Bokmässan 2017 – en sammanfattning

Så var Bokmässan över för denna gång. En annorlunda mässa, på många sätt. Och det berodde förstås på nazisterna och deras demonstration. Det låg en otäck och obehaglig stämning över hela mässan. Det var färre besökare, och färre utställare, och färre författare. Och det märktes. Och vi som var där var något mer dämpade. Jag kände i alla fall att jag inte var lika sprudlande glad som jag brukar vara på bokmässan. Det var en dålig smak i munnen. Inte att jag var direkt rädd, mer oro för framtiden, olust över dessa rasister. Om det enbart vore de 400 nazisterna, men normaliseringen av rasism har ju gått så oerhört fort. Vilket förstås gör att nazisterna får ökat självförtroende och flyttar fram sina positioner. Det skrämmer mig något fruktansvärt. Vad är det för samhälle vi kommer att ha om några år?

Mitt förlag Norstedts lät tjänarinnorna i röda dräkter från Margeret Atwoods bok Tjänarinnans berättelse (som ju är en fantastisk tv-serie, Handmaids tale på HBO) gå runt mässan tysta och med blicken mot golvet. En påminnelse om vilka friheter vi kan förlora om vi inte är på vår vakt.

Besökssiffrorna för årets mässa har offentliggjorts och det är ju en markant nedgång. Så det var inte en inbillning. Mässan har tappat var femte besökare jämfört med 2016.

Om vi nu ska försöka tänka bort nazisterna, så var det ändå mycket kul som hände på mässan. I år kom jag ner torsdag kväll och åkte hem söndag eftermiddag.  Jag hade ett alldeles lagom program på plats, många spännande uppdrag, och resten av tiden stod jag i Norstedts monter och försökte sälja mina böcker.

Det gick faktiskt väldigt bra! Jag sålde slut på alla pocketböcker av Den åttonde dödssynden (precis som förra gången, då jag tydligen var en av två Norstedts-författare som sålde helt slut). Dock var det några inbundna, Och blomstren dö, som var kvar. Det är mycket svårare att sälja inbundna. I alla fall för mig.

Här nedan är några bilder från Bokmässan 2017.

Dag 1: Torsdag
Jag kom fram sent till hotellet, hann precis till Bonnier-minglet i ett av Gothia-tornen. Därifrån blev jag medbjuden på middag av två trevliga personer, Bert och Elin, från Bonniers huvudkontor. Efteråt hamnade vi på Natur & Kulturs mingel ovanför Park.

Dag 2: Fredag
Stod jag mycket i Norstedts monter. Hade också en halvtimmes intervju i Storytelpodden – det spelades in live, och publiken fick lyssna i hörlurar (har tyvärr ingen bild därifrån). Senare på kvällen var det mingel igen, bland annat på Hoi och Storytel.

Jag och Erica Scott när vi letar köpare till våra böcker i Norstedts monter!

Kul att träffa Anna Bågstam Ryltenius och Helena Dahlgren igen!

Med Emma Hamberg och Sofie Sarenbrant.

Jag och Leffe GrimwalkerHois mingel.

Sedan gick jag ut och åt med några författarvänner – det var verkligen supertrevligt! Annika Estassy, Christina Larsson, Erica Scott, Birgitta Bergin och Kamilla Oresvärd. Vi fick till och med ett chambre separé! God mat och mycket skratt.

Efteråt gick vi förstås till Park. En våning upp hölls (den traditionella) Vi-festen. Gick tillbaka till hotellet och kom i säng strax efter ett på natten.

Dag 3: Lördag
Lite otäck stämning, eftersom alla gick och väntade på nazist-demonstrationen. Rätt lite folk, och särskilt få barnfamiljer, inne på mässan. Jag fortsatte stå i montern så mycket som möjligt.

Fick en härlig lunch uppe på Heaven 23 med de här underbara personerna, Jennie Sjögren, Hillevi Wahl och Erica Scott.

Klockan började närma sig starten för demonstrationen och vi följde spänt utvecklingen nere på marken. Många poliser.

Sedan modererade jag ett samtal med Åsa Erlandsson och Thomas Bodström om True crime. Kändes lite absurt eftersom ”true crime” liksom pågick därutanför. Samtalet gick väldigt bra. Och både Åsas och Thomas böcker är mycket läsvärda. Åsas bok om Trollhättan-attentatet har jag redan utnämnt till årets bok.

Lite senare ledde jag ett nytt samtal, denna gång med Moa Herngren om hennes nya roman Tjockdrottningen. En mycket läsvärd bok om ett viktigt ämne – vår syn på normavvikande i samhället. Moa är också en så otroligt sympatisk person som jag tycker mycket om.

I loungen sprang jag på min trevliga kollega från jobbet, Bettina Beiberstein Lee, som nyss kommit ut med sin debut!

Kul att träffa min kära författarvän Mariette Lindstein!

Resten av dagen stod jag i montern. Mycket tillsammans med Malou von Sivers.

Och så hade jag ett monterprat med min förläggare Peter Karlsson på monterscenen.

Och efteråt var det signering. Igen.

Senare på kvällen var det förlagsmiddag med Norstedts. Där pratade jag en hel del med Jenny Colgan som ligger bakom de fantastiska succérna om Det lilla bageriet. Med på bild är förlagschefen Eva Gedin.

Efter middagen skippade vi Park, för ovanlighetens skull, det blev en drink i lobbyn med bland andra Mats Strandberg, Anna Jansson och hennes man Erik.

Dag 4: Söndag

Efter en rätt sen frukost och en kort sväng till Norstedts monter satt jag en timme i Skrivarakademins monter. Det var kul att få representera dem ett tag och berätta om alla skrivarkurser jag gått (som jag verkligen kan rekommendera!). Här är jag med en av mina lärare, Anders Fager.

Eftermiddagen ägnade jag helt åt Norstedts monter. Förra året hade jag ju lyckats sälja slut på alla pocketar, och jag ville verkligen göra det igen. Jag hoppade över lunchen och körde så mycket sälj jag orkade. Bland annat med de här två Norstedts-författarna, Cecilia Forss och Linda Bakkman.

Och så sålde jag sista pocketboken av Den åttonde dödssynden, till den här snälla mamman som köpte den till sin dotter Elin!

Några till inbundna av Och blomstren dö lyckades jag också sälja innan det var dags att åka till tåget. Som tur var fick jag lift med Erik och Anna Jansson.

Tack för i år Bokmässan! Tack alla snälla författarkollegor, förlags- och journalistvänner. Och förstås mest tack till alla läsare!

Om att jobba heltid vid sidan av författandet

Jag har ju ett heltidsjobb. Och inte vilket som helst heller. Det är ett rätt krävande heltidsjobb, som gör att jag ofta stannar sent på jobbet, i stort sett alltid jobbar en hel del på helger, och sena kvällar. Det är ett väldigt roligt och kreativt heltidsjobb, men det tar enormt mycket energi.

När jag är på mitt jobb tänker jag aldrig på mitt andra jobb – som författare. Tvärtom kan det ibland nästan bli kortslutning när mina kollegor pratar om mina böcker. Jag är liksom så inne i mitt jobb, att jag inte ens tänker på det där andra. Nu de senaste dagarna är det flera på mitt jobb som har köpt mina böcker billigare direkt av mig (vilket förstås är otroligt roligt och smickrande). Och det är först då jag börjar tänka på mina två konkurrerande roller. För konkurrerar gör de. Det är verkligen så att jag inte KAN skriva när jag jobbar så här mycket och intensivt. Och det jobb jag har går inte att göra halvhjärtat, utan jag måste gå in i det med hull och hår (det finns inget annat, det vet alla som känner mig).

Inte nog med att jag inte hinner skriva, att vara författare handlar om så mycket mer än att skriva. Det handlar om att marknadsföra sin bok, live och i sociala medier, gå på författarkollegors releasefester (som jag i stort sett alltid missar – tre bara denna senaste vecka – förlåt!), svara läsare som hör av sig, blogga, hålla kontakt med förlaget (min förläggare mejlade för nästan två veckor sedan och jag svarade i går…) sköta författarsidan på Facebook och så vidare … Dessutom har jag ju ambitionen att göra andra författarrelaterade uppgifter, som att moderera på Crimetime och Bokmässan. I dag läste jag Moa Herngrens nya roman Tjockdrottningen (superbra!), för henne ska jag leda ett samtal med på Bokmässan om några veckor.

Men det som skaver mest är att jag inte hinner skriva. Denna sommar var den sämsta någonsin, mitt heltidsjobb åt upp det mesta av min ledighet, och jag hann bara vara ”ledig” i knappt två veckor – och på den tiden hann jag skriva 8 sidor (resten gick till Crimetime).

Samtidigt är det ju ett moment 22-läge. Jag hinner inte skriva och marknadsföra mina böcker, alltså är det långt ifrån att jag kan leva på mitt skrivande. Därför måste jag jobba, och när jag jobbar hinner jag inte skriva och marknadsföra mina böcker.

För att inte jobba ihjäl mig gör jag som jag alltid har gjort. Jag skriver inget under ”jobbterminerna”, inväntar semestrarna. Skulle jag skriva ”lite grann” under ”jobbterminerna” skulle jag ständigt vara besviken på mig själv. Och det blir inte heller hållbart.

Nu får jag vänta till höstlovet, då jag och min familj ska åka bort, för att få skriva nästa gång. Därefter hägrar jullovet, då jag också planerar att gå in i skrivarbubblan. Och sen får vi se.

Jag vet inte hur länge man klarar att leva ett sådant här schizofrent liv.

Om manus i byrålådan

Jag fick en intressant fråga om jag har några ofärdiga manus i byrålådan. Och ja, det har jag ju faktiskt. Ett färdigt. Och sedan flera påbörjade. Det mest intressanta med det är att det visar så tydligt hur otroligt lång väg det kan vara till att få en bok utgiven.

Men också hur viktigt det är att skriva (om man nu vill bli författare). Jag tänker att inget ord jag skrivit är förgäves.

Jag har ju hittills skrivit och gett ut 2 romaner och 1 debattbok. Sedan har jag varit med i 3 antologier (men det har också handlat om facktext, så mer journalistiska texter).

2002 var jag hemma med mitt första barn (född i december 2001) och började då skriva på en deckare.

2003/2004 var jag hemma med mitt andra barn och skrev då klart den här deckaren. Jag skickade in den till några förlag (inte så många, tror det var max 2-3 stycken), men blev refuserad, men fick några uppmuntrande ord på vägen.

2007 var jag hemma med mitt tredje barn, och då hade jag tänkt att bearbeta om den här deckaren, men hade då fått kontrakt på en debattbok som jag skrev på istället.

2008 var debattboken klar.

2009, i mars, kom debattboken Skriet från kärnfamiljen ut på Albert Bonnier förlag. Den sommaren plockade jag upp deckarmanuset igen, men kände att det var alldeles för daterat och för dåligt. Jag kände mig för oinspirerad av att jobba med det.

2010 började jag på allvar skriva på en ny roman, en psykologisk thriller.

2012 hade jag skrivit klart det manuset och skickade in till ungefär 6-7 förlag. Blev refuserad av alla, men fick rätt många fina lektörsutlåtanden med väldigt bra konstruktiv kritik.

2013 Det tog ett år (minns att jag enbart skriver på semestrar eftersom jag hela tiden har haft rätt krävande heltidsjobb) att bearbeta om manuset, med lektörernas synpunkter i bakhuvudet. På hösten skickade jag in manuset igen, och blev antagen av Norstedts.

2015 kom min första psykologiska thriller, Den åttonde dödssynden, ut på Norstedts.

2017 kom min andra spänningsroman, Och blomstren dö, ut på Norstedts. Och jag började skriva på tredje boken …

Jag räknar med att det tar minst ett år för mig att skriva tredje boken, och därefter ska jag jobba med förläggare och redaktör. Gissningsvis/förhoppningsvis kommer den ut 2019. Och i så fall blir det 2 romaner på 17 år!!!

Tålamod är bra att ha när man vill bli författare. Och den dagen jag kan leva på mina böcker så kommer det förhoppningsvis gå lite snabbare 😉

Ps. De andra utkasten jag har i skrivbordslådan är lite olika manus. Inga färdiga. Men det är några barnboks- och ungdomsmanus, samt några galna idéer som jag har påbörjat. Bland annat en dystopi, möjligen skulle det kunna bli en YA-bok någon gång i framtiden.

 

 

Första versionen är skit

Läste ett intressant blogginlägg av Lennart Guldbrandsson om hur man kan hjälpa och stötta en författare. Ett av hans tips är att ta bort stressen kring första utkastet – för det är ändå skit! Så här skriver han bland annat:

”Jag var nyligen på en skola och pratade om skrivande. De flesta av eleverna där tyckte att det var trögt att komma igång, inte för att de saknade idéer, utan för att de hade prestationsångest. De ville vara säkra på att det de skrev matchade potentialen som idén hade. Det gjorde mig glad för det betydde dels att de brydde sig om att det de skrev skulle bli bra, men det gjorde mig också bestört, för att de inte hade lärt sig att förstaversioner är skräp.”

Samtidigt menar han att första utkastet också är guld – här finns de första tankarna, passionen och idéerna. Så här skriver han:

”Det är lätt, med tanke på de fel jag skrev ovan att förstaversioner har, att tänka illa om dem. Men förstaversioner är nödvändiga. I förstaversionen finns så mycket passion, nya tankar man inte hade innan man skrev ner sin idé, saker man inte trodde var möjligt att skriva, experimentlusta (förhoppningsvis) och konstigheter man kan skratta åt, vilket leder till nya uppslag. De är dessutom helt nödvändiga att ta sig igenom.”

Jag håller verkligen med! Om man som skrivande människa inser att texten först måste ut – och att det först är när du har den framför dig som det stora jobbet börjar, då kan det bli lättare att ta sig igenom det första utkastet. Många får aldrig ur sig den där första versionen. De tvivlar, mår dåligt över att det inte blir som de hade tänkt och får dåligt självförtroende. Förmodligen för att de inte riktigt inser att det här inte är slutversionen, utan bara deras första utkast.

Samtidigt finns det massor av värdefullt i det där första utkastet. Mycket som bara kommer, små guldkorn som man senare kan utveckla. Intressanta tankegångar och galna och/eller underbara idéer.

Men som sagt, läser man igenom det man har skrivit brukar man se alla fel och brister, och då är det lätt att tappa sugen. För det är klart att det finns brister! Jag har jobbat med skrivande i hela mitt liv – jag har aldrig skrivit en text som var klar redan från början! Hur kort den än är måste den redigeras, bearbetas, tänkas igenom, ofta skrivas om, rättas till och så vidare.

Skillnaden mellan oss som faktiskt slutför jobbet med att skriva ett helt manus och de som inte gör det tror jag mycket ligger i att vi accepterar att det är dåligt i början, eller åtminstone mindre bra – eller (om jag ska vara diplomatisk) att manuset ännu ”inte nått sin fulla potential”. Vi inser att det kan komma att bli bra (eller i alla fall bättre) sen, när vi får tid att jobba med det. Självklart drabbas även vi av tvivel, ångest och funderingar. För att tycka att texten är skit hör till den kreativa processen.

Det intressanta med Lennarts blogginlägg var att det väckte så många starka känslor när det las ut på Facebook. Många blev nästan indignerade. ”Vad då dåligt? Mitt första utkast är inte dåligt!”

Nej, som sagt, det behöver inte vara dåligt. Men texten kan ju bli så mycket bättre om du sedan jobbar med den! Och det var det som var Lennarts poäng, som jag tolkade det. Och det är så jag ser det. Även om det jag har skrivit är superbra så skulle jag aldrig drömma om att inte jobba igenom det ordentligt innan jag lämnar det till förlaget. Och förlaget (förläggare och redaktör) kommer i sin tur ge sin feedback, som kräver många omarbetningar till. Mer eller mindre. Så är det för i stort sett alla.

Några menade att de bara skriver en gång och sedan är det bra. Det må så vara. Men jag har svårt att tro att de böckerna ges ut på förlag och når många läsare.

Självklart finns det undantag. Genier som säkert klarar att skriva en perfekt bok från början. Har till exempel hört att Leif GW inte redigerar så mycket (säger inte att han inte skulle behöva det, men det är vad jag har hört). Och han lyckas ju rätt bra ändå.

Min övertygelse ändå, efter många, många år som journalist och redaktör – och numera även författare – är att alla texter behöver bearbetas. (Om folk fattade hur mycket det jobbas bara med 3000 tecken långa artiklar …)

Om din text är strålande redan på utkaststadiet – grattis! Nu kan det bara bli ännu bättre. 

Ps. Den här texten är redan redigerad fyra gånger … jag kommer säkert upptäcka fler missar, saker jag vill lägga till, ändra, ta bort – så det lär bli fler redigeringar.

Här har jag skrivit tidigare om redigering.

Här har jag skrivit om struktur för skrivandet.

Om att ha författarvänner

Att skriva är ju ett rätt ensamt jobb, eller hobby, eller vad man nu ska kalla det. Jag har inget emot det. Tvärtom. Jag blir mer och mer introvert, ju mer jag skriver, ju mer författare jag blir. Ibland blir jag nästan mörkrädd när jag inser att jag inte har någon som helst lust att träffa någon, prata med någon, bara längtar efter att få sitta i min fåtölj och skriva eller läsa …

Nu har jag ju ett väldigt socialt jobb, samt en stor familj. Så ensam är jag ju inte. Men jag har verkligen inga problem med att vara för mig själv.

Så skönt då att få känna sig normal, eller i alla fall inte fullständigt abnorm, när jag träffar mina författarvänner och de säger att de känner igen sig. Vi har det alla gemensamt – vi längtar hela tiden efter egen skrivtid.

Jag har ett gäng vänner som också är författare. Eller rätt många. Men vi är några stycken som träffas regelbundet och äter middag. Författarna kring det runda bordet kallar vi oss själva. Vi är åtta stycken och även om det går flera månader mellan det vi ses är det alltid lika roligt. Tillsammans kan vi älta allt kring författarlivet, berätta om våra svårigheter, glädjas åt våra framgångar, avslöja våra hemligaste drömmar. Det är fantastiskt kul att få följa de här författarna och deras skrivarliv. Även om jag allra helst sitter hemma i min skrivarfåtölj så behöver jag då och då komma ut och få träffa dem här, spegla mig i dem och tja, helt enkelt få känna mig lite normal.

På bilden ser ni nästan hela Författarna kring det runda bordet, från middagen nu i veckan på restaurangen Halv grek plus turk: Frida Andersson Johansson, Camilla Davidsson, Anna Lönnqvist, Eva Rydinger, Eva Swedenmark, Annika Estassy Lovén och jag. Saknas gör Kristin Emilsson.

Mer mani än geni

Ett ämne jag har varit inne på tidigare är hur jag alltid har vägrat se på mig själv som en talang. Eller ett geni. Eller någon som ”bara har det”.

Så är det nämligen inte.

Att jag lyckats skriva en bok handlar till 90% om hårt arbete. Visst, jag kan skriva. Jag är journalist. Men jag har mött så många skrivande människor som är tusen gånger bättre än jag på att skriva. Det är inte det som är grejen. Det är att GÖRA. Och det är där min styrka ligger. Att GÖRA. Att fortsätta, år ut och år in. Varje ledig stund, varje semesterdag. Varje söndag. Jag fortsätter skriva, även om jag är trött, inte har någon inspiration, allt blir skit, jag inte hittar orden.

Många jag möter tror att jag måste ha något speciellt. Att de aldrig skulle klara det, för att de inte kan skriva, inte har tillräckligt bra fantasi, inte skulle kunna komma på en historia och så vidare. Men jag tror att de har fel. De flesta har säkert allt det där. Det de saknar är den riktiga drivkraften, galenskapen som krävs för att faktiskt skriva och slutföra en bok.

För länge sedan läste jag att bara 10% av ett författarskap är talang, och 90% är hårt arbete. Det kändes så trösterikt att läsa det. Jag har alltid drömt om att skriva, bli författare. Men jag har alltid vetat att jag inte är någon naturbegåvning. Ingen som bara har det, som bara låter det flöda ur fingrarna. Men om det framför allt handlar om hårt arbete, så insåg jag att jag hade en chans. För är det något jag är riktigt, riktigt bra på så är det hårt arbete. Där knäcker jag de flesta.

Så det var så jag gjorde. Slet. Jag har lagt ner extremt mycket tid. Jag har offrat en massa (vila, sömn, slötid, fester, tv, vänner, semestrar, soliga dagar, tid med min familj … ja, så är det).

Det krävs ju ett visst mått av galenskap. Och ja, jag är övertygad om att jag förmodligen inte är riktigt klok. Rent av galen.

Som sagt, mer mani än geni. Det är jag det.

Om att aldrig känna sig klar

Och där skickade jag mitt manus till redaktören igen. Känner mig absolut inte färdig. Blir man någonsin det? Jag undrar om någon författare någonsin känner att allt är perfekt, att inget endaste litet komma ska flyttas på – för nu är det fullkomligt.
Jo, det finns säkert sådana författare. Men jag hör inte till dem. Varje gång jag läser det hittar jag saker jag vill ändra. Det är den bistra sanningen.
Men jag vet i alla fall att den är bättre nu än förra gången jag skickade den. Alltid en tröst.
Nu hoppas jag att hon upptäcker alla svagheter och felaktigheter. Är så tacksam över att ha en professionell redaktör!
I maj ska den gå till tryck, och till sommaren kommer den: Och blomstren dö (Norstedts).

Mina 15 bästa råd för att sälja artiklar till tidningar

I de författargrupper jag är med i dyker ofta en fråga upp: Hur gör man om man vill sälja artiklar och texter till tidningar? Det är ju en rätt given och relevant fråga för en skrivande människa. Det är svårt att leva på att skriva böcker, och om man gillar att skriva borde man kunna dryga ut kassan genom att skriva kortare texter till tidningar.

Efter 13 år på magasin, och 17 år som utbildad heltidsjournalist, och frilansande journalist längre än så, har jag länge sett det som min mission att förklara hur det går till. För det finns verkligen många konstiga föreställningar där ute.

Det kanske hör till min natur, men alltid när jag ger mig in i något tar jag reda på hur verkligheten ser ut, och så anpassar jag mig efter den – det är så lätt att man blir bitter om man ger sig in i något och TROR en massa, och sedan stöter på motstånd.

Jag har mött otroligt många författare som inte hade en aning om hur författarlivet såg ut eller hur bokbranschen fungerade, som blev tagna på sängen, både över hur mycket jobb det är, hur svårt det är att få kontrakt, hur mycket redigering det är EFTER kontraktet, hur LITE man säljer, och hur LITE pengar det ger. Jag förstår det! För det är ju verkligen inte som de flesta tror. Men jag var aldrig förvånad, för jag hade gjort min research. Det enda som egentligen har förvånat mig sedan jag blev författare var att mitt förlag lyckades sälja mig till fem länder redan första hösten. Det hade jag ALDRIG räknat med!

Jag tar helt enkelt alltid reda på hur det ser ut när jag ger mig in i något. Och jag tror aldrig att det är lätt!

Kanske är det därför jag har ett så stort behov av att alltid svara i alla trådar i författargrupperna när frågan om hur man säljer texter till tidningar dyker upp?

Man får ta eller rata min råd bäst man vill och jag utger mig inte för att vara en allvetande expert – det finns säkert redaktörer som tänker helt annorlunda än jag. Men jag har ändå jobbat med magasin, som ansvarig redaktör, i cirka 13 år. Jag har tagit emot frilansidéer dagligen under denna tid. Jag har själv frilansat i många år, och skickat mängder med förslag. Jag förfinade min teknik under denna tid, och lyckades mitt sista år som frilans få ja på i snitt 97 procent av alla mina idéer (det gjorde jag genom att enbart skicka idéer som var så pass bra, och rätt presenterade, till rätt magasin, att de inte skulle kunna säga nej – samt att jag hade jobbat upp ett rykte om mig själv som väldigt lättjobbad och en sådan som alltid levererade och lämnade i tid).

Här är mina 15 bästa råd till dig som vill sälja artiklar till tidningar:

  1. Ring aldrig – mejla! 
    Tidningsredaktioner i dag är svårt nedbantade, tiden är otroligt knapp, INGEN har tid med ett samtal. Mejla!
  2. Skriv aldrig till chefredaktören – vänd dig till redaktionschefen
    Det är hen som är operativt ansvarig över produktionen av tidningen. Chefredaktören har oftast ett mer övergripande ansvar för och en representativ roll på tidningen. Det är redaktionschefen som gör själva tidningen tillsammans med redaktionen.
  3. Ha en konkret idé – vad vill du skriva om?
    Din idé ska kunna förklaras i helst en rubrik, men åtminstone i en ingress. Och en ingress får vara högst 3 korta meningar. Om du inte kan förklara din idé på detta utrymme, har du ingen bra idé och du har inte lyckats vinkla det på rätt sätt. Tänk hissversionen (se blogginlägg här), du måste kunna förklara vad du vill göra på bara några meningar. Det blir annars omöjligt för tidningen att presentera din artikel i tidningen – det kommer att kännas spretigt och få kommer att vilja läsa, detta vet alla redaktörer, så de tackar direkt nej till otydliga, spretiga, långa idéer.
  4. Se till att ha en tydlig vinkel
    Idén ska ha en tydlig vinkel, och vara anpassad efter den tidning du kontaktar. Handlar tidningen om hundar, ska den ha en tydlig hundvinkel, är det en lokaltidning, ska idén ha en tydlig koppling till orten, är det en tidning för kvinnor 50+ ska den ha en koppling till kvinnor 50+, är det en träningstidning ska det ha en träningsvinkel – ja, ni kanske fattar (ändå är det otroligt många som INTE fattar detta…).
  5. Lär känna tidningen du vill skriva för
    Vad finns det för vinjetter i tidningen? Vilka avdelningar i tidningen finns det? Brukar de ha sådana reportage/artiklar du tänker föreslå? Om inte, varför skulle de i ditt fall göra ett undantag (det KAN de göra, men då ska du verkligen komma med något bra). Hur brukar reportagen se ut, hur brukar de vara uppbyggda? Är det långa texter? Är det många faktarutor? Vad har de för sorts språk? Använd denna kunskap när du sätter idén och vinkeln! Skicka ALDRIG massmejl med en idé till flera tidningar! INGEN kommer att tacka ja.
  6. Var kortfattad och distinkt i din kontakt
    Skriv ett kort mejl. Enkel, snabb presentation, kortfattat din idé och vinkel. Strunta i värdeord som att du har en fantastiskt intressant historia att berätta, nämn heller inga oväsentligheter som att du älskar att skriva, eller antyd att det vore bra och nyttigt för dig att skriva för just deras tidning. Vad redaktören vill veta är om du kan bidra till deras tidning, inte vad tidningen kan göra för dig.
  7. Skicka aldrig färdiga texter
    Ytterst få tidningar vill ha färdiga jobb. Tidningen vill vara med och påverka utformandet, antal tecken, vinkel, upplägg och så vidare. Du behöver INTE vara rädd att en tidning snor din färdiga text. Har aldrig varit med om att jag någonsin ens skulle ha velat ha en färdig text. Under alla år som redaktör har jag köpt kanske tre färdiga texter. Högst en har blivit okej i tidningen, och det var en personlig text av en framstående tv-personlighet och hörde till det där undantaget jag skrev om under punkt 5.
  8. Ha ALLTID signatur i ditt mejl
    Förvånansvärt många har under min redaktörskarriär signerat sina mejl med förnamn. Enbart. Det har alltid förvånat mig. Kan säga att jag konsekvent tackat nej till frilansidéer som getts med bara ett förnamn som avsändare. Hur ska jag som redaktör över huvud taget kunna veta VEM det är som vill jobba för mig om jag inte ens har ett efternamn? Om jag ska inleda en affärsöverenskommelse med någon (vilket det faktiskt är om jag som redaktör tackar ja till att köpa en artikel) så vill jag ha alla namn och kontaktuppgifter lätt tillgängliga. OM jag skulle behöva ringa och kolla en grej snabbt, måste telefonnummer och sådant stå i mejlet. Ställ in så att din signatur alltid syns, även när du svarar på ett mejl. Det upplevs som mycket proffsigare om företaget som kontaktar tidningen (ja, du är ett företag) har en tydlig avsändare. Om du själv skulle köpa något digitalt, skulle du väl vilja veta att du kan kontakta den du köper av?
  9. Räkna med ett nej, och att nejet kan ta tid
    De tidningar jag har jobbat på har fått mellan 3–10 idéer om dagen. Ibland fler. Som redaktör köpte jag kanske in 4–5 idéer om året. Det betyder att av 100 idéer så fick ungefär 97 nej. Av dessa var cirka 90 fullständigt usla idéer. Vissa hade gjort alla rätt, men vi tackade ändå nej, för att det inte passade just då. (Ungefär som i bokbranschen.) Nejet kan också dröja. Alla frilansidéer är ju obeställt material. Redaktörerna har fullt upp med att göra tidningen och ta hand om det beställda materialet. Det obeställda kommer alltid i sista hand. Jämför det med hur du själv hantera inköp. Du prioriterar de köp du själv bestämt dig för, affärer du själv har sökt upp, framför försäljare som ringer på din telefon eller på din dörr och vill sälja något du inte har bett om.
  10. Får du ja, gör upp om HUR jobbet ska göras
    Gör upp om antal tecken, vinkel, hur jobbet ska göras ut, ska det vara någon lista? Faktaruta? Bilder? Bildtexter? Fråga även om redaktören inte säger något. Risken är att det är en dålig redaktör som inte är tydlig med vad hen beställer – och det kommer att drabba er båda.
  11. Gör upp om pris innan du börjar skriva
    Både för din och redaktörens skull – diskutera priset direkt när redaktören sagt ja. Börja inte jobba förrän ni har kommit överens om pris.
  12. Leverera det du har lovat!
    Ett ja är en biljett in. Nu har du verkligen chansen! Leverera det ni har kommit överens om. Det kan tyckas märkligt, det finns så många frilansjournalister, ändå vittnar alla redaktörer jag känner om att det är svårt att hitta bra frilansare! De som funkar använder man därför gång efter gång. Håll deadline, håll antal tecken, håll vinkeln – gör helt enkelt exakt det ni kommit överens om. Freerida inte!!! Har varit med om det så många gånger. Stylister som ”kände” för att göra ett jeansjobb istället för ett klänningsjobb. Journalister som ändrade vinkeln för att de dök på ett ”mer intressant” spår. Redaktören har helhetsbilden av tidningen, av det numret, ett helikopterperspektiv som du helt saknar. Om du ändrar vinkel kan det jobb du lämnar krocka med ett annat jobb i tidningen, och redaktören sliter sitt hår. OM du skulle vilja ändra vinkel under resans gång – hör av dig till redaktören och fråga. På ett ödmjukt sätt, kom ihåg att det är redaktören som bestämmer VAD den vill köpa. Lova aldrig något du inte kommer att uppfylla!
  13. Betalning enligt frilansrekommendationerna?
    Ja, ungefär, men något under skulle jag säga, om man ska vara realistisk. Du får betalt efter hur lång tid det tar att göra jobbet (räknat på dagar eller timmar, oftast dagar). Och här är det viktigt att komma ihåg: Du får inte betalt för hur länge det tar DIG att göra jobbet. Du får betalt enligt en bedömning över hur lång tid det skulle ta för en redaktör/reporter på tidningen att göra ett jobb. En intervju inklusive research, 6000–7000 tecken – en dags betalning ungefär.
  14. Räkna med efterjobb
    När du har lämnat din text kommer redaktören att läsa, och säkerligen ha synpunkter. Räkna med att du måste skriva om en del, komplettera, förtydliga, rätta eller vad det nu är.
  15. Räkna med att tidningen sedan skriver om
    Alla texter redigeras. Mer eller mindre. Vissa skrivs om rejält, kortas rejält. Du får inte se din journalistiska text som ditt personliga konstverk och bli stött om något ändras. Texten ska passa i tidningen du skriver för, den ska passa in i sitt sammanhang, bland de andra jobben i tidningen. Om du är känslig, be att få den redigerade texten skickad till dig. Men mitt råd är att inte bråka om den är ändrad, tvärtom brukade jag jämföra min råtext med den av tidningen redigerade texten och se den senare som facit – för att lära mig till nästa gång. Vad har ändrats? Fundera på varför? Det är nyttigt och lärorikt och gör dig till en bättre frilansjournalist.

Det är rätt otacksamt att vara frilansjournalist och skriva för tidningar. Så är det. Och jag vet att många frilansare har tröttnat och är förbannade på hur det ser ut i dag. Jag kan verkligen förstå det! Därför är mitt råd till alla författarvänner att de läser på innan de ger sig in i det här. Det är inte världens enklaste ”extrainkomst” för författare. Det finns otroligt duktiga, erfarna frilansjournalister där ute i dag som kämpar för att överleva. Bli inte förvånad om du inte har vad som krävs – eller inte lyckas direkt. Det tar många, många år.

Om att inspirera och bli inspirerad

En av mina bekanta, som jag har känt länge, kommer i vår med sin första roman. Som alla debutanter har hon skrivit sitt författarporträtt i Svensk Bokhandels tjocka katalog. (Det gjorde jag med, 2015 när Den åttonde dödssynden kom ut.) Hon har skrivit så otroligt fint – om sin resa med sin bok. Och om mig! Och hur jag inspirerade henne!

Det fantastiska med detta är att exakt samma kväll som jag inspirerade henne att skriva en bok, så inspirerade hon mig att börja träna – på riktigt! Skrev om detta på min facebook-sida, tänkte att jag kunde dela med mig av den historien här också:

Nu ska jag berätta en riktigt inspirerande historia! Eller snarare två! För cirka 2,5 år sedan var jag och Erika Scott på samma förlagsfest (Forum) och började prata (vi kände varandra sedan tidigare). Erika berättade om sin träning. Hon hade bestämt sig att komma i sitt livs form innan hon fyllde 50, och hade börjat blogga om det. Hon pratade så otroligt inspirerande om sin träning, hur hon tagit sin kropp och hälsa på allvar, och investerat i sig själv. Jag blev så inspirerad att jag bara några veckor senare köpte kort på Sats och bokade en PT. Ni som känner mig vet hur det gick – jag är starkare än någonsin och är inne på tredje året med tre stenhårda PT-pass i veckan med världens bästa PT! Samma kväll på den där festen hade tydligen jag berättat, minst lika inspirerande, om hur jag bara bestämt mig för att skriva en bok – kosta vad det kosta vill! Min första bok Den åttonde dödssynden. hade precis blivit antagen av Norstedts efter år av kämpande. Erika blev tydligen lika inspirerad av mig som jag av henne, att hon gick hem och skrev en bok hon också! Den blev också antagen av Norstedts! Om detta skriver hon så fint om i sitt debutantporträtt i senaste Svensk Bokhandel. Tack Erika för inspirationen! Och är så glad att vi båda kunde inspirera! Lycka till med din bok Vi ses i Disneyland – ser fram emot att läsa den och hänga med dig i montern på Bokmässan!

Här är Erikas fina text i Svensk Bokhandel:

Och så här ser hennes bok Vi ses i Disneyland ut:

Om ni är nyfikna, så såg det ut så här när jag skrev i Svensk Bokhandel 2015:

Det som är så fint med det här är hur vi inspirerade varandra! Men också, tycker jag, att vi faktiskt hyllar varandra för det. Jag har tidigare skrivit flera gånger om hur Erika fick mig att börja träna och även sagt det till henne. Tillsammans är vi starka! Ser så fram emot att läsa Erikas bok.

Gästbloggar på Debutantbloggen

I dag gästbloggar jag på Debutantbloggen. Om att skrivandet handlar om att stå ut.

Stå ut med att det är så svårt.

Stå ut med att det blir så platt, klyschigt, banalt, irrelevant …

Stå ut med att det tar så förbannat lång tid.

In och läs här och se om ni håller med 😉