20 riktigt bra relationsthrillers

Jag skriver ju i en genre som man skulle kunna kalla psykologisk thriller eller spänning. Det är inte rena deckare, där ett mord (eller brott) begås och så ska någon lösa det. En undergenre till psykologisk thriller är domestic noir, eller relationsthriller som min förläggare, Erika Degard, kallar det. Det tycker jag är ett superbra begrepp som säger rätt mycket om vad det handlar om. Det är spännande, det är brott, det är thriller, men det utspelar sig framför allt mellan människor. Och det är inte så många poliser, om de finns med så håller de sig i utkanten av berättelsen.

Vad tycker ni? Är relationsthriller en bra genrebenämning?

För att ytterligare ringa in genren så tänkte jag ge några bra exempel på just relationsthrillers. Här är några av mina favoriter (utan inbördes ordning)!

  1. A J Finn: Kvinnan i fönstret
    En riktigt bra psykologisk thriller, där vi har en så kallad opålitlig berättare. Den traumatiserade barnpsykologen Anna Fox, som inte kan lämna sitt hem, som dricker alldeles för mycket och förtränger och förvrider verkligheten. Älskar denna bok! Otroligt rappt och skarpt skriven, med en massa Hitchcock-referenser. Väldigt spännande och läskig.

  2. Gillian Flynn: Gone girl
    En modern klassiker, och faktiskt en riktigt bra relationsthriller. Här har vi allt: Två opålitliga berättare, vems version stämmer egentligen? Skrämmande och mörka brott och händelser som rör sig inom den allra närmsta kretsen: familjen. Oväntade twister som förvillar läsaren. Nick och Amy är paret som har allt, innan Amy en dag försvinner och Nick blir misstänkt för att ha mördat henne. En oerhört bra relationsthriller. Gillian Flynn är en mästare. Och hennes böcker Mörka platser och Vassa föremål är nästan ännu bättre, men Gone girl är liksom definitionen av en relationsthriller, eller en domestic noir!
  3. Mattias Edvardsson: En helt vanlig familj
    Suggestiv och mycket välskriven relationsthriller om en tonårsflicka som står åtalad för mord på en man. Berättad ur tre perspektiv, pappan, dottern och mamman. Det visar sig att den vanliga familjen döljer en hel del hemligheter och de känner inte varandra så bra som de tror att de gör. Dessutom behandlar den frågan: Hur långt är du beredd att gå för någon du älskar?
  4. Paula Hawkins: Kvinnan på tåget
    Blev en enorm succé, och är förstås filmatiserad. Rachel fortsätter att pendla, trots att hon är alkoholiserad och inte längre har ett jobb att gå till. Från tågfönstret ser hon varje dag ett ungt par som hon fantiserar kring. En dag inser hon att allt inte är som det ska. Väldigt driven historia, berättad ur tre perspektiv.
  5. Elisabeth Norebäck: Säg att du är min
    Denna historia är också berättad ur tre perspektiv. Huvudpersonen är framför allt en psykolog som en dag inser att hennes nya patient måste vara hennes dotter, som förmodades drunkna 20 år tidigare. Vackert språk, suggestivt och starkt berättat. Bra karaktärer.
  6. B A Paris: Bakom stängda dörrar
    Det här var en överraskande bra bok. I början tyckte jag den var torrt och konservativt skriven. Men efter ett tag förstår man varför. Jack och Grace är till synes det perfekta paret. Men något döljer sig där under ytan. En fruktansvärd hemlighet. Det blir riktigt spännande mot slutet.
  7. Karin Slaughter: De vackraste
    Jag gillar Karin Slaughter som författare. Hon skriver smart och drivet och hennes karaktärer är lite så där skitiga och jobbiga som man vill att de ska vara. Alla hennes böcker skulle jag inte sortera in under relationsthriller. Men den här är en riktigt bra sådan. Claires man blir brutalt mördad framför hennes ögon. Hennes syster är försvunnen sedan tidigare. Men saker och ting är inte som de först tycktes. En riktigt otäck historia.
  8. Caroline Eriksson: De försvunna
    Caroline är en av våra absolut bästa svenska författare inom den här genren. Och det här är hennes absolut bästa. Det är vackert, nästan magiskt, samtidigt otäckt. Greta ror över sjön med sin man och sin dotter till en ö. Men där försvinner mannen och dottern. Det är febrigt, suggestivt och fruktansvärt spännande.
  9. Karin Alvtegen: Svek
    En svensk klassiker. Otroligt bra psykologiskt drama som är så krypande läskig. Den här och Karin Alvtegens andra psykologiska thrillers (den så kallade S-serien, Skuld, Skam, Skugga osv) var anledningen till varför jag började skriva i den här genren. Ett par skiljer sig, och han skaffar en ny. Hon känner sig sviken och bestämmer sig för att hämnas. I en parallell historia vakar en man över sin flickvän som legat i koma i två år. Han känner sig också sviken. De två historierna går ihop och det blir andlöst spännande.
  10. Marie Hermansson: Musselstranden
    Marie Hermansson är också en mästare på relationer och thrillers. Fantastiska och läskigt krypande historier och bra karaktärer. Det här är hennes genombrott. Adopterade Maja försvinner en dag från sin adoptivfamilj. Hon är borta i sex veckor innan hon hittas på ett helt annat ställe än där hon försvann, på musselstranden. Flera år senare grubblar en vän till familjen över vad som egentligen och beger sig till stranden, där hon gör märkliga fynd. En oväntad historia, som är både berörande och otäck.
  11. Louise Doughty: Kvinna inför rätta
    Yvonne är en 52-årig forskare med ett stabilt äktenskap och två vuxna barn. Hon faller handlöst för en främmande man. Deras passion leder dem in i en massa händelser som slutar i en mordrättegång. Bit för bit, från förhörsbåset, avslöjas vad som egentligen har hänt. En välskriven och spännande historia. Jag gillar att huvudpersonen är 50-plus, och hur den växlar mellan hur man ibland är stark och ibland svag. Vem är ett offer?
  12. Dennis Lehane: En äkta man
    En ovanlig thriller. Eller, nästan svårt att genrebestämma den här boken. Det känns som att författaren har skrivit den på ren lust och berättarglädje. Det är en vindlande historia som är oförutsägbar, otäck och samtidigt väldigt härlig. Rachel dras med en rad psykologiska problem, men lever upp när hon möter Brian. Han är dock inte riktigt den han utger sig för att vara.
  13. Harlan Coben: Sanningen
    Mayas man har blivit brutalt mördad för några veckor sedan. Ändå ser hon honom leka med deras dotter på baby monitorn. Saker är inte som det verkar och Maya måste ta reda på hur det ligger till. Harlan Coben skriver alltid spännande. En del action också, men här finns ingredienserna till en riktigt bra psykologisk thriller/relationsthriller.
  14. Karen Dionne: Träskkungens dotter
    Helena växer upp långt ifrån civilisationen ute i träsket med sin pappa och sin mamma. Vad hon inte vet är att hennes pappa kidnappade mamman när hon bara var 14 år. I dag är mamman död och Helena gift och har två barn. Hennes pappa sitter i fängelse sedan 15 år tillbaka. Men så hör hon på radion hur han har rymt. Och hon inser att hon är den enda som kan stoppa honom. Det här skulle kunna vara värsta action-boken, men det är verkligen en relationsthriller. Den hoppar mellan att beskriva Helenas uppväxt och jakten i nutid. Kan man älska en far som gjort något så hemskt? Och vem är man om man är dotter till ett monster?
  15. Rachel Abbott: Främlingsbarn
    Emmas make har en sorglig historia med sig in i deras äktenskap. Hans förra fru dog i en bilolycka och deras 6-åriga dotter försvann mystiskt från brottsplatsen. Sex år senare står det en ung flicka i dörren och påstår att hon är Davids dotter. En rad mörka hemligheter kommer till ytan. Och frågan är vem man kan lita på. En riktig relationsthriller!
  16. Anders de la Motte: Slutet på sommaren
    Den här påminner om den förra, Främlingsbarn. Även här dyker ett försvunnet barn upp många år senare. Veronicas lillebror försvann för tjugo år sedan när han var fem år. Nu dyker en man upp i terapigruppen Veronica leder med minnen från ett bortförande som liten, och Veronica börjar misstänka att mannen är hennes lillebror. Ander skriver väldigt fint, lågmält och krypande. Det är en vacker miljö och en otäck saga. Mycket bra.
  17. Torkil Damhaug: Se mig, Medusa
    Axel är en framgångsrik norsk läkare. En dag hittas en kvinna mördad och på hennes kropp syns tydliga spår av björn. Några dagar senare hittas ytterligare en kvinna död, med samma skador. De tycks inte ha något gemensamt, förutom Axel. Det här är ett psykologiskt drama där man inte vet vad som händer på riktigt eller sker i huvudpersonens inre. Torkil är själv specialistläkare inom psykiatri och kanske är det därför det känns så trovärdigt.
  18. Maria Nygren: Feberfågel
    Linn ger sig ut till en ö i skärgården för att utreda varför så många olyckor drabbat öborna. Det är en suggestiv historia där man inte vet om det som händer har övernaturliga förklaringar.
  19. Malin Persson Giolito: Störst av allt
    Unisont hyllad av både läsare och kritiker. Skulle också kunna definieras som en rättegångsthriller. Men passar definitivt in i denna genre. Vi får följa tonåriga Maja som sitter inlåst misstänkt för en fruktansvärd skolskjutning i ett klassrum med flera döda. Det som utifrån ser så självklart ut är det inte. Långsamt rullas ett psykologisk drama upp. Oerhört tät och välskriven.
  20. Bettina Bieberstein Lee: Korpsystrar
    Om systrarna Nora och Linn som skiljs åt som barn och som träffats igen först som vuxna när deras mamma dör. Om skuld och skam och händelser i barndomen som griper in i det som händer nu.

Första tyska recensionen!

Min första bok, Den åttonde dödssynden, har ju precis kommit på tyska. Och i går blev jag uppmärksammad på twitter om den första tyska recensionen! Den var gjord av Radio Bremen och var väldigt positiv! Slutomdömet (enligt min snabböversättning i google translate – vågar inte lita på min skoltyska) var:

”Det är fantastiskt. Sammantaget en mycket framgångsrik debut.”

Här kan ni läsa hela recensionen:

 

 

Och blomstren dö i pocket!

I dag kommer äntligen min andra spänningsroman Och blomstren dö ut i pocket! Vi var ju tvungna att försöka återskapa det läskiga omslaget (Fotograf: Ellinor Aldén, modell: Frida Schell – stort tack för hjälpen!).

Så här tyckte några av läsarna när den kom:

”Och blomstren dö är fantastiskt bra. Så bra att jag hade hoppats på någon form av följetong. Edgren Aldén väver mörker med samhällskritik, svek och lögner på en tunn fin tråd. Och den håller! Höstens måste!”
Betyg: 5/5
Annas deckartips

”Och blomstren dö är en tät och spännande psykologisk thriller som är svår att släppa.”
Niklas Sessler, Damernas Värld

”En bra intrig”
Lotta Olsson i DN

”Jag vet inte riktigt vad det är med denna författaren, men hon får mig att sitta/ligga som på nålar. Det vilar en tung stämning över berättelsen även om miljön är vacker. Man bara väntar på smällen på något vis. Jag läser varje sida hektiskt för att komma vidare, måste få veta vad som hänt och vad som komma skall. Mycket spännande.
Personerna beskrivs på ett bra sätt så att man tycker sig känna dem efter några sidor, även om man inte gillar alla. Upplösningen är inte heller den man väntat och sista sidorna är olidligt spännande. En bok att minnas och lägga i attläsahögen för er som inte läst den ännu. … För mig är Rebecka Edgren Aldén en ny favoritförfattare.”
Betyg: 5/5
Bloggen Ylva kort och gott

”2015 debuterade Edgren Aldén med utmärkta Den Åttonde Dödssynden och uppföljaren är minsann lika bra, men i en helt annorlunda miljö. Skärgårdsön beskrivs så bra att man känner doften av svensk sommar, och karaktärerna har både goda och dåliga sidor. Gamla synder bubblar upp till ytan och vi bjuds på en fin plot twist mot slutet – och såna böcker gillar jag!”
Betyg: 4/5
Helen Lindholm bloggen Läsa & Lyssna

”Det här är en ohyggligt spännande bok; psykologisk spänning när den är som bäst!”
Bloggen Böcker – ett livselixir

”Ett stort fel med den här – den tog slut för fort! Sällan läst en historia med så högt tempo. Rafflande och oförutsägbart! Driven historia som inte går lägga ifrån sig. Spännande och oförutsägbar. Gillade mycket.”
Betyg: 5/5
Författaren Anna Liljeroth

”Precis som i Rebeckas förra bok tror jag om och om igen att nu har jag kommit på hur det hänger ihop men nej då, plötsligt tar det en ny vändning och jag har inte den blekaste aning. Och jag älskar det! Jag var lite orolig för att jag skulle ha för höga förväntningar efter förra boken men det behövde jag inte oroa mig för, det här är så bra.”
@kulturistanmia

”Det här är spännande läsning, jag kunde inte lägga boken ifrån mig utan läste den i ett svep. Stämningen är tät och byggs upp på ett skickligt och närmast klaustrofobiskt sätt.”
Bloggen Hyllan

”Jag gillar den smygande, obehagliga känslan och det faktum att handlingen utspelar sig på en begränsad plats som en ö är. Många brukar tala om den svåra andra boken, men för Rebecka Edgren Aldén verkar det inte alls svårt. Jag utgår ifrån att det blir en tredje spänningsroman och hoppas då att frågor om jämställdhet blir ännu tydligare.”
Betyg: 4/5
Bloggen Enligt O

”Att säga att någon som har skrivit två thrillers har blivit riktigt etablerad kanske är att ta i, men det är så det känns med Rebecka Edgren Aldén.”
Betyg: 4/5
Nisse Schermans blogg Tankar från en samlares hjärna

”Och blomstren dö är en välskriven och nagelbitande spännande psykologisk thriller. Rebecka Edgren Aldén är mycket bra på att bygga upp en stark psykologisk stämning, vilket gör att jag som läsare hela tiden sitter på helspänn.
… Det är inget tvivel om att jag vill läsa mer av Rebecka Edgren Aldén och allra helst vill jag läsa mer i den här genren – den psykologiska thrillern – där hon är en av de starkaste svenska författarna.”
Betyg: 4/5
Lottens bokblogg

”Rebecka Edgren Aldén skriver i mitt tycke mycket bra samtida texter om relationer, det skulle vara spännande om nästa roman blev helt utan brott. Blir det månne en roman om Glorias fortsatta liv? Hoppas det!”
Bloggen Och dagarna går

”En ruskig berättelse med många vändningar och ett oväntat slut.”
Författaren Kristin Emilson

”Boken höll mig i sitt grepp från första sidan även denna gång. Sakta men säkert byggs stämningen upp i denna psykologiska thriller. … Tips från coachen: Läs!”
Författaren Josefine Sandblom

”Spännande, läskig och välskriven!”
Betyg: 4/5
Jenniesboklista.com

”Jag har precis slukat din bok ”Och blomstren dö”, och måste säga att det är bland dom bästa böcker jag läst (jag är en riktig bokmal och jag är ganska kräsen).”
Lotta

Att våga hoppa!

I dag var första dagen på resten av mitt liv. Ja, det är det ju alltid. Men i dag var det en speciell dag. I går jobbade jag min sista dag på mitt jobb. Jag har jobbat 14 år på Bonnier Magazines & Brands, men i höstas sa jag upp mig. Det blev några förlängningar under januari, februari och mars – av praktiska skäl (så att de hann bygga upp organisationen och ersätta mig), men i går var det alltså över.

Jag fick en fantastiskt fin avtackning. Jag känner en så stor tacksamhet och en enorm värme när jag tänker på den, på alla spännande jobb jag har haft på förlaget under dessa år – och framför allt alla underbara människor jag har fått förmånen att lära känna och jobba med under den här tiden. 14 år är en lång tid!

Jag är verkligen ingen drömmare, utan en riktig realist. Jag skulle aldrig drömma om att rekommendera någon att sluta jobba för att satsa på en dröm. Att skriva böcker är svårt. Att leva som författare är nästan omöjligt. Det gäller att verkligen veta vad man ger sig in på. Men jag har ändå gjort det här ett tag nu. Hittills har jag skrivit en fackbok (en debattbok), två romaner, och varit med i 4 antologier. Jag har ett förlag, och jag är på god väg med min tredje thriller (som är tänkt att komma ut nästa sommar). Och jag har några sidouppdrag för att dryga ut kassan.

Det här nya livet kanske inte pågår för evigt. Jag tycker att det är alldeles för roligt att jobba för att tänka att jag aldrig mer ska göra det. Jag kan tänka mig att ta ett halvår, ett år här och där och leva som författare, och sedan gå in och ta några uppdrag under något år. Det är ju också ute i det ”verkliga” livet man får all inspiration. Vi får se. Jag stänger inga dörrar. Vet bara att jag från och med i dag är författare på heltid. Nästan.

De uppdrag jag tagit nu vid sidan av har alla något gemensamt – det är extremt roliga uppdrag som utvecklar mig. Saker jag aldrig gjort förut, som jag tyckte lät för kul för att tacka nej till. Jag VET att det inte alltid kommer att vara så, att jag kan välja och vraka. Men just nu är det så, och då tänker jag njuta av det.

Vad ska jag göra då? Jo, förutom att skriva min tredje thriller som jag ska ha ett första utkast på före sommaren, så ska jag redaktöra en bok (det har jag aldrig gjort tidigare), jag ska ledar Crimetimes deckarpris (5 priser med olika jurys), jag ska ta ”leda” och ta hand om läsare på en vandringsresa för tidningen Tara. Och så ska jag föreläsa och skriva lite resereportag. Det kan tillkomma lite fler uppdrag. Men framför allt ska jag skriva!

Jag älskade mitt jobb, men det slukade mig. Jag hann inte skriva. Och jag var tvungen att sluta innan jag slutade älska mitt jobb. Jag vill inte bli bitter och arg på jobbet. Jag vill tycker om det jag gör, ha passion, ett driv, tycka det är roligt att gå till jobbet. Men jag visste att om jag skulle fortsätta och samtidigt hindras från att skriva, så skulle jag förr eller senare bli förbannad och bitter. Jag tänker alltid att först försöker man påverka så mycket det går. Man knyter inte näven i fickan och klagar – utan man gör det man kan. Men i slutändan är det bara en själv man kan förändra och påverka. Och det är det jag kallar ansvar. Att ta ansvar för sin situation. Så jag sa upp mig. Och jag är så glad för det. Nu kommer jag bara minnas jobbet med glädje. Vara tacksam över att jag har haft det så bra och fått göra så roliga saker, med så underbara personer. Jag lät det inte gå för långt, och jag lät det inte äta upp min författardröm.

Ibland måste man våga hoppa. Våga testa. Jobb, tänker jag, kommer alltid finnas! Viktigast är hur jag känner på min dödsbädd. Vågade jag leva min dröm? Vågade jag försöka? Jag måste vara sann mot mig själv.

En tredjedel av romanen är skriven. Nu ska jag öka tempot! Vi börjar i morgon. Långfredag är väl en utmärkt dag att skriva psykologisk thriller?

När det går trögt …

Ibland går det trögt. I dag har jag kämpat med mina ord. Varje tecken har varit en kamp. Jag har skrivit ungefär en tiondel av boken totalt, men märker att det går riktigt trögt. Förmodligen för att jag inte riktigt vet var jag ska.

Jag har ju ett grovt synopsis, men det räcker inte. Det fattas något. Och det skaver och irriterar. Har inte riktigt kommit på hur den här historien ska berättas. Har ingen färdig historia. Bara karaktärer (som jag ändå tycker om), några saker jag vill säga, några fragment.

När det känns så här kommer tvivlen. Inte smygande, utan rätt skoningslöst rakt på och dunkar mig i huvudet. En röst inom mig säger att det inte kommer att bli något. Att allt jag skriver är värdelöst. Att jag inte har en till historia inom mig. Att de två tidigare böckerna kom till på ren tur. Men nu är det stopp. Nu kommer bluffen synas, och jag blir avslöjad. Jag är ingen författare. Har inte det som krävs.

Ja, så går faktiskt tankarna. Men jag tvingar mig ändå att sitta still. Stå ut. För jag vet att det inte är någon idé att fly. Då blir det verkligen ingen bok, och den elaka rösten inom mig får rätt.

Det är bara att skriva på ändå. I dag har jag skrivit cirka 6 000 tecken, det är ändå en del. Jag fick ”hoppa ur” min historia och skriva en scen som ska vara med, men jag vet inte när. Bara för att över huvud taget kunna få ur mig något. Kanske får jag stryka allt jag skrev i dag sen när första utkastet av manuset är färdigskrivet. Kanske håller inget av det jag skrivit hittills. Då får det vara så.

Minns orden: ”Första steget till en färdig bok är att faktiskt skriva den.” Så alternativet att INTE skriva finns inte.

Jag tröstar mig med att det hör till att tvivla. Hur jobbigt det än är. Att INTE tvivla skulle inte heller vara bra.

2018 – en nystart!

Ibland kommer man till ett vägskäl. Det gjorde jag under 2017.

Jag har länge enbart skrivit på semestrar och långhelger. Samtidigt haft ett heltidsjobb. Det har varit kämpigt, men jag har älskat mitt jobb, är van att jobba mycket och hårt. Samtidigt har jag älskat att skriva, och inte haft några problem med att göra det under semestrar och långhelger.

Men. Under 2017 förändrades situationen. Ett fruktansvärt tragiskt dödsfall i min familj (ett barn) fick min värld att skaka. Livet blir aldrig som det var förr.

Jag fortsatte jobba lika mycket som tidigare, märkte att jag inte riktigt hade ro att sörja. Men, jag märkte det i min kropp. Jag som aldrig haft ont någonstans började få ont, lite här och där. Det var som att min kropp berättade det min hjärna inte hade tid att ta in.

Jag har alltid lidit av en rätt osund workoholic. Jobbat alldeles för mycket. Samtidigt har jag älskat att jobba. Älskat alla mina olika jobb. Och jag har varit bra på mina jobb. Förmodligen för att jag lagt ner så mycket tid, energi och passion i dem. Så även med mitt senaste. Ett fantastiskt roligt jobb, ett riktigt drömjobb! Men, dödsfallet fick mig att se över mina prioriteringar. Jag hade kört på i 180 hur länge som helst. Jobbat betydligt mer än heltid, och sedan skrivit varenda semesterdag i sju år. Och jag insåg att det här inte var det liv jag ville ha. Jobbet åt upp så många andra delar i mitt liv som jag ville ha med. Tid för återhämtning, tid med familjen, tid med vänner. Och kanske (rent egoistiskt) framför allt: tid att skriva. Skrivandet har alltid varit mitt andningshål, men nu hade jag inte ens det. Även semestrarna fylldes med jobb.

När någon i ens närhet dör stannar världen. Det är smärtsamt. Evigheten känns så orättvis. Nu var det tusen gånger värre eftersom det var ett barn, ett mig närstående barn. Livet blev så skört. Jag blev skör. Det var som att jag till sist insåg att allt kan ta slut, när som helst. Och inte bara mitt liv, utan ännu värre, ett liv som tillhör någon jag älskar.

Även om jag alltid vetat att livet är värdefullt, var det som att jag nu verkligen förstod det. För visst är det så att man har en skyldighet att ta vara på sitt liv? Vara sann mot sig själv? Inte bara ånga på och jobba. Utan verkligen göra det som betyder något. Min dröm har ju alltid varit att skriva, att en dag leva på mitt författarskap. Hur svårt det än är är det ingen ursäkt för att inte ens försöka. Det var de tankarna jag fick. Jag var tvungen att åtminstone ge det en chans.

Så, jag sa upp mig. Läskigt och befriande. Samtidigt lite sorgligt, eftersom jag älskar mitt jobb och tycker väldigt mycket om de jag jobbar med.

Under 2018 är min plan att skriva min tredje roman. Och försöka förverkliga min dröm om att kunna leva på mitt författarskap. Det kommer ta tid. Än är det långt kvar. Så, jag ser framför mig ett fattigt 2018, i pengar räknat, men rikt i andra aspekter. På något sätt får jag försöka försörja mig, utan att det går ut för mycket över mitt skrivande och min familj. För det är också en del av planen – att hinna vara med de jag älskar lite mer. Ta det lite lugnare. Inte leva på de ständiga kickar som min arbetsnarkomani ger. Utan vila ibland. Ta det lugnt. Och stå ut med det.

Ett nytt år är här. Helt oskrivet. Jag har kastat mig ut över kanten. Vågat språnget. Lämnat ett älskat jobb. Stängt en dörr för att kanske upptäcka nya dörrar att öppna.

Klart det är läskigt. Inte bara ekonomiskt. Utan även på andra plan. Jag hade en status i mitt jobb. Det var något jag var bra på. En plats där jag var trygg, omtyckt, behövd. Nu har jag inget. Kanske lyckas jag inte ens skriva min tredje roman? Jag vet ju hur svårt det är. Och även om jag klarar att skriva klart den är det inte säger att förlaget säger ja. Vad som helst kan hända. Jag försöker omfamna ovissheten. Se det som ett spännande äventyr.

Nu kör vi!

Bokmässan 2017 – en sammanfattning

Så var Bokmässan över för denna gång. En annorlunda mässa, på många sätt. Och det berodde förstås på nazisterna och deras demonstration. Det låg en otäck och obehaglig stämning över hela mässan. Det var färre besökare, och färre utställare, och färre författare. Och det märktes. Och vi som var där var något mer dämpade. Jag kände i alla fall att jag inte var lika sprudlande glad som jag brukar vara på bokmässan. Det var en dålig smak i munnen. Inte att jag var direkt rädd, mer oro för framtiden, olust över dessa rasister. Om det enbart vore de 400 nazisterna, men normaliseringen av rasism har ju gått så oerhört fort. Vilket förstås gör att nazisterna får ökat självförtroende och flyttar fram sina positioner. Det skrämmer mig något fruktansvärt. Vad är det för samhälle vi kommer att ha om några år?

Mitt förlag Norstedts lät tjänarinnorna i röda dräkter från Margeret Atwoods bok Tjänarinnans berättelse (som ju är en fantastisk tv-serie, Handmaids tale på HBO) gå runt mässan tysta och med blicken mot golvet. En påminnelse om vilka friheter vi kan förlora om vi inte är på vår vakt.

Besökssiffrorna för årets mässa har offentliggjorts och det är ju en markant nedgång. Så det var inte en inbillning. Mässan har tappat var femte besökare jämfört med 2016.

Om vi nu ska försöka tänka bort nazisterna, så var det ändå mycket kul som hände på mässan. I år kom jag ner torsdag kväll och åkte hem söndag eftermiddag.  Jag hade ett alldeles lagom program på plats, många spännande uppdrag, och resten av tiden stod jag i Norstedts monter och försökte sälja mina böcker.

Det gick faktiskt väldigt bra! Jag sålde slut på alla pocketböcker av Den åttonde dödssynden (precis som förra gången, då jag tydligen var en av två Norstedts-författare som sålde helt slut). Dock var det några inbundna, Och blomstren dö, som var kvar. Det är mycket svårare att sälja inbundna. I alla fall för mig.

Här nedan är några bilder från Bokmässan 2017.

Dag 1: Torsdag
Jag kom fram sent till hotellet, hann precis till Bonnier-minglet i ett av Gothia-tornen. Därifrån blev jag medbjuden på middag av två trevliga personer, Bert och Elin, från Bonniers huvudkontor. Efteråt hamnade vi på Natur & Kulturs mingel ovanför Park.

Dag 2: Fredag
Stod jag mycket i Norstedts monter. Hade också en halvtimmes intervju i Storytelpodden – det spelades in live, och publiken fick lyssna i hörlurar (har tyvärr ingen bild därifrån). Senare på kvällen var det mingel igen, bland annat på Hoi och Storytel.

Jag och Erica Scott när vi letar köpare till våra böcker i Norstedts monter!

Kul att träffa Anna Bågstam Ryltenius och Helena Dahlgren igen!

Med Emma Hamberg och Sofie Sarenbrant.

Jag och Leffe GrimwalkerHois mingel.

Sedan gick jag ut och åt med några författarvänner – det var verkligen supertrevligt! Annika Estassy, Christina Larsson, Erica Scott, Birgitta Bergin och Kamilla Oresvärd. Vi fick till och med ett chambre separé! God mat och mycket skratt.

Efteråt gick vi förstås till Park. En våning upp hölls (den traditionella) Vi-festen. Gick tillbaka till hotellet och kom i säng strax efter ett på natten.

Dag 3: Lördag
Lite otäck stämning, eftersom alla gick och väntade på nazist-demonstrationen. Rätt lite folk, och särskilt få barnfamiljer, inne på mässan. Jag fortsatte stå i montern så mycket som möjligt.

Fick en härlig lunch uppe på Heaven 23 med de här underbara personerna, Jennie Sjögren, Hillevi Wahl och Erica Scott.

Klockan började närma sig starten för demonstrationen och vi följde spänt utvecklingen nere på marken. Många poliser.

Sedan modererade jag ett samtal med Åsa Erlandsson och Thomas Bodström om True crime. Kändes lite absurt eftersom ”true crime” liksom pågick därutanför. Samtalet gick väldigt bra. Och både Åsas och Thomas böcker är mycket läsvärda. Åsas bok om Trollhättan-attentatet har jag redan utnämnt till årets bok.

Lite senare ledde jag ett nytt samtal, denna gång med Moa Herngren om hennes nya roman Tjockdrottningen. En mycket läsvärd bok om ett viktigt ämne – vår syn på normavvikande i samhället. Moa är också en så otroligt sympatisk person som jag tycker mycket om.

I loungen sprang jag på min trevliga kollega från jobbet, Bettina Beiberstein Lee, som nyss kommit ut med sin debut!

Kul att träffa min kära författarvän Mariette Lindstein!

Resten av dagen stod jag i montern. Mycket tillsammans med Malou von Sivers.

Och så hade jag ett monterprat med min förläggare Peter Karlsson på monterscenen.

Och efteråt var det signering. Igen.

Senare på kvällen var det förlagsmiddag med Norstedts. Där pratade jag en hel del med Jenny Colgan som ligger bakom de fantastiska succérna om Det lilla bageriet. Med på bild är förlagschefen Eva Gedin.

Efter middagen skippade vi Park, för ovanlighetens skull, det blev en drink i lobbyn med bland andra Mats Strandberg, Anna Jansson och hennes man Erik.

Dag 4: Söndag

Efter en rätt sen frukost och en kort sväng till Norstedts monter satt jag en timme i Skrivarakademins monter. Det var kul att få representera dem ett tag och berätta om alla skrivarkurser jag gått (som jag verkligen kan rekommendera!). Här är jag med en av mina lärare, Anders Fager.

Eftermiddagen ägnade jag helt åt Norstedts monter. Förra året hade jag ju lyckats sälja slut på alla pocketar, och jag ville verkligen göra det igen. Jag hoppade över lunchen och körde så mycket sälj jag orkade. Bland annat med de här två Norstedts-författarna, Cecilia Forss och Linda Bakkman.

Och så sålde jag sista pocketboken av Den åttonde dödssynden, till den här snälla mamman som köpte den till sin dotter Elin!

Några till inbundna av Och blomstren dö lyckades jag också sälja innan det var dags att åka till tåget. Som tur var fick jag lift med Erik och Anna Jansson.

Tack för i år Bokmässan! Tack alla snälla författarkollegor, förlags- och journalistvänner. Och förstås mest tack till alla läsare!

Om manus i byrålådan

Jag fick en intressant fråga om jag har några ofärdiga manus i byrålådan. Och ja, det har jag ju faktiskt. Ett färdigt. Och sedan flera påbörjade. Det mest intressanta med det är att det visar så tydligt hur otroligt lång väg det kan vara till att få en bok utgiven.

Men också hur viktigt det är att skriva (om man nu vill bli författare). Jag tänker att inget ord jag skrivit är förgäves.

Jag har ju hittills skrivit och gett ut 2 romaner och 1 debattbok. Sedan har jag varit med i 3 antologier (men det har också handlat om facktext, så mer journalistiska texter).

2002 var jag hemma med mitt första barn (född i december 2001) och började då skriva på en deckare.

2003/2004 var jag hemma med mitt andra barn och skrev då klart den här deckaren. Jag skickade in den till några förlag (inte så många, tror det var max 2-3 stycken), men blev refuserad, men fick några uppmuntrande ord på vägen.

2007 var jag hemma med mitt tredje barn, och då hade jag tänkt att bearbeta om den här deckaren, men hade då fått kontrakt på en debattbok som jag skrev på istället.

2008 var debattboken klar.

2009, i mars, kom debattboken Skriet från kärnfamiljen ut på Albert Bonnier förlag. Den sommaren plockade jag upp deckarmanuset igen, men kände att det var alldeles för daterat och för dåligt. Jag kände mig för oinspirerad av att jobba med det.

2010 började jag på allvar skriva på en ny roman, en psykologisk thriller.

2012 hade jag skrivit klart det manuset och skickade in till ungefär 6-7 förlag. Blev refuserad av alla, men fick rätt många fina lektörsutlåtanden med väldigt bra konstruktiv kritik.

2013 Det tog ett år (minns att jag enbart skriver på semestrar eftersom jag hela tiden har haft rätt krävande heltidsjobb) att bearbeta om manuset, med lektörernas synpunkter i bakhuvudet. På hösten skickade jag in manuset igen, och blev antagen av Norstedts.

2015 kom min första psykologiska thriller, Den åttonde dödssynden, ut på Norstedts.

2017 kom min andra spänningsroman, Och blomstren dö, ut på Norstedts. Och jag började skriva på tredje boken …

Jag räknar med att det tar minst ett år för mig att skriva tredje boken, och därefter ska jag jobba med förläggare och redaktör. Gissningsvis/förhoppningsvis kommer den ut 2019. Och i så fall blir det 2 romaner på 17 år!!!

Tålamod är bra att ha när man vill bli författare. Och den dagen jag kan leva på mina böcker så kommer det förhoppningsvis gå lite snabbare 😉

Ps. De andra utkasten jag har i skrivbordslådan är lite olika manus. Inga färdiga. Men det är några barnboks- och ungdomsmanus, samt några galna idéer som jag har påbörjat. Bland annat en dystopi, möjligen skulle det kunna bli en YA-bok någon gång i framtiden.

 

 

J’adore franska recensioner!

Nu har jag börjat hitta en hel del franska recensioner av Den åttonde dödssynden som nyligen kom ut i Frankrike – eller Le dernier péché som den heter på franska (på ett väldigt fint förlag som heter Denoël).

Och många recensioner är riktigt, riktigt bra! Det låter ju dessutom extra tjusigt när det är på franska … (Och nej, jag är inte särskilt bra på franska, även om jag läste franska både på högstadiet och gymnasiet. Jag förstår enstaka ord och meningar, men det mesta kör jag genom google translate.)

Men lyssna bara på det här:

”J’adore ce genre de polars. J’adore ces histoires de voisins. J’adore ces histoires de rivalité féminine. Oui, j’adore ce genre de polars. D’un genre que j’ai envie de qualifier de domestique puisqu’il ne concerne finalement que des gens comme vous et moi. Pas de fous furieux, de tueurs en série, de monstres traqueurs de victimes entre ces pages. Non, dans ce roman, il n’y a pas l’ombre d’un policier, aucune convocation au commissariat, pas d’enquête, pas de meurtre, pas de journaliste qui cherche à débusquer la vérité… Juste Nora.”

Och det fortsätter lika vackert:

”Juste Nora et ses doutes. Nora et ses prises de tête. Nora et sa vie, qu’elle voudrait parfaite mais qui, à son grand désarroi ne l’est pas du tout malgré l’image idyllique qu’elle pensait renvoyer à ses voisins, à sa famille, à ses fans (puisqu’en tant que conférencière populaire, elle accorde beaucoup d’importance aux réseaux sociaux et à son image publique). Chapitre après chapitre, tout se lézarde à cause de sa nouvelle voisine. Comme si Klara était une boule de bowling et qu’elle avait fait un strike dans la vie de Nora, envoyant tout valser. Mais sans avoir l’air d’y toucher.
La majeur partie du roman est donc consacré au récit d’une descente aux enfers d’abord inexpliquée puis de plus en plus trouble, ou comment Nora, la femme qui se voulait parfaite, se laisse déstabiliser jusqu’à perdre pied. Mais pourquoi ? Quel est le pouvoir qu Klara semble exercer sur elle ? de fausses pistes en révélations, l’auteure nous emmène loin sans jamais sombrer dans la facilité ou le manque de crédibilité.
En bref,
Rebecka Aldén signe ici un thriller psychologique très facile à lire, très agréable à découvrir et qui monte en puissance, de page en page jusqu’à nous dévoiler enfin LA vérité qu’on attendait. C’est bien mené, rythmé sans aller trop vite, intelligent et l’histoire tient ses promesses jusqu’à la fin. Une lecture qui m’a ravie !”

Om jag försöker mig på att översätta slutet:

”Rebecka Aldén skriver en lättläst psykologisk thriller, mycket trevlig att upptäcka som blir starkare för varje sida för att till slut avslöja den oväntade sanningen. Det är bra gjort, utan att gå alltför snabbt fram, det är en intelligent historia som håller ända in i slutet. En läsning som gläder mig!”

Det här hör man ju nästan att det är en fantastisk, och positiv recension! J’adore! Och bokbloggaren Cellardoor gav också boken 4,5 av 5 i betyg!

Och den här fantastiska recensionen av bloggaren Encres Vagabondes, där jag jämförs med Alfred Hitchcock, och som om jag förstått den rätt avslutas med att konstatera:

”En första välskriven roman, välbyggd, väl översatt, som har alla egenskaper för att tillfredsställa de som gillar psykologiska thrillers där spänning och ångest … En svensk författare att upptäcka och fortsätta följa.” 

Av sidan Culturevsnews får boken 9 av 10 i betyg och här skriver man bland annat så här:

”Det är en välskriven psykologisk thriller. Lätt att läsa med effektiva kapitel, språket flyter lätt och väl och det är spännande … ja, hela tiden.”

Och lite senare:

”Berättelsen håller helt rätt tempo och har en bra komposition. Författaren tycker om att få oss in på fel spår, hon leker med ledtrådar som hon strör över kapitlen. Det gör också att vi lever oss in i Noras kamp för överlevnad. Och med ett skarpt öga för detaljer.” 

”En mycket bra första roman, beroendeframkallande och hypnotisk.”
skriver franska bokbloggaren Aziquilit.

Merci beaucoup alla franska läsare!

Äntligen i min hand!

Så kom dagen då jag äntligen fick hålla min andra roman i min hand. Alldeles färsk från tryckeriet, levererad av mina föräldrar som hämtade upp den på förlaget, innan de tog båten över för att hälsa på oss på landet – i finska skärgården!

Det roliga är att miljön i boken är inspirerad från ön där vi bor på landet. Fast jag har ändrat och flyttat runt en del, och kanske viktigast av allt – förflyttat allt till den svenska skärgården.

Vi var ju tvungen att leka lite också 😉 Min dotter agerar statist!