Att ha en förläggaren

I går åt jag lunch med min förläggare. Vi träffades i Gamla stan och det kändes extra litterärt när Horace Engdahl satt några bord bort.

Det är väldigt speciellt att skriva på sin andra bok. Och redan ha en förläggare och ett förlag. Första gången skrev jag ju på vinst och förlust. Det fanns inga garantier. Egentligen talade statistiken totalt emot att jag över huvud taget skulle få en förläggare. Det handlar om några promille som får kontrakt. Men nu skriver jag på, och min förläggare säger: ”Skicka till mig när du känner att du är redo att låta mig läsa.” Det finns ju inga garantier nu heller. Jag har ju inget skriftligt. Norstedts skulle ju kunna säga att det här är skit, det här vill vi inte ha med att göra. Men jag tror och hoppas att de inte gör det. Tvärtom är de beredda på att få in ett manus som kan behöva lite bearbetning och i så fall hjälpa mig med det. Och det är ju fördelen med att ha ett förlag.

Jag berättade lite kort om vad jag skriver på, och min förläggare tyckte att det lät lovande. Jag känner själv att det skulle kunna bli något. Som vanligt har man höga ambitioner, många fina idéer, men det är genomförandet som är det svåra. Så vi får väl se hur jag lyckas.

I går hade jag i alla fall en riktigt bra skrivardag. Fick ihop mer än 20 000 tecken! Och löste några små dilemmor jag har haft med historien. Skulle nog vilja påstå att jag har skrivit hälften av historien nu. Hälften av arbetet är förstås inte utfört, men att ha skrivit hälften av historien är riktigt bra!

Besatt av antal tecken

Hela mitt huvud är fyllt av tecken. Jag jagar ständigt nya tecken. Mitt mål är att producera 10 000 tecken om dagen (cirka 7–8 A4:sidor), men det är inte många dagar jag klarar det …

I går fick jag i alla fall ihop 12 000 tecken! I dag har jag hittills fått ihop 8 000. Ska försöka få till 2 000 till innan det är dags att duscha och åka in till stan och träna.

Jag tänker hela tiden på antal tecken. Är besatt av volymer. Det kan tyckas trist och inte särskilt kreativt. Men mycket av skrivandet handlar om volymer. Om att producera stora mängder text. Komma vidare i berättelsen. Även om det man skriver just nu inte egentligen håller måttet.

Sånt kan man fixa sen. Det viktiga är att inte fastna. Att inte fortsätta skriva. Mitt mål är hela tiden att komma vidare i historien, att komma närmare slutet. Medan jag skriver försöker jag tänka bort om det är bra eller dåligt. Det går ju förstås inte. Men jag försöker i alla fall. Jag grubblar hela tiden på om historien håller. Men jag sitter inte och väljer varenda ord. Skulle jag göra det skulle jag aldrig bli klar. Det får komma sen. Under någon av alla redigeringsvändor (som jag vet ofrånkomligt kommer).

Minst 400 000 tecken ska det bli när historien är färdig. Sedan börjar redigeringen, bearbetningen, omskrivningarna, omdisponeringen, strykningarna.

Kämpar på med mina tecken.

Att skriva på heltid

writer's clock

Det här är min tredje vecka på min fem månader långa tjänstledighet. Jag skriver alltså på heltid för första gången i mitt liv. Det är lite speciellt. Och en omställning i mitt liv, minst sagt. En lyxig sådan! Men inte helt problemfri (vilket jag inte hade väntat mig heller). Värst är nog känslan av att slösa bort tiden. Att fastna i annat än skrivandet.

Jag har alltså alltid jobbat heltid innan. Och med tre barn och många aktiviteter så har tiden att skriva varit knapp. Därför har jag bara skrivit på semestrar och långhelger. Men nu ska jag alltså skriva varje dag.

Hur har det gått då? Jo, trots att jag inte alltid är fullständigt effektiv så tycker jag att det går okej. Jag älskar mitt nya liv. Och försöker njuta av det, utan att känna för mycket press. Tillåter mig själv att ibland sväva ut och göra annat. Mitt mål att skriva 10 000 tecken om dagen har jag inte riktigt hållit. Men nästan. Snarare är det så att vissa dagar skriver jag mycket mer. Andra dagar blir det knappt 1000 tecken. Jag har lagt upp veckan så här:

Måndagar:
7.00 Upp och äter frukost, läser tidningen.
7.45–8.30 Jag och hunden följer min minsta (8 år) till skolan, och sedan går jag och hunden en lång promenad.
8.30–10.40 Skriver.
10.40–11.00 Duschar och gör mig i ordning.
12.00 Lunch med någon vän inne i stan.
13.00–13.40 Skriver på kafé.
14.00–15.00 Tränar med min PT.
15.00–17.00 Varannan vecka, åker hem och fortsätter skriva. Varannan vecka stannar i stan och skriver på kafé.
18.00–21.30 Varannan vecka går författarkurs med Sören Bondeson som lärare. De måndagarna har jag också fullt upp att läsa de andras manus, så då blir det inte mycket eget skrivande.

Tisdagar:
7.00 Upp och äter frukost, läser tidningen.
7.45–8.30 Jag och hunden följer min minsta till skolan, och sedan lång promenad.
8.30–12.30 Skriver.
12.30–13.30 Äter lunch och går ut med hunden.
13.30–16.30 Skriver.
17.00–19.00 Tränar min trupp i gymnastik.

Onsdagar:
7.00 Upp och äter frukost, läser tidningen.
7.45–8.30 Jag och hunden går med minsta till skolan, och sedan lång promenad.
8.30–10.40 Skriver.
10.40–11.00 Duschar och gör mig i ordning.
12.00 Lunch med någon vän inne i stan.
13.00–13.40 Skriver på kafé.
14.00–15.00 Tränar med min PT.
15.00–16.30 Åker hem, går ut med hunden skriver lite till.
17.00–20.00 Varannan vecka tränar jag min trupp i gymnastik. Varannan onsdag skriver jag lite till.

Torsdagar:
7.00 Upp och äter frukost, läser tidningen.
7.45–8.30 Jag och hunden följer min minsta till skolan, sedan lång promenad.
8.30–12.30 Skriver.
12.30–13.30 Äter lunch och går ut med hunden.
13.30–17.30 Skriver.

Fredagar:
7.00 Upp och äter frukost, läser tidningen.
7.45–8.30 Jag och hunden går med minsta till skolan, och sedan lång promenad.
8.30–10.40 Skriver.
10.40–11.00 Duschar och gör mig i ordning.
12.00 Lunch med någon vän inne i stan.
13.00–13.40 Skriver på kafé.
14.00–15.00 Tränar med min PT.
15.00–17.30 Åker hem, går ut med hunden, skriver lite till.

Lördagar:
Sovmorgon!
10.30–13.00 Tränar min trupp i gymnastik
14.00–17.00 Badar badkar, läser (försöker läsa en bok i veckan), softar. Möjligen plockar lite hemma (särskilt om vi får gäster på kvällen). Ibland åker och ser sonen spela fotbollsmatch.

Söndagar:
Sovmorgon!
10.00–16.30 Läser, skriver, plockar, softar, går ut med hunden.
17.30–18.30 Är med två av barnen på simhopp, passar på att läsa eller skriva där.

quote-if-you-want-to-be-a-writer-you-must-do-two-things-above-all-others-read-a-lot-and-write-a-lot-stephen-king-345982

Sedan tillkommer ju en del andra sysslor: skjutsa barnen till deras aktiviteter, handla, tvätta, laga mat (även om det mest är min man som gör just det) ja, allt som hör familjelivet till. Och en del annat också, blogga, marknadsföra boken, sköta gymnastikadministration/planering och så vidare.

Just nu fattar jag inte hur jag hann med mitt vanliga förvärvsarbete drygt 40 timmar i veckan också …

Jag är så tacksam över denna möjlighet, denna paus i livet. Att få leva så här – även om det är under en begränsad tid! Att få vara hemma när barnen kommer från skolan. Kunna, utan att stressa, hinna med att skjutsa till aktiviteter, fixa födelsedagspresenter till kalas, tandläkarbesök, åka och handla nya överdragsbyxor, ja, allt det där man tidigare klämde in i vardagen. Om fem månader går jag tillbaka till min arbetsplats. Vet inte exakt vad jag ska göra då, för jag bad om att få börja helt på nytt (mycket för att jag skulle kunna släppa jobbet helt). Och jag tänker så här:

Worst case scenario: Skrivandet går inte alls. Pocketen som kommer i maj funkar inte alls. De utländska förlagen misslyckas helt med att nå ut med min bok där. Jag har inga pengar alls om fem månader. Jaha, då får jag väl gå tillbaka till mitt jobb. Jag har trivts där i tio år, älskat alla olika tjänster jag har haft. Då har ändå Den åttonde dödssynden gett mig fem sköna härliga inspirerande månader.

Best case scenario: Skrivandet går fantastiskt. Jag lämnar in ett nytt manus i sommar, som förlaget gillar och vill ge ut. Jag får ett förskott. Pocketen gör succé och det blir faktiskt några pengar där. Boken fungerar bra i de fem länder där den kommer ut. Kanske, kanske kan livet som författare bära sig?

Förmodligen landar verkligheten någonstans mitt emellan. Och i så fall är det ju otroligt bra! Att ha tänkt igenom hur det kan bli och insett att vad som än händer så är det helt okej så kan jag helt släppa oron för framtiden och bara leva i nuet. Skriva så bra jag kan. Njuta av att ha det här livet, få göra det jag älskar, umgås mer med mina barn. Unna mig denna paus i livet.

Jag känner mig ofattbart lyckligt lottad! Och tacksam. Nej, nu dags att skriva!

Long time no see!

take the jump

Ja, jag förstår om ni undrar vart jag tog vägen. Jag tog helt enkelt en paus! Min tanke är att jag ska komma igen med besked efter 1 februari för då kommer jag nämligen att skriva på heltid (eller i alla fall nästan heltid)! Jag har tagit tjänstledigt från mitt jobb i fem hela månader, för att skriva koncentrerat på uppföljaren till Den åttonde dödssynden.

Det blir en rejäl omställning för mig. I fem år har jag ju enbart skrivit under semestrar och långhelger. Nu blir skrivandet, under en begränsad period, ett dagligt jobb.

Jag erkänner – jag är rätt nervös. Hur ska det gå? Kommer jag att klara det? Hittills har ju skrivandet varit med av en hobby, som faktiskt gått riktigt bra! Men jag har hela tiden haft mitt heltidsjobb att falla tillbaka på. Hade det inte fungerat, hade jag kunnat skylla på att det ju faktiskt bara var en hobby vid sidan av…

Bland det viktigaste man kan göra, tror jag, är att ta sig själv på allvar. Våga satsa på sig själv och sin dröm. Samtidigt är det något av det läskigaste man kan göra. I alla fall är det så för mig. Genom att våga satsa på det här, så säger jag ju indirekt att jag tror på mig själv som författare. Och det är en skrämmande tanke. Jag tror att många stoppar sig själv, för att de inte vågar. Jag vet att jag har gjort det i många, många år.

Men, det är dags för mig nu, att ta mig själv och min dröm och min ambition på allvar. Det är värre att inte försöka. Än att försöka och misslyckas. Det är fegare att aldrig försöka. När jag blir gammal vill jag inte se tillbaka på mitt liv och fundera på om det kanske hade gått. Om jag hade vågat. Jag vill kunna se tillbaka och tänka att jag i alla fall försökte. Och vem vet – det kanske fungerar?