Besatt av antal tecken

Hela mitt huvud är fyllt av tecken. Jag jagar ständigt nya tecken. Mitt mål är att producera 10 000 tecken om dagen (cirka 7–8 A4:sidor), men det är inte många dagar jag klarar det …

I går fick jag i alla fall ihop 12 000 tecken! I dag har jag hittills fått ihop 8 000. Ska försöka få till 2 000 till innan det är dags att duscha och åka in till stan och träna.

Jag tänker hela tiden på antal tecken. Är besatt av volymer. Det kan tyckas trist och inte särskilt kreativt. Men mycket av skrivandet handlar om volymer. Om att producera stora mängder text. Komma vidare i berättelsen. Även om det man skriver just nu inte egentligen håller måttet.

Sånt kan man fixa sen. Det viktiga är att inte fastna. Att inte fortsätta skriva. Mitt mål är hela tiden att komma vidare i historien, att komma närmare slutet. Medan jag skriver försöker jag tänka bort om det är bra eller dåligt. Det går ju förstås inte. Men jag försöker i alla fall. Jag grubblar hela tiden på om historien håller. Men jag sitter inte och väljer varenda ord. Skulle jag göra det skulle jag aldrig bli klar. Det får komma sen. Under någon av alla redigeringsvändor (som jag vet ofrånkomligt kommer).

Minst 400 000 tecken ska det bli när historien är färdig. Sedan börjar redigeringen, bearbetningen, omskrivningarna, omdisponeringen, strykningarna.

Kämpar på med mina tecken.

Att skriva på heltid

writer's clock

Det här är min tredje vecka på min fem månader långa tjänstledighet. Jag skriver alltså på heltid för första gången i mitt liv. Det är lite speciellt. Och en omställning i mitt liv, minst sagt. En lyxig sådan! Men inte helt problemfri (vilket jag inte hade väntat mig heller). Värst är nog känslan av att slösa bort tiden. Att fastna i annat än skrivandet.

Jag har alltså alltid jobbat heltid innan. Och med tre barn och många aktiviteter så har tiden att skriva varit knapp. Därför har jag bara skrivit på semestrar och långhelger. Men nu ska jag alltså skriva varje dag.

Hur har det gått då? Jo, trots att jag inte alltid är fullständigt effektiv så tycker jag att det går okej. Jag älskar mitt nya liv. Och försöker njuta av det, utan att känna för mycket press. Tillåter mig själv att ibland sväva ut och göra annat. Mitt mål att skriva 10 000 tecken om dagen har jag inte riktigt hållit. Men nästan. Snarare är det så att vissa dagar skriver jag mycket mer. Andra dagar blir det knappt 1000 tecken. Jag har lagt upp veckan så här:

Måndagar:
7.00 Upp och äter frukost, läser tidningen.
7.45–8.30 Jag och hunden följer min minsta (8 år) till skolan, och sedan går jag och hunden en lång promenad.
8.30–10.40 Skriver.
10.40–11.00 Duschar och gör mig i ordning.
12.00 Lunch med någon vän inne i stan.
13.00–13.40 Skriver på kafé.
14.00–15.00 Tränar med min PT.
15.00–17.00 Varannan vecka, åker hem och fortsätter skriva. Varannan vecka stannar i stan och skriver på kafé.
18.00–21.30 Varannan vecka går författarkurs med Sören Bondeson som lärare. De måndagarna har jag också fullt upp att läsa de andras manus, så då blir det inte mycket eget skrivande.

Tisdagar:
7.00 Upp och äter frukost, läser tidningen.
7.45–8.30 Jag och hunden följer min minsta till skolan, och sedan lång promenad.
8.30–12.30 Skriver.
12.30–13.30 Äter lunch och går ut med hunden.
13.30–16.30 Skriver.
17.00–19.00 Tränar min trupp i gymnastik.

Onsdagar:
7.00 Upp och äter frukost, läser tidningen.
7.45–8.30 Jag och hunden går med minsta till skolan, och sedan lång promenad.
8.30–10.40 Skriver.
10.40–11.00 Duschar och gör mig i ordning.
12.00 Lunch med någon vän inne i stan.
13.00–13.40 Skriver på kafé.
14.00–15.00 Tränar med min PT.
15.00–16.30 Åker hem, går ut med hunden skriver lite till.
17.00–20.00 Varannan vecka tränar jag min trupp i gymnastik. Varannan onsdag skriver jag lite till.

Torsdagar:
7.00 Upp och äter frukost, läser tidningen.
7.45–8.30 Jag och hunden följer min minsta till skolan, sedan lång promenad.
8.30–12.30 Skriver.
12.30–13.30 Äter lunch och går ut med hunden.
13.30–17.30 Skriver.

Fredagar:
7.00 Upp och äter frukost, läser tidningen.
7.45–8.30 Jag och hunden går med minsta till skolan, och sedan lång promenad.
8.30–10.40 Skriver.
10.40–11.00 Duschar och gör mig i ordning.
12.00 Lunch med någon vän inne i stan.
13.00–13.40 Skriver på kafé.
14.00–15.00 Tränar med min PT.
15.00–17.30 Åker hem, går ut med hunden, skriver lite till.

Lördagar:
Sovmorgon!
10.30–13.00 Tränar min trupp i gymnastik
14.00–17.00 Badar badkar, läser (försöker läsa en bok i veckan), softar. Möjligen plockar lite hemma (särskilt om vi får gäster på kvällen). Ibland åker och ser sonen spela fotbollsmatch.

Söndagar:
Sovmorgon!
10.00–16.30 Läser, skriver, plockar, softar, går ut med hunden.
17.30–18.30 Är med två av barnen på simhopp, passar på att läsa eller skriva där.

quote-if-you-want-to-be-a-writer-you-must-do-two-things-above-all-others-read-a-lot-and-write-a-lot-stephen-king-345982

Sedan tillkommer ju en del andra sysslor: skjutsa barnen till deras aktiviteter, handla, tvätta, laga mat (även om det mest är min man som gör just det) ja, allt som hör familjelivet till. Och en del annat också, blogga, marknadsföra boken, sköta gymnastikadministration/planering och så vidare.

Just nu fattar jag inte hur jag hann med mitt vanliga förvärvsarbete drygt 40 timmar i veckan också …

Jag är så tacksam över denna möjlighet, denna paus i livet. Att få leva så här – även om det är under en begränsad tid! Att få vara hemma när barnen kommer från skolan. Kunna, utan att stressa, hinna med att skjutsa till aktiviteter, fixa födelsedagspresenter till kalas, tandläkarbesök, åka och handla nya överdragsbyxor, ja, allt det där man tidigare klämde in i vardagen. Om fem månader går jag tillbaka till min arbetsplats. Vet inte exakt vad jag ska göra då, för jag bad om att få börja helt på nytt (mycket för att jag skulle kunna släppa jobbet helt). Och jag tänker så här:

Worst case scenario: Skrivandet går inte alls. Pocketen som kommer i maj funkar inte alls. De utländska förlagen misslyckas helt med att nå ut med min bok där. Jag har inga pengar alls om fem månader. Jaha, då får jag väl gå tillbaka till mitt jobb. Jag har trivts där i tio år, älskat alla olika tjänster jag har haft. Då har ändå Den åttonde dödssynden gett mig fem sköna härliga inspirerande månader.

Best case scenario: Skrivandet går fantastiskt. Jag lämnar in ett nytt manus i sommar, som förlaget gillar och vill ge ut. Jag får ett förskott. Pocketen gör succé och det blir faktiskt några pengar där. Boken fungerar bra i de fem länder där den kommer ut. Kanske, kanske kan livet som författare bära sig?

Förmodligen landar verkligheten någonstans mitt emellan. Och i så fall är det ju otroligt bra! Att ha tänkt igenom hur det kan bli och insett att vad som än händer så är det helt okej så kan jag helt släppa oron för framtiden och bara leva i nuet. Skriva så bra jag kan. Njuta av att ha det här livet, få göra det jag älskar, umgås mer med mina barn. Unna mig denna paus i livet.

Jag känner mig ofattbart lyckligt lottad! Och tacksam. Nej, nu dags att skriva!

Att prata om sin bok …

… som jag gjorde i går, på Skrivarkademins Debutantkväll, var väldigt kul! Jag har inte gjort det inför publik särskilt många gånger. Eller ja, egentligen bara en gång tidigare, på Bokmässan. Men det är ju fruktansvärt roligt! Så klart också lite nervöst. Särskilt när jag skulle läsa ett stycke ur boken…

Tydligen var det dessutom publikrekord på en Debutantkväll. Skrivarkademin har haft sådana här kvällar i många, många år, men aldrig haft så många gäster. Det kändes ju extra kul!

Jag tror att en av anledningarna till att det gick så bra i går, var för att det var en väldigt tacksam publik. De flesta gick eller ville gå någon skrivarkurs på Skrivarakademin. De är intresserade av skrivandet och av hela skrivandeprocessen, och ville veta allt om hur vi gjorde för att få ut våra böcker. Så det ställdes många bra frågor, och det kändes som att publiken verkligen lyssnade på det vi sa.

Det var också väldigt trevligt att träffa de andra två författarna, Mikaela Bley och Johan Björkstedt. Trots att vi skriver rätt olika böcker, så är det ju lätt att hitta gemensamma nämnare som författare. Hoppas vi ses igen!

Efteråt var det bokförsäljning – och jag sålde riktigt många böcker! Var först orolig för att jag skulle få släpa hem alla böcker igen, men en resväska full med böcker gick åt! När jag kom hem hade jag bara tre kvar. Otroligt roligt!

Måste dock få till en bättre rutin kring det där. Jag hade ingen växel, har inte swish och hade till och med glömt att ta med en penna! Snacka om orutinerat! Men, det gick bra ändå! Tyvärr glömde jag ta bilder – den här tog min kompis Catia som var på plats:

signering skrivarakademin

Tack alla som kom! Och tack alla som köpte min bok – det betyder jättemycket för mig!

I kväll: Skrivarakademins Debutantkväll

I dag pratar jag på Skrivarakademins Debutantkväll om min bok Den åttonde dödssynden. Jag och två andra debutanter från 2015 är inbjudna, Mikaela Bley, som debuterade med spänningsromanen Lycke (Lind & Co), och Johan Björkstedt som debuterade med Vakta henne (Sadura).

Det ska bli spännande! Tydligen ska vi läsa ett stycke från våra böcker också. Jag har fortfarande inte bestämt vad jag ska läsa. Hm, det måste jag fundera på!

Vore jättekul om vi ses där!

Här kan du läsa allt om kvällen.

 

Träning och skrivande

PT

Författarskap och träning har tidigare inte varit en vanlig kombo. På sin höjd har författare pratat om skogspromenader för att rensa hjärnan. Kanske för att det har setts som ytligt att träna, och djupt att skriva? Författande är något intellektuellt, något som rör sig i hjärnan. Inte i kroppen.

Men jag tycker att det där börjar luckras upp. Antingen har träningen fått högre status, eller så har författare blivit mer hälsomedvetna.

Tidigare har jag hört flera författare koppla ihop träning med att skriva. Martina Haag, Moa Herngren, Sofie Sarenbrant, Denise Rudberg bland andra. Tidningen Skriva skrev också om den här kopplingen mellan skrivandet och träningen för några år sedan (hittar dock inte det numret nu!). Och ja, jag tycker verkligen att det finns tydliga paralleller mellan träning och att skriva en roman.

Den första liknelsen, och kanske den vanligaste, är väl den att det är som ett maraton att skriva en roman. Så är det ju. Visst krävs det talang att få klart en bok, men jag skulle påstå att det krävs ännu mer uthållighet. Precis om under ett maraton måste man ha bestämt sig för att springa till mål. Precis som, jag föreställer mig (för jag är ingen maratonlöpare), under ett maraton så måste man övervinna alla tankar om att ge upp, att man inte kommer att klara det, att det inte går, att det inte är värt det, att det gör ont och så vidare.

Men det finns paralleller till annan träning också. Det självklara – allt blir bättre ju mer man övar. Att bli en bra skribent kräver övning. Man måste öva upp skrivmusklerna, lära sig av sina misstag, bli bättre och bättre. Jag som framför allt håller på med styrketräning har lärt mig att det inte finns någon gräns för hur stark man kan bli. Och nej, det finns nog ingen gräns för hur bra man kan skriva heller. Man kan alltid bli bättre! Ett manus kan alltid bli bättre!

Inställningen förenar också. Jag förstod tidigt att jag inte är någon naturbegåvning eller något geni. Varken på att träna eller på att skriva. Då bestämde jag mig för att vara den envisaste. Jag skulle inte ge mig. I över ett år nu har jag gått till en PT tre dagar i veckan. Jag är alltid där! Är i stort sett aldrig sjuk. Känner jag mig lite krasslig går jag ändå dit. Då kör vi förstås lite lugnare.

På fritiden tränar jag barn i truppgymnastik och det här är något jag ofta säger till mina gymnaster: ”Det finns alltid naturbegåvningar som bara har det, som kan allt. Men det är de som kommer på träningarna, de som verkligen kämpar och nöter, gång efter gång, som håller i längden. Ofta kommer de begåvad till en gräns där begåvningen inte räcker längre, och eftersom de så länge klarat sig på talang är de sämre rustade för motgångar.” 

Precis så tänker jag kring min egen träning. Och kring mitt eget skrivande. Jag är ingen som bara ”har det”. Orden flödar inte ur mina fingrar perfekt. Jag är inte vältränad av naturen. Jag måste kämpa. Och det gör jag genom att varje dag gå upp och göra det jag ska.

Den inställningen har tagit mig rätt långt. I dag är jag riktigt stark! Och jag har fått en bok publicerad. Nu gäller det att hålla i det här. Jag vill vara en tränande, frisk, stark människa (och jag har några konkreta mål som jag vill uppnå). Jag vill vara en författare som kan leva på mitt skrivande. Dit är det lång väg kvar att gå. Men enda sättet att komma dit, är att fortsätta. Dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. Inte ge upp. Lära sig av sina misstag.

Win learn

Min vän, också författare och träningsfantast, Hillevi Wahl, blev inspirerad av min träning med min PT, så hon intervjuade mig om vad PT:n hade betytt. Allt! svarade jag! Jag hade inte klarat att bli så här vältränad om det inte var för honom. Den sista frågan i intervjun var intressant och fick mig att tänka till ett varv till kring det här med träning och skrivande:

Tror du att din träning på något sätt har påverkat ditt författande, eller rentav bidragit till din succé?
– En sak har det i alla fall betytt och det är att jag nu VET att jag klarar mer än jag tror. Jag har aldrig sett mig själv som särskilt vältränad eller stark. Tvärtom har min självbild varit att jag är rätt dålig på idrott, särskilt kondition. Och jag har alltid varit lite rund. Att jag lyckades med detta – att bli vrålstark, för jag är verkligen stark – det gjorde något med mig.

– Någonstans befruktade boken och träningen varandra. Om jag klarade att skriva och få ut en bok – varför skulle jag då inte kunna bli en vältränad människa som älskar att träna? Om jag lyckades med att bli så här stark och vältränad – varför skulle jag då inte kunna lyckas som författare? Typ så.
– Nu känns det som att jag skulle kunna klara nästan vad som helst, bara jag verkligen bestämmer mig och lägger ner tid och energi på det. Inget kommer gratis. Jag tränade 166 pass förra året, jag sjukskriver mig aldrig!
– Boken kom också till av en massa jävlar anamma. Jag skrev minst fyra timmar varje semesterdag i fyra år. I dag vet jag att man inte bara ska drömma – man ska förverkliga sina drömmar. Det kräver hårt arbete, men det är värt det! Det är bättre att gå upp varje dag och försöka, även de dagar man är svag och allt blir dåligt. Det är när man slutar försöka som man misslyckas.

Det är verkligen så! Träningen gav mig självförtroende. Och att bli utgiven gav mig självförtroende. Jag överraskade mig själv på båda fronterna. Blev mycket starkare än vad jag trodde. Och lyckades mycket bättre med mitt skrivande än vad jag trodde. Och det gav mig en enorm skjuts.

Här kan du läsa hela intervjun med mig!

Ps. På bilden längst upp: jag och min PT Fredrik Unge.

Saker man gör när man borde skriva …

Fjärde dagen på min fem månader långa tjänstledighet. Och jag borde skriva för fullt. Jo, jag skriver. Det gör jag! Men inte hela tiden. Upptäcker att jag ibland skriver på, och det blir rätt många tecken. Ibland blir jag helt tom och måste göra något annat, som att…

  1. … göra mig själv en till snabbkaffe (uppe i tre bara i dag).
  2. … surfa in på facebook och fastna i debatter om mansplaination och fördömandet av kvinnliga författare som sägs skada sina nära och kära (i detta fall ex) via sina böcker (lex Martina Haag, Ebba Witt-Brattström), fast ingen någonsin bryr sig om att fördöma manliga ditos som gör exakt samma sak (Karl-Ove Knausgård, Strindberg, Leif GW Persson, Jan Myrdal… och så vidare).
  3. … gå ut med hunden.
  4. … kolla vilken plats Den åttonde dödssynden ligger på i dag på adlibris (halkat ner till plats 67 över mest sålda inbundna thrillers just nu).
  5. … läsa författarbloggar.

… Kan rekommendera två riktigt bra författarbloggar: Katarina Bivald (som jag hittade till nyligen, mycket underhållande skrivet och tycker att det är så fascinerande att hennes böcker slagit i USA!) och Simona Ahrnstedt som alltid skriver läsvärt och kul.

6. … blogga.

Nä, nu ska jag kasta mig över manuset igen. Drygt 10 000 tecken har jag hunnit med i dag, Hittills. Måste få ur mig mer!

En roman på fem månader?

Går det? I dag är det andra dagen på min fem månader långa tjänstledighet. Eller kanske ska jag säga korta. För när jag börjar räkna efter hur mycket jag faktiskt måste skriva per dag, så inser jag att det är rätt kort tid…

imgres-1

Visst kan det gå! Det ska gå. Men det kommer krävas mycket jobb. Att skriva är inget 9–17-jobb… I alla fall klarar inte jag av att vara produktiv och kreativ 8 timmar i sträck. Å andra sidan jobbar man även när man inte skriver. Det är då historien bearbetas. Samtidigt är det en herrans massa ord som ska ner på papper (cirka 400 000 tecken). Det är bara att sätta igång!

imgres

Min plan är att försöka skriva 15 000 tecken per dag. Det är ungefär 7–8 A4:a sidor. Även om jag lyckas med det så vet jag ju sedan förra gången, att många av de där sidorna aldrig kommer att användas i den färdiga boken. Mycket av det man skriver är uselt. Mycket måste man skriva för sig själv, för att själv förstå historien. Sådant som sedan kan strykas.

Och när jag har skrivit hela historien så börjar nästa stora jobb: redigeringen.

Writing_Quote_298

Jag har historien, jag har karaktärerna. Jag har ett synopsis. Men mycket kan hända på vägen. Känner just nu en enorm ödmjukhet inför alla författare som lyckats. Särskilt dem som lyckats med att få ihop bok nummer två…

images

Tröstar mig med vetskapen att: Det enda sättet att lyckas är att försöka.

Kom och lyssna på mig!

debutantkväll

Den 10 februari är jag inbjuden till Skrivarakademins Debutantkväll. Då ska jag och två andra debutanter, Mikaela Bley och Johan Björkstedt, som också gått kurser på Skrivarakademin, berätta om vårt skrivande och vår väg till utgivning. Det ska bli superkul att vara med! Jag har Skrivarakademin att tacka för mycket. Även om jag nog hade skrivit klart en bok ändå, så fick jag väldigt mycket hjälp av kurserna jag gått.

Det vore roligt om ni ville komma förbi och lyssna! Det är helt gratis, och de bjuder på lite tilltugg och säljer vin till självkostnadspris. Jag kommer att ta med mig ett gäng böcker som jag säljer billigare och förstås gärna signerar!

Hoppas vi ses!

Long time no see!

take the jump

Ja, jag förstår om ni undrar vart jag tog vägen. Jag tog helt enkelt en paus! Min tanke är att jag ska komma igen med besked efter 1 februari för då kommer jag nämligen att skriva på heltid (eller i alla fall nästan heltid)! Jag har tagit tjänstledigt från mitt jobb i fem hela månader, för att skriva koncentrerat på uppföljaren till Den åttonde dödssynden.

Det blir en rejäl omställning för mig. I fem år har jag ju enbart skrivit under semestrar och långhelger. Nu blir skrivandet, under en begränsad period, ett dagligt jobb.

Jag erkänner – jag är rätt nervös. Hur ska det gå? Kommer jag att klara det? Hittills har ju skrivandet varit med av en hobby, som faktiskt gått riktigt bra! Men jag har hela tiden haft mitt heltidsjobb att falla tillbaka på. Hade det inte fungerat, hade jag kunnat skylla på att det ju faktiskt bara var en hobby vid sidan av…

Bland det viktigaste man kan göra, tror jag, är att ta sig själv på allvar. Våga satsa på sig själv och sin dröm. Samtidigt är det något av det läskigaste man kan göra. I alla fall är det så för mig. Genom att våga satsa på det här, så säger jag ju indirekt att jag tror på mig själv som författare. Och det är en skrämmande tanke. Jag tror att många stoppar sig själv, för att de inte vågar. Jag vet att jag har gjort det i många, många år.

Men, det är dags för mig nu, att ta mig själv och min dröm och min ambition på allvar. Det är värre att inte försöka. Än att försöka och misslyckas. Det är fegare att aldrig försöka. När jag blir gammal vill jag inte se tillbaka på mitt liv och fundera på om det kanske hade gått. Om jag hade vågat. Jag vill kunna se tillbaka och tänka att jag i alla fall försökte. Och vem vet – det kanske fungerar?

Författarfrukost med Caroline Kepnes

Caroline kepnes

I morse var jag och lyssnade på den amerikanska författaren Caroline Kepnes (till höger på bilden). Hon blev intervjuad på sitt förlag Forum.

9789137143385

Hennes debutroman Du har kommit på pocket på svenska. Oftast har jag inte tid att gå på sånt här, även om jag ofta är inbjuden som journalist. Men när jag läste på om Caroline så blev jag nyfiken och bestämde mig för att gå dit. Det var väldigt intressant, för hennes tankar liknade mina mycket. Hon verkar skriva i ungefär samma genre – psykologisk thriller. Temat var just fasad, självbild och hur man presenterar sig själv inför andra. Särskilt i sociala medier och skevheten som uppstår när verkligheten krockar med den polerade ytan. Och det är ju exakt sådant jag är intresserad av och har skrivit om i Den åttonde dödssynden. Hon berättade också att hon älskade att vara i sina huvudpersoners huvuden. Och att hon gillade twisten att ha en väldigt obehaglig huvudperson som man å ena sidan förstår och till och med tycker om, men som på nästa sida kan göra något fruktansvärt och försätter läsaren i en dubbel känsla – hur kunde jag sympatisera med den här personen? Jag är ju också väldigt förtjust i att ha en dubbel huvudperson, någon man tycker synd om och lever sig in i – men som egentligen är väldigt obehaglig och opålitlig. Läsaren ska aldrig veta exakt var hen har henne (Nora, i mitt fall). Kan man lita på henne? Är det hennes version, som vi får se, höra och uppleva, som är den rätta? Det ska bli väldigt spännande att läsa Carolines bok – jag fick ett signerat ex med mig. Får återkomma med en recension.