Inspiration vs disciplin

Jag fick en mycket intressant fråga som en kommentar till ett av mina inlägg. Den löd så här:

”En fråga jag fick efter att ha läst var dock kontroversen mellan att inte vänta på inspiration, och att ha en stark passion och drivkraft för det man skriver. För mig går de liksom hand i hand. Kan du bibehålla en passion för det du skriver utan att vara inspirerad? Vore väldigt intresserad av att höra mer om detta!”

Jag svarade förstås i kommentaren, men tänker att det här nog är något fler har funderat på. Vore intressant att höra andras tankar om detta också?

Jag tänker så här: För att ORKA skriva måste du ha en sann passion för att skriva – för din historia – för att bli författare (behöver inte vara alla tre och inte samtidigt). Men, för att sedan faktiskt göra det krävs disciplin och att ”bara göra det”.

Jag brukar ofta jämföra med träning. Du kan ha en stark drivkraft och en passion för träning, verkligen på djupet vara övertygad om att du mår bra av det och att du VILL vara en person som tränar för att du vet vilka fördelar det har för dig och din hälsa. Men, sedan kan det ändå kännas motigt att gå till gymmet (för mig känns det ofta motigt att gå och träna), då är det bara att gå ändå. Det går inte att vänta tills man har ”lust att träna”. Jag går regelbundet, flera gånger i veckan, och tränar. Men det är bara ett fåtal gånger jag verkligen känner inspiration eller lust. Däremot brukar det bli kul när jag väl är där – och effekten jag får av träningen gör att det är värt det. Och effekten försöker jag påminna mig om när jag inte riktigt har lust.

Lite så tänker jag med skrivandet också. Jag VILL verkligen skriva, jag VILL verkligen ge ut en ny bok. Jag HAR en historia jag vill berätta. Men nej, många gånger har jag inte alls någon lust att sätta mig ner och skriva. Jag saknar helt inspiration. Men jag gör det ändå, för att jag har bestämt mig, och för att jag vet att det är det som krävs för att nå mina mål. Och jag vet att jag kommer bli glad och tacka mig själv efteråt när jag har boken i min hand.

Och precis som med träningen så brukar det lossna när man väl kommer igång med skrivandet. Inte alltid. Ibland är ett helt gympass rena döden, så kan ett skrivpass också vara. Men det är då man måste fortsätta ändå.

Mitt mantra är (inspirerat av Doris i Hitta Nemo): Fortsätt skriva, fortsätt skriva …

Dramaturgiska kurvor

Det roligaste med att leda en skrivarkurs – och lektörsläsa, är att man får fundera mycket på själva hantverket att skriva. Jag har ju läst ett stort antal skrivarböcker – som har gett olika mycket. Vissa ger mer inspiration, andra ger konkreta verktyg.

Jag kan inte påstå att jag använde alla verktyg jag i dag känner till när jag skrev mina två första thrillers. Vissa har jag använt, andra har mer kommit till på instinkt. Kanske för att jag har läst så pass mycket i mina dagar. Ibland har jag brottats med manuset, och så här i efterhand inser jag att det som skavde kanske faktiskt berodde på att jag INTE använde den kunskap och de verktyg jag har.

Jag tror att man kan göra både och. Skriva på känsla, OCH ta till sig och använda skrivarverktyg.

Senaste kursen jag höll pratade vi lite extra om dramaturgiska kurvor. Det kan vara bra att känna till teorierna bakom, men sedan kan man förhålla sig fritt till dem. Det är som alltid bra att ha en verktygslåda, och veta hur man använder verktygen, för att sedan välja under byggets gång vilka verktyg man själv tycker att man behöver. Jag tänkte därför dela med mig av det mest grundliga, elementära kring dramaturgiska kurvor.

Den klassiska dramaturgiska kurvan ser ut så här:

1. Anslag
Här väcks förväntningarna, huvudkonflikten anas, det är viktigt med framåtrörelse. Anslaget sätter igång historien.

2. Presentation
Huvudkaraktärerna presenteras, fakta och sammanhang. Det kan vara bra med en lite lugnare scen där karaktärerna interagerar med varandra för att etablera dem för läsaren. Självklart ska även ”presentationen” ha med historien att göra, men det är inte nödvändigt. Ofta kastas man som läsare in i en vardaglig situation, precis innan allt börjar hända – just för att lära känna karaktärerna och förstå bakgrunden.

3. Fördjupning
Huvudpersonen och antagonisten presenteras mer djupgående, här får vi se/känna på deras drivkrafter, svagheter, styrkor, och även konfliktens bakgrund.

4. Upptrappning
Tempot ökar, konflikterna trappas upp.

5. Klimax
Huvudkonflikten avgörs, det utlovade anslaget infrias, fördjupningen bekräftas. Upptrappningen når sitt slut.

6. Avrundningen
Läsaren får ta del av huvudpersonens känslor, vinst eller förlust, eventuella sidokonflikter reds ut. Lösa trådar knyts ihop.

I slutet bör även berättelsens premiss avslöjas, vad är liksom sens moralen, budskapet med historien? Kan vara till exempel: Brott lönar sig aldrig. Familjen/barnen är viktigast. Ärlighet varar längst.

Tre akter

Ett vanligt sätt att bygga en historia är i tre akter. Tänk då ungefär så här:

Akt 1:

Presentera situationen, se till att något eller någon sätter igång historien. Lär känna huvudpersonen och dess drivkrafter och hinder (hot).

Akt 2:

Fördjupa konflikten. Insatsen höjs, trycket ökar, flera vändningar på vägen, slits mellan hopp och förtvivlan.

Akt 3:

Konflikten trappas upp och får sin avslutning.

När jag skriver tänker jag alltid en handlingslinje. Från punkt A till punkt B. Punkt A är punkten/händelsen där allt sätts igång. Något får historien att börja. Sedan går en linje, med framåtrörelse, hela tiden, mot punkt B. Där Punkt B är slutet/upplösningen.

Då kan man dela in handlingslinjen i tre akter och se till att man uppfyller de här första sex stegen (se ovan) eller de tre akterna under handlingslinjen.

Självklart finns ett före och ett efter, en bakgrund – saker som händer i bakgrunden, men det kan sippra in i berättelsen. Och då har vi författarens karta här borta där vi vet vilka hemligheter, trauman, händelser som lett fram till där vi är nu. Och där har vi våra personkort, som gör att vi lär känna våra karaktärer, vet vad som driver dem, vilka hot/hinder de står inför, svagheter, styrkor. Och hur de ska utvecklas under resans gång.

Valen

Man brukar också rita upp den dramaturgiska kurvan som en val. Historien börjar högst upp på stjärtfenan. Högt upp betyder tempo – vi kastas rakt in i första scenen, anslaget, som skapar förväntningar hos läsaren. Här är det viktigt att vi visar vilken sorts bok läsaren kan förvänta sig. Därefter går tempot ner, följ linjen från stjärtfenan neråt. Tempot blir lugnare, vi får lära känna karaktärerna, får bakgrunden, förstår premissen. Sedan ökar tempot upp över valens rygg. En brant kurva uppåt, och den når sitt klimax vid blåshålet där valen sprutar ut vattnet. Och sedan rundas historien av och avslutas.

Lycka till!