Träning och skrivande

PT

Författarskap och träning har tidigare inte varit en vanlig kombo. På sin höjd har författare pratat om skogspromenader för att rensa hjärnan. Kanske för att det har setts som ytligt att träna, och djupt att skriva? Författande är något intellektuellt, något som rör sig i hjärnan. Inte i kroppen.

Men jag tycker att det där börjar luckras upp. Antingen har träningen fått högre status, eller så har författare blivit mer hälsomedvetna.

Tidigare har jag hört flera författare koppla ihop träning med att skriva. Martina Haag, Moa Herngren, Sofie Sarenbrant, Denise Rudberg bland andra. Tidningen Skriva skrev också om den här kopplingen mellan skrivandet och träningen för några år sedan (hittar dock inte det numret nu!). Och ja, jag tycker verkligen att det finns tydliga paralleller mellan träning och att skriva en roman.

Den första liknelsen, och kanske den vanligaste, är väl den att det är som ett maraton att skriva en roman. Så är det ju. Visst krävs det talang att få klart en bok, men jag skulle påstå att det krävs ännu mer uthållighet. Precis om under ett maraton måste man ha bestämt sig för att springa till mål. Precis som, jag föreställer mig (för jag är ingen maratonlöpare), under ett maraton så måste man övervinna alla tankar om att ge upp, att man inte kommer att klara det, att det inte går, att det inte är värt det, att det gör ont och så vidare.

Men det finns paralleller till annan träning också. Det självklara – allt blir bättre ju mer man övar. Att bli en bra skribent kräver övning. Man måste öva upp skrivmusklerna, lära sig av sina misstag, bli bättre och bättre. Jag som framför allt håller på med styrketräning har lärt mig att det inte finns någon gräns för hur stark man kan bli. Och nej, det finns nog ingen gräns för hur bra man kan skriva heller. Man kan alltid bli bättre! Ett manus kan alltid bli bättre!

Inställningen förenar också. Jag förstod tidigt att jag inte är någon naturbegåvning eller något geni. Varken på att träna eller på att skriva. Då bestämde jag mig för att vara den envisaste. Jag skulle inte ge mig. I över ett år nu har jag gått till en PT tre dagar i veckan. Jag är alltid där! Är i stort sett aldrig sjuk. Känner jag mig lite krasslig går jag ändå dit. Då kör vi förstås lite lugnare.

På fritiden tränar jag barn i truppgymnastik och det här är något jag ofta säger till mina gymnaster: ”Det finns alltid naturbegåvningar som bara har det, som kan allt. Men det är de som kommer på träningarna, de som verkligen kämpar och nöter, gång efter gång, som håller i längden. Ofta kommer de begåvad till en gräns där begåvningen inte räcker längre, och eftersom de så länge klarat sig på talang är de sämre rustade för motgångar.” 

Precis så tänker jag kring min egen träning. Och kring mitt eget skrivande. Jag är ingen som bara ”har det”. Orden flödar inte ur mina fingrar perfekt. Jag är inte vältränad av naturen. Jag måste kämpa. Och det gör jag genom att varje dag gå upp och göra det jag ska.

Den inställningen har tagit mig rätt långt. I dag är jag riktigt stark! Och jag har fått en bok publicerad. Nu gäller det att hålla i det här. Jag vill vara en tränande, frisk, stark människa (och jag har några konkreta mål som jag vill uppnå). Jag vill vara en författare som kan leva på mitt skrivande. Dit är det lång väg kvar att gå. Men enda sättet att komma dit, är att fortsätta. Dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. Inte ge upp. Lära sig av sina misstag.

Win learn

Min vän, också författare och träningsfantast, Hillevi Wahl, blev inspirerad av min träning med min PT, så hon intervjuade mig om vad PT:n hade betytt. Allt! svarade jag! Jag hade inte klarat att bli så här vältränad om det inte var för honom. Den sista frågan i intervjun var intressant och fick mig att tänka till ett varv till kring det här med träning och skrivande:

Tror du att din träning på något sätt har påverkat ditt författande, eller rentav bidragit till din succé?
– En sak har det i alla fall betytt och det är att jag nu VET att jag klarar mer än jag tror. Jag har aldrig sett mig själv som särskilt vältränad eller stark. Tvärtom har min självbild varit att jag är rätt dålig på idrott, särskilt kondition. Och jag har alltid varit lite rund. Att jag lyckades med detta – att bli vrålstark, för jag är verkligen stark – det gjorde något med mig.

– Någonstans befruktade boken och träningen varandra. Om jag klarade att skriva och få ut en bok – varför skulle jag då inte kunna bli en vältränad människa som älskar att träna? Om jag lyckades med att bli så här stark och vältränad – varför skulle jag då inte kunna lyckas som författare? Typ så.
– Nu känns det som att jag skulle kunna klara nästan vad som helst, bara jag verkligen bestämmer mig och lägger ner tid och energi på det. Inget kommer gratis. Jag tränade 166 pass förra året, jag sjukskriver mig aldrig!
– Boken kom också till av en massa jävlar anamma. Jag skrev minst fyra timmar varje semesterdag i fyra år. I dag vet jag att man inte bara ska drömma – man ska förverkliga sina drömmar. Det kräver hårt arbete, men det är värt det! Det är bättre att gå upp varje dag och försöka, även de dagar man är svag och allt blir dåligt. Det är när man slutar försöka som man misslyckas.

Det är verkligen så! Träningen gav mig självförtroende. Och att bli utgiven gav mig självförtroende. Jag överraskade mig själv på båda fronterna. Blev mycket starkare än vad jag trodde. Och lyckades mycket bättre med mitt skrivande än vad jag trodde. Och det gav mig en enorm skjuts.

Här kan du läsa hela intervjun med mig!

Ps. På bilden längst upp: jag och min PT Fredrik Unge.

Saker man gör när man borde skriva …

Fjärde dagen på min fem månader långa tjänstledighet. Och jag borde skriva för fullt. Jo, jag skriver. Det gör jag! Men inte hela tiden. Upptäcker att jag ibland skriver på, och det blir rätt många tecken. Ibland blir jag helt tom och måste göra något annat, som att…

  1. … göra mig själv en till snabbkaffe (uppe i tre bara i dag).
  2. … surfa in på facebook och fastna i debatter om mansplaination och fördömandet av kvinnliga författare som sägs skada sina nära och kära (i detta fall ex) via sina böcker (lex Martina Haag, Ebba Witt-Brattström), fast ingen någonsin bryr sig om att fördöma manliga ditos som gör exakt samma sak (Karl-Ove Knausgård, Strindberg, Leif GW Persson, Jan Myrdal… och så vidare).
  3. … gå ut med hunden.
  4. … kolla vilken plats Den åttonde dödssynden ligger på i dag på adlibris (halkat ner till plats 67 över mest sålda inbundna thrillers just nu).
  5. … läsa författarbloggar.

… Kan rekommendera två riktigt bra författarbloggar: Katarina Bivald (som jag hittade till nyligen, mycket underhållande skrivet och tycker att det är så fascinerande att hennes böcker slagit i USA!) och Simona Ahrnstedt som alltid skriver läsvärt och kul.

6. … blogga.

Nä, nu ska jag kasta mig över manuset igen. Drygt 10 000 tecken har jag hunnit med i dag, Hittills. Måste få ur mig mer!

En roman på fem månader?

Går det? I dag är det andra dagen på min fem månader långa tjänstledighet. Eller kanske ska jag säga korta. För när jag börjar räkna efter hur mycket jag faktiskt måste skriva per dag, så inser jag att det är rätt kort tid…

imgres-1

Visst kan det gå! Det ska gå. Men det kommer krävas mycket jobb. Att skriva är inget 9–17-jobb… I alla fall klarar inte jag av att vara produktiv och kreativ 8 timmar i sträck. Å andra sidan jobbar man även när man inte skriver. Det är då historien bearbetas. Samtidigt är det en herrans massa ord som ska ner på papper (cirka 400 000 tecken). Det är bara att sätta igång!

imgres

Min plan är att försöka skriva 15 000 tecken per dag. Det är ungefär 7–8 A4:a sidor. Även om jag lyckas med det så vet jag ju sedan förra gången, att många av de där sidorna aldrig kommer att användas i den färdiga boken. Mycket av det man skriver är uselt. Mycket måste man skriva för sig själv, för att själv förstå historien. Sådant som sedan kan strykas.

Och när jag har skrivit hela historien så börjar nästa stora jobb: redigeringen.

Writing_Quote_298

Jag har historien, jag har karaktärerna. Jag har ett synopsis. Men mycket kan hända på vägen. Känner just nu en enorm ödmjukhet inför alla författare som lyckats. Särskilt dem som lyckats med att få ihop bok nummer två…

images

Tröstar mig med vetskapen att: Det enda sättet att lyckas är att försöka.

Skrivarakademin intervjuar mig

Som jag har berättat tidigare har jag gått flera kurser på Skrivarakademin. De har varit otroligt värdefulla! Framför allt fick de mig att komma vidare i mitt skrivande så att jag kunde slutföra min bok. För det är, tro det eller ej, det absolut svåraste – att faktiskt skriva klart ett manus.

Idén är den lättaste biten – jag tror att de flesta människor har en historia inom sig. Men att berätta den, genom gestaltning och dramaturgi, i en hel bok – det är en riktig utmaning, kan jag lova.

För ett tag sedan blev jag intervjuad av Skrivarakademin. Nu har de lagt upp intervjun på sin hemsida. Jättekul! Läs gärna här!

Det finns de som är kritiska till skrivarkurser. Som tror att det innebär likriktning av berättande, att det är fusk, att det inte går att lära sig att skriva. Jag tror att de alla har fel. Jag tror definitivt att man kan lära sig att skriva, men därifrån till att skriva en bok, det klarar inte alla. Men ja, man blir bättre på att skriva av skrivarkurser (om man är mottaglig för kritik och är beredd att ta in det lärarna och det de andra på kursen säger – det är ju inte alla). Nej, det är inte fusk. Skrivandet är ett hantverk, som all konstnärlig verksamhet. Att en konstnär har gått en konstskola och lärt sig grunderna, eller att en musiker gått musikhögskolan eller bara musikskola är ju inget konstigt. Hantverket att skriva går att lära sig, men det innebär inte att man blir en författare, på samma sätt som att konstskolan eller målarkursen inte gör dig till konstnär. Men visst blir du bättre på att måla! Och så det där med likriktning – nej, efter att ha gått fyra terminer med olika kursare på Skrivarakademin så kan jag försäkra att det inte finns någon likriktning. Varje person jobbar med sin skrivprocess och blir bättre på sitt sätt att skriva.

Jag har tidigare bloggat om skrivarkurser här!

Hur gjorde du?

tumblr_n70jdhtcex1sag14uo2_500

Det är många som frågar hur jag gjorde när jag skrev en bok och fick den utgiven. Det är ju inte en helt enkel fråga. Men det finns några saker jag tog fasta på, som jag tror var avgörande. Det handlar enkelt om disciplin, hårt arbete, ödmjukhet och en stor portion tur. Här har ni min författarresa och det jag tror var viktigt att jag gjorde rätt

1: Jag bestämde mig, slutade snacka och började jobba. 

Det räcker verkligen inte att bestämma sig. Men det är en bra början. Jag hade drömt om att skriva en bok – en skönlitterär bok, en roman, en fiction, helst i genren thriller/deckare – hur länge som helst. Jag var 5 år ungefär första gången jag uttalade att jag ville bli författare. Jag utbildade mig till journalist, ett sätt att få skriva och jobba med text. Men det är ju inte samma sak som att författa böcker. Jag har aldrig varit hemlig med mina drömmar, jag har pratat om de vitt och brett. Tjatat om vad jag önskat och velat. Länge, länge frågade mina vänner – hur går det med den där boken, blir det något (något skeptiska)? Jag började egentligen första gången 2002 när jag var föräldraledig med mitt första barn. Jag skrev på kvällar och helger. På en deckare. Jag fick ett till barn rätt snabbt inpå (2003) och fortsatte under den föräldraledigheten (hur det nu kan heta ledighet när man har två pseudotvillingar…). 2004 skrev jag klart det manuset. Jag skickade in det till några förlag men fick standardrefuseringar. Nog tänkte jag att jag skulle bearbeta det, ge det en chans, men det blev aldrig av. För strax innan jag fick mitt tredje barn (2007) fick jag faktiskt kontrakt på en debattbok. Den skrev jag tillsammans med journalisten Tinni Ernsjöö Rappe. Skriet från kärnfamiljen kom ut 8 mars 2009. Min deckare fick vila, och jag insåg rätt snart att den hade somnat in för gott. Det var nog bäst så. Den var aldrig tillräckligt bra. Storyn hade nog hållit, men inte sättet den var berättad på…

Det hann bli 2010 och jag insåg att det bara var 2 år kvar tills min 40-årsdag. Jag som hade snackat så länge om att jag ville skriva en bok, om min dröm att bli författare. Plötsligt kändes det som att tiden började rinna ut. Jag insåg att jag var tvungen att agera. Jag slöt en deal med mig själv. Jag skulle ge det en chans. Åtminstone skulle jag skriva klart ett helt manus. Strunta i hur det skulle bli eller hur det skulle gå. Jag skulle tillhöra de där få som faktiskt skriver klart ett helt manus. Och så började jag planera för hur det skulle kunna gå till rent praktiskt (jag hade ju heltidsjobb och tre rätt så små barn, då 9, 7 och 3 år).

2: Jag avsatte tid och jobbade hårt. 

Jag bestämde mig för att ge det cirka 4 timmar om dagen varje semester tills jag var klar. Sommaren 2010 satte jag igång. Jag skrev hela den sommaren (hade nog tyvärr bara 3-4 veckors ledigt, men det blev några sidor). Jag fortsatte under julen och sedan sommaren 2011. Men det tog inte riktigt fart förrän jag våren 2012 anmälde mig till en skrivarkurs på kvällstid. I april 2012 fick jag dessutom ett jobberbjudande som var svårt att tacka nej till. Jag skulle bli chefredaktör för två tidningar direkt efter sommaren. Mitt redan heltidsjobb skulle nu bli ännu mer. Jag insåg att jag var tvungen att lägga in en högre växel. Den sommaren, 2012, skrev jag otroligt disciplinerat. Jag hade bestämt mig för att ta mig igenom hela manuset före 1 augusti då min nya tjänst trädde i kraft. Och jag lyckades! Hösten 2012 skickade jag in manuset. Ett litet förlag tackade faktiskt ja redan från början, men jag hade lite is i magen, för de stora förlagen var positiva, även om de tackade nej. Jag fick utförliga lektörsutlåtanden som uppmuntrade mig att fortsätta och de kom också med en hel del matnyttigt och konkret som jag borde jobba med.

3: Jag bestämde mig för att ha tålamod och göra det på riktigt.

Det tog ett år till att bearbeta om manuset, och då utgick jag från vad lektörerna hade skrivit. Alla lov, långhelger, julen och förstås sommaren 2013 gick åt. Hösten 2013 skickade jag in igen. Nu fick jag 99% ja från ett stort förlag, men det förlaget var inne i en stor omförvandling och beskedet drog ut på tiden. Vilket med facit i hand var bra, för julen 2013 hann Norstedts höra av sig och säga att de ville ge ut boken!

4: Jag insåg och accepterade att antagningen bara är början.

Med det stora fina förlaget Norstedts (Sveriges äldsta och kanske bästa förlag) i ryggen fick jag nu en förläggare och nästa bearbetningsfas satte igång. Jag skrev om och skrev om. När förläggaren till slut var nöjd kom redaktören in, och då bearbetade jag om manuset igen. Först i maj i år, 2015, var jag helt klar och boken gick i tryck. I slutet av sommaren kom den i butik. Och det kändes förstås alldeles fantastiskt!

5: Jag hade läst på och förstod hur branschen fungerade.

Ja, jag visste exakt hur många böcker som ges ut i Sverige varje år. Hur mycket en debutant säljer i snitt. Hur mycket (lite) man faktiskt tjänar på att skriva böcker. Hur otroligt svårt det är att nå ut. Ja, jag var förberedd. Och även om boken hamnade på topplistorna på adlibris och bokus så såldes den ändå i rätt blygsamma tal. Helt okej för en debutant. Men inget att leva på. Och sedan hände något jag inte var beredd på: Agenturen lyckades sälja in den till 5 länder på 4 veckor! Det hade jag inte räknat med!

Och nu är vi framme vid i dag. Jag har skrivit en femtedel på nästa bok. Men hinner som vanligt inte skriva i vardagen. I jul sätter jag igång igen. Och sedan ger jag mina lov och semestrar till nästa bok. Känner mig lycklig och nöjd över att jag ändå är några steg närmare min barndomsdröm: Att bli författare. 

Så vad gör jag i dag? Jo:

6. Håller drömmen levande!

Att inte skriva

images

Just nu känner jag rätt mycket frustration. Jag är en författare, som inte skriver. Ja, det låter väl rätt motsägelsefullt. Men det är så det är, och det är så det har sett ut under en längre tid.

Det beror helt enkelt på att jag har ett heltidsjobb och en familj och några tidskrävande intressen som slukar all min tid. Den åttonde dödssynden har jag skrivit på semestrar och långhelger. Och enbart på semestrar och långhelger. Under terminerna har jag låtit manuset vila för att sedan plocka upp det igen när det har blivit jul, påsk, Kristihimmelfärdshelg och framför allt sommarlov.

Nu är det höstlov, men jag har jobbat hela lovet. Det betyder att jag inte har haft någon skrivtid sedan i somras. Historien glider ifrån mig, karaktärerna bleknar, även om de finns där i bakhuvudet och då och då poppar upp och berättar något för mig.

Jag är en författare som inte skriver. Som inte har skrivit på länge och jag märker hur det tär på mig.

Men så skriv då, kanske ni tänker. Det är väl bara att börja? Jag har lovat mig själv att aldrig skriva om jag bara har en dag ledigt. Otillfredsställelsen i det är ännu större än att låta manuset vila. Det är svårt att förklara för någon som inte skriver. Men det handlar om att man måste kliva in i sin värld och det tar sin lilla tid. Man måste acklimatisera sig i sitt egna universum. Hitta tillbaka till språket, känslan, lära känna personerna igen. Det är som när man möter gamla vänner efter mycket lång tid. Det kan kännas lite trevande i början (inte om man är riktigt goda och gamla vänner, men så där mittemellan). Vad har hänt sedan sist? Hur mår du i dag? Hur var det med jobbet, familjen och så vidare. Var var vi någonstans, du och jag, sist vi sågs? Och sedan lossnar det. Likadant är det när man skriver. Det finns ett motstånd i början, en hög tröskel att kliva över, mycket sly att rensa bort innan man får sikten klar. Det finns säkert många duktiga författare som klarar av det snabbt så att de sedan kan börja producera. Men inte jag. Jag behöver minst en långhelg. En halv dag till att ta mig in i historien, få tillbaka känslan, och sedan börjar jag knackigt skriva. Dag två går det lite bättre. Dag tre börjar det flöda. Jag känner mig själv. Tre dagar måste jag ha för att ens försöka skapa något. Men har jag tre dagar så kan jag å andra sidan få ur mig rätt mycket. Jag vet att jag skriver ovanligt fort. Utan problem kan jag rätt snabbt komma upp i 7000–8000 tecken om dagen, ja, vissa produktiva dagar 15 000.

Men jag är en slow starter. Ingen idé att sätta av en halv söndag alltså. Så därför är jag nu en frustrerad författare som inte skriver. Men jag ser ljuset. I december har jag tagit en vecka ledigt. DÅ ska jag fortsätta på det jag skrev i somras. Något som förhoppningsvis kan bli en uppföljare till Den åttonde dödssynden.