Ge inte upp! … förr eller senare blir du utgiven!

Mitt förra inlägg var kanske lite deppigt. Och jag vet att många tycker att det känns hopplöst att bli utgiven.

MEN. Det är det faktiskt inte. Så nu ska jag skriva om det.

För det första. Kom ihåg att det i stort är samma manus som cirkulerar runt till de olika förlagen! Så om det är 2 000 manus som når Norstedts och 1 000 manus som når Forum (Bonnier) så är många av dem samma manus. De flesta skickar ju till flera förlag samtidigt.

Dessutom. Jag har träffat många skrivarlärare, samt förläggare, som har sagt samma sak: De flesta av de som inte ger upp blir förr eller senare utgivna. Visst finns det alltid hopplösa fall. Människor som tror att de kan skriva, som är tondöva mot kritik, som inte lär sig eller tar till sig av det de får höra. Det finns flera sådana. Men, om du är en driven person, som inte ger upp, lyssnar på kritik, tar till dig av kritik, skriver om och förbättrar ditt manus eller börjar på nästa, med nya insikter och kunskaper, så kommer du förr eller senare att bli utgiven. Jag har hört många säga det nu. Och det stämmer faktiskt!

Jag går nu min sjätte skrivarkurs. Har stött på flera skrivande människor i dessa kurser. Många har haft potential och varit väldigt duktiga på att skriva. Vissa har haft svårt för att slutföra – de skriver, skriver, skriver, men kommer aldrig fram till slutet. Eller börjar om hela tiden med nytt. De kommer inte bli utgivna. Men, jag har också stött på begåvade människor som faktiskt kommit till slutet. Som jobbat om och om och om igen. Och flera av dem är faktiskt utgivna i dag. Jag är övertygad om att flera av de jag går på kurs med just nu också kommer att bli utgivna. Så småningom. Det kan ibland ta tid. Men, om de bara fortsätter så kommer det hända.

Så. Detta måste man också komma ihåg! Ibland låter det som att chansen att bli utgiven är minimal, mikroskopisk – och nästan slumpmässig. Men så är det inte. Det är inte så många som faktiskt skickar in ett genomarbetat färdigt manus. Och om du lägger till andra faktorer som ett gäng skrivarkurser, flera testläsare, lektörsläsning, flera omskrivningar och bearbetningar, så har du mycket goda chanser.

Mina bästa råd för att faktiskt bli utgiven:

  1. Skriv klart!!!
    Första steget till att skriva och ge ut en bok är att faktiskt skriva en bok.
  2. Läs mycket!
    Läs medvetet, läs och se hur andra har gjort. Att tro att man ska kunna skriva utan att själv inte läsa känns fruktansvärt naivt.
  3. Jobba igenom ditt manus, många, många gånger! 
    Var hård mot dig själv i redigeringsfasen. Är det här verkligen intressant? Blir det tråkigt? Är språket platt? Bara DU kan ändra det. Det här är inte sådana saker ett förlag kan hjälpa dig med. Det MÅSTE vara en bra historia, berättad på ett intressant sätt.
  4. Låt andra läsa.
    Och TA TILL DIG AV KRITIKEN!!! Du ska inte gå kurs eller ha testläsare för att få en massa klappar på axeln, jo, det också – alla behöver uppmuntran! Men, försök ta reda på vad manuset har för svagheter, vad har DU för svagheter som författare? Vad kan du blir bättre på?
  5. Läs igenom en gång till.
    När du tror att manuset är klart – gå igenom det igen. Man BLIR BLIND för sin egen text!
  6. Skicka in till flera förlag.
    Men var ödmjuk, räkna med att få vänta. Får du nej men någon form av feedback, TA TILL DIG AV DEN!
  7. Jobba om manuset.
    Och skicka in igen. Och igen. Och igen. Är manuset för dåligt, och inte går att göra om, skriv ett nytt. Lär av dina misstag.

Hur länge ska man behöva vänta på svar från förlagen?

Det här är en fråga som ständigt dyker upp bland skrivande människor. Hur länge måste man vänta på svar från förlagen? 

Jag förstår verkligen frustrationen! Men jag tror att man måste skilja på vad som är vad här. Sverige är ett litet land. Vi har otroligt många författare. Förlagen som ger ut dessa författare har mycket jobb med det – att ta hand om sina författare, läsa deras texter, komma med råd och synpunkter, det ska redaktöras, korrläsas, det ska säljas in, omslag ska göras, kataloger ska produceras, texter skrivas. Bokhandlar ska träffas och övertygas om att just deras böcker, som de ger ut, ska säljas och få fina platser nära kassan. Bokmässor ska planeras, recensionsex ska skickas ut, tidningar ska kontaktas, pr-planer ska sättas och en rad marknadsföringsåtgärder ska fixas. Utländska böcker ska översättas och kontrakt ska skrivas. Ja, det är mycket jobb som pågår dagligen på ett förlag. Även om förlagen inte tog in en enda debutant under ett år skulle de ha otroligt mycket att göra.

Jo, det är sant att förlagen behöver nya författare. Absolut! Och ja, de är säkert, eller borde vara, oerhört tacksamma över alla aspirerande författare som lägger ner sin obetalda tid, sin själ och sin passion i skrivandet.

Men. Det är fortfarande väldigt få av dessa som kommer att få ett kontrakt. Cirka 2-4 stycken av 2 000 per år.

Det beror inte på att förlagen är elaka. Eller fega. Utan det beror på att de bara kan ta sig an böcker och författare som de verkligen, verkligen tror på och kan hantera. Och det betyder inte bara tror på i ekonomisk bemärkelse. De flesta stora förlag ger också ut smalare litteratur. Vissa som knappt säljer något alls, men som har andra litterära värden.

De manus som kommer in från aspirerande författare är så otroligt många fler än vad som sedan kommer att kunna ges ut. Så ser verkligheten ut. Och det gör den inte bara för författare, utan även för musiker, för skådespelare, för konstnärer. Det finns betydligt fler som drömmer om dessa yrken, än som faktiskt lyckas. Det ÄR hårt. Ja. Men som sagt, Sverige är ett litet land. Vi har inte så många läsande, bokköpande människor att hur många som helst kan bli författare. 

ALLA kan i dag ge ut en bok. Vem som helst. På samma sätt som att vem som helst kan måla tavlor eller spela in en låt och lägga ut på spotify. Vem som helst kan starta en blogg eller en youtube-kanal. Hur många som helst kan kalla sig författare, musiker, konstnärer, skådespelare, komiker eller vad de nu vill vara. Men det betyder inte att alla kommer att kunna leva på det.

När man som aspirerande författare skickar sitt manus till ett förlag så måste man förstå detta. Inse att förlaget fått säkert 100 manus till den veckan. Ett stort förlag får ungefär 2 000 manus om året. Och av dessa blir alltså mellan 2 och 4 utgivna. Vissa år fler, vissa år färre.

Jag är övertygad om att många förläggare/förlag gärna skulle anta fler. De ÄLSKAR ju böcker, och det är ju säkerligen ett hårt jobb att välja ut vilka de till slut ska välja. För de vet att de inte kan ta för många. Jag har träffat många förläggare som förälskat sig i manus, som de antagit, och sedan kämpat så hårt för – men som ändå inte funkat, som knappt har sålts alls eller gått totalt obemärkt förbi. De vet att de inte mäktar med för många, att de inte har råd, att det inte kommer att fungera. Att de måste begränsa sig.

Räkna också med att alla de som läser alla inskickade manus har en massa andra uppgifter på förlaget. En massa andra manus att läsa, andra författare att ta hand om, och en massa andra sysslor. Det tar förstås tid att ta sig igenom manushögarna. Vissa kan de avfärda direkt. Det räcker för erfarna förläggare och redaktörer att läsa några sidor. Men andra är så pass bra att fler måste få läsa och tycka till, och flera sidor måste läsas. Är det riktigt intressant måste hela manuset läsas, av flera personer. Så. Det är ett gott tecken om du inte får svar så snabbt! Då kan ditt manus ha hamnat i ”möjligt-högen”.

De flesta förlag säger att de ska svara inom tre månader. Men det kan ta längre tid. Mycket längre tid. Saker händer, det blir kris med ett annat manus, någon annan författare, någon blir sjuk och så vidare.

Räkna med att det tar tid! 

Jag skulle inte kontakta ett förlag förrän det har gått åtminstone fyra fem månader sedan jag skickade in. Och då skulle jag ödmjukt fråga om de hunnit läsa mitt manus. Jag förstår att man vill ha svar. Men, man måste komma ihåg: Det är fortfarande obeställt material du har skickat in. Inget förlaget bett om. Och de har ju en skyldighet att ta hand om det beställda materialet först.

Så. Inse att väntandet hör till författarlivet. Skicka till många förlag samtidigt. Ha tålamod. Och fortsätt skriv, fortsätt drömma.

En egen röst?

Hur viktigt är det med en egen röst? Sitt eget sätt att skriva? Och är den där egna rösten en tillgång eller ett hinder för en eventuell författarkarriär?

Det här är något många skrivande människor funderar på. Och är något som diskuteras flitigt. Många menar att de har en egen röst, och att det är därför de inte får sina manus antagna av förlag. De menar att deras sätt att skriva är så speciellt, och att förlagen därför inte törs satsa på dem.

Jag håller sällan med de skrivande människor som pratar så här. Tycker oftast att det låter som gnäll från aspirerande författare som blivit refuserade.

Och inte att förglömma – att bli refuserad hör till författarlivet! De flesta författare, ja, majoriteten har någon gång blivit refuserad.

Självklart finns det oupptäckta genier med en helt egen fantastisk röst, som ännu inte blivit antagna av förlagen. Så klart! Förlagen kommer alltid missa stora berättare, fantastiska röster, briljanta manus. Men inte så många som man tror.

Det är vad jag tror.

Om vi ska börja reda ut det här med vad en egen röst är för något? Att skriva annorlunda är inte samma sak som att ha en egen röst. Det kan vara det, men är inte nödvändigtvis det. Jag skulle vilja påstå att en egen röst är det samma som en eget penselskrift, som konstnärer har. Eller ett eget artistiskt uttryck eller ton som musiker har. MEN, för att kunna ha det, måste man först kunna hantverket. En konstnär som har ett alldeles eget sätt att måla har först lärt sig grunderna, lärt sig allt om komplementsfärgerna, de olika målarteknikerna och så vidare. De har förmodligen tragglat med kroki ett gäng år. För jag tror att man måste behärska konsten först, innan man börjar experimentera.

Förstås finns det undantag. Det gör det alltid.

Jag stötte på en hel del frilansare under mina år som redaktör som förväxlade oerfarenhet och brist på kompetens med ett eget uttryck. När man påpekade att deras idé inte alls passade in i den tidning jag jobbade på, så blev deras svar att det är styrkan med idén, att den sticker ut, att det de vill skriva inte är så strömlinjeformat och tråkigt som alla andra texter vi brukade ta in i tidningen och att de minsann hade en egen röst. De tyckte att deras artikel skulle kunna ”muntra” upp hela tidningen. Göra den lite spännande.

Och jo, det var sant. Deras idéer och deras sätt att skriva var inte som de vanliga texterna jag fick från erfarna duktiga frilansarna. Men inte på något positivt sätt. De här personerna kunde helt enkelt inte hantverket.

Och om det nu var så att jag ville experimentera med tidningen, prova något nytt, våga ta ut svängarna, skulle det vara en så bra idé att låta en för mig helt okänd oprövad frilansare stå för det där nydanande, nytänkande, out of the box-jobbet?

Nja, jag tvekade. Och tackade nej varje gång. Efter många, många år som redaktör kunde jag nämligen rätt snabbt avgöra vilka som var bullshitare, som egentligen inte kunde yrket, och de erfarna, duktiga, professionella frilansjournalisterna. Och jag valde de senare alla dagar i veckan. Även om jag då och då kunde testa nya förmågor. Dock inte sådana här som jag beskrev ovan, som helt saknade självinsikt.

Brott mot reglerna är helt okej. Men det måste vara medvetna brott. Det är skillnad på erfarna duktiga författare som väljer att skriva helt utan skiljetecken, eller utan varken citattecken eller pratminus (som Kerstin Ekman gjort bland annat) än någon som knappt kan skriva gör det. För att ta ett konkret exempel.

Förlagen om några vet detta. Och de drar sig inte alls för att ge ut mycket svåra, mycket experimentella böcker. Både prosa och lyrik. Läs Stina Stoor till exempel. En mycket skicklig författare med ett helt eget språk.

Hur experimentell en bok än är måste den ändå vara läsvärd. Det vet förlagen. De kan satsa på ”stor” litteratur, som är väldigt smal och inte alls kommer att sälja så att den täcker omkostnaderna. Men då ska det ändå vara läsvärt och kvalitativt. Alla förlag har en del utgivning som hamnar i det här facket. Så kallad ”finlitteratur” som är väldigt speciell och kvalitativ. Och som inte alls ges ut av kommersiella skäl, utan enbart av litterära.

Därför kan jag verkligen irritera mig på när aspirerande författare klagar över sina refuseringar med ”min bok var alldeles för speciell, förlaget vågar inte satsa på en så egen röst, de är fega och vill bara ge ut mainstream-verk”. För det är helt enkelt inte sant. Sanningen är förmodligen att din text inte var tillräckligt intressant och bra.

Att skriva är svårt. Otroligt svårt. Det kräver år av övning. Man ska ha en respekt för skriven text. För innehåll. En enkel deckare är inte heller lätt att skriva. Tvärtom!

Så allt snack om att utgivning är som ett tombola, att det bara handlar om slumpen – nej, så är det inte. Riktigt bra manus blir så småningom utgivna. Riktigt bra författare blir så småningom utgivna. Det kan ta några år. Och det kan ta rätt många omskrivningar, och även nya manus. Men de som verkligen vill bli utgivna och som tar till sig av kritik, lär sig av sina misstag, lyssnar in och läser mycket – den kommer, förr eller senare, att bli utgiven.

Men är det dit man vill så måste man börja med att sluta skylla på att förlagen är ”fega” och att de ”inte förstår”.

Gästbloggar på Debutantbloggen

I dag gästbloggar jag på Debutantbloggen. Om att skrivandet handlar om att stå ut.

Stå ut med att det är så svårt.

Stå ut med att det blir så platt, klyschigt, banalt, irrelevant …

Stå ut med att det tar så förbannat lång tid.

In och läs här och se om ni håller med 😉

Följebrev – hur ska det se ut?

I en av författargrupperna på Facebook jag är med i pågick nyligen en diskussion om hur ett följebrev bör se ut. Det är en fråga som dyker upp med jämna mellanrum i de olika författarforum jag är med i. Vad ska man egentligen skriva i det där följebrevet när man skickar in sitt manus till förlag? Det finns ju inget enkelt svar, mycket handlar ju om tycke och smak. Jag tror inte att jag sitter inne på den optimala formeln, men mitt manus blev ändå antaget (så något rätt gjorde jag nog). Så för er som är intresserade så var det så här jag resonerade när jag skrev det:

  1. Det ska vara kort, max en A4:a.
  2. Det ska framför allt handla om boken och presentera mig som aspirerande författare och framtida samarbetspartner.
  3. Alla kontaktuppgifter ska tydligt finnas med.
    Utifrån dessa kriterier skrev jag mitt följebrev till Den åttonde dödssynden som jag skickade in till några förlag första gången hösten 2012. Manuset blev sedan refuserat av samtliga förlag, men till tröst fick jag några väldigt fina och konstruktiva lektörsutlåtanden som också innehöll uppmuntrande ord om att de gärna läste igen). Efter det jobbade jag om manuset och skickade i augusti 2013 in det igen. Till jul samma år fick jag det efterlängtade svaret från Norstedts – manuset var antaget! Sommaren 2015 kom boken ut. Nästa sommar, alltså 2017, kommer min uppföljare ut.Är det något man ska ha i överflöd som författare så är det tålamod! Och en stor portion envishet som gör att man inte ger upp.
    a-professional-writer-is-an-amateur-who-didnt-quit

    Brevet var i tre delar:
    1. Alla kontaktuppgifter
    Överst skrev jag förstås datum och därefter mitt namn och alla kontaktuppgifter (både adress, telefon, mejl) – det ska vara lätt att nå mig!

    2. Om handlingen:
    Jag tänkte att det var viktigt att inte skriva några värdeord som spännande, välskriven och så vidare, det är ju inte min sak att ge sådana omdömen om mitt eget manus. Jag berättade inte hela handlingen, utan skrev mer en teaser, ungefär som jag tänkte mig att säljtexten skulle kunna se ut. Kort, kärnfullt, en hisspitch, man måste förstå grejen/historien på några korta meningar. Annars blir det för luddigt, för ogenomtänkt, för svårt att sälja in. Viktigt också för mig att på denna korta text visa/berätta vilken genre jag skrivit i (man kan tycka vad man vill om det, men det är lättare att sälja in en bok om man kan förklara vilken genre den hör till).

    3. Om mig:
    Jag struntade i att berätta att jag alltid har drömt om att bli författare och att jag älskar att skriva (det är en klyscha och gäller säkert 97% av alla som skickar in). Istället försökte jag visa konkret att jag jobbat länge med text, på olika sätt, både i mitt yrkesliv, och som aspirerande författare. Jag lyfte inte fram några oväsentligheter som att jag älskar katter, gillar långa skogspromenader eller är usel på att baka. Utan jag höll mig till ämnet. Varför är jag ett författarämne? Varför ska de våga satsa på mig. Ville mellan raderna förklara att jag är en som vill satsa på detta, som är beredd att jobba om, lära om, kan ta kritik, kan ta motgångar och så vidare. Jag ville att de skulle känna att jag är en professionell person, som de gärna skulle vilja jobba med.

    Jag ser brevet som både en pitch för manuset, men också en pitch för mig som författare. Är jag en trovärdig person som de vill jobba med långsiktigt? Är jag en besvärlig typ, slarvig, lat, en snarstucken primadonna som inte kan ta kritik? Eller är jag en hårt arbetande, konstruktiv person som är väl insatt i vad det innebär att bli författare? Att anta ett manus i dag innebär att förlaget antar ett författarskap, och det ska ju vara ett samarbete över (förhoppningsvis) många år. Och då måste man ju kunna samarbeta. Är man inte hundra på att man har skrivit det vassaste manuset av alla 2000-3000 som de fått senaste året, som bombsäkert blir en internationell bestseller, så kan det ju vara värt att istället försöka visa att man är en person som är lätt att samarbeta med… Det underlättar nog i alla fall. Jag vet faktiskt flera fall där manuset varit tillräckligt bra, men där författaren uppfattats som alltför jobbig att ha att göra med att förlaget ändå sagt nej.

    Det var många i den här tråden på Facebook som ville se mitt följebrev så här, varsågod, så här såg det ut, följebrevet till manuset till Den åttonde dödssynden som jag skickade in till ungefär sex förlag hösten 2012:

    November 2012

    Rebecka Edgren Aldén
    (fullständig adress, telefonnummer, mejladress och så vidare, som jag här har tagit bort)

    Den åttonde dödssynden

    En psykologisk thriller av Rebecka Edgren Aldén

    Om handlingen:

    Nora, 38 år, bor i kvarterets största hus, den så kallade domarvillan, med sin man Frank och de två barnen Albin och Saga. Nora är en framgångsrik föreläsare, författare och livscoach, med en egen spalt i ett av de största kvinnomagasinen. Hennes man Frank är hennes litterära agent som har lyckats sälja hennes böcker utomlands.

    De är gatans självklara kung och drottning.

    Men det har inte alltid varit så. Både Frank och Nora har varsitt mörkt förflutet. Tio år tidigare, ordentligt berusad, föll Nora sju våningar ner och bröt ett 20-tal ben i kroppen. Hon överlevde mot alla odds, men hamnade i koma. Långsamt tog hon sig tillbaka till livet, lärde sig att gå och tala på nytt. Med Frank vid sin sida lyckades hon bygga upp ett bättre liv än det hon haft innan. Och det är den revanschen och den erfarenheten som ligger till grund för hennes karriär som livscoach. Hon använder sig själv som inspirerande exempel på hur man kan ta makten över sitt eget liv.

    En dag flyttar en ny granne, Klara, in i huset mittemot. Hon förstår inte den interna hierarkin på gatan och Noras liv skakas i grunden. Det förflutna hinner ikapp henne och långsamt kryper insikten på henne – det som hände för tio år sedan kanske inte var en olycka…

    Om mig:

    Jag heter Rebecka Edgren Aldén och är till vardags journalist, just nu chefredaktör för tidningarna mama och Family Living. Jag har alltid skrivit vid sidan av. Har flera färdiga och ofärdiga manus i mina byrålådor. I våras gick jag en skrivarkurs på Skrivarakademin och jag lyckades då färdigställa den här psykologiska thrillern som jag nu hoppas att ni vill ge en chans. Jag har tidigare gett ut boken Skriet från kärnfamiljen, en debattbok med Tinni Ernsjöö Rappe (Albert Bonnier förlag) och varit med i några antologier (bland annat Uppdrag: Familj).

    Vad tycker ni? Påminner det om era följebrev? Borde jag ha skrivit mer eller mindre? Något jag har glömt? Och kanske viktigast av allt – lyckades jag förmedla det jag ville förmedla? Låter manuset spännande och framstår jag som ett möjligt författarämne?

Det blir en till bok!

”Det här vill vi absolut ge ut!” Sa min förläggare i dag när vi åt lunch och han hade läst första utkastet till uppföljaren till Den åttonde dödssynden. Är så glad och lättad nu! Han tyckte till och med att det här manuset var starkare och bättre än det första. Bättre språk, driv, historia, helhet. Han sa att han trodde mycket mer på den här än på nästa. Blev så glad!!

Vi åt som tidigare lunch på Medelhavsmuseet – det verkar som att det är favoritstället för de som jobbar på Norstedts, för jag har varit där med flera därifrån. Efteråt gick jag ner i shopen och hittade ett par bronsörhängen. Inte dyra, bara 198 kr, så jag köpte dem för att fira! Jag brukar säga att jag är en crazy catlady med allergi. Jag älskar katter! Men eftersom jag inte kan ha någon får jag köpa prylar med katter istället.

kattörhängen

Ni kanske undrar varför jag är så lättad och glad. Jag har ju redan ett förlag. Men, det finns inga garantier – inte ens om du redan är utgiven – att förlaget även ger ut din nästa. Det vet jag. Jag känner författare som blivit refuserade på andra, tredje eller till och med fjärde boken. Jag var alltså inte alls säker på vad vårt möte i dag skulle leda till. Jag trodde väl inte att han skulle totalsåga den, för jag hade en bra känsla. Men jag trodde nog att han skulle vara ännu mer kritisk.

Men han gillade verkligen historien! Berömde mig för hur jag berättade den, drivet, språket, helheten. Och efter gick vi igenom den. Visst hade han en del synpunkter, invändningar och frågor, men överlag tyckte han att det mest var småsaker. Jag har ju drygt tre veckor kvar av min tjänstledighet, innan jag börjar mitt nya jobb, den tiden kommer jag att lägga på att gå igenom manuset igen. Ja, och ha lite semester med min familj också, förstås!

Så. Nu blir det en till bok för mig, troligen kommer den ut till nästa vår/sommar! Heja mig!

Fina danska recensioner!

danska i min hand

Den ottende dødssynd, min bok på danska, kom ut i Danmark 21 juni. Det verkar som att de danska läsarna tycker om den! Har redan fått flera bra recensioner. Här har jag citerat från några stycken, som jag hittade på nätbokhandeln Plusbogs sida:

Nannasdatter – betyg 5

”Sverige har fået en ny lysende forfatterstjerne.”

 Gertrud R. – betyg 5

”En bog om livet, om at leve i overhalingsbanen og jagte guld og opmærksomhed, om at forholde sig og ikke bare lukke øjnene for fortiden. En bog der er meget velskrevet, levende og som er svær at lægge fra sig, før den sidste side er læst – og nej, du kan ikke regne det ud. God læselyst.”

 Nina Thymann – betyg 4

”Super spændende fra start til slut i denne psykologiske thriller.”

Maj J. – betyg 5

”En rigtig god, spændende og anderledes bog, der bestemt er værd at læse!”

 Anna P – betyg 4

””Den ottende Dødssynd” er rigtig god og fantastisk spændende bog, der fanger fra første til sidste side. Bogen kan varmt anbefales.”

 Ulla Weishaupt – betyg 5

”Jeg kan på det kraftigste anbefale at læse bogen.”

Och här är några bloggröster:

Bognørden – betyg 5:

”Romanen er domestic noir, en psykologisk spændingsroman, der til fulde lever op til genren. Romanen er virkelig levende og meget velskrevet, jeg forsvandt ind i universet fra første færd, og kunne faktisk bare læne mig tilbage og ”nyde” turen.”

och:

”Jeg holder meget af denne genre, og fik igen en virkelig stærk læseoplevelse, hen mod slutningen synes jeg, at forfatteren slap tøjlerne en smule, handlingen blev en smule urealistisk og faktisk nåede jeg at ærgre mig over den lidt letbende løsning. Men så evner Aldén alligevel at samle de solide tråde op igen, og runde af med en slutning, der sætter hele romanen i relief. Jeg vil glæde mig til mere fra den hånd fremover.”

 

Bogblogger:

”Denne her thriller er simpelthen så spændende, så mangler du ferielæsningen, så er den her. Samtidigt bliver der taget nogle interessante temaer op. Det ene er, hvad de rigtige valg er, og det andet er hele den kultur, der er på de sociale medier med, at alt skal fremstå perfekt og som et glansbillede. Forfatteren Rebecca Edgren Aldén har været journalist og redaktør på en række dameblade og på den vis arbejdet med overflade og facader. Hendes bog er blevet nomineret til den nye krimipris Crimetime Specsavers Award for bedste krimidebut.

Jeg var super godt underholdt, og blev grebet af, at man egentligt ikke helt ved, hvem der er den gode og hvem der er den onde i historien.” 

B for bog – betyg 3:

”Trods en skrivestil som Rebecka Adlén stadig skal bruge krudt på at justere, formår hun at skrue en spændende psykologisk thriller sammen. Der er ikke de store dybder i den, persongalleriet er ikke helt troværdigt, og handlingen er næppe hentet i virkelighedens verden. Men forfatteren formår at få mig til konstant at skifte mellem at tro at jeg har regnet det hele ud, til at opdage at det havde jeg så overhovedet ikke alligevel. Og hun gør det hele tiden.

Så selvom ”Den ottende dødssynd” bærer præg af at være første skud i bøssen, så vinder den i høj grad på plottet. Og jeg står klar næste gang Aldén sender en bog på gaden. Helt klar!”

Tack Danmark! Och tack mitt danska förlag Modtryk!

Utlandsförsäljning

danska inbunden

Fick i dag ett sms från min agent på Norstedts Agency – Den åttonde dödssynden finns nu på danska. Och den inbundna boken har skickats till förlaget! De ska skicka över ett ex till mig också, så snart har jag den i min hand. Det kommer verkligen att kännas häftigt.

Många undrar hur det fungerar med utlandsrättigheterna, hur man bli såld till andra länder, vad det innebär och så vidare. Här tänkte jag berätta det lilla jag vet.

För det första – det är svårt att bli antagen av ett förlag här i Sverige. Det är ännu svårare att bli antagen av ett förlag utomlands.

För det andra är det inte alls min förtjänst att min bok är såld till fem länder – det var Norstedts Agency som lyckades sälja den. Det var när jag skrev kontrakt med Norstedts som de frågade om de fick försöka sälja boken till utlandet. Och jag sa förstås ja. Så kom boken ut på svenska i slutet av juli 2015. I oktober fick jag första samtalet – de duktiga kvinnorna på Norstedts Agency hade sålt min bok till Danmark. Sedan gick det undan. En vecka senare var den såld till Tyskland, och tre veckor senare även till Holland, Frankrike och Ungern. Fem länder på drygt fyra veckor! Vad gjorde de då? Jo, de åkte till bokmässor utomlands och pratade om boken. Det danska förlaget köpte det innan Frankfurt (som är den stora utländska mässan), och det gjorde att det snackades om den redan innan de kom dit. Sedan vet jag att det var några så kallade scouter som läste boken, och som tyckte väldigt mycket om den. De skrev en lång sammanfattning och omdöme om historien i ett mejl och skickade runt till en massa förlag. Jag har förstått i efterhand att det var mycket tack vare en sådan scout som tipsade om min bok som ledde till att så många utländska förlag blev intresserade.

Hittills har min bok kommit ut på ungerska – i april i år. Och nu i juni kommer den ut i Danmark på mitt danska förlag Modtryk. I augusti/september är det dags för Holland. Och sedan kommer Tyskland och Frankrike.

Vad tjänar man då? Ja, många tror ju att man blir stormrik bara för att man är såld till en massa länder. Så är det inte! Och att vara såld till ett land innebär enbart att ett utländskt förlag har köpt rättigheterna, sedan kanske de bara säljer 10 ex av din bok, och då blir det inte mycket pengar. Men varje förlag betalar en summa för rättigheterna, och den summan varierar väldigt mycket mellan land, förlag och förstås bok/författare. I mitt fall räckte pengarna att leva på i ett halvår – och det är därför jag har kunnat vara tjänstledig hela våren för att skriva min uppföljare. Något jag är djupt tacksam för.

Men, som sagt, att den är såld till fem länder är ingen garanti för att det kommer in nya pengar. Precis som för min svenska bok så får jag procent på varje såld bok. Men det handlar om väldigt lite pengar, och man måste sälja många böcker om det ska bli några summor. Och att sälja många böcker är svårt i dag. Det är få som säljer så mycket att de kan leva på det (som jag tidigare har skrivit om). Nu har jag ju ett nytt roligt jobb som jag ska börja på efter sommaren, så jag behöver inte oroa mig för pengar. Jag är så tacksam över att ha haft den här möjligheten att skriva på heltid den här våren. Och nu är jag faktiskt riktigt sugen på att börja jobba igen.

Men det är klart, hoppet om att jag någon gång i framtiden kan ”hoppa av” igen och skriva på heltid finns ju kvar. Tålamod. Det är det man behöver i den här branschen 😉

Antagen

Ett av de största ögonblicken i en skrivande människas liv är då man blir antagen av ett förlag. Självklart kan man välja att ge ut själv. Men de allra, allra flesta drömmer ändå om att passera det trånga nålsögat och bli antagen av ett förlag.

Det är för det första en viss kvalitetsstämpel. För det andra är det mycket enklare för dig som författare om du har ett förlag i ryggen. De hjälper dig med allt från redaktörande, redigering, korrektur, marknadsföring, försäljning, omslag, ser till att den finns i både fysiska bokhandlar och på nätbokhandlarna. Här har jag tidigare skrivit om skillnaden mellan att bli utgiven och att ge ut själv.

Det är många som undrar hur det går till när man blir antagen. Det är förstås olika för olika författare och förlag. Om vi börjar med att konstatera att det handlar om några promille av alla inskickade manus som blir antagna. Mitt förlag Norstedts får ungefär 2000 inskickade manus per år, och av dem blir 3–4 antagna. Då är förstås inte redan etablerade författare medräknade. När ett förlag antar en bok så ser de inte bara till just den boken. Mitt förlag var tydliga med att de antog mig som författare. De räknade inte med att första boken skulle vara bärande. Det kan ofta ta några böcker innan en författare hittar sin publik, blir läst, och i förlängningen blir lönsam för förlaget (och för författaren själv).

Jag skrev klart Den åttonde dödssynden i den första versionen hösten 2012 och skickade då in till 6–7 förlag. Det tog flera månader, och sedan fick jag nej. Från alla! Dock fick jag positiva lektörsutlåtanden från flera, där de uppmuntrade mig att bearbeta vidare och skicka in igen. Exakt det gjorde jag. Det tog ett år till (jag jobbade ju heltid, och skrev bara på semestrar). Hösten 2013 skickade jag in igen. Då tog det ända fram till dagen innan julafton då jag i ett mejl fick det glädjande beskedet att Norstedts ville ge ut min bok.

Julen 2013 alltså! Sedan tog det 1,5 år innan boken var ute. Den släpptes i slutet av juli 2015. Det gäller att ha tålamod när man skriver.

Hur marknadsför man sin bok?

Ett vanligt diskussionsämne på olika forum för författare är marknadsföring. Hur ska man egentligen nå ut med sin bok och sitt författarskap? Hur gör man? Och jag förstår varför frågan dyker upp om och om igen. För det är verkligen inte lätt.

För det första är konkurrensen otroligt hård. Det kommer ut mängder av böcker varje år. Att nå ut i bruset är inte lätt.

Och även om man når ut är det inte säkert att det genererar köp av boken. Till exempel brukar många debattböcker bli ordentligt omskrivna och debatterade. Men de flesta debattböcker säljer inte särskilt mycket. Jag vet, för jag skrev en debattbok 2009 (Skriet från kärnfamiljen) – den sålde visserligen rätt okej, men inte i proportion till hur mycket den syntes i media (DN, SvD, SVT Debatt, Aftonbladet, Expressen, amelia, mama, mängder av radiodebatter …).

Jag har tidigare skrivit om att få författare kan leva på enbart sitt skrivande. Det måste till något mer – antingen ett annat jobb vid sidan av, eller att man drygar ut bokskrivandet med föreläsningar, modereringar, krönikeskrivande och så vidare.

Men hur gör man då för att marknadsföra sin bok? Det absolut bästa knepet är att skriva en så bra bok som möjligt, hitta några riktiga entusiaster, ambassadörer, som verkligen tycker om boken. Och sedan hoppas på att de sprider ordet!

Ja, jag vet, det låter helt omöjligt. Men faktum är att du kan prata om din bok hur mycket som helst! Men det är först när ANDRA pratar om den som det verkligen kan hända något!

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann var en sådan bok, som det pratades om. Likadant med Konsten att höra hjärtslag. Det är en sådana där ofattbara succéer, som har sålt hur mycket som helst. Jo, båda böckerna har bra förlag i ryggen (Pirat och Bonnier), men ändå. Att det lyfte som det gjorde för de här böckerna var för att ordet spreds. Människor som läste blev förtjusta och rekommenderade den vidare.

Men vad kan du som författare då göra? Vad har jag gjort för min bok Den åttonde dödssynden?

  1. Synlighet. Prata om din bok, både irl och i sociala medier. Jag är aktiv på facebook, instagram, twitter och så bloggar jag här. MEN om man bara tjatar om att folk ska köpa ens bok så fungerar det inte. Du ska synas, men inte vara för säljig. Jag försöker skriva lagom mycket om min bok. Jag fattar att folk skulle tröttna rätt snabbt om jag gjorde det dagligen. JAG tröttnar på folk som hela tiden pratar enbart om sin bok. Envägskommunikation (monolog) är aldrig kul 😉 Däremot berättar jag om något nytt har hänt. Om den är såld till ett nytt land, om den kommer i pocket, ibland hänvisar jag till någon fin recension, sådana saker. Jag utgår från mig själv, vad skulle jag själv vilja veta från andra författare som jag är intresserad av? Jag vill veta hur de gjorde, jag vill veta hur det går, jag vill veta om de kommer ut med en ny bok, jag vill gärna veta om de ska vara med i media på något sätt. Men jag vill inte ha en massa säljbudskap i mitt flöde.
  2. Media. Det här är inte lätt, och jag vet mycket om det här eftersom jag har varit journalist i hela mitt liv. Vad handlar din bok om? Vem är du? Vilken målgrupp? Försök hitta någon tidning eller annat medie som passar. Skriver du en roman om kvinnor 50+, ja, då kan M-magasin vara intressant. Skriver du om mammaliv kan tidningen mama vara intressant. Skriver du om psykisk ohälsa kan en psykologtidning vara intressant. Är din hjälte präst kanske Kyrkans tidning är rätt. Lokal förankring är alltid bra. Utspelar sig dina böcker på en speciell plats ska förstås de lokala medierna skriva om dig. Och har du själv ursprung från någon mindre ort ska du givetvis kontakta ortens lokala medier. Detta för mig in på punkt 3:
  3. Sälj dig själv! Tidningar vill sällan skriva om enbart din bok. Och ytterst få vill recensera (vi återkommer till det). Men DU kan sitta på en fantastisk historia! Vad är din story? Är du läkare? Psykolog? Polis? Det finns säkert massor av intressant i din historia. Har du varit med om något spännande? Någon resa (inre eller yttre) som andra kan inspireras av? Hur var din uppväxt? Har du några intressanta hobbies? I maj är jag med i Topphälsa om min träningsutmaning som jag gjorde i sociala medier förra året (jag gick ut och utmanade mig själv och min man att köra 150 träningspass under ett år). Det står inte mycket om min bok i artikeln, men den nämns i faktarutan och jag presenteras som författare. Det är värt mycket det också! Jag har varit med på alla möjliga grejer, nyligen var jag och min hund med i ett hundastro i amelia! Och tidigare var jag med i DN under deras vinjett Min soffa. Tänk alltså inte bara författarskap och bok. DU kan vara intressant för media också!
  4. Recensioner. I vanliga tidningar är det jättesvårt att bli recenserad. På redaktionerna ligger det drivor av recensionsex som skickats på vinst och förlust. Här kan det också vara bra att kolla först, är det här en tidning som kan tänkas vilja läsa min bok? Stämmer våra målgrupper? Passar min bok för deras målgrupp? Mejla gärna kulturredaktören och fråga om de är intresserade. Men även om de säger ja får du inte bli arg om de inte sedan recenserar den! De väljer själva, och det är det som är journalistik, till skillnad mot köpt reklam. OM du kontaktar tidningarna – mejla! Skriv kort! Var trevlig! Kolla stavning! Skriv aldrig till allmänna red-mejl-adresser, kolla upp vem som håller i kultursidorna. Mejla aldrig chefredaktören. Däremot kan redaktionschefen fungera. (Här har jag samlat några av recensionerna jag har fått på Den åttonde dödssynden)
  5. Bokbloggare – jag brukar själv läsa en hel del bokbloggare och många är superduktiga! Min erfarenhet är att det är lättare att få recensioner av dem än av tidningarna (som har så begränsat med plats och tid). Kolla gärna upp olika bokbloggare, brukar de läsa böcker i din genre? Skriv till dem och fråga om de är intresserade! Jag har lärt känna många bokbloggare genom att de har läst mina böcker. Och här har jag hittat några riktigt fantastiska människor, som är just det där jag pratade om tidigare – andra som faktiskt pratar om och sprider min bok! De är hur viktiga som helst för mig! Och jag hoppas att jag har lyckats förmedla det till dem också. Många av dem följer jag i sociala medier, håller kontakten med. Dels får jag nya boktips av dem (jag läser ju mycket själv också), dels håller jag koll på om de skriver något om min bok. Jag bloggar givetvis om jag får en recension! Se förra inlägget – jag blev jätteglad när jag hittade den här recensionen!
  6. Signeringar! Jag har själv varit superdålig på signeringar. Men jag vet många författare som kontaktar bokhandlar på egen hand och sitter en dag och signerar i butik. Ett jättebra sätt att nå ut. Även om man inte säljer jättemånga böcker!
  7. Föreläsa! Jag har gjort det lite, lite grann med min bok. Men alla tillfällen att få komma ut och prata om sin bok, kanske på ett bibliotek, i en bokhandel är bra tillfällen. Eller varför inte till en privat bokklubb? (Är det någon som har en bokklubb där ute som vill att jag ska komma, hör av er! Jag kommer gärna!) I februari var jag till exempel med och pratade på Skrivarakademins debutantkväll.
  8. Annonsering? Jag vet att det finns författare som annonserar, bland annat på Facebook. Och det fungerar säkert till viss del. Men jag har aldrig gjort det och skulle nog inte göra det. Går återigen till mig själv – jag skulle aldrig köpa en bok som annonserades på Facebook. Men som långsiktig strategi, att öka synligheten för boken kan det nog fungera! Det gäller ju att synas, om och om igen. Till slut kanske någon ändå blir nyfiken och testar! Har man då tur lyckas man få en till person som gillar ens bok och blir en ”ambassadör”.
  9. Var generös! Mot andra författare, mot journalister som hör av sig, mot fantastiska bokbloggare som skriver fint om din bok, mot vänner och bekanta som läst din bok … Jag skriver mycket om andra böcker. Jag rekommenderar de böcker och författare jag gillar. Ofta. Jag tror på ett givande och tagande. På kommunikation. Att jag blivit intervjuad så många gånger tror jag också beror på att många vet att jag är lätt att ha och göra med. Jag krånglar inte, jag är trevlig, jag ställer inte en massa krav. Jag förstår att artikeln är till för läsaren och inte för mig. Om jag vill göra reklam får jag köpa mig reklamplats. Får jag möjlighet att vara med på redaktionell plats ska det vara på tidningens villkor.

Nu har ju jag ett förlag också. Ett väldigt bra sådant: Norstedts! Och de gör en hel del också. Till exempel är det de som skickar ut rec-ex, jag har inte behövt göra det alls. De kontaktar också tidningar, men många intervjuer har jag fixat själv (rätt naturligt, eftersom jag är i branschen). Sedan gör ju de det stora jobbet med att få ut min bok i bokhandeln! Alla böcker når inte ens bokhandeln! De ser till att boken finns att köpa när någon väl är intresserad. Och det är ju a och o! Sedan berättar de i sina kanaler om det händer något nytt med min bok.

Jag utgår mycket från mig själv när jag tänker marknadsföring. Eller snarare, jag tänker inte så mycket marknadsföring (egentligen aldrig). Jag tänker istället i termer av att dela med mig, kommunicera, synas. Jag skriver hellre ett sådant här inlägg som du nu just läser, än lägger upp en annons på Facebook. Du som läser behöver absolut inte köpa min bok! Men kanske någonstans blir du ändå mer intresserad av mig som författare än om du bara såg en annons på Facebook? Jag är själv väldigt känslig för reklam. Allt handlar om kommunikation. Om att ge och ta. Att vara ärlig och autentisk. De flesta människor i dag är så pass medvetna och vana att de ser igenom falsk marknadsföring. Jag tror att de flesta är som jag.

Till syvende och sist handlar det egentligen bara om en sak: skriv en tillräckligt bra bok! Och det är inte du som avgör om den är tillräckligt bra. Det är läsarna! Det är ett mantra jag bär med mig varje dag. Jag måste förtjäna varje läsare.