Pocket!

pocket sommarkatalogen

I maj kommer Den åttonde dödssynden ut i pocket. När jag förra veckan träffade några andra författare utbrast de: Ja, men det är ju då det börjar! På ett sätt förstår jag precis vad de menar. Den inbundna boken säljer sällan jättemycket. Konkurrensen är stenhård. Snittet för en debutant ligger runt 900 sålda exemplar. Jag har sålt mer än så, men det är ju ändå inga stora volymer.

Men med pocket kan det ta fart! Det blir inte mycket pengar för varje pocketbok, men om man som jag framför allt vill bli läst så är det nog pocket man ska satsa på. Det ska bli intressant att se hur pocketen mottas. Och se om boken får nya läsare. En dröm jag alltid har haft är att min bok ska säljas i kassan på Ica. Jag brukar alltid gå förbi stället med pocketböcker där. Det är inte många. Så jag förstår ju att det är en attraktiv plats, bara för riktiga storsäljare. Det vore fantastiskt att se sin bok där!

Förlaget har bytt omslag till pocketutgåvan. Jag älskade ju det förra, men det här känns också riktigt bra. Det här är nog inte den absolut sista versionen, den har inte gått till tryck än. Men så här ser det ut i Norstedts sommarkatalog.

I kväll: Skrivarakademins Debutantkväll

I dag pratar jag på Skrivarakademins Debutantkväll om min bok Den åttonde dödssynden. Jag och två andra debutanter från 2015 är inbjudna, Mikaela Bley, som debuterade med spänningsromanen Lycke (Lind & Co), och Johan Björkstedt som debuterade med Vakta henne (Sadura).

Det ska bli spännande! Tydligen ska vi läsa ett stycke från våra böcker också. Jag har fortfarande inte bestämt vad jag ska läsa. Hm, det måste jag fundera på!

Vore jättekul om vi ses där!

Här kan du läsa allt om kvällen.

 

Q & A med mig på engelska

Min agentur gör sitt bästa för att sprida min bok ut i världen. Tycker att de hittills har gjort ett strålande jobb! I Oktober lyckades de ju sälja The Eighth deadly sin till fem länder (Danmark, Tyskland, Holland, Frankrike och Ungern).

Norstedts agency gjorde i förra veckan en liten intervju med mig på engelska. Här kan du läsa den!

I fredags hörde mitt holländska förlag av sig, tydligen är mitt dubbelefternamn svårt… kunde jag skaffa ett artistnamn? Eller bara ta bort ett av efternamnen? Hm, ja, jag får fundera på det.

Författarfrukost med Caroline Kepnes

Caroline kepnes

I morse var jag och lyssnade på den amerikanska författaren Caroline Kepnes (till höger på bilden). Hon blev intervjuad på sitt förlag Forum.

9789137143385

Hennes debutroman Du har kommit på pocket på svenska. Oftast har jag inte tid att gå på sånt här, även om jag ofta är inbjuden som journalist. Men när jag läste på om Caroline så blev jag nyfiken och bestämde mig för att gå dit. Det var väldigt intressant, för hennes tankar liknade mina mycket. Hon verkar skriva i ungefär samma genre – psykologisk thriller. Temat var just fasad, självbild och hur man presenterar sig själv inför andra. Särskilt i sociala medier och skevheten som uppstår när verkligheten krockar med den polerade ytan. Och det är ju exakt sådant jag är intresserad av och har skrivit om i Den åttonde dödssynden. Hon berättade också att hon älskade att vara i sina huvudpersoners huvuden. Och att hon gillade twisten att ha en väldigt obehaglig huvudperson som man å ena sidan förstår och till och med tycker om, men som på nästa sida kan göra något fruktansvärt och försätter läsaren i en dubbel känsla – hur kunde jag sympatisera med den här personen? Jag är ju också väldigt förtjust i att ha en dubbel huvudperson, någon man tycker synd om och lever sig in i – men som egentligen är väldigt obehaglig och opålitlig. Läsaren ska aldrig veta exakt var hen har henne (Nora, i mitt fall). Kan man lita på henne? Är det hennes version, som vi får se, höra och uppleva, som är den rätta? Det ska bli väldigt spännande att läsa Carolines bok – jag fick ett signerat ex med mig. Får återkomma med en recension.

Hur gjorde du?

tumblr_n70jdhtcex1sag14uo2_500

Det är många som frågar hur jag gjorde när jag skrev en bok och fick den utgiven. Det är ju inte en helt enkel fråga. Men det finns några saker jag tog fasta på, som jag tror var avgörande. Det handlar enkelt om disciplin, hårt arbete, ödmjukhet och en stor portion tur. Här har ni min författarresa och det jag tror var viktigt att jag gjorde rätt

1: Jag bestämde mig, slutade snacka och började jobba. 

Det räcker verkligen inte att bestämma sig. Men det är en bra början. Jag hade drömt om att skriva en bok – en skönlitterär bok, en roman, en fiction, helst i genren thriller/deckare – hur länge som helst. Jag var 5 år ungefär första gången jag uttalade att jag ville bli författare. Jag utbildade mig till journalist, ett sätt att få skriva och jobba med text. Men det är ju inte samma sak som att författa böcker. Jag har aldrig varit hemlig med mina drömmar, jag har pratat om de vitt och brett. Tjatat om vad jag önskat och velat. Länge, länge frågade mina vänner – hur går det med den där boken, blir det något (något skeptiska)? Jag började egentligen första gången 2002 när jag var föräldraledig med mitt första barn. Jag skrev på kvällar och helger. På en deckare. Jag fick ett till barn rätt snabbt inpå (2003) och fortsatte under den föräldraledigheten (hur det nu kan heta ledighet när man har två pseudotvillingar…). 2004 skrev jag klart det manuset. Jag skickade in det till några förlag men fick standardrefuseringar. Nog tänkte jag att jag skulle bearbeta det, ge det en chans, men det blev aldrig av. För strax innan jag fick mitt tredje barn (2007) fick jag faktiskt kontrakt på en debattbok. Den skrev jag tillsammans med journalisten Tinni Ernsjöö Rappe. Skriet från kärnfamiljen kom ut 8 mars 2009. Min deckare fick vila, och jag insåg rätt snart att den hade somnat in för gott. Det var nog bäst så. Den var aldrig tillräckligt bra. Storyn hade nog hållit, men inte sättet den var berättad på…

Det hann bli 2010 och jag insåg att det bara var 2 år kvar tills min 40-årsdag. Jag som hade snackat så länge om att jag ville skriva en bok, om min dröm att bli författare. Plötsligt kändes det som att tiden började rinna ut. Jag insåg att jag var tvungen att agera. Jag slöt en deal med mig själv. Jag skulle ge det en chans. Åtminstone skulle jag skriva klart ett helt manus. Strunta i hur det skulle bli eller hur det skulle gå. Jag skulle tillhöra de där få som faktiskt skriver klart ett helt manus. Och så började jag planera för hur det skulle kunna gå till rent praktiskt (jag hade ju heltidsjobb och tre rätt så små barn, då 9, 7 och 3 år).

2: Jag avsatte tid och jobbade hårt. 

Jag bestämde mig för att ge det cirka 4 timmar om dagen varje semester tills jag var klar. Sommaren 2010 satte jag igång. Jag skrev hela den sommaren (hade nog tyvärr bara 3-4 veckors ledigt, men det blev några sidor). Jag fortsatte under julen och sedan sommaren 2011. Men det tog inte riktigt fart förrän jag våren 2012 anmälde mig till en skrivarkurs på kvällstid. I april 2012 fick jag dessutom ett jobberbjudande som var svårt att tacka nej till. Jag skulle bli chefredaktör för två tidningar direkt efter sommaren. Mitt redan heltidsjobb skulle nu bli ännu mer. Jag insåg att jag var tvungen att lägga in en högre växel. Den sommaren, 2012, skrev jag otroligt disciplinerat. Jag hade bestämt mig för att ta mig igenom hela manuset före 1 augusti då min nya tjänst trädde i kraft. Och jag lyckades! Hösten 2012 skickade jag in manuset. Ett litet förlag tackade faktiskt ja redan från början, men jag hade lite is i magen, för de stora förlagen var positiva, även om de tackade nej. Jag fick utförliga lektörsutlåtanden som uppmuntrade mig att fortsätta och de kom också med en hel del matnyttigt och konkret som jag borde jobba med.

3: Jag bestämde mig för att ha tålamod och göra det på riktigt.

Det tog ett år till att bearbeta om manuset, och då utgick jag från vad lektörerna hade skrivit. Alla lov, långhelger, julen och förstås sommaren 2013 gick åt. Hösten 2013 skickade jag in igen. Nu fick jag 99% ja från ett stort förlag, men det förlaget var inne i en stor omförvandling och beskedet drog ut på tiden. Vilket med facit i hand var bra, för julen 2013 hann Norstedts höra av sig och säga att de ville ge ut boken!

4: Jag insåg och accepterade att antagningen bara är början.

Med det stora fina förlaget Norstedts (Sveriges äldsta och kanske bästa förlag) i ryggen fick jag nu en förläggare och nästa bearbetningsfas satte igång. Jag skrev om och skrev om. När förläggaren till slut var nöjd kom redaktören in, och då bearbetade jag om manuset igen. Först i maj i år, 2015, var jag helt klar och boken gick i tryck. I slutet av sommaren kom den i butik. Och det kändes förstås alldeles fantastiskt!

5: Jag hade läst på och förstod hur branschen fungerade.

Ja, jag visste exakt hur många böcker som ges ut i Sverige varje år. Hur mycket en debutant säljer i snitt. Hur mycket (lite) man faktiskt tjänar på att skriva böcker. Hur otroligt svårt det är att nå ut. Ja, jag var förberedd. Och även om boken hamnade på topplistorna på adlibris och bokus så såldes den ändå i rätt blygsamma tal. Helt okej för en debutant. Men inget att leva på. Och sedan hände något jag inte var beredd på: Agenturen lyckades sälja in den till 5 länder på 4 veckor! Det hade jag inte räknat med!

Och nu är vi framme vid i dag. Jag har skrivit en femtedel på nästa bok. Men hinner som vanligt inte skriva i vardagen. I jul sätter jag igång igen. Och sedan ger jag mina lov och semestrar till nästa bok. Känner mig lycklig och nöjd över att jag ändå är några steg närmare min barndomsdröm: Att bli författare. 

Så vad gör jag i dag? Jo:

6. Håller drömmen levande!

Domestic noir

gone_girl-v2

När jag började skriva Den åttonde dödssynden hade jag bestämt mig för att det skulle bli en thriller, inte en deckare. Spänning, men utan klassiskt upplägg med ett mord i början och sedan poliser (eller journalister, läkare, eller vad det nu är) som hittar mördaren.

Jag var inspirerad av Karin Alvtegens S-serie från 90-talet. Om ni inte har läst dem, så gör det! Det var flera fristående skrämmande bra romaner, som har den där psykologiska nerven som gör att man bara inte kan lägga ifrån sig dem. Svek, Skam, Skugga, Skuld... Jag slukade dem alla.

Jag var mer intresserad av det psykologiska spelet mellan människor än av stora mordutredningar – även om jag kan tycka att sådana böcker är väldigt underhållande att läsa.

En psykologisk thriller tänkte jag mig. När boken var färdigskriven, och till och med fått kontrakt (men ännu inte kommit ut) läste jag Gillian Flynns Gone girl och kände direkt att oj, det här är ju samma genre! Här var en författare som också skrev om skadade människor i trasiga relationer, där mycket bubblade under ytan.

Det gick ett tag till och sedan fick jag ett namn på genren: Domestic noir!

Redan förra året på bokmässan besökte jag ett seminarium där förläggare och agenter pratade om suget det fanns just nu efter psykologiska thrillers som utspelar sig i hemmen – nästan definitionen av domestic noir. Jag minns att jag satt och hoppade i stolen, jag hade ju skrivit just en sådan bok. Tänk om det faktiskt var sant? Att det var just sådana böcker många ville läsa just nu?

Då kunde jag inte ens drömma om att bli såld utanför Sverige, men det känns bra i stunden att höra att det var en genre som väckte intresse.

Tidigare i år läste jag Paula Hawkins Kvinnan på tåget – en internationell jättesuccé och en klassisk domestic noir. Fantastiskt bra bok!

Här är en bild från årets bokmässa när jag träffade Paula Hawkins:

Paula

Nu kan jag tänka mig att någon invänder – varför är det så viktigt att sortera in böcker i genrer? En bra bok är väl en bra bok? Jag håller med! Och jag vill verkligen inte känna mig låst i en genre. Men samtidigt vet jag ju hur jag själv fungerar. Har man sett en film som man gillar, letar man efter något liknande. Har man läste en bra bok som man gillar, så letar man efter något som påminner om den. Och ja, jag har kommit på att den här genren, det är den jag alltid har gillat. Det är lite Hitchcock över den. Och ni som läst min bok vet att jag har låtit mig inspireras av Hitchcock… Marie Hermansson är också en författare som skriver i den här genren. Det kan vara lite skruvat, många knäppa människor som krockar med varandra och spännande historier.

Tidigare i höstas skrev min vän Catia Hultquist en krönika i DN om domestic noir (hon nämnde inte mig i texten, det hade känts jobbigt eftersom vi känner varandra så väl), apropå succén med Kvinnan på tåget. Hon beskriver genren så här:

”Spänningen och svärtan har flyttat in och håller sig inom hemmets väggar. ­Favoritämnet i den växande thriller­genren domestic noir är det urspårade äktenskapet.”

I min bok finns alla ingredienser. Mörka hemligheter, fasadbyggande, saker som inte är som de tycks, människor som är något annat än de utger sig för att vara.

Catias förklaring till varför genren blivit så populär just nu:

”En förklaring skulle kunna vara att domestic noir är en reaktion på den tillrättalagda bilden av familje­livet som presenteras på sociala medier. Båtfärder, skuttande barn, mysiga grillkvällar. Far ror och mor är rar. Instagram kallas visserligen för ”bilddagbok”, men är för de flesta en dagbok som konsekvent utelämnar skuggorna.

Samtidigt är de flesta medvetna om trollen som härjar under husgrunden likt Muns i ”Jordskott”. Det skapar förstås ett sug efter den riktiga dagboken, de verkliga berättelserna. Och som ”Kvinnan på tåget” så skickligt ringar in: för de flesta kvinnor är hemmet en oerhört laddad plats: en scen, ett projekt, en tävlingsarena. Och för några kvinnor – ett riktigt farligt ställe.”

Min bok handlar också mycket om just den där tillrättalagda bilden vi så gärna vill presentera i sociala medier. Men här har jag dragit det till sin spets. Hur långt är man beredd att gå för att bevara den där idylliska bilden man varit mån om att bygga upp? Vad händer när allt spricker?

Läs hela Catias krönika här!

 

Jag hittade den här intressanta artikeln från Independent om genren och där fanns också några boktips som jag definitivt ska titta närmare på.

Om ni är som jag som älskar genren domestic noir – här är 6 böcker ni definitivt bör läsa:

 

gone-girl

Gone girl av Gillian Flynn – absolut en domestic noir och en av världens bäst sålda böcker! Otroligt välskriven, skruvad historia om ett allt annat än sunt par.

kvinnan-pa-taget
Kvinnan på tåget av Paula Hawkins – fantastiskt bra bok, skrämmande om det perfekta paret som inte är så perfekt. Om mörka hemligheter som lurar under ytan. Också finns här det jag älskar – en huvudperson som inte går att lita på.

de-forsvunna
De försvunna av Caroline Eriksson – en helt ny bok som börjar med att Greta, hennes man Alex och dottern Smilla kommer till en ö. Mannen och barnet går i land och försvinner. Ingenting är sedan som man först trodde. Otroligt vackert skrivet och riktigt spännande och obehaglig. Även här, som i Kvinnan på tåget (och i min egen bok) finns en huvudperson som man inte riktigt kan lita på. Den här boken är redan såld till 20 länder, och visar hur populär den här typen av böcker är just nu.

9789187173394_200_musselstranden_e-bok

Musselstranden av Marie Hermansson – En 4-årig adoptivdotter försvinner under mystiska omständigheter. Många år senare avslöjas familjehemligheter och vad som egentligen hände. Mystisk stämning och vackert skriven.

svek

Svek av Karin Alvtegen – En otrogen man, en hämnd och sedan går allt snett. Otroligt bra bok och skrämmande i sin lågmäldhet. Karin Alvtegen är en stor författarförebild.

fagelbovagen-32

Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors – ett riktigt mästerverk. Karin är övertygad om att hon är en fin och god människa, men allt förändras när Katerina flyttar in… Kanske inte en thriller i ordets rätta bemärkelse. Men Sara är så otroligt bra på att skapa spänning mellan människor och om vad som händer när bilden av oss själva krackelerar (ja, jag är jätteinspirerad av henne i Den åttonde dödssynden).

Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande

En bok börjar alltid med en intention. Något man som författare vill förmedla, undersöka, visa på, göra en poäng av. Det kanske låter högtravande, men man har ett budskap.

I alla fall var det så för mig. Jo, jag visste att jag ville skriva spänning. Psykologisk spänning. Men jag är och har alltid varit väldigt politisk. Det finns saker som jag vill peka på. Saker som jag tycker skaver i vår värld.

gilla-laget-hur-allt-gick-at-helvete-med-positivt-tankande

Jag brukar säga att mitt skrivande av Den åttonde dödssynden började med Barbara Ehrenreich bok Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande. Och det är faktiskt sant. Det var när jag läste den som jag bestämde mig för att undersöka om det gick att göra en läskig, spännande bok om just det fenomen som Barbara Ehrenreich skriver om i den boken. Jag hade kastat mig över den när den kom, av flera skäl. Dels för att jag hade läst hennes andra böcker och var ett stort fan. Jag träffade henne faktiskt här i Stockholm för många, många år sedan när hon var aktuell med boken Barskrapad. Dels för att hon skrev om något som jag länge, länge funderat på, stört mig på och diskuterat mycket: Övertron på positivt tänkande.

Nej, jag är ingen negativ människa. Och jo, jag tror visst att livet blir bättre om man försöker se allt från den ljusa sidan. Men när en hel industri av självhjälpscoacher dök upp som svampar ur marken och började tjäna stora pengar på mindfulness, affirmation, positivt tänkande och liknande, ja, då tyckte jag att det blev för mycket. Jag reagerade särskilt på att de la över ett så stort ansvar på individen. Likt sekter där varje personliga misslyckande beror på svaghet i tron. Skilsmässa, sjukdom, handikapp, död… ja, det var för att du inte trodde tillräckligt mycket eller rätt. Jag såg den här tendensen tydligt i diskussionen om cancer. Cancer beskrivs ofta som ett krig som måste vinnas med vilja och jävlar anamma. Jag ville inte dö, jag bestämde mig för att leva, jag skulle inte låta cancern vinna över mig. Den typen av retorik. De som dör förlorade kriget. Och outtalat förstår man att de inte ville leva lika mycket som de som överlevde, eller? Det där störde mig. Och tydligen störde det Barbara Ehrenreich för hon hade skrivit ett helt kapitel om det rosa flum hon hamnade i den dag hon blev bröstcancerpatient.

I samma veva som jag började skriva på min bok och hade bestämt att den till viss del skulle slå mot självhjälpsbranschen och individtänket att du själv är ensamt ansvarig för din lycka och framgång dök ett nytt fenomen upp på himlen: människor som varumärken. Det var också ett märkligt fenomen. Plötsligt pratade vanliga människor om sig själva som varumärken. Det hängde förstås ihop med hela sociala medier-vågen med twitter, facebook och instagram. Men också om otrygga anställningar och en allmän känsla av att man som människa var tvungen att sälja in sitt bästa jag för att bli vald (om och om igen).

Jag bestämde mig för att slå ihop de här två samtidsfenomenen i en thriller. Vad händer med en människa som byggt upp en fantastisk fasad, som är helt beroende av sitt till viss del fejkade varumärke – och som dessutom byggt framgången/luftslottet på teorin om positivt tänkande? Vad händer om omgivningen inte längre spelar med? Om någon ser igenom? Om inget går som det var tänkt, och allt faller?

Där har ni hela utgångspunkten för min bok!

Det här med intentioner… de är ju lätta i författarens huvud, men oj, så svåra att genomföra. Min bok skulle ju lätt kunna läsas som en vanlig spännande thriller. Man behöver inte se det där som jag nyss målade upp för att tycka att den är spännande. Jag visste aldrig om jag hade lyckats med min intention. Men så dök jag på ett blogginlägg, där skribenten visar att den har läst och verkligen förstått vad det var jag tänkte, vad det var jag försökte göra. Och ja, då blev jag lycklig!

Läs de här raderna, skrivna av bokbloggaren och ex-bokhoran Helena Dahlgren, så förstår ni:

”Jag tyckte om båda, men vill särskilt lyfta fram Edgren Aldéns skildring av känslomässigt kaos och livslögner under perfekt (”perfekt”) samtidsyta. ”Skriet från kärnfamiljen” goes ”Gone Girl” i villaidyllen, typ. Något i tonen, vardaglig med en anstrykning av underliggande hot, känslan av att allt när som helst kan kollapsa, att alla ska genomskåda en som den bluff man är, högg till. Igenkänning? Ja. Jag pratade senast idag med någon om detta, det orimliga, djupt ohumanistiska i vår samtids ständiga strävan efter, tja… strävan. Hur vi aldrig duger, hur våra hem aldrig duger, hur allt som är vårt, våra kroppar, våra karriärer (jag brukar säga ”mitt jobb” som en sorts barnslig motståndshandling, tänker mig att ”jobb” versus ”karriär” är lite som ”lägenhet” kontra ”våning”), till och med våra BARN blir renoveringsprojekt, ”potential”. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vill vara nog, ÄR nog, utan förbättringspotential, men hur är en sådan ståndpunkt ens möjlig i dagens samhälle? Hur förhålla sig till sjukdomen som är vår samtid utan att själv bli en del av symptomen? Det går ju inte. Ursäkta derailande, men jag blir så upprörd. Och jag tänker att det är skitsmart att använda denna samtid som fond för en psykologisk thriller, för hur normkritisk man än kan vara är behovet av att bli omtyckt, att höra hemma, större. Diskrepansen, det hopplösa gapet däri, är en grogrund för väldigt intressant litteratur, tänker jag.

Huvudpersonen Noras nogsamt kalkylerande varumärkesbyggande, ”spontana” Instagrambilder, viljan att bli omtyckt som hotar att utplåna ens jag, vilket det nu är under alla filter, fick mig att tänka på min egen novell ”No filter” när jag läste ”Den åttonde dödssynden”. Hur jag vill fortsätta utforska detta i något annat format. Och, framför allt, hur jag vill läsa mer om detta, gärna av svenska författare.”

Nu tycker jag att ni ska läsa hela Helena Dahlgrens briljanta inlägg om psykologiska thrillers som genre och hennes tankar om Den åttonde dödssynden!