Läst i juni!

Så har ytterligare en månad gått. Jag har skrivit en hel del på min tredje thriller, och så har jag jobbat en del med mina uppdrag. Dels har jag redaktörat Frida Boisens bok, och så har jag jobbat en hel del med juryarbetet för de olika Crimetime-priserna. Dessutom har jag fått en hel del moderatorsuppdrag framöver, som jag måste läsa in mig till. Superkul!

Och ja, jag har hunnit läsa. Både lyssnat och läst, har jag gjort. Vissa har jag läst för skoj skull, vissa i ”jobbet”. De här sju böckerna blev det den här månaden (vilket betyder att jag efter juni har hunnit läsa 47 böcker i år):

  1. Sofie Sarenbrant, Syndabocken
    Jag och Sofie är gamla kollegor, från både Expressen och magasinsvärlden. Vi kämpade båda som outgivna, och hjälptes åt då. Men sen tog det verkligen fart för Sofie, hon fick ett tvåboksavtal och resten är historia. Jag vet hur mycket hårt jobb det ligger bakom att producera som hon gör, i den takten och med den kvaliteten. Tycker denna är en av hennes bättre, hon utvecklas hela tiden som författare, vilket är roligt att se. Den här är mycket bra, spännande och viktig. Särskilt mycket tycker jag om att hon ger alla sorters människor en röst, från olika klasser och positioner i samhället. Dessutom har hon lyckats skildra mobben som lätt uppstår i sociala medier på ett mycket bra sätt.
  2. Johan Rippås, Skuggmakten
    En spännande thriller som utspelar sig både i Stockholm och i Kenya. Det märks att Johan är journalist och en duktig sådan. Det är kunnigt och initierat. Man lär sig en hel del, men inte på ett mästrande sätt. Sånt gillar jag.
  3. Carolina Neurath, Gränslösa
    Carolinas andra finansthriller och jag tycker att hon här har utvecklats som författare och gjort det ännu rappare. Det är kunnigt och intressant. Uppskattar att någon skildrar den här typen av ekonomiska brott, det behöver inte vara blodigt för att vara spännande, och här får man en otäck inblick i hur förödande det kan vara för desperata människor att ta sms-lån. Gillar också hur Carolina i denna bok inte gjort karaktärerna helt svartvita, utan mer komplexa.
  4. Lars Berge, Vargattacken
    Jag gillar att variera mig och läsa lite dokumentärt emellanåt. Det här är en utmärkt reportagebok. Otroligt intressant om händelsen på Kolmården där en ung kvinnlig djurskötare dödades av vargar. Men framför allt handlar det om vårt förhållande till djur och natur, och hur vi väljer att se och framställa denna relation. Är så imponerad av författarens gedigna researcharbete som gräver djupt i vår mänskliga natur. För det här handlar faktiskt mer om människor än om vargar.
  5. Karen Dionne, Träskkungens dotter
    En riktigt spännande thriller om Helena som har växt upp ute i träsket med en far som kidnappade hennes mor som ung flicka. Hon har alltså växt upp långt utanför civilisationen och lärt sig överleva utan el, datorer, rinnande vatten och andra bekvämligheter. I början av boken är hon vuxen och bor med sin man och sina två döttrar. Modern är död, och pappan som suttit i fängelse i 15 år har precis rymt. Helena inser att hon är den enda som kan stoppa pappan. En bra intrig, skrivet på ett spännande och initierat sätt – mycket kunnigt om hur man kan överleva ute i träsket. Men det är också en berörande skildring av en dysfunktionell relation, där Helena som barn trots allt älskar sin pappa, vad han än har gjort mot hennes mamma. Och hur man kan se på händelser och saker från olika håll, som barn och som vuxen. Dessutom viktiga frågeställningar om arv och miljö, och om man kan välja vem man vill bli eller vara. Bra paralleller till H C Andersens Dykungens dotter. Rekommenderas verkligen!
  6. David Lagercrantz, Mannen som sökte sin skugga
    Femte delen av Millenium, eller David andra roman om Lisbeth Salander. Jag är imponerad av hur David Lagercrantz lyckats förvalta de världsberömda karaktärerna, och kopiera Stieg Larssons sätt att berätta om dem. Hyfsat spännande mest hela tiden, och intressant om spegeltvillingar och förstås en ond myndighetskonspiration, som drabbat Lisbeth personligen.
  7. Mattias Edvardsson, En helt vanlig familj
    Påminner rätt mycket om Malin Persson Giolitos Störst av allt. Här är det också en tonårsflicka som står åtalad för ett brutalt brott. Denna gång en mördad man. Det är oerhört välskrivet och flyter på fantastiskt fint. På en helt annan nivå än de flesta andra svenska författare (precis som Malins bok). Imponerande! Historien är dessutom väldigt suggestivt berättad ur tre berättarperspektiv. Först pappans, sedan den åtalade dotterns och sist mammans perspektiv. Långsamt växer en komplex historia fram som visar att det aldrig bara finns en sanning, ett perspektiv, och att vi aldrig vet allt eller kanske inte ens särskilt mycket om varandra, även om man är en helt vanlig familj.

Hur man lyckas som medelmåtta!

Jag var ett väldigt duktigt barn. Lillgammal och begåvad. Lärde mig läsa tidigt. Var superduktig på att skriva och teckna och måla. Jag spelade piano och så var jag elitgymnast.

Jag fick förstås mycket uppmärksamhet för det jag gjorde. För mina prestationer.

Redan när jag var 11 kom dock första bakslaget. En dag när jag kom till en gymnastikuppvisning så var elitskylten på omklädningsrummet borta. Istället stod det motionärer på vår dörr. Min grupp var inte längre Sundsvalls elittrupp, en bättre och yngre grupp hade blivit det.

När jag började i gymnasiet kom jag in på Södra Latin, en väldigt populär och estetisk skola. Där var alla duktiga på att antingen sjunga, spela, spela teater eller teckna och måla. Plötsligt var jag inte alls någon stjärna.

Och så där fortsatte det. När jag var 20+ och gick på universitetet hamnade jag i en djup depression. Jag hade problem med min pojkvän, med mina studier och med mitt liv i största allmänhet. Mina föräldrar såg till att jag kom till en läkare. Jag fick både mediciner och en terapeut. Tre år gick jag till den där terapeuten. Och där i terapin insåg jag att jag inte var någon speciell. Utan bara en medelmåtta. Som vem som helst.

Där och då var det fruktansvärt att komma till den insikten, men med tiden blev det en befrielse. Jag var ingen talang, hade ingen särskild begåvning. Var inget geni. Utan normalbegåvad och halvbra på en del saker, men inte superfantastisk på något.

Varför var det då en befrielse? Jo, jag var inte längre bunden vid det som jag trodde var mina talanger. Och jag insåg att jag, om jag ville komma någon vart, inte kunde lita på talang. Det enda som fungerade var hårt arbete.

Så, jag började jobba hårt. Jag ville bli journalist och författare. Författare vågade jag inte ens tänka på, så jag satsade på journalist. Det tog en del år (för jag kom inte in på journalisthögskolan första gången). Istället läste jag alla möjliga ämnen under fem år på universitetet (statsvetenskap, konstvetenskap, litteraturvetenskap, filosofi, idéhistoria, juridik, svenska) och först därefter, när jag redan hade en examen (i litteraturvetenskap) så kom jag in på journalistutbildningen. Jag var 28 år när jag var klar.

Jag lyckades rätt bra som journalist, men var aldrig bäst. Men jag jobbade extremt hårt. Och med tiden blev jag redaktör, redaktionschef, andreredaktör och sedan chefredaktör.

Författare vågade jag inte ens tänka tanken på förrän jag läste ett citat:

”Att skriva en bok handlar om 10 procents talang och 90 procents hårt arbete.” 

Det fick mig att inse att jag kanske skulle klara att uppfylla min barndomsdröm ändå, trots att jag inte var den där supertalangen. Hårt arbete hade jag blivit bra på, och 10 procents talang kanske jag ändå hade. Så jag började. Det tog 8 år av dubbelarbete, genom alla ledigheter, sex skrivarkurser innan jag sa upp mig för att börja skriva på heltid. Det var två månader sedan. Och min andra thriller har precis kommit ut på pocket.

Jag vet i dag att hårt arbete slår talang 9 av 10 gånger. Jag bestämde mig för att vara en av de där som genomförde arbetet. Som slutförde. Och bara där slog jag rätt många talanger. Ju mer man övar, desto bättre blir man. Det kommer alltid finnas naturbegåvningar, men om man vet att man inte tillhör en av dem, så kan man nå väldigt långt på att vara ihärdig, arbeta hårt och aldrig ge upp.

Det är som styrketräning (en annan av mina passioner), du blir starkare av motstånd, när mjölksyran sätter in, eller när du lyfter tills det inte längre går, men ändå försöker lite till, så växer musklerna. Och där är tricket, som med skrivandet, att inte strunta i träningen. Att alltid gå. Att fortsätta träna, fortsätta skriva. Oavsett dagsform.

Jag vill gärna uppmuntra andra medelmåttor att tro på sina drömmar – att tro att de går att förverkliga. Och jag kommer gärna och pratar om det. Man kan numera boka mig via Talarforum och även via Författarcentrum Öst.

På scen med en minister

Som sagt hände det en hel del kul i maj. Jag blev bland annat inbjuden av tidningen Resumé och Unionen till en så kallad Talangfrukost, för ett hundratal inbjudna gäster, om förutsättningarna för egenföretagare i mediebranschen i dag.

På bilden ovan är jag precis innan vi gick på scen, tillsammans med Sofia Rasmussen och Mikael Damberg. 

Jag fick vara med i en paneldiskussion på scen, och representera den där som vågade säga upp mig från ett fast (och riktigt bra) jobb i mediebranschen för att satsa på att skriva böcker. Med på scen var näringsminister Mikael Damberg, Peter Hellberg, som är förste vice ordförande i Unionen och Sofia Rasmussen, omvärldsanalytiker, författare och föreläsare. Sofia höll också ett föredrag om om hur man går från jobbdröm till drömjobb – mycket intressant!

Det blev en kul diskussion på scen, och jag träffade flera intressanta och roliga människor. Här kan man läsa om eventet!

Efteråt pratade jag med Annika Billberg som också satsat på sin författarkarriär – stort lycka till!

Skulle man vara intresserad så finns paneldiskussionen (en halvtimme) här.

Fotograf till nästan alla bilder i detta inlägg: Rebecka Rynefelt

Ge inte upp! … förr eller senare blir du utgiven!

Mitt förra inlägg var kanske lite deppigt. Och jag vet att många tycker att det känns hopplöst att bli utgiven.

MEN. Det är det faktiskt inte. Så nu ska jag skriva om det.

För det första. Kom ihåg att det i stort är samma manus som cirkulerar runt till de olika förlagen! Så om det är 2 000 manus som når Norstedts och 1 000 manus som når Forum (Bonnier) så är många av dem samma manus. De flesta skickar ju till flera förlag samtidigt.

Dessutom. Jag har träffat många skrivarlärare, samt förläggare, som har sagt samma sak: De flesta av de som inte ger upp blir förr eller senare utgivna. Visst finns det alltid hopplösa fall. Människor som tror att de kan skriva, som är tondöva mot kritik, som inte lär sig eller tar till sig av det de får höra. Det finns flera sådana. Men, om du är en driven person, som inte ger upp, lyssnar på kritik, tar till dig av kritik, skriver om och förbättrar ditt manus eller börjar på nästa, med nya insikter och kunskaper, så kommer du förr eller senare att bli utgiven. Jag har hört många säga det nu. Och det stämmer faktiskt!

Jag går nu min sjätte skrivarkurs. Har stött på flera skrivande människor i dessa kurser. Många har haft potential och varit väldigt duktiga på att skriva. Vissa har haft svårt för att slutföra – de skriver, skriver, skriver, men kommer aldrig fram till slutet. Eller börjar om hela tiden med nytt. De kommer inte bli utgivna. Men, jag har också stött på begåvade människor som faktiskt kommit till slutet. Som jobbat om och om och om igen. Och flera av dem är faktiskt utgivna i dag. Jag är övertygad om att flera av de jag går på kurs med just nu också kommer att bli utgivna. Så småningom. Det kan ibland ta tid. Men, om de bara fortsätter så kommer det hända.

Så. Detta måste man också komma ihåg! Ibland låter det som att chansen att bli utgiven är minimal, mikroskopisk – och nästan slumpmässig. Men så är det inte. Det är inte så många som faktiskt skickar in ett genomarbetat färdigt manus. Och om du lägger till andra faktorer som ett gäng skrivarkurser, flera testläsare, lektörsläsning, flera omskrivningar och bearbetningar, så har du mycket goda chanser.

Mina bästa råd för att faktiskt bli utgiven:

  1. Skriv klart!!!
    Första steget till att skriva och ge ut en bok är att faktiskt skriva en bok.
  2. Läs mycket!
    Läs medvetet, läs och se hur andra har gjort. Att tro att man ska kunna skriva utan att själv inte läsa känns fruktansvärt naivt.
  3. Jobba igenom ditt manus, många, många gånger! 
    Var hård mot dig själv i redigeringsfasen. Är det här verkligen intressant? Blir det tråkigt? Är språket platt? Bara DU kan ändra det. Det här är inte sådana saker ett förlag kan hjälpa dig med. Det MÅSTE vara en bra historia, berättad på ett intressant sätt.
  4. Låt andra läsa.
    Och TA TILL DIG AV KRITIKEN!!! Du ska inte gå kurs eller ha testläsare för att få en massa klappar på axeln, jo, det också – alla behöver uppmuntran! Men, försök ta reda på vad manuset har för svagheter, vad har DU för svagheter som författare? Vad kan du blir bättre på?
  5. Läs igenom en gång till.
    När du tror att manuset är klart – gå igenom det igen. Man BLIR BLIND för sin egen text!
  6. Skicka in till flera förlag.
    Men var ödmjuk, räkna med att få vänta. Får du nej men någon form av feedback, TA TILL DIG AV DEN!
  7. Jobba om manuset.
    Och skicka in igen. Och igen. Och igen. Är manuset för dåligt, och inte går att göra om, skriv ett nytt. Lär av dina misstag.

Regler?

Det finns många självutnämnda experter på skrivande där ute. Det finns många som hävdar att det finns en massa regler för hur man ska skriva sina manus. Detta diskuteras flitigt bland alla de som drömmer om att hitta ett förlag som vill ge ut just deras böcker.

Jag förstår dem! Det är en stark dröm att vilja skriva, att vilja bli författare, att vilja bli publicerad och läst. Och på något sätt vill man knäcka formeln för att just man själv ska bli den lyckliga.

Men. Det finns egentligen inga regler. Eller snarare, det är inte så att du blir utgiven bara för att du följer en uppsättning regler.

Vi tar det från början. Regler är egentligen hjälpmedel. Det är väldigt svårt att skriva. Jag ser, som journalist, att väldigt få människor behärskar det skrivna språket. Det är det första. Det är svårt att skriva bra. Du behöver inte skriva perfekt, men det är klart att det underlättar om du kan skriva när du ska skriva en bok. Och då kommer vi till det andra: För även om du kan svenska skrivregler så betyder inte det att du kan skriva en bok.

Även de som har skrivandet som yrke tycker att det är svårt att skriva en bok. För hur gör man? Man har en historia inne i huvudet, men sedan när man ska få ner den i datorn eller på pappret så är det ändå så gruvligt svårt. Var ska man börja? Hur ska man berätta sin historia, så att den blir intressant för andra att ta del av? Och det är DET som är konsten. Det är DET som är författande.

Jag har läst hur mycket böcker som helst, är litteraturvetare i grunden. Är journalist sedan 20 år. Har skrivit i hela mitt liv. Jag tycker ändå att det är svårt. Så hur gjorde jag? Jo, jag läste på. Och lärde mig. Eller – jag håller på och lär mig (för jag tror aldrig man blir färdiglärd). I min värld är jag fortfarande nybörjare på detta och jag planerar att fortsätta lära mig – länge, länge.

Några saker jag gjorde/gör:

  1. Började läsa böcker på ett annat sätt – jag studerade böckerna jag läste, hur har författaren gjort? Hur berättas historien? Vad tycker jag är spännande? Hur många karaktärer? Hur många huvudpersoner? Vem i historien är det som berättar? Är det skrivet i nutid eller dåtid? Hur börjar berättelsen? Hur byggs spänningen upp? Hur slutar berättelsen? Och så vidare, och så vidare.
  2. Gick skrivarkurser – den här terminen går jag min sjätte skrivarkurs. I skrivarkurserna får jag prata om skrivande med andra skrivande människor. Jag får läsa deras texter, höra deras problem/dilemmor, se och identifiera deras styrkor och svagheter. Jag får feedback på mina egna texter. Jag lär mig hela tiden nya saker.
  3. Läste en massa ”skrivböcker” – böcker om skrivandet, det finns hur många bra som helst. Författare och skrivcoacher som berättar hur de gjort, hur de tänker, som ger en handfasta råd. Har lärt mig väldigt mycket av det.
  4. Lyssnade på de som kan – jag lät duktiga människor läsa mina texter, jag lyssnade på dem, jag lyssnade på förläggare, lektörer, redaktörer.

Som ung tecknade och målade jag. Jag gick också flera kurser i både teckning och måleri. Det finns många likheter mellan att skriva böcker och att teckna/måla. I kurser och böcker lär man sig en del knep. Man lär sig OM hantverket och man lär sig hantverket. Man lär sig använda perspektiv, kontrastfärger, hur man kan måla grunden och sedan måla på, bygga i lager, man lär sig olika tekniker, akvarell, olja, kol, etsningar, lera och så vidare.

Det går att lära sig att blir helt okej, en hyfsad ”hantverkare”, men du blir inte konstnär för att du lär dig tekniken. Men jag skulle säga att det är lättare att bli konstnär om du KAN tekniken.

På samma sätt är det med skrivandet. Du blir inte författare för att du lär sig hantverket, lär dig teknikerna. Men det underlättar. Precis som med målning kräver det en massa övning. Och så klart kan du, precis som när det gäller konst, börja med att experimentera. Men det är lättare att experimentera om du kan grunderna.

Det är först när du kan reglerna som du också medvetet kan bryta med dem.

Sedan finns det alltid genier, som har en naturlig fallenhet för konst eller författandet. Som bara skriver och blir helt fantastiska författare ändå. Men för de flesta gäller ändå: Du blir bättre ju mer du övar (alltså skriver), du blir bättre ju mer du lär dig.

Men. Både ett konstverk och en bok handlar om känslor. Den ska beröra, gå rakt in i läsaren. HAR du en bra historia och kan berätta den på ett intressant sätt, som gör att läsaren vill läsa vidare, så behöver du inga regler eller knep.

Det finns många storsäljande författare som inte följer några regler. Till exempel pratas det mycket om gestaltning, show don’t tell. Detta är något relativt nytt. Om man läser böcker skrivna för 50-100 år sedan är de sällan skrivna så. Men i dag tycks de flesta läsare vilja ”vara med” i historien. Nästan som en film. Och då bör berättelsen gestaltas snarare än berättas. Många i dag tycker också att det blir mer närvaro i en bok där man befinner sig i nuet, som inte återberättas (alltså där det mesta sammanfattas i efterhand). Trots det finns det många duktiga författare som hellre berättar än gestaltar. Jag skulle vilja påstå att Fredrik Backman är en sån författare. Han berättar. Men han gör det på sitt eget sätt, och det funkar (uppenbarligen, han har ju sålt runt 5 miljoner böcker totalt). Även Jan Guillou och Lars Wilderäng är författare som gärna berättar.

Så. Du behöver inte alls hålla dig till några regler! Skriv som du vill! Men om du tycker att det är svårt att hitta en form för din berättelse, så finns det knep att ta till. Som gör berättelsen lättare för läsaren att ta sig till.

Några ”regler” som inte behöver följas:

  1. Gestalta, snarare än berätta. Visa hur någon är rädd, istället för att skriva ”hon var rädd”. Det ger närvaro och läsaren får vara med och känna med personen, och får dra sina egna slutsatser. Som sagt, finns många framgångsrika författare som älskar att berätta och undviker att gestalta.
  2. Undvik för mycket ”info-dump” – många nybörjare tror att de först måste redovisa hela bakgrunden, innan de kan sätta igång med själva historien (så gjorde Tolkien, och det gick ju ändå bra ;-). Kasta in läsaren i en situation och låt läsaren på vägen, genom det som händer lära känna karaktärerna.
  3. Ha inte för många perspektivpersoner – välj vilka personer man ska se/följa historien från och tänk på att vara konsekvent. Byt inte perspektivpersoner i samma kapitel, det blir ofta förvirrande (å andra sidan gjorde Virginia Woolf det hela tiden, och det funkade 😉
  4. Ha en framåtrörelse i berättelsen. Kolla att alla kapitel leder historien vidare (dock finns massor av böcker med långa utvikningar som inte har något med historien att göra, som har fungerat).
  5. Skriv inte läsaren på näsan. Många förklarar för mycket, är övertydliga. Du behöver inte gå in efter varje mening och förklara vad som händer eller hur personerna känner. Låt läsaren dra sina egna slutsatser.
  6. Undvik adverb. Sa hon lent, skrattade hon glatt, fräste hon irriterat. Det blir jobbigt att läsa och övertydligt (se punkt 6). Exempel: ”Jag hatar dig!” skrek hon argt. Om någon skriker att hon hatar dig, så är hon förmodligen arg – du behöver inte förklara alla känslor. Låt läsaren tolka själv.
  7. Undvik klyschor. Klyschor var en gång i tiden finurliga och träffsäkra beskrivningar för något. Men i dag är de slitna, känns trötta. Exempel? Ett hjärta av guld, låtsas som det regnar, inte skarpaste kniven i lådan.
  8. Tänk på tempus. Du kan växla tempus om det är ett medvetet grepp, till exempel kan en perspektivperson vara skriven i nutid, och en annan i dåtid. Dock kan du inte växla tempus i samma kapitel. Jo, förstås om du ska återberätta något eller ha en tillbakablick. Men var noga med tempus!
  9. Kill your darlings. Ett klassiskt författarråd. Ofta blir författare alldeles för förtjusta i stycken som de behåller fast de inte tillför något. När du redigerar ditt utkast (krävs ofta flera omgångar) så måste du vara skoningslös – ta bort sånt som inte behövs. Även om du fått till en bra formulering eller en spännande scen.
  10. DU är GUD i din berättelse. Det här låter så självklart, men jag har hört så många skrivande människor invända mot kritik så här: ”Men han ÄR så gammal”. ”Hon HAR tre systrar.” ”De MÅSTE först göra det där, innan det där kan hända.” NEJ. Inget måste. Det är DU som bestämmer. Om du märker att historien störs av din huvudkaraktärs ålder, kön, yrke, civilstatus osv – ÄNDRA. Om det blir för många systrar att hålla reda på, ta bort några. DU bestämmer! Gör det som krävs för din historia. Inget i din bok händer på riktigt, personerna finns inte (om du nu skriver roman). Ta makten över din egen historia!
  11. Låt andra läsa. Du BLIR blind för din egen text. Låt andra läsa. Ta till dig av det de säger. Om de har invändningar, försvara dig inte, förklara inte. Om inte läsaren förstår eller har synpunkter, så ligger det något i kritiken. Texten tillhör läsaren! Ju tidigare du förstår det, desto bättre för dig själv.

Och sist: Du vill bli antagen av ett förlag. Ja, jag förstår det! Det var min högsta dröm också! Men. Förlag antar inte manus som följer regler till punkt och pricka. Förlag antar manus som berör, väcker känslor, som man inte kan sluta läsa, som är oväntade och överraskande. Förläggare är vanliga människor, dock något mer erfarna läsare. De letar inte efter ”perfekta” manus som följer alla regler. De letar efter manus som de fastnar för, älskar. För de VET att de är vanliga människor. Och om de älskar historien, så kommer andra göra det. Så skriv en bra bok, helt enkelt! (Vilket förstås är lättare sagt än gjort. Betänk att förlagen får cirka 2 000 manus om året från aspirerande författare. Och av dem ger de ut runt 3-4 stycken.)

Strunta i alla regler – skriv din historia! Skriv den så underbart bra att förlagen inte KAN eller VILL säga nej. 

En egen röst?

Hur viktigt är det med en egen röst? Sitt eget sätt att skriva? Och är den där egna rösten en tillgång eller ett hinder för en eventuell författarkarriär?

Det här är något många skrivande människor funderar på. Och är något som diskuteras flitigt. Många menar att de har en egen röst, och att det är därför de inte får sina manus antagna av förlag. De menar att deras sätt att skriva är så speciellt, och att förlagen därför inte törs satsa på dem.

Jag håller sällan med de skrivande människor som pratar så här. Tycker oftast att det låter som gnäll från aspirerande författare som blivit refuserade.

Och inte att förglömma – att bli refuserad hör till författarlivet! De flesta författare, ja, majoriteten har någon gång blivit refuserad.

Självklart finns det oupptäckta genier med en helt egen fantastisk röst, som ännu inte blivit antagna av förlagen. Så klart! Förlagen kommer alltid missa stora berättare, fantastiska röster, briljanta manus. Men inte så många som man tror.

Det är vad jag tror.

Om vi ska börja reda ut det här med vad en egen röst är för något? Att skriva annorlunda är inte samma sak som att ha en egen röst. Det kan vara det, men är inte nödvändigtvis det. Jag skulle vilja påstå att en egen röst är det samma som en eget penselskrift, som konstnärer har. Eller ett eget artistiskt uttryck eller ton som musiker har. MEN, för att kunna ha det, måste man först kunna hantverket. En konstnär som har ett alldeles eget sätt att måla har först lärt sig grunderna, lärt sig allt om komplementsfärgerna, de olika målarteknikerna och så vidare. De har förmodligen tragglat med kroki ett gäng år. För jag tror att man måste behärska konsten först, innan man börjar experimentera.

Förstås finns det undantag. Det gör det alltid.

Jag stötte på en hel del frilansare under mina år som redaktör som förväxlade oerfarenhet och brist på kompetens med ett eget uttryck. När man påpekade att deras idé inte alls passade in i den tidning jag jobbade på, så blev deras svar att det är styrkan med idén, att den sticker ut, att det de vill skriva inte är så strömlinjeformat och tråkigt som alla andra texter vi brukade ta in i tidningen och att de minsann hade en egen röst. De tyckte att deras artikel skulle kunna ”muntra” upp hela tidningen. Göra den lite spännande.

Och jo, det var sant. Deras idéer och deras sätt att skriva var inte som de vanliga texterna jag fick från erfarna duktiga frilansarna. Men inte på något positivt sätt. De här personerna kunde helt enkelt inte hantverket.

Och om det nu var så att jag ville experimentera med tidningen, prova något nytt, våga ta ut svängarna, skulle det vara en så bra idé att låta en för mig helt okänd oprövad frilansare stå för det där nydanande, nytänkande, out of the box-jobbet?

Nja, jag tvekade. Och tackade nej varje gång. Efter många, många år som redaktör kunde jag nämligen rätt snabbt avgöra vilka som var bullshitare, som egentligen inte kunde yrket, och de erfarna, duktiga, professionella frilansjournalisterna. Och jag valde de senare alla dagar i veckan. Även om jag då och då kunde testa nya förmågor. Dock inte sådana här som jag beskrev ovan, som helt saknade självinsikt.

Brott mot reglerna är helt okej. Men det måste vara medvetna brott. Det är skillnad på erfarna duktiga författare som väljer att skriva helt utan skiljetecken, eller utan varken citattecken eller pratminus (som Kerstin Ekman gjort bland annat) än någon som knappt kan skriva gör det. För att ta ett konkret exempel.

Förlagen om några vet detta. Och de drar sig inte alls för att ge ut mycket svåra, mycket experimentella böcker. Både prosa och lyrik. Läs Stina Stoor till exempel. En mycket skicklig författare med ett helt eget språk.

Hur experimentell en bok än är måste den ändå vara läsvärd. Det vet förlagen. De kan satsa på ”stor” litteratur, som är väldigt smal och inte alls kommer att sälja så att den täcker omkostnaderna. Men då ska det ändå vara läsvärt och kvalitativt. Alla förlag har en del utgivning som hamnar i det här facket. Så kallad ”finlitteratur” som är väldigt speciell och kvalitativ. Och som inte alls ges ut av kommersiella skäl, utan enbart av litterära.

Därför kan jag verkligen irritera mig på när aspirerande författare klagar över sina refuseringar med ”min bok var alldeles för speciell, förlaget vågar inte satsa på en så egen röst, de är fega och vill bara ge ut mainstream-verk”. För det är helt enkelt inte sant. Sanningen är förmodligen att din text inte var tillräckligt intressant och bra.

Att skriva är svårt. Otroligt svårt. Det kräver år av övning. Man ska ha en respekt för skriven text. För innehåll. En enkel deckare är inte heller lätt att skriva. Tvärtom!

Så allt snack om att utgivning är som ett tombola, att det bara handlar om slumpen – nej, så är det inte. Riktigt bra manus blir så småningom utgivna. Riktigt bra författare blir så småningom utgivna. Det kan ta några år. Och det kan ta rätt många omskrivningar, och även nya manus. Men de som verkligen vill bli utgivna och som tar till sig av kritik, lär sig av sina misstag, lyssnar in och läser mycket – den kommer, förr eller senare, att bli utgiven.

Men är det dit man vill så måste man börja med att sluta skylla på att förlagen är ”fega” och att de ”inte förstår”.

100 000 tecken skrivna!

Det har gått lite trögt. Men framåt. Under januari och februari har jag skrivit två dagar i veckan, och jobbat tre. Men inte riktigt ändå, för jag har haft lite andra uppdrag under mina två skrivdagar också. Sakta har ändå historien tagit sig. Märker att det går lättare och lättare. Det är verkligen så som en av mina gamla skrivarkurslärare sa en gång: ”Det är först när man skrivit en 60 000-70 000 tecken som man kan börja jobba med texten.” Den måste liksom hitta sin form, sina karaktärer, sin historia. Och det har jag nu. Då går det lättare.

Nu är jag äntligen uppe i 100 000 tecken! Det är ungefär en fjärdedel av hela boken. Räknar med att den blir ungefär 400 000-450 000 tecken lång. Det är inte alls säkert att det är just dessa tecken. Stora delar kommer att skrivas om, bearbetas, redigeras. Men viktigast nu är att skriva igenom hela historien. När man har gjort det kan man börja fila, bygga ut, ändra. Ibland kommer man ju på bra grejer när man kommit in en bit i historien, och då måste man gå tillbaka och skriva in och ”plantera” in det i början av boken.

Just nu är jag väldigt förtjust i min historia. Jag gillar mina karaktärer och tycker att det är väldigt spännande. Försöker njuta av den känslan för vet att det kommer att ändras. Jag kommer både hata, skämmas, tröttna på min text innan den är klar 😉

I morgon reser jag till varmare breddgrader och ska skriva på heltid! Har som mål att skriva minst 20 000 tecken om dagen då. Och förhoppningsvis kan jag om en vecka göra ett nytt inlägg som heter 200 000 tecken skrivna!

Det är halva boken det! Nu kör vi.

Hur går det?

2018 var ju en vändpunkt för mig. Jag sa upp mig under 2017 och meningen är att jag inte ska ha något ”fast” jobb att gå till, satsa på skrivandet och förstås samtidigt försöka försörja mig på lite allt möjligt.

Så, hur har det gått?

Jo, mitt gamla jobb började med att anlita mig tre dagar i veckan januari och februari, så det har inte varit jättestor förändring. Men ändå. Från att ha jobbat 150 procent, jobbar jag extremt mycket tre dagar i veckan, och är faktiskt hemma två dagar i veckan. Även om jag inte helt kan släppa mitt gamla jobb då så har jag ändå så sakta börjat skriva.

Jag är inne i en känslig, men rolig fas, där jag famlar rätt mycket. Jag skriver lite, gör mycket research, funderar mycket och framför allt läser mycket. Hittills i år har jag läst 8 böcker. Kände att jag behövde läsa mycket, för att komma i stämning, för att bli inspirerad, för att stänga ute mitt gamla jobb (som är väldigt krävande och samtidigt så otroligt spännande, så att det är svårt att sluta). Jag har alltså stängt in mig i en massa andra världar, för att försöka blocka min egen värld ute.

Vad har jag läst då? Blandat! Både romaner och deckare, en del psykologiska thrillers (den genre jag själv skriver i) och så en klassiker. Vissa böcker är till viss del research, det är något jag behöver från dem. Andra är bara till för att få hamna i en annan värld. Någon annans universum.

Jag har en stomme till en historia, men den är långt ifrån klar, så jag googlar mycket, letar efter bra teman, efter uppslag, grubblar mycket. Samtidigt måste jag skriva, för jag vet att det inte fungerar genom att bara fundera. Tänker att all skriven text är bra skriven text, även om den senare måste skrivas om.

Måste producera av en annan anledning också. Jag har anmält mig till en ny skrivarkurs, och den drar igång om en dryg vecka. Och innan dess (typ i dag) måste jag skicka in ett antal sidor.

Läskigt! För jag känner mig inte redo, har inte hunnit tillräckligt långt för att veta om jag är på rätt väg. Men jag måste. Och då får det bli som det blir. Att gå skrivarkurs handlar mycket om att våga blotta sig. Visa ofärdig text för andra. Ta emot feedback på det man skrivit, även sånt man är väldigt osäker på. Ser verkligen fram emot kursen – det blir min sjätte skrivarkurs faktiskt. Men just nu är jag nervös.

Läsåret 2017

Jag har alltid hävdat att man måste läsa om man är författare. Och läser gör jag. Jag för också logg över vad jag läser, år efter år.

I år blev det dock inte alls lika många som tidigare år. Känns lite trist. Men det har varit ett rätt tufft år, extremt mycket jobb. När jag tittar igenom det jag har läst inser jag att många av böckerna också är jobb. Även om det var givande jobb. Det blev många deckare inför mina samtal på Crimetime Gotland, och några böcker inför mina samtal under Bokmässan. Totalt 39 böcker blev det (jämfört med 50 under 2016…)

Här är listan över de böcker jag läste, 26 stycken och lyssnade på, 13 stycken, totalt 39 böcker (sist avslöjar jag vilka jag tyckte bäst om i år!):

  1. Flickorna av Emma Cline


  2. Stockholm Psycho av Anna Bågstam Ryltenius


  3. Glöm mig av Alex Schulman
  4. Sekten som återstod av Mariette Lindstein
  5. Vår egen lilla hemlighet av Ninni Schulman
  6. Ingen återvändo av Lee Child
  7. Love warrior av Glennon Doyle Melton
  8. Djupgraven av Camilla och Viveca Steen
  9. Av samma blod av Tobias Olsson
  10. Isola av Åsa Avdic

  11. Annabelle av Lina Bengtsdotter
  12. Vi ses i Disneyland av Erica Scott
  13. Bakom din rygg av Sofie Sarenbrant
  14. En sax i hjärtat av Marie Bengts
  15. Hemmet av Mats Strandberg
  16. Fyra dagar i Kabul av Anna Tell
  17. Spel av Anna Roos
  18. Se mig Medusa av Torkil Damhaug
  19. Sektens barn av Mariette Lindstein
  20. Slutet av sommaren av Anders de la Motte
  21. Trogen intill döden av Jonas Moström
  22. Lögnen är en annan sanning av Sören Bondesson
  23. Bevakaren av Dan Nilsson
  24. Sändebudet av Gustafson och Kant
  25. Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout
  26. Hon som vakar av Caroline Eriksson
  27. Aftonland av Therese Bohman
  28. Tjockdrottningen av Moa Herngren
  29. Trippelmordet i Uddevalla av Bodström och Lampers
  30. Gänget av Katarina Wennstam
  31. Helikopterrånet av Jonas Bonnier
  32. Det som aldrig fick ske av Åsa Erlandsson
  33. Det svenska hatet av Gellert Tamas
  34. Omgiven av idioter av Thomas Erikson
  35. De fångade av Karin Slaughter
  36. Husdjuret av Camilla Grebe
  37. Korpsystrar av Bettina Bieberstein Lee
  38. Allt eller inget av Simona Ahrnstedt
  39. Just nu är jag här av Isabella Ståhl

 

Vilken tyckte jag bäst om? Jo:

Bästa fackbok: Det som aldrig fick ske av Åsa Erlandsson.

Bästa deckare: Husdjuret av Camilla Grebe.

Bästa roman: Kan inte välja mellan Glöm mig av Alex Schulman, Just nu är jag här av Isabella Ståhl och Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout.

Vilka böcker läste ni? Och vilka var era största läsupplevelser?

Mer mani än geni

Ett ämne jag har varit inne på tidigare är hur jag alltid har vägrat se på mig själv som en talang. Eller ett geni. Eller någon som ”bara har det”.

Så är det nämligen inte.

Att jag lyckats skriva en bok handlar till 90% om hårt arbete. Visst, jag kan skriva. Jag är journalist. Men jag har mött så många skrivande människor som är tusen gånger bättre än jag på att skriva. Det är inte det som är grejen. Det är att GÖRA. Och det är där min styrka ligger. Att GÖRA. Att fortsätta, år ut och år in. Varje ledig stund, varje semesterdag. Varje söndag. Jag fortsätter skriva, även om jag är trött, inte har någon inspiration, allt blir skit, jag inte hittar orden.

Många jag möter tror att jag måste ha något speciellt. Att de aldrig skulle klara det, för att de inte kan skriva, inte har tillräckligt bra fantasi, inte skulle kunna komma på en historia och så vidare. Men jag tror att de har fel. De flesta har säkert allt det där. Det de saknar är den riktiga drivkraften, galenskapen som krävs för att faktiskt skriva och slutföra en bok.

För länge sedan läste jag att bara 10% av ett författarskap är talang, och 90% är hårt arbete. Det kändes så trösterikt att läsa det. Jag har alltid drömt om att skriva, bli författare. Men jag har alltid vetat att jag inte är någon naturbegåvning. Ingen som bara har det, som bara låter det flöda ur fingrarna. Men om det framför allt handlar om hårt arbete, så insåg jag att jag hade en chans. För är det något jag är riktigt, riktigt bra på så är det hårt arbete. Där knäcker jag de flesta.

Så det var så jag gjorde. Slet. Jag har lagt ner extremt mycket tid. Jag har offrat en massa (vila, sömn, slötid, fester, tv, vänner, semestrar, soliga dagar, tid med min familj … ja, så är det).

Det krävs ju ett visst mått av galenskap. Och ja, jag är övertygad om att jag förmodligen inte är riktigt klok. Rent av galen.

Som sagt, mer mani än geni. Det är jag det.