Ungern!

I går hände det igen. Min agent ringde:

”Jag hade fel.”
”Jaha”, svarade jag.
”Ja, jag sa Polen, det blev inte nästa land.”
”Nä…” sa jag.
”Det blev Ungern!”

Jippie! Nu är det fem länder, och det är tydligen väldigt, väldigt bra. Väldigt, väldigt, väldigt, VÄLDIGT bra om man är debutant som jag. Behöver jag säga att jag är superglad?

Det vore roligt om boken fick lite ny fart även här hemma i Sverige. Den drunknade ju rätt fort bland alla andra nya spännande böcker. Vilket jag förstår! Minns att det kommer ut ungefär 22 000 böcker i Sverige, varje år. Alltså många varje dag. Men kanske, kanske kan det här leda till att fler även här hemma får upp ögonen för Den åttonde dödssynden.

12189769_10153235982948511_6699931832282093505_n

Jag har alltid drömt om att få åka till Budapest! Kanske får jag möjligheten nu.

Ett fjärde land!

I fredags eftermiddag ringde min agent Catherine och berättade att även Holland köpt rättigheterna till Den åttonde dödssynden. Jag blev förstås helt överväldigad! Tre länder på tre veckor! Fantastiskt. Jag frågade om hon trodde att det kunde bli fler, och jo då, hon trodde nog det. Hon sa att hon tippade att Polen eller Frankrike skulle bli nästa land att hoppa på. Jag gick hem och tog helg alldeles lyrisk.

Jag hann knappt komma till jobbet på måndag morgon så ringde hon igen.

”Vad var det jag sa i fredags?” frågade hon.
”Polen eller Frankrike”, svarade jag.
”Precis. Du är såld till Frankrike!”

Helt otroligt! Fyra länder på fyra veckor. Kanske stannar det där. Kanske hakar något ytterligare land på. Jag tänker njuta av detta. Är grymt tacksam.

Recensioner

den-attonde-dodssynden

Den åttonde dödssynden har fått en hel del bra recensioner. Inte bara är de bra för att de är positiva till boken och historien, även om det ju är fantastiskt. De är bra för att de är intressanta och spännande skrivna. Jag läser dem med stort intresse. När man har jobbat med en text så länge, levt med karaktärerna och historien under så lång tid, blir man lätt hemmablind – har jag berättat det här, eller finns det bara i mitt huvud? Boken har blivit en del av en själv. Det är svårt att förklara hur jag menar. Men allt som rör Nora och Frank och de andra i boken och allt som händer – finns ju inte med. Det finns ju en hel del mellanrum i berättelsen, där det är meningen att läsarna själva ska tolka, fylla i och läsa in sitt (förstås färgat av varje enskild läsares historia och bakgrund). Det skulle inte gå att skriva en läsvärd berättelse och berätta allt eller förklara allt. Då skulle det bli ointressant. För mig som debutant var det en riktig utmaning att hitta den där balansen där jag berättar tillräckligt och inte för mycket.

Så, när jag läser recensioner så läser jag inte bara betyget, och vad de tyckte om boken. Utan också HUR de läste, VAD de läste in. Vad de tyckte att boken handlade om. Och helt ärligt, det är ju det här som är så fantastiskt med böcker. Så fort de lämnar författaren, blir tryckta och klara, så tillhör de läsarna. Varje läsare läser varje bok på sitt sätt. Och det finns inget rätt eller fel.

Jag försöker tänka på det här varje gång jag börjar läsa en recension. Också för att stålsätta mig ifall recensionen skulle vara hård eller elak. Tack och lov har det inte varit några sådana recensioner, men samtidigt är det något jag får köpa. Ju fler som läser, desto fler åsikter om boken kommer ju att komma. Om jag kan minnas att se på läsarna på det här sättet, och istället förhålla mig nyfiken till deras läsning och tolkning av boken, så tror jag att jag kan klara även riktigt dåliga recensioner.

Här är en recension av Den åttonde dödssynden som jag tyckte var väldigt bra. Nyanserad, men ändå positiv. Det är Lottens bokblogg som har läst och recenserat. Läs vad hon tyckte här!

Stort tack för en mycket bra recension och förstås, stort tack för att du läste boken, Lotten!

Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande

En bok börjar alltid med en intention. Något man som författare vill förmedla, undersöka, visa på, göra en poäng av. Det kanske låter högtravande, men man har ett budskap.

I alla fall var det så för mig. Jo, jag visste att jag ville skriva spänning. Psykologisk spänning. Men jag är och har alltid varit väldigt politisk. Det finns saker som jag vill peka på. Saker som jag tycker skaver i vår värld.

gilla-laget-hur-allt-gick-at-helvete-med-positivt-tankande

Jag brukar säga att mitt skrivande av Den åttonde dödssynden började med Barbara Ehrenreich bok Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande. Och det är faktiskt sant. Det var när jag läste den som jag bestämde mig för att undersöka om det gick att göra en läskig, spännande bok om just det fenomen som Barbara Ehrenreich skriver om i den boken. Jag hade kastat mig över den när den kom, av flera skäl. Dels för att jag hade läst hennes andra böcker och var ett stort fan. Jag träffade henne faktiskt här i Stockholm för många, många år sedan när hon var aktuell med boken Barskrapad. Dels för att hon skrev om något som jag länge, länge funderat på, stört mig på och diskuterat mycket: Övertron på positivt tänkande.

Nej, jag är ingen negativ människa. Och jo, jag tror visst att livet blir bättre om man försöker se allt från den ljusa sidan. Men när en hel industri av självhjälpscoacher dök upp som svampar ur marken och började tjäna stora pengar på mindfulness, affirmation, positivt tänkande och liknande, ja, då tyckte jag att det blev för mycket. Jag reagerade särskilt på att de la över ett så stort ansvar på individen. Likt sekter där varje personliga misslyckande beror på svaghet i tron. Skilsmässa, sjukdom, handikapp, död… ja, det var för att du inte trodde tillräckligt mycket eller rätt. Jag såg den här tendensen tydligt i diskussionen om cancer. Cancer beskrivs ofta som ett krig som måste vinnas med vilja och jävlar anamma. Jag ville inte dö, jag bestämde mig för att leva, jag skulle inte låta cancern vinna över mig. Den typen av retorik. De som dör förlorade kriget. Och outtalat förstår man att de inte ville leva lika mycket som de som överlevde, eller? Det där störde mig. Och tydligen störde det Barbara Ehrenreich för hon hade skrivit ett helt kapitel om det rosa flum hon hamnade i den dag hon blev bröstcancerpatient.

I samma veva som jag började skriva på min bok och hade bestämt att den till viss del skulle slå mot självhjälpsbranschen och individtänket att du själv är ensamt ansvarig för din lycka och framgång dök ett nytt fenomen upp på himlen: människor som varumärken. Det var också ett märkligt fenomen. Plötsligt pratade vanliga människor om sig själva som varumärken. Det hängde förstås ihop med hela sociala medier-vågen med twitter, facebook och instagram. Men också om otrygga anställningar och en allmän känsla av att man som människa var tvungen att sälja in sitt bästa jag för att bli vald (om och om igen).

Jag bestämde mig för att slå ihop de här två samtidsfenomenen i en thriller. Vad händer med en människa som byggt upp en fantastisk fasad, som är helt beroende av sitt till viss del fejkade varumärke – och som dessutom byggt framgången/luftslottet på teorin om positivt tänkande? Vad händer om omgivningen inte längre spelar med? Om någon ser igenom? Om inget går som det var tänkt, och allt faller?

Där har ni hela utgångspunkten för min bok!

Det här med intentioner… de är ju lätta i författarens huvud, men oj, så svåra att genomföra. Min bok skulle ju lätt kunna läsas som en vanlig spännande thriller. Man behöver inte se det där som jag nyss målade upp för att tycka att den är spännande. Jag visste aldrig om jag hade lyckats med min intention. Men så dök jag på ett blogginlägg, där skribenten visar att den har läst och verkligen förstått vad det var jag tänkte, vad det var jag försökte göra. Och ja, då blev jag lycklig!

Läs de här raderna, skrivna av bokbloggaren och ex-bokhoran Helena Dahlgren, så förstår ni:

”Jag tyckte om båda, men vill särskilt lyfta fram Edgren Aldéns skildring av känslomässigt kaos och livslögner under perfekt (”perfekt”) samtidsyta. ”Skriet från kärnfamiljen” goes ”Gone Girl” i villaidyllen, typ. Något i tonen, vardaglig med en anstrykning av underliggande hot, känslan av att allt när som helst kan kollapsa, att alla ska genomskåda en som den bluff man är, högg till. Igenkänning? Ja. Jag pratade senast idag med någon om detta, det orimliga, djupt ohumanistiska i vår samtids ständiga strävan efter, tja… strävan. Hur vi aldrig duger, hur våra hem aldrig duger, hur allt som är vårt, våra kroppar, våra karriärer (jag brukar säga ”mitt jobb” som en sorts barnslig motståndshandling, tänker mig att ”jobb” versus ”karriär” är lite som ”lägenhet” kontra ”våning”), till och med våra BARN blir renoveringsprojekt, ”potential”. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vill vara nog, ÄR nog, utan förbättringspotential, men hur är en sådan ståndpunkt ens möjlig i dagens samhälle? Hur förhålla sig till sjukdomen som är vår samtid utan att själv bli en del av symptomen? Det går ju inte. Ursäkta derailande, men jag blir så upprörd. Och jag tänker att det är skitsmart att använda denna samtid som fond för en psykologisk thriller, för hur normkritisk man än kan vara är behovet av att bli omtyckt, att höra hemma, större. Diskrepansen, det hopplösa gapet däri, är en grogrund för väldigt intressant litteratur, tänker jag.

Huvudpersonen Noras nogsamt kalkylerande varumärkesbyggande, ”spontana” Instagrambilder, viljan att bli omtyckt som hotar att utplåna ens jag, vilket det nu är under alla filter, fick mig att tänka på min egen novell ”No filter” när jag läste ”Den åttonde dödssynden”. Hur jag vill fortsätta utforska detta i något annat format. Och, framför allt, hur jag vill läsa mer om detta, gärna av svenska författare.”

Nu tycker jag att ni ska läsa hela Helena Dahlgrens briljanta inlägg om psykologiska thrillers som genre och hennes tankar om Den åttonde dödssynden!

Refuseringar…

original

På min förra blogg var det ett inlägg som ständigt toppade listan över mest lästa. Och vad kan det ha handlat om? Jo, något som de allra, allra flesta författare haft personlig erfarenhet av: Refuseringar.

De allra, allra flesta författare har någon gång blivit refuserade. Det hör liksom till. Alla som skriver vet det. De allra, allra flesta böcker som skrivs blir refuserade.

Eftersom det inlägget var så otroligt populärt så delar jag det här – i något redigerad form.

När jag berättar att jag blivit refuserad en massa gånger blir vissa väldigt förvånade. Inte mina skrivande vänner och bekanta, men andra. Många av mina icke-skrivande vänner har frågat: Men varför valde du inte Bonnierförlagen? Du jobbar ju på Bonnier (jag jobbar på Bonnier tidskrifter som gör magasin). Ha! Varför jag inte valde? Man väljer inte. Bonnierförlagen tackade nej.

Första utkastet av Den åttonde dödssynden blev klar redan sommaren 2012. Samma höst skickade jag in den till 6–7 förlag. Alla tackade nej (utom ett mindre förlag som faktiskt tackade ja). Dock fick jag från nästan allihopa väldigt fina och utförliga lektörsutlåtanden.

90 procent av alla manus får en standardrefusering, i alla fall om man får tro författaren och välkända skrivläraren Sören Bondeson. Läs bara de här raderna som jag har hämtat från Kristina Svenssons blogg:

”Refuseringar hör till författandet enligt Sören Bondeson. När förlag får manus delas de upp i tre högar; ej utgivning, kan vara intressant och intressant. 90% hamnar direkt i högen med ej intressant och får standardrefusering. Enligt Sören Bondesson görs inga misstag där utan dessa böcker är helt enkelt inte tillräckligt bra för att ges ut. Han räknar in de manus han själv skrev i början av sin karriär dit.

Det är bland de sista 10% som läses av redaktör eller en utomstående lektör som misstag görs och blivande bästsäljare refuseras av misstag. Får du ett längre refuseringsbrev med synpunkter på ditt manus  har det fallit i den sista gallringen och då kommer du enligt Sören Bondeson förr eller senare att hitta ett förlag.”

Det här hade jag inte läst när jag fick mina första refuseringar. Sista meningen ”Får du ett längre refuseringsbrev med synpunkter på ditt manus  har det fallit i den sista gallringen och då kommer du enligt Sören Bondeson förr eller senare att hitta ett förlag” är ju otroligt hoppfull, eller hur?

Men även om jag inte hade läst det så hade jag pratat med tillräckligt många i branschen för att veta hur otroligt få som får ja. Självklart sved det ändå att få nej, men jag blev inte särskilt knäckt. En av mina författarvänner förklarade för mig på ett tidigt stadium att man ska vara djupt tacksam om man får ett lektörsutlåtande (istället för ett standardiserat tack, men nej tack). Hon sa att det kan ses som förlagets första utsträckta hand, det är inte ett nej, utan början på en kommunikation. Hon sa också att många förlag vill se vad den aspirerande författaren gör med den där feedbacken. Det säger ju något om en person hur den hanterar konstruktiv kritik. Det kanske inte är lika lockande att jobba med en författare som tycker att varje bokstav och kommatecken i sitt manus är absolut nödvändigt, och att ingenting får ändras (jo, det finns genier som säkert kan skriva den perfekta boken från början, men de är försvinnande få. Jag skulle ändå uppskatta att 99% av alla manus behöver redigering).

Jag fick som sagt nej, men bra feedback, från cirka 6–7 förlag. Med min väns ord i öronen tackade jag så hemskt mycket för att de tagit sig tid att läsa och för den konstruktiva kritiken. Sommaren 2013 bearbetade jag om manuset utifrån det jag tyckte kändes relevant i förlagens kritik (man behöver absolut inte ändra något som inte känns bra). Hösten 2013 skickade jag in det omarbetade manuset. Hela hösten hann gå, men till slut svarade Norstedts (som tackade nej i första vändan) ja.

För en tid sedan läste jag i tidningen Skriva om hur många manus förlagen får. Jag minns att Norstedts då svarade att de får ungefär 2000 manus om året. Av dessa får 20 utförliga lektörsutlåtanden och 3–4 av dem blir utgivna. Det ser ungefär likadant ut på de andra förlagen. Så med det i bakhuvudet kände jag mig väldigt nöjd med mina många fina lektörsutlåtanden, även om det var refuseringar.

skc3a4rmavbild-2014-01-15-kl-22-42-55

Så tänkte jag avsluta det här inlägget med lite uppmuntran! Det här är en lista på framgångsrika författare som har blivit refuserade – som jag har hämtat från Elisabet Norins utmärkta handbok: Tre enkla regler finns inte – en romanskola (Isaberg förlag):

Astrid Lindgrens manus till debuten Pippi Långstrump blev refuserad av Bonniers.

Johan Ajvide Lindqvists succéroman Låt den rätta komma in blev refuserad sex gånger innan Ordfront sa ja.

JK Rowlings Harry Potter blev refuserad av mellan nio och femton förlag…

Stephen King fick ihop 84 refuseringsbrev innan en tidning köpte en novell av honom (läs om det i hans fantastiska Att skriva)!

Fler som blev refuserade: Agatha Christie, George Orwell (Animal Farm), Zadie Smith (Vita tänder), James Joyces (Dubliners), Fredrik Forsyths (Schakalen).

Som ni ser, man ska inte ge upp! Även de bästa blir refuserade!