J’adore franska recensioner!

Nu har jag börjat hitta en hel del franska recensioner av Den åttonde dödssynden som nyligen kom ut i Frankrike – eller Le dernier péché som den heter på franska (på ett väldigt fint förlag som heter Denoël).

Och många recensioner är riktigt, riktigt bra! Det låter ju dessutom extra tjusigt när det är på franska … (Och nej, jag är inte särskilt bra på franska, även om jag läste franska både på högstadiet och gymnasiet. Jag förstår enstaka ord och meningar, men det mesta kör jag genom google translate.)

Men lyssna bara på det här:

”J’adore ce genre de polars. J’adore ces histoires de voisins. J’adore ces histoires de rivalité féminine. Oui, j’adore ce genre de polars. D’un genre que j’ai envie de qualifier de domestique puisqu’il ne concerne finalement que des gens comme vous et moi. Pas de fous furieux, de tueurs en série, de monstres traqueurs de victimes entre ces pages. Non, dans ce roman, il n’y a pas l’ombre d’un policier, aucune convocation au commissariat, pas d’enquête, pas de meurtre, pas de journaliste qui cherche à débusquer la vérité… Juste Nora.”

Och det fortsätter lika vackert:

”Juste Nora et ses doutes. Nora et ses prises de tête. Nora et sa vie, qu’elle voudrait parfaite mais qui, à son grand désarroi ne l’est pas du tout malgré l’image idyllique qu’elle pensait renvoyer à ses voisins, à sa famille, à ses fans (puisqu’en tant que conférencière populaire, elle accorde beaucoup d’importance aux réseaux sociaux et à son image publique). Chapitre après chapitre, tout se lézarde à cause de sa nouvelle voisine. Comme si Klara était une boule de bowling et qu’elle avait fait un strike dans la vie de Nora, envoyant tout valser. Mais sans avoir l’air d’y toucher.
La majeur partie du roman est donc consacré au récit d’une descente aux enfers d’abord inexpliquée puis de plus en plus trouble, ou comment Nora, la femme qui se voulait parfaite, se laisse déstabiliser jusqu’à perdre pied. Mais pourquoi ? Quel est le pouvoir qu Klara semble exercer sur elle ? de fausses pistes en révélations, l’auteure nous emmène loin sans jamais sombrer dans la facilité ou le manque de crédibilité.
En bref,
Rebecka Aldén signe ici un thriller psychologique très facile à lire, très agréable à découvrir et qui monte en puissance, de page en page jusqu’à nous dévoiler enfin LA vérité qu’on attendait. C’est bien mené, rythmé sans aller trop vite, intelligent et l’histoire tient ses promesses jusqu’à la fin. Une lecture qui m’a ravie !”

Om jag försöker mig på att översätta slutet:

”Rebecka Aldén skriver en lättläst psykologisk thriller, mycket trevlig att upptäcka som blir starkare för varje sida för att till slut avslöja den oväntade sanningen. Det är bra gjort, utan att gå alltför snabbt fram, det är en intelligent historia som håller ända in i slutet. En läsning som gläder mig!”

Det här hör man ju nästan att det är en fantastisk, och positiv recension! J’adore! Och bokbloggaren Cellardoor gav också boken 4,5 av 5 i betyg!

Och den här fantastiska recensionen av bloggaren Encres Vagabondes, där jag jämförs med Alfred Hitchcock, och som om jag förstått den rätt avslutas med att konstatera:

”En första välskriven roman, välbyggd, väl översatt, som har alla egenskaper för att tillfredsställa de som gillar psykologiska thrillers där spänning och ångest … En svensk författare att upptäcka och fortsätta följa.” 

Av sidan Culturevsnews får boken 9 av 10 i betyg och här skriver man bland annat så här:

”Det är en välskriven psykologisk thriller. Lätt att läsa med effektiva kapitel, språket flyter lätt och väl och det är spännande … ja, hela tiden.”

Och lite senare:

”Berättelsen håller helt rätt tempo och har en bra komposition. Författaren tycker om att få oss in på fel spår, hon leker med ledtrådar som hon strör över kapitlen. Det gör också att vi lever oss in i Noras kamp för överlevnad. Och med ett skarpt öga för detaljer.” 

Merci beaucoup alla franska läsare!

Följetong i Värmlands Folkblad

Har inte hunnit blogga på sistone. Det har varit extremt mycket på mitt vanliga jobb, och ja, faktiskt en bra bit in i semestern. Men nu tänker jag logga ut, och då hinner jag äntligen blogga igen!

Vill först berätta det roliga att min nya bok, Och blomstren dö, som kommer ut 24 juli, faktiskt redan har fått några läsare. Värmlands Folkblad valde nämligen min bok som följetong i sommar! Första delen publicerades i tidningen redan måndagen efter midsommar!

Det var ju kul att det just blev en Värmlandstidning, för jag har faktiskt anknytning i Värmland. Min släktgård Geijersgården ligger där. Min mamma heter Geijer och hela min del av släkten är aktiva i Geijerska släktföreningen. Jag sitter till och med i styrelsen, fast bara som suppleant. Jag har tillbringat många dagar i Värmland. Särskilt jularna har vi firat där (som senaste julen då vi var 18 personer och 2 hundar där). Och så är jag gift i Ransäters kyrka och vi hade bröllopsfesten på Geijersgården.

Här kan ni läsa intervjun med mig i Värmlands Folkblad. Så klart drog de på att jag var Geijers släkting 😉

 

Första versionen är skit

Läste ett intressant blogginlägg av Lennart Guldbrandsson om hur man kan hjälpa och stötta en författare. Ett av hans tips är att ta bort stressen kring första utkastet – för det är ändå skit! Så här skriver han bland annat:

”Jag var nyligen på en skola och pratade om skrivande. De flesta av eleverna där tyckte att det var trögt att komma igång, inte för att de saknade idéer, utan för att de hade prestationsångest. De ville vara säkra på att det de skrev matchade potentialen som idén hade. Det gjorde mig glad för det betydde dels att de brydde sig om att det de skrev skulle bli bra, men det gjorde mig också bestört, för att de inte hade lärt sig att förstaversioner är skräp.”

Samtidigt menar han att första utkastet också är guld – här finns de första tankarna, passionen och idéerna. Så här skriver han:

”Det är lätt, med tanke på de fel jag skrev ovan att förstaversioner har, att tänka illa om dem. Men förstaversioner är nödvändiga. I förstaversionen finns så mycket passion, nya tankar man inte hade innan man skrev ner sin idé, saker man inte trodde var möjligt att skriva, experimentlusta (förhoppningsvis) och konstigheter man kan skratta åt, vilket leder till nya uppslag. De är dessutom helt nödvändiga att ta sig igenom.”

Jag håller verkligen med! Om man som skrivande människa inser att texten först måste ut – och att det först är när du har den framför dig som det stora jobbet börjar, då kan det bli lättare att ta sig igenom det första utkastet. Många får aldrig ur sig den där första versionen. De tvivlar, mår dåligt över att det inte blir som de hade tänkt och får dåligt självförtroende. Förmodligen för att de inte riktigt inser att det här inte är slutversionen, utan bara deras första utkast.

Samtidigt finns det massor av värdefullt i det där första utkastet. Mycket som bara kommer, små guldkorn som man senare kan utveckla. Intressanta tankegångar och galna och/eller underbara idéer.

Men som sagt, läser man igenom det man har skrivit brukar man se alla fel och brister, och då är det lätt att tappa sugen. För det är klart att det finns brister! Jag har jobbat med skrivande i hela mitt liv – jag har aldrig skrivit en text som var klar redan från början! Hur kort den än är måste den redigeras, bearbetas, tänkas igenom, ofta skrivas om, rättas till och så vidare.

Skillnaden mellan oss som faktiskt slutför jobbet med att skriva ett helt manus och de som inte gör det tror jag mycket ligger i att vi accepterar att det är dåligt i början, eller åtminstone mindre bra – eller (om jag ska vara diplomatisk) att manuset ännu ”inte nått sin fulla potential”. Vi inser att det kan komma att bli bra (eller i alla fall bättre) sen, när vi får tid att jobba med det. Självklart drabbas även vi av tvivel, ångest och funderingar. För att tycka att texten är skit hör till den kreativa processen.

Det intressanta med Lennarts blogginlägg var att det väckte så många starka känslor när det las ut på Facebook. Många blev nästan indignerade. ”Vad då dåligt? Mitt första utkast är inte dåligt!”

Nej, som sagt, det behöver inte vara dåligt. Men texten kan ju bli så mycket bättre om du sedan jobbar med den! Och det var det som var Lennarts poäng, som jag tolkade det. Och det är så jag ser det. Även om det jag har skrivit är superbra så skulle jag aldrig drömma om att inte jobba igenom det ordentligt innan jag lämnar det till förlaget. Och förlaget (förläggare och redaktör) kommer i sin tur ge sin feedback, som kräver många omarbetningar till. Mer eller mindre. Så är det för i stort sett alla.

Några menade att de bara skriver en gång och sedan är det bra. Det må så vara. Men jag har svårt att tro att de böckerna ges ut på förlag och når många läsare.

Självklart finns det undantag. Genier som säkert klarar att skriva en perfekt bok från början. Har till exempel hört att Leif GW inte redigerar så mycket (säger inte att han inte skulle behöva det, men det är vad jag har hört). Och han lyckas ju rätt bra ändå.

Min övertygelse ändå, efter många, många år som journalist och redaktör – och numera även författare – är att alla texter behöver bearbetas. (Om folk fattade hur mycket det jobbas bara med 3000 tecken långa artiklar …)

Om din text är strålande redan på utkaststadiet – grattis! Nu kan det bara bli ännu bättre. 

Ps. Den här texten är redan redigerad fyra gånger … jag kommer säkert upptäcka fler missar, saker jag vill lägga till, ändra, ta bort – så det lär bli fler redigeringar.

Här har jag skrivit tidigare om redigering.

Här har jag skrivit om struktur för skrivandet.

Bokmässan 2017

I år är jag inte bara med på Bokmässan som författare. Jag ska leda några samtal också. Det ser jag verkligen fram emot! Jag har fått två uppdrag än så länge:

Ett spännande uppdrag är att moderera en diskussion om True Crime med Thomas Bodström och journalisten Åsa Erlandsson. Så här presenteras det i programmet:

Thomas Bodström har skrivit en bok om trippelmordet i Uddevalla i oktober 2015. Det här är en berättelse om gängkriminalitet och om hur vänskapsband hamnar helt i skymundan när narkotika, svarta pengar och vapen kommer in i bilden. I Det som aldrig fick ske skildrar journalisten och författaren Åsa Erlandsson skolattentatet i Trollhättan 2015 från flera olika håll och med helt nya uppgifter. Där är gärningsmannen, utanförskapet och ensamheten som leder till ett riktat hat. Där är poliserna som anlände först till platsen. Där finns också berättelsen om fyra familjer som av olika skäl flytt sina hemländer för vad de trodde var en trygg miljö – bara för att se den slås i spillror. Ett samtal om det stora intresset för True crime.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén, journalist och författare.

Det andra moderatorsuppdraget är det här:

Annie väger över 200 kilo och tillbringar sina dagar med att drömma sig bort på sociala medier, och gömma sig för omvärlden. Så medverkar hon i realityserien Du är vad du väger och blir Tjockdrottningen med hela svenska folket. En roman om fasader, ensamhet och jakten på bekräftelse. Moa Herngren, författare och en av personerna bakom TV-serien Bonusfamiljen, i ett samtal med Rebecka Edgren Aldén, journalist och författare.

Moa känner jag sedan länge tillbaka (vi har jobbat ihop), så det ska verkligen bli roligt att få prata med henne på scen. Hon är en otroligt sympatisk person och en fantastisk författare. Faktiskt hade hon och jag och en till författare (Ana Udovic) en ”skrivarcirkel” ihop. Vi skrev och läste varandras texter. Jag och Ana kom inte så långt då, men det Moa skrev på blev faktiskt hennes debutroman Allt är bara bra, tack. Vi kände ju redan då att det skulle bli en fantastisk bok, vilket det blev. Ana skrev sedan Generation ego som är en mycket tänkvärd bok, och jag blev ju så småningom också författare! Så de där kvällarna i Moas kök var verkligen starten på något, för oss alla!

Bokinformationsdag i Borås!

I dag har jag fått vara författare hela dagen. Älskar när det är så! Tidigt i morse flög jag till Göteborg där jag blev hämtad med taxi till Borås. Där samlas nämligen varje år alla bokhandlare i Sverige (utom Akademibokhandeln, om jag förstod det rätt) för en konferens och en bokinformationsdag.

I dag var det Norstedts, Massolit, B. Wahlströms och Rabén & Sjögrens tur (ligger ju nu under samma paraply) att presentera sina kommande böcker, vår, sommar och höst. Kan lova att det handlar om MÅNGA böcker. Men, så var vi några väl utvalda författare som var med på plats. Vi fick gå upp på scen och berätta om våra böcker. Elva författare var där. Flera av mina favoriter och vänner som Katarina Wennstam, Anna Jansson och Mats Strandberg (alla alltid lika trevliga och roliga att träffa!).

Sedan fick jag några nya bekantskaper. Oj, vad man hinner snacka mycket och lära känna varandra bra under en dag i Borås! Så många roliga diskussioner och samtal.

Här sitter vi hela gänget, redo att i tur och ordning gå upp och prata:

Lena Ollmark, Mats Strandberg, jag, Henrik Fexeus, Anna Jansson och Katarina Wennstam.

Så var det min tur:

Det gick absolut helt okej!

En liten kul detalj var att hotellet hade glassbar och popcornemaskin i loungen. Jag var ju tvungen att testa!

Sista bilden innan vi lämnar hotellet i Borås för taxi till Landvetter, för flyg hem. Tack för stimulerande sällskap, Henrik och Axel! Och stort lycka till med era böcker – ser fram emot att läsa båda!

De förlorade och Vardagsjuridik för unga: ta kontroll över ditt liv (innan någon annan gör det)

Releasefest för Erikas bok

I vår har jag missat alla releasefester. Känns så tråkigt. Så när det var dags för Erika Scott att fira sin Vi ses i Disneyland tidigare i veckan bestämde jag mig för att gå förbi, trots att jag egentligen inte hann. Jag var inte där länge. Men jag är så glad att jag gick!

Så kul att fira Erika och hennes fina bok – ja, jag har läst den nu och den är väldigt fin. Bra språk, driven, modig, osentimental men ändå berörande. Och jag hade ju fått ett väldigt fint tack i boken, varför kan ni läsa om här.

Sedan var det ju kul att träffa alla andra (typ 100) som var på plats. Många gamla vänner och kollegor var där. Superkul!

Här är tre gamla kollegor och vänner: Ann Fredlund, Anna Laestadius Larsson och Terri Herrera Eriksson. Och så får jag passa på att säga grattis till Anna, för det var bara några dagar sedan hon hade release för sin nya bokm Hilma: en roman om gåtan Hilma af Klint. Grattis!

Här hittade jag annat gäng gamla kollegor och bekanta. Mia Källberg, Lena Tallberg, Caroline Geijer, Jonna Olsson och Mikael Zackrisson.

Tack Erika för väldigt trevlig releasefest!

Mer mani än geni

Ett ämne jag har varit inne på tidigare är hur jag alltid har vägrat se på mig själv som en talang. Eller ett geni. Eller någon som ”bara har det”.

Så är det nämligen inte.

Att jag lyckats skriva en bok handlar till 90% om hårt arbete. Visst, jag kan skriva. Jag är journalist. Men jag har mött så många skrivande människor som är tusen gånger bättre än jag på att skriva. Det är inte det som är grejen. Det är att GÖRA. Och det är där min styrka ligger. Att GÖRA. Att fortsätta, år ut och år in. Varje ledig stund, varje semesterdag. Varje söndag. Jag fortsätter skriva, även om jag är trött, inte har någon inspiration, allt blir skit, jag inte hittar orden.

Många jag möter tror att jag måste ha något speciellt. Att de aldrig skulle klara det, för att de inte kan skriva, inte har tillräckligt bra fantasi, inte skulle kunna komma på en historia och så vidare. Men jag tror att de har fel. De flesta har säkert allt det där. Det de saknar är den riktiga drivkraften, galenskapen som krävs för att faktiskt skriva och slutföra en bok.

För länge sedan läste jag att bara 10% av ett författarskap är talang, och 90% är hårt arbete. Det kändes så trösterikt att läsa det. Jag har alltid drömt om att skriva, bli författare. Men jag har alltid vetat att jag inte är någon naturbegåvning. Ingen som bara har det, som bara låter det flöda ur fingrarna. Men om det framför allt handlar om hårt arbete, så insåg jag att jag hade en chans. För är det något jag är riktigt, riktigt bra på så är det hårt arbete. Där knäcker jag de flesta.

Så det var så jag gjorde. Slet. Jag har lagt ner extremt mycket tid. Jag har offrat en massa (vila, sömn, slötid, fester, tv, vänner, semestrar, soliga dagar, tid med min familj … ja, så är det).

Det krävs ju ett visst mått av galenskap. Och ja, jag är övertygad om att jag förmodligen inte är riktigt klok. Rent av galen.

Som sagt, mer mani än geni. Det är jag det.

Hårt arbete …

I morse klockan 5.00 ringde klockan. Jag gick upp för att hinna göra de absolut sista ändringarna i mitt manus till Och blomstren dö (hade kroknat vid datorn runt 23.30 kvällen innan). Vid 7.00 skickade jag in det – och nu finns ingen återvändo. Boken är på väg till tryckeriet. Sedan var det bara att åka till jobbet för en fullmatad jobbdag. Efter 2 timmars träning med mina gymnaster och en sen middag var det sedan dags att plocka fram datorn igen. Hela schemat för skrivarskolan på Crimetime i år skulle in, så det blev ett antal timmars jobb framför datorn – i kväll igen.

Tyvärr gjorde det (och gymnastikträningen – vi tävlar på fredag, så kunde inte hoppa över) att jag missade min vän Sofie Sarenbrants releasefest för hennes åttonde thriller, Bakom din rygg. Så synd. För är det någon författarvän jag verkligen beundrar och uppskattar så är det Sofie. Var med på förra i alla fall (här är bilder från den).

Sofie och jag lärde känna varandra redan 2001 på Expressen och har hållit kontakten sedan dess. Vi har både jobbat ihop och stöttat varandra i våra författardrömmar. Hon förverkligade dock sin långt före mig. Hon har haft fantastiska framgångar, men så är hon otroligt driven och duktig också. Är det någon jag unnar alla framgångar så är det hon!

Stort grattis Sofie till din nya bok och till alla dina succéer! Jag ser fram emot att läsa även denna!

Sofie är också en som jobbar jäkligt hårt – och det har verkligen lönat sig. Och det är det enda jag kan tänka på nu, att allt mitt slit en dag kommer att löna sig. Det MÅSTE löna sig. För just nu har jag inget liv förutom mitt rätt tuffa heltidsjobb, mitt skrivande och mina projekt som jag håller i utanför skrivandet (min tävlingstrupp i gymnastik, mina moderatorsuppdrag på Crimetime och Bokmässan bland annat).

Ibland känns det tröstlöst, som att jag bara jobbar. Och missar allt runt omkring, vänner, nöjen, familj … Ibland får jag ångest, tänker att ingen kommer att komma ihåg mig eftersom jag tackar nej till allt, aldrig hinner med något socialt. Men drömmen är så stark. Drivkraften är så stark. Jag måste tro att det kommer att löna sig. Och att det någon gång kommer att lätta.

Mitt franska förlag

I dag när jag stressad stod och väntade på att få köpa lunch och slökollade igenom alla mina sociala medier så upptäckte jag att mitt franska förlag Denoël lagt upp en film som visade hur de fått och packade upp min bok från tryckeriet! Kan ni förstå känslan? Jag var pingad både på instagram och twitter!

Kolla här!