Bokmässan 2017

I år är jag inte bara med på Bokmässan som författare. Jag ska leda några samtal också. Det ser jag verkligen fram emot! Jag har fått två uppdrag än så länge:

Ett spännande uppdrag är att moderera en diskussion om True Crime med Thomas Bodström och journalisten Åsa Erlandsson. Så här presenteras det i programmet:

Thomas Bodström har skrivit en bok om trippelmordet i Uddevalla i oktober 2015. Det här är en berättelse om gängkriminalitet och om hur vänskapsband hamnar helt i skymundan när narkotika, svarta pengar och vapen kommer in i bilden. I Det som aldrig fick ske skildrar journalisten och författaren Åsa Erlandsson skolattentatet i Trollhättan 2015 från flera olika håll och med helt nya uppgifter. Där är gärningsmannen, utanförskapet och ensamheten som leder till ett riktat hat. Där är poliserna som anlände först till platsen. Där finns också berättelsen om fyra familjer som av olika skäl flytt sina hemländer för vad de trodde var en trygg miljö – bara för att se den slås i spillror. Ett samtal om det stora intresset för True crime.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén, journalist och författare.

Det andra moderatorsuppdraget är det här:

Annie väger över 200 kilo och tillbringar sina dagar med att drömma sig bort på sociala medier, och gömma sig för omvärlden. Så medverkar hon i realityserien Du är vad du väger och blir Tjockdrottningen med hela svenska folket. En roman om fasader, ensamhet och jakten på bekräftelse. Moa Herngren, författare och en av personerna bakom TV-serien Bonusfamiljen, i ett samtal med Rebecka Edgren Aldén, journalist och författare.

Moa känner jag sedan länge tillbaka (vi har jobbat ihop), så det ska verkligen bli roligt att få prata med henne på scen. Hon är en otroligt sympatisk person och en fantastisk författare. Faktiskt hade hon och jag och en till författare (Ana Udovic) en ”skrivarcirkel” ihop. Vi skrev och läste varandras texter. Jag och Ana kom inte så långt då, men det Moa skrev på blev faktiskt hennes debutroman Allt är bara bra, tack. Vi kände ju redan då att det skulle bli en fantastisk bok, vilket det blev. Ana skrev sedan Generation ego som är en mycket tänkvärd bok, och jag blev ju så småningom också författare! Så de där kvällarna i Moas kök var verkligen starten på något, för oss alla!

Bokinformationsdag i Borås!

I dag har jag fått vara författare hela dagen. Älskar när det är så! Tidigt i morse flög jag till Göteborg där jag blev hämtad med taxi till Borås. Där samlas nämligen varje år alla bokhandlare i Sverige (utom Akademibokhandeln, om jag förstod det rätt) för en konferens och en bokinformationsdag.

I dag var det Norstedts, Massolit, B. Wahlströms och Rabén & Sjögrens tur (ligger ju nu under samma paraply) att presentera sina kommande böcker, vår, sommar och höst. Kan lova att det handlar om MÅNGA böcker. Men, så var vi några väl utvalda författare som var med på plats. Vi fick gå upp på scen och berätta om våra böcker. Elva författare var där. Flera av mina favoriter och vänner som Katarina Wennstam, Anna Jansson och Mats Strandberg (alla alltid lika trevliga och roliga att träffa!).

Sedan fick jag några nya bekantskaper. Oj, vad man hinner snacka mycket och lära känna varandra bra under en dag i Borås! Så många roliga diskussioner och samtal.

Här sitter vi hela gänget, redo att i tur och ordning gå upp och prata:

Lena Ollmark, Mats Strandberg, jag, Henrik Fexeus, Anna Jansson och Katarina Wennstam.

Så var det min tur:

Det gick absolut helt okej!

En liten kul detalj var att hotellet hade glassbar och popcornemaskin i loungen. Jag var ju tvungen att testa!

Sista bilden innan vi lämnar hotellet i Borås för taxi till Landvetter, för flyg hem. Tack för stimulerande sällskap, Henrik och Axel! Och stort lycka till med era böcker – ser fram emot att läsa båda!

De förlorade och Vardagsjuridik för unga: ta kontroll över ditt liv (innan någon annan gör det)

Releasefest för Erikas bok

I vår har jag missat alla releasefester. Känns så tråkigt. Så när det var dags för Erika Scott att fira sin Vi ses i Disneyland tidigare i veckan bestämde jag mig för att gå förbi, trots att jag egentligen inte hann. Jag var inte där länge. Men jag är så glad att jag gick!

Så kul att fira Erika och hennes fina bok – ja, jag har läst den nu och den är väldigt fin. Bra språk, driven, modig, osentimental men ändå berörande. Och jag hade ju fått ett väldigt fint tack i boken, varför kan ni läsa om här.

Sedan var det ju kul att träffa alla andra (typ 100) som var på plats. Många gamla vänner och kollegor var där. Superkul!

Här är tre gamla kollegor och vänner: Ann Fredlund, Anna Laestadius Larsson och Terri Herrera Eriksson. Och så får jag passa på att säga grattis till Anna, för det var bara några dagar sedan hon hade release för sin nya bokm Hilma: en roman om gåtan Hilma af Klint. Grattis!

Här hittade jag annat gäng gamla kollegor och bekanta. Mia Källberg, Lena Tallberg, Caroline Geijer, Jonna Olsson och Mikael Zackrisson.

Tack Erika för väldigt trevlig releasefest!

Mer mani än geni

Ett ämne jag har varit inne på tidigare är hur jag alltid har vägrat se på mig själv som en talang. Eller ett geni. Eller någon som ”bara har det”.

Så är det nämligen inte.

Att jag lyckats skriva en bok handlar till 90% om hårt arbete. Visst, jag kan skriva. Jag är journalist. Men jag har mött så många skrivande människor som är tusen gånger bättre än jag på att skriva. Det är inte det som är grejen. Det är att GÖRA. Och det är där min styrka ligger. Att GÖRA. Att fortsätta, år ut och år in. Varje ledig stund, varje semesterdag. Varje söndag. Jag fortsätter skriva, även om jag är trött, inte har någon inspiration, allt blir skit, jag inte hittar orden.

Många jag möter tror att jag måste ha något speciellt. Att de aldrig skulle klara det, för att de inte kan skriva, inte har tillräckligt bra fantasi, inte skulle kunna komma på en historia och så vidare. Men jag tror att de har fel. De flesta har säkert allt det där. Det de saknar är den riktiga drivkraften, galenskapen som krävs för att faktiskt skriva och slutföra en bok.

För länge sedan läste jag att bara 10% av ett författarskap är talang, och 90% är hårt arbete. Det kändes så trösterikt att läsa det. Jag har alltid drömt om att skriva, bli författare. Men jag har alltid vetat att jag inte är någon naturbegåvning. Ingen som bara har det, som bara låter det flöda ur fingrarna. Men om det framför allt handlar om hårt arbete, så insåg jag att jag hade en chans. För är det något jag är riktigt, riktigt bra på så är det hårt arbete. Där knäcker jag de flesta.

Så det var så jag gjorde. Slet. Jag har lagt ner extremt mycket tid. Jag har offrat en massa (vila, sömn, slötid, fester, tv, vänner, semestrar, soliga dagar, tid med min familj … ja, så är det).

Det krävs ju ett visst mått av galenskap. Och ja, jag är övertygad om att jag förmodligen inte är riktigt klok. Rent av galen.

Som sagt, mer mani än geni. Det är jag det.

Hårt arbete …

I morse klockan 5.00 ringde klockan. Jag gick upp för att hinna göra de absolut sista ändringarna i mitt manus till Och blomstren dö (hade kroknat vid datorn runt 23.30 kvällen innan). Vid 7.00 skickade jag in det – och nu finns ingen återvändo. Boken är på väg till tryckeriet. Sedan var det bara att åka till jobbet för en fullmatad jobbdag. Efter 2 timmars träning med mina gymnaster och en sen middag var det sedan dags att plocka fram datorn igen. Hela schemat för skrivarskolan på Crimetime i år skulle in, så det blev ett antal timmars jobb framför datorn – i kväll igen.

Tyvärr gjorde det (och gymnastikträningen – vi tävlar på fredag, så kunde inte hoppa över) att jag missade min vän Sofie Sarenbrants releasefest för hennes åttonde thriller, Bakom din rygg. Så synd. För är det någon författarvän jag verkligen beundrar och uppskattar så är det Sofie. Var med på förra i alla fall (här är bilder från den).

Sofie och jag lärde känna varandra redan 2001 på Expressen och har hållit kontakten sedan dess. Vi har både jobbat ihop och stöttat varandra i våra författardrömmar. Hon förverkligade dock sin långt före mig. Hon har haft fantastiska framgångar, men så är hon otroligt driven och duktig också. Är det någon jag unnar alla framgångar så är det hon!

Stort grattis Sofie till din nya bok och till alla dina succéer! Jag ser fram emot att läsa även denna!

Sofie är också en som jobbar jäkligt hårt – och det har verkligen lönat sig. Och det är det enda jag kan tänka på nu, att allt mitt slit en dag kommer att löna sig. Det MÅSTE löna sig. För just nu har jag inget liv förutom mitt rätt tuffa heltidsjobb, mitt skrivande och mina projekt som jag håller i utanför skrivandet (min tävlingstrupp i gymnastik, mina moderatorsuppdrag på Crimetime och Bokmässan bland annat).

Ibland känns det tröstlöst, som att jag bara jobbar. Och missar allt runt omkring, vänner, nöjen, familj … Ibland får jag ångest, tänker att ingen kommer att komma ihåg mig eftersom jag tackar nej till allt, aldrig hinner med något socialt. Men drömmen är så stark. Drivkraften är så stark. Jag måste tro att det kommer att löna sig. Och att det någon gång kommer att lätta.

Mitt franska förlag

I dag när jag stressad stod och väntade på att få köpa lunch och slökollade igenom alla mina sociala medier så upptäckte jag att mitt franska förlag Denoël lagt upp en film som visade hur de fått och packade upp min bok från tryckeriet! Kan ni förstå känslan? Jag var pingad både på instagram och twitter!

Kolla här!

Intervjuad i podden Skrivradion!

Nu går det att lyssna på intervjun som Jeanette Nemi gjorde med mig för podden Skrivradion. Vi pratar om skrivprocessen, om att skriva spänning, om branschen och hur man ska förhålla sig till sin text. Bland annat.

Lyssna gärna!

#057 Skrivradion: Rebecka Edgren Aldén – Skriva spänning

Sista handen vid manuset…

I dag fick jag tillbaka korrekturet från min redaktör. Nu är boken helt färdigredigerad och korrläst. Jag ska i helgen läsa igenom en en sista gång. Sedan får jag lämna över den, ge den vingar, för då går den till tryck. Och när den är tryck finns det ingen återvändo.

Då är det inte längre min bok. Det är så jag ser på det. Försöker i alla fall. Då är det den individuella läsarens bok. Dennes tolkning, läsning, känslor, förståelse är det som gäller. Jag har fått min chans att presentera historien på det sätt som passar bäst. Kanske har jag inte lyckats, kanske borde jag ha gjort på ett annat sätt. Men det går inte att påverka efter att den är tryckt. Och då tillhör den läsaren.

En kan aldrig vara arg för att en läsare inte gillar boken, eller förstår historien. Boken skapas ju på nytt varje gång en ny läsare öppnar den. Och det måste man som författare vara tacksam och ödmjuk inför.

Jag säger inte att det är lätt. Det är skitsvårt!

Vi får se om jag får gruvlig ångest när jag läser igenom den nu i helgen …

KLAR!

Så har jag äntligen gått igenom hela boken igen, efter redaktörens sista synpunkter. Hittade några småsaker, men är i stort nöjd. Har nu på förmiddagen skrivit dedikation (i början av boken) och författarens tack (i slutet). Nu skickar jag in det igen – och så ska det gå till en korrläsare.

Så här såg det ut i går när jag laddade för en lång redigeringsdag!

Och sen är det dags att skicka Och blomstren dö till tryck!

Blandade känslor dyker upp. Är det tillräckligt bra? Är det spännande? Kommer någon att vilja läsa? Och: Kommer jag kunna börja på nästa? (Jag har redan ett synopsis, men det är ju lååååångt kvar till färdig bok.)

Ska bli otroligt spännande, läskigt, givande, kul att höra vad ni tycker!