Vad är ett synopsis?

Jag fick en fråga om skillnaden mellan ett manus och ett synopsis. Det finns säkert fler svar på den frågan. Men så här ser jag det!

Ett synopsis kan vara allt ifrån en A4 till uppåt 50 sidor långt. Ett synopsis är som en snabbskiss av boken. Av handlingen. Hur det börjar, vad som händer och hur det slutar. Många författare gör utförliga synopsis, där handlingen skissas upp. Vissa kapitel för kapitel. Vissa gör väldigt utförliga synopsis, där det rätt ingående framgår vad varje kapitel ska innehålla, hur historien drivs fram just här, vems perspektiv, vad som är det viktigaste med just det här kapitlet (presentera en ny karaktär, visa på två karaktärers relation, ge bakgrundsinformation, avslöja nya ledtrådar och så vidare), om det är en nyckelscen.

På en del skrivarkurser jag har gått har vi fått skriva synopsis på en sida – det är en bra start. Då kan man hålla sig till några enkla rubriker och helt enkelt fylla i, för att göra det tydligare för sig själv, innan man börjar skriva, typ så här:

Vad tänker du berätta?
Här kan man skriva vilken genre, och övergripande tema.

Var äger det rum?
Beskriv miljön och tiden.

Hur börjar historien?
Vad sätter igång historien? Behöver inte nödvändigtvis sedan bli första kapitlet, ibland börjar historien mitt i, men du måste veta vad som drar igång historien.

Vad händer sen?
Efter att något satts igång, vad händer sen?

Hur slutar det?
Vad är själva upplösningen, hur slutar det?

Annat viktigt?
Finns det viktiga underliggande teman? Sidohistorier? Annat som kan vara bra att känna till?

I ett synopsis kan man också lägga till Karaktärerna som en punkt (i mitt exempel är de invävda i svaren).

Så här såg mitt synopsis ut för Och blomstren dö (jag har dolt några grejer för att inte spoila för den som ännu inte läst):

  1. Vad tänker du berätta: Jag skriver en psykologisk thriller, som framför allt rör sig på ett mellanmänskligt plan.
  2. Var äger det rum: Allt utspelar sig på en ö ute i skärgården, på en plats som heter Ekudden, bland fast boende och sommargäster, under två somrar, nutid och i början av 90-talet.
  3. Hur börjar historien: Historien börjar när Gloria följer med sin nya pojkvän Adam till hans landställe Ekudden, här bor också hans mamma Gerd och hans bror Karl med familj.
  4. Vad händer sen: Gloria har svårt att hitta sin plats och komma in i familjen, istället tyr hon sig till hunden (som hon egentligen är rädd för). Under en promenad dyker hon på en död kropp bakom kollektivhuset där hon i sina tonår tillbringade sina somrar.
  5. Hur slutar det: Fyndet visar sig ha en ännu mörkare bakgrund …  (xxx). Ingen av de boende, varken Glorias pojkväns familj, eller människorna som bor året om i byn, vill egentligen att sanningen om vad som hände för 25 år sedan blir känt. Gloria, som den utomstående, blir ett hot för dem alla. Gåtan blir förstås löst.
  6. Annat viktigt: Texten har ett underliggande tema om människovärde, är det rätt att krossa fleras liv, för något som gjordes i ungdomen? Det finns också en barntematik (som hänger ihop med människovärde): Gloria är 37 år och barnlös, men vill ha barn (dock inte säkert att hon egentligen vill ha barn med Adam, men för sent att hitta någon annan). Adam har redan barn och är inte så intresserad. Gloria känner dessutom en attraktion till Adams bror Karl, som väntar sitt fjärde barn med sin fru Maria. Det finns också en tematik kring bröder och rivalitet, inte bara mellan Karl och Adam, utan även de två bröder som ursprungligen dominerat byn (då de från början ägde hela ön, dock inte längre…). Det handlar om mörka hemligheter, om konflikter som sträcker sig generationer tillbaka, om fasader, om att vara sann mot sig själv. Det är också en utvecklingsroman, Gloria är väldigt skör och osäker i början. Blir starkare och mer självständig genom bokens gång.

Utifrån detta kan man sedan skissa upp själva romanen. Kapitel för kapitel. Jag BORDE vara mer noga med detta, men har ännu inte riktigt gjort så. Jag har haft en handlingslinje, men sedan skrivit rätt fritt. Och kommit på saker allt eftersom. Min förhoppning är att jag ska bli mer strukturerad på den här punkten. Fundera igenom ännu mer. Men hittills har jag märkt att min hjärna måste låta historien få växa fram också. Och karaktärerna måste skrivas fram, tills jag känner dem.

Nu i somras skrev jag klart mitt utkast till min tredje thriller, ett helt manus – och ja, det är alltså ett manus, inte ett synopsis. En hel historia, med utvecklade, färdiga scener. Efter ett möte med min förläggare ska jag nu gå tillbaka och se över allt igen. (Det brukar vara så.) Historien är bra och karaktärerna är bra, men nu måste jag styra upp den något. Så min plan är nu att faktiskt göra ett ordentligt synopsis för hela historien. Så att jag sedan kan bearbeta om manuset ordentligt.

Struktur för skrivandet

dator1

Hur gör du när du skriver? Är en vanlig fråga. Många tror att författare har allt i huvudet och sedan bara plitar ner ord för ord tills det är klart. Min verklighet är så långt ifrån det den kan komma!

Det finns hur många metoder som helst för att skriva en roman. Kanske lika många som det finns författare? Jag tror inte ens att alla författare gör exakt likadant varje gång. Det gör inte jag – men så är jag ju rätt ny, jag försöker lära mig och bli bättre och smartare hela tiden.

Trots att det finns så många olika metoder så kan man nog ändå skilja på två vanliga sätt: Det planerade skrivandet och det associativa skrivandet.

Det associativa sättet är när man bara skriver. Författaren vet inte själv hur det ska gå, hur det ska sluta, vad karaktärerna ska göra. Jag vet många som lyckas med detta, men kanske fler som misslyckas. För det är svårt! Det tar ofta mycket längre tid. Och det kräver ofta mycket redigering, för att få historien att hänga ihop. Å andra sidan så kanske det blir bättre för att det tar tid? Historien växer fram, karaktärerna lever sitt eget liv. Ja, jag tror att för dem som lyckas kan det säkert vara väldigt lustfyllt och spännande att skriva på det här sättet. Jag tror dock att det funkar mycket bättre för författare som skriver romaner, snarare än för dem som skriver spänning/deckare/thrillers. I en vanlig roman kan vad som helst hända, det behöver inte nödvändigtvis hänga ihop på samma sätt som i en spänningsroman. Skriver man spänning så måste man tänkte på kontraktet man har med läsaren. Kontraktet, undrar du. Jo, så fort en läsare öppnar en bok i spänningsgenren, tar den på sig ett par spänningsglasögon och börjar leta ledtrådar. Inget som händer får vara slumpmässigt, allt betyder något. Sedan kan många händelser och personer vara villospår, men risken är stor att läsaren blir besviken om det läggs ut för många trådar som sedan inte knyts ihop. Eller om gåtan inte får sin upplösning, eller om den inte har med det som har stått i boken att göra. Det går till exempel inte att ha ett långt kapitel där en ny karaktär ingående presenteras som sedan försvinner ur historien och inte har någon betydelse för berättelsen. Kontraktet innebär att man som författare till spänningslitteratur måste vara väldigt strukturerad och medveten när man skriver.

Det planerade skrivandet är något jag föredrar – mycket för att det faktiskt ska bli något, jag litar inte på att jag ska komma på allt eftersom – eller att det då ska hänga ihop. Många planerar nog, i olika grad, och som sagt kan det planeras på tusen olika sätt. Så, jag tänkte berätta om mitt sätt (just nu).

lego-1108908_960_720

Här är mina 5 byggstenar:

  1. Synopsis – hela historien, vad sätter igång den, vad händer, hur slutar det. Ganska kortfattat skriver jag ner detta.
  2. Personkort – vilka karaktärer ska vara med, hur är de? Jag måste lära känna dem, alla måste ha styrkor och svagheter, något som driver dem. Drivkrafter är viktiga! Karaktärerna måste också ha en utveckling under historiens gång. De kan inte vara statiska, förbli de samma som de var när berättelsen börjar. Så det funderar jag på, vad driver varje person och hur utvecklas varje person?
  3. Konfliktkarta – Alla karaktärer förhåller sig till de andra, därför brukar jag göra en konfliktkarta över alla mina karaktärer. Och med konflikt menar jag inte att alla ska bråka med varandra. Men det ska krocka, gnissla, uppstå situationer som kan driva historien framåt. I vissa fall kan det vara olika personlighetsdrag – en är tyst och tillbakadragen, en är framåt och gåpåig. En vanlig konflikt är ju att någon vill ta reda på sanningen, medan någon annan vill dölja den. Om det finns konflikter mellan personerna är det lättare att driva historien framåt – och framåt måste man hela tiden. Särskilt när man skriver spänning!
  4. Händelseförlopp/handlingslinje – Jag berättar kortfattat händelseförloppet för mig själv, skriver ner det. Det här är ju inte samma som synopsis, för det kan ju vara så att vi kommer in i historien när halva förloppet redan har hänt, det finns ju ett förflutet. Varje sak som händer påverkar historien och karaktärerna framåt. JAG som författare måste veta vad som har hänt. I både min första thriller och den jag har skrivit nu finns det ju många saker i det förflutna som påverkar nutiden. Allt det skriver jag ner.
  5. Lista över scenerna – när jag skriver tänker jag mig historien som en film, med olika scener. Varje scen berättar något och för historien framåt. Jag skriver alltså ner från 1 och framåt vad varje scen ska innehålla. I början behöver det inte vara så detaljerat, men ju längre in i historien jag kommer så dyker det upp nya trådar och händelser, som jag kommer på. Då kan jag lägga till i en tidigare scen. Även om jag inte skriver det på studs så gör jag en anteckning i listan. Till exempel: Scen 4: lägg till den här och den här ledtråden, bygg in den här karaktären, den ska säga si eller så. När jag har skrivit en scen markerar jag den scenen med gult i listan. Om det är något som ska läggas till är det fortfarande vitt. Då har jag koll på att jag får med allt. Scenerna gestaltar jag sedan fram, undviker att berätta vad som händer. Jag vill visa. Läsaren ska vara med i scenen, som om den tittade på en film – se, lyssna, känna, lukta … Närvaro är viktigt.

I början behöver ingen av de här byggstenarna vara särskilt utbyggda. Det kan vara rätt kortfattat. Jag kanske inte är helt klar över alla karaktärer, någon kanske är väldigt luddig, jag vet ännu inte vad den har för funktion, hur jag kan använda mig av den. Kanske vet jag inte exakt hur det ska sluta, kanske har jag inte kommit på alla sidohistorier, eller gjort alla kopplingar. Mycket kommer jag på allt eftersom, och bygger in i min struktur. Men jag vet ändå på ett ungefär vart jag ska. Och jag har ändå ett hum om vilka mina personer är. Sedan kanske jag under resans gång kommer på en briljant idé att någon ska vara på ett helt annat sätt, eller att historien ska vika av på ett helt nytt spår – men jag har stommen klar. Jag vet vad som sätter igång historien, och ungefär vart den ska gå, vart det ska sluta.

images

Det här systemet gör att jag sällan drabbas av skrivkramp. Jag sitter aldrig och stirrar på ett vitt dokument utan att ha en aning om vad jag ska skriva. Jag har förstås andra problem, som att variera språket (skitsvårt att gestalta en spänd, skrämd karaktär, när hen mest hela tiden är det…). Så även om jag har bra struktur så är det inte lätt. Men hade jag inte gjort så här, utan bara skrivit på, tror jag att det hade varit mycket, mycket svårare!

Om du som läser också skriver, vore det väldigt intressant att få läsa om hur du gör!