Första versionen är skit

Läste ett intressant blogginlägg av Lennart Guldbrandsson om hur man kan hjälpa och stötta en författare. Ett av hans tips är att ta bort stressen kring första utkastet – för det är ändå skit! Så här skriver han bland annat:

”Jag var nyligen på en skola och pratade om skrivande. De flesta av eleverna där tyckte att det var trögt att komma igång, inte för att de saknade idéer, utan för att de hade prestationsångest. De ville vara säkra på att det de skrev matchade potentialen som idén hade. Det gjorde mig glad för det betydde dels att de brydde sig om att det de skrev skulle bli bra, men det gjorde mig också bestört, för att de inte hade lärt sig att förstaversioner är skräp.”

Samtidigt menar han att första utkastet också är guld – här finns de första tankarna, passionen och idéerna. Så här skriver han:

”Det är lätt, med tanke på de fel jag skrev ovan att förstaversioner har, att tänka illa om dem. Men förstaversioner är nödvändiga. I förstaversionen finns så mycket passion, nya tankar man inte hade innan man skrev ner sin idé, saker man inte trodde var möjligt att skriva, experimentlusta (förhoppningsvis) och konstigheter man kan skratta åt, vilket leder till nya uppslag. De är dessutom helt nödvändiga att ta sig igenom.”

Jag håller verkligen med! Om man som skrivande människa inser att texten först måste ut – och att det först är när du har den framför dig som det stora jobbet börjar, då kan det bli lättare att ta sig igenom det första utkastet. Många får aldrig ur sig den där första versionen. De tvivlar, mår dåligt över att det inte blir som de hade tänkt och får dåligt självförtroende. Förmodligen för att de inte riktigt inser att det här inte är slutversionen, utan bara deras första utkast.

Samtidigt finns det massor av värdefullt i det där första utkastet. Mycket som bara kommer, små guldkorn som man senare kan utveckla. Intressanta tankegångar och galna och/eller underbara idéer.

Men som sagt, läser man igenom det man har skrivit brukar man se alla fel och brister, och då är det lätt att tappa sugen. För det är klart att det finns brister! Jag har jobbat med skrivande i hela mitt liv – jag har aldrig skrivit en text som var klar redan från början! Hur kort den än är måste den redigeras, bearbetas, tänkas igenom, ofta skrivas om, rättas till och så vidare.

Skillnaden mellan oss som faktiskt slutför jobbet med att skriva ett helt manus och de som inte gör det tror jag mycket ligger i att vi accepterar att det är dåligt i början, eller åtminstone mindre bra – eller (om jag ska vara diplomatisk) att manuset ännu ”inte nått sin fulla potential”. Vi inser att det kan komma att bli bra (eller i alla fall bättre) sen, när vi får tid att jobba med det. Självklart drabbas även vi av tvivel, ångest och funderingar. För att tycka att texten är skit hör till den kreativa processen.

Det intressanta med Lennarts blogginlägg var att det väckte så många starka känslor när det las ut på Facebook. Många blev nästan indignerade. ”Vad då dåligt? Mitt första utkast är inte dåligt!”

Nej, som sagt, det behöver inte vara dåligt. Men texten kan ju bli så mycket bättre om du sedan jobbar med den! Och det var det som var Lennarts poäng, som jag tolkade det. Och det är så jag ser det. Även om det jag har skrivit är superbra så skulle jag aldrig drömma om att inte jobba igenom det ordentligt innan jag lämnar det till förlaget. Och förlaget (förläggare och redaktör) kommer i sin tur ge sin feedback, som kräver många omarbetningar till. Mer eller mindre. Så är det för i stort sett alla.

Några menade att de bara skriver en gång och sedan är det bra. Det må så vara. Men jag har svårt att tro att de böckerna ges ut på förlag och når många läsare.

Självklart finns det undantag. Genier som säkert klarar att skriva en perfekt bok från början. Har till exempel hört att Leif GW inte redigerar så mycket (säger inte att han inte skulle behöva det, men det är vad jag har hört). Och han lyckas ju rätt bra ändå.

Min övertygelse ändå, efter många, många år som journalist och redaktör – och numera även författare – är att alla texter behöver bearbetas. (Om folk fattade hur mycket det jobbas bara med 3000 tecken långa artiklar …)

Om din text är strålande redan på utkaststadiet – grattis! Nu kan det bara bli ännu bättre. 

Ps. Den här texten är redan redigerad fyra gånger … jag kommer säkert upptäcka fler missar, saker jag vill lägga till, ändra, ta bort – så det lär bli fler redigeringar.

Här har jag skrivit tidigare om redigering.

Här har jag skrivit om struktur för skrivandet.

Mina 15 bästa råd för att sälja artiklar till tidningar

I de författargrupper jag är med i dyker ofta en fråga upp: Hur gör man om man vill sälja artiklar och texter till tidningar? Det är ju en rätt given och relevant fråga för en skrivande människa. Det är svårt att leva på att skriva böcker, och om man gillar att skriva borde man kunna dryga ut kassan genom att skriva kortare texter till tidningar.

Efter 13 år på magasin, och 17 år som utbildad heltidsjournalist, och frilansande journalist längre än så, har jag länge sett det som min mission att förklara hur det går till. För det finns verkligen många konstiga föreställningar där ute.

Det kanske hör till min natur, men alltid när jag ger mig in i något tar jag reda på hur verkligheten ser ut, och så anpassar jag mig efter den – det är så lätt att man blir bitter om man ger sig in i något och TROR en massa, och sedan stöter på motstånd.

Jag har mött otroligt många författare som inte hade en aning om hur författarlivet såg ut eller hur bokbranschen fungerade, som blev tagna på sängen, både över hur mycket jobb det är, hur svårt det är att få kontrakt, hur mycket redigering det är EFTER kontraktet, hur LITE man säljer, och hur LITE pengar det ger. Jag förstår det! För det är ju verkligen inte som de flesta tror. Men jag var aldrig förvånad, för jag hade gjort min research. Det enda som egentligen har förvånat mig sedan jag blev författare var att mitt förlag lyckades sälja mig till fem länder redan första hösten. Det hade jag ALDRIG räknat med!

Jag tar helt enkelt alltid reda på hur det ser ut när jag ger mig in i något. Och jag tror aldrig att det är lätt!

Kanske är det därför jag har ett så stort behov av att alltid svara i alla trådar i författargrupperna när frågan om hur man säljer texter till tidningar dyker upp?

Man får ta eller rata min råd bäst man vill och jag utger mig inte för att vara en allvetande expert – det finns säkert redaktörer som tänker helt annorlunda än jag. Men jag har ändå jobbat med magasin, som ansvarig redaktör, i cirka 13 år. Jag har tagit emot frilansidéer dagligen under denna tid. Jag har själv frilansat i många år, och skickat mängder med förslag. Jag förfinade min teknik under denna tid, och lyckades mitt sista år som frilans få ja på i snitt 97 procent av alla mina idéer (det gjorde jag genom att enbart skicka idéer som var så pass bra, och rätt presenterade, till rätt magasin, att de inte skulle kunna säga nej – samt att jag hade jobbat upp ett rykte om mig själv som väldigt lättjobbad och en sådan som alltid levererade och lämnade i tid).

Här är mina 15 bästa råd till dig som vill sälja artiklar till tidningar:

  1. Ring aldrig – mejla! 
    Tidningsredaktioner i dag är svårt nedbantade, tiden är otroligt knapp, INGEN har tid med ett samtal. Mejla!
  2. Skriv aldrig till chefredaktören – vänd dig till redaktionschefen
    Det är hen som är operativt ansvarig över produktionen av tidningen. Chefredaktören har oftast ett mer övergripande ansvar för och en representativ roll på tidningen. Det är redaktionschefen som gör själva tidningen tillsammans med redaktionen.
  3. Ha en konkret idé – vad vill du skriva om?
    Din idé ska kunna förklaras i helst en rubrik, men åtminstone i en ingress. Och en ingress får vara högst 3 korta meningar. Om du inte kan förklara din idé på detta utrymme, har du ingen bra idé och du har inte lyckats vinkla det på rätt sätt. Tänk hissversionen (se blogginlägg här), du måste kunna förklara vad du vill göra på bara några meningar. Det blir annars omöjligt för tidningen att presentera din artikel i tidningen – det kommer att kännas spretigt och få kommer att vilja läsa, detta vet alla redaktörer, så de tackar direkt nej till otydliga, spretiga, långa idéer.
  4. Se till att ha en tydlig vinkel
    Idén ska ha en tydlig vinkel, och vara anpassad efter den tidning du kontaktar. Handlar tidningen om hundar, ska den ha en tydlig hundvinkel, är det en lokaltidning, ska idén ha en tydlig koppling till orten, är det en tidning för kvinnor 50+ ska den ha en koppling till kvinnor 50+, är det en träningstidning ska det ha en träningsvinkel – ja, ni kanske fattar (ändå är det otroligt många som INTE fattar detta…).
  5. Lär känna tidningen du vill skriva för
    Vad finns det för vinjetter i tidningen? Vilka avdelningar i tidningen finns det? Brukar de ha sådana reportage/artiklar du tänker föreslå? Om inte, varför skulle de i ditt fall göra ett undantag (det KAN de göra, men då ska du verkligen komma med något bra). Hur brukar reportagen se ut, hur brukar de vara uppbyggda? Är det långa texter? Är det många faktarutor? Vad har de för sorts språk? Använd denna kunskap när du sätter idén och vinkeln! Skicka ALDRIG massmejl med en idé till flera tidningar! INGEN kommer att tacka ja.
  6. Var kortfattad och distinkt i din kontakt
    Skriv ett kort mejl. Enkel, snabb presentation, kortfattat din idé och vinkel. Strunta i värdeord som att du har en fantastiskt intressant historia att berätta, nämn heller inga oväsentligheter som att du älskar att skriva, eller antyd att det vore bra och nyttigt för dig att skriva för just deras tidning. Vad redaktören vill veta är om du kan bidra till deras tidning, inte vad tidningen kan göra för dig.
  7. Skicka aldrig färdiga texter
    Ytterst få tidningar vill ha färdiga jobb. Tidningen vill vara med och påverka utformandet, antal tecken, vinkel, upplägg och så vidare. Du behöver INTE vara rädd att en tidning snor din färdiga text. Har aldrig varit med om att jag någonsin ens skulle ha velat ha en färdig text. Under alla år som redaktör har jag köpt kanske tre färdiga texter. Högst en har blivit okej i tidningen, och det var en personlig text av en framstående tv-personlighet och hörde till det där undantaget jag skrev om under punkt 5.
  8. Ha ALLTID signatur i ditt mejl
    Förvånansvärt många har under min redaktörskarriär signerat sina mejl med förnamn. Enbart. Det har alltid förvånat mig. Kan säga att jag konsekvent tackat nej till frilansidéer som getts med bara ett förnamn som avsändare. Hur ska jag som redaktör över huvud taget kunna veta VEM det är som vill jobba för mig om jag inte ens har ett efternamn? Om jag ska inleda en affärsöverenskommelse med någon (vilket det faktiskt är om jag som redaktör tackar ja till att köpa en artikel) så vill jag ha alla namn och kontaktuppgifter lätt tillgängliga. OM jag skulle behöva ringa och kolla en grej snabbt, måste telefonnummer och sådant stå i mejlet. Ställ in så att din signatur alltid syns, även när du svarar på ett mejl. Det upplevs som mycket proffsigare om företaget som kontaktar tidningen (ja, du är ett företag) har en tydlig avsändare. Om du själv skulle köpa något digitalt, skulle du väl vilja veta att du kan kontakta den du köper av?
  9. Räkna med ett nej, och att nejet kan ta tid
    De tidningar jag har jobbat på har fått mellan 3–10 idéer om dagen. Ibland fler. Som redaktör köpte jag kanske in 4–5 idéer om året. Det betyder att av 100 idéer så fick ungefär 97 nej. Av dessa var cirka 90 fullständigt usla idéer. Vissa hade gjort alla rätt, men vi tackade ändå nej, för att det inte passade just då. (Ungefär som i bokbranschen.) Nejet kan också dröja. Alla frilansidéer är ju obeställt material. Redaktörerna har fullt upp med att göra tidningen och ta hand om det beställda materialet. Det obeställda kommer alltid i sista hand. Jämför det med hur du själv hantera inköp. Du prioriterar de köp du själv bestämt dig för, affärer du själv har sökt upp, framför försäljare som ringer på din telefon eller på din dörr och vill sälja något du inte har bett om.
  10. Får du ja, gör upp om HUR jobbet ska göras
    Gör upp om antal tecken, vinkel, hur jobbet ska göras ut, ska det vara någon lista? Faktaruta? Bilder? Bildtexter? Fråga även om redaktören inte säger något. Risken är att det är en dålig redaktör som inte är tydlig med vad hen beställer – och det kommer att drabba er båda.
  11. Gör upp om pris innan du börjar skriva
    Både för din och redaktörens skull – diskutera priset direkt när redaktören sagt ja. Börja inte jobba förrän ni har kommit överens om pris.
  12. Leverera det du har lovat!
    Ett ja är en biljett in. Nu har du verkligen chansen! Leverera det ni har kommit överens om. Det kan tyckas märkligt, det finns så många frilansjournalister, ändå vittnar alla redaktörer jag känner om att det är svårt att hitta bra frilansare! De som funkar använder man därför gång efter gång. Håll deadline, håll antal tecken, håll vinkeln – gör helt enkelt exakt det ni kommit överens om. Freerida inte!!! Har varit med om det så många gånger. Stylister som ”kände” för att göra ett jeansjobb istället för ett klänningsjobb. Journalister som ändrade vinkeln för att de dök på ett ”mer intressant” spår. Redaktören har helhetsbilden av tidningen, av det numret, ett helikopterperspektiv som du helt saknar. Om du ändrar vinkel kan det jobb du lämnar krocka med ett annat jobb i tidningen, och redaktören sliter sitt hår. OM du skulle vilja ändra vinkel under resans gång – hör av dig till redaktören och fråga. På ett ödmjukt sätt, kom ihåg att det är redaktören som bestämmer VAD den vill köpa. Lova aldrig något du inte kommer att uppfylla!
  13. Betalning enligt frilansrekommendationerna?
    Ja, ungefär, men något under skulle jag säga, om man ska vara realistisk. Du får betalt efter hur lång tid det tar att göra jobbet (räknat på dagar eller timmar, oftast dagar). Och här är det viktigt att komma ihåg: Du får inte betalt för hur länge det tar DIG att göra jobbet. Du får betalt enligt en bedömning över hur lång tid det skulle ta för en redaktör/reporter på tidningen att göra ett jobb. En intervju inklusive research, 6000–7000 tecken – en dags betalning ungefär.
  14. Räkna med efterjobb
    När du har lämnat din text kommer redaktören att läsa, och säkerligen ha synpunkter. Räkna med att du måste skriva om en del, komplettera, förtydliga, rätta eller vad det nu är.
  15. Räkna med att tidningen sedan skriver om
    Alla texter redigeras. Mer eller mindre. Vissa skrivs om rejält, kortas rejält. Du får inte se din journalistiska text som ditt personliga konstverk och bli stött om något ändras. Texten ska passa i tidningen du skriver för, den ska passa in i sitt sammanhang, bland de andra jobben i tidningen. Om du är känslig, be att få den redigerade texten skickad till dig. Men mitt råd är att inte bråka om den är ändrad, tvärtom brukade jag jämföra min råtext med den av tidningen redigerade texten och se den senare som facit – för att lära mig till nästa gång. Vad har ändrats? Fundera på varför? Det är nyttigt och lärorikt och gör dig till en bättre frilansjournalist.

Det är rätt otacksamt att vara frilansjournalist och skriva för tidningar. Så är det. Och jag vet att många frilansare har tröttnat och är förbannade på hur det ser ut i dag. Jag kan verkligen förstå det! Därför är mitt råd till alla författarvänner att de läser på innan de ger sig in i det här. Det är inte världens enklaste ”extrainkomst” för författare. Det finns otroligt duktiga, erfarna frilansjournalister där ute i dag som kämpar för att överleva. Bli inte förvånad om du inte har vad som krävs – eller inte lyckas direkt. Det tar många, många år.

Hur ska manuset se ut?

Det är många skrivande människor som undrar hur ett manus ska se ut när det skickas till förlag. Det enkla svaret är: Snyggt och prydligt. Men okej, om vi borrar lite djupare – här är mina tankar kring det. Och för att vara tydlig – jag sitter inte inne med det ultimata svaret, ta till er det ni vill ta till er och strunta i resten!

  1.  Se till att ditt manus är ordentligt korrat! Några enstaka korrfel är okej, eller snarare, oundvikliga. Men i min värld är det respektlöst att skicka in en slarvig text. Gå igenom den flera gånger och rensa bort de flesta felen.
  2. Kolla noga hur respektive förlag vill ha manuset inskickat till sig – per post, eller per mejl. Följ anvisningarna.
  3. Kolla att din genre stämmer med förlagets utgivning. Ingen idé att skicka en diktsamling till ett förlag som inte ger ut poesi. Eller att skicka en deckare till ett fantasy-förlag. Att skicka till random förlag utan att kolla upp sånt innan ses som väldigt slött och nonchalant.
  4. Gör inga typograferingar. Alltså rubriker och mellanrubriker i annan storlek, annat typsnitt.
  5. Om du vill ha indrag vid nytt stycke, ställ in så att det blir automatiskt. Gör absolut inga tabbar eller tre mellanslag – sånt måste rensas bort manuellt innan sättning och det är bara krångligt.
  6. Var extra noga med början. Se till att den blir så pass intressant att förlaget vill läsa vidare. De flesta manus blir aldrig igenomlästa från början till slut. Du har inte råd att ha en seg och tråkig början. De läser lite i början, om det verkar intressant så bläddrar de lite till, slår upp några sidor på måfå. Om de gillar det de läser hamnar du i den lilla, lilla högen med manus som de faktiskt kommer att läsa. Av cirka 2000 manus under ett år, hamnar kanske 20-30 i den där högen. Av dessa blir 3-4 utgivna. Så slarva inte med början!
  7. Använd 1,5 radavstånd och ett vanligt, enkelt typsnitt. Helst ett med seriffer (det anses vara lättare att läsa än utan – och lättläst ska det vara!).
  8. Gör extra stora marginaler. Om du hör till de lyckliga att förlaget blir så nyfikna att de vill läsa hela manuset så vill de kunna anteckna i marginalen.
  9. Skicka med ett följebrev på max en A4. Vad som ska stå där? Det har jag skrivit om här.

Lycka till!

När är man klar?

En vanlig föreställning när det gäller författarskap är att man skriver en bok och sedan är den klar. Jag minns när jag första gången gick ut och berättade att jag hade skrivit klart ett manus, från början till slut. Då frågade väldigt många: ”Jaha, har den kommit ut nu?”

För det första är det ju inte alls säkert att det blir en bok som kommer ut bara för att man har skrivit klart en historia.

För det andra så är ju boken inte klar bara för att man har skrivit klart själva historien. Det är ju då det stora jobbet börjar.

Jag tror inte folk inser hur otroligt mycket jobb det är med en bok. Att över huvud taget komma i första målet, att skriva klart till slutet, det i sig är en bedrift och inte många klarar det. Därefter måste man ha tålamodet att jobba igenom sin text ett stort antal gånger. Jag tror att jag har skrivit igenom min första bok säkert 20 gånger. Och slängt minst två tredjedelar och skrivit till en massa text. Och det var bara INNAN jag fick kontrakt.

Om man nu hör till de lyckliga få som får ett bokkontrakt (några promille av de som skickar in) så börjar nästa stora vända med boken. Jag skrev om stora delar av min bok efter att jag hade fått kontrakt. Jag och min förläggare gick igenom den flera gånger. Och nej, det är inte hen som ändrar, utan jag. Och ja, det är jag som bestämmer om jag vill ändra eller inte. Ingen tvingar dig. Men om man är debutant kan det vara värt att lyssna på en erfaren förläggare, annars är man (tycker jag) lite korkad, minst sagt.

När förläggaren tycker att boken känns tillräckligt färdig går den till redaktör. Redaktören kan också ha både små och stora synpunkter. I mitt fall gick jag över boken en gång till. Därefter gick redaktören igenom den, och slog ner på alla småsaker. Rena felstavningar, upprepningar, klyschor, felaktigheter, tog bort småord och så vidare. Eller snarare, hon föreslog vad jag skulle ändra, sedan var det jag som fick ändra om jag ville. Och till 99% gjorde jag som hen föreslog.

Men det är inte slut efter det. För då är det korrekturet, och jag läste igenom det en gång till.

Så, när är boken klar? Ja, den är klar först när den går till tryck. Då kan man inte påverka mer. Och då, kan jag lova, är man ganska trött på sin text.

Min uppföljare befinner sig i förläggarskedet. Jag har alltså redaktör och korrekturet kvar. Till tryck går den någon gång i vår. Då är den klar!

Struktur för skrivandet

dator1

Hur gör du när du skriver? Är en vanlig fråga. Många tror att författare har allt i huvudet och sedan bara plitar ner ord för ord tills det är klart. Min verklighet är så långt ifrån det den kan komma!

Det finns hur många metoder som helst för att skriva en roman. Kanske lika många som det finns författare? Jag tror inte ens att alla författare gör exakt likadant varje gång. Det gör inte jag – men så är jag ju rätt ny, jag försöker lära mig och bli bättre och smartare hela tiden.

Trots att det finns så många olika metoder så kan man nog ändå skilja på två vanliga sätt: Det planerade skrivandet och det associativa skrivandet.

Det associativa sättet är när man bara skriver. Författaren vet inte själv hur det ska gå, hur det ska sluta, vad karaktärerna ska göra. Jag vet många som lyckas med detta, men kanske fler som misslyckas. För det är svårt! Det tar ofta mycket längre tid. Och det kräver ofta mycket redigering, för att få historien att hänga ihop. Å andra sidan så kanske det blir bättre för att det tar tid? Historien växer fram, karaktärerna lever sitt eget liv. Ja, jag tror att för dem som lyckas kan det säkert vara väldigt lustfyllt och spännande att skriva på det här sättet. Jag tror dock att det funkar mycket bättre för författare som skriver romaner, snarare än för dem som skriver spänning/deckare/thrillers. I en vanlig roman kan vad som helst hända, det behöver inte nödvändigtvis hänga ihop på samma sätt som i en spänningsroman. Skriver man spänning så måste man tänkte på kontraktet man har med läsaren. Kontraktet, undrar du. Jo, så fort en läsare öppnar en bok i spänningsgenren, tar den på sig ett par spänningsglasögon och börjar leta ledtrådar. Inget som händer får vara slumpmässigt, allt betyder något. Sedan kan många händelser och personer vara villospår, men risken är stor att läsaren blir besviken om det läggs ut för många trådar som sedan inte knyts ihop. Eller om gåtan inte får sin upplösning, eller om den inte har med det som har stått i boken att göra. Det går till exempel inte att ha ett långt kapitel där en ny karaktär ingående presenteras som sedan försvinner ur historien och inte har någon betydelse för berättelsen. Kontraktet innebär att man som författare till spänningslitteratur måste vara väldigt strukturerad och medveten när man skriver.

Det planerade skrivandet är något jag föredrar – mycket för att det faktiskt ska bli något, jag litar inte på att jag ska komma på allt eftersom – eller att det då ska hänga ihop. Många planerar nog, i olika grad, och som sagt kan det planeras på tusen olika sätt. Så, jag tänkte berätta om mitt sätt (just nu).

lego-1108908_960_720

Här är mina 5 byggstenar:

  1. Synopsis – hela historien, vad sätter igång den, vad händer, hur slutar det. Ganska kortfattat skriver jag ner detta.
  2. Personkort – vilka karaktärer ska vara med, hur är de? Jag måste lära känna dem, alla måste ha styrkor och svagheter, något som driver dem. Drivkrafter är viktiga! Karaktärerna måste också ha en utveckling under historiens gång. De kan inte vara statiska, förbli de samma som de var när berättelsen börjar. Så det funderar jag på, vad driver varje person och hur utvecklas varje person?
  3. Konfliktkarta – Alla karaktärer förhåller sig till de andra, därför brukar jag göra en konfliktkarta över alla mina karaktärer. Och med konflikt menar jag inte att alla ska bråka med varandra. Men det ska krocka, gnissla, uppstå situationer som kan driva historien framåt. I vissa fall kan det vara olika personlighetsdrag – en är tyst och tillbakadragen, en är framåt och gåpåig. En vanlig konflikt är ju att någon vill ta reda på sanningen, medan någon annan vill dölja den. Om det finns konflikter mellan personerna är det lättare att driva historien framåt – och framåt måste man hela tiden. Särskilt när man skriver spänning!
  4. Händelseförlopp/handlingslinje – Jag berättar kortfattat händelseförloppet för mig själv, skriver ner det. Det här är ju inte samma som synopsis, för det kan ju vara så att vi kommer in i historien när halva förloppet redan har hänt, det finns ju ett förflutet. Varje sak som händer påverkar historien och karaktärerna framåt. JAG som författare måste veta vad som har hänt. I både min första thriller och den jag har skrivit nu finns det ju många saker i det förflutna som påverkar nutiden. Allt det skriver jag ner.
  5. Lista över scenerna – när jag skriver tänker jag mig historien som en film, med olika scener. Varje scen berättar något och för historien framåt. Jag skriver alltså ner från 1 och framåt vad varje scen ska innehålla. I början behöver det inte vara så detaljerat, men ju längre in i historien jag kommer så dyker det upp nya trådar och händelser, som jag kommer på. Då kan jag lägga till i en tidigare scen. Även om jag inte skriver det på studs så gör jag en anteckning i listan. Till exempel: Scen 4: lägg till den här och den här ledtråden, bygg in den här karaktären, den ska säga si eller så. När jag har skrivit en scen markerar jag den scenen med gult i listan. Om det är något som ska läggas till är det fortfarande vitt. Då har jag koll på att jag får med allt. Scenerna gestaltar jag sedan fram, undviker att berätta vad som händer. Jag vill visa. Läsaren ska vara med i scenen, som om den tittade på en film – se, lyssna, känna, lukta … Närvaro är viktigt.

I början behöver ingen av de här byggstenarna vara särskilt utbyggda. Det kan vara rätt kortfattat. Jag kanske inte är helt klar över alla karaktärer, någon kanske är väldigt luddig, jag vet ännu inte vad den har för funktion, hur jag kan använda mig av den. Kanske vet jag inte exakt hur det ska sluta, kanske har jag inte kommit på alla sidohistorier, eller gjort alla kopplingar. Mycket kommer jag på allt eftersom, och bygger in i min struktur. Men jag vet ändå på ett ungefär vart jag ska. Och jag har ändå ett hum om vilka mina personer är. Sedan kanske jag under resans gång kommer på en briljant idé att någon ska vara på ett helt annat sätt, eller att historien ska vika av på ett helt nytt spår – men jag har stommen klar. Jag vet vad som sätter igång historien, och ungefär vart den ska gå, vart det ska sluta.

images

Det här systemet gör att jag sällan drabbas av skrivkramp. Jag sitter aldrig och stirrar på ett vitt dokument utan att ha en aning om vad jag ska skriva. Jag har förstås andra problem, som att variera språket (skitsvårt att gestalta en spänd, skrämd karaktär, när hen mest hela tiden är det…). Så även om jag har bra struktur så är det inte lätt. Men hade jag inte gjort så här, utan bara skrivit på, tror jag att det hade varit mycket, mycket svårare!

Om du som läser också skriver, vore det väldigt intressant att få läsa om hur du gör! 

Skrivarskolan på Crimetime

crimetime

Nu när jag har lämnat in mitt manus till min förläggare på Norstedts har jag haft tid att syssla med lite annat.

Framför allt har jag jobbat med Crimetime – den stora deckarfestivalen på Gotland i augusti. Jag ska nämligen leda skrivarskolan där i två dagar! Ser så otroligt mycket fram emot det! Några av våra absolut största och bästa deckarförfattare kommer dit och ger sina bästa tips. Jag vet ju att man aldrig kan få för mycket inspiration eller råd från de etablerade när man själv är en aspirerande författare! Själv är jag fortfarande så att jag slukar allt jag hittar som handlar om skrivande, särskilt när det kommer från författarna själva. Man vill ju veta hur de gjorde, vad de gör rätt, hur det funkar för dem – eller hur?

Nu har besökarna på Skrivarskolan en unik möjlighet att få höra Viveca Sten, Johan Theorin, Anna Jansson, Ninni Schulman, Malin Persson Giolito, Denise Rudberg, Emelie Schepp, Marianne Cedervall och deckarnestorn (och min skrivarlärare) Sören Bondeson berätta om hur de gör!

I två dagar ska jag få hänga med dem här och leda den här skrivarskolan. Jag kommer också ha ett samtal på scen med några förläggare och agenter – hur spännande och intressant som helst!

Ni som skriver, och drömmer om att få ge ut er bok – ni borde verkligen komma till Gotland i sommar!

Läs allt om Skrivarskolan här!

Vissa dagar är tuffare än andra

I dag är en sådan där dag. Mycket motstånd. Tycker att vartenda ord jag nu redigerar är skit!

Hur kan det blir så här? Det är ju tredje gången jag går igenom historien, varför tycker jag att det är så dåligt just nu? Det kan ju vara så att stycket jag just nu redigerar inte är så bra. Eller så har jag bara en riktigt dålig dag. Eller så är det en kombo av de två.

Hittade den här gamla godingen – Ten rules for writing fiction. Tycker att den är så bra! Här är de 10 reglerna (och de stämmer verkligen) av författaren Anne Enright:

1 The first 12 years are the worst.

2 The way to write a book is to actually write a book. A pen is useful, typing is also good. Keep putting words on the page.

3 Only bad writers think that their work is really good.

4 Description is hard. Remember that all description is an opinion about the world. Find a place to stand.

5 Write whatever way you like. Fiction is made of words on a page; reality is made of something else. It doesn’t matter how “real” your story is, or how “made up”: what matters is its necessity.

6 Try to be accurate about stuff.

7 Imagine that you are dying. If you had a terminal disease would you ­finish this book? Why not? The thing that annoys this 10-weeks-to-live self is the thing that is wrong with the book. So change it. Stop arguing with yourself. Change it. See? Easy. And no one had to die.

8 You can also do all that with whiskey.

9 Have fun.

10 Remember, if you sit at your desk for 15 or 20 years, every day, not ­counting weekends, it changes you. It just does. It may not improve your temper, but it fixes something else. It makes you more free.

Skrivarkurser

Många skrivande människor är nyfikna på skrivarkurser. Jag går just nu min femte. Den är liksom de tidigare på kvällstid, varannan vecka cirka 3 timmar. Till varje gång får man lämna in cirka 20 sidor, som alla i kursen läser (och man läser förstås de andras texter). Lärare denna gång är den legendariske Sören Bondeson. Jag har länge varit nyfiken på honom och hans kurser, eftersom han har ett fantastiskt trackreckord. Han har hjälpt många, många författare. Jens Lapidius, Camilla Läckberg, Åsa Larsson, Hanna Lindberg, Mikaela Bley, Denise Rudberg och många, många fler.

Det är en riktigt bra kurs! Och Sören är väldigt bra. Lugn och sansad och uppmuntrande. Men det jag tycker är bäst med kursen är de andra deltagarna. Just i den här kursen är det extra roligt för att alla har kommit så långt. Det är några som tidigare är publicerade, eller har gett ut böcker själv. Alla har kommit långt med sina manus. För är det något jag har lärt mig under alla kurser jag har gått så är det att det är STOR skillnad på att skriva några sidor, jämfört med att skriva ett helt manus. Det här är femte kursen jag går, så jag har rätt mycket erfarenhet och har mött många kursdeltagare. Många, många av de jag har mött har varit duktiga på att skriva. Det har varit färre som har varit duktiga på att verkligen slutföra ett helt manus. För det är det som är det absolut svåraste. Jag har läst enstaka sidor som har varit briljanta, men det har varit långt ifrån en bok. 1–3 sidor gör ingen roman. Det krävs 200–250 sidor för att få ihop en roman! Och det är också stor skillnad på att ge feedback på en bra text på en sida, eller att ge feedback på 20 sidor som ingår i ett större bygge på kanske 250. I den kurs jag går nu har alla kommit så pass långt att man inte behöver prata om exakt ordval eller haka upp sig på någon liten felstavning eller felformulering. Det handlar framför allt om större frågor – hänger det ihop, är det trovärdigt (inom sin genre), finns det en framåtrörelse, är det bra gestaltat, är scenen intressant, hur fungerar sidohistorierna, kan man göra mer med karaktärerna, utveckla tematiken? Ja, den typen av frågor.

Och jag älskar att diskutera sånt här!

Jag vet att det finns en viss skepsis mot skrivarkurser. Det finns de som tror att de som går sådana blir likriktade. Att det dödar det egna språket, den egna stilen. Men nej, för mig har det varit precis tvärtom! Man förädlar! Man utvecklar sin egen stil. Man förbättrar och får fram det som är unikt med just dig som författare. Hantverket är tillräckligt svårt som det är. Det finns inga genvägar, enkla formler, enkla regler. Att skriva är jättesvårt! Att skriva bra är ännu svårare! Jag har haft otrolig stor nytta av alla skrivarkurser jag har gått. Och framför allt har jag träffat så många trevliga, spännande, intressanta människor.

Om du vill läsa mer om skrivarkurser, och mina erfarenheter av skrivarkurser så har jag skrivit om det tidigare – HÄR!

 

Redigering

7dbaaf70fe2354fdad73d29fd61ca45d

Många tror att man skriver en historia och sedan är den klar. Jag skulle vilja säga att det är precis tvärtom. Man skriver sin historia och det är efter det allt börjar. Redigeringen är ett stort och viktigt arbete. Om man jämför med en konstnär som hugger ut en bit sten, så är att skriva första utkastet som att hugga ut rätt storlek. Sedan börjar själva skulpterandet. De fina linjerna, uttrycken, detaljerna.

Badge_EditingQuote

Visserligen är mitt första utkast väldigt detaljerat. Det är en färdig berättelse. Men det skulle inte hålla att trycka. Den behöver både grovfilning och finpolering innan den blir färdig.

imgres

Jag började på allvar med första redigeringen i går. Historien har fått vila ett tag (cirka 1,5 vecka). Jag går igenom den från början. Skriver igenom de flesta scener på nytt. Det handlar alltså inte om att byta något ord här och där, utan ofta om att faktiskt skriva helt om. Vissa stycken kan jag behålla. Nu kan jag ju historien, vet var den ska, hur mina personer ska utvecklas. Nu passar jag på att fördjupa karaktärerna och lyfta fram det som är viktigt.

EditingInspiration2

Min plan nu är att försöka hinna redigera 8–10 sidor om dagen. I går hann jag bara 5, men i dag har det gått lite fortare. Jag är redan uppe i 10 sidor. Manuset är cirka 200 sidor just nu, så det betyder att det kommer att ta minst 20 dagar.

Vad händer sedan då? Jo, sedan ska jag läsa igenom allt, kanske fixa till lite småsaker och om det är tillräckligt bra ska jag låta någon eller några provläsa. Det blir i början av maj ungefär, om jag håller min tidsplan.

Hur marknadsför man sin bok?

Ett vanligt diskussionsämne på olika forum för författare är marknadsföring. Hur ska man egentligen nå ut med sin bok och sitt författarskap? Hur gör man? Och jag förstår varför frågan dyker upp om och om igen. För det är verkligen inte lätt.

För det första är konkurrensen otroligt hård. Det kommer ut mängder av böcker varje år. Att nå ut i bruset är inte lätt.

Och även om man når ut är det inte säkert att det genererar köp av boken. Till exempel brukar många debattböcker bli ordentligt omskrivna och debatterade. Men de flesta debattböcker säljer inte särskilt mycket. Jag vet, för jag skrev en debattbok 2009 (Skriet från kärnfamiljen) – den sålde visserligen rätt okej, men inte i proportion till hur mycket den syntes i media (DN, SvD, SVT Debatt, Aftonbladet, Expressen, amelia, mama, mängder av radiodebatter …).

Jag har tidigare skrivit om att få författare kan leva på enbart sitt skrivande. Det måste till något mer – antingen ett annat jobb vid sidan av, eller att man drygar ut bokskrivandet med föreläsningar, modereringar, krönikeskrivande och så vidare.

Men hur gör man då för att marknadsföra sin bok? Det absolut bästa knepet är att skriva en så bra bok som möjligt, hitta några riktiga entusiaster, ambassadörer, som verkligen tycker om boken. Och sedan hoppas på att de sprider ordet!

Ja, jag vet, det låter helt omöjligt. Men faktum är att du kan prata om din bok hur mycket som helst! Men det är först när ANDRA pratar om den som det verkligen kan hända något!

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann var en sådan bok, som det pratades om. Likadant med Konsten att höra hjärtslag. Det är en sådana där ofattbara succéer, som har sålt hur mycket som helst. Jo, båda böckerna har bra förlag i ryggen (Pirat och Bonnier), men ändå. Att det lyfte som det gjorde för de här böckerna var för att ordet spreds. Människor som läste blev förtjusta och rekommenderade den vidare.

Men vad kan du som författare då göra? Vad har jag gjort för min bok Den åttonde dödssynden?

  1. Synlighet. Prata om din bok, både irl och i sociala medier. Jag är aktiv på facebook, instagram, twitter och så bloggar jag här. MEN om man bara tjatar om att folk ska köpa ens bok så fungerar det inte. Du ska synas, men inte vara för säljig. Jag försöker skriva lagom mycket om min bok. Jag fattar att folk skulle tröttna rätt snabbt om jag gjorde det dagligen. JAG tröttnar på folk som hela tiden pratar enbart om sin bok. Envägskommunikation (monolog) är aldrig kul 😉 Däremot berättar jag om något nytt har hänt. Om den är såld till ett nytt land, om den kommer i pocket, ibland hänvisar jag till någon fin recension, sådana saker. Jag utgår från mig själv, vad skulle jag själv vilja veta från andra författare som jag är intresserad av? Jag vill veta hur de gjorde, jag vill veta hur det går, jag vill veta om de kommer ut med en ny bok, jag vill gärna veta om de ska vara med i media på något sätt. Men jag vill inte ha en massa säljbudskap i mitt flöde.
  2. Media. Det här är inte lätt, och jag vet mycket om det här eftersom jag har varit journalist i hela mitt liv. Vad handlar din bok om? Vem är du? Vilken målgrupp? Försök hitta någon tidning eller annat medie som passar. Skriver du en roman om kvinnor 50+, ja, då kan M-magasin vara intressant. Skriver du om mammaliv kan tidningen mama vara intressant. Skriver du om psykisk ohälsa kan en psykologtidning vara intressant. Är din hjälte präst kanske Kyrkans tidning är rätt. Lokal förankring är alltid bra. Utspelar sig dina böcker på en speciell plats ska förstås de lokala medierna skriva om dig. Och har du själv ursprung från någon mindre ort ska du givetvis kontakta ortens lokala medier. Detta för mig in på punkt 3:
  3. Sälj dig själv! Tidningar vill sällan skriva om enbart din bok. Och ytterst få vill recensera (vi återkommer till det). Men DU kan sitta på en fantastisk historia! Vad är din story? Är du läkare? Psykolog? Polis? Det finns säkert massor av intressant i din historia. Har du varit med om något spännande? Någon resa (inre eller yttre) som andra kan inspireras av? Hur var din uppväxt? Har du några intressanta hobbies? I maj är jag med i Topphälsa om min träningsutmaning som jag gjorde i sociala medier förra året (jag gick ut och utmanade mig själv och min man att köra 150 träningspass under ett år). Det står inte mycket om min bok i artikeln, men den nämns i faktarutan och jag presenteras som författare. Det är värt mycket det också! Jag har varit med på alla möjliga grejer, nyligen var jag och min hund med i ett hundastro i amelia! Och tidigare var jag med i DN under deras vinjett Min soffa. Tänk alltså inte bara författarskap och bok. DU kan vara intressant för media också!
  4. Recensioner. I vanliga tidningar är det jättesvårt att bli recenserad. På redaktionerna ligger det drivor av recensionsex som skickats på vinst och förlust. Här kan det också vara bra att kolla först, är det här en tidning som kan tänkas vilja läsa min bok? Stämmer våra målgrupper? Passar min bok för deras målgrupp? Mejla gärna kulturredaktören och fråga om de är intresserade. Men även om de säger ja får du inte bli arg om de inte sedan recenserar den! De väljer själva, och det är det som är journalistik, till skillnad mot köpt reklam. OM du kontaktar tidningarna – mejla! Skriv kort! Var trevlig! Kolla stavning! Skriv aldrig till allmänna red-mejl-adresser, kolla upp vem som håller i kultursidorna. Mejla aldrig chefredaktören. Däremot kan redaktionschefen fungera. (Här har jag samlat några av recensionerna jag har fått på Den åttonde dödssynden)
  5. Bokbloggare – jag brukar själv läsa en hel del bokbloggare och många är superduktiga! Min erfarenhet är att det är lättare att få recensioner av dem än av tidningarna (som har så begränsat med plats och tid). Kolla gärna upp olika bokbloggare, brukar de läsa böcker i din genre? Skriv till dem och fråga om de är intresserade! Jag har lärt känna många bokbloggare genom att de har läst mina böcker. Och här har jag hittat några riktigt fantastiska människor, som är just det där jag pratade om tidigare – andra som faktiskt pratar om och sprider min bok! De är hur viktiga som helst för mig! Och jag hoppas att jag har lyckats förmedla det till dem också. Många av dem följer jag i sociala medier, håller kontakten med. Dels får jag nya boktips av dem (jag läser ju mycket själv också), dels håller jag koll på om de skriver något om min bok. Jag bloggar givetvis om jag får en recension! Se förra inlägget – jag blev jätteglad när jag hittade den här recensionen!
  6. Signeringar! Jag har själv varit superdålig på signeringar. Men jag vet många författare som kontaktar bokhandlar på egen hand och sitter en dag och signerar i butik. Ett jättebra sätt att nå ut. Även om man inte säljer jättemånga böcker!
  7. Föreläsa! Jag har gjort det lite, lite grann med min bok. Men alla tillfällen att få komma ut och prata om sin bok, kanske på ett bibliotek, i en bokhandel är bra tillfällen. Eller varför inte till en privat bokklubb? (Är det någon som har en bokklubb där ute som vill att jag ska komma, hör av er! Jag kommer gärna!) I februari var jag till exempel med och pratade på Skrivarakademins debutantkväll.
  8. Annonsering? Jag vet att det finns författare som annonserar, bland annat på Facebook. Och det fungerar säkert till viss del. Men jag har aldrig gjort det och skulle nog inte göra det. Går återigen till mig själv – jag skulle aldrig köpa en bok som annonserades på Facebook. Men som långsiktig strategi, att öka synligheten för boken kan det nog fungera! Det gäller ju att synas, om och om igen. Till slut kanske någon ändå blir nyfiken och testar! Har man då tur lyckas man få en till person som gillar ens bok och blir en ”ambassadör”.
  9. Var generös! Mot andra författare, mot journalister som hör av sig, mot fantastiska bokbloggare som skriver fint om din bok, mot vänner och bekanta som läst din bok … Jag skriver mycket om andra böcker. Jag rekommenderar de böcker och författare jag gillar. Ofta. Jag tror på ett givande och tagande. På kommunikation. Att jag blivit intervjuad så många gånger tror jag också beror på att många vet att jag är lätt att ha och göra med. Jag krånglar inte, jag är trevlig, jag ställer inte en massa krav. Jag förstår att artikeln är till för läsaren och inte för mig. Om jag vill göra reklam får jag köpa mig reklamplats. Får jag möjlighet att vara med på redaktionell plats ska det vara på tidningens villkor.

Nu har ju jag ett förlag också. Ett väldigt bra sådant: Norstedts! Och de gör en hel del också. Till exempel är det de som skickar ut rec-ex, jag har inte behövt göra det alls. De kontaktar också tidningar, men många intervjuer har jag fixat själv (rätt naturligt, eftersom jag är i branschen). Sedan gör ju de det stora jobbet med att få ut min bok i bokhandeln! Alla böcker når inte ens bokhandeln! De ser till att boken finns att köpa när någon väl är intresserad. Och det är ju a och o! Sedan berättar de i sina kanaler om det händer något nytt med min bok.

Jag utgår mycket från mig själv när jag tänker marknadsföring. Eller snarare, jag tänker inte så mycket marknadsföring (egentligen aldrig). Jag tänker istället i termer av att dela med mig, kommunicera, synas. Jag skriver hellre ett sådant här inlägg som du nu just läser, än lägger upp en annons på Facebook. Du som läser behöver absolut inte köpa min bok! Men kanske någonstans blir du ändå mer intresserad av mig som författare än om du bara såg en annons på Facebook? Jag är själv väldigt känslig för reklam. Allt handlar om kommunikation. Om att ge och ta. Att vara ärlig och autentisk. De flesta människor i dag är så pass medvetna och vana att de ser igenom falsk marknadsföring. Jag tror att de flesta är som jag.

Till syvende och sist handlar det egentligen bara om en sak: skriv en tillräckligt bra bok! Och det är inte du som avgör om den är tillräckligt bra. Det är läsarna! Det är ett mantra jag bär med mig varje dag. Jag måste förtjäna varje läsare.