Skrivit klart!

Ja, mitt under semestern skrev jag klart mitt nya manus. På landet, mitt i den absolut värsta hettan. Min tredje bok börjar ta form. Känslan är fantastisk och jag tillät mig att glädjas och fira en stund. Jag skickade det snabbt till tre testläsare, däribland min förläggare. Innan jag hann ångra mig. För jag var ju förstås smärtsamt medveten om att det INTE är färdigt på något sätt. Men det är en färdig historia. Och en viktig milstolpe är nådd.

Ett första steg när man skriver en bok ÄR ju att faktiskt skriva den. Skriva klart hela historien. Och det har jag nu gjort. Nu börjar nästa fas. Jobba med texten, gå över den kritiskt, både texten och historien. Håller det? Är det spännande? Var finns svagheterna? Hur kan det bli bättre?

Men nu vilar jag från texten. Inväntar feedback (har faktiskt redan hunnit få från mina två testläsare som läst hela, och en första rapport från min förläggare, som hunnit läsa halva – positivt!). Om några veckor ska jag ta tag i den igen, vara helt skoningslös, stryka och slänga, och skriva om allt som inte håller.

Kunde inte låta bli att fundera på bok nummer 4, har redan börjat föra anteckningar. Längtar tills jag kan börja skriva på den!

Positiva refuseringar

Den rubriken låter kanske som en motsägelse. Positiva refuseringar. Men jo, sådana finns också.

När man skickar in sitt manus till förlag kan man få 3 svar.

  1. En standardrefusering som artigt men bestämt säger tack, men nej tack.
  2. En positiv refusering, det kan vara ett kortare mer personligt svar, där förlaget ändå säger att de gillar ditt sätt att skriva och önskar dig lycka till, men det kan också vara ett mer utförligt svar med ett lektörsutlåtande.
  3. Ett ja, vi vill anta dig.

    Av dessa är nummer 1 absolut vanligast. Och det beror inte på att så många manus är dåliga. Enbart. (För jo, många manus är dåliga.) Men det beror framför allt på att möjligheten att anta och ge ut böcker är begränsad, även för ett förlag. Varje gång de tackar ja till ett manus, tackar de också ja till en författare, och ett författarskap. Även om det inte finns några löften om utgivning av fler böcker (om det inte är ett så kallat flerboksavtal). Ofta är en debutant en ren förlustaffär (kom ihåg att en debutant i snitt säljer cirka 800 ex av sin bok, vilket inte täcker omkostnaderna). Förlaget räknar med att det. Men hoppas att författarskapet ska löna sig på sikt. Det kostar nämligen, både i tid och pengar att ta sig an ett manus och en författare. Det är en stor investering och många personer kommer att jobba med manuset åt dig. Förläggaren, redaktören, säljarna, marknadsförarna, formgivaren, korrläsaren och så vidare. Och på detta tillkommer förstås tryckkostnad, marknadsföringskostnad, tid och energi att bearbeta både media och allmänhet, samt de kanske viktigaste: bokhandlarna – för att de ska köpa in boken.De flesta manus får därför standardsvaret, tack, men nej tack. Ett förlag som mitt (Norstedts) får ungefär 2000 manus om året. Av dessa blir ungefär 3-4 utgivna. Förlaget har ju förstås redan en massa redan utgivna författare som kommer med nya manus. Så av de inskickade 2000 manusen blir 3-4 ungefär förlagets debutanter. Vissa år fler, vissa år färre, ibland har förlagen inte en enda debutant.Men, det här inlägget ska framför allt handla om de som får svar nummer 2. En positiv refusering. De kan förstås se väldigt olika ut. Vissa får ett kortare svar, med några uppmuntrande ord, att förlaget gillar det de läst och gärna skulle vilja läsa om skribenten skriver mer. Medan andra får längre lektörssvar. Förlag jobbar ofta i manusgrupper, de brukar träffas en gång i veckan och gå igenom veckans skörd. De läser några sidor i varje manus, och lägger manusen i olika högar, från absolut nej till mycket intressanta. De som av flera anses vara väldigt intressanta kan sedan gå till en så kallad lektör. Det är antingen någon av de som jobbar på förlaget, eller en van och professionell läsare som anlitas av förlaget, som läser igenom hela och kommer med ett lektörsutlåtande. Det brukar vara ungefär 20 av de 2000 manus som kommer in som får ett längre lektörsutlåtande. Det kostar ju förstås att låta någon läsa igenom hela manuset och ge en ordentligt utlåtande. Så det är bara de som verkligen är intressanta som får det.

    När jag skickade in mitt manus första gången (2012) så fick jag några standardrefuseringar (bland annat från Norstedts), men jag fick även några mer utförliga lektörsutlåtanden, eller positiva refuseringar, från flera förlag. Det var ambitiösa genomgångar av mitt manus, där lektören lyfte fram styrkor och svagheter med mitt manus. Hen (man får sällan veta vem som har läst) gav i vissa fall förslag på förbättringar och ändringar i manuset. Och även om de i dagsläget tackade nej, så var de alla väldigt uppmuntrande. Kort sagt var budskapet att det här var ett manus de ändå trodde på. Det var inte riktigt färdigt, och höll inte hela vägen, men det fanns mycket bra att jobba på. Alla skrev att de gärna läste en uppdaterad version av manuset.

    Jag fick ja från ett förlag också, men eftersom så många stora förlag (bland annat Bonniers) hade gett mig så fina positiva refuseringar bestämde jag mig för att ge det en chans och jobba om det.

    Det var inte så att jag slaviskt följde vad de skrev, för det hade varit omöjligt. Lektörsutlåtandena var ju skrivna av olika personer, och alla tyckte inte samma sak. Men, deras kunniga synpunkter gjorde att jag såg på manuset utifrån. Såg dess svagheter och styrkor, och med hjälp av det så jobbade jag om manuset. Framför allt var det andra halvan som behövdes förbättras och ändras. Så det gjorde jag. Jag jobbade om mitt manus under nästan ett år (men förstås, jag jobbade ju heltid med annat, så det var ju bara på semestrarna som jag skrev) och skickade in det igen hösten 2013.

    När jag fick lektörsutlåtanden från förlagen så såg jag dem inte som kritik. Tvärtom var jag oerhört stolt och tacksam. Det var ju proffshjälp från dem som vet absolut bäst om hur manus som funkar ska se ut! Och jag tog emot det på det sättet. Jag var tacksam över att de lagt ner så mycket tid på att ge mig feedback. Att de läst med sån noggrannhet och intresse, trots att det kanske inte skulle bli någon bok, varken på deras förlag eller något annat. För krasst, den tiden hade de kunnat lägga på sina egna författare, på böcker de vet ska bli utgivna. Och det är så jag tycker att man ska se på det. Som välkommen hjälp! Det visar också på vilken passion de har för litteratur. Något som också visar det är att flera av förläggarna på de andra förlagen hörde av sig till mig sen för att fråga hur det hade gått med mitt manus. Och när de fick höra att jag fått ett förlag blev de glada, för min och bokens skull. En förläggare skrev att han var så glad att ett annat förlag tagit sig an det, för han ville verkligen att den skulle bli bok.

    Jag såg dem också lite som ett test. Det ville se om jag kunde ta till mig kritik. Om jag var beredd att lägga ner den tid och kraft som krävs för att skriva ett utgivningsklart manus. Att jobba med författare som tycker att deras manus är helt perfekta som de är kanske inte är så lockande. För alla manus behöver fler ögon, behöver bearbetas. Allt kan slipas och förbättras. Och om det ska bli bra så behöver man göra det många gånger. Vilket behövs i den hårda konkurrens som finns i dag (med nästan 20 000 utgivna böcker om året i Sverige)!

    När jag skickade in det omarbetade manuset ett år senare (hösten 2013) så tror jag att förlagen inte bara såg och läste ett bättre manus, utan också såg en ambitiös person som verkligen ville bli författare. Julen 2013 blev jag antagen av Norstedts. Och då började nästa bearbetning, som tog ett drygt år till. Men det är en annan historia (eller bloggpost) 😉

Releasefest för Ögonvittnet!

I förra veckan var jag på en otroligt trevlig releasefest. Jag brukar vara dålig på att gå på releaser, men den här är jag så glad för att jag inte missade. Det var för en person som jag tycker väldigt mycket om, både som författare och människa: Anna Bågstam Ryltenius.

Ögonvittnet är hennes första fysiska bok, men hon har tidigare skrivit en serie för Storytel original: Stockholm psycho – som var väldigt underhållande, en riktigt skruvad thriller. Jag tyckte mycket om den!

Ser verkligen fram emot att läsa hennes nya. Hade velat kasta mig över den, men har så många böcker att läsa i och med mina olika uppdrag att jobb tyvärr måste gå före. Men den som väntar på något gott och så vidare.

Anna bjöd på en fantastisk releasefest – tack snälla för den! Här kommer lite bilder från kvällen:

Anna och jag går skrivarkurs ihop den här terminen. För Sören Bondesson. Det är andra gången vi går tillsammans. Alla utom en av kursdeltagarna dök upp på Annas release. Här är Anna Grönlund, Jan Gösbäck, Anna Bågstam Ryltenius, jag, Sören själv och Anders Ström från kursen (vi är tre till, varav två var på plats, men som tyvärr inte hamnade på den här bilden). Lägg alla namn på minnet, för det dröjer nog inte länge förrän de alla debuterar!

Underbara Helena Dahlgren som också är författare och i övrigt mycket duktig på litteratur med Anna och Karin Drangel – som är aktuell med sin första thriller, De älskvärda (stort grattis och bra jobbat!), som hon delvis skrev när vi gick kurs för Sören tillsammans 2016.

Anna med Johan Ehn, som också är författare och skådis (han läste ur Annas bok under kvällen!).

Anna med sina förläggare, Emma Danielsson (på Storytel original) och Erika Degard (på Norstedts), som också råkar vara min förläggare 😉

Pocketsnack på förlaget

I morse var jag tidigt på mitt förlag, Norstedts, för att prata om Och blomstren dö som kommer i pocket till sommaren. Det blev ungefär tio minuter på scen med min förläggare Erika Degard.

Publiken var oerhört viktig, det är nämligen de som satt där som köper in pocketböcker till Pocketshop (som jag älskar) och andra ställen där man säljer pocketböcker! Min dröm är ju att Ica och Coop och de ska köpa in den! Vi får väl se om de blev lockade – håll tummarna!

En fråga från min förläggare var vilka andra böcker den skulle passa bredvid. Alltså genremässigt. Det är ju en spännande fråga! Jag skulle gärna se att den stod intill Gillian Flynns böcker, Paula Hawkins Kvinnan på tåget, B A Paris Bakom stängda dörrar och Caroline Erikssons De försvunna, men också Lina Bengtsdotters Annabelle. Det finns en hel del likheter mellan min bok och deras. En krypande spänning, snarare än väldigt mycket blod och våld. Inte så mycket poliser, utan snarare spel mellan människor. Relationsthriller, eller domestic noir, heter ju genren och relationsthriller är faktiskt ett väldigt bra ord! Jag älskar den genren! Där det otäcka finns väldigt nära, kanske till och med hos en själv, sitt förflutna och bland de människor som står en närmast. I Och blomstren dö kommer sanningen så nära att den nästan är smärtsam att få reda på.

Med i dag var några andra författare, alla supertrevliga, och råkar vara sådana jag känner väldigt väl (de flesta före detta journalister som jag, och vissa som jag till och med har jobbat med): Mats Strandberg, Erika Scott, Hanna Lindberg, Moa Herngren och Caroline Säfstrand (den enda jag inte känner). Det är alltid inspirerande att träffa andra författare, och höra de prata på scen. Jag har läst alla deras böcker (förutom Carolines) och jag är så imponerad av de alla!

Tack för en fin morgon, Norstedts!

Och så här kommer pocketen se ut (fram- och baksida)! Vad tycker ni?

Hur länge ska man behöva vänta på svar från förlagen?

Det här är en fråga som ständigt dyker upp bland skrivande människor. Hur länge måste man vänta på svar från förlagen? 

Jag förstår verkligen frustrationen! Men jag tror att man måste skilja på vad som är vad här. Sverige är ett litet land. Vi har otroligt många författare. Förlagen som ger ut dessa författare har mycket jobb med det – att ta hand om sina författare, läsa deras texter, komma med råd och synpunkter, det ska redaktöras, korrläsas, det ska säljas in, omslag ska göras, kataloger ska produceras, texter skrivas. Bokhandlar ska träffas och övertygas om att just deras böcker, som de ger ut, ska säljas och få fina platser nära kassan. Bokmässor ska planeras, recensionsex ska skickas ut, tidningar ska kontaktas, pr-planer ska sättas och en rad marknadsföringsåtgärder ska fixas. Utländska böcker ska översättas och kontrakt ska skrivas. Ja, det är mycket jobb som pågår dagligen på ett förlag. Även om förlagen inte tog in en enda debutant under ett år skulle de ha otroligt mycket att göra.

Jo, det är sant att förlagen behöver nya författare. Absolut! Och ja, de är säkert, eller borde vara, oerhört tacksamma över alla aspirerande författare som lägger ner sin obetalda tid, sin själ och sin passion i skrivandet.

Men. Det är fortfarande väldigt få av dessa som kommer att få ett kontrakt. Cirka 2-4 stycken av 2 000 per år.

Det beror inte på att förlagen är elaka. Eller fega. Utan det beror på att de bara kan ta sig an böcker och författare som de verkligen, verkligen tror på och kan hantera. Och det betyder inte bara tror på i ekonomisk bemärkelse. De flesta stora förlag ger också ut smalare litteratur. Vissa som knappt säljer något alls, men som har andra litterära värden.

De manus som kommer in från aspirerande författare är så otroligt många fler än vad som sedan kommer att kunna ges ut. Så ser verkligheten ut. Och det gör den inte bara för författare, utan även för musiker, för skådespelare, för konstnärer. Det finns betydligt fler som drömmer om dessa yrken, än som faktiskt lyckas. Det ÄR hårt. Ja. Men som sagt, Sverige är ett litet land. Vi har inte så många läsande, bokköpande människor att hur många som helst kan bli författare. 

ALLA kan i dag ge ut en bok. Vem som helst. På samma sätt som att vem som helst kan måla tavlor eller spela in en låt och lägga ut på spotify. Vem som helst kan starta en blogg eller en youtube-kanal. Hur många som helst kan kalla sig författare, musiker, konstnärer, skådespelare, komiker eller vad de nu vill vara. Men det betyder inte att alla kommer att kunna leva på det.

När man som aspirerande författare skickar sitt manus till ett förlag så måste man förstå detta. Inse att förlaget fått säkert 100 manus till den veckan. Ett stort förlag får ungefär 2 000 manus om året. Och av dessa blir alltså mellan 2 och 4 utgivna. Vissa år fler, vissa år färre.

Jag är övertygad om att många förläggare/förlag gärna skulle anta fler. De ÄLSKAR ju böcker, och det är ju säkerligen ett hårt jobb att välja ut vilka de till slut ska välja. För de vet att de inte kan ta för många. Jag har träffat många förläggare som förälskat sig i manus, som de antagit, och sedan kämpat så hårt för – men som ändå inte funkat, som knappt har sålts alls eller gått totalt obemärkt förbi. De vet att de inte mäktar med för många, att de inte har råd, att det inte kommer att fungera. Att de måste begränsa sig.

Räkna också med att alla de som läser alla inskickade manus har en massa andra uppgifter på förlaget. En massa andra manus att läsa, andra författare att ta hand om, och en massa andra sysslor. Det tar förstås tid att ta sig igenom manushögarna. Vissa kan de avfärda direkt. Det räcker för erfarna förläggare och redaktörer att läsa några sidor. Men andra är så pass bra att fler måste få läsa och tycka till, och flera sidor måste läsas. Är det riktigt intressant måste hela manuset läsas, av flera personer. Så. Det är ett gott tecken om du inte får svar så snabbt! Då kan ditt manus ha hamnat i ”möjligt-högen”.

De flesta förlag säger att de ska svara inom tre månader. Men det kan ta längre tid. Mycket längre tid. Saker händer, det blir kris med ett annat manus, någon annan författare, någon blir sjuk och så vidare.

Räkna med att det tar tid! 

Jag skulle inte kontakta ett förlag förrän det har gått åtminstone fyra fem månader sedan jag skickade in. Och då skulle jag ödmjukt fråga om de hunnit läsa mitt manus. Jag förstår att man vill ha svar. Men, man måste komma ihåg: Det är fortfarande obeställt material du har skickat in. Inget förlaget bett om. Och de har ju en skyldighet att ta hand om det beställda materialet först.

Så. Inse att väntandet hör till författarlivet. Skicka till många förlag samtidigt. Ha tålamod. Och fortsätt skriv, fortsätt drömma.

En egen röst?

Hur viktigt är det med en egen röst? Sitt eget sätt att skriva? Och är den där egna rösten en tillgång eller ett hinder för en eventuell författarkarriär?

Det här är något många skrivande människor funderar på. Och är något som diskuteras flitigt. Många menar att de har en egen röst, och att det är därför de inte får sina manus antagna av förlag. De menar att deras sätt att skriva är så speciellt, och att förlagen därför inte törs satsa på dem.

Jag håller sällan med de skrivande människor som pratar så här. Tycker oftast att det låter som gnäll från aspirerande författare som blivit refuserade.

Och inte att förglömma – att bli refuserad hör till författarlivet! De flesta författare, ja, majoriteten har någon gång blivit refuserad.

Självklart finns det oupptäckta genier med en helt egen fantastisk röst, som ännu inte blivit antagna av förlagen. Så klart! Förlagen kommer alltid missa stora berättare, fantastiska röster, briljanta manus. Men inte så många som man tror.

Det är vad jag tror.

Om vi ska börja reda ut det här med vad en egen röst är för något? Att skriva annorlunda är inte samma sak som att ha en egen röst. Det kan vara det, men är inte nödvändigtvis det. Jag skulle vilja påstå att en egen röst är det samma som en eget penselskrift, som konstnärer har. Eller ett eget artistiskt uttryck eller ton som musiker har. MEN, för att kunna ha det, måste man först kunna hantverket. En konstnär som har ett alldeles eget sätt att måla har först lärt sig grunderna, lärt sig allt om komplementsfärgerna, de olika målarteknikerna och så vidare. De har förmodligen tragglat med kroki ett gäng år. För jag tror att man måste behärska konsten först, innan man börjar experimentera.

Förstås finns det undantag. Det gör det alltid.

Jag stötte på en hel del frilansare under mina år som redaktör som förväxlade oerfarenhet och brist på kompetens med ett eget uttryck. När man påpekade att deras idé inte alls passade in i den tidning jag jobbade på, så blev deras svar att det är styrkan med idén, att den sticker ut, att det de vill skriva inte är så strömlinjeformat och tråkigt som alla andra texter vi brukade ta in i tidningen och att de minsann hade en egen röst. De tyckte att deras artikel skulle kunna ”muntra” upp hela tidningen. Göra den lite spännande.

Och jo, det var sant. Deras idéer och deras sätt att skriva var inte som de vanliga texterna jag fick från erfarna duktiga frilansarna. Men inte på något positivt sätt. De här personerna kunde helt enkelt inte hantverket.

Och om det nu var så att jag ville experimentera med tidningen, prova något nytt, våga ta ut svängarna, skulle det vara en så bra idé att låta en för mig helt okänd oprövad frilansare stå för det där nydanande, nytänkande, out of the box-jobbet?

Nja, jag tvekade. Och tackade nej varje gång. Efter många, många år som redaktör kunde jag nämligen rätt snabbt avgöra vilka som var bullshitare, som egentligen inte kunde yrket, och de erfarna, duktiga, professionella frilansjournalisterna. Och jag valde de senare alla dagar i veckan. Även om jag då och då kunde testa nya förmågor. Dock inte sådana här som jag beskrev ovan, som helt saknade självinsikt.

Brott mot reglerna är helt okej. Men det måste vara medvetna brott. Det är skillnad på erfarna duktiga författare som väljer att skriva helt utan skiljetecken, eller utan varken citattecken eller pratminus (som Kerstin Ekman gjort bland annat) än någon som knappt kan skriva gör det. För att ta ett konkret exempel.

Förlagen om några vet detta. Och de drar sig inte alls för att ge ut mycket svåra, mycket experimentella böcker. Både prosa och lyrik. Läs Stina Stoor till exempel. En mycket skicklig författare med ett helt eget språk.

Hur experimentell en bok än är måste den ändå vara läsvärd. Det vet förlagen. De kan satsa på ”stor” litteratur, som är väldigt smal och inte alls kommer att sälja så att den täcker omkostnaderna. Men då ska det ändå vara läsvärt och kvalitativt. Alla förlag har en del utgivning som hamnar i det här facket. Så kallad ”finlitteratur” som är väldigt speciell och kvalitativ. Och som inte alls ges ut av kommersiella skäl, utan enbart av litterära.

Därför kan jag verkligen irritera mig på när aspirerande författare klagar över sina refuseringar med ”min bok var alldeles för speciell, förlaget vågar inte satsa på en så egen röst, de är fega och vill bara ge ut mainstream-verk”. För det är helt enkelt inte sant. Sanningen är förmodligen att din text inte var tillräckligt intressant och bra.

Att skriva är svårt. Otroligt svårt. Det kräver år av övning. Man ska ha en respekt för skriven text. För innehåll. En enkel deckare är inte heller lätt att skriva. Tvärtom!

Så allt snack om att utgivning är som ett tombola, att det bara handlar om slumpen – nej, så är det inte. Riktigt bra manus blir så småningom utgivna. Riktigt bra författare blir så småningom utgivna. Det kan ta några år. Och det kan ta rätt många omskrivningar, och även nya manus. Men de som verkligen vill bli utgivna och som tar till sig av kritik, lär sig av sina misstag, lyssnar in och läser mycket – den kommer, förr eller senare, att bli utgiven.

Men är det dit man vill så måste man börja med att sluta skylla på att förlagen är ”fega” och att de ”inte förstår”.

J’adore franska recensioner!

Nu har jag börjat hitta en hel del franska recensioner av Den åttonde dödssynden som nyligen kom ut i Frankrike – eller Le dernier péché som den heter på franska (på ett väldigt fint förlag som heter Denoël).

Och många recensioner är riktigt, riktigt bra! Det låter ju dessutom extra tjusigt när det är på franska … (Och nej, jag är inte särskilt bra på franska, även om jag läste franska både på högstadiet och gymnasiet. Jag förstår enstaka ord och meningar, men det mesta kör jag genom google translate.)

Men lyssna bara på det här:

”J’adore ce genre de polars. J’adore ces histoires de voisins. J’adore ces histoires de rivalité féminine. Oui, j’adore ce genre de polars. D’un genre que j’ai envie de qualifier de domestique puisqu’il ne concerne finalement que des gens comme vous et moi. Pas de fous furieux, de tueurs en série, de monstres traqueurs de victimes entre ces pages. Non, dans ce roman, il n’y a pas l’ombre d’un policier, aucune convocation au commissariat, pas d’enquête, pas de meurtre, pas de journaliste qui cherche à débusquer la vérité… Juste Nora.”

Och det fortsätter lika vackert:

”Juste Nora et ses doutes. Nora et ses prises de tête. Nora et sa vie, qu’elle voudrait parfaite mais qui, à son grand désarroi ne l’est pas du tout malgré l’image idyllique qu’elle pensait renvoyer à ses voisins, à sa famille, à ses fans (puisqu’en tant que conférencière populaire, elle accorde beaucoup d’importance aux réseaux sociaux et à son image publique). Chapitre après chapitre, tout se lézarde à cause de sa nouvelle voisine. Comme si Klara était une boule de bowling et qu’elle avait fait un strike dans la vie de Nora, envoyant tout valser. Mais sans avoir l’air d’y toucher.
La majeur partie du roman est donc consacré au récit d’une descente aux enfers d’abord inexpliquée puis de plus en plus trouble, ou comment Nora, la femme qui se voulait parfaite, se laisse déstabiliser jusqu’à perdre pied. Mais pourquoi ? Quel est le pouvoir qu Klara semble exercer sur elle ? de fausses pistes en révélations, l’auteure nous emmène loin sans jamais sombrer dans la facilité ou le manque de crédibilité.
En bref,
Rebecka Aldén signe ici un thriller psychologique très facile à lire, très agréable à découvrir et qui monte en puissance, de page en page jusqu’à nous dévoiler enfin LA vérité qu’on attendait. C’est bien mené, rythmé sans aller trop vite, intelligent et l’histoire tient ses promesses jusqu’à la fin. Une lecture qui m’a ravie !”

Om jag försöker mig på att översätta slutet:

”Rebecka Aldén skriver en lättläst psykologisk thriller, mycket trevlig att upptäcka som blir starkare för varje sida för att till slut avslöja den oväntade sanningen. Det är bra gjort, utan att gå alltför snabbt fram, det är en intelligent historia som håller ända in i slutet. En läsning som gläder mig!”

Det här hör man ju nästan att det är en fantastisk, och positiv recension! J’adore! Och bokbloggaren Cellardoor gav också boken 4,5 av 5 i betyg!

Och den här fantastiska recensionen av bloggaren Encres Vagabondes, där jag jämförs med Alfred Hitchcock, och som om jag förstått den rätt avslutas med att konstatera:

”En första välskriven roman, välbyggd, väl översatt, som har alla egenskaper för att tillfredsställa de som gillar psykologiska thrillers där spänning och ångest … En svensk författare att upptäcka och fortsätta följa.” 

Av sidan Culturevsnews får boken 9 av 10 i betyg och här skriver man bland annat så här:

”Det är en välskriven psykologisk thriller. Lätt att läsa med effektiva kapitel, språket flyter lätt och väl och det är spännande … ja, hela tiden.”

Och lite senare:

”Berättelsen håller helt rätt tempo och har en bra komposition. Författaren tycker om att få oss in på fel spår, hon leker med ledtrådar som hon strör över kapitlen. Det gör också att vi lever oss in i Noras kamp för överlevnad. Och med ett skarpt öga för detaljer.” 

”En mycket bra första roman, beroendeframkallande och hypnotisk.”
skriver franska bokbloggaren Aziquilit.

Merci beaucoup alla franska läsare!

Sommarfest på Norstedts

Det börjar bli en tradition – festen i juni på Norstedts. Ja, den har förstås funnits länge, men nu har det blivit en tradition för mig!

Man ska inte underskatta värdet av att känna sig hemma på sitt förlag. Och det börjar jag verkligen göra. Nu när jag kommer till sommarfesten så känner jag väldigt många. Inte bara gamla journalister och en och annan författare, utan alla möjliga från förlaget och de runt omkring. Härlig känsla!

Jättekul att få träffa min redaktör irl! Heléne Jensen är redaktör för Och blomstren dö – och jo, vi har haft en hel del kontakt, men bara på telefon och mejl. Äntligen fick vi ses live!

Alltid lika trevliga Hanna Lindberg! Vi är före detta kollegor som inte kände varandra då, när vi jobbade på samma jobb. Men som har lärt känna varandra efter det. Hanna är alltid så otroligt generös, snäll och rolig att prata med! Också så inspirerande att det har gått så bra för henne (här kan ni läsa mer om vad jag har skrivit om henne). I höst kommer hennes nästa bok: Sthlm Grotesque. Ser fram emot det. Här med hennes agent Jenni Brun från Grand Agency!

Och här hittade jag hela ”mitt gäng”, eller delar av det. Min förläggare Peter Karlsson, min redaktör Heléne Jensen och ”min” pressansvarige Katarina Lindell.

Och så mina favoriter från Norstedts Agency, Linda Altrov Berg och Catherine Mörk. De är de här två som tagit min bok ut i världen! I detta nu kommer Den åttonde dödssynden ut på franska. Och Och blomstren dö håller på och provöversätts till engelska för att de utländska förlagen ska kunna läsa och tycka till. Håll tummarna!

Tack Norstedts för trevligt sommarparty!

 

Mål!

Är en sådan som inte kan jobba utan mål. Jag har typ mål för allt … Ibland kan jag tycka att det är lite knäppt. Det ÄR knäppt. Samtidigt är det det som funkar för mig.

När det gäller skrivandet är det för mig livsviktigt med mål. Tror att det hänger ihop med att jag har ambitionen att vara författare vid sidan av mitt andra heltidsjobb (eller snarare, jag har inget val, att leva på mitt författande är inte aktuellt i dag). Om man ska göra något utanför sitt vanliga liv, när det vanliga livet är fullt upp som det är, så tror jag att det är bra att sätta upp mål.

Jag befinner mig just nu i slutfasen av redigeringen av mitt andra thriller-manus. Fick tillbaka det från min förläggare i mellandagarna. Började i går med redigeringen. För att komma igång skriver jag alltid upp hur många sidor jag ska klara av per dag. Sedan gör det inget om jag gör lite till. Men jag måste åtminstone klara de mål jag satt upp.

1 februari ska jag lämna in manuset igen och då ska det till redaktören.

Så, om jag ska sammanfatta mina mål med 2017 så är det:

  1. Bli klar med detta manus som ska bli boken Och blomstren dö till sommaren.
  2. Skriva ett utkast till thriller nummer 3.
  3. Läsa 52 böcker (en i veckan…).
  4. Träna 150 träningspass – att träna är en stora passion, och gör jag inte det så orkar jag inte med mitt intensiva liv.

I dag har jag 35 sidor kvar att gå igenom. Men först ska jag lägga mig i badet och läsa klart årets första bok 😉

 

Manuset tillbaka

Så i går fick jag äntligen manuset tillbaka från min förläggare. Med kommentarer och anteckningar i kanten. Det blir en del jobb till. Inte oöverkomligt, men det kommer nog ta sina söndagar.

Söndagar har blivit min skrivdag. Jag jobbar ju heltid, så vardagarna kan jag glömma. Lördagarna går åt till gymnastikträning med min gymnastikgrupp och därefter vila och läsa. Gör oftast det i badkaret för maximal avslappning 😉

Söndagar sitter jag i min fåtölj i vardagsrummet och jobbar med boken. På söndag, 1 januari, får jag börja nästa vända. 1 februari ska boken till redaktören, så då måste den vara klar. 5 söndagar är det i januari. Manuset är på 312 sidor. Det blir till att planera hur mycket man ska hinna varje gång.

Ser fram emot att ta tag i det igen. Men ser nog ännu mer fram emot att bli klar. Wish me luck!

Ps. Kolla vilken fin julklapp jag fick av min man! Ett fodral till min dator – passande för en författare, eller hur?