Fortsättning på ”att bli författare”

Jag skrev ju nyligen ett inlägg som resonerade kring vem som kan bli författare. Det är ett intressant ämne och det dök upp en sådan tråd i en av Facebook-grupperna för författare jag är med i.

Många där är bekymrade över antingen hur svårt det är att lyckas skriva ett helt manus, eller hur svårt det är att få kontrakt, eller hur svårt det är att nå ut och sälja. Och ja, alla de tre delarna är svåra.

I diskussionen dök jag på ett annat blogginlägg som jag tyckte var väldigt bra. Lite samma tankar som jag själv har. Men väldigt, väldigt välformulerat. Det är skribenten Eva Bergengren, som har skrivit, hon jobbar bland annat som lektör och redaktör, precis som jag. Hon skriver bland annat:

”Varför skulle det då vara ”misslyckat” och ”förgäves” att skriva utan att bli utgiven av ett stort förlag?” och: ”Vi berättar inte för att vi är författare utan för att vi är människor.” 

Läs hela här!

Kan vem som helst bli författare?

Jag har funderat på den här frågan en hel del. Kan vem som helst bli författare?

Jag håller ju en skrivarkurs nu, och de som går för mig är mycket duktiga, och de utvecklas snabbt. Så på ett sätt tror jag verkligen att man kan lära sig att skriva. Man kan bli bättre på hantverket – med mycket övning.

Men därifrån då? Det är ju en sak att vara bra på att skriva, och faktiskt kunna och orka få ur sig en hel historia – till att vara författare? Nja, jag börjar tvivla. Jag tror verkligen inte att vem som helst kan bli författare.

I går åt jag lunch med en författarkollega. En betydligt mer erfaren sådan. En som gett ut tvåsiffrigt antal böcker, och som sedan länge lever på att skriva (en av de få i Sverige som faktiskt kan det). Hon sa något klokt. Eller ja, hon sa många kloka saker. (Jag kommer inte skriva ut hennes namn, för jag har inte frågat om jag får dela med mig av hennes klokskaper, och egentligen spelar det ju ingen roll vem som sa det, det är klokt ändå.)

Hon sa bland annat: Varför förväntas alla som skriver bli författare?

Vi pratade en del om det där. Varför förväntar sig åtminstone de flesta som skriver att de en dag ska ge ut en bok? Varför förväntas de flesta som skriver att en dag få en bok utgiven? Varför förväntar sig många som skriver, och personens omgivning, att den som skriver en dag ska kunna hoppa av sitt jobb och skriva på heltid? Hon frågade retoriskt: ”Det är väl ingen som frågar någon som spelar mycket golf på fritiden, och som har ett bra handikapp, när den ska hoppa av jobbet för att satsa heltid på golfen?”

Och det är ju sant! Om någon på jobbet spelar golf varje helg, och åker på golfresor och ägnar varje semester till att golfa – inte förutsätter man att den personen ska hoppa av jobbet och börja spela golf professionellt och kunna leva på det? Inte heller om en kollega berättar att hen tycker om att teckna och måla. Första frågan tillbaka då är inte: ”När ska du ställa ut på ett galleri?” ”När är ditt vernissage?” eller: ”När ska du hoppa av jobbet för att leva som konstnär?” Om någon på festen plockar fram gitarren och spelar några riktigt bra låtar, är det ingen som frågar: ”När kommer första skivan?” ”När ska du säga upp dig för att satsa på en musikkarriär?”

Alla förstår att även om man är duktig på golf, eller duktig på att spela gitarr eller måla akvareller så är det LÅNGT ifrån att man kan säga upp sig och försörja sig på sin hobby.

Varför är det just skrivandet som alltid ska leda till en utgiven bok? Ett riktigt författarskap? En helt ny karriär? Det ligger något i detta.

Jag säger inte att det är fel att drömma. Tvärtom! Jag har drömt som bara den! Men jag tror att det inom just skrivandet finns en rätt orealistisk dröm. Jag ser det ofta i flera olika skrivarforum på nätet. Folk som precis påbörjat sin första bok, som frågar efter bra förlag. Folk som tror att det går att tjäna pengar på att skriva böcker. Folk som är arga för att de blir refuserade, eller för att ingen köper deras böcker.

Jo, det går att försörja sig på att skriva böcker. För ett litet, litet fåtal människor går det. För ungefär lika många som kan försörja sig på att spela golf, måla tavlor eller som rockartist. Jag skulle gissa att det är ungefär lika många som vunnit på lotto. Det är alltså sjukt svårt att överleva som golfproffs, artist, konstnär – och författare.

Man kan skriva, man kan vara bra på att skriva. Man kan till och med lyckas skriva klart några böcker, man kan till och med ha tur att få dem utgivna av förlag. Men att regelbundet skriva böcker och få ut böckerna OCH försörja sig på sina historier är väldigt ovanligt. Det bör man komma ihåg.

Var detta deppigt skrivet? Förlåt. Det var inte meningen att döda några drömmar. INGET är omöjligt. Men jag tror att det är viktigt att man ser nyktert på den här branschen. Och är realist.

Det är heller inte fel att drömma, eller att ge ut en eller några böcker – man behöver inte ”lyckas” och bli en av de där som kan säga upp sig, och leva på sina böcker. Att skriva är djupt tillfredsställande och roligt. Att skriva kan vara en härlig hobby, det kan vara en extrainkomst, och en del av en verksamhet också. Det går ju att till exempel spela mycket golf och samtidigt tjäna lite extra pengar på att jobba som golflärare. Eller, man kan få några spelningar som musiker, och kanske ge gitarrlektioner på fritiden? Eller så kan man jobba som art director eller formgivare och också skapa eget, vara konstnär på deltid. Till och med ställa ut någon gång och sälja en del alster. Utan att vara konstnär på heltid. Ni fattar?

När författaren jag åt lunch med berättar för folk att hon är författare får hon oftast kommentaren: ”Åh, kul, har du fått något utgivet?”

Det är en märklig reaktion.

Jo, jag vet att vem som helst kan kalla sig författare. Det är ju ingen skyddad titel. Men, är det inte märkligt att presentera sig som författare om man inte ens fått något utgivet? Skulle man presentera sig som konstnär, musiker eller golfare om det bara var en hobby man höll på med vid sidan av sitt vanliga jobb? Jag tror få skulle göra det.

Jag kallar mig i dag journalist och författare (efter 2 romaner, 1 fackbok och 4 antologier). Och jag lägger ofta till att jag också är: redaktör, lektör, moderator och skrivlärare. För nej, jag kan ännu inte leva enbart på mitt skrivande. Men jag är tacksam över att jag kan få ägna så stor del av mitt liv till min passion – att skriva böcker! Och härligt att jag utöver det får jobba med text och litteratur och författare på andra sätt.

Självklart jobbar jag vidare med mina manus, och samtidigt drömmer jag vidare. En dag kanske jag tillhör den där lilla, lilla utvalda skaran som kan leva enbart på att vara ”författare”.

Lektör eller redaktör?

Sedan jag sa upp mig från mitt heltidsjobb (som konceptansvarig och chef över Creative studio på Bonnier Magazines and Brands) för snart ett år sedan har jag ju vid sidan om mitt skrivande också tagit en hel del uppdrag.

Jag trodde till en början att jag skulle behöva frilansa för tidningar, eller frilansa med det jag jobbade med sist – konceptuella lösningar och kreativa format och sånt. Men, det har faktiskt inte blivit så. För det har ramlat in jobb som alla rör sig i litteraturvärlden. Till min stora glädje!

Missförstå mig rätt. Jag älskade mitt jobb på Bonnier Magazines and Brands, och jag älskar journalistik. Men jag har gjort det nästan hela mitt vuxna liv. Och min verkliga passion ligger ju i böckerna. Jag är litteraturvetare i grunden och ÄLSKAR verkligen allt som har med böcker, litteratur och skrivande att göra.

Så, jag har fått uppdrag som lektör, redaktör, översättare, författarmoderator, skrivlärare och föreläsare. Det har varit helt fantastiskt kul! Inga välbetalda jobb, så jag är betydligt fattigare, men det är så givande!

Många hör av sig till mig och vill ha hjälp med sina texter. Både förlag och privatpersoner. Många privatpersoner vet inte riktigt skillnaden mellan lektör och redaktör, så därför tänkte jag köra en liten genomgång:

LEKTÖR:

När jag lektörsläser ett manus (för förlag eller för privatperson) så rättar jag ingenting, utan jag läser noga, med kritiska och konstruktiva ögon. Jag sammanfattar sedan styrkor och svagheter med manuset. Hur funkar historien? Karaktärerna? Språket, dramaturgin, gestaltningen, dispositionen och så vidare. Jag skriver ner och benar ut (ofta kan det bli en 10-12 A4-sidor). Jag ger också förslag på hur manuset kan förbättras för att ha chans att bli antaget. Det kan handla om språket, om själva historien, hur den är berättad – ja, stort och smått.

Det är väldigt roligt och givande! Jag läste ett manus sent i höstas, och för någon vecka sedan ringde författaren och berättade att hen blivit antagen! Då känns det att man har bidragit, även om det förstås alltid är författaren som gör det tunga jobbet!

REDAKTÖR:

När ett manus har blivit antaget av ett förlag och en förläggare gått igenom det och tycker att historien håller då går manuset till en redaktör. En redaktör tvättar texten, ser till att den flyter, att den stämmer. Ofta när jag jobbar som redaktör åt förlag går jag igenom texten flera gånger. Först en gång, med alla mina synpunkter. Jag ändrar direkt i texten, men har inställningen i programmet så att ändringarna syns – så att författaren kan se vad jag har gjort, och antingen köpa mina ändringar eller inte. Helt upp till författaren – det är ju författarens bok! Då hjälper jag alltså till språkligt, förbättrar språket, rättar, tar bort syftningsfel och stavfel (men obs, jag korrläser inte!) men också påpekar inkonsekvenser eller saker man inte förstår, eller som inte stämmer. Då gör jag kommentarer i marginalen: Typ, här i historien är det måndag, men på sidan xx är fredag, och då stämmer inte antal dagar. Eller: Så här tror jag inte att en tonåring skulle uttrycka sig, hen skulle istället kanske säga xxx. Eller: Det här är inte likt den här karaktären, mitt förslag är att hen reagerar så här. När jag har gått igenom en första vända får författaren tillbaka texten och kan gå igenom mina ändringar, samt fundera på mina funderingar. Sedan får jag ofta tillbaka texten två eller tre vändor till. Så böcker som kommer ut på förlag gås inte sällan igenom två till fyra gånger av en redaktör, innan den förstås sedan skickas till korrläsare. När jag redaktörar åt privatpersoner blir det sällan mer än en genomgång, vilket jag förstår, eftersom det kostar och författaren själv måste betala. Men även en genomgång kan göra en stor skillnad för manuset. Och siktar man på att bli antagen av ett förlag så har man ju ökat sina chanser mycket bara genom en redaktörsgenomgång. Jag brukar också sammanställa återkommande ”fel” så att författaren själv kan fortsätta och redaktöra sin egen text.

Så, det var egentligen skillnaden mellan lektör och redaktör.

Om du behöver hjälp av mig, antingen som lektör eller redaktör så går det att höra av sig till mig. Beroende på storlek på manus tar jag ungefär 4000 kronor för att lektörsläsa ett manus (är det väldigt långt kan jag ta mer, är det betydligt kortare kan jag ta mindre). När jag redaktörar tar jag betalt per timme: 450 kr/timmen. Beroende på vilket skick manuset är och hur långt det är kan det ta mellan 15-25 timmar att gå igenom ett manus ordentligt. Mejla mig på rebecka@edgrenalden.se

Skrivarlärare

Länge, länge närde jag en dröm om att få leda en skrivarkurs. Det bor en liten lärare inom mig, är ju gymnastikledare sedan typ 15 år tillbaka, samt har varit lärarvikarie, och chef (tänker att lärare är lite att leda folk, och det är ju det jag har gjort en stor del av mitt liv).

Att kombinera det här med att leda människor, coacha dem, samt lära ut det jag har lärt mig om att skriva, om spänning, dramaturgi, språk, handling, karaktärer och så vidare stod högst på min önskelista. Jag fick ju prova på att leda skrivarkurser redan på Crimetime, då jag höll i skrivarskolan där i två år. Mycket, mycket roligt. Men jag gillar ju att vara nära texten, och på Skrivarakademin (där jag själv gått många kurser) jobbar man ju med varandras texter och lär av varandra. Blev därför så glad när jag fick leda en kurs i att skriva spänning på just Skrivarakademin, Folkuniversitetet, denna termin.

Jag har en underbar grupp bestående av nio duktiga skrivande personer. De har kommit lite olika långt i sin skrivprocess och är alltifrån nybörjare till redan etablerade och utgivna författare. Otroligt stimulerande. Det jag gillar allra mest med sådana här kurser är att det inte är JAG som är experten och som ska lära de andra – utan vi lär av varandra. Självklart har jag en hel del verktyg i min låda, som jag delar med mig av, men jag fungerar mer som en ledare som leder diskussionen. Jag tror folk underskattar betydelsen av att noga läsa varandras texter, och ge och få feedback. Det är i alla fall så jag har lärt mig att skriva!

Som journalist är det ju så man jobbar hela tiden. Varje text gås igenom, och den redigeras och diskuteras. Man blir van vid att diskutera text och man lär sig snabbt att man inte ÄR sin text, och att den ALLTID kan bli bättre. Där har vi journalister ett försprång, tror jag. Och förmodligen är det en av anledningarna till varför så många journalister också blir författare.

Är ni sugna på att gå en skrivarkurs tycker jag inte ni ska tveka. Det är verkligen ett steg i att komma vidare i sitt skrivande. Inte bara att lära sig skriva, utan att faktiskt komma vidare med sitt manus. Jag fortsätter med största sannolikhet att vara lärare även i höst. Och i sommar, vecka 27, håller jag en intensivkurs. Anmäl dig gärna!

Bokmässan 2018

Jag har inte haft så mycket tid att blogga på sistone. Men tänkte ändå skriva något om Bokmässan 2018!

Det var en väldigt intensiv helg för mig. Och framför allt jobbade jag. Jag var inte där främst som författare, utan hade fått en rad uppdrag. Många författarsamtal att moderera. Men så klart stod jag mycket i montern för att träffa läsare och sälja och signera böcker. Så mycket jag bara kunde. De senaste två åren har jag sålt slut på alla mina pocketböcker, så målet var högt satt denna mässa. Trots mindre tid, och fler böcker. Men det gick bra, jag sålde faktiskt väldigt mycket!

Här kommer en sammanfattning av min mässa.

DAG 1:

Jag anlände runt elva-tolv-tiden, tog spårvagnen (för första gången) från tågcentralen till Bokmässan.  Efter att ha checkat in på mitt rum gick jag direkt till Norstedts monter för att sälja böcker.  Min agent (Grand agency) hörde av sig, och det blev ett spännande möte med min nya tjeckiska förläggare, Andrea. Hon var otroligt gullig och entusiastisk. En riktig bokälskare, det märktes. Vi hade sällskap ner efter mötet och jag visade henne en massa bra böcker, som hon fotade för att kolla upp senare. 

Bildtexter: Träffade trevliga författarna Josephine Almanakis Sirander och Josefine Sandblom. Ingen mässa utan min fina författarkollega Anna Jansson! Här med vår gemensamma duktiga förläggare Erika Degard. 

Bildtext: Min tjeckiska förläggare Andrea – vilken bokfantast! Vi pratade litteratur – länge! 

Efter att ha sålt några till böcker i montern var det dags för Årets bok-mingel. Tyvärr hann jag inte stanna för att höra vem som vann (Niklas Natt och dag, 1793) för jag hade bokat möte med Gabriella Kjeilen för att vara med i hennes podd; Livet som författare. Mitt emot hennes monter stötte jag på min gamla lärare Anders Fager.

Bildtexter: På Årets bok-minglet träffade jag en rad gamla kollegor från Bonnier Magazines and Brands, samt en hel del författare. Här med Niklas Sessler, ansvarig utgivare Damernas Värld, Pamela Andersson, chefredaktör Topphälsa, Helen Arkhem, redaktionschef Topphälsa och författare. Författarna Åsa Hellberg och Gabriella Ullberg Westin.  

Bildtext: Jag fick vara med i Gabriella Kjeilens podd Livet som författare. 

På kvällen mötte jag upp min trevliga agentur, Grand agency och mina agentur-kollegor. Supertrevlig och otroligt god middag. Kom något för sent i säng … Tack Grand agency!

Bildtexter: Med på middagen med Grand agency var bland andra Anna Jansson, Mats Strandberg, Johan Ehn, Lena och Lena Stjernström. 

Dag 2:

Jag visste att jag stod inför en riktigt intensiv dag. Gick upp hyfsat tidigt, förbannade att jag kom i säng för tidigt. Åt frukost och gick igenom mina manuskort. Först var det dags för invigning av Crimetime Göteborg.

Bildtext: Polischefen i Göteborg inviger Crimetime.

Därefter var det dags för mitt första stora seminarium: Om öar som deckarmiljö med Viveca Sten, Marianne Cedervall och Anna Ihrén. Det blev ett väldigt bra och avslappnat samtal på 45 minuter, som faktiskt spelades in av UR. Det roliga var att producenten efteråt kom fram och sa att det var det bästa samtal han hört i år! En bra start på alla mina moderatorsuppdrag (totalt 10 stycken).

Strax därpå började nästa samtal. Om journalister som skriver spänning, med Carolina Neurath och Johan Ripås.

Efter det samtalet hade jag tio minuter på mig att springa till andra sidan av mässan och E-hallen, för att prata om träning för gravida med Lovisa ”Lofsan” Sandström.

Därefter hade jag faktiskt lite tid för lunch, och den intog jag på Crimetimes vip-område. Där träffade jag Kamilla Oresvärd och Anna Ihrén, och hade ett bra snack med dem!

Nästa samtal handlade om coola hjältinnor och var med Anna Bågstam och Kicki Sehlstedt.

Därifrån fick jag också springa, tio minuter senare, stod jag i andra delen av mässan på scen och pratade med Linn Maria Wågberg om hennes fina och berörande bok Himlen måste sakna en ängel.

Därefter hade jag lite tid för montern.

Bildtexter: Jag hade bestämt träff med Bokinstagrammaren ”Deckartips” – Fanny, som ville köpa min bok signerad. Så kul att träffas! Jag sprang också på författarkollegan Annika Taesler. Och så kom min författarvän Jenny Fagerlund förbi tillsammans med författaren Therese Loreskär. 

Stod vid pockethyllan och pratade med läsare och berättade om mina böcker, tills det var dags för prisutdelning av Crimetime Specsavers Award. Det var superkul, då delade jag scen med proffset Josefine Sundström och delade ut alla priserna.

Bildtexter: Prisutdelning av Crimetime Specsavers Award – grattis alla vinnare! Så kul att få vara med och både påverka vilka som skulle vinna, samt vara med och gratta de värdiga vinnarna på scen!

Därifrån fick jag också springa, för det var dags för dagens sista samtal att moderera: det med Linda Marie Nilsson om hennes bok Så lärde jag mig älska min kropp.

Bildtext: Stackars Linda Marie hade brutit händerna! Men hon var glad och signerade ändå. 

Jag hann vila en timme på hotellrummet och sedan var det dags för förlagsmiddag med Norstedts. Jag gick inte vidare till Petter Stordalens fest på hans hotell. Utan var duktig och gick och la mig hyfsat tidigt. Klockan var nog ändå över tolv när jag kom i säng …

Bildtext: Glömde fota under Norstedts förlagsmiddag, men som tur var tog Erika Degard den här. Den enda jag har 😉

DAG 3:

Dagen började tidigt. Direkt efter frukost var det dags för intervju av Niklas Kämpargård på scen, om hans bok om Krishandboken. Det var mycket spännande!

Direkt efter hade jag nästa samtal som jag modererade. Nu om regnbågsmat med Annika Panotzki. Också intressant.

Efter samtalet checkade jag snabbt ut och rusade till montern för att sälja och signera böcker. Gladast blev jag nog när jag råkade prata med Iris. Hon stod och höll i min bok, och jag gick fram till henne och presenterade mig. Det visade sig då att hon köpt min första bok av mig på bokmässan förra året och att hon nu kommit tillbaka för att hon ville köpa min nya, och hoppades att jag var där. Bad så klart om att få ta en bild med henne! Tack Iris!

Två författarvänner, Jeanette Niemi och Anna-Maria Ekblad kom förbi och sa hej. Kul!

Sedan var det dags för nästa moderatorsuppdrag – prata med Aftonbladet-journalisten Robert Laul om hans bok Alkisbarn. Blev ett bra samtal på scen.

Efter det var det min tur att bli intervjuad, av min tidigare förläggare Peter, på Norstedts scen.

Och så mässans sista samtal för min del: Om mordplats Göteborg med författarna Kamilla Oresvärd och Mats Ahlstedt.

Jag rusade tillbaka till montern och försökte febrilt sälja de sista exen av mina böcker. När det bara var fyra ex kvar av Den åttonde dödssynden var jag tvungen att ge mig av till tåget. Tåget var försenat, men så småningom kom jag ändå hem. Blev hämtad av min man vid Centralen.

Återigen en fantastisk Bokmässa, om än med väldigt mycket jobb denna gång. Första året någonsin utan varse sig Park eller räkmacka!

Vi ses nästa år!

Digital passion!

I går firade vi Frida Boisen och hennes nya bok Digital Passion – som jag varit redaktör för! Jag har aldrig varit redaktör för en bok, detta var första gången. MEN jag har ju varit redaktör typ halva mitt liv, så egentligen var det inte så svårt, det var bara lite längre textmassa! Så roligt i alla fall att få jobba med den här boken, med Frida och förlaget (Harper Collins nordic).

Här är lite bilder från festen i går! Och jag blev så otroligt rörd och tacksam över Fridas fina ord i tacket på boken!

Viveca Sten, jag, Camilla Sten och Johanna Rydgren, redaktionschef på Harper Collins. Viveca och Camilla är mor och dotter och skriver fantastiska böcker, både var för sig och tillsammans. Så inspirerande!

Isabel Adrian, Per Schlingman, Frida Boisen, Alex och Emma Norén (Emma är en gammal kollega till mig från Bonnier Magazines & Brands).

Frida, jag och Annika Kvist, min vän och exkollega från Bonnier Magazines & Brands, där hon är affärschef för Nya affärer.

Jag och Carina Nunstedt, förlagschef på Harper Collins, som jag haft förmånen att jobba med så många gånger, på alla möjliga jobb under åren.

Pernilla Ericson, superduktig deckarförfattare på Harper Collins (kan verkligen rekommendera hennes böcker!), jag och Carina.

Så här fint skrev Frida i tacket till mig – meningen fortsätter på sidan efter, men ni fattar nog!

Allt för vågorna

I förra veckan hade min syster Sofia Edgren release på sin bok. Det är verkligen jätteroligt att vi nu är två författare i familjen! Min syster är också journalist, precis som jag. Hon har framför allt jobbat på DN till och från de senaste tio åren, men också varit frilans – och rest mycket.

Boken hon kommit med nu heter Allt för vågorna och är en berättelse om Jens och Peter som startade Surfakademin. Deras resa tillsammans, både karriärmässigt men framför allt inåt. Det är också en bok som handlar om att våga gå sin egen väg, följa sin dröm, sin passion. Och det tilltalar ju mig förstås!

Är stolt över min lillasyster! Vi har flera gånger varit iväg på resor tillsammans där vi suttit och jobba med våra böcker. Jag vet ju vilket otroligt jobb det är att skriva en bok – så det är bara att säga grattis och bra jobbat!

Här är lite bilder från kvällen – så MYCKET folk var där (alla böcker sålde slut) och roliga människor!

 

 

 

Läst juli!

Ligger lite efter här på bloggen! Ytterligare en läsmånad har ju passerat. En månad som jag brukar läsa mycket. Det blev inte fler än vanligt. Förmodligen för att jag har skrivit så mycket under dessa veckor. 9 böcker blev det i alla fall. Här är de böcker jag läste under julimånad!

  1. Margaret Atwood; Tjänarinnans berättelse
    Har ju slukat serien, båda säsongerna, och kände att jag var tvungen att läsa den också. Är glad att jag gjorde det. För boken var otroligt bra! Nästa ännu mer klaustrofobisk och berörande. Och samtidigt skrämmande. Hon skriver fantastiskt. Historien är mycket bra. Rekommenderar verkligen alla att läsa den.

  2. Don Winslow; Styrkan
    En oerhört skicklig författare, ett imponerande bygge. Don Winslow bygger upp en hel värld, befolkad av poliser och skurkar – och ofta är de både poliser och skurkar. Ett spännande drama som jag har förstått också ska bli film. Kommer nog bli en bra film. Betyget dras dock ner en hel del av kvinnoporträtten. Kvinnorna i den här historien är platta, stereotypa, och enbart bifigurer. Jag fattar att det här ska skildra en machovärld, och det är polisernas kvinnosyn vi får känna av. Men det är rätt tröttsamt att läsa. Även själva historien och boken var bra.

  3. Linn Marie Wågberg; Himlen måste sakna en ängel
    Mycket stark och berörande om när Linn Maries son föll i vattnet under en kanotfärd på ett konfirmationsläger uppe i Åre. Vattnet är iskallt, bara 4 grader, och det tar flera timmar innan han hittas. Mot alla odds överlever han, men vägen tillbaka blir svår. Ärligt och nära berättar Linn Marie om en mammas värsta mardröm.

  4. Marianne Cedervall; Som daggen stilla kysst
    Jag har läst flera av Mariannes böcker och de är perfekta att läsa under semestern. Trevligt skrivna, med huvudpersoner som man lätt tar till sig, Anki Karlsson och Tryggve Fridman. Det är lagom spännande, man lär sig en hel del (här mycket om gamla gotländska bröllopstraditioner). Mysdeckare när de är som bäst.

  5. Mats Ahlstedt; Ondskans ansikte
    Första boken jag läser av Mats Ahlstedt. Spännande, mycket mörk. Om Ida som ska besöka sin pappa, men hittar en död man i hans lägenhet. Idas dotter Fanny kidnappas. Och profileraren Ella Werner kopplas in, och en jakt som leder in i ett nazistiskt nätverk tar sin början. Det är spännande, dock ibland händer nästan lite väl mycket. Hälften hade räckt! Men ändå en bra bok som man gärna läser vidare i.

  6. Jorn Lier Horst; Bottenskrap
    Bra intrig. Fyra vänsterfötter spolas upp på stranden i Stavanger. Det blir en intressant utredning som går långt tillbaka i tiden. Jag har tidigare läst Horst William Wisting-deckare, och de är alltid väldigt gedigna. Det finns ett självförtroende i sättet han skriver. Han gör det grundligt och litar på sin historia, sina karaktärer och sina läsare. Bra.

  7. Linda-Marie Nilson; Så lärde jag mig älska min kropp
    Den här boken önskar jag att jag hade läst tidigare i mitt liv. Jag har, som säkert de flesta, fortfarande ett inte helt okej förhållningssätt till min kropp, men det har blivit bättre. Med åldern och med mitt stora intresse för träning så har det lättat enormt. Men när jag tänker på hur mycket tid jag har lagt ner på att hata, förakta, och skämmas för min, egentligen helt normala, kropp så är det nästan så att jag börjar gråta! Varför är vi så hårda mot oss själva? Jag tror särskilt kvinnor och unga tjejer. Tänk vad mycket tid och energi det tar? Jag försöker tänka att det viktigaste är att min kropp fungerar, att jag känner mig stark och frisk och orkar göra det jag vill göra, samt slipper ha ont. Och där är jag nu, även om jag trots det inte alltid är nöjd. Linda-Marie gör en jätteinsats i att förmedla detta budskap. Vi är alla människor, och vi duger som vi är! En mycket fin och berörande bok som jag hoppas når ut ordentligt. Jag ska samtala med Linda-Marie på Bokmässans scen, och jag ser verkligen fram emot det!

  8. Robert Laul; Alkisbarn
    Också en mycket viktig bok. Jag har och har haft alkoholism i min närhet, och det här är en fråga jag tänker mycket på. Jag har själv sett hur mycket den påverkar. Robert skriver en mycket ärlig och viktig bok om sin uppväxt i ett alkoholisthem och sin egen resa in i alkoholismen. Det är naket, sårbart och väldigt bra. Robert är till vardags sportjournalist, och även om jag inte alls är intresserad av fotboll så tilltalade de delarna i boken mig också. Jag hoppas att många läser denna bok. Det jag särskilt tar med mig är hans resonemang om stark och svag. Robert är svag, och det är starkt av honom att ha den självinsikten. Vi är många som är svaga, och det behöver inte vara något negativt.

  9. Arnaldur Indridason; Det tyska huset
    Jag har läst en bok tidigare av den isländska författaren Indridason. Och han är förstås en väldigt skicklig författare. Den här utspelar sig på 40-talet, och ger en intressant inblick i Islands roll under andra världskriget. En handelsresande hittas mördad i en lägenhet i Reykjavik, skjuten i huvudet med pistol som förmodas tillhöra en av alla de amerikanska soldater som finns i staden vid den här tiden. Det är stabilt och välskrivet. Kanske något långsamt. Men jag tycker ändå om Indridasons sätt att skriva. Och han skildrar sina karaktärer med värme. Inget är svart eller vitt, ont eller gott. Om jag får önska något så skulle jag vilja ha lite mer action, lite mer spänning. Och kanske något fler konflikter mellan karaktärerna just för att skapa lite mer nerv.

Positiva refuseringar

Den rubriken låter kanske som en motsägelse. Positiva refuseringar. Men jo, sådana finns också.

När man skickar in sitt manus till förlag kan man få 3 svar.

  1. En standardrefusering som artigt men bestämt säger tack, men nej tack.
  2. En positiv refusering, det kan vara ett kortare mer personligt svar, där förlaget ändå säger att de gillar ditt sätt att skriva och önskar dig lycka till, men det kan också vara ett mer utförligt svar med ett lektörsutlåtande.
  3. Ett ja, vi vill anta dig.

    Av dessa är nummer 1 absolut vanligast. Och det beror inte på att så många manus är dåliga. Enbart. (För jo, många manus är dåliga.) Men det beror framför allt på att möjligheten att anta och ge ut böcker är begränsad, även för ett förlag. Varje gång de tackar ja till ett manus, tackar de också ja till en författare, och ett författarskap. Även om det inte finns några löften om utgivning av fler böcker (om det inte är ett så kallat flerboksavtal). Ofta är en debutant en ren förlustaffär (kom ihåg att en debutant i snitt säljer cirka 800 ex av sin bok, vilket inte täcker omkostnaderna). Förlaget räknar med att det. Men hoppas att författarskapet ska löna sig på sikt. Det kostar nämligen, både i tid och pengar att ta sig an ett manus och en författare. Det är en stor investering och många personer kommer att jobba med manuset åt dig. Förläggaren, redaktören, säljarna, marknadsförarna, formgivaren, korrläsaren och så vidare. Och på detta tillkommer förstås tryckkostnad, marknadsföringskostnad, tid och energi att bearbeta både media och allmänhet, samt de kanske viktigaste: bokhandlarna – för att de ska köpa in boken.De flesta manus får därför standardsvaret, tack, men nej tack. Ett förlag som mitt (Norstedts) får ungefär 2000 manus om året. Av dessa blir ungefär 3-4 utgivna. Förlaget har ju förstås redan en massa redan utgivna författare som kommer med nya manus. Så av de inskickade 2000 manusen blir 3-4 ungefär förlagets debutanter. Vissa år fler, vissa år färre, ibland har förlagen inte en enda debutant.Men, det här inlägget ska framför allt handla om de som får svar nummer 2. En positiv refusering. De kan förstås se väldigt olika ut. Vissa får ett kortare svar, med några uppmuntrande ord, att förlaget gillar det de läst och gärna skulle vilja läsa om skribenten skriver mer. Medan andra får längre lektörssvar. Förlag jobbar ofta i manusgrupper, de brukar träffas en gång i veckan och gå igenom veckans skörd. De läser några sidor i varje manus, och lägger manusen i olika högar, från absolut nej till mycket intressanta. De som av flera anses vara väldigt intressanta kan sedan gå till en så kallad lektör. Det är antingen någon av de som jobbar på förlaget, eller en van och professionell läsare som anlitas av förlaget, som läser igenom hela och kommer med ett lektörsutlåtande. Det brukar vara ungefär 20 av de 2000 manus som kommer in som får ett längre lektörsutlåtande. Det kostar ju förstås att låta någon läsa igenom hela manuset och ge en ordentligt utlåtande. Så det är bara de som verkligen är intressanta som får det.

    När jag skickade in mitt manus första gången (2012) så fick jag några standardrefuseringar (bland annat från Norstedts), men jag fick även några mer utförliga lektörsutlåtanden, eller positiva refuseringar, från flera förlag. Det var ambitiösa genomgångar av mitt manus, där lektören lyfte fram styrkor och svagheter med mitt manus. Hen (man får sällan veta vem som har läst) gav i vissa fall förslag på förbättringar och ändringar i manuset. Och även om de i dagsläget tackade nej, så var de alla väldigt uppmuntrande. Kort sagt var budskapet att det här var ett manus de ändå trodde på. Det var inte riktigt färdigt, och höll inte hela vägen, men det fanns mycket bra att jobba på. Alla skrev att de gärna läste en uppdaterad version av manuset.

    Jag fick ja från ett förlag också, men eftersom så många stora förlag (bland annat Bonniers) hade gett mig så fina positiva refuseringar bestämde jag mig för att ge det en chans och jobba om det.

    Det var inte så att jag slaviskt följde vad de skrev, för det hade varit omöjligt. Lektörsutlåtandena var ju skrivna av olika personer, och alla tyckte inte samma sak. Men, deras kunniga synpunkter gjorde att jag såg på manuset utifrån. Såg dess svagheter och styrkor, och med hjälp av det så jobbade jag om manuset. Framför allt var det andra halvan som behövdes förbättras och ändras. Så det gjorde jag. Jag jobbade om mitt manus under nästan ett år (men förstås, jag jobbade ju heltid med annat, så det var ju bara på semestrarna som jag skrev) och skickade in det igen hösten 2013.

    När jag fick lektörsutlåtanden från förlagen så såg jag dem inte som kritik. Tvärtom var jag oerhört stolt och tacksam. Det var ju proffshjälp från dem som vet absolut bäst om hur manus som funkar ska se ut! Och jag tog emot det på det sättet. Jag var tacksam över att de lagt ner så mycket tid på att ge mig feedback. Att de läst med sån noggrannhet och intresse, trots att det kanske inte skulle bli någon bok, varken på deras förlag eller något annat. För krasst, den tiden hade de kunnat lägga på sina egna författare, på böcker de vet ska bli utgivna. Och det är så jag tycker att man ska se på det. Som välkommen hjälp! Det visar också på vilken passion de har för litteratur. Något som också visar det är att flera av förläggarna på de andra förlagen hörde av sig till mig sen för att fråga hur det hade gått med mitt manus. Och när de fick höra att jag fått ett förlag blev de glada, för min och bokens skull. En förläggare skrev att han var så glad att ett annat förlag tagit sig an det, för han ville verkligen att den skulle bli bok.

    Jag såg dem också lite som ett test. Det ville se om jag kunde ta till mig kritik. Om jag var beredd att lägga ner den tid och kraft som krävs för att skriva ett utgivningsklart manus. Att jobba med författare som tycker att deras manus är helt perfekta som de är kanske inte är så lockande. För alla manus behöver fler ögon, behöver bearbetas. Allt kan slipas och förbättras. Och om det ska bli bra så behöver man göra det många gånger. Vilket behövs i den hårda konkurrens som finns i dag (med nästan 20 000 utgivna böcker om året i Sverige)!

    När jag skickade in det omarbetade manuset ett år senare (hösten 2013) så tror jag att förlagen inte bara såg och läste ett bättre manus, utan också såg en ambitiös person som verkligen ville bli författare. Julen 2013 blev jag antagen av Norstedts. Och då började nästa bearbetning, som tog ett drygt år till. Men det är en annan historia (eller bloggpost) 😉

Jag + Grand Agency = sant!

Den här veckan blev det officiellt. Från och med juli representeras jag av Grand Agency! Jag är så glad över detta. Det är första gången jag har en agent på det sättet. Jag har visserligen tidigare representerats av Norstedts Agency utomlands, men inte haft en agent som representerar hela mitt författarskap, även i Sverige.

Norstedts Agency har ju gjort ett fantastiskt jobb med mina böcker utomlands. Böckerna har fått jättefina utländska förlag och Den åttonde dödssynden är såld till sex länder och Och blomstren dö till tre länder. Är jättenöjd med dem och allt de har gjort för mig. De är dessutom otroligt trevliga på Norstedts Agency, så det kändes lite sorgligt.

Men, i och med att jag nu skriver på heltid, och verkligen ska satsa på mitt författarskap så behöver jag någon som representerar hela mig. Även här i Sverige. Och Grand Agency är en av de absolut bästa, mest erfarna och respekterade. De representerar många väldigt duktiga och stora författare, som Anna Jansson, Mats Strandberg, Cilla och Rolf Björling, Marianne Cedervall och Jonas Moström. Så förstås känns det otroligt stort att de ville representera mig!

Läs här vad fint de skriver om mig!

Så här såg det ut när jag skrev på avtalet för ett litet tag sedan!