Sista handen vid manuset…

I dag fick jag tillbaka korrekturet från min redaktör. Nu är boken helt färdigredigerad och korrläst. Jag ska i helgen läsa igenom en en sista gång. Sedan får jag lämna över den, ge den vingar, för då går den till tryck. Och när den är tryck finns det ingen återvändo.

Då är det inte längre min bok. Det är så jag ser på det. Försöker i alla fall. Då är det den individuella läsarens bok. Dennes tolkning, läsning, känslor, förståelse är det som gäller. Jag har fått min chans att presentera historien på det sätt som passar bäst. Kanske har jag inte lyckats, kanske borde jag ha gjort på ett annat sätt. Men det går inte att påverka efter att den är tryckt. Och då tillhör den läsaren.

En kan aldrig vara arg för att en läsare inte gillar boken, eller förstår historien. Boken skapas ju på nytt varje gång en ny läsare öppnar den. Och det måste man som författare vara tacksam och ödmjuk inför.

Jag säger inte att det är lätt. Det är skitsvårt!

Vi får se om jag får gruvlig ångest när jag läser igenom den nu i helgen …

Nu blir mina böcker ljudbok!

Jag har länge väntat på att min första bok ska bli ljudbok. Jag vet att det finns en stor publik där ute som helst lyssnar på böcker. Och de har jag ju velat nå. Många har också frågat mig om när min bok ska bli ljudbok. Nu blir det så!

Förlaget (Norstedts och Storytel) ska spela in båda i samma veva, och de ska komma ut samtidigt i mitten av juli.

Frågan är nu – vem ska läsa in boken?

Eftersom både Den åttonde dödssynden och Och blomstren dö har kvinnliga huvudroller, så tänker jag att det är naturligt med en kvinnlig inläsare. Men vem? Jag är själv inte jättebra på att lyssna på ljudböcker. Har förstås gjort det, men föredrar att läsa fysiska böcker.

Så, jag gick ut i flera av mina sociala kanaler och frågade om tips på inläsare! Det var intresssant hur många svar jag fick! Många engagerade sig. Jag har förstått att det här med inläsare verkligen berör. Vissa har sina favoriter, och många har också sina hatobjekt. Det tycks också som att vissa inläsare är förknippade med en viss sorts böcker. Fick känslan av att vissa sågs som finare än andra. Andra mer kommersiella.

Frågan är nu hur jag ska tänka? Helt krasst, jag vill ju nå ut! Jag vill att folk ska lyssna! Och jag vill att den som läser ska signalera ungefär vilken bok det är jag har skrivit. Kanske ska inte någon som i vanliga fall bara läser djupa Nobelpristagare läsa min bok? Det kanske blir märkligt och skickar ut fel signaler.

De namn som dykt upp oftast (både i positiva och negativa kommentarer) är Katarina Ewerlöf, Marie Richardson, Lo Kauppi, Gunilla Leining, Gunilla Nyroos, Angela Kovacs och Julia Dufvenius.

Vad tycker ni? Vilken tycker ni att jag ska önska? Och håller ni med om att inläsaren sänder vissa signaler och säger något om boken/genren? Finns det ”fina” inläsare och mer ”kommersiella”? Eller handlar det enbart om tycket och smak?

17 juli är det tänkt att mina båda böcker ska komma ut som ljudbok!

KLAR!

Så har jag äntligen gått igenom hela boken igen, efter redaktörens sista synpunkter. Hittade några småsaker, men är i stort nöjd. Har nu på förmiddagen skrivit dedikation (i början av boken) och författarens tack (i slutet). Nu skickar jag in det igen – och så ska det gå till en korrläsare.

Så här såg det ut i går när jag laddade för en lång redigeringsdag!

Och sen är det dags att skicka Och blomstren dö till tryck!

Blandade känslor dyker upp. Är det tillräckligt bra? Är det spännande? Kommer någon att vilja läsa? Och: Kommer jag kunna börja på nästa? (Jag har redan ett synopsis, men det är ju lååååångt kvar till färdig bok.)

Ska bli otroligt spännande, läskigt, givande, kul att höra vad ni tycker!

Om att aldrig känna sig klar

Och där skickade jag mitt manus till redaktören igen. Känner mig absolut inte färdig. Blir man någonsin det? Jag undrar om någon författare någonsin känner att allt är perfekt, att inget endaste litet komma ska flyttas på – för nu är det fullkomligt.
Jo, det finns säkert sådana författare. Men jag hör inte till dem. Varje gång jag läser det hittar jag saker jag vill ändra. Det är den bistra sanningen.
Men jag vet i alla fall att den är bättre nu än förra gången jag skickade den. Alltid en tröst.
Nu hoppas jag att hon upptäcker alla svagheter och felaktigheter. Är så tacksam över att ha en professionell redaktör!
I maj ska den gå till tryck, och till sommaren kommer den: Och blomstren dö (Norstedts).

Om att inspirera och bli inspirerad

En av mina bekanta, som jag har känt länge, kommer i vår med sin första roman. Som alla debutanter har hon skrivit sitt författarporträtt i Svensk Bokhandels tjocka katalog. (Det gjorde jag med, 2015 när Den åttonde dödssynden kom ut.) Hon har skrivit så otroligt fint – om sin resa med sin bok. Och om mig! Och hur jag inspirerade henne!

Det fantastiska med detta är att exakt samma kväll som jag inspirerade henne att skriva en bok, så inspirerade hon mig att börja träna – på riktigt! Skrev om detta på min facebook-sida, tänkte att jag kunde dela med mig av den historien här också:

Nu ska jag berätta en riktigt inspirerande historia! Eller snarare två! För cirka 2,5 år sedan var jag och Erika Scott på samma förlagsfest (Forum) och började prata (vi kände varandra sedan tidigare). Erika berättade om sin träning. Hon hade bestämt sig att komma i sitt livs form innan hon fyllde 50, och hade börjat blogga om det. Hon pratade så otroligt inspirerande om sin träning, hur hon tagit sin kropp och hälsa på allvar, och investerat i sig själv. Jag blev så inspirerad att jag bara några veckor senare köpte kort på Sats och bokade en PT. Ni som känner mig vet hur det gick – jag är starkare än någonsin och är inne på tredje året med tre stenhårda PT-pass i veckan med världens bästa PT! Samma kväll på den där festen hade tydligen jag berättat, minst lika inspirerande, om hur jag bara bestämt mig för att skriva en bok – kosta vad det kosta vill! Min första bok Den åttonde dödssynden. hade precis blivit antagen av Norstedts efter år av kämpande. Erika blev tydligen lika inspirerad av mig som jag av henne, att hon gick hem och skrev en bok hon också! Den blev också antagen av Norstedts! Om detta skriver hon så fint om i sitt debutantporträtt i senaste Svensk Bokhandel. Tack Erika för inspirationen! Och är så glad att vi båda kunde inspirera! Lycka till med din bok Vi ses i Disneyland – ser fram emot att läsa den och hänga med dig i montern på Bokmässan!

Här är Erikas fina text i Svensk Bokhandel:

Och så här ser hennes bok Vi ses i Disneyland ut:

Om ni är nyfikna, så såg det ut så här när jag skrev i Svensk Bokhandel 2015:

Det som är så fint med det här är hur vi inspirerade varandra! Men också, tycker jag, att vi faktiskt hyllar varandra för det. Jag har tidigare skrivit flera gånger om hur Erika fick mig att börja träna och även sagt det till henne. Tillsammans är vi starka! Ser så fram emot att läsa Erikas bok.

Gästbloggar på Debutantbloggen

I dag gästbloggar jag på Debutantbloggen. Om att skrivandet handlar om att stå ut.

Stå ut med att det är så svårt.

Stå ut med att det blir så platt, klyschigt, banalt, irrelevant …

Stå ut med att det tar så förbannat lång tid.

In och läs här och se om ni håller med 😉

Nya omslaget!

Så får jag äntligen visa upp omslaget till nya boken. Och blomstren dö kommer ut i juli 2017 på Norstedts. Det är ett ruskigt, men vackert omslag. Emma Graves heter formgivaren.

Och ja, jag har funderat mycket på det här med döda kvinnor. Ur ett feministiskt perspektiv. Nu är historien inte så enkel, men omslaget signalerar det.

Jag valde ändå det här – för att jag tycker att det kontrasterar så fint till titeln. Vad tycker ni?

Boken finns redan att beställa på adlibris!

Manuset tillbaka

Så i går fick jag äntligen manuset tillbaka från min förläggare. Med kommentarer och anteckningar i kanten. Det blir en del jobb till. Inte oöverkomligt, men det kommer nog ta sina söndagar.

Söndagar har blivit min skrivdag. Jag jobbar ju heltid, så vardagarna kan jag glömma. Lördagarna går åt till gymnastikträning med min gymnastikgrupp och därefter vila och läsa. Gör oftast det i badkaret för maximal avslappning 😉

Söndagar sitter jag i min fåtölj i vardagsrummet och jobbar med boken. På söndag, 1 januari, får jag börja nästa vända. 1 februari ska boken till redaktören, så då måste den vara klar. 5 söndagar är det i januari. Manuset är på 312 sidor. Det blir till att planera hur mycket man ska hinna varje gång.

Ser fram emot att ta tag i det igen. Men ser nog ännu mer fram emot att bli klar. Wish me luck!

Ps. Kolla vilken fin julklapp jag fick av min man! Ett fodral till min dator – passande för en författare, eller hur?

När är man klar?

En vanlig föreställning när det gäller författarskap är att man skriver en bok och sedan är den klar. Jag minns när jag första gången gick ut och berättade att jag hade skrivit klart ett manus, från början till slut. Då frågade väldigt många: ”Jaha, har den kommit ut nu?”

För det första är det ju inte alls säkert att det blir en bok som kommer ut bara för att man har skrivit klart en historia.

För det andra så är ju boken inte klar bara för att man har skrivit klart själva historien. Det är ju då det stora jobbet börjar.

Jag tror inte folk inser hur otroligt mycket jobb det är med en bok. Att över huvud taget komma i första målet, att skriva klart till slutet, det i sig är en bedrift och inte många klarar det. Därefter måste man ha tålamodet att jobba igenom sin text ett stort antal gånger. Jag tror att jag har skrivit igenom min första bok säkert 20 gånger. Och slängt minst två tredjedelar och skrivit till en massa text. Och det var bara INNAN jag fick kontrakt.

Om man nu hör till de lyckliga få som får ett bokkontrakt (några promille av de som skickar in) så börjar nästa stora vända med boken. Jag skrev om stora delar av min bok efter att jag hade fått kontrakt. Jag och min förläggare gick igenom den flera gånger. Och nej, det är inte hen som ändrar, utan jag. Och ja, det är jag som bestämmer om jag vill ändra eller inte. Ingen tvingar dig. Men om man är debutant kan det vara värt att lyssna på en erfaren förläggare, annars är man (tycker jag) lite korkad, minst sagt.

När förläggaren tycker att boken känns tillräckligt färdig går den till redaktör. Redaktören kan också ha både små och stora synpunkter. I mitt fall gick jag över boken en gång till. Därefter gick redaktören igenom den, och slog ner på alla småsaker. Rena felstavningar, upprepningar, klyschor, felaktigheter, tog bort småord och så vidare. Eller snarare, hon föreslog vad jag skulle ändra, sedan var det jag som fick ändra om jag ville. Och till 99% gjorde jag som hen föreslog.

Men det är inte slut efter det. För då är det korrekturet, och jag läste igenom det en gång till.

Så, när är boken klar? Ja, den är klar först när den går till tryck. Då kan man inte påverka mer. Och då, kan jag lova, är man ganska trött på sin text.

Min uppföljare befinner sig i förläggarskedet. Jag har alltså redaktör och korrekturet kvar. Till tryck går den någon gång i vår. Då är den klar!

I väntans tider

pregnant-woman

När man har lämnat sitt manus till sin förläggare är det som att vara gravid i nionde månaden. Man kan inte göra något, mer än vänta. Det är för kort om tid för att påbörja nästa projekt, men det tar ändå några veckor. Till helgen var det två veckor sedan jag skickade det till honom.

Vi får se om han tycker att vi ska ta en vända till med det, eller om det är dags för redaktören.

En annan kul grej är att vi har börjat titta på omslagsförslag. Jag har fått fem stycken, och sagt vilken jag gillar bäst. Vi får se nu hur det blir. Kan inte visa något ännu. Men snart!