Bokmässan 2017 – en sammanfattning

Så var Bokmässan över för denna gång. En annorlunda mässa, på många sätt. Och det berodde förstås på nazisterna och deras demonstration. Det låg en otäck och obehaglig stämning över hela mässan. Det var färre besökare, och färre utställare, och färre författare. Och det märktes. Och vi som var där var något mer dämpade. Jag kände i alla fall att jag inte var lika sprudlande glad som jag brukar vara på bokmässan. Det var en dålig smak i munnen. Inte att jag var direkt rädd, mer oro för framtiden, olust över dessa rasister. Om det enbart vore de 400 nazisterna, men normaliseringen av rasism har ju gått så oerhört fort. Vilket förstås gör att nazisterna får ökat självförtroende och flyttar fram sina positioner. Det skrämmer mig något fruktansvärt. Vad är det för samhälle vi kommer att ha om några år?

Mitt förlag Norstedts lät tjänarinnorna i röda dräkter från Margeret Atwoods bok Tjänarinnans berättelse (som ju är en fantastisk tv-serie, Handmaids tale på HBO) gå runt mässan tysta och med blicken mot golvet. En påminnelse om vilka friheter vi kan förlora om vi inte är på vår vakt.

Besökssiffrorna för årets mässa har offentliggjorts och det är ju en markant nedgång. Så det var inte en inbillning. Mässan har tappat var femte besökare jämfört med 2016.

Om vi nu ska försöka tänka bort nazisterna, så var det ändå mycket kul som hände på mässan. I år kom jag ner torsdag kväll och åkte hem söndag eftermiddag.  Jag hade ett alldeles lagom program på plats, många spännande uppdrag, och resten av tiden stod jag i Norstedts monter och försökte sälja mina böcker.

Det gick faktiskt väldigt bra! Jag sålde slut på alla pocketböcker av Den åttonde dödssynden (precis som förra gången, då jag tydligen var en av två Norstedts-författare som sålde helt slut). Dock var det några inbundna, Och blomstren dö, som var kvar. Det är mycket svårare att sälja inbundna. I alla fall för mig.

Här nedan är några bilder från Bokmässan 2017.

Dag 1: Torsdag
Jag kom fram sent till hotellet, hann precis till Bonnier-minglet i ett av Gothia-tornen. Därifrån blev jag medbjuden på middag av två trevliga personer, Bert och Elin, från Bonniers huvudkontor. Efteråt hamnade vi på Natur & Kulturs mingel ovanför Park.

Dag 2: Fredag
Stod jag mycket i Norstedts monter. Hade också en halvtimmes intervju i Storytelpodden – det spelades in live, och publiken fick lyssna i hörlurar (har tyvärr ingen bild därifrån). Senare på kvällen var det mingel igen, bland annat på Hoi och Storytel.

Jag och Erica Scott när vi letar köpare till våra böcker i Norstedts monter!

Kul att träffa Anna Bågstam Ryltenius och Helena Dahlgren igen!

Med Emma Hamberg och Sofie Sarenbrant.

Jag och Leffe GrimwalkerHois mingel.

Sedan gick jag ut och åt med några författarvänner – det var verkligen supertrevligt! Annika Estassy, Christina Larsson, Erica Scott, Birgitta Bergin och Kamilla Oresvärd. Vi fick till och med ett chambre separé! God mat och mycket skratt.

Efteråt gick vi förstås till Park. En våning upp hölls (den traditionella) Vi-festen. Gick tillbaka till hotellet och kom i säng strax efter ett på natten.

Dag 3: Lördag
Lite otäck stämning, eftersom alla gick och väntade på nazist-demonstrationen. Rätt lite folk, och särskilt få barnfamiljer, inne på mässan. Jag fortsatte stå i montern så mycket som möjligt.

Fick en härlig lunch uppe på Heaven 23 med de här underbara personerna, Jennie Sjögren, Hillevi Wahl och Erica Scott.

Klockan började närma sig starten för demonstrationen och vi följde spänt utvecklingen nere på marken. Många poliser.

Sedan modererade jag ett samtal med Åsa Erlandsson och Thomas Bodström om True crime. Kändes lite absurt eftersom ”true crime” liksom pågick därutanför. Samtalet gick väldigt bra. Och både Åsas och Thomas böcker är mycket läsvärda. Åsas bok om Trollhättan-attentatet har jag redan utnämnt till årets bok.

Lite senare ledde jag ett nytt samtal, denna gång med Moa Herngren om hennes nya roman Tjockdrottningen. En mycket läsvärd bok om ett viktigt ämne – vår syn på normavvikande i samhället. Moa är också en så otroligt sympatisk person som jag tycker mycket om.

I loungen sprang jag på min trevliga kollega från jobbet, Bettina Beiberstein Lee, som nyss kommit ut med sin debut!

Kul att träffa min kära författarvän Mariette Lindstein!

Resten av dagen stod jag i montern. Mycket tillsammans med Malou von Sivers.

Och så hade jag ett monterprat med min förläggare Peter Karlsson på monterscenen.

Och efteråt var det signering. Igen.

Senare på kvällen var det förlagsmiddag med Norstedts. Där pratade jag en hel del med Jenny Colgan som ligger bakom de fantastiska succérna om Det lilla bageriet. Med på bild är förlagschefen Eva Gedin.

Efter middagen skippade vi Park, för ovanlighetens skull, det blev en drink i lobbyn med bland andra Mats Strandberg, Anna Jansson och hennes man Erik.

Dag 4: Söndag

Efter en rätt sen frukost och en kort sväng till Norstedts monter satt jag en timme i Skrivarakademins monter. Det var kul att få representera dem ett tag och berätta om alla skrivarkurser jag gått (som jag verkligen kan rekommendera!). Här är jag med en av mina lärare, Anders Fager.

Eftermiddagen ägnade jag helt åt Norstedts monter. Förra året hade jag ju lyckats sälja slut på alla pocketar, och jag ville verkligen göra det igen. Jag hoppade över lunchen och körde så mycket sälj jag orkade. Bland annat med de här två Norstedts-författarna, Cecilia Forss och Linda Bakkman.

Och så sålde jag sista pocketboken av Den åttonde dödssynden, till den här snälla mamman som köpte den till sin dotter Elin!

Några till inbundna av Och blomstren dö lyckades jag också sälja innan det var dags att åka till tåget. Som tur var fick jag lift med Erik och Anna Jansson.

Tack för i år Bokmässan! Tack alla snälla författarkollegor, förlags- och journalistvänner. Och förstås mest tack till alla läsare!

Snart Bokmässan 2017!

Long time no see här i bloggen. Mitt heltidsjobb har kommit emellan 😉 Men snart är det dags för Bokmässan och då är jag ju författare till hundra procent! Eller nja, jag ska faktiskt moderera några samtal. Så lite journalist är jag också!

Jag älskar Bokmässan! Tycker att det är en fantastisk fest, och jag har inga problem med att stå i larmet hela dagarna. Älskar att prata med läsare, andra författare, trevliga förlagspersoner och journalister och ja, jag älskar allt som har med mässan att göra! Och ja, jag är ofta ensam/själv (det är lätt att känna sig ensam, trots att det är enormt mycket folk – och det gäller att man är en sådan som står ut med det), jag går runt mycket på egen hand, står länge i montern och väntar på att någon ska vilja köpa min bok (ibland kan man stå en halvtimme utan att någon ens säger hej, men jag tycker att det är okej det också). Och ja, jag blir trött i fötterna, men då går jag och tar en kaffe, eller ett glas vin och en räkmacka och snart är jag på benen igen.

I år åker jag ner på torsdag eftermiddag och sedan har jag ett rätt lagom program, tycker jag själv. Så här ser det ut:

Fredag:
12.30–13.00, B08:22, intervjuad för Storytelpodden
13.30–14.00, B05:22, signering i Norstedts monter

Lördag:
14.00–14.20, F5, leder miniseminariet True crime med Thomas Bodström och Åsa Erlandsson.
16.30–16.50, F5, leder miniseminarie med Moa Herngren om Tjockdrottningen.
17.20–17.30, B05:22, intervjuad på monterscenen hos Norstedts.

Söndag:
11.00–12.00, F01:62, står i Skrivarakademins monter.
12.30–13.00, B05:22, signering i Norstedts monter

 Förstås ska jag på en del mingel också och Norstedts årliga förlagsmiddag. Jag blir hemskt glad om ni som läser här och är där kommer fram och säger hej! Jag försöker vara i Norstedts monter så mycket jag kan! Vi ses!
Så här såg det ut förra året i Norstedts monter!
Jag lyckades faktiskt sälja slut på alla Den åttonde dödssynden i pocket! Här signerar jag den sista!
Här är från år 2015 när min första thriller precis kommit ut. Blir intervjuad på monterscenen av min förläggare Peter Karlsson.
Det året fick jag också träffa Paula Hawkins!
Och så satt jag vid samma bord som Otto Sjöberg som är vd för Norstedts förlagsgrupp (tidigare chefredaktör både på Expressen  – han började på Expressen ungefär samtidigt som jag slutade, i början av 2000-talet).
Roligt med alla fina kollegor man träffar på under Bokmässan! Här Maria Sundberg som gjorde layouten till min första bok, Pam, min kollega på jobbet – vanliga jobbet, chefredaktör på Topphälsa, Susanne Boll, författare, Varg Gyllander, författare, och Nina Cronee, författare och tidigare förläggare.
Jag och min dåvarande redaktör på Norstedts, Malin Tynderfeldt.
Jag och den otroligt begåvade författaren Kristina Sandberg, på Norstedts middag.

Äntligen i min hand!

Så kom dagen då jag äntligen fick hålla min andra roman i min hand. Alldeles färsk från tryckeriet, levererad av mina föräldrar som hämtade upp den på förlaget, innan de tog båten över för att hälsa på oss på landet – i finska skärgården!

Det roliga är att miljön i boken är inspirerad från ön där vi bor på landet. Fast jag har ändrat och flyttat runt en del, och kanske viktigast av allt – förflyttat allt till den svenska skärgården.

Vi var ju tvungen att leka lite också 😉 Min dotter agerar statist!

Första versionen är skit

Läste ett intressant blogginlägg av Lennart Guldbrandsson om hur man kan hjälpa och stötta en författare. Ett av hans tips är att ta bort stressen kring första utkastet – för det är ändå skit! Så här skriver han bland annat:

”Jag var nyligen på en skola och pratade om skrivande. De flesta av eleverna där tyckte att det var trögt att komma igång, inte för att de saknade idéer, utan för att de hade prestationsångest. De ville vara säkra på att det de skrev matchade potentialen som idén hade. Det gjorde mig glad för det betydde dels att de brydde sig om att det de skrev skulle bli bra, men det gjorde mig också bestört, för att de inte hade lärt sig att förstaversioner är skräp.”

Samtidigt menar han att första utkastet också är guld – här finns de första tankarna, passionen och idéerna. Så här skriver han:

”Det är lätt, med tanke på de fel jag skrev ovan att förstaversioner har, att tänka illa om dem. Men förstaversioner är nödvändiga. I förstaversionen finns så mycket passion, nya tankar man inte hade innan man skrev ner sin idé, saker man inte trodde var möjligt att skriva, experimentlusta (förhoppningsvis) och konstigheter man kan skratta åt, vilket leder till nya uppslag. De är dessutom helt nödvändiga att ta sig igenom.”

Jag håller verkligen med! Om man som skrivande människa inser att texten först måste ut – och att det först är när du har den framför dig som det stora jobbet börjar, då kan det bli lättare att ta sig igenom det första utkastet. Många får aldrig ur sig den där första versionen. De tvivlar, mår dåligt över att det inte blir som de hade tänkt och får dåligt självförtroende. Förmodligen för att de inte riktigt inser att det här inte är slutversionen, utan bara deras första utkast.

Samtidigt finns det massor av värdefullt i det där första utkastet. Mycket som bara kommer, små guldkorn som man senare kan utveckla. Intressanta tankegångar och galna och/eller underbara idéer.

Men som sagt, läser man igenom det man har skrivit brukar man se alla fel och brister, och då är det lätt att tappa sugen. För det är klart att det finns brister! Jag har jobbat med skrivande i hela mitt liv – jag har aldrig skrivit en text som var klar redan från början! Hur kort den än är måste den redigeras, bearbetas, tänkas igenom, ofta skrivas om, rättas till och så vidare.

Skillnaden mellan oss som faktiskt slutför jobbet med att skriva ett helt manus och de som inte gör det tror jag mycket ligger i att vi accepterar att det är dåligt i början, eller åtminstone mindre bra – eller (om jag ska vara diplomatisk) att manuset ännu ”inte nått sin fulla potential”. Vi inser att det kan komma att bli bra (eller i alla fall bättre) sen, när vi får tid att jobba med det. Självklart drabbas även vi av tvivel, ångest och funderingar. För att tycka att texten är skit hör till den kreativa processen.

Det intressanta med Lennarts blogginlägg var att det väckte så många starka känslor när det las ut på Facebook. Många blev nästan indignerade. ”Vad då dåligt? Mitt första utkast är inte dåligt!”

Nej, som sagt, det behöver inte vara dåligt. Men texten kan ju bli så mycket bättre om du sedan jobbar med den! Och det var det som var Lennarts poäng, som jag tolkade det. Och det är så jag ser det. Även om det jag har skrivit är superbra så skulle jag aldrig drömma om att inte jobba igenom det ordentligt innan jag lämnar det till förlaget. Och förlaget (förläggare och redaktör) kommer i sin tur ge sin feedback, som kräver många omarbetningar till. Mer eller mindre. Så är det för i stort sett alla.

Några menade att de bara skriver en gång och sedan är det bra. Det må så vara. Men jag har svårt att tro att de böckerna ges ut på förlag och når många läsare.

Självklart finns det undantag. Genier som säkert klarar att skriva en perfekt bok från början. Har till exempel hört att Leif GW inte redigerar så mycket (säger inte att han inte skulle behöva det, men det är vad jag har hört). Och han lyckas ju rätt bra ändå.

Min övertygelse ändå, efter många, många år som journalist och redaktör – och numera även författare – är att alla texter behöver bearbetas. (Om folk fattade hur mycket det jobbas bara med 3000 tecken långa artiklar …)

Om din text är strålande redan på utkaststadiet – grattis! Nu kan det bara bli ännu bättre. 

Ps. Den här texten är redan redigerad fyra gånger … jag kommer säkert upptäcka fler missar, saker jag vill lägga till, ändra, ta bort – så det lär bli fler redigeringar.

Här har jag skrivit tidigare om redigering.

Här har jag skrivit om struktur för skrivandet.

Crimetime 2017

Programmet för årets Crimetime börjar sätta sig och jag har en massa roliga och spännande punkter.

På torsdagen håller jag i Skrivarskolan med bland andra Anders de la Motte, Katarina Wennstam, Sören Bondeson, Anna Bågstam Ryltenius och Denise Rudberg. Läs mer här!

fredag kl 11 ska jag vara med i det här samtalet:

DET SLUTNA RUMMET

Med: Anna Roos, Rebecka Edgren Aldén och Mariette Lindstein Moderator:Estrid Bengtsdotter

Det slutna rummet är ett känt grepp som använts av många spänningsförfattare, inte minst Agatha Christie. Tre författare som på olika sätt utforskar instängdhetens geografi och psykologi är Anna Roos, vars debut Spel tar oss till Handelshögskolan, Mariette Lindstein, akutell med Sektens barn, och Rebecka Edgren Aldén, vars senaste deckare Och blomstren dö utspelar sig på en ö.

Plats: Donners Eventhall

På fredag kl 13.30 leder jag det här samtalet:

Med: Sofie Sarenbrant, Caroline Eriksson och Torkil Damhaug (NO) Moderator: Rebecka Edgren Aldén

Det mänskliga psyket fascinerar. Hör Sofie Sarenbrant, Caroline Eriksson och norska författaren och psykiatriläkaren Torkil Damhaug i ett samtal om den internationellt växande genren ”psychological suspense”. Med Rebecka Edgren Aldén, som själv skriver psykologisk spänning.

På lördag kl 9.45 ska jag vara med i det här samtalet:

Med: Jonas Moström, Rebecka Edgren Aldén och Gustafson & Kant Moderator: Varg Gyllander

De flesta författare har ett annat yrke vid sidan om. Jonas Moström arbetar halvtid som läkare, Rebecka Edgren Aldén är journalist och Anders Gustafson och Johan Kant är bokförläggare respektive skolrektor. Hör dem i ett samtal om skrivrutiner och hur man kombinerar författarskapet med vardagsjobbet. Moderator: Varg Gyllander, författare och presschef på Stockholmspolisen.

Och på lördag kl 13 ska jag hålla det här samtalet:

Med: Anna Roos, Emelie Schepp och Dan Nilsson Moderator: Rebecka Edgren Aldén

Därför väcker de udda karaktärerna ofta sympati. Möt debutanten Anna Roos, som skriver om den identitetssökande Sol, Emelie Schepp, skaparen av den komplexa åklagaren Jana Berzelius, och Dan Nilsson, författaren till den något kufiska privatspanaren Niklas Lund.

14.30 på lördag håller jag det här samtalet:

Med: Sofie Sarenbrant, Malin Persson Giolito och Mats Strandberg Moderator: Rebecka Edgren Aldén

Frisersalong, spa-anläggning, ett gymnasium i Djursholm, en finlandsfärja och ett ålderdomshem. I Sofie Sarenbrants, Malin Persson Giolitos och Mats Strandbergs böcker uppstår fasa och spänning i miljöer som man kanske inte traditionellt förknippar med spänningsgenren. Finns det några deckarmiljöer som lämpar sig extra bra och vilka ska man undvika?

Läs hela programmet här!

Visst låter det spännande? Jag hoppas att ni kommer dit! Kom då fram till mig och säg hej, så blir jag glad!

Ps. Så måste jag också visa min egen författarsida:

kolla här!

Storytel!

Jag är väldigt fascinerad av Storytel som företag, som fenomen, ja, som tecken i tiden! Det har ju gått otroligt bra för Storytel. De äger ju numera mitt förlag, Norstedts. Och visst är det ett väldigt intressant tecken i tiden att ett nystartat (relativt) app-företag (om jag nu får kalla det så) köper det äldsta och ett av två största förlag i Sverige?

Jag tycker att det är oerhört intressant!

Ljudboksmarknaden har ju fullkomligt exploderat. Men det är liksom inte bara därför Storytel har gått så bra. De är så otroligt innovativa och snabba på att plocka upp nya tendenser och trender i samhället. Ja, de har hakat på ljudbokstrenden, men de har ju också varit med och drivit fram ljudboksmarknaden. Och de stannar ju inte vid att enbart spela in ljudböcker. Storytel original är ju sjukt spännande – historier skrivna direkt för ljudboksformatet! Och nu i kväll när jag var på Storytels sommarfest berättade de om flera satsningar. Att några av deras original nu blir pocket visste jag redan (med oranga papperskanter, snyggt!), men inte att de satsar på journalistik och reportage i ljudboksform under beteckningen Storytel Dox. Kul! Och sedan Storytel stories som jag genast laddade ner. Där man kan följa sms-samtal och chattar mellan olika karaktärer i böcker. Lite som Skam ni vet, då man kunde följa huvudpersonernas sms-konversationer mellan avsnitten. Kul grepp, tycker jag. Och fick genast idéer till en ny psykologisk thriller i högstadie/gymnasiemiljö där sms och snap är en del av berättelsen!

På festen träffade jag förstås en hel roliga människor också. Men jag var dålig med kameran. Men här ser ni i alla fall mig med Anna Bågstam Ryltenius, som jag har gått skrivarkurs med en gång i tiden, och som är nominerad till Årets deckardebut med sin Stockholm Psycho som är just en Storytel original (hon bloggar också här, på Debutantbloggen), och Anders Fager, som jag har gått skrivarkurs (läs om skrivarkurser här och här) för en gång i tiden och hans fru Lena Kempe. Med på bilden är också en debuterande författare på Storytel original – men som jag tyvärr har glömt namnet på!

Här står Anders och presenterar sin nya bok som är aktuell på Storytel original:  Evas första vecka som död (om en revisor och swinger som blir vampyr…).

Festen var på Södra teatern i Stockholm. Tack Storytel för att jag fick komma!

Sommarfest på Norstedts

Det börjar bli en tradition – festen i juni på Norstedts. Ja, den har förstås funnits länge, men nu har det blivit en tradition för mig!

Man ska inte underskatta värdet av att känna sig hemma på sitt förlag. Och det börjar jag verkligen göra. Nu när jag kommer till sommarfesten så känner jag väldigt många. Inte bara gamla journalister och en och annan författare, utan alla möjliga från förlaget och de runt omkring. Härlig känsla!

Jättekul att få träffa min redaktör irl! Heléne Jensen är redaktör för Och blomstren dö – och jo, vi har haft en hel del kontakt, men bara på telefon och mejl. Äntligen fick vi ses live!

Alltid lika trevliga Hanna Lindberg! Vi är före detta kollegor som inte kände varandra då, när vi jobbade på samma jobb. Men som har lärt känna varandra efter det. Hanna är alltid så otroligt generös, snäll och rolig att prata med! Också så inspirerande att det har gått så bra för henne (här kan ni läsa mer om vad jag har skrivit om henne). I höst kommer hennes nästa bok: Sthlm Grotesque. Ser fram emot det. Här med hennes agent Jenni Brun från Grand Agency!

Och här hittade jag hela ”mitt gäng”, eller delar av det. Min förläggare Peter Karlsson, min redaktör Heléne Jensen och ”min” pressansvarige Katarina Lindell.

Och så mina favoriter från Norstedts Agency, Linda Altrov Berg och Catherine Mörk. De är de här två som tagit min bok ut i världen! I detta nu kommer Den åttonde dödssynden ut på franska. Och Och blomstren dö håller på och provöversätts till engelska för att de utländska förlagen ska kunna läsa och tycka till. Håll tummarna!

Tack Norstedts för trevligt sommarparty!

 

Om att ha författarvänner

Att skriva är ju ett rätt ensamt jobb, eller hobby, eller vad man nu ska kalla det. Jag har inget emot det. Tvärtom. Jag blir mer och mer introvert, ju mer jag skriver, ju mer författare jag blir. Ibland blir jag nästan mörkrädd när jag inser att jag inte har någon som helst lust att träffa någon, prata med någon, bara längtar efter att få sitta i min fåtölj och skriva eller läsa …

Nu har jag ju ett väldigt socialt jobb, samt en stor familj. Så ensam är jag ju inte. Men jag har verkligen inga problem med att vara för mig själv.

Så skönt då att få känna sig normal, eller i alla fall inte fullständigt abnorm, när jag träffar mina författarvänner och de säger att de känner igen sig. Vi har det alla gemensamt – vi längtar hela tiden efter egen skrivtid.

Jag har ett gäng vänner som också är författare. Eller rätt många. Men vi är några stycken som träffas regelbundet och äter middag. Författarna kring det runda bordet kallar vi oss själva. Vi är åtta stycken och även om det går flera månader mellan det vi ses är det alltid lika roligt. Tillsammans kan vi älta allt kring författarlivet, berätta om våra svårigheter, glädjas åt våra framgångar, avslöja våra hemligaste drömmar. Det är fantastiskt kul att få följa de här författarna och deras skrivarliv. Även om jag allra helst sitter hemma i min skrivarfåtölj så behöver jag då och då komma ut och få träffa dem här, spegla mig i dem och tja, helt enkelt få känna mig lite normal.

På bilden ser ni nästan hela Författarna kring det runda bordet, från middagen nu i veckan på restaurangen Halv grek plus turk: Frida Andersson Johansson, Camilla Davidsson, Anna Lönnqvist, Eva Rydinger, Eva Swedenmark, Annika Estassy Lovén och jag. Saknas gör Kristin Emilsson.

Mer mani än geni

Ett ämne jag har varit inne på tidigare är hur jag alltid har vägrat se på mig själv som en talang. Eller ett geni. Eller någon som ”bara har det”.

Så är det nämligen inte.

Att jag lyckats skriva en bok handlar till 90% om hårt arbete. Visst, jag kan skriva. Jag är journalist. Men jag har mött så många skrivande människor som är tusen gånger bättre än jag på att skriva. Det är inte det som är grejen. Det är att GÖRA. Och det är där min styrka ligger. Att GÖRA. Att fortsätta, år ut och år in. Varje ledig stund, varje semesterdag. Varje söndag. Jag fortsätter skriva, även om jag är trött, inte har någon inspiration, allt blir skit, jag inte hittar orden.

Många jag möter tror att jag måste ha något speciellt. Att de aldrig skulle klara det, för att de inte kan skriva, inte har tillräckligt bra fantasi, inte skulle kunna komma på en historia och så vidare. Men jag tror att de har fel. De flesta har säkert allt det där. Det de saknar är den riktiga drivkraften, galenskapen som krävs för att faktiskt skriva och slutföra en bok.

För länge sedan läste jag att bara 10% av ett författarskap är talang, och 90% är hårt arbete. Det kändes så trösterikt att läsa det. Jag har alltid drömt om att skriva, bli författare. Men jag har alltid vetat att jag inte är någon naturbegåvning. Ingen som bara har det, som bara låter det flöda ur fingrarna. Men om det framför allt handlar om hårt arbete, så insåg jag att jag hade en chans. För är det något jag är riktigt, riktigt bra på så är det hårt arbete. Där knäcker jag de flesta.

Så det var så jag gjorde. Slet. Jag har lagt ner extremt mycket tid. Jag har offrat en massa (vila, sömn, slötid, fester, tv, vänner, semestrar, soliga dagar, tid med min familj … ja, så är det).

Det krävs ju ett visst mått av galenskap. Och ja, jag är övertygad om att jag förmodligen inte är riktigt klok. Rent av galen.

Som sagt, mer mani än geni. Det är jag det.

Hårt arbete …

I morse klockan 5.00 ringde klockan. Jag gick upp för att hinna göra de absolut sista ändringarna i mitt manus till Och blomstren dö (hade kroknat vid datorn runt 23.30 kvällen innan). Vid 7.00 skickade jag in det – och nu finns ingen återvändo. Boken är på väg till tryckeriet. Sedan var det bara att åka till jobbet för en fullmatad jobbdag. Efter 2 timmars träning med mina gymnaster och en sen middag var det sedan dags att plocka fram datorn igen. Hela schemat för skrivarskolan på Crimetime i år skulle in, så det blev ett antal timmars jobb framför datorn – i kväll igen.

Tyvärr gjorde det (och gymnastikträningen – vi tävlar på fredag, så kunde inte hoppa över) att jag missade min vän Sofie Sarenbrants releasefest för hennes åttonde thriller, Bakom din rygg. Så synd. För är det någon författarvän jag verkligen beundrar och uppskattar så är det Sofie. Var med på förra i alla fall (här är bilder från den).

Sofie och jag lärde känna varandra redan 2001 på Expressen och har hållit kontakten sedan dess. Vi har både jobbat ihop och stöttat varandra i våra författardrömmar. Hon förverkligade dock sin långt före mig. Hon har haft fantastiska framgångar, men så är hon otroligt driven och duktig också. Är det någon jag unnar alla framgångar så är det hon!

Stort grattis Sofie till din nya bok och till alla dina succéer! Jag ser fram emot att läsa även denna!

Sofie är också en som jobbar jäkligt hårt – och det har verkligen lönat sig. Och det är det enda jag kan tänka på nu, att allt mitt slit en dag kommer att löna sig. Det MÅSTE löna sig. För just nu har jag inget liv förutom mitt rätt tuffa heltidsjobb, mitt skrivande och mina projekt som jag håller i utanför skrivandet (min tävlingstrupp i gymnastik, mina moderatorsuppdrag på Crimetime och Bokmässan bland annat).

Ibland känns det tröstlöst, som att jag bara jobbar. Och missar allt runt omkring, vänner, nöjen, familj … Ibland får jag ångest, tänker att ingen kommer att komma ihåg mig eftersom jag tackar nej till allt, aldrig hinner med något socialt. Men drömmen är så stark. Drivkraften är så stark. Jag måste tro att det kommer att löna sig. Och att det någon gång kommer att lätta.