Gästbloggar på Debutantbloggen

I dag gästbloggar jag på Debutantbloggen. Om att skrivandet handlar om att stå ut.

Stå ut med att det är så svårt.

Stå ut med att det blir så platt, klyschigt, banalt, irrelevant …

Stå ut med att det tar så förbannat lång tid.

In och läs här och se om ni håller med 😉

Följebrev – hur ska det se ut?

I en av författargrupperna på Facebook jag är med i pågick nyligen en diskussion om hur ett följebrev bör se ut. Det är en fråga som dyker upp med jämna mellanrum i de olika författarforum jag är med i. Vad ska man egentligen skriva i det där följebrevet när man skickar in sitt manus till förlag? Det finns ju inget enkelt svar, mycket handlar ju om tycke och smak. Jag tror inte att jag sitter inne på den optimala formeln, men mitt manus blev ändå antaget (så något rätt gjorde jag nog). Så för er som är intresserade så var det så här jag resonerade när jag skrev det:

  1. Det ska vara kort, max en A4:a.
  2. Det ska framför allt handla om boken och presentera mig som aspirerande författare och framtida samarbetspartner.
  3. Alla kontaktuppgifter ska tydligt finnas med.
    Utifrån dessa kriterier skrev jag mitt följebrev till Den åttonde dödssynden som jag skickade in till några förlag första gången hösten 2012. Manuset blev sedan refuserat av samtliga förlag, men till tröst fick jag några väldigt fina och konstruktiva lektörsutlåtanden som också innehöll uppmuntrande ord om att de gärna läste igen). Efter det jobbade jag om manuset och skickade i augusti 2013 in det igen. Till jul samma år fick jag det efterlängtade svaret från Norstedts – manuset var antaget! Sommaren 2015 kom boken ut. Nästa sommar, alltså 2017, kommer min uppföljare ut.Är det något man ska ha i överflöd som författare så är det tålamod! Och en stor portion envishet som gör att man inte ger upp.
    a-professional-writer-is-an-amateur-who-didnt-quit

    Brevet var i tre delar:
    1. Alla kontaktuppgifter
    Överst skrev jag förstås datum och därefter mitt namn och alla kontaktuppgifter (både adress, telefon, mejl) – det ska vara lätt att nå mig!

    2. Om handlingen:
    Jag tänkte att det var viktigt att inte skriva några värdeord som spännande, välskriven och så vidare, det är ju inte min sak att ge sådana omdömen om mitt eget manus. Jag berättade inte hela handlingen, utan skrev mer en teaser, ungefär som jag tänkte mig att säljtexten skulle kunna se ut. Kort, kärnfullt, en hisspitch, man måste förstå grejen/historien på några korta meningar. Annars blir det för luddigt, för ogenomtänkt, för svårt att sälja in. Viktigt också för mig att på denna korta text visa/berätta vilken genre jag skrivit i (man kan tycka vad man vill om det, men det är lättare att sälja in en bok om man kan förklara vilken genre den hör till).

    3. Om mig:
    Jag struntade i att berätta att jag alltid har drömt om att bli författare och att jag älskar att skriva (det är en klyscha och gäller säkert 97% av alla som skickar in). Istället försökte jag visa konkret att jag jobbat länge med text, på olika sätt, både i mitt yrkesliv, och som aspirerande författare. Jag lyfte inte fram några oväsentligheter som att jag älskar katter, gillar långa skogspromenader eller är usel på att baka. Utan jag höll mig till ämnet. Varför är jag ett författarämne? Varför ska de våga satsa på mig. Ville mellan raderna förklara att jag är en som vill satsa på detta, som är beredd att jobba om, lära om, kan ta kritik, kan ta motgångar och så vidare. Jag ville att de skulle känna att jag är en professionell person, som de gärna skulle vilja jobba med.

    Jag ser brevet som både en pitch för manuset, men också en pitch för mig som författare. Är jag en trovärdig person som de vill jobba med långsiktigt? Är jag en besvärlig typ, slarvig, lat, en snarstucken primadonna som inte kan ta kritik? Eller är jag en hårt arbetande, konstruktiv person som är väl insatt i vad det innebär att bli författare? Att anta ett manus i dag innebär att förlaget antar ett författarskap, och det ska ju vara ett samarbete över (förhoppningsvis) många år. Och då måste man ju kunna samarbeta. Är man inte hundra på att man har skrivit det vassaste manuset av alla 2000-3000 som de fått senaste året, som bombsäkert blir en internationell bestseller, så kan det ju vara värt att istället försöka visa att man är en person som är lätt att samarbeta med… Det underlättar nog i alla fall. Jag vet faktiskt flera fall där manuset varit tillräckligt bra, men där författaren uppfattats som alltför jobbig att ha att göra med att förlaget ändå sagt nej.

    Det var många i den här tråden på Facebook som ville se mitt följebrev så här, varsågod, så här såg det ut, följebrevet till manuset till Den åttonde dödssynden som jag skickade in till ungefär sex förlag hösten 2012:

    November 2012

    Rebecka Edgren Aldén
    (fullständig adress, telefonnummer, mejladress och så vidare, som jag här har tagit bort)

    Den åttonde dödssynden

    En psykologisk thriller av Rebecka Edgren Aldén

    Om handlingen:

    Nora, 38 år, bor i kvarterets största hus, den så kallade domarvillan, med sin man Frank och de två barnen Albin och Saga. Nora är en framgångsrik föreläsare, författare och livscoach, med en egen spalt i ett av de största kvinnomagasinen. Hennes man Frank är hennes litterära agent som har lyckats sälja hennes böcker utomlands.

    De är gatans självklara kung och drottning.

    Men det har inte alltid varit så. Både Frank och Nora har varsitt mörkt förflutet. Tio år tidigare, ordentligt berusad, föll Nora sju våningar ner och bröt ett 20-tal ben i kroppen. Hon överlevde mot alla odds, men hamnade i koma. Långsamt tog hon sig tillbaka till livet, lärde sig att gå och tala på nytt. Med Frank vid sin sida lyckades hon bygga upp ett bättre liv än det hon haft innan. Och det är den revanschen och den erfarenheten som ligger till grund för hennes karriär som livscoach. Hon använder sig själv som inspirerande exempel på hur man kan ta makten över sitt eget liv.

    En dag flyttar en ny granne, Klara, in i huset mittemot. Hon förstår inte den interna hierarkin på gatan och Noras liv skakas i grunden. Det förflutna hinner ikapp henne och långsamt kryper insikten på henne – det som hände för tio år sedan kanske inte var en olycka…

    Om mig:

    Jag heter Rebecka Edgren Aldén och är till vardags journalist, just nu chefredaktör för tidningarna mama och Family Living. Jag har alltid skrivit vid sidan av. Har flera färdiga och ofärdiga manus i mina byrålådor. I våras gick jag en skrivarkurs på Skrivarakademin och jag lyckades då färdigställa den här psykologiska thrillern som jag nu hoppas att ni vill ge en chans. Jag har tidigare gett ut boken Skriet från kärnfamiljen, en debattbok med Tinni Ernsjöö Rappe (Albert Bonnier förlag) och varit med i några antologier (bland annat Uppdrag: Familj).

    Vad tycker ni? Påminner det om era följebrev? Borde jag ha skrivit mer eller mindre? Något jag har glömt? Och kanske viktigast av allt – lyckades jag förmedla det jag ville förmedla? Låter manuset spännande och framstår jag som ett möjligt författarämne?

Det blir en till bok!

”Det här vill vi absolut ge ut!” Sa min förläggare i dag när vi åt lunch och han hade läst första utkastet till uppföljaren till Den åttonde dödssynden. Är så glad och lättad nu! Han tyckte till och med att det här manuset var starkare och bättre än det första. Bättre språk, driv, historia, helhet. Han sa att han trodde mycket mer på den här än på nästa. Blev så glad!!

Vi åt som tidigare lunch på Medelhavsmuseet – det verkar som att det är favoritstället för de som jobbar på Norstedts, för jag har varit där med flera därifrån. Efteråt gick jag ner i shopen och hittade ett par bronsörhängen. Inte dyra, bara 198 kr, så jag köpte dem för att fira! Jag brukar säga att jag är en crazy catlady med allergi. Jag älskar katter! Men eftersom jag inte kan ha någon får jag köpa prylar med katter istället.

kattörhängen

Ni kanske undrar varför jag är så lättad och glad. Jag har ju redan ett förlag. Men, det finns inga garantier – inte ens om du redan är utgiven – att förlaget även ger ut din nästa. Det vet jag. Jag känner författare som blivit refuserade på andra, tredje eller till och med fjärde boken. Jag var alltså inte alls säker på vad vårt möte i dag skulle leda till. Jag trodde väl inte att han skulle totalsåga den, för jag hade en bra känsla. Men jag trodde nog att han skulle vara ännu mer kritisk.

Men han gillade verkligen historien! Berömde mig för hur jag berättade den, drivet, språket, helheten. Och efter gick vi igenom den. Visst hade han en del synpunkter, invändningar och frågor, men överlag tyckte han att det mest var småsaker. Jag har ju drygt tre veckor kvar av min tjänstledighet, innan jag börjar mitt nya jobb, den tiden kommer jag att lägga på att gå igenom manuset igen. Ja, och ha lite semester med min familj också, förstås!

Så. Nu blir det en till bok för mig, troligen kommer den ut till nästa vår/sommar! Heja mig!

Fina danska recensioner!

danska i min hand

Den ottende dødssynd, min bok på danska, kom ut i Danmark 21 juni. Det verkar som att de danska läsarna tycker om den! Har redan fått flera bra recensioner. Här har jag citerat från några stycken, som jag hittade på nätbokhandeln Plusbogs sida:

Nannasdatter – betyg 5

”Sverige har fået en ny lysende forfatterstjerne.”

 Gertrud R. – betyg 5

”En bog om livet, om at leve i overhalingsbanen og jagte guld og opmærksomhed, om at forholde sig og ikke bare lukke øjnene for fortiden. En bog der er meget velskrevet, levende og som er svær at lægge fra sig, før den sidste side er læst – og nej, du kan ikke regne det ud. God læselyst.”

 Nina Thymann – betyg 4

”Super spændende fra start til slut i denne psykologiske thriller.”

Maj J. – betyg 5

”En rigtig god, spændende og anderledes bog, der bestemt er værd at læse!”

 Anna P – betyg 4

””Den ottende Dødssynd” er rigtig god og fantastisk spændende bog, der fanger fra første til sidste side. Bogen kan varmt anbefales.”

 Ulla Weishaupt – betyg 5

”Jeg kan på det kraftigste anbefale at læse bogen.”

Och här är några bloggröster:

Bognørden – betyg 5:

”Romanen er domestic noir, en psykologisk spændingsroman, der til fulde lever op til genren. Romanen er virkelig levende og meget velskrevet, jeg forsvandt ind i universet fra første færd, og kunne faktisk bare læne mig tilbage og ”nyde” turen.”

och:

”Jeg holder meget af denne genre, og fik igen en virkelig stærk læseoplevelse, hen mod slutningen synes jeg, at forfatteren slap tøjlerne en smule, handlingen blev en smule urealistisk og faktisk nåede jeg at ærgre mig over den lidt letbende løsning. Men så evner Aldén alligevel at samle de solide tråde op igen, og runde af med en slutning, der sætter hele romanen i relief. Jeg vil glæde mig til mere fra den hånd fremover.”

 

Bogblogger:

”Denne her thriller er simpelthen så spændende, så mangler du ferielæsningen, så er den her. Samtidigt bliver der taget nogle interessante temaer op. Det ene er, hvad de rigtige valg er, og det andet er hele den kultur, der er på de sociale medier med, at alt skal fremstå perfekt og som et glansbillede. Forfatteren Rebecca Edgren Aldén har været journalist og redaktør på en række dameblade og på den vis arbejdet med overflade og facader. Hendes bog er blevet nomineret til den nye krimipris Crimetime Specsavers Award for bedste krimidebut.

Jeg var super godt underholdt, og blev grebet af, at man egentligt ikke helt ved, hvem der er den gode og hvem der er den onde i historien.” 

B for bog – betyg 3:

”Trods en skrivestil som Rebecka Adlén stadig skal bruge krudt på at justere, formår hun at skrue en spændende psykologisk thriller sammen. Der er ikke de store dybder i den, persongalleriet er ikke helt troværdigt, og handlingen er næppe hentet i virkelighedens verden. Men forfatteren formår at få mig til konstant at skifte mellem at tro at jeg har regnet det hele ud, til at opdage at det havde jeg så overhovedet ikke alligevel. Og hun gør det hele tiden.

Så selvom ”Den ottende dødssynd” bærer præg af at være første skud i bøssen, så vinder den i høj grad på plottet. Og jeg står klar næste gang Aldén sender en bog på gaden. Helt klar!”

Tack Danmark! Och tack mitt danska förlag Modtryk!

Utlandsförsäljning

danska inbunden

Fick i dag ett sms från min agent på Norstedts Agency – Den åttonde dödssynden finns nu på danska. Och den inbundna boken har skickats till förlaget! De ska skicka över ett ex till mig också, så snart har jag den i min hand. Det kommer verkligen att kännas häftigt.

Många undrar hur det fungerar med utlandsrättigheterna, hur man bli såld till andra länder, vad det innebär och så vidare. Här tänkte jag berätta det lilla jag vet.

För det första – det är svårt att bli antagen av ett förlag här i Sverige. Det är ännu svårare att bli antagen av ett förlag utomlands.

För det andra är det inte alls min förtjänst att min bok är såld till fem länder – det var Norstedts Agency som lyckades sälja den. Det var när jag skrev kontrakt med Norstedts som de frågade om de fick försöka sälja boken till utlandet. Och jag sa förstås ja. Så kom boken ut på svenska i slutet av juli 2015. I oktober fick jag första samtalet – de duktiga kvinnorna på Norstedts Agency hade sålt min bok till Danmark. Sedan gick det undan. En vecka senare var den såld till Tyskland, och tre veckor senare även till Holland, Frankrike och Ungern. Fem länder på drygt fyra veckor! Vad gjorde de då? Jo, de åkte till bokmässor utomlands och pratade om boken. Det danska förlaget köpte det innan Frankfurt (som är den stora utländska mässan), och det gjorde att det snackades om den redan innan de kom dit. Sedan vet jag att det var några så kallade scouter som läste boken, och som tyckte väldigt mycket om den. De skrev en lång sammanfattning och omdöme om historien i ett mejl och skickade runt till en massa förlag. Jag har förstått i efterhand att det var mycket tack vare en sådan scout som tipsade om min bok som ledde till att så många utländska förlag blev intresserade.

Hittills har min bok kommit ut på ungerska – i april i år. Och nu i juni kommer den ut i Danmark på mitt danska förlag Modtryk. I augusti/september är det dags för Holland. Och sedan kommer Tyskland och Frankrike.

Vad tjänar man då? Ja, många tror ju att man blir stormrik bara för att man är såld till en massa länder. Så är det inte! Och att vara såld till ett land innebär enbart att ett utländskt förlag har köpt rättigheterna, sedan kanske de bara säljer 10 ex av din bok, och då blir det inte mycket pengar. Men varje förlag betalar en summa för rättigheterna, och den summan varierar väldigt mycket mellan land, förlag och förstås bok/författare. I mitt fall räckte pengarna att leva på i ett halvår – och det är därför jag har kunnat vara tjänstledig hela våren för att skriva min uppföljare. Något jag är djupt tacksam för.

Men, som sagt, att den är såld till fem länder är ingen garanti för att det kommer in nya pengar. Precis som för min svenska bok så får jag procent på varje såld bok. Men det handlar om väldigt lite pengar, och man måste sälja många böcker om det ska bli några summor. Och att sälja många böcker är svårt i dag. Det är få som säljer så mycket att de kan leva på det (som jag tidigare har skrivit om). Nu har jag ju ett nytt roligt jobb som jag ska börja på efter sommaren, så jag behöver inte oroa mig för pengar. Jag är så tacksam över att ha haft den här möjligheten att skriva på heltid den här våren. Och nu är jag faktiskt riktigt sugen på att börja jobba igen.

Men det är klart, hoppet om att jag någon gång i framtiden kan ”hoppa av” igen och skriva på heltid finns ju kvar. Tålamod. Det är det man behöver i den här branschen 😉

Antagen

Ett av de största ögonblicken i en skrivande människas liv är då man blir antagen av ett förlag. Självklart kan man välja att ge ut själv. Men de allra, allra flesta drömmer ändå om att passera det trånga nålsögat och bli antagen av ett förlag.

Det är för det första en viss kvalitetsstämpel. För det andra är det mycket enklare för dig som författare om du har ett förlag i ryggen. De hjälper dig med allt från redaktörande, redigering, korrektur, marknadsföring, försäljning, omslag, ser till att den finns i både fysiska bokhandlar och på nätbokhandlarna. Här har jag tidigare skrivit om skillnaden mellan att bli utgiven och att ge ut själv.

Det är många som undrar hur det går till när man blir antagen. Det är förstås olika för olika författare och förlag. Om vi börjar med att konstatera att det handlar om några promille av alla inskickade manus som blir antagna. Mitt förlag Norstedts får ungefär 2000 inskickade manus per år, och av dem blir 3–4 antagna. Då är förstås inte redan etablerade författare medräknade. När ett förlag antar en bok så ser de inte bara till just den boken. Mitt förlag var tydliga med att de antog mig som författare. De räknade inte med att första boken skulle vara bärande. Det kan ofta ta några böcker innan en författare hittar sin publik, blir läst, och i förlängningen blir lönsam för förlaget (och för författaren själv).

Jag skrev klart Den åttonde dödssynden i den första versionen hösten 2012 och skickade då in till 6–7 förlag. Det tog flera månader, och sedan fick jag nej. Från alla! Dock fick jag positiva lektörsutlåtanden från flera, där de uppmuntrade mig att bearbeta vidare och skicka in igen. Exakt det gjorde jag. Det tog ett år till (jag jobbade ju heltid, och skrev bara på semestrar). Hösten 2013 skickade jag in igen. Då tog det ända fram till dagen innan julafton då jag i ett mejl fick det glädjande beskedet att Norstedts ville ge ut min bok.

Julen 2013 alltså! Sedan tog det 1,5 år innan boken var ute. Den släpptes i slutet av juli 2015. Det gäller att ha tålamod när man skriver.

Hur marknadsför man sin bok?

Ett vanligt diskussionsämne på olika forum för författare är marknadsföring. Hur ska man egentligen nå ut med sin bok och sitt författarskap? Hur gör man? Och jag förstår varför frågan dyker upp om och om igen. För det är verkligen inte lätt.

För det första är konkurrensen otroligt hård. Det kommer ut mängder av böcker varje år. Att nå ut i bruset är inte lätt.

Och även om man når ut är det inte säkert att det genererar köp av boken. Till exempel brukar många debattböcker bli ordentligt omskrivna och debatterade. Men de flesta debattböcker säljer inte särskilt mycket. Jag vet, för jag skrev en debattbok 2009 (Skriet från kärnfamiljen) – den sålde visserligen rätt okej, men inte i proportion till hur mycket den syntes i media (DN, SvD, SVT Debatt, Aftonbladet, Expressen, amelia, mama, mängder av radiodebatter …).

Jag har tidigare skrivit om att få författare kan leva på enbart sitt skrivande. Det måste till något mer – antingen ett annat jobb vid sidan av, eller att man drygar ut bokskrivandet med föreläsningar, modereringar, krönikeskrivande och så vidare.

Men hur gör man då för att marknadsföra sin bok? Det absolut bästa knepet är att skriva en så bra bok som möjligt, hitta några riktiga entusiaster, ambassadörer, som verkligen tycker om boken. Och sedan hoppas på att de sprider ordet!

Ja, jag vet, det låter helt omöjligt. Men faktum är att du kan prata om din bok hur mycket som helst! Men det är först när ANDRA pratar om den som det verkligen kan hända något!

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann var en sådan bok, som det pratades om. Likadant med Konsten att höra hjärtslag. Det är en sådana där ofattbara succéer, som har sålt hur mycket som helst. Jo, båda böckerna har bra förlag i ryggen (Pirat och Bonnier), men ändå. Att det lyfte som det gjorde för de här böckerna var för att ordet spreds. Människor som läste blev förtjusta och rekommenderade den vidare.

Men vad kan du som författare då göra? Vad har jag gjort för min bok Den åttonde dödssynden?

  1. Synlighet. Prata om din bok, både irl och i sociala medier. Jag är aktiv på facebook, instagram, twitter och så bloggar jag här. MEN om man bara tjatar om att folk ska köpa ens bok så fungerar det inte. Du ska synas, men inte vara för säljig. Jag försöker skriva lagom mycket om min bok. Jag fattar att folk skulle tröttna rätt snabbt om jag gjorde det dagligen. JAG tröttnar på folk som hela tiden pratar enbart om sin bok. Envägskommunikation (monolog) är aldrig kul 😉 Däremot berättar jag om något nytt har hänt. Om den är såld till ett nytt land, om den kommer i pocket, ibland hänvisar jag till någon fin recension, sådana saker. Jag utgår från mig själv, vad skulle jag själv vilja veta från andra författare som jag är intresserad av? Jag vill veta hur de gjorde, jag vill veta hur det går, jag vill veta om de kommer ut med en ny bok, jag vill gärna veta om de ska vara med i media på något sätt. Men jag vill inte ha en massa säljbudskap i mitt flöde.
  2. Media. Det här är inte lätt, och jag vet mycket om det här eftersom jag har varit journalist i hela mitt liv. Vad handlar din bok om? Vem är du? Vilken målgrupp? Försök hitta någon tidning eller annat medie som passar. Skriver du en roman om kvinnor 50+, ja, då kan M-magasin vara intressant. Skriver du om mammaliv kan tidningen mama vara intressant. Skriver du om psykisk ohälsa kan en psykologtidning vara intressant. Är din hjälte präst kanske Kyrkans tidning är rätt. Lokal förankring är alltid bra. Utspelar sig dina böcker på en speciell plats ska förstås de lokala medierna skriva om dig. Och har du själv ursprung från någon mindre ort ska du givetvis kontakta ortens lokala medier. Detta för mig in på punkt 3:
  3. Sälj dig själv! Tidningar vill sällan skriva om enbart din bok. Och ytterst få vill recensera (vi återkommer till det). Men DU kan sitta på en fantastisk historia! Vad är din story? Är du läkare? Psykolog? Polis? Det finns säkert massor av intressant i din historia. Har du varit med om något spännande? Någon resa (inre eller yttre) som andra kan inspireras av? Hur var din uppväxt? Har du några intressanta hobbies? I maj är jag med i Topphälsa om min träningsutmaning som jag gjorde i sociala medier förra året (jag gick ut och utmanade mig själv och min man att köra 150 träningspass under ett år). Det står inte mycket om min bok i artikeln, men den nämns i faktarutan och jag presenteras som författare. Det är värt mycket det också! Jag har varit med på alla möjliga grejer, nyligen var jag och min hund med i ett hundastro i amelia! Och tidigare var jag med i DN under deras vinjett Min soffa. Tänk alltså inte bara författarskap och bok. DU kan vara intressant för media också!
  4. Recensioner. I vanliga tidningar är det jättesvårt att bli recenserad. På redaktionerna ligger det drivor av recensionsex som skickats på vinst och förlust. Här kan det också vara bra att kolla först, är det här en tidning som kan tänkas vilja läsa min bok? Stämmer våra målgrupper? Passar min bok för deras målgrupp? Mejla gärna kulturredaktören och fråga om de är intresserade. Men även om de säger ja får du inte bli arg om de inte sedan recenserar den! De väljer själva, och det är det som är journalistik, till skillnad mot köpt reklam. OM du kontaktar tidningarna – mejla! Skriv kort! Var trevlig! Kolla stavning! Skriv aldrig till allmänna red-mejl-adresser, kolla upp vem som håller i kultursidorna. Mejla aldrig chefredaktören. Däremot kan redaktionschefen fungera. (Här har jag samlat några av recensionerna jag har fått på Den åttonde dödssynden)
  5. Bokbloggare – jag brukar själv läsa en hel del bokbloggare och många är superduktiga! Min erfarenhet är att det är lättare att få recensioner av dem än av tidningarna (som har så begränsat med plats och tid). Kolla gärna upp olika bokbloggare, brukar de läsa böcker i din genre? Skriv till dem och fråga om de är intresserade! Jag har lärt känna många bokbloggare genom att de har läst mina böcker. Och här har jag hittat några riktigt fantastiska människor, som är just det där jag pratade om tidigare – andra som faktiskt pratar om och sprider min bok! De är hur viktiga som helst för mig! Och jag hoppas att jag har lyckats förmedla det till dem också. Många av dem följer jag i sociala medier, håller kontakten med. Dels får jag nya boktips av dem (jag läser ju mycket själv också), dels håller jag koll på om de skriver något om min bok. Jag bloggar givetvis om jag får en recension! Se förra inlägget – jag blev jätteglad när jag hittade den här recensionen!
  6. Signeringar! Jag har själv varit superdålig på signeringar. Men jag vet många författare som kontaktar bokhandlar på egen hand och sitter en dag och signerar i butik. Ett jättebra sätt att nå ut. Även om man inte säljer jättemånga böcker!
  7. Föreläsa! Jag har gjort det lite, lite grann med min bok. Men alla tillfällen att få komma ut och prata om sin bok, kanske på ett bibliotek, i en bokhandel är bra tillfällen. Eller varför inte till en privat bokklubb? (Är det någon som har en bokklubb där ute som vill att jag ska komma, hör av er! Jag kommer gärna!) I februari var jag till exempel med och pratade på Skrivarakademins debutantkväll.
  8. Annonsering? Jag vet att det finns författare som annonserar, bland annat på Facebook. Och det fungerar säkert till viss del. Men jag har aldrig gjort det och skulle nog inte göra det. Går återigen till mig själv – jag skulle aldrig köpa en bok som annonserades på Facebook. Men som långsiktig strategi, att öka synligheten för boken kan det nog fungera! Det gäller ju att synas, om och om igen. Till slut kanske någon ändå blir nyfiken och testar! Har man då tur lyckas man få en till person som gillar ens bok och blir en ”ambassadör”.
  9. Var generös! Mot andra författare, mot journalister som hör av sig, mot fantastiska bokbloggare som skriver fint om din bok, mot vänner och bekanta som läst din bok … Jag skriver mycket om andra böcker. Jag rekommenderar de böcker och författare jag gillar. Ofta. Jag tror på ett givande och tagande. På kommunikation. Att jag blivit intervjuad så många gånger tror jag också beror på att många vet att jag är lätt att ha och göra med. Jag krånglar inte, jag är trevlig, jag ställer inte en massa krav. Jag förstår att artikeln är till för läsaren och inte för mig. Om jag vill göra reklam får jag köpa mig reklamplats. Får jag möjlighet att vara med på redaktionell plats ska det vara på tidningens villkor.

Nu har ju jag ett förlag också. Ett väldigt bra sådant: Norstedts! Och de gör en hel del också. Till exempel är det de som skickar ut rec-ex, jag har inte behövt göra det alls. De kontaktar också tidningar, men många intervjuer har jag fixat själv (rätt naturligt, eftersom jag är i branschen). Sedan gör ju de det stora jobbet med att få ut min bok i bokhandeln! Alla böcker når inte ens bokhandeln! De ser till att boken finns att köpa när någon väl är intresserad. Och det är ju a och o! Sedan berättar de i sina kanaler om det händer något nytt med min bok.

Jag utgår mycket från mig själv när jag tänker marknadsföring. Eller snarare, jag tänker inte så mycket marknadsföring (egentligen aldrig). Jag tänker istället i termer av att dela med mig, kommunicera, synas. Jag skriver hellre ett sådant här inlägg som du nu just läser, än lägger upp en annons på Facebook. Du som läser behöver absolut inte köpa min bok! Men kanske någonstans blir du ändå mer intresserad av mig som författare än om du bara såg en annons på Facebook? Jag är själv väldigt känslig för reklam. Allt handlar om kommunikation. Om att ge och ta. Att vara ärlig och autentisk. De flesta människor i dag är så pass medvetna och vana att de ser igenom falsk marknadsföring. Jag tror att de flesta är som jag.

Till syvende och sist handlar det egentligen bara om en sak: skriv en tillräckligt bra bok! Och det är inte du som avgör om den är tillräckligt bra. Det är läsarna! Det är ett mantra jag bär med mig varje dag. Jag måste förtjäna varje läsare.

Money money money …

Måste bara ta upp det här med pengar igen. De flesta jag träffar nuförtiden blir förvånade när jag berättar att jag planerar att börja jobba igen efter min tjänstledighet.

”Men det går ju så bra för dig, varför fortsätter du inte att skriva på heltid?” Det är frågan jag ofta får.

Att kunna leva på att skriva böcker är inte lätt. Det spelar ingen roll att ”det går bra för mig” – det är ändå väldigt svårt att leva på det. Jag tänkte därför reda ut lite om hur mycket (eller egentligen hur lite) man faktiskt tjänar på att skriva böcker.

Först: Jo, visst går det att leva på att skriva böcker! Allt går! Men, i Sverige är det bara ungefär 120 personer som beräknas kunna leva på sina böcker. 120 personer är inte många. Kom ihåg att det kommer ut 22 000 böcker per år i Sverige. Ungefär. 120 författare. Du kan säkert rabbla upp ett tiotal av dem. Det är exakt de du tror: Lars Kepler, Fredrik Backman, Camilla Läckberg, Leif GW Persson, Anna Jansson, Jan Guillou, Mari Jungstedt … Men om du går till bokhyllan där hemma eller till en vanlig bokhandel så hittar du en massa fler författare. Väletablerade. Duktiga. Som gett ut många böcker. Men många av de du hittar där i hyllan kan inte leva enbart på att skriva böcker. De drygar ut kassan genom att föreläsa, vara programledare i radio och tv, moderera, skriva krönikor eller så har de vanliga jobb vid sidan av (jobbar på bank, som lärare, journalister, poliser, advokater och så vidare).

I stort sett alla författare har de första åren tvingats jobba dubbelt. Ett vanligt heltidsjobb och sedan författandet på fritiden. Även de som i dag är stora började en gång så. Det är något jag brukar tänka på. Och jag får alltid en sådan respekt för alla författare då. Det krävs ett jävlar anamma för att lyckas.

Jag har skrivit vid sidan av de senaste 15 åren. Men det var först för fem år sedan som jag valde att satsa ordentligt. Det var då jag disciplinerat började skriva några timmar varje dag på alla semestrar, tog skrivarkurser och verkligen bestämde mig för att skriva klart en bok. Under hela arbetet med Den åttonde dödssynden har jag haft ett heltidsjobb (och familj). Jag är inte alls ovanlig. Det är så här det ser ut.

Att jag har fått den stora lyckan att kunna skriva på heltid i fem månader nu den här våren är tack vare utlandskontrakten. De fem länder som köpte rättigheterna till min bok betalade varsin engångssumma – och det är de pengarna jag lever på nu. Men om några månader är de pengarna slut, och jag måste tillbaka till mitt heltidsjobb för att kunna försörja mig.

Men, undrar ni, tjänar du inget på försäljningen av dina böcker då?

Jo, men det är så otroligt lite. På en inbunden bok tjänar man som författare (om man är utgiven på vanligt förlag) ungefär 40 kronor/per bok – om boken säljs till fullpris, vill säga. På reaböckerna tjänar man förstås mycket mindre.

Snittförsäljningen på en inbunden bok av en debutant i Sverige är ungefär 900 ex. Om man blir utgiven på ett förlag får man ett förskott när man lämnar in manuset – man brukar få ett förskott på ungefär 2000 sålda böcker, fördelen är att man inte behöver betala tillbaka om man inte säljer 2000 böcker (vilket alltså de flesta debutanter inte gör). Sedan när boken börjar sälja så får du cirka 40 kronor per såld bok ÖVER 2000 stycken.

Jag har sålt bra mycket mer än vad en snittdebutant säljer, men räkna efter själva – det blir inte mycket pengar. Om jag säljer 3000 böcker så får jag alltså cirka 1000 x 40 = 40 000 kronor. Och det är alltså före skatt. Att sälja 3000 inbundna böcker som debutant räknas som riktigt bra. Men i pengar är det knappt en månadslön. Betänk att en bok, särskilt den första, tar några år att skriva. Otroligt låg timpenning, alltså.

Men pocket då? Jo, förhoppningsvis säljer boken mer i pocket. 8000–10 000 ex räknas som en bra försäljning för en pocketbok. Men för pocket får du mycket, mycket mindre. Runt 8–10 kronor. Per bok. 

Det sägs att man bör sälja över 10 000 böcker PER ÅR för att gå runt som författare. Att producera en bok om året är inte lätt. Att se till att varje bok säljer över 10 000 ex är heller inte lätt. Du kan inte leva på att skriva om du misslyckas med en bok ett år. Du får aldrig misslyckas! Eller så får du ge ut fler böcker per år.

Det går väldigt bra för mig, absolut! Men det är fortfarande långt ifrån att jag kan leva på det. Jag har egentligen inga problem med det. Jag visste vad jag gav mig in på. Att skriva böcker är en av de absolut vanligaste drömmarna, särskilt bland kvinnor. Jag är djupt tacksam över att kunna göra det, och bli utgiven på förlag! Alla kan inte bli rockstjärnor eller konstnärer heller. Konkurrensen är stenhård, och det jag skriver måste vara något som läsarna vill ha och är villiga att betala för. Det kräver en viss ödmjukhet. Det är ingen mänsklig rättighet att få vara författare. Viktigt att komma ihåg, tycker jag.

Författaren och en av grundarna till hybridförlaget Hoi, Sölve Dahlgren, har skrivit bra om det här tidigare. Läs här!

Refuseringar

a-professional-writer-is-an-amateur-who-didnt-quit

Ett ämne som intresserar de allra flesta skrivande människor är refuseringar! Icke-skrivande människor blir ofta förvånade när jag berättar att jag har blivit refuserad. Skrivande människor blir det inte. För de vet att de allra, allra flesta författare någon gång har blivit refuserad. De flesta mer än en gång, vissa otroligt många gånger.

Att blir refuserad hör till!

Därför tänkte jag nu (igen, för jag har skrivit om det förr) ta upp min egen refuseringshistoria, samt lite allmänt om refuseringar. Jag hoppas att du som läser ska få hopp! I stort sett varenda stor författare har någon gång blivit refuserad. De som har blivit författare, är de som inte gav upp när de fick sina refuseringar.

 

Första utkastet av Den åttonde dödssynden blev klar redan sommaren 2012. Samma höst skickade jag in den till 6–7 förlag. Alla tackade nej. Dock fick jag från nästan allihopa väldigt fina och utförliga lektörsutlåtanden.

Självklart svider det när man får nej, men jag har läst på så pass mycket, pratat med många i branschen och vet hur otroligt få som får ja, så jag var inte särskilt knäckt. En av mina författarvänner förklarade på ett tidigt stadium att man ska vara djupt tacksam om man får ett lektörsutlåtande (istället för ett standardiserat tack, men nej tack). Hon sa att det kan ses som förlagets första utsträckta hand, det är inte ett nej, utan början på en kommunikation. Hon sa också att många förlag vill se vad den aspirerande författaren gör med den där feedbacken. Det säger ju något om en person hur den hanterar konstruktiv kritik. Det kanske inte är lika lockande att jobba med en författare som tycker att varje bokstav och kommatecken i sitt manus är absolut nödvändigt, och att ingenting får ändras (jo, det finns genier som säkert kan skriva den perfekta boken från början, men de är försvinnande få. Jag skulle ändå uppskatta att 99% av alla manus behöver redigering).

Jag fick som sagt nej, men bra feedback, från cirka 6–7 förlag. Med min väns ord i öronen tackade jag så hemskt mycket för att de tagit sig tid att läsa och för den konstruktiva kritiken. Sommaren 2013 bearbetade jag om manuset utifrån det jag tyckte kändes relevant i förlagens kritik (man behöver absolut inte ändra något som inte känns bra). Hösten 2013 skickade jag in det omarbetade manuset. Hela hösten hann gå, men till slut svarade Norstedts (som tackade nej i första vändan) ja.

För en tid sedan läste jag i tidningen Skriva om hur många manus förlagen får. Jag minns att Norstedts då svarade att de får ungefär 2000 manus om året. Av dessa får 20 utförliga lektörsutlåtanden och 4 av dem blir utgivna. Det såg ungefär likadant ut på de andra förlagen. Så med det i bakhuvudet kände jag mig väldigt nöjd med mina många fina lektörsutlåtanden, även om det var refuseringar.

Så tänkte jag avsluta det här inlägget med lite uppmuntran! Det här är en lista på framgångsrika författare som har blivit refuserade – som jag har hämtat från Elisabet Norins handbok: Tre enkla regler finns inte – en romanskola (Isaberg förlag):

Astrid Lindgrens manus till debuten Pippi Långstrump blev refuserad av Bonniers.

Johan Ajvide Lindqvists succéroman Låt den rätta komma in blev refuserad sex gånger innan Ordfront sa ja.

JK Rowlings Harry Potter blev refuserad av mellan nio och femton förlag…

Stephen King fick ihop 84 refuseringsbrev innan en tidning köpte en novell av honom (läs om det i hans fantastiska Att skriva)!

Fler som blev refuserade: Agatha Christie, George Orwell (Animal Farm), Zadie Smith (Vita tänder), James Joyces (Dubliners), Fredrik Forsyths (Schakalen).

Även de största har blivit refuserade!

Förlag eller egenutgivning?

Jag är med i rätt många olika författargrupper i sociala medier. Där dyker ofta diskussionen om olika sorters förlag upp. Och framför allt frågan om man ska satsa på ett förlag eller att ge ut själv.

Om vi först ska reda ut vad som är vad:

Klassiska förlag – finns stora och små, gamla och nya. De största förlagen är Bonnierförlagen (egentligen flera; Albert Bonnier förlag, Wahlström & Widstrand och Forum på den skönlitterära sidan) och Norstedts (som också är Sveriges äldsta). Några andra stora klassiska förlag är Massolit, Natur & Kultur och Piratförlaget. Sedan finns det en mängd andra förlag, i olika storlekar, specialiserade på olika saker, som Ordfront, Printz, Weyler, Opal, Alfabeta, Lind och Co och många, många fler.

Om man blir antagen på ett klassiskt förlag står förlaget för alla kostnader och de sköter all administration och distribution. Du får en förläggare och en redaktör. Och förlaget hjälper också till med viss marknadsföring, som att kontakta tidningar, skicka ut recensionsexemplar, kataloger och så vidare. Du som författare får ett förskott som du aldrig behöver betala tillbaka, oavsett hur boken säljer, och sedan får du procent på varje bok som säljs. Författaren tar alltså inga ekonomiska risker. Här finns en lista på alla förlag.

Hybridförlag – eftersom så många vill skriva och ge ut böcker, samtidigt som läsarna inte har ökat, så finns det ett överskott på författare. Det är en av anledningarna till varför det har dykt upp allt fler så kallade hybridförlag. Förlag som hjälper författare att få ut böcker, men där författaren är med och betalar för risken. Men också delar på vinsten. Lyckas man bra på ett hybridförlag kan man tjäna mer pengar per bok än på ett vanligt förlag. Hoi är ett exempel på ett hybridförlag.

Sedan finns det olika utgivningstjänster, som Publit och Vulkan, där du som författare helt enkelt betalar exakt för det du behöver hjälp med: lektör, redaktör, korrläsare, tryck, omslag och så vidare. Man kan egentligen inte kalla det här förlag, för det finns ingen förläggare och inget urval. Vem som helst kan köpa tjänsterna.

Frågan är då vad som är bäst? Det finns inget enkelt svar på den frågan. De flesta författare drömmer nog, precis som jag gjorde, om ett klassiskt förlag. Om man skriver böcker är det ofta det man är bra på, och allt det där andra runt omkring är skönt att lämna till proffs. Dessutom finns det, oavsett vad man tycker om det, en viss kvalitetsstämpel på en bok som har blivit antagen av ett förlag. En kvalitetsstämpel som ger den en hel del fördelar i alla led som följer. De som jobbar på förlag har lång erfarenhet av branschen, kan litteratur och har valt och tror på just din bok. Det vet läsarna och det vet bokhandlarna. Det är inte självklart att bokhandlarna tar in en egenutgiven bok. Det är inte ens självklart att de tar in böcker utgivna av små förlag. Tidningarna recenserar sällan egenutgivna böcker. Dessutom ska man inte glömma att böckerna som blir antagna av förlag förädlas med hjälp av förlaget innan den ges ut. Visserligen kan man köpa hjälp av lektörer och redaktörer och så vidare, men alla böcker som kommer ut på ett klassiskt förlag har ju proffs som hjälper dig med allt från att bolla manuset, håller historien? Till att språkligt granska texten, förädla både historien och språket, korrläsa och så vidare.

Det kanske lyser igenom att jag föredrar de klassiska förlagen. I alla fall för egen del. När jag blev antagen av Norstedts var jag superglad, stolt och tacksam. Det kändes som ett kvitto på att det jag gjorde höll. Att de trodde på mig. Dessutom blev ju manuset så mycket bättre efter att jag hade bearbetat om det med hjälp av dem. Det är ju, som bekant, väldigt svårt att få kontrakt. Det handlar bara om några promille av alla manus de får skickat till sig som blir antagna.

lar-dig-leva-mindre-stress---mer-narvarokaninen-som-sa-garna-ville-somna-en-annorlunda-godnattsaga

Samtidigt vet jag att det finns de som har lyckats fantastiskt bra på egen hand! Två av förra årets absoluta bästsäljare är utgivna på egen hand. Lär dig leva och barnboken Kaninen som så gärna ville somna. Dessutom känner ju alla skrivande människor till Emelie Schepp som lyckades jättebra med sin egenutgivning. Men hon har ju blivit upplockad av Bonnier nu, så tydligen föredrog hon ändå att ligga på ett vanligt förlag.

I skrivarkretsar finns det de som tycker att man lämnar ifrån sig för mycket makt om man ger ut via ett klassiskt förlag. Att det inte längre är din egen bok. Det här tycker jag är ett stort missförstånd. Det verkar som att en del egenutgivare har bestämt sig för att tro att förläggarna och redaktörerna skriver om boken när den blir utgiven. Fler än en gång har jag fått höra ”jag ger ut själv, för då är det min bok helt och hållet, och den blir precis som jag vill”. Men min bok blev precis som jag ville. Och alla beslut om vad jag skulle ändra var mina egna.

Att ha en förläggare är som att ha en testläsare, fast så oändligt mycket kunnigare och proffsigare. Hen säger inte åt författaren vad den ska göra. Tillsammans diskuterar man boken, vrider och vänder på historien, ser vad som skulle kunna bli bättre. Men det är författaren som sedan väljer, och det är författaren som går hem och skriver om och bearbetar. Förädlar texten skulle jag vilja kalla det. Sedan går boken till en redaktör, och då granskas texten igen, med noggranna ögon. Redaktören påpekar ologiska detaljer, upprepningar, rena stavfel, syftningsfel, onödiga småord, direkta felaktigheter, men ger bara förslag på ändringar. Sedan är det författaren själv som går igenom förslagen, väljer vad som ska ändras eller inte.

Alla som skriver böcker blir hemmablinda. Alla behöver hjälp att gå över texten, många gånger. Jag tror att det här är en anledning till varför böcker som ges ut på förlag har sett som mer högkvalitativa än egenutgivna böcker. Men det där börjar ändras, för nu finns det så bra tjänster att köpa och även många egenutgivare har förstått att de behöver hjälp, och ser till att få den eller köper den. På så sätt tycker jag att det är fantastiskt att det finns olika sätt att få ut en bok. Ibland kanske det inte finns något förlag som tror på just din bok, men den kan ändå fylla ett hål på marknaden och hålla tillräckligt bra kvalitet. Då är det ju utmärkt om man kan ge ut den själv. Förhoppningsvis lyfter den och blir en riktig bästsäljare, som Lära dig leva!