8 tips för hur du får en jämställd familj

hemarbetsaktiviteter-frufridagen-700x457-B

För sju år sedan när min första bok, Skriet från kärnfamiljen (som jag skrev med Tinni Ernsjöö Rappe) kom ut blev vi bland annat intervjuade av tidningen amelia. I intervjun fick vi ge våra bästa tips på hur man får en jämställd relation i en barnfamilj.

I dag på internationella kvinnodagen väljer tidningen amelia att igen lyfta våra tips. Så här, varsågod, OM du (som jag) vill ha en jämställd familj, här är …

… 8 tips på 8 mars till dig som vill ha en jämställd relation: 

1. Dela på föräldraledigheten

Kvinnomaktutredningen visar att så som ni fördelar arbetet och ansvaret för hem och barn under föräldraledigheten, så förblir det. Därför är ett av de viktigaste jämställdhetstipsen att dela föräldraledigheten rätt av! Var hemma lika länge. Och undvik ett upplägg där pappan är hemma en till två dagar i veckan, för då blir han en lekpappa som får softa med barnet. Nej, se till att ni båda får se allt som behöver göras till vardags.

2. Städdejta

Bestäm städdejter, en viss dag, ett visst klockslag. Barnen kan också vara med. Bestäm också hur länge ni ska städa och så gör ni det exakt lika länge. Resultat blir att ni då städar lika mycket. Dela sysslorna på ett sätt som känns bra. Är det någon uppgift som ingen vill göra, gör den varannan gång.

3. Dela på vabben

Ta varannan gång. Och hamna aldrig i fällan att hans jobb är viktigare än ditt. Ditt liv och din karriär är precis lika viktiga. Dessutom gör du något bra på ett högre plan: Din man kanske har en massa kvinnliga kollegor som måste tävla mot honom på ojämlika villkor om han inte vabbar.

4. Se till att få egentid

Se till att båda får lika mycket egentid. Varför inte ta varsin fri kväll i veckan? Eller varannan vecka? Eller en i månaden? Bestäm tillsammans. Du måste inte utnyttja din fria tid just på en kväll, det funkar på morgnar eller helgeftermiddagar också.

5. Jobba deltid båda två

Att prioritera familjen genom att jobba mindre kan vara bra. Och visst finns det kvinnor som vill gå ned i tid. Men varför är det i princip alltid kvinnorna som går ned till 75 procent och därmed förlorar pensionspoäng? Behöver ni gå ned i tid för att få ihop familjelivet, gör det båda två! Istället för att du ska jobba 80 procent är det bättre att ni båda arbetar 90. Eller så kan ni turas om att jobba deltid ett halvår i stöten.

6. Sluta sträva efter att vara perfekt

Släpp önskan om att vara den perfekta föräldern. Det är en farlig förebild. Våga bjussa på dina dåliga sidor och lite lathet. Visa att du också har känslor och inte alltid orkar. Budskapet till barnen är att de också får vara mänskliga. De får också ha dåliga dagar, fel och brister.

7. Konsumera mindre

Lägg mindre tid och pengar på shopping och inredning så blir det mindre att underhålla. Hemmet är idag för många vad kroppen var på 80-talet och kläderna på 90-talet – ett statement som berättar vem du är. Men det behöver inte vara så. Tänk istället: ”Vi renoverar inte, vi investerar i vår familj”. Låt det bli ditt mantra och var stolt över ditt val!

8. Bjussa på lite oreda

Bekämpa hemmafruidealet genom att bjuda hem folk trots att ni inte har städat. Be inte om ursäkt för att det är stökigt. Säg istället: ”Idag har vi satsat på att umgås hela familjen”. Bjud på köpebullar och kakor på rulle. Bjussa på det! Var med och sänk kraven för oss alla!

9789100118938

Ps. Och som jag tidigare har sagt, så går det inte att köpa boken längre. Är det någon som vill ha den så säljer jag den mycket billigt.
Mejla mig: rebecka (at) edgrenalden.se

I danska katalogen

I juni kommer min bok Den åttonde dödssynden ut på danska! Jag har ett helt fantastiskt förlag i Danmark som heter Modtryk. Jag vet egentligen inte ifall de är bra, all kontakt har gått via Norstedts agency, men de ger ut några av Sveriges största författare i alla fall. Det måste ju betyda något. Och så har de gjort ett så himla fint omslag till min bok!

danskt3

Nu hittade jag Modtryks katalog för vårens utgivningar. Och japp, där fanns ju jag med! Titta här vad fint! En helsida intill Carl-Johan Vallgren. Känner mig stolt och hedrad!

Skärmavbild 2016-03-07 kl. 20.03.32

Här hittar ni hela katalogen.

Den ottende dødssynd kommer ut i Danmark 24 juni.

Tvivel

Jag kämpar på med min uppföljare. Det har gått bra. Jag har hunnit skriva långt på historien. Men nu börjar tvivlen smyga sig på. Det är tur att jag känner igen mönstret. För just nu finns det mest en massa negativa tankar i mitt huvud: Det här är helt meningslöst. Ointressant. Banalt. Klyschigt. Och ständigt ställer en inre kritiker mig frågor som: Vem ska någonsin vilja läsa det här? Varför gör du det här? Vem tror du att du är?

Och så domen: Du kommer aldrig kunna skriva en bok igen. 

Jag försöker ta mig igenom de här stunderna genom att påminna mig själv om att det är en del av den kreativa processen.

779ea68ce4b3ad0406d110c1c5c33049

Samtidigt kan jag ju inte låta bli att tänka – kanske har jag rätt? Kanske är det här bara skit? Men ska jag låta det stoppa mig? Nej. Även om det är svindåligt det jag skriver nu, så måste jag slutföra det. Och det som är dåligt kan bara bli bättre. Då får jag väl fixa det sen. Det är ju inte slutversionen jag skriver nu.

Jag VET allt detta. På ett intellektuellt plan så förstår jag exakt var jag befinner mig just nu. Men på ett emotionellt plan så är det bara jävligt jobbigt.

Försöker minnas denna:

imgres-1

Motstånd = utveckling?

Jag har skrivit på. Rätt ordentligt, faktiskt. Nu börjar jag närma mig upplösningen i mitt nya manus. Det är nog en fjärdedel kvar, men det är nu saker ska hända slag i slag. Och jag märker att jag blir lite förlamad. I dag och i går har det gått trögt med skrivandet. Visserligen fick jag ur mig 8 000 tecken i går, men de satt långt inne.

Det verkar som att jag har lättare för att etablera en historia, dra igång den, presentera karaktärerna, plantera ut alla mystiska saker. Men nu, då ingen ny karaktär ska presenteras, utan tvärtom säcken knytas ihop, ja, då blir det svårt.

Min skrivlärare Annica sa vid något tillfälle att skrivblockeringar ofta kommer när man ska skriva nyckelscenerna, när det faktiskt ska hända något. Så känner man ett motstånd så kan det vara just det. En viktig vändpunkt i historien. Jag försöker tänka så: motstånd är utveckling. Eller i alla fall om man jobbar sig igenom motståndet. Det är som i träning. När mjölksyran sätter in, när musklerna darrar och vägrar göra en till övning, ja, det är då du blir starkare.

Sedan kan det vara att jag har ett motstånd mot att skriva actionscener. Jag gillar mer spänningen mellan människor i lugnare miljöer. Där nyanser i samtalet kan anas, där det finns en undertext. Där människor beter sig och säger saker men egentligen menar något annat.

Nu ska jag skriva ren action. Nu kommer upplösningen. Svårt, svårt.

Respons från Holländska förlaget

I går fick jag mejl från min holländska förläggare på mitt holländska förlag Uitgeverij Cargo. Det var ett fantastiskt fint mejl. Hon hade precis läst den holländska översättningen och skrev så här om min bok (jag frågade om jag fick citera henne och det fick jag!):

”It was a nasty, grey February weekend, but you made it shine! I’ve enjoyed every page of your book, empathized with the characters, and loved every minute of it!
Congratulations, what an intense, psychological crime novel this is. Intense, contemporary and very, very creepy. What an astonishing achievement for a first time author.
This certainly makes me looking forward to your next novel, which I’m told you’re writing at the moment?”

I augusti/september kommer min bok De achtste doodzonde ut i Nederländerna.

Så här ser omslaget ut! Som ni ser fick jag ta bort ett namn i efternamnet – för att det inte skulle bli för krångligt för de holländska läsarna 😉

Aldén-De achtste doodzonde

Och så här fint presenterar de mig i sin katalog:

holländska katalogen

Att ha en förläggaren

I går åt jag lunch med min förläggare. Vi träffades i Gamla stan och det kändes extra litterärt när Horace Engdahl satt några bord bort.

Det är väldigt speciellt att skriva på sin andra bok. Och redan ha en förläggare och ett förlag. Första gången skrev jag ju på vinst och förlust. Det fanns inga garantier. Egentligen talade statistiken totalt emot att jag över huvud taget skulle få en förläggare. Det handlar om några promille som får kontrakt. Men nu skriver jag på, och min förläggare säger: ”Skicka till mig när du känner att du är redo att låta mig läsa.” Det finns ju inga garantier nu heller. Jag har ju inget skriftligt. Norstedts skulle ju kunna säga att det här är skit, det här vill vi inte ha med att göra. Men jag tror och hoppas att de inte gör det. Tvärtom är de beredda på att få in ett manus som kan behöva lite bearbetning och i så fall hjälpa mig med det. Och det är ju fördelen med att ha ett förlag.

Jag berättade lite kort om vad jag skriver på, och min förläggare tyckte att det lät lovande. Jag känner själv att det skulle kunna bli något. Som vanligt har man höga ambitioner, många fina idéer, men det är genomförandet som är det svåra. Så vi får väl se hur jag lyckas.

I går hade jag i alla fall en riktigt bra skrivardag. Fick ihop mer än 20 000 tecken! Och löste några små dilemmor jag har haft med historien. Skulle nog vilja påstå att jag har skrivit hälften av historien nu. Hälften av arbetet är förstås inte utfört, men att ha skrivit hälften av historien är riktigt bra!

Har du hela historien i huvudet?

En av de vanligaste frågorna jag får när jag pratar med människor om mitt skrivande är: Har du hela historien klar i huvudet?

Därför tänkte jag berätta lite om hur jag gör när jag skriver. Jag tror inte att jag är särskilt unik, många författare känner säkert igen sig. Men samtidigt finns det minst tusen sätt att skriva en bok. Mitt sätt är bara ett sätt, och inte nödvändigtvis rätt.

96a9a6586bfe8ef8696d4db726703886

Att skriva en roman är ett jätteprojekt. Om du är journalist som jag vet du att en lång artikel är cirka 10 000 tecken. Skriver du 20 000 tecken så är det superlångt, och förmodligen ett uppdrag för en mindre tidskrift och du får breda ut dig på minst 10 sidor. Jättelångt alltså! En relativt kort roman är 400 000 tecken. En normallång roman är minst 600 000 tecken. Det är väldigt många mer tecken. Väldigt mycket mer text som ska hållas samman i en historia som hänger ihop.

När man börjar på ett blankt papper har man förstås inte alla de där 400 000–600 000 tecknen i huvudet. Men man har en story. I alla fall har jag det.

Jag skriver ner min historia i ett rätt enkelt synopsis. Hur börjar historien (vad sätter igång den), vad händer, vilka är vändpunkterna, hur slutar den.

Därefter gör jag en handlingslinje – i vilken ordning kommer scenerna. Det är inte nödvändigtvis samma som ett synopsis. När man som jag skriver spänning så portioneras ledtrådar ut längs vägen. Allt berättas ju inte på en gång. Även om det redan har hänt, så att säga. Det är viktigt att JAG som författare vet exakt vad som har hänt. Men i manuset skrivs inte allt ut. Förstås. Då skulle jag döda en stor del av spänningen.

Jag har alltså en historia, i grova drag. Jag har ett synopsis. Jag har en handlingslinje. Jag skriver ner, väldigt kortfattat, vad varje scen ska handla om.

För mig är det viktigt att inte tappa tempo, att inte tappa läsarnas intresse. Därför får ingen scen vara oviktig. Varje scen måste leda historien framåt, ha ett syfte. Ibland kan det vara att etablera några karaktärer och deras egenskaper. Men oftast är scenerna till för att driva historien framåt, ge ledtrådar, få saker att hända. Varje scen har ett syfte!

Ett syfte har även varje karaktär. Eller en funktion. I verkliga livet kan det ju finnas massor av människor som inte för historien framåt, eller flera personer som är rätt lika och som egentligen fyller samma syfte. Men i ett manus funkar inte riktigt det. Jag försöker göra mina personer olika och så ska de ha konflikter sinsemellan. Och då menar jag inte att de nödvändigtvis måste bråka. Utan att det måste finnas motsatser, krockar mellan dem. Om någon är blyg är den andre gåpåig. Är någon långsam är en annan snabb. Enkelt förklarat. Det ska skava mellan människorna. För det är då saker och ting händer, det är då det blir intressant.

Till varje person har jag skrivit ett personkort, där jag har skissat upp vem den här personen är. I början kan vissa personer inte vara helt ”färdiga”, men de brukar utkristallisera sig allt eftersom. Jag kommer liksom på varför de är där, vilken funktion de ska ha. Och då får de egenskaper som leder till det.

Jag skriver kronologiskt. I stort sett. Jag följer mitt synopsis, skriver scen för scen. När jag har avslutat en scen skriver jag lite kortfattat för mig själv vad nästföljande scener ska handla om. Sedan låter jag berättelsen flöda. Då kan det hända allt möjligt, men det finns fortfarande en riktning, något ska komma ur scenen. Men vägen dit vet jag inte exakt. Och så håller jag på så tills jag kommer till slutet. Om jag fastnar hoppar jag helt enkelt över en scen och skriver nästa. Om en scen är väldigt svår att skriva funderar jag på två alternativ: 1. Är den svår för att den är tråkig? Om jag tycker den är tråkig att skriva, kommer inte då läsarna tycka att den är tråkig att läsa? Behövs den verkligen? 2. Är den svår för att det är en nyckelscen – som är avgörande för själva historien? Ja, då måste jag kämpa mig igenom den. Motstånd betyder utveckling. Både jag och historien utvecklas.

Under resans gång kan jag komma på nya vändningar, nya karaktärer, nya förbindelser (jag gillar att knyta ihop historien), nya symboler (viktigt med symbolik, tycker jag) eller nya teman (jobbar mycket med tematik). Och så kan det bli så att jag får gå tillbaka och skriva om. Skriva in det där i de tidigare scenerna.

När man skriver spänning har man slutit ett kontrakt med läsaren, som har på sig spänningsglasögonen. Läsaren letar instinktivt efter ledtrådar, försöker hitta samband, försöker förstå gåtan. Därför kan inte vad som helst hända. Det låter kanske konstigt, men tänk efter själv? Om du läser en bok och det plötsligt blir en ny historia, och sedan får den ingen förklaring, då blir man som läsare irriterad. Eller om det visar sig att alla ledtrådar som lagts ut inte betydde något, utan det var bara någon av karaktärerna som helt plötsligt visade sig vara psykopat. Då har man inte uppfyllt sin uppgift som spänningsförfattare, tycker jag. I en vanlig roman kan egentligen vad som helst hända. Men inte när man skriver spänning. Även om man som jag inte skriver klassiska deckare, så finns det vissa saker man måste förhålla sig till i sin bok.

Ja, så här gör jag. I grova drag. Sedan blir det förstås en massa dålig text, mycket stryk och misslyckanden under resans gång. Därför väntar jag aldrig på inspiration, utan skriver ändå. Vet att det enda sättet att komma vidare (i alla fall för mig) är genom att fortsätta skriva.

Fortsätt skriva! Fortsätt skriva! Fortsätt skriva!

Besatt av antal tecken

Hela mitt huvud är fyllt av tecken. Jag jagar ständigt nya tecken. Mitt mål är att producera 10 000 tecken om dagen (cirka 7–8 A4:sidor), men det är inte många dagar jag klarar det …

I går fick jag i alla fall ihop 12 000 tecken! I dag har jag hittills fått ihop 8 000. Ska försöka få till 2 000 till innan det är dags att duscha och åka in till stan och träna.

Jag tänker hela tiden på antal tecken. Är besatt av volymer. Det kan tyckas trist och inte särskilt kreativt. Men mycket av skrivandet handlar om volymer. Om att producera stora mängder text. Komma vidare i berättelsen. Även om det man skriver just nu inte egentligen håller måttet.

Sånt kan man fixa sen. Det viktiga är att inte fastna. Att inte fortsätta skriva. Mitt mål är hela tiden att komma vidare i historien, att komma närmare slutet. Medan jag skriver försöker jag tänka bort om det är bra eller dåligt. Det går ju förstås inte. Men jag försöker i alla fall. Jag grubblar hela tiden på om historien håller. Men jag sitter inte och väljer varenda ord. Skulle jag göra det skulle jag aldrig bli klar. Det får komma sen. Under någon av alla redigeringsvändor (som jag vet ofrånkomligt kommer).

Minst 400 000 tecken ska det bli när historien är färdig. Sedan börjar redigeringen, bearbetningen, omskrivningarna, omdisponeringen, strykningarna.

Kämpar på med mina tecken.

All publicitet och så vidare …

I dag fick jag senaste amelia hem i brevlådan. Av en anledning. Jag och min hund Charlie är med i deras hundastro! Ja, jag trodde nästan det var ett skämt när jag fick frågan (var faktiskt ett tag övertygad om att det var ett prank initierat av redaktionschefen på tidningen där jag jobbade, för att jag precis skulle sluta – och gå på min tjänstledighet, men det var det ju inte).

Det var hur som helst kul att vara med! Och jag tänker att jag behöver all publicitet jag kan få. Vill ju att så många som möjligt ska veta om att Den åttonde dödssynden kommer på pocket i maj, så vad gör man? All publicitet är ju bra publicitet. Och det här var ju bara kul! Roligt att få visa min fina hund, Charlie!

Så här ser det ut i senaste amelia:

hundastro

Och Charlie fick till och med en puff på omslaget! Hur många hundar kan skryta om det? Kolla bara här:

amelia

(Voff, hon är vädur!)