synd om och lever sig in i – men som egentligen är väldigt obehaglig och opålitlig. Läsaren ska aldrig veta exakt var hen har henne (Nora, i mitt fall). Kan man lita på henne? Är det hennes version, som vi får se, höra och uppleva, som är den rätta? Det ska bli väldigt spännande att läsa Carolines bok – jag fick ett signerat ex med mig. Får återkomma med en recension.

Hur gjorde du?

tumblr_n70jdhtcex1sag14uo2_500

Det är många som frågar hur jag gjorde när jag skrev en bok och fick den utgiven. Det är ju inte en helt enkel fråga. Men det finns några saker jag tog fasta på, som jag tror var avgörande. Det handlar enkelt om disciplin, hårt arbete, ödmjukhet och en stor portion tur. Här har ni min författarresa och det jag tror var viktigt att jag gjorde rätt

1: Jag bestämde mig, slutade snacka och började jobba. 

Det räcker verkligen inte att bestämma sig. Men det är en bra början. Jag hade drömt om att skriva en bok – en skönlitterär bok, en roman, en fiction, helst i genren thriller/deckare – hur länge som helst. Jag var 5 år ungefär första gången jag uttalade att jag ville bli författare. Jag utbildade mig till journalist, ett sätt att få skriva och jobba med text. Men det är ju inte samma sak som att författa böcker. Jag har aldrig varit hemlig med mina drömmar, jag har pratat om de vitt och brett. Tjatat om vad jag önskat och velat. Länge, länge frågade mina vänner – hur går det med den där boken, blir det något (något skeptiska)? Jag började egentligen första gången 2002 när jag var föräldraledig med mitt första barn. Jag skrev på kvällar och helger. På en deckare. Jag fick ett till barn rätt snabbt inpå (2003) och fortsatte under den föräldraledigheten (hur det nu kan heta ledighet när man har två pseudotvillingar…). 2004 skrev jag klart det manuset. Jag skickade in det till några förlag men fick standardrefuseringar. Nog tänkte jag att jag skulle bearbeta det, ge det en chans, men det blev aldrig av. För strax innan jag fick mitt tredje barn (2007) fick jag faktiskt kontrakt på en debattbok. Den skrev jag tillsammans med journalisten Tinni Ernsjöö Rappe. Skriet från kärnfamiljen kom ut 8 mars 2009. Min deckare fick vila, och jag insåg rätt snart att den hade somnat in för gott. Det var nog bäst så. Den var aldrig tillräckligt bra. Storyn hade nog hållit, men inte sättet den var berättad på…

Det hann bli 2010 och jag insåg att det bara var 2 år kvar tills min 40-årsdag. Jag som hade snackat så länge om att jag ville skriva en bok, om min dröm att bli författare. Plötsligt kändes det som att tiden började rinna ut. Jag insåg att jag var tvungen att agera. Jag slöt en deal med mig själv. Jag skulle ge det en chans. Åtminstone skulle jag skriva klart ett helt manus. Strunta i hur det skulle bli eller hur det skulle gå. Jag skulle tillhöra de där få som faktiskt skriver klart ett helt manus. Och så började jag planera för hur det skulle kunna gå till rent praktiskt (jag hade ju heltidsjobb och tre rätt så små barn, då 9, 7 och 3 år).

2: Jag avsatte tid och jobbade hårt. 

Jag bestämde mig för att ge det cirka 4 timmar om dagen varje semester tills jag var klar. Sommaren 2010 satte jag igång. Jag skrev hela den sommaren (hade nog tyvärr bara 3-4 veckors ledigt, men det blev några sidor). Jag fortsatte under julen och sedan sommaren 2011. Men det tog inte riktigt fart förrän jag våren 2012 anmälde mig till en skrivarkurs på kvällstid. I april 2012 fick jag dessutom ett jobberbjudande som var svårt att tacka nej till. Jag skulle bli chefredaktör för två tidningar direkt efter sommaren. Mitt redan heltidsjobb skulle nu bli ännu mer. Jag insåg att jag var tvungen att lägga in en högre växel. Den sommaren, 2012, skrev jag otroligt disciplinerat. Jag hade bestämt mig för att ta mig igenom hela manuset före 1 augusti då min nya tjänst trädde i kraft. Och jag lyckades! Hösten 2012 skickade jag in manuset. Ett litet förlag tackade faktiskt ja redan från början, men jag hade lite is i magen, för de stora förlagen var positiva, även om de tackade nej. Jag fick utförliga lektörsutlåtanden som uppmuntrade mig att fortsätta och de kom också med en hel del matnyttigt och konkret som jag borde jobba med.

3: Jag bestämde mig för att ha tålamod och göra det på riktigt.

Det tog ett år till att bearbeta om manuset, och då utgick jag från vad lektörerna hade skrivit. Alla lov, långhelger, julen och förstås sommaren 2013 gick åt. Hösten 2013 skickade jag in igen. Nu fick jag 99% ja från ett stort förlag, men det förlaget var inne i en stor omförvandling och beskedet drog ut på tiden. Vilket med facit i hand var bra, för julen 2013 hann Norstedts höra av sig och säga att de ville ge ut boken!

4: Jag insåg och accepterade att antagningen bara är början.

Med det stora fina förlaget Norstedts (Sveriges äldsta och kanske bästa förlag) i ryggen fick jag nu en förläggare och nästa bearbetningsfas satte igång. Jag skrev om och skrev om. När förläggaren till slut var nöjd kom redaktören in, och då bearbetade jag om manuset igen. Först i maj i år, 2015, var jag helt klar och boken gick i tryck. I slutet av sommaren kom den i butik. Och det kändes förstås alldeles fantastiskt!

5: Jag hade läst på och förstod hur branschen fungerade.

Ja, jag visste exakt hur många böcker som ges ut i Sverige varje år. Hur mycket en debutant säljer i snitt. Hur mycket (lite) man faktiskt tjänar på att skriva böcker. Hur otroligt svårt det är att nå ut. Ja, jag var förberedd. Och även om boken hamnade på topplistorna på adlibris och bokus så såldes den ändå i rätt blygsamma tal. Helt okej för en debutant. Men inget att leva på. Och sedan hände något jag inte var beredd på: Agenturen lyckades sälja in den till 5 länder på 4 veckor! Det hade jag inte räknat med!

Och nu är vi framme vid i dag. Jag har skrivit en femtedel på nästa bok. Men hinner som vanligt inte skriva i vardagen. I jul sätter jag igång igen. Och sedan ger jag mina lov och semestrar till nästa bok. Känner mig lycklig och nöjd över att jag ändå är några steg närmare min barndomsdröm: Att bli författare. 

Så vad gör jag i dag? Jo:

6. Håller drömmen levande!

Domestic noir

gone_girl-v2

När jag började skriva Den åttonde dödssynden hade jag bestämt mig för att det skulle bli en thriller, inte en deckare. Spänning, men utan klassiskt upplägg med ett mord i början och sedan poliser (eller journalister, läkare, eller vad det nu är) som hittar mördaren.

Jag var inspirerad av Karin Alvtegens S-serie från 90-talet. Om ni inte har läst dem, så gör det! Det var flera fristående skrämmande bra romaner, som har den där psykologiska nerven som gör att man bara inte kan lägga ifrån sig dem. Svek, Skam, Skugga, Skuld... Jag slukade dem alla.

Jag var mer intresserad av det psykologiska spelet mellan människor än av stora mordutredningar – även om jag kan tycka att sådana böcker är väldigt underhållande att läsa.

En psykologisk thriller tänkte jag mig. När boken var färdigskriven, och till och med fått kontrakt (men ännu inte kommit ut) läste jag Gillian Flynns Gone girl och kände direkt att oj, det här är ju samma genre! Här var en författare som också skrev om skadade människor i trasiga relationer, där mycket bubblade under ytan.

Det gick ett tag till och sedan fick jag ett namn på genren: Domestic noir!

Redan förra året på bokmässan besökte jag ett seminarium där förläggare och agenter pratade om suget det fanns just nu efter psykologiska thrillers som utspelar sig i hemmen – nästan definitionen av domestic noir. Jag minns att jag satt och hoppade i stolen, jag hade ju skrivit just en sådan bok. Tänk om det faktiskt var sant? Att det var just sådana böcker många ville läsa just nu?

Då kunde jag inte ens drömma om att bli såld utanför Sverige, men det känns bra i stunden att höra att det var en genre som väckte intresse.

Tidigare i år läste jag Paula Hawkins Kvinnan på tåget – en internationell jättesuccé och en klassisk domestic noir. Fantastiskt bra bok!

Här är en bild från årets bokmässa när jag träffade Paula Hawkins:

Paula

Nu kan jag tänka mig att någon invänder – varför är det så viktigt att sortera in böcker i genrer? En bra bok är väl en bra bok? Jag håller med! Och jag vill verkligen inte känna mig låst i en genre. Men samtidigt vet jag ju hur jag själv fungerar. Har man sett en film som man gillar, letar man efter något liknande. Har man läste en bra bok som man gillar, så letar man efter något som påminner om den. Och ja, jag har kommit på att den här genren, det är den jag alltid har gillat. Det är lite Hitchcock över den. Och ni som läst min bok vet att jag har låtit mig inspireras av Hitchcock… Marie Hermansson är också en författare som skriver i den här genren. Det kan vara lite skruvat, många knäppa människor som krockar med varandra och spännande historier.

Tidigare i höstas skrev min vän Catia Hultquist en krönika i DN om domestic noir (hon nämnde inte mig i texten, det hade känts jobbigt eftersom vi känner varandra så väl), apropå succén med Kvinnan på tåget. Hon beskriver genren så här:

”Spänningen och svärtan har flyttat in och håller sig inom hemmets väggar. ­Favoritämnet i den växande thriller­genren domestic noir är det urspårade äktenskapet.”

I min bok finns alla ingredienser. Mörka hemligheter, fasadbyggande, saker som inte är som de tycks, människor som är något annat än de utger sig för att vara.

Catias förklaring till varför genren blivit så populär just nu:

”En förklaring skulle kunna vara att domestic noir är en reaktion på den tillrättalagda bilden av familje­livet som presenteras på sociala medier. Båtfärder, skuttande barn, mysiga grillkvällar. Far ror och mor är rar. Instagram kallas visserligen för ”bilddagbok”, men är för de flesta en dagbok som konsekvent utelämnar skuggorna.

Samtidigt är de flesta medvetna om trollen som härjar under husgrunden likt Muns i ”Jordskott”. Det skapar förstås ett sug efter den riktiga dagboken, de verkliga berättelserna. Och som ”Kvinnan på tåget” så skickligt ringar in: för de flesta kvinnor är hemmet en oerhört laddad plats: en scen, ett projekt, en tävlingsarena. Och för några kvinnor – ett riktigt farligt ställe.”

Min bok handlar också mycket om just den där tillrättalagda bilden vi så gärna vill presentera i sociala medier. Men här har jag dragit det till sin spets. Hur långt är man beredd att gå för att bevara den där idylliska bilden man varit mån om att bygga upp? Vad händer när allt spricker?

Läs hela Catias krönika här!

 

Jag hittade den här intressanta artikeln från Independent om genren och där fanns också några boktips som jag definitivt ska titta närmare på.

Om ni är som jag som älskar genren domestic noir – här är 6 böcker ni definitivt bör läsa:

 

gone-girl

Gone girl av Gillian Flynn – absolut en domestic noir och en av världens bäst sålda böcker! Otroligt välskriven, skruvad historia om ett allt annat än sunt par.

kvinnan-pa-taget
Kvinnan på tåget av Paula Hawkins – fantastiskt bra bok, skrämmande om det perfekta paret som inte är så perfekt. Om mörka hemligheter som lurar under ytan. Också finns här det jag älskar – en huvudperson som inte går att lita på.

de-forsvunna
De försvunna av Caroline Eriksson – en helt ny bok som börjar med att Greta, hennes man Alex och dottern Smilla kommer till en ö. Mannen och barnet går i land och försvinner. Ingenting är sedan som man först trodde. Otroligt vackert skrivet och riktigt spännande och obehaglig. Även här, som i Kvinnan på tåget (och i min egen bok) finns en huvudperson som man inte riktigt kan lita på. Den här boken är redan såld till 20 länder, och visar hur populär den här typen av böcker är just nu.

9789187173394_200_musselstranden_e-bok

Musselstranden av Marie Hermansson – En 4-årig adoptivdotter försvinner under mystiska omständigheter. Många år senare avslöjas familjehemligheter och vad som egentligen hände. Mystisk stämning och vackert skriven.

svek

Svek av Karin Alvtegen – En otrogen man, en hämnd och sedan går allt snett. Otroligt bra bok och skrämmande i sin lågmäldhet. Karin Alvtegen är en stor författarförebild.

fagelbovagen-32

Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors – ett riktigt mästerverk. Karin är övertygad om att hon är en fin och god människa, men allt förändras när Katerina flyttar in… Kanske inte en thriller i ordets rätta bemärkelse. Men Sara är så otroligt bra på att skapa spänning mellan människor och om vad som händer när bilden av oss själva krackelerar (ja, jag är jätteinspirerad av henne i Den åttonde dödssynden).

Bokmässan 2015

Bokmässan i Göteborg är något jag ser fram emot varje år. Jag har varit där de flesta gånger de senaste 7–8 åren. Men bara en gång tidigare har jag varit där som författare. Det var 2009 och året Skriet från kärnfamiljen kom ut. Det hände inte så mycket då, det mesta var som vanligt förutom att jag och min medförfattare Tinni Ernsjöö Rappe blev utbjudna av förlaget (Albert Bonnier förlag) på middag och vi fick tillgång till loungen för författare.

I år var det annorlunda. I år debuterade jag med Den åttonde dödssynden. Jag fick tala på monterscenen och jag signerade böcker. Mitt schema var verkligen inte särskilt ansträngt, men bara att vara där som författare var något extra.

Här är lite bilder från förra helgen:

mingel

Jag kom ner redan på torsdag, rätt sent på dagen för tåget var rejält försenat. Jag kom till mässan runt 16.30 och hamnade i princip direkt in i ett mingel i Printz förlags monter. Där fanns flera härliga personer jag kände och flera jag lärde känna. På bilden ser ni Maria Sundberg, fantastisk formgivare som gjorde omslaget till min bok, jag, Pamela Andersson, chefredaktör på Topphälsa och på bokmässan aktuell med Rosa kokboken, Susanne Boll, författare, Varg Gyllander, författare och Nina Larsdotter, förläggare och författare.

ställ

Så här fint hade Norstedts skyltat upp med min bok, intill favoriten Mats Strandberg, som ju är aktuell med sin nya skräckroman Färjan.

Paula

Eftersom mitt schema inte var särskilt ansträngande så hann jag gå på en massa spännande seminarier – det är också mitt jobb som journalist att hålla mig ajour med vad som händer, vilka trender som gällde just i år och vilka författare det snackades mest om. Här är efter seminariet med en av årets författarstjärnor, Paula Hawkins. Hon har skrivit den hyllade Kvinnan på tåget, som jag älskade. Den är skriven i samma genre som min bok, domestic noir (som jag har skrivit om i min förra blogg, och som jag lovar att jag ska skriva mer om längre fram), så jag är extra glad att hennes gått så bra (det verkar som att det finns ett sug efter just den här typen av psykologisk spänningslitteratur. Och det är ju bra.

scen2

scen3

På fredag eftermiddag pratade jag med min förläggare Peter Karlsson på Norstedts monters scen. Det gick faktiskt jättebra och jag var inte ett dugg nervös. Rätt många kom och lyssnade. Kul!

signering1

Efteråt var det signering. Det är ju stenhård konkurrens om bokköparna så jag var glad och tacksam över de som kom och valde just min bok!

Bella

Bokmässan utspelar sig inte bara på själva mässan. En stor del är det sociala livet efter stängning, och framför allt på Park (hotellet). Där samlas alla förläggare, redaktörer, författare, pr-människor, journalister och minglar runt till framåt småtimmarna. Här stöter man på de flesta och jag kan ju bara erkänna att jag älskar det! Det blev tre nätter då jag inte kom i säng förrän efter 2… Här är journalisten och författaren Bella Linde och Frida Boisen, som ju är aktuell med boken Digital succé.

Malin

I vimlet på Park sprang jag också på min duktiga redaktör Malin Tynderfeldt. En redaktör är otroligt viktig för en boks tillblivande och min redaktör var super!

susanne b

Här är två andra trevliga författare i vimlet: Anne-Marie Schjetlein och Susanne Boll.

Simone

På lördagen kom min familj ner. Jag tror att det är superviktigt att dela allt som händer med dem (så gott det går). Här är min minsta tjej, Simone, som blev så stolt när hon hittade min bok.

Anna J

På lördagen stod jag och signera, bland annat med otroligt duktiga och produktiva författaren Anna Jansson. Det var också en härlig ny bekantskap som jag verkligen ser fram emot att träffa igen.

tilde

Överlag är nästan alla av de andra författarna otroligt gulliga. Det finns en slags snäll kollegialitet som man blir inbjuden till. Och det även om en, som jag, är debutant. Tilde de Paula, som är aktuell med starka Tiden läker inga sår, och Katerina Janouch, som alltid är aktuell eftersom hon hinner producera ofattbart många böcker, kände jag redan, här kom de förbi och sa hej i min monter.

middag

På lördagen var jag bjuden på storslagen förlagsmiddag. Vi var nog 80 personer minst, författare och folk från Norstedts. Där inne i salen insåg jag vilket fantastiskt förlag jag har hamnat på. I rummet satt storheter som PO Enquist, Ebba Witt-Brattström, Kristina Sandberg, Mats Strandberg, Carin Gerhardsson, David Lagercrantz, Pekå Englund… ja, jag kan inte räkna upp dem alla. Här är mitt bord.

otto

Mitt emot mig satt Norstedts vd Otto Sjöberg. Vi hade ju en del att prata om eftersom vi båda jobbat på kvällstidning (jag dock inte särskilt länge). Bredvid satt författaren Annika Estassy Lovén. Och han till vänster är min man Björn som dök upp lagom till kaffet.

kristina

Jag var ju bara tvungen att hälsa på Kristina Sandberg och berätta hur mycket jag tycker om hennes böcker om Maj. Rekommenderar verkligen hennes Att föda ett barn!

frukost

Ett plus med Bokmässan måste jag tillägga är ju att en faktiskt bor på hotell och får äta hotellfrukost!

böcker

Kom hem trött, men lycklig och glad, på söndag kväll med en rejäl bokhög att läsa. Alla de här utom en är skrivna av författare på Norstedts. Förstår ni vilket bra förlag jag har?