Ge inte upp! … förr eller senare blir du utgiven!

Mitt förra inlägg var kanske lite deppigt. Och jag vet att många tycker att det känns hopplöst att bli utgiven.

MEN. Det är det faktiskt inte. Så nu ska jag skriva om det.

För det första. Kom ihåg att det i stort är samma manus som cirkulerar runt till de olika förlagen! Så om det är 2 000 manus som når Norstedts och 1 000 manus som når Forum (Bonnier) så är många av dem samma manus. De flesta skickar ju till flera förlag samtidigt.

Dessutom. Jag har träffat många skrivarlärare, samt förläggare, som har sagt samma sak: De flesta av de som inte ger upp blir förr eller senare utgivna. Visst finns det alltid hopplösa fall. Människor som tror att de kan skriva, som är tondöva mot kritik, som inte lär sig eller tar till sig av det de får höra. Det finns flera sådana. Men, om du är en driven person, som inte ger upp, lyssnar på kritik, tar till dig av kritik, skriver om och förbättrar ditt manus eller börjar på nästa, med nya insikter och kunskaper, så kommer du förr eller senare att bli utgiven. Jag har hört många säga det nu. Och det stämmer faktiskt!

Jag går nu min sjätte skrivarkurs. Har stött på flera skrivande människor i dessa kurser. Många har haft potential och varit väldigt duktiga på att skriva. Vissa har haft svårt för att slutföra – de skriver, skriver, skriver, men kommer aldrig fram till slutet. Eller börjar om hela tiden med nytt. De kommer inte bli utgivna. Men, jag har också stött på begåvade människor som faktiskt kommit till slutet. Som jobbat om och om och om igen. Och flera av dem är faktiskt utgivna i dag. Jag är övertygad om att flera av de jag går på kurs med just nu också kommer att bli utgivna. Så småningom. Det kan ibland ta tid. Men, om de bara fortsätter så kommer det hända.

Så. Detta måste man också komma ihåg! Ibland låter det som att chansen att bli utgiven är minimal, mikroskopisk – och nästan slumpmässig. Men så är det inte. Det är inte så många som faktiskt skickar in ett genomarbetat färdigt manus. Och om du lägger till andra faktorer som ett gäng skrivarkurser, flera testläsare, lektörsläsning, flera omskrivningar och bearbetningar, så har du mycket goda chanser.

Mina bästa råd för att faktiskt bli utgiven:

  1. Skriv klart!!!
    Första steget till att skriva och ge ut en bok är att faktiskt skriva en bok.
  2. Läs mycket!
    Läs medvetet, läs och se hur andra har gjort. Att tro att man ska kunna skriva utan att själv inte läsa känns fruktansvärt naivt.
  3. Jobba igenom ditt manus, många, många gånger! 
    Var hård mot dig själv i redigeringsfasen. Är det här verkligen intressant? Blir det tråkigt? Är språket platt? Bara DU kan ändra det. Det här är inte sådana saker ett förlag kan hjälpa dig med. Det MÅSTE vara en bra historia, berättad på ett intressant sätt.
  4. Låt andra läsa.
    Och TA TILL DIG AV KRITIKEN!!! Du ska inte gå kurs eller ha testläsare för att få en massa klappar på axeln, jo, det också – alla behöver uppmuntran! Men, försök ta reda på vad manuset har för svagheter, vad har DU för svagheter som författare? Vad kan du blir bättre på?
  5. Läs igenom en gång till.
    När du tror att manuset är klart – gå igenom det igen. Man BLIR BLIND för sin egen text!
  6. Skicka in till flera förlag.
    Men var ödmjuk, räkna med att få vänta. Får du nej men någon form av feedback, TA TILL DIG AV DEN!
  7. Jobba om manuset.
    Och skicka in igen. Och igen. Och igen. Är manuset för dåligt, och inte går att göra om, skriv ett nytt. Lär av dina misstag.

Hur länge ska man behöva vänta på svar från förlagen?

Det här är en fråga som ständigt dyker upp bland skrivande människor. Hur länge måste man vänta på svar från förlagen? 

Jag förstår verkligen frustrationen! Men jag tror att man måste skilja på vad som är vad här. Sverige är ett litet land. Vi har otroligt många författare. Förlagen som ger ut dessa författare har mycket jobb med det – att ta hand om sina författare, läsa deras texter, komma med råd och synpunkter, det ska redaktöras, korrläsas, det ska säljas in, omslag ska göras, kataloger ska produceras, texter skrivas. Bokhandlar ska träffas och övertygas om att just deras böcker, som de ger ut, ska säljas och få fina platser nära kassan. Bokmässor ska planeras, recensionsex ska skickas ut, tidningar ska kontaktas, pr-planer ska sättas och en rad marknadsföringsåtgärder ska fixas. Utländska böcker ska översättas och kontrakt ska skrivas. Ja, det är mycket jobb som pågår dagligen på ett förlag. Även om förlagen inte tog in en enda debutant under ett år skulle de ha otroligt mycket att göra.

Jo, det är sant att förlagen behöver nya författare. Absolut! Och ja, de är säkert, eller borde vara, oerhört tacksamma över alla aspirerande författare som lägger ner sin obetalda tid, sin själ och sin passion i skrivandet.

Men. Det är fortfarande väldigt få av dessa som kommer att få ett kontrakt. Cirka 2-4 stycken av 2 000 per år.

Det beror inte på att förlagen är elaka. Eller fega. Utan det beror på att de bara kan ta sig an böcker och författare som de verkligen, verkligen tror på och kan hantera. Och det betyder inte bara tror på i ekonomisk bemärkelse. De flesta stora förlag ger också ut smalare litteratur. Vissa som knappt säljer något alls, men som har andra litterära värden.

De manus som kommer in från aspirerande författare är så otroligt många fler än vad som sedan kommer att kunna ges ut. Så ser verkligheten ut. Och det gör den inte bara för författare, utan även för musiker, för skådespelare, för konstnärer. Det finns betydligt fler som drömmer om dessa yrken, än som faktiskt lyckas. Det ÄR hårt. Ja. Men som sagt, Sverige är ett litet land. Vi har inte så många läsande, bokköpande människor att hur många som helst kan bli författare. 

ALLA kan i dag ge ut en bok. Vem som helst. På samma sätt som att vem som helst kan måla tavlor eller spela in en låt och lägga ut på spotify. Vem som helst kan starta en blogg eller en youtube-kanal. Hur många som helst kan kalla sig författare, musiker, konstnärer, skådespelare, komiker eller vad de nu vill vara. Men det betyder inte att alla kommer att kunna leva på det.

När man som aspirerande författare skickar sitt manus till ett förlag så måste man förstå detta. Inse att förlaget fått säkert 100 manus till den veckan. Ett stort förlag får ungefär 2 000 manus om året. Och av dessa blir alltså mellan 2 och 4 utgivna. Vissa år fler, vissa år färre.

Jag är övertygad om att många förläggare/förlag gärna skulle anta fler. De ÄLSKAR ju böcker, och det är ju säkerligen ett hårt jobb att välja ut vilka de till slut ska välja. För de vet att de inte kan ta för många. Jag har träffat många förläggare som förälskat sig i manus, som de antagit, och sedan kämpat så hårt för – men som ändå inte funkat, som knappt har sålts alls eller gått totalt obemärkt förbi. De vet att de inte mäktar med för många, att de inte har råd, att det inte kommer att fungera. Att de måste begränsa sig.

Räkna också med att alla de som läser alla inskickade manus har en massa andra uppgifter på förlaget. En massa andra manus att läsa, andra författare att ta hand om, och en massa andra sysslor. Det tar förstås tid att ta sig igenom manushögarna. Vissa kan de avfärda direkt. Det räcker för erfarna förläggare och redaktörer att läsa några sidor. Men andra är så pass bra att fler måste få läsa och tycka till, och flera sidor måste läsas. Är det riktigt intressant måste hela manuset läsas, av flera personer. Så. Det är ett gott tecken om du inte får svar så snabbt! Då kan ditt manus ha hamnat i ”möjligt-högen”.

De flesta förlag säger att de ska svara inom tre månader. Men det kan ta längre tid. Mycket längre tid. Saker händer, det blir kris med ett annat manus, någon annan författare, någon blir sjuk och så vidare.

Räkna med att det tar tid! 

Jag skulle inte kontakta ett förlag förrän det har gått åtminstone fyra fem månader sedan jag skickade in. Och då skulle jag ödmjukt fråga om de hunnit läsa mitt manus. Jag förstår att man vill ha svar. Men, man måste komma ihåg: Det är fortfarande obeställt material du har skickat in. Inget förlaget bett om. Och de har ju en skyldighet att ta hand om det beställda materialet först.

Så. Inse att väntandet hör till författarlivet. Skicka till många förlag samtidigt. Ha tålamod. Och fortsätt skriv, fortsätt drömma.

Regler?

Det finns många självutnämnda experter på skrivande där ute. Det finns många som hävdar att det finns en massa regler för hur man ska skriva sina manus. Detta diskuteras flitigt bland alla de som drömmer om att hitta ett förlag som vill ge ut just deras böcker.

Jag förstår dem! Det är en stark dröm att vilja skriva, att vilja bli författare, att vilja bli publicerad och läst. Och på något sätt vill man knäcka formeln för att just man själv ska bli den lyckliga.

Men. Det finns egentligen inga regler. Eller snarare, det är inte så att du blir utgiven bara för att du följer en uppsättning regler.

Vi tar det från början. Regler är egentligen hjälpmedel. Det är väldigt svårt att skriva. Jag ser, som journalist, att väldigt få människor behärskar det skrivna språket. Det är det första. Det är svårt att skriva bra. Du behöver inte skriva perfekt, men det är klart att det underlättar om du kan skriva när du ska skriva en bok. Och då kommer vi till det andra: För även om du kan svenska skrivregler så betyder inte det att du kan skriva en bok.

Även de som har skrivandet som yrke tycker att det är svårt att skriva en bok. För hur gör man? Man har en historia inne i huvudet, men sedan när man ska få ner den i datorn eller på pappret så är det ändå så gruvligt svårt. Var ska man börja? Hur ska man berätta sin historia, så att den blir intressant för andra att ta del av? Och det är DET som är konsten. Det är DET som är författande.

Jag har läst hur mycket böcker som helst, är litteraturvetare i grunden. Är journalist sedan 20 år. Har skrivit i hela mitt liv. Jag tycker ändå att det är svårt. Så hur gjorde jag? Jo, jag läste på. Och lärde mig. Eller – jag håller på och lär mig (för jag tror aldrig man blir färdiglärd). I min värld är jag fortfarande nybörjare på detta och jag planerar att fortsätta lära mig – länge, länge.

Några saker jag gjorde/gör:

  1. Började läsa böcker på ett annat sätt – jag studerade böckerna jag läste, hur har författaren gjort? Hur berättas historien? Vad tycker jag är spännande? Hur många karaktärer? Hur många huvudpersoner? Vem i historien är det som berättar? Är det skrivet i nutid eller dåtid? Hur börjar berättelsen? Hur byggs spänningen upp? Hur slutar berättelsen? Och så vidare, och så vidare.
  2. Gick skrivarkurser – den här terminen går jag min sjätte skrivarkurs. I skrivarkurserna får jag prata om skrivande med andra skrivande människor. Jag får läsa deras texter, höra deras problem/dilemmor, se och identifiera deras styrkor och svagheter. Jag får feedback på mina egna texter. Jag lär mig hela tiden nya saker.
  3. Läste en massa ”skrivböcker” – böcker om skrivandet, det finns hur många bra som helst. Författare och skrivcoacher som berättar hur de gjort, hur de tänker, som ger en handfasta råd. Har lärt mig väldigt mycket av det.
  4. Lyssnade på de som kan – jag lät duktiga människor läsa mina texter, jag lyssnade på dem, jag lyssnade på förläggare, lektörer, redaktörer.

Som ung tecknade och målade jag. Jag gick också flera kurser i både teckning och måleri. Det finns många likheter mellan att skriva böcker och att teckna/måla. I kurser och böcker lär man sig en del knep. Man lär sig OM hantverket och man lär sig hantverket. Man lär sig använda perspektiv, kontrastfärger, hur man kan måla grunden och sedan måla på, bygga i lager, man lär sig olika tekniker, akvarell, olja, kol, etsningar, lera och så vidare.

Det går att lära sig att blir helt okej, en hyfsad ”hantverkare”, men du blir inte konstnär för att du lär dig tekniken. Men jag skulle säga att det är lättare att bli konstnär om du KAN tekniken.

På samma sätt är det med skrivandet. Du blir inte författare för att du lär sig hantverket, lär dig teknikerna. Men det underlättar. Precis som med målning kräver det en massa övning. Och så klart kan du, precis som när det gäller konst, börja med att experimentera. Men det är lättare att experimentera om du kan grunderna.

Det är först när du kan reglerna som du också medvetet kan bryta med dem.

Sedan finns det alltid genier, som har en naturlig fallenhet för konst eller författandet. Som bara skriver och blir helt fantastiska författare ändå. Men för de flesta gäller ändå: Du blir bättre ju mer du övar (alltså skriver), du blir bättre ju mer du lär dig.

Men. Både ett konstverk och en bok handlar om känslor. Den ska beröra, gå rakt in i läsaren. HAR du en bra historia och kan berätta den på ett intressant sätt, som gör att läsaren vill läsa vidare, så behöver du inga regler eller knep.

Det finns många storsäljande författare som inte följer några regler. Till exempel pratas det mycket om gestaltning, show don’t tell. Detta är något relativt nytt. Om man läser böcker skrivna för 50-100 år sedan är de sällan skrivna så. Men i dag tycks de flesta läsare vilja ”vara med” i historien. Nästan som en film. Och då bör berättelsen gestaltas snarare än berättas. Många i dag tycker också att det blir mer närvaro i en bok där man befinner sig i nuet, som inte återberättas (alltså där det mesta sammanfattas i efterhand). Trots det finns det många duktiga författare som hellre berättar än gestaltar. Jag skulle vilja påstå att Fredrik Backman är en sån författare. Han berättar. Men han gör det på sitt eget sätt, och det funkar (uppenbarligen, han har ju sålt runt 5 miljoner böcker totalt). Även Jan Guillou och Lars Wilderäng är författare som gärna berättar.

Så. Du behöver inte alls hålla dig till några regler! Skriv som du vill! Men om du tycker att det är svårt att hitta en form för din berättelse, så finns det knep att ta till. Som gör berättelsen lättare för läsaren att ta sig till.

Några ”regler” som inte behöver följas:

  1. Gestalta, snarare än berätta. Visa hur någon är rädd, istället för att skriva ”hon var rädd”. Det ger närvaro och läsaren får vara med och känna med personen, och får dra sina egna slutsatser. Som sagt, finns många framgångsrika författare som älskar att berätta och undviker att gestalta.
  2. Undvik för mycket ”info-dump” – många nybörjare tror att de först måste redovisa hela bakgrunden, innan de kan sätta igång med själva historien (så gjorde Tolkien, och det gick ju ändå bra ;-). Kasta in läsaren i en situation och låt läsaren på vägen, genom det som händer lära känna karaktärerna.
  3. Ha inte för många perspektivpersoner – välj vilka personer man ska se/följa historien från och tänk på att vara konsekvent. Byt inte perspektivpersoner i samma kapitel, det blir ofta förvirrande (å andra sidan gjorde Virginia Woolf det hela tiden, och det funkade 😉
  4. Ha en framåtrörelse i berättelsen. Kolla att alla kapitel leder historien vidare (dock finns massor av böcker med långa utvikningar som inte har något med historien att göra, som har fungerat).
  5. Skriv inte läsaren på näsan. Många förklarar för mycket, är övertydliga. Du behöver inte gå in efter varje mening och förklara vad som händer eller hur personerna känner. Låt läsaren dra sina egna slutsatser.
  6. Undvik adverb. Sa hon lent, skrattade hon glatt, fräste hon irriterat. Det blir jobbigt att läsa och övertydligt (se punkt 6). Exempel: ”Jag hatar dig!” skrek hon argt. Om någon skriker att hon hatar dig, så är hon förmodligen arg – du behöver inte förklara alla känslor. Låt läsaren tolka själv.
  7. Undvik klyschor. Klyschor var en gång i tiden finurliga och träffsäkra beskrivningar för något. Men i dag är de slitna, känns trötta. Exempel? Ett hjärta av guld, låtsas som det regnar, inte skarpaste kniven i lådan.
  8. Tänk på tempus. Du kan växla tempus om det är ett medvetet grepp, till exempel kan en perspektivperson vara skriven i nutid, och en annan i dåtid. Dock kan du inte växla tempus i samma kapitel. Jo, förstås om du ska återberätta något eller ha en tillbakablick. Men var noga med tempus!
  9. Kill your darlings. Ett klassiskt författarråd. Ofta blir författare alldeles för förtjusta i stycken som de behåller fast de inte tillför något. När du redigerar ditt utkast (krävs ofta flera omgångar) så måste du vara skoningslös – ta bort sånt som inte behövs. Även om du fått till en bra formulering eller en spännande scen.
  10. DU är GUD i din berättelse. Det här låter så självklart, men jag har hört så många skrivande människor invända mot kritik så här: ”Men han ÄR så gammal”. ”Hon HAR tre systrar.” ”De MÅSTE först göra det där, innan det där kan hända.” NEJ. Inget måste. Det är DU som bestämmer. Om du märker att historien störs av din huvudkaraktärs ålder, kön, yrke, civilstatus osv – ÄNDRA. Om det blir för många systrar att hålla reda på, ta bort några. DU bestämmer! Gör det som krävs för din historia. Inget i din bok händer på riktigt, personerna finns inte (om du nu skriver roman). Ta makten över din egen historia!
  11. Låt andra läsa. Du BLIR blind för din egen text. Låt andra läsa. Ta till dig av det de säger. Om de har invändningar, försvara dig inte, förklara inte. Om inte läsaren förstår eller har synpunkter, så ligger det något i kritiken. Texten tillhör läsaren! Ju tidigare du förstår det, desto bättre för dig själv.

Och sist: Du vill bli antagen av ett förlag. Ja, jag förstår det! Det var min högsta dröm också! Men. Förlag antar inte manus som följer regler till punkt och pricka. Förlag antar manus som berör, väcker känslor, som man inte kan sluta läsa, som är oväntade och överraskande. Förläggare är vanliga människor, dock något mer erfarna läsare. De letar inte efter ”perfekta” manus som följer alla regler. De letar efter manus som de fastnar för, älskar. För de VET att de är vanliga människor. Och om de älskar historien, så kommer andra göra det. Så skriv en bra bok, helt enkelt! (Vilket förstås är lättare sagt än gjort. Betänk att förlagen får cirka 2 000 manus om året från aspirerande författare. Och av dem ger de ut runt 3-4 stycken.)

Strunta i alla regler – skriv din historia! Skriv den så underbart bra att förlagen inte KAN eller VILL säga nej. 

Läst mars 2018

Det blev några böcker i mars också. Och jag ligger bra till med min läsutmaning för 2018. Både i antal böcker (målet: 52 böcker i år) och variation av böcker. Vill verkligen försöka läsa olika sorters böcker. Både skönlitteratur och fackböcker. Klassiker och moderna.

Största läsupplevelserna denna månad var Fatima Bremmers Ett jävla solsken om Ester Blenda Nordström och Virginia Woolfs Mot fyren.

Här är böckerna jag läste under mars:

  1. Ett jävla solsken av Fatima Bremmer

    En fantastisk bok om en fantastisk person, som skandalöst nästan blivit bortglömd! Jag visste att hon fanns, för hon nämndes under journalistutbildningen. Men, de flesta andra som nämns i boken, hade jag bättre koll på. Ester Blenda Nordström är en urkraft, och en förebild till människa som går sin egen väg. Det är också en berättelse om en tid som på många sätt känns mer modern än vår egen. Fatima har skrivit en otroligt bra bok och jag blir imponerad av researchen.

  2. Finnas sig av Agnes Lidbeck

    Mycket fint skriven, berörande, nästan obehaglig. Pricksäker och tidstypisk. Jag gillar hennes osentimentala och avskalade språk. Den speglar huvudpersonens ”fattiga” och stränga inre.

  3. I tystnaden begravd av Tove Alsterdal

    Jag har sagt det förr, Tove Alsterdal är en av våra mest begåvade deckarförfattare. Den här är också bra. Kanske inte min favorit, men väldigt läsvärd. Är så imponerad av Tove, hur hon skriver, hur hon får ihop allt, hennes research och hennes språk.

  4. Ärren vi bär av Caroline Engvall

    Just nu läser jag mycket av Caroline Engvall i research-syfte. Tycker att hon skriver väldigt bra. Och de ämnen hon tar upp är mycket viktiga.

  5. 14 år till salu av Caroline Engvall

    Det här är en mycket viktig och sann bok. Caroline är en mästare på att skriva och man kan inte låta bli att bli berörd. Jag beundrar också det nyanserade, hur hon visar att det inte är så svartvitt, att det inte är enkelt. Livet är inte enkelt. Tessan är ett offer, också för sig själv. Såren sitter djupare än man kan tro.

  6. Mot fyren av Virginia Woolf

Jag läste denna som e-bok, och i min mobil var den cirka 570 sidor lång. Det tog nästan 150 sidor att komma in i den. Men sedan var jag fast. En riktig klassiker och man förstår varför. Så otroligt skickligt skriven. Ett fantastiskt språk som ledigt rör sig mellan det som händer mellan karaktärerna, både det som syns och det som inte syns. Precis som det är i livet så pågår hela tiden en inre monolog, föreställningar om vad andra tycker och tänker. Det som sägs högt är inte samma sak som det som tänkts eller sänds ut. Fascinerande.

Nyfiken på vad jag läst tidigare i år? Här har ni januari och februari.

Att våga hoppa!

I dag var första dagen på resten av mitt liv. Ja, det är det ju alltid. Men i dag var det en speciell dag. I går jobbade jag min sista dag på mitt jobb. Jag har jobbat 14 år på Bonnier Magazines & Brands, men i höstas sa jag upp mig. Det blev några förlängningar under januari, februari och mars – av praktiska skäl (så att de hann bygga upp organisationen och ersätta mig), men i går var det alltså över.

Jag fick en fantastiskt fin avtackning. Jag känner en så stor tacksamhet och en enorm värme när jag tänker på den, på alla spännande jobb jag har haft på förlaget under dessa år – och framför allt alla underbara människor jag har fått förmånen att lära känna och jobba med under den här tiden. 14 år är en lång tid!

Jag är verkligen ingen drömmare, utan en riktig realist. Jag skulle aldrig drömma om att rekommendera någon att sluta jobba för att satsa på en dröm. Att skriva böcker är svårt. Att leva som författare är nästan omöjligt. Det gäller att verkligen veta vad man ger sig in på. Men jag har ändå gjort det här ett tag nu. Hittills har jag skrivit en fackbok (en debattbok), två romaner, och varit med i 4 antologier. Jag har ett förlag, och jag är på god väg med min tredje thriller (som är tänkt att komma ut nästa sommar). Och jag har några sidouppdrag för att dryga ut kassan.

Det här nya livet kanske inte pågår för evigt. Jag tycker att det är alldeles för roligt att jobba för att tänka att jag aldrig mer ska göra det. Jag kan tänka mig att ta ett halvår, ett år här och där och leva som författare, och sedan gå in och ta några uppdrag under något år. Det är ju också ute i det ”verkliga” livet man får all inspiration. Vi får se. Jag stänger inga dörrar. Vet bara att jag från och med i dag är författare på heltid. Nästan.

De uppdrag jag tagit nu vid sidan av har alla något gemensamt – det är extremt roliga uppdrag som utvecklar mig. Saker jag aldrig gjort förut, som jag tyckte lät för kul för att tacka nej till. Jag VET att det inte alltid kommer att vara så, att jag kan välja och vraka. Men just nu är det så, och då tänker jag njuta av det.

Vad ska jag göra då? Jo, förutom att skriva min tredje thriller som jag ska ha ett första utkast på före sommaren, så ska jag redaktöra en bok (det har jag aldrig gjort tidigare), jag ska ledar Crimetimes deckarpris (5 priser med olika jurys), jag ska ta ”leda” och ta hand om läsare på en vandringsresa för tidningen Tara. Och så ska jag föreläsa och skriva lite resereportag. Det kan tillkomma lite fler uppdrag. Men framför allt ska jag skriva!

Jag älskade mitt jobb, men det slukade mig. Jag hann inte skriva. Och jag var tvungen att sluta innan jag slutade älska mitt jobb. Jag vill inte bli bitter och arg på jobbet. Jag vill tycker om det jag gör, ha passion, ett driv, tycka det är roligt att gå till jobbet. Men jag visste att om jag skulle fortsätta och samtidigt hindras från att skriva, så skulle jag förr eller senare bli förbannad och bitter. Jag tänker alltid att först försöker man påverka så mycket det går. Man knyter inte näven i fickan och klagar – utan man gör det man kan. Men i slutändan är det bara en själv man kan förändra och påverka. Och det är det jag kallar ansvar. Att ta ansvar för sin situation. Så jag sa upp mig. Och jag är så glad för det. Nu kommer jag bara minnas jobbet med glädje. Vara tacksam över att jag har haft det så bra och fått göra så roliga saker, med så underbara personer. Jag lät det inte gå för långt, och jag lät det inte äta upp min författardröm.

Ibland måste man våga hoppa. Våga testa. Jobb, tänker jag, kommer alltid finnas! Viktigast är hur jag känner på min dödsbädd. Vågade jag leva min dröm? Vågade jag försöka? Jag måste vara sann mot mig själv.

En tredjedel av romanen är skriven. Nu ska jag öka tempot! Vi börjar i morgon. Långfredag är väl en utmärkt dag att skriva psykologisk thriller?

Skriva det folk vill ha?

Ett vanligt återkommande diskussionstema bland skrivande människor är om man skriver det folk vill läsa eller det man själv vill skriva.

Det blir ofta rätt märkliga diskussioner kring detta. Många verkar tycka att det är fult att skriva det folk vill läsa. Och många tror att framgångsrika författare bestämt sig för att skriva en bästsäljare och sedan gjort det. Jo, det finns några som faktiskt har det. Men de flesta författare tror jag skriver det de vill skriva. Men det betyder inte att de INTE bryr sig om vad människor VILL läsa.

Man kan nämligen göra både och. 

Att inte alls bry sig om läsarna tror jag är dumt. Samtidigt som det inte går att skriva det man tror att folk vill ha. För det första VET ingen vad folk vill ha. Ingen kunde förutspå vampyrtrenden med Twilight, eller En man som heter Oves plötsliga storhet, eller 50 shades of grey (en sanning var ju länge att böcker med sex i sålde inte), eller Elena Ferrantes Väninne-böcker – helt otippade bästsäljare världen över! För det andra är det så himla svårt ändå att skriva en bok. Att lägga all den tid och energi som krävs för att skriva en bok på något man själv inte gillar eller tror på, ”för att man vill skriva det folk vill ha” är nästan stört omöjligt.

Jag skriver det jag själv vill läsa. I den genre jag själv valt – psykologisk thriller. Och jag skriver den historia som jag vill berätta.

Men ja, jag har alltid läsaren i åtanke. Det är jag van vid som journalist – att alltid tänka på mottagaren. Och då menar jag inte att jag skriver något jag inte vill, utan med läsarna i huvudet – kommer de tycka detta är spännande? Är det intressant? Känner man för karaktären? Är det för lång startsträcka? Går det för fort? Förstår man? Är det för övertydligt? Ja, jag tänker nog väldigt mycket på läsarna. Och det gör jag i mitt jobb också. Hela tiden.

Skulle någon, en testläsare, redaktör, förläggare, korrläsare eller vem det nu är som läser fastna på något ställe, störa sig på något, inte förstå, bli uttråkad, känner sig skriven på näsan eller något liknande tar jag det på största allvar och ser över hur jag har skrivit det stycket. Texten tillhör ju läsaren. Om de inte förstår, inte gillar, tycker det är övertydligt, går för snabbt, för långsamt, inte hänger ihop eller vad det är, så har de ju rätt. Då har jag inte lyckats med mitt jobb.

Sedan vet jag att alla inte kommer tycka om det jag skriver. Båda mina böcker har fått väldigt blandad kritik. Många som verkligen älskar, andra som hatar. Så med detta menar jag inte att försöka tillfredsställa alla.

Men jo, visst, tänka på läsaren tycker jag man ska!

100 000 tecken skrivna!

Det har gått lite trögt. Men framåt. Under januari och februari har jag skrivit två dagar i veckan, och jobbat tre. Men inte riktigt ändå, för jag har haft lite andra uppdrag under mina två skrivdagar också. Sakta har ändå historien tagit sig. Märker att det går lättare och lättare. Det är verkligen så som en av mina gamla skrivarkurslärare sa en gång: ”Det är först när man skrivit en 60 000-70 000 tecken som man kan börja jobba med texten.” Den måste liksom hitta sin form, sina karaktärer, sin historia. Och det har jag nu. Då går det lättare.

Nu är jag äntligen uppe i 100 000 tecken! Det är ungefär en fjärdedel av hela boken. Räknar med att den blir ungefär 400 000-450 000 tecken lång. Det är inte alls säkert att det är just dessa tecken. Stora delar kommer att skrivas om, bearbetas, redigeras. Men viktigast nu är att skriva igenom hela historien. När man har gjort det kan man börja fila, bygga ut, ändra. Ibland kommer man ju på bra grejer när man kommit in en bit i historien, och då måste man gå tillbaka och skriva in och ”plantera” in det i början av boken.

Just nu är jag väldigt förtjust i min historia. Jag gillar mina karaktärer och tycker att det är väldigt spännande. Försöker njuta av den känslan för vet att det kommer att ändras. Jag kommer både hata, skämmas, tröttna på min text innan den är klar 😉

I morgon reser jag till varmare breddgrader och ska skriva på heltid! Har som mål att skriva minst 20 000 tecken om dagen då. Och förhoppningsvis kan jag om en vecka göra ett nytt inlägg som heter 200 000 tecken skrivna!

Det är halva boken det! Nu kör vi.

När det går trögt …

Ibland går det trögt. I dag har jag kämpat med mina ord. Varje tecken har varit en kamp. Jag har skrivit ungefär en tiondel av boken totalt, men märker att det går riktigt trögt. Förmodligen för att jag inte riktigt vet var jag ska.

Jag har ju ett grovt synopsis, men det räcker inte. Det fattas något. Och det skaver och irriterar. Har inte riktigt kommit på hur den här historien ska berättas. Har ingen färdig historia. Bara karaktärer (som jag ändå tycker om), några saker jag vill säga, några fragment.

När det känns så här kommer tvivlen. Inte smygande, utan rätt skoningslöst rakt på och dunkar mig i huvudet. En röst inom mig säger att det inte kommer att bli något. Att allt jag skriver är värdelöst. Att jag inte har en till historia inom mig. Att de två tidigare böckerna kom till på ren tur. Men nu är det stopp. Nu kommer bluffen synas, och jag blir avslöjad. Jag är ingen författare. Har inte det som krävs.

Ja, så går faktiskt tankarna. Men jag tvingar mig ändå att sitta still. Stå ut. För jag vet att det inte är någon idé att fly. Då blir det verkligen ingen bok, och den elaka rösten inom mig får rätt.

Det är bara att skriva på ändå. I dag har jag skrivit cirka 6 000 tecken, det är ändå en del. Jag fick ”hoppa ur” min historia och skriva en scen som ska vara med, men jag vet inte när. Bara för att över huvud taget kunna få ur mig något. Kanske får jag stryka allt jag skrev i dag sen när första utkastet av manuset är färdigskrivet. Kanske håller inget av det jag skrivit hittills. Då får det vara så.

Minns orden: ”Första steget till en färdig bok är att faktiskt skriva den.” Så alternativet att INTE skriva finns inte.

Jag tröstar mig med att det hör till att tvivla. Hur jobbigt det än är. Att INTE tvivla skulle inte heller vara bra.

Läsa och träna med disciplin

Ja, kanske är det en provocerande rubrik till det här inlägget. Men jo, jag är supersträng med både min träning och med min läsning. Det beror förstås på att jag behöver det, någon som är sträng alltså. Det finns säkert en massa människor som utan problem kan träna enbart av lust, och som kan läsa enbart av lust.

Men inte jag.

Hur mycket jag än ÄLSKAR att både läsa och träna så är jag i grunden lat och bekväm av mig. Och bestämmer jag mig inte så är risken stor att det inte blir av. 

Därför bokar jag in. Just nu tränar jag med PT två dagar i veckan och försöker få till minst en träning till på egen hand. Det kommer bli färre gånger med PT, för eftersom jag har sagt upp mig kommer jag ha mindre pengar över – så jag räknar med att få träna mer på egen hand. Men minst två gånger i veckan måste jag träna, för att må bra. Helst tre. Och utöver det måste jag vara i gympahallen och träna mina gymnaster (inte för att det är så mycket träning för mig, längre, de har blivit så stora att de inte behöver så mycket pass, men ändå).

Likadant med läsningen. Jag har varje år som mål att läsa en bok i veckan. Bokar in tid så att läsningen faktiskt ska bli av. Hittills har jag jobbat för mycket för att få till det på vardagar (om jag inte lyssnar på ljudbok, vilket också händer), utan då får det blir på helgerna.

I år, när jag faktiskt dragit ner på mitt vanliga jobb, har jag fått ett rejält uppsving i lästa böcker – och det ger mig så otroligt mycket! Läser just nu Dennis Lehanes En äkta man, samt Thomas Erikssons Omgiven av psykopater. Det är bok nummer 10 och 11 i år. Och det är fortfarande bara januari. Bådar gott för årsstatistiken (ja, jag är en patetisk tävlingsmänniska)!

Vad läser jag då? Ja, allt. Just nu mycket psykologisk thriller, gärna utländska författare, för att få inspiration. Men också en del faktaböcker, romaner och klassiker. Vill ha en variation.

Jag vet att jag inte mår bra när jag inte tränar och när jag inte läser. Så jag ser det som en tjänst jag gör mig själv. För både själen och kroppen, psyket och fysiken.

Att läsa är ju dessutom en nödvändig del av skrivandet. Och för att orka skriva måste kroppen hålla. Alltså läser och tränar jag.

Teckenbesatt

Nä, det är inte kvantitet utan kvalitet som räknas. Ändå kickar tävlingsmänniskan inom mig igång när jag börjar skriva. Jag blir teckenbesatt! Jag skriver just nu två vardagar i veckan, samt förstås en del även på kvällar och helger. Jobbar tre dagar i veckan med annat. Har haft som mål att klara 10 000 tecken om dagen. Det har gått rätt trögt, men jag tror att det har berott på att jag precis har börjat. När man inte vet vad man ska skriva går det långsammare.

Men, så i fredags lossnade det. Jag ska inte säga att jag har hela historien klar för mig, men jag har en rätt tydlig bild, och plötsligt så skrev jag 10 000 tecken utan problem på en dag.

Totalt har jag nu skrivit nästan 40 000 tecken. Mina böcker brukar landa på en 400 000-450 000 tecken. Så det är en tiondel jag har klämt ur mig.

Kanske får inte ens dessa 40 000 tecken vara kvar sen när jag redigerar, det vet man aldrig i förväg, men det är ändå en bra början. Nu är jag igång!

Skriver, skriver, räknar tecken, skriver, skriver.

Är teckenbesatt och jag tror att det är bra för mig!