Jag + Grand Agency = sant!

Den här veckan blev det officiellt. Från och med juli representeras jag av Grand Agency! Jag är så glad över detta. Det är första gången jag har en agent på det sättet. Jag har visserligen tidigare representerats av Norstedts Agency utomlands, men inte haft en agent som representerar hela mitt författarskap, även i Sverige.

Norstedts Agency har ju gjort ett fantastiskt jobb med mina böcker utomlands. Böckerna har fått jättefina utländska förlag och Den åttonde dödssynden är såld till sex länder och Och blomstren dö till tre länder. Är jättenöjd med dem och allt de har gjort för mig. De är dessutom otroligt trevliga på Norstedts Agency, så det kändes lite sorgligt.

Men, i och med att jag nu skriver på heltid, och verkligen ska satsa på mitt författarskap så behöver jag någon som representerar hela mig. Även här i Sverige. Och Grand Agency är en av de absolut bästa, mest erfarna och respekterade. De representerar många väldigt duktiga och stora författare, som Anna Jansson, Mats Strandberg, Cilla och Rolf Björling, Marianne Cedervall och Jonas Moström. Så förstås känns det otroligt stort att de ville representera mig!

Läs här vad fint de skriver om mig!

Så här såg det ut när jag skrev på avtalet för ett litet tag sedan!

Hur länge ska man behöva vänta på svar från förlagen?

Det här är en fråga som ständigt dyker upp bland skrivande människor. Hur länge måste man vänta på svar från förlagen? 

Jag förstår verkligen frustrationen! Men jag tror att man måste skilja på vad som är vad här. Sverige är ett litet land. Vi har otroligt många författare. Förlagen som ger ut dessa författare har mycket jobb med det – att ta hand om sina författare, läsa deras texter, komma med råd och synpunkter, det ska redaktöras, korrläsas, det ska säljas in, omslag ska göras, kataloger ska produceras, texter skrivas. Bokhandlar ska träffas och övertygas om att just deras böcker, som de ger ut, ska säljas och få fina platser nära kassan. Bokmässor ska planeras, recensionsex ska skickas ut, tidningar ska kontaktas, pr-planer ska sättas och en rad marknadsföringsåtgärder ska fixas. Utländska böcker ska översättas och kontrakt ska skrivas. Ja, det är mycket jobb som pågår dagligen på ett förlag. Även om förlagen inte tog in en enda debutant under ett år skulle de ha otroligt mycket att göra.

Jo, det är sant att förlagen behöver nya författare. Absolut! Och ja, de är säkert, eller borde vara, oerhört tacksamma över alla aspirerande författare som lägger ner sin obetalda tid, sin själ och sin passion i skrivandet.

Men. Det är fortfarande väldigt få av dessa som kommer att få ett kontrakt. Cirka 2-4 stycken av 2 000 per år.

Det beror inte på att förlagen är elaka. Eller fega. Utan det beror på att de bara kan ta sig an böcker och författare som de verkligen, verkligen tror på och kan hantera. Och det betyder inte bara tror på i ekonomisk bemärkelse. De flesta stora förlag ger också ut smalare litteratur. Vissa som knappt säljer något alls, men som har andra litterära värden.

De manus som kommer in från aspirerande författare är så otroligt många fler än vad som sedan kommer att kunna ges ut. Så ser verkligheten ut. Och det gör den inte bara för författare, utan även för musiker, för skådespelare, för konstnärer. Det finns betydligt fler som drömmer om dessa yrken, än som faktiskt lyckas. Det ÄR hårt. Ja. Men som sagt, Sverige är ett litet land. Vi har inte så många läsande, bokköpande människor att hur många som helst kan bli författare. 

ALLA kan i dag ge ut en bok. Vem som helst. På samma sätt som att vem som helst kan måla tavlor eller spela in en låt och lägga ut på spotify. Vem som helst kan starta en blogg eller en youtube-kanal. Hur många som helst kan kalla sig författare, musiker, konstnärer, skådespelare, komiker eller vad de nu vill vara. Men det betyder inte att alla kommer att kunna leva på det.

När man som aspirerande författare skickar sitt manus till ett förlag så måste man förstå detta. Inse att förlaget fått säkert 100 manus till den veckan. Ett stort förlag får ungefär 2 000 manus om året. Och av dessa blir alltså mellan 2 och 4 utgivna. Vissa år fler, vissa år färre.

Jag är övertygad om att många förläggare/förlag gärna skulle anta fler. De ÄLSKAR ju böcker, och det är ju säkerligen ett hårt jobb att välja ut vilka de till slut ska välja. För de vet att de inte kan ta för många. Jag har träffat många förläggare som förälskat sig i manus, som de antagit, och sedan kämpat så hårt för – men som ändå inte funkat, som knappt har sålts alls eller gått totalt obemärkt förbi. De vet att de inte mäktar med för många, att de inte har råd, att det inte kommer att fungera. Att de måste begränsa sig.

Räkna också med att alla de som läser alla inskickade manus har en massa andra uppgifter på förlaget. En massa andra manus att läsa, andra författare att ta hand om, och en massa andra sysslor. Det tar förstås tid att ta sig igenom manushögarna. Vissa kan de avfärda direkt. Det räcker för erfarna förläggare och redaktörer att läsa några sidor. Men andra är så pass bra att fler måste få läsa och tycka till, och flera sidor måste läsas. Är det riktigt intressant måste hela manuset läsas, av flera personer. Så. Det är ett gott tecken om du inte får svar så snabbt! Då kan ditt manus ha hamnat i ”möjligt-högen”.

De flesta förlag säger att de ska svara inom tre månader. Men det kan ta längre tid. Mycket längre tid. Saker händer, det blir kris med ett annat manus, någon annan författare, någon blir sjuk och så vidare.

Räkna med att det tar tid! 

Jag skulle inte kontakta ett förlag förrän det har gått åtminstone fyra fem månader sedan jag skickade in. Och då skulle jag ödmjukt fråga om de hunnit läsa mitt manus. Jag förstår att man vill ha svar. Men, man måste komma ihåg: Det är fortfarande obeställt material du har skickat in. Inget förlaget bett om. Och de har ju en skyldighet att ta hand om det beställda materialet först.

Så. Inse att väntandet hör till författarlivet. Skicka till många förlag samtidigt. Ha tålamod. Och fortsätt skriv, fortsätt drömma.

Regler?

Det finns många självutnämnda experter på skrivande där ute. Det finns många som hävdar att det finns en massa regler för hur man ska skriva sina manus. Detta diskuteras flitigt bland alla de som drömmer om att hitta ett förlag som vill ge ut just deras böcker.

Jag förstår dem! Det är en stark dröm att vilja skriva, att vilja bli författare, att vilja bli publicerad och läst. Och på något sätt vill man knäcka formeln för att just man själv ska bli den lyckliga.

Men. Det finns egentligen inga regler. Eller snarare, det är inte så att du blir utgiven bara för att du följer en uppsättning regler.

Vi tar det från början. Regler är egentligen hjälpmedel. Det är väldigt svårt att skriva. Jag ser, som journalist, att väldigt få människor behärskar det skrivna språket. Det är det första. Det är svårt att skriva bra. Du behöver inte skriva perfekt, men det är klart att det underlättar om du kan skriva när du ska skriva en bok. Och då kommer vi till det andra: För även om du kan svenska skrivregler så betyder inte det att du kan skriva en bok.

Även de som har skrivandet som yrke tycker att det är svårt att skriva en bok. För hur gör man? Man har en historia inne i huvudet, men sedan när man ska få ner den i datorn eller på pappret så är det ändå så gruvligt svårt. Var ska man börja? Hur ska man berätta sin historia, så att den blir intressant för andra att ta del av? Och det är DET som är konsten. Det är DET som är författande.

Jag har läst hur mycket böcker som helst, är litteraturvetare i grunden. Är journalist sedan 20 år. Har skrivit i hela mitt liv. Jag tycker ändå att det är svårt. Så hur gjorde jag? Jo, jag läste på. Och lärde mig. Eller – jag håller på och lär mig (för jag tror aldrig man blir färdiglärd). I min värld är jag fortfarande nybörjare på detta och jag planerar att fortsätta lära mig – länge, länge.

Några saker jag gjorde/gör:

  1. Började läsa böcker på ett annat sätt – jag studerade böckerna jag läste, hur har författaren gjort? Hur berättas historien? Vad tycker jag är spännande? Hur många karaktärer? Hur många huvudpersoner? Vem i historien är det som berättar? Är det skrivet i nutid eller dåtid? Hur börjar berättelsen? Hur byggs spänningen upp? Hur slutar berättelsen? Och så vidare, och så vidare.
  2. Gick skrivarkurser – den här terminen går jag min sjätte skrivarkurs. I skrivarkurserna får jag prata om skrivande med andra skrivande människor. Jag får läsa deras texter, höra deras problem/dilemmor, se och identifiera deras styrkor och svagheter. Jag får feedback på mina egna texter. Jag lär mig hela tiden nya saker.
  3. Läste en massa ”skrivböcker” – böcker om skrivandet, det finns hur många bra som helst. Författare och skrivcoacher som berättar hur de gjort, hur de tänker, som ger en handfasta råd. Har lärt mig väldigt mycket av det.
  4. Lyssnade på de som kan – jag lät duktiga människor läsa mina texter, jag lyssnade på dem, jag lyssnade på förläggare, lektörer, redaktörer.

Som ung tecknade och målade jag. Jag gick också flera kurser i både teckning och måleri. Det finns många likheter mellan att skriva böcker och att teckna/måla. I kurser och böcker lär man sig en del knep. Man lär sig OM hantverket och man lär sig hantverket. Man lär sig använda perspektiv, kontrastfärger, hur man kan måla grunden och sedan måla på, bygga i lager, man lär sig olika tekniker, akvarell, olja, kol, etsningar, lera och så vidare.

Det går att lära sig att blir helt okej, en hyfsad ”hantverkare”, men du blir inte konstnär för att du lär dig tekniken. Men jag skulle säga att det är lättare att bli konstnär om du KAN tekniken.

På samma sätt är det med skrivandet. Du blir inte författare för att du lär sig hantverket, lär dig teknikerna. Men det underlättar. Precis som med målning kräver det en massa övning. Och så klart kan du, precis som när det gäller konst, börja med att experimentera. Men det är lättare att experimentera om du kan grunderna.

Det är först när du kan reglerna som du också medvetet kan bryta med dem.

Sedan finns det alltid genier, som har en naturlig fallenhet för konst eller författandet. Som bara skriver och blir helt fantastiska författare ändå. Men för de flesta gäller ändå: Du blir bättre ju mer du övar (alltså skriver), du blir bättre ju mer du lär dig.

Men. Både ett konstverk och en bok handlar om känslor. Den ska beröra, gå rakt in i läsaren. HAR du en bra historia och kan berätta den på ett intressant sätt, som gör att läsaren vill läsa vidare, så behöver du inga regler eller knep.

Det finns många storsäljande författare som inte följer några regler. Till exempel pratas det mycket om gestaltning, show don’t tell. Detta är något relativt nytt. Om man läser böcker skrivna för 50-100 år sedan är de sällan skrivna så. Men i dag tycks de flesta läsare vilja ”vara med” i historien. Nästan som en film. Och då bör berättelsen gestaltas snarare än berättas. Många i dag tycker också att det blir mer närvaro i en bok där man befinner sig i nuet, som inte återberättas (alltså där det mesta sammanfattas i efterhand). Trots det finns det många duktiga författare som hellre berättar än gestaltar. Jag skulle vilja påstå att Fredrik Backman är en sån författare. Han berättar. Men han gör det på sitt eget sätt, och det funkar (uppenbarligen, han har ju sålt runt 5 miljoner böcker totalt). Även Jan Guillou och Lars Wilderäng är författare som gärna berättar.

Så. Du behöver inte alls hålla dig till några regler! Skriv som du vill! Men om du tycker att det är svårt att hitta en form för din berättelse, så finns det knep att ta till. Som gör berättelsen lättare för läsaren att ta sig till.

Några ”regler” som inte behöver följas:

  1. Gestalta, snarare än berätta. Visa hur någon är rädd, istället för att skriva ”hon var rädd”. Det ger närvaro och läsaren får vara med och känna med personen, och får dra sina egna slutsatser. Som sagt, finns många framgångsrika författare som älskar att berätta och undviker att gestalta.
  2. Undvik för mycket ”info-dump” – många nybörjare tror att de först måste redovisa hela bakgrunden, innan de kan sätta igång med själva historien (så gjorde Tolkien, och det gick ju ändå bra ;-). Kasta in läsaren i en situation och låt läsaren på vägen, genom det som händer lära känna karaktärerna.
  3. Ha inte för många perspektivpersoner – välj vilka personer man ska se/följa historien från och tänk på att vara konsekvent. Byt inte perspektivpersoner i samma kapitel, det blir ofta förvirrande (å andra sidan gjorde Virginia Woolf det hela tiden, och det funkade 😉
  4. Ha en framåtrörelse i berättelsen. Kolla att alla kapitel leder historien vidare (dock finns massor av böcker med långa utvikningar som inte har något med historien att göra, som har fungerat).
  5. Skriv inte läsaren på näsan. Många förklarar för mycket, är övertydliga. Du behöver inte gå in efter varje mening och förklara vad som händer eller hur personerna känner. Låt läsaren dra sina egna slutsatser.
  6. Undvik adverb. Sa hon lent, skrattade hon glatt, fräste hon irriterat. Det blir jobbigt att läsa och övertydligt (se punkt 6). Exempel: ”Jag hatar dig!” skrek hon argt. Om någon skriker att hon hatar dig, så är hon förmodligen arg – du behöver inte förklara alla känslor. Låt läsaren tolka själv.
  7. Undvik klyschor. Klyschor var en gång i tiden finurliga och träffsäkra beskrivningar för något. Men i dag är de slitna, känns trötta. Exempel? Ett hjärta av guld, låtsas som det regnar, inte skarpaste kniven i lådan.
  8. Tänk på tempus. Du kan växla tempus om det är ett medvetet grepp, till exempel kan en perspektivperson vara skriven i nutid, och en annan i dåtid. Dock kan du inte växla tempus i samma kapitel. Jo, förstås om du ska återberätta något eller ha en tillbakablick. Men var noga med tempus!
  9. Kill your darlings. Ett klassiskt författarråd. Ofta blir författare alldeles för förtjusta i stycken som de behåller fast de inte tillför något. När du redigerar ditt utkast (krävs ofta flera omgångar) så måste du vara skoningslös – ta bort sånt som inte behövs. Även om du fått till en bra formulering eller en spännande scen.
  10. DU är GUD i din berättelse. Det här låter så självklart, men jag har hört så många skrivande människor invända mot kritik så här: ”Men han ÄR så gammal”. ”Hon HAR tre systrar.” ”De MÅSTE först göra det där, innan det där kan hända.” NEJ. Inget måste. Det är DU som bestämmer. Om du märker att historien störs av din huvudkaraktärs ålder, kön, yrke, civilstatus osv – ÄNDRA. Om det blir för många systrar att hålla reda på, ta bort några. DU bestämmer! Gör det som krävs för din historia. Inget i din bok händer på riktigt, personerna finns inte (om du nu skriver roman). Ta makten över din egen historia!
  11. Låt andra läsa. Du BLIR blind för din egen text. Låt andra läsa. Ta till dig av det de säger. Om de har invändningar, försvara dig inte, förklara inte. Om inte läsaren förstår eller har synpunkter, så ligger det något i kritiken. Texten tillhör läsaren! Ju tidigare du förstår det, desto bättre för dig själv.

Och sist: Du vill bli antagen av ett förlag. Ja, jag förstår det! Det var min högsta dröm också! Men. Förlag antar inte manus som följer regler till punkt och pricka. Förlag antar manus som berör, väcker känslor, som man inte kan sluta läsa, som är oväntade och överraskande. Förläggare är vanliga människor, dock något mer erfarna läsare. De letar inte efter ”perfekta” manus som följer alla regler. De letar efter manus som de fastnar för, älskar. För de VET att de är vanliga människor. Och om de älskar historien, så kommer andra göra det. Så skriv en bra bok, helt enkelt! (Vilket förstås är lättare sagt än gjort. Betänk att förlagen får cirka 2 000 manus om året från aspirerande författare. Och av dem ger de ut runt 3-4 stycken.)

Strunta i alla regler – skriv din historia! Skriv den så underbart bra att förlagen inte KAN eller VILL säga nej. 

Påskekrim – 25 böcker att läsa i påsk!

I påsk ska man enligt norrmännen läsa spänning. Det tycker jag är en mysig tradition! Jag har därför skrivit ihop en listan över några bra spänningsromaner jag kan rekommendera.

Jag läser ju väldigt mycket spänning. Det var rätt svårt att välja ut – listan hade kunnat bli hur lång som helst! Men jag plockade med några nya som jag nyligen upptäckt, några klassiker, några som man bara måste läsa, och några som jag tycker inte fick den uppmärksamhet de förtjänade när de kom.

Så, helt utan inbördes ordning – här är min påskekrim-lista:

  1. Bakom stängda dörrar av B A ParisEn otroligt nervpirrande historia som knappt går att lägga ifrån sig.
  2. En äkta man av Dennis Lehane Dennis Lehane är fruktansvärt skicklig på att skriva. Det är befriat från klicheer, det är spännande och skrivet med självständighet och en enorm skrivglädje.  
  3. Annabelle av Lina BengtsdotterAnnabelle blev rättmätigt hyllad när den kom. Skickligt skriven. Spännande och oförutsägbar.

  4. Se mig Medusa av Torkel Damhaug

    Norrmanen Torkel har skrivit en riktigt spännande thriller där man inte vet vem man kan lita på. Gillade mycket.

     

  5. Husdjuret av Camilla GrebeVälförtjänt hyllad. En väldigt spännande historia, fint skriven. Jag älskade karaktärerna.

  6. De vackraste av Karin SlaughterI mitt tycke Karin Slaughters bästa. Den här är riktigt spännande, och har en oväntad tvist som jag gillar.

  7. Mörka platser av Gillian FlynnÄlskar Gillian Flynn, och detta är hennes bästa. Tycker att hon är en mästare på den genre jag själv skriver i – psykologisk thriller.

  8. Kvinnan på tåget av Paula HawkinsEn modern klassiker – riktigt, riktigt bra och spännande. Älskar när man inte kan lita på huvudpersonen.

  9. Låt mig ta din hand av Tove AlsterdalTove är en av Sveriges bästa deckarförfattare. Tycker jag. Denna tycker jag mycket om. Kanske hennes bästa.

  10. Nattfåk av Johan TheorinÄlskar att den rör sig på gränsen till det övernaturliga. Läskig och skickligt skriven.

  11. Svek av Karin AlvtegenOckså en modern klassiker, en av de böcker som inspirerade mig att börja skriva i den här genren. Riktigt bra!

  12. Slutet på sommaren av Anders de la MotteTyckte mycket om denna bok av Anders de la Motte. Tidigare hade han skrivit mycket rappare och mer action. Men jag gillar den här, gillar att se hur han utvecklas som författare.

  13. Sekten på dimön av Mariette LindsteinMycket spännande och upprörande om en fiktiv sekt. Mariette vet ju vad hon skriver om, efter 25 år i Scientologerna – och det märks.

  14. Isola av Åsa AvdicEn lite annorlunda spänningsbok, utspelar sig i en nära framtid. Mycket speciell och den fastnar.

  15. Dränkt av Frida Andersson JohanssonLängtar så tills Frida kommer med en ny bok. Tyckte så mycket om denna, som utspelar sig i Segeltorp och har inslag av nordisk mytologi. Spännande!

  16. Hemmet av Mats StrandbergMats är en favorit sedan Cirkeln-trilogin. Hemmet är läskig, men framför allt berörande och fin. Tyckte mycket om.

  17. Du av Caroline KepnesSå skruvad. Så roligt skriven. Spännande.

     

  18. Generation Loss av Elizabeth HandÄlskar Liz antihjältinna. Dekadent, svart, gotisk. Intelligent historia, skickligt skriven. Älskar miljöerna.

  19. Störst av allt av Malin Persson GiolitoHar ni inte läst ännu, så gör det i påsk!

  20. Välkommen hem av Ninni SchulmanTycker om alla Ninnis böcker. Hon skriver så fint, är så duktig på att göra stor dramatik av vanliga människors liv.

  21. Spel av Anna RoosFick alldeles för lite uppmärksamhet när den kom. En thriller som utspelar sig på Handelshögskolan i Stockholm – bara en sån sak!

  22. De Försvunna av Caroline ErikssonCaroline är en otroligt duktig författare. Denna var drömsk, spännande, otäck med ett fantastiskt språk.

  23. Andra andningen av Sofie SarenbrantSofie är fantastisk på att sätta igång en historia, utnyttja oväntade miljöer och skriva så att man inte kan sluta läsa. Det här är en av hennes bästa, utspelar sig under Stockholm maraton och det blir riktigt spännande.

  24. En sax i hjärtat av Marie BengtsCharmig deckare i 50-talsanda. Älskade karaktärerna och miljön.

  25. Gänget av Katarina WennstamJag gillar alla Katarinas böcker, har läst alla. Denna är som vanligt bra och lyfter viktiga frågor, men på ett spännande sätt.

 

Första versionen är skit

Läste ett intressant blogginlägg av Lennart Guldbrandsson om hur man kan hjälpa och stötta en författare. Ett av hans tips är att ta bort stressen kring första utkastet – för det är ändå skit! Så här skriver han bland annat:

”Jag var nyligen på en skola och pratade om skrivande. De flesta av eleverna där tyckte att det var trögt att komma igång, inte för att de saknade idéer, utan för att de hade prestationsångest. De ville vara säkra på att det de skrev matchade potentialen som idén hade. Det gjorde mig glad för det betydde dels att de brydde sig om att det de skrev skulle bli bra, men det gjorde mig också bestört, för att de inte hade lärt sig att förstaversioner är skräp.”

Samtidigt menar han att första utkastet också är guld – här finns de första tankarna, passionen och idéerna. Så här skriver han:

”Det är lätt, med tanke på de fel jag skrev ovan att förstaversioner har, att tänka illa om dem. Men förstaversioner är nödvändiga. I förstaversionen finns så mycket passion, nya tankar man inte hade innan man skrev ner sin idé, saker man inte trodde var möjligt att skriva, experimentlusta (förhoppningsvis) och konstigheter man kan skratta åt, vilket leder till nya uppslag. De är dessutom helt nödvändiga att ta sig igenom.”

Jag håller verkligen med! Om man som skrivande människa inser att texten först måste ut – och att det först är när du har den framför dig som det stora jobbet börjar, då kan det bli lättare att ta sig igenom det första utkastet. Många får aldrig ur sig den där första versionen. De tvivlar, mår dåligt över att det inte blir som de hade tänkt och får dåligt självförtroende. Förmodligen för att de inte riktigt inser att det här inte är slutversionen, utan bara deras första utkast.

Samtidigt finns det massor av värdefullt i det där första utkastet. Mycket som bara kommer, små guldkorn som man senare kan utveckla. Intressanta tankegångar och galna och/eller underbara idéer.

Men som sagt, läser man igenom det man har skrivit brukar man se alla fel och brister, och då är det lätt att tappa sugen. För det är klart att det finns brister! Jag har jobbat med skrivande i hela mitt liv – jag har aldrig skrivit en text som var klar redan från början! Hur kort den än är måste den redigeras, bearbetas, tänkas igenom, ofta skrivas om, rättas till och så vidare.

Skillnaden mellan oss som faktiskt slutför jobbet med att skriva ett helt manus och de som inte gör det tror jag mycket ligger i att vi accepterar att det är dåligt i början, eller åtminstone mindre bra – eller (om jag ska vara diplomatisk) att manuset ännu ”inte nått sin fulla potential”. Vi inser att det kan komma att bli bra (eller i alla fall bättre) sen, när vi får tid att jobba med det. Självklart drabbas även vi av tvivel, ångest och funderingar. För att tycka att texten är skit hör till den kreativa processen.

Det intressanta med Lennarts blogginlägg var att det väckte så många starka känslor när det las ut på Facebook. Många blev nästan indignerade. ”Vad då dåligt? Mitt första utkast är inte dåligt!”

Nej, som sagt, det behöver inte vara dåligt. Men texten kan ju bli så mycket bättre om du sedan jobbar med den! Och det var det som var Lennarts poäng, som jag tolkade det. Och det är så jag ser det. Även om det jag har skrivit är superbra så skulle jag aldrig drömma om att inte jobba igenom det ordentligt innan jag lämnar det till förlaget. Och förlaget (förläggare och redaktör) kommer i sin tur ge sin feedback, som kräver många omarbetningar till. Mer eller mindre. Så är det för i stort sett alla.

Några menade att de bara skriver en gång och sedan är det bra. Det må så vara. Men jag har svårt att tro att de böckerna ges ut på förlag och når många läsare.

Självklart finns det undantag. Genier som säkert klarar att skriva en perfekt bok från början. Har till exempel hört att Leif GW inte redigerar så mycket (säger inte att han inte skulle behöva det, men det är vad jag har hört). Och han lyckas ju rätt bra ändå.

Min övertygelse ändå, efter många, många år som journalist och redaktör – och numera även författare – är att alla texter behöver bearbetas. (Om folk fattade hur mycket det jobbas bara med 3000 tecken långa artiklar …)

Om din text är strålande redan på utkaststadiet – grattis! Nu kan det bara bli ännu bättre. 

Ps. Den här texten är redan redigerad fyra gånger … jag kommer säkert upptäcka fler missar, saker jag vill lägga till, ändra, ta bort – så det lär bli fler redigeringar.

Här har jag skrivit tidigare om redigering.

Här har jag skrivit om struktur för skrivandet.

Mina 15 bästa råd för att sälja artiklar till tidningar

I de författargrupper jag är med i dyker ofta en fråga upp: Hur gör man om man vill sälja artiklar och texter till tidningar? Det är ju en rätt given och relevant fråga för en skrivande människa. Det är svårt att leva på att skriva böcker, och om man gillar att skriva borde man kunna dryga ut kassan genom att skriva kortare texter till tidningar.

Efter 13 år på magasin, och 17 år som utbildad heltidsjournalist, och frilansande journalist längre än så, har jag länge sett det som min mission att förklara hur det går till. För det finns verkligen många konstiga föreställningar där ute.

Det kanske hör till min natur, men alltid när jag ger mig in i något tar jag reda på hur verkligheten ser ut, och så anpassar jag mig efter den – det är så lätt att man blir bitter om man ger sig in i något och TROR en massa, och sedan stöter på motstånd.

Jag har mött otroligt många författare som inte hade en aning om hur författarlivet såg ut eller hur bokbranschen fungerade, som blev tagna på sängen, både över hur mycket jobb det är, hur svårt det är att få kontrakt, hur mycket redigering det är EFTER kontraktet, hur LITE man säljer, och hur LITE pengar det ger. Jag förstår det! För det är ju verkligen inte som de flesta tror. Men jag var aldrig förvånad, för jag hade gjort min research. Det enda som egentligen har förvånat mig sedan jag blev författare var att mitt förlag lyckades sälja mig till fem länder redan första hösten. Det hade jag ALDRIG räknat med!

Jag tar helt enkelt alltid reda på hur det ser ut när jag ger mig in i något. Och jag tror aldrig att det är lätt!

Kanske är det därför jag har ett så stort behov av att alltid svara i alla trådar i författargrupperna när frågan om hur man säljer texter till tidningar dyker upp?

Man får ta eller rata min råd bäst man vill och jag utger mig inte för att vara en allvetande expert – det finns säkert redaktörer som tänker helt annorlunda än jag. Men jag har ändå jobbat med magasin, som ansvarig redaktör, i cirka 13 år. Jag har tagit emot frilansidéer dagligen under denna tid. Jag har själv frilansat i många år, och skickat mängder med förslag. Jag förfinade min teknik under denna tid, och lyckades mitt sista år som frilans få ja på i snitt 97 procent av alla mina idéer (det gjorde jag genom att enbart skicka idéer som var så pass bra, och rätt presenterade, till rätt magasin, att de inte skulle kunna säga nej – samt att jag hade jobbat upp ett rykte om mig själv som väldigt lättjobbad och en sådan som alltid levererade och lämnade i tid).

Här är mina 15 bästa råd till dig som vill sälja artiklar till tidningar:

  1. Ring aldrig – mejla! 
    Tidningsredaktioner i dag är svårt nedbantade, tiden är otroligt knapp, INGEN har tid med ett samtal. Mejla!
  2. Skriv aldrig till chefredaktören – vänd dig till redaktionschefen
    Det är hen som är operativt ansvarig över produktionen av tidningen. Chefredaktören har oftast ett mer övergripande ansvar för och en representativ roll på tidningen. Det är redaktionschefen som gör själva tidningen tillsammans med redaktionen.
  3. Ha en konkret idé – vad vill du skriva om?
    Din idé ska kunna förklaras i helst en rubrik, men åtminstone i en ingress. Och en ingress får vara högst 3 korta meningar. Om du inte kan förklara din idé på detta utrymme, har du ingen bra idé och du har inte lyckats vinkla det på rätt sätt. Tänk hissversionen (se blogginlägg här), du måste kunna förklara vad du vill göra på bara några meningar. Det blir annars omöjligt för tidningen att presentera din artikel i tidningen – det kommer att kännas spretigt och få kommer att vilja läsa, detta vet alla redaktörer, så de tackar direkt nej till otydliga, spretiga, långa idéer.
  4. Se till att ha en tydlig vinkel
    Idén ska ha en tydlig vinkel, och vara anpassad efter den tidning du kontaktar. Handlar tidningen om hundar, ska den ha en tydlig hundvinkel, är det en lokaltidning, ska idén ha en tydlig koppling till orten, är det en tidning för kvinnor 50+ ska den ha en koppling till kvinnor 50+, är det en träningstidning ska det ha en träningsvinkel – ja, ni kanske fattar (ändå är det otroligt många som INTE fattar detta…).
  5. Lär känna tidningen du vill skriva för
    Vad finns det för vinjetter i tidningen? Vilka avdelningar i tidningen finns det? Brukar de ha sådana reportage/artiklar du tänker föreslå? Om inte, varför skulle de i ditt fall göra ett undantag (det KAN de göra, men då ska du verkligen komma med något bra). Hur brukar reportagen se ut, hur brukar de vara uppbyggda? Är det långa texter? Är det många faktarutor? Vad har de för sorts språk? Använd denna kunskap när du sätter idén och vinkeln! Skicka ALDRIG massmejl med en idé till flera tidningar! INGEN kommer att tacka ja.
  6. Var kortfattad och distinkt i din kontakt
    Skriv ett kort mejl. Enkel, snabb presentation, kortfattat din idé och vinkel. Strunta i värdeord som att du har en fantastiskt intressant historia att berätta, nämn heller inga oväsentligheter som att du älskar att skriva, eller antyd att det vore bra och nyttigt för dig att skriva för just deras tidning. Vad redaktören vill veta är om du kan bidra till deras tidning, inte vad tidningen kan göra för dig.
  7. Skicka aldrig färdiga texter
    Ytterst få tidningar vill ha färdiga jobb. Tidningen vill vara med och påverka utformandet, antal tecken, vinkel, upplägg och så vidare. Du behöver INTE vara rädd att en tidning snor din färdiga text. Har aldrig varit med om att jag någonsin ens skulle ha velat ha en färdig text. Under alla år som redaktör har jag köpt kanske tre färdiga texter. Högst en har blivit okej i tidningen, och det var en personlig text av en framstående tv-personlighet och hörde till det där undantaget jag skrev om under punkt 5.
  8. Ha ALLTID signatur i ditt mejl
    Förvånansvärt många har under min redaktörskarriär signerat sina mejl med förnamn. Enbart. Det har alltid förvånat mig. Kan säga att jag konsekvent tackat nej till frilansidéer som getts med bara ett förnamn som avsändare. Hur ska jag som redaktör över huvud taget kunna veta VEM det är som vill jobba för mig om jag inte ens har ett efternamn? Om jag ska inleda en affärsöverenskommelse med någon (vilket det faktiskt är om jag som redaktör tackar ja till att köpa en artikel) så vill jag ha alla namn och kontaktuppgifter lätt tillgängliga. OM jag skulle behöva ringa och kolla en grej snabbt, måste telefonnummer och sådant stå i mejlet. Ställ in så att din signatur alltid syns, även när du svarar på ett mejl. Det upplevs som mycket proffsigare om företaget som kontaktar tidningen (ja, du är ett företag) har en tydlig avsändare. Om du själv skulle köpa något digitalt, skulle du väl vilja veta att du kan kontakta den du köper av?
  9. Räkna med ett nej, och att nejet kan ta tid
    De tidningar jag har jobbat på har fått mellan 3–10 idéer om dagen. Ibland fler. Som redaktör köpte jag kanske in 4–5 idéer om året. Det betyder att av 100 idéer så fick ungefär 97 nej. Av dessa var cirka 90 fullständigt usla idéer. Vissa hade gjort alla rätt, men vi tackade ändå nej, för att det inte passade just då. (Ungefär som i bokbranschen.) Nejet kan också dröja. Alla frilansidéer är ju obeställt material. Redaktörerna har fullt upp med att göra tidningen och ta hand om det beställda materialet. Det obeställda kommer alltid i sista hand. Jämför det med hur du själv hantera inköp. Du prioriterar de köp du själv bestämt dig för, affärer du själv har sökt upp, framför försäljare som ringer på din telefon eller på din dörr och vill sälja något du inte har bett om.
  10. Får du ja, gör upp om HUR jobbet ska göras
    Gör upp om antal tecken, vinkel, hur jobbet ska göras ut, ska det vara någon lista? Faktaruta? Bilder? Bildtexter? Fråga även om redaktören inte säger något. Risken är att det är en dålig redaktör som inte är tydlig med vad hen beställer – och det kommer att drabba er båda.
  11. Gör upp om pris innan du börjar skriva
    Både för din och redaktörens skull – diskutera priset direkt när redaktören sagt ja. Börja inte jobba förrän ni har kommit överens om pris.
  12. Leverera det du har lovat!
    Ett ja är en biljett in. Nu har du verkligen chansen! Leverera det ni har kommit överens om. Det kan tyckas märkligt, det finns så många frilansjournalister, ändå vittnar alla redaktörer jag känner om att det är svårt att hitta bra frilansare! De som funkar använder man därför gång efter gång. Håll deadline, håll antal tecken, håll vinkeln – gör helt enkelt exakt det ni kommit överens om. Freerida inte!!! Har varit med om det så många gånger. Stylister som ”kände” för att göra ett jeansjobb istället för ett klänningsjobb. Journalister som ändrade vinkeln för att de dök på ett ”mer intressant” spår. Redaktören har helhetsbilden av tidningen, av det numret, ett helikopterperspektiv som du helt saknar. Om du ändrar vinkel kan det jobb du lämnar krocka med ett annat jobb i tidningen, och redaktören sliter sitt hår. OM du skulle vilja ändra vinkel under resans gång – hör av dig till redaktören och fråga. På ett ödmjukt sätt, kom ihåg att det är redaktören som bestämmer VAD den vill köpa. Lova aldrig något du inte kommer att uppfylla!
  13. Betalning enligt frilansrekommendationerna?
    Ja, ungefär, men något under skulle jag säga, om man ska vara realistisk. Du får betalt efter hur lång tid det tar att göra jobbet (räknat på dagar eller timmar, oftast dagar). Och här är det viktigt att komma ihåg: Du får inte betalt för hur länge det tar DIG att göra jobbet. Du får betalt enligt en bedömning över hur lång tid det skulle ta för en redaktör/reporter på tidningen att göra ett jobb. En intervju inklusive research, 6000–7000 tecken – en dags betalning ungefär.
  14. Räkna med efterjobb
    När du har lämnat din text kommer redaktören att läsa, och säkerligen ha synpunkter. Räkna med att du måste skriva om en del, komplettera, förtydliga, rätta eller vad det nu är.
  15. Räkna med att tidningen sedan skriver om
    Alla texter redigeras. Mer eller mindre. Vissa skrivs om rejält, kortas rejält. Du får inte se din journalistiska text som ditt personliga konstverk och bli stött om något ändras. Texten ska passa i tidningen du skriver för, den ska passa in i sitt sammanhang, bland de andra jobben i tidningen. Om du är känslig, be att få den redigerade texten skickad till dig. Men mitt råd är att inte bråka om den är ändrad, tvärtom brukade jag jämföra min råtext med den av tidningen redigerade texten och se den senare som facit – för att lära mig till nästa gång. Vad har ändrats? Fundera på varför? Det är nyttigt och lärorikt och gör dig till en bättre frilansjournalist.

Det är rätt otacksamt att vara frilansjournalist och skriva för tidningar. Så är det. Och jag vet att många frilansare har tröttnat och är förbannade på hur det ser ut i dag. Jag kan verkligen förstå det! Därför är mitt råd till alla författarvänner att de läser på innan de ger sig in i det här. Det är inte världens enklaste ”extrainkomst” för författare. Det finns otroligt duktiga, erfarna frilansjournalister där ute i dag som kämpar för att överleva. Bli inte förvånad om du inte har vad som krävs – eller inte lyckas direkt. Det tar många, många år.

Hur ska manuset se ut?

Det är många skrivande människor som undrar hur ett manus ska se ut när det skickas till förlag. Det enkla svaret är: Snyggt och prydligt. Men okej, om vi borrar lite djupare – här är mina tankar kring det. Och för att vara tydlig – jag sitter inte inne med det ultimata svaret, ta till er det ni vill ta till er och strunta i resten!

  1.  Se till att ditt manus är ordentligt korrat! Några enstaka korrfel är okej, eller snarare, oundvikliga. Men i min värld är det respektlöst att skicka in en slarvig text. Gå igenom den flera gånger och rensa bort de flesta felen.
  2. Kolla noga hur respektive förlag vill ha manuset inskickat till sig – per post, eller per mejl. Följ anvisningarna.
  3. Kolla att din genre stämmer med förlagets utgivning. Ingen idé att skicka en diktsamling till ett förlag som inte ger ut poesi. Eller att skicka en deckare till ett fantasy-förlag. Att skicka till random förlag utan att kolla upp sånt innan ses som väldigt slött och nonchalant.
  4. Gör inga typograferingar. Alltså rubriker och mellanrubriker i annan storlek, annat typsnitt.
  5. Om du vill ha indrag vid nytt stycke, ställ in så att det blir automatiskt. Gör absolut inga tabbar eller tre mellanslag – sånt måste rensas bort manuellt innan sättning och det är bara krångligt.
  6. Var extra noga med början. Se till att den blir så pass intressant att förlaget vill läsa vidare. De flesta manus blir aldrig igenomlästa från början till slut. Du har inte råd att ha en seg och tråkig början. De läser lite i början, om det verkar intressant så bläddrar de lite till, slår upp några sidor på måfå. Om de gillar det de läser hamnar du i den lilla, lilla högen med manus som de faktiskt kommer att läsa. Av cirka 2000 manus under ett år, hamnar kanske 20-30 i den där högen. Av dessa blir 3-4 utgivna. Så slarva inte med början!
  7. Använd 1,5 radavstånd och ett vanligt, enkelt typsnitt. Helst ett med seriffer (det anses vara lättare att läsa än utan – och lättläst ska det vara!).
  8. Gör extra stora marginaler. Om du hör till de lyckliga att förlaget blir så nyfikna att de vill läsa hela manuset så vill de kunna anteckna i marginalen.
  9. Skicka med ett följebrev på max en A4. Vad som ska stå där? Det har jag skrivit om här.

Lycka till!

När är man klar?

En vanlig föreställning när det gäller författarskap är att man skriver en bok och sedan är den klar. Jag minns när jag första gången gick ut och berättade att jag hade skrivit klart ett manus, från början till slut. Då frågade väldigt många: ”Jaha, har den kommit ut nu?”

För det första är det ju inte alls säkert att det blir en bok som kommer ut bara för att man har skrivit klart en historia.

För det andra så är ju boken inte klar bara för att man har skrivit klart själva historien. Det är ju då det stora jobbet börjar.

Jag tror inte folk inser hur otroligt mycket jobb det är med en bok. Att över huvud taget komma i första målet, att skriva klart till slutet, det i sig är en bedrift och inte många klarar det. Därefter måste man ha tålamodet att jobba igenom sin text ett stort antal gånger. Jag tror att jag har skrivit igenom min första bok säkert 20 gånger. Och slängt minst två tredjedelar och skrivit till en massa text. Och det var bara INNAN jag fick kontrakt.

Om man nu hör till de lyckliga få som får ett bokkontrakt (några promille av de som skickar in) så börjar nästa stora vända med boken. Jag skrev om stora delar av min bok efter att jag hade fått kontrakt. Jag och min förläggare gick igenom den flera gånger. Och nej, det är inte hen som ändrar, utan jag. Och ja, det är jag som bestämmer om jag vill ändra eller inte. Ingen tvingar dig. Men om man är debutant kan det vara värt att lyssna på en erfaren förläggare, annars är man (tycker jag) lite korkad, minst sagt.

När förläggaren tycker att boken känns tillräckligt färdig går den till redaktör. Redaktören kan också ha både små och stora synpunkter. I mitt fall gick jag över boken en gång till. Därefter gick redaktören igenom den, och slog ner på alla småsaker. Rena felstavningar, upprepningar, klyschor, felaktigheter, tog bort småord och så vidare. Eller snarare, hon föreslog vad jag skulle ändra, sedan var det jag som fick ändra om jag ville. Och till 99% gjorde jag som hen föreslog.

Men det är inte slut efter det. För då är det korrekturet, och jag läste igenom det en gång till.

Så, när är boken klar? Ja, den är klar först när den går till tryck. Då kan man inte påverka mer. Och då, kan jag lova, är man ganska trött på sin text.

Min uppföljare befinner sig i förläggarskedet. Jag har alltså redaktör och korrekturet kvar. Till tryck går den någon gång i vår. Då är den klar!

Struktur för skrivandet

dator1

Hur gör du när du skriver? Är en vanlig fråga. Många tror att författare har allt i huvudet och sedan bara plitar ner ord för ord tills det är klart. Min verklighet är så långt ifrån det den kan komma!

Det finns hur många metoder som helst för att skriva en roman. Kanske lika många som det finns författare? Jag tror inte ens att alla författare gör exakt likadant varje gång. Det gör inte jag – men så är jag ju rätt ny, jag försöker lära mig och bli bättre och smartare hela tiden.

Trots att det finns så många olika metoder så kan man nog ändå skilja på två vanliga sätt: Det planerade skrivandet och det associativa skrivandet.

Det associativa sättet är när man bara skriver. Författaren vet inte själv hur det ska gå, hur det ska sluta, vad karaktärerna ska göra. Jag vet många som lyckas med detta, men kanske fler som misslyckas. För det är svårt! Det tar ofta mycket längre tid. Och det kräver ofta mycket redigering, för att få historien att hänga ihop. Å andra sidan så kanske det blir bättre för att det tar tid? Historien växer fram, karaktärerna lever sitt eget liv. Ja, jag tror att för dem som lyckas kan det säkert vara väldigt lustfyllt och spännande att skriva på det här sättet. Jag tror dock att det funkar mycket bättre för författare som skriver romaner, snarare än för dem som skriver spänning/deckare/thrillers. I en vanlig roman kan vad som helst hända, det behöver inte nödvändigtvis hänga ihop på samma sätt som i en spänningsroman. Skriver man spänning så måste man tänkte på kontraktet man har med läsaren. Kontraktet, undrar du. Jo, så fort en läsare öppnar en bok i spänningsgenren, tar den på sig ett par spänningsglasögon och börjar leta ledtrådar. Inget som händer får vara slumpmässigt, allt betyder något. Sedan kan många händelser och personer vara villospår, men risken är stor att läsaren blir besviken om det läggs ut för många trådar som sedan inte knyts ihop. Eller om gåtan inte får sin upplösning, eller om den inte har med det som har stått i boken att göra. Det går till exempel inte att ha ett långt kapitel där en ny karaktär ingående presenteras som sedan försvinner ur historien och inte har någon betydelse för berättelsen. Kontraktet innebär att man som författare till spänningslitteratur måste vara väldigt strukturerad och medveten när man skriver.

Det planerade skrivandet är något jag föredrar – mycket för att det faktiskt ska bli något, jag litar inte på att jag ska komma på allt eftersom – eller att det då ska hänga ihop. Många planerar nog, i olika grad, och som sagt kan det planeras på tusen olika sätt. Så, jag tänkte berätta om mitt sätt (just nu).

lego-1108908_960_720

Här är mina 5 byggstenar:

  1. Synopsis – hela historien, vad sätter igång den, vad händer, hur slutar det. Ganska kortfattat skriver jag ner detta.
  2. Personkort – vilka karaktärer ska vara med, hur är de? Jag måste lära känna dem, alla måste ha styrkor och svagheter, något som driver dem. Drivkrafter är viktiga! Karaktärerna måste också ha en utveckling under historiens gång. De kan inte vara statiska, förbli de samma som de var när berättelsen börjar. Så det funderar jag på, vad driver varje person och hur utvecklas varje person?
  3. Konfliktkarta – Alla karaktärer förhåller sig till de andra, därför brukar jag göra en konfliktkarta över alla mina karaktärer. Och med konflikt menar jag inte att alla ska bråka med varandra. Men det ska krocka, gnissla, uppstå situationer som kan driva historien framåt. I vissa fall kan det vara olika personlighetsdrag – en är tyst och tillbakadragen, en är framåt och gåpåig. En vanlig konflikt är ju att någon vill ta reda på sanningen, medan någon annan vill dölja den. Om det finns konflikter mellan personerna är det lättare att driva historien framåt – och framåt måste man hela tiden. Särskilt när man skriver spänning!
  4. Händelseförlopp/handlingslinje – Jag berättar kortfattat händelseförloppet för mig själv, skriver ner det. Det här är ju inte samma som synopsis, för det kan ju vara så att vi kommer in i historien när halva förloppet redan har hänt, det finns ju ett förflutet. Varje sak som händer påverkar historien och karaktärerna framåt. JAG som författare måste veta vad som har hänt. I både min första thriller och den jag har skrivit nu finns det ju många saker i det förflutna som påverkar nutiden. Allt det skriver jag ner.
  5. Lista över scenerna – när jag skriver tänker jag mig historien som en film, med olika scener. Varje scen berättar något och för historien framåt. Jag skriver alltså ner från 1 och framåt vad varje scen ska innehålla. I början behöver det inte vara så detaljerat, men ju längre in i historien jag kommer så dyker det upp nya trådar och händelser, som jag kommer på. Då kan jag lägga till i en tidigare scen. Även om jag inte skriver det på studs så gör jag en anteckning i listan. Till exempel: Scen 4: lägg till den här och den här ledtråden, bygg in den här karaktären, den ska säga si eller så. När jag har skrivit en scen markerar jag den scenen med gult i listan. Om det är något som ska läggas till är det fortfarande vitt. Då har jag koll på att jag får med allt. Scenerna gestaltar jag sedan fram, undviker att berätta vad som händer. Jag vill visa. Läsaren ska vara med i scenen, som om den tittade på en film – se, lyssna, känna, lukta … Närvaro är viktigt.

I början behöver ingen av de här byggstenarna vara särskilt utbyggda. Det kan vara rätt kortfattat. Jag kanske inte är helt klar över alla karaktärer, någon kanske är väldigt luddig, jag vet ännu inte vad den har för funktion, hur jag kan använda mig av den. Kanske vet jag inte exakt hur det ska sluta, kanske har jag inte kommit på alla sidohistorier, eller gjort alla kopplingar. Mycket kommer jag på allt eftersom, och bygger in i min struktur. Men jag vet ändå på ett ungefär vart jag ska. Och jag har ändå ett hum om vilka mina personer är. Sedan kanske jag under resans gång kommer på en briljant idé att någon ska vara på ett helt annat sätt, eller att historien ska vika av på ett helt nytt spår – men jag har stommen klar. Jag vet vad som sätter igång historien, och ungefär vart den ska gå, vart det ska sluta.

images

Det här systemet gör att jag sällan drabbas av skrivkramp. Jag sitter aldrig och stirrar på ett vitt dokument utan att ha en aning om vad jag ska skriva. Jag har förstås andra problem, som att variera språket (skitsvårt att gestalta en spänd, skrämd karaktär, när hen mest hela tiden är det…). Så även om jag har bra struktur så är det inte lätt. Men hade jag inte gjort så här, utan bara skrivit på, tror jag att det hade varit mycket, mycket svårare!

Om du som läser också skriver, vore det väldigt intressant att få läsa om hur du gör! 

Skrivarskolan på Crimetime

crimetime

Nu när jag har lämnat in mitt manus till min förläggare på Norstedts har jag haft tid att syssla med lite annat.

Framför allt har jag jobbat med Crimetime – den stora deckarfestivalen på Gotland i augusti. Jag ska nämligen leda skrivarskolan där i två dagar! Ser så otroligt mycket fram emot det! Några av våra absolut största och bästa deckarförfattare kommer dit och ger sina bästa tips. Jag vet ju att man aldrig kan få för mycket inspiration eller råd från de etablerade när man själv är en aspirerande författare! Själv är jag fortfarande så att jag slukar allt jag hittar som handlar om skrivande, särskilt när det kommer från författarna själva. Man vill ju veta hur de gjorde, vad de gör rätt, hur det funkar för dem – eller hur?

Nu har besökarna på Skrivarskolan en unik möjlighet att få höra Viveca Sten, Johan Theorin, Anna Jansson, Ninni Schulman, Malin Persson Giolito, Denise Rudberg, Emelie Schepp, Marianne Cedervall och deckarnestorn (och min skrivarlärare) Sören Bondeson berätta om hur de gör!

I två dagar ska jag få hänga med dem här och leda den här skrivarskolan. Jag kommer också ha ett samtal på scen med några förläggare och agenter – hur spännande och intressant som helst!

Ni som skriver, och drömmer om att få ge ut er bok – ni borde verkligen komma till Gotland i sommar!

Läs allt om Skrivarskolan här!