Varför händer det? Om marknadsföring

Varför har mina böcker seglat upp på topplistan just nu? Snälla vänner, bekanta och läsare har sagt att det beror på att böckerna är bra. Jag blir väldigt glad över alla sådana kommentarer, men är tyvärr för luttrad för att helt tro på det. Det finns ju HUR många bra böcker som helst!

Faktum är att det inte räcker att skriva en bra bok för att hamna på topplistan. Det hjälper! Absolut! Eller, om jag ska hårdra det så skulle jag säga att det är en förutsättning. Boken måste vara bra. Men det räcker alltså inte. 

Folk måste upptäcka boken, den måste nå ut brett om den ska hamna på topplistorna. Och hur får man människor att upptäcka en bok – bland tusentals andra? Och som sagt – det finns många bra böcker som förtjänar att uppmärksammas!

Självklart kan det hjälpa att pumpa ut annonser, i tidningar, i tunnelbanan, på facebook och instagram. Men jag tror ändå det är svårt. Det är bara att gå till sig själv, vem lyssnar man på?

Jag har några författarvänner, några bokintresserade vänner, och ett antal duktiga bokbloggare/bokinstagrammare som jag litar på. De verkar veta vad de pratar om, de tipsar ofta om böcker som jag gillar och ja, kommer de med ett nytt tips så litar jag på det och blir sugen på att läsa boken.

Det gäller alltså att hitta ambassadörer. Sådana som andra bokälskande människor litar på. Och helst ska det vara ambassadörer som INTE har en personlig relation med mig. Nu är ju Sverige litet, och man lär fort känna folk som har gemensamma intressen som en själv. Men det är stor skillnad på om mina syrror eller bästa vänner rekommenderar mina böcker, än om en bokbloggare eller litteraturvetare jag aldrig har träffar irl skriver om dem (även om det känns som vissa av dessa nu har blivit mina vänner).

I somras avsatte jag tid till att gå igenom instagramkonton som skriver om böcker. Många följde jag redan (eftersom jag gillar att läsa och alltid själv letar efter bra tips på böcker). Jag valde ut några stycken, sådana som jag själv tyckte om, sådana som verkade ha ett genuint intresse för läsning och böcker, de behövde nödvändigtvis inte gilla just min typ av böcker. Bara de hade en äkta passion (man kan ju aldrig veta, men jag gick efter min egen känsla). Jag kontaktade mina utvalda och frågade om de hade lust att läsa min senaste thriller, Och blomstren dö, som precis kommit på pocket. I stort sett alla tackade ja, och så skickade jag min bok till dem. Jag krävde inte något tillbaka. Det kan man aldrig göra. Man får bara hoppas att de väljer att läsa den. Och har man tur så tycker de om den och skriver om den i sina kanaler. Det var faktiskt flera som verkligen verkade tycka om min bok, och som skrev mycket fint och initierat om historien. Det är förstås alltid roligt när någon uppmärksammar ens bok, och jag blev så glad varje gång jag hittade någon som lagt ut något om den.

Flera var väldigt positiva. Och det är just de jag ser som mina ambassadörer.

Det spelar ju ingen roll hur mycket jag står och skriker: LÄS MIN BOK! Ingen lyssnar på det. Det skulle inte jag heller göra. Men när de här, duktiga, passionerade bokälskarna skriver att de tycker om min bok så lyssnar deras läsare. Även om de inte har jättemånga följare, så har de ofta rätt målgrupp. Följare som är intresserade av att läsa och gärna vill ha boktips.

Här ser ni exempel på några av de senaste, och finaste, inläggen om min bok!

 

Jag har ingen aning om ifall det var det här som ledde till att mina böcker hamnade på topplistan. Men jag är övertygad om att det har med saken att göra.

Eller vad tror ni?

Plötsligt händer det!

Det började i förrgår. Jag fick nästa glädjefnatt! En författarvän, Mariette Lindstein, uppmärksammade mig på att jag låg på tredje plats över mest sålda thrillers i Sverige! Med boken Och blomstren dö. Kunde inte tro mina ögon!

Mina böcker låg högt upp på listorna precis när böckerna var nya, men föll rätt snabbt. Det brukar vara så. Det kommer ju så otroligt många böcker. Nya hela tiden. Konkurrensen är ju stenhård. Men att ligga på tredje plats NU – utan att vara aktuell med något. Att boken liksom på egen hand lyckats segla sig upp.

Jag tänkte att det var en tillfällighet. Någon minut som det slumpade sig så att flera beställde just min bok, typ samtidigt. Men i går när jag var inne så låg boken på fjärde plats. Och när jag scrollade ner hittade jag min första bok, Den åttonde dödssynden, på plats 24! Den kom alltså 2015! Och var alltså (i går, jag har stor respekt för att det hela tiden rör sig på listorna) den thriller som sålde 24:e bäst i Sverige!

I dag gick jag också in och kollade på ren försäljning, alltså köp från bokhandlar och bibliotek. Och då låg min bok på plats 34 av ALLA pocketböcker i Sverige (deckare, fakta, biografier, feel good, skräck och så vidare).

Känner mig mycket glad och tacksam!

Serier eller stand alone?

Många frågar mig varför jag inte skriver serier. Det går ju så bra för Camilla Läckberg, Sofie Sarenbrant, Anna Jansson, Marie Jungstedt, Viveca Sten, Emelie Schepp, Liza Marklund och så vidare och så vidare. Vad de alla har gemensamt är ju att de skriver deckarserier.

Jag tycker själv om att följa sådana serier. Då är det inte bara det mysterium som skildras i just den boken intressant, utan också vad som händer med huvudpersonen. Det finns en hjälte (eller antihjälte), en huvudperson, som man följer genom flera böcker. Under flera böcker hinner läsaren dessutom lära känna karaktärerna, och fästa sig vid dem. Och då vill man ju förstås veta hur det går för dem. Följa deras utveckling. Inte sällan slutar böckerna med en cliffhanger. Precis som i en tv-serie. Även om själva gåtan är löst är det mycket som kan hända med karaktärerna. Och det skapar förstås ett sug efter nästa bok. Och nästa.

Det finns många fördelar med att skriva serier.

Många tror att det är lättare. De säger: ”Då har du ju dina karaktärer och så är det bara att fortsätta.” Men riktigt så enkelt är det inte. Vad som krävs, om det ska bli en bra serie, är ju att det finns olika dramaturgiska kurvor, en huvudkurva för respektive bok, men också längre dramaturgiska kurvor som sträcker sig över flera böcker. Karaktärerna måste också vara så pass intressanta och komplexa att det går att fortsätta skriva om dem. I många fall blottas mer och mer av karaktärernas förflutna, tankar, problem. Det går inte att bränna allt i första boken. Kärleksrelationer går i krasch, bifigurer dör, barn växer upp, nya personer introduceras. Det kräver sin planering! Risken är att det inte finns fler stenar att lyfta på. Om man inte planerar och undviker att måla in sig i hörn.

Så lätt är det inte. Det ska ingen tro!

Men, jag har alltså valt att inte skriva serier. Inte just nu i alla fall. Och här är 7 anledningar till varför jag har valt att skriva så kallade stand alones:

  1. Hotet finns nära, nära. Jag skriver i genren psykologisk thriller. Domestic noir, eller relationsthriller, som det också heter. Det betyder att hotet ofta finns i den absoluta närheten. Ofta jobbar man med rätt begränsat persongalleri och det psykologiska spelet mellan människor är mycket viktigt. Det gör att det blir svårt med serier. Offer och gärningsman står ju mycket nära varandra. Och det är svårt att trovärdigt upprepa det. Att det skulle finnas en massa hot alldeles i närheten av en hjälte. Ni förstår själva.
  2. Det finns inga hjältar. Om jag hade en hjälte som skulle överleva/fortsätta bok efter bok, så skulle det ju förta en del av spänningen. Då vet läsaren att hjälten i alla fall alltid klarar sig! Det vill jag inte att man ska veta när man börjar läsa mina böcker.
  3. Vem är god och vem är ond? Man ska heller inte veta vem som är god och vem som är ond. Och kanske är ingen varken god eller ond. Kanske är det som händer fleras fel – eller ingens fel. Jag gillar när det inte är svart eller vitt. När även huvudpersonen fattar fel beslut, begår fel handlingar.
  4. Man kan inte lita på någon. Man ska inte ens kunna lita på berättaren/huvudpersonen. Eller den man upplever vara huvudpersonen. Se mitt förra inlägg om opålitliga huvudkaraktärer. Tänk dig Amy i Gone girl – det skulle vara omöjligt att skriva en uppföljning med henne.
  5. Stängda dramer. Jag vill att mina böcker ska vara stängda dramer. Och med stängda menar jag att det finns en början, en mitt och ett slut. Något, en viss händelse, sätter igång en kedja av händelser – det är där det börjar. Karaktärerna reagerar på det som sker, och fler saker händer. Det blir en kedjereaktion, där karaktärerna måste fatta olika beslut. Inte alltid rätt beslut. Och det får konsekvenser.
  6. Slutet behöver inte vara lyckligt. Händelserna påverkar karaktärerna och vad som händer härnäst. Och det leder till slut fram till en upplösning. Ofta oundviklig. Något ställs på sin spets. Sanningen kommer fram (i alla fall för läsaren), och det är inte säkert att det är en befrielse. Tänk er grekiska dramer!
  7. Det finns en sens moral. Som i grekiska dramer leder händelserna och karaktärernas olika beslut till konsekvenser – i det som sker finns ofta en läxa. Här finns något att lära av. Men det är inte säkert att karaktärerna lär sig. Men läsaren förstår var det gick fel.

Finns det då några fördelar med att skriva stand alone? Ja, det kan det göra. Till exempel orkar inte alla börja på en ny serie. Det är som när man ser på tv. Ibland vill man se en film, ibland vill man se en serie. Ibland är det skönt att veta att det är en färdig historia man ska läsa. Att den faktiskt tar slut när boken är slut. Jag har också fått höra från min agent att det ibland kan vara en fördel när de ska försöka sälja rättigheterna till andra länder. Det är dyrt att köpa utländska rättigheter, ta in översättare, lansera en bok som landets publik inte har en relation till, från ett annat land. Då kan det vara en kostsam risk att köpa en hel serie. Bättre då att köpa en stand alone, och se om den boken och den författaren fungerar.

Hur som helst har jag inte valt att skriva stand alone av den anledningen, utan av de skäl jag angav här ovan. Kanske väljer jag att skriva en serie någon gång i framtiden. Vi får se. Just nu är jag mycket förtjust i det här formatet! Som jag känner hänger ihop med genren. Jag har svårt att se en relationsthriller som en serie. Eller kan ni?

Och jag har ändå valt att använda samma universum. Den uppmärksamma läsaren märker små blinkningar till Den åttonde dödssynden i Och blomstren dö. Och i min tredje thriller dyker några tidigare karaktärer upp igen. Men, man kan utan problem läsa varje bok för sig. Det finns fortfarande en början, en mitt och ett slut. Och det kan gå precis hur som helst för alla i boken.

Vad föredrar ni? Serier eller stand alone? Eller är det som för mig att det beror på vad man är sugen på för tillfället? 😉

Tjeckien!

I juli fick jag en ny agent – Grand agency, som ni kan läsa om här!

I går ringde min agent Jenni och berättade att de har lyckats sälja min första bok till Tjeckien! Hurra! Det betyder att Den åttonde dödssynden nu är såld till sju länder! Och snart kommer att finnas på åtta språk (svenska, danska, franska, ungerska, holländska, tjeckiska, tyska, isländska). Visst är det fantastiskt? Jag kan knappt tro att det är sant!

Är så glad över detta. Måste visa min lilla samling av mina egna böcker på andra språk:

Där det ligger två böcker så har jag visat både den inbundna och pocketboken/storpocketboken.

OM ni undrar vad en agent gör, så gjorde jag en intervju med vd på Grand Agency, Lena Stjernström. Läs här!

Den åttonde dödssynden som fransk pocket!

En till nyhet hinner jag med här, innan jag och familjen sätter oss i bilen för att åka alla milen upp till Höga kusten där vi som vanligt ska fira midsommar med mina föräldrar, en av systrarna och hennes familj.

Och det är något som jag också fick reda på via Twitter. Den åttonde dödssynden har kommit i pocket i Frankrike! Den kom ju redan förra året på franska. Och då fick jag reda på att boken även var såld i pocketformat. Det är tydligen rätt ovanligt, så jag känner mig djupt tacksam och stolt. Här kan ni läsa om Le dernier péché som pocket på franska.

Vad tycker ni om omslaget?

Första tyska recensionen!

Min första bok, Den åttonde dödssynden, har ju precis kommit på tyska. Och i går blev jag uppmärksammad på twitter om den första tyska recensionen! Den var gjord av Radio Bremen och var väldigt positiv! Slutomdömet (enligt min snabböversättning i google translate – vågar inte lita på min skoltyska) var:

”Det är fantastiskt. Sammantaget en mycket framgångsrik debut.”

Här kan ni läsa hela recensionen:

 

 

Radiointervju

Det hände en hel del i maj. Men jag har bara inte hunnit blogga om det 😉 Men jag tänkte ändå tipsa om radiointervjun jag var med i. En hel timme blev jag intervjuad av Radio Botkyrka om mitt författarskap. Väldigt roligt! Det blev kanske mer ett samtal än en intervju, men det kändes väldigt avslappnat och ärligt.

Här kan man lyssna, om man är intresserad!

Ps. På bilden är jag och Mikael Vasara, som var programledare.

Ungerska recensioner …

Min första thriller, Den åttonde dödssynden, har ju kommit ut på ett antal språk. Bland annat på ungerska. Av någon anledning dök jag på en ungersk läsare och började då googla på boken på den ungerska titeln (alltså, kan inte ett ord på ungerska). Och hittade ett antal recensioner. Så intressant att läsa!

Här har ni en, det blir ju lite tokigt när man översätter, men ni kanske förstår?

Bäst av allt – den här recensenten tycker att min bok var bättre än Kvinnan på tåget!

”I år har Animus Publishing House presenterat en ny författare i den skandinaviska brottserien: Rebecka Edgren Alde. På omslaget av volymen och på baksidan av boken uppmärksammar vi omedelbart att även om  den åttonde huvudsynden förekommer i den ovan nämnda sammanställningen är det verkligen en psykotrimerande. (Och detta visar hur mycket ett välkänt varumärke räknas.) Tecknet är halvvägs rätt, det är sant att det är mycket närmare än brotten, men räknar inte med en andligt tungdatorisk historia.

Nora hade en dödlig olycka i sin unga ålder: sju våningar föll i en trappa. Ändå har han blivit fullständigt rekonstruerad och har ändrat sitt liv sedan dess. Framgångsrik författare som har tillskansat sig framgångsrik list-kant livsstil rådgivning med volymer, en kärleksfull make hustru, mamma till två vackra barn, deras gata och alla avundas hans liv. Men den här idylliska existensen bryts när Clara flyttar till grannens hus, en dekorativ kvinna som inte kan säga någonting annat eller vara oense med väletablerade traditioner. Med tiden börjar Nora vara konstiga mardrömmar, mystiska figurer kommer upp på gatan och känns som om någon tittar på det hela tiden. Han genomgår en särskild utredning för att ta reda på vem och varför han vill förstöra sitt liv, men han måste återvända till olyckan som hade hänt år tidigare

Rebecka Edgren Alde i Nacka i Sverige har sett världen komma ut. Han var chefredaktör för flera svenska tidningar, han är redaktör för Damernas Värls. År 2009 publicerade han sin första volym, skriven gemensamt av Tinni Ernsjöö Rappé ( Skriet fran kärnfamiljen ). Hans andra bok, Theighth Main Sin , skrevs i 2015 och volymen publicerades utanför Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Danmark. Hon bor nu med sin man och tre barn.

Den åttonde stora syndenVanligtvis thriller, som är fler kvinnliga läsare. Den mest grundläggande orsaken stämningen i serien Desperate Housewives på dina läsare – inte bara humor – med tanke på att människorna i inblick i en perfekt liten stadsdel (Garden of Eden) bor. Fyra familjer kommer att vara tyra trädgård industrin alla klara sig bra, tills en ny kvinna inte ens röra sig i nästa dörr. Situationen låter det bekant? Den första halvan av romanen snarare gå ut för att presentera karaktärerna och deras vardagliga problem, med viss avundsjuka, men det kommer att ligga. Men sedan börjar sakta berättelsen stövlar, och även om det skulle vara en överdrift att säga att fälls ut från en svindlande tempo berättelse, inte skulle bli uttråkad. Läsaren börjar pussla ihop bilden av sig själv, misstänker att författaren vill ta bort flera rader, så kanske den första skruven är inte lika stor som följande. Eftersom det tjänar författaren här är inte en, utan två överraskningar på kort sikt, och att inte tala om den är klar, vilket i sin tur är verkligen sikeredett slagverk. (Och jag vill här ange att han avstår från serien, de jag rekommenderar denna roman, uppföljaren nästan uteslutit möjligheten.)

Vid första anblicken kan Nora verka lite oskuldlig i läsarens ögon, eftersom han redan är alltför perfekt. Hans liv är helt idylliskt, något som – även om det med någon avund – men vi säger att det inte är fallet i verkligheten. Och som det visar sig ganska långsamt, är det inte. Eftersom en sak är det vi pekar på och en annan som händer mellan de fyra väggarna. Noras förhållande till sina barn är inte så som hon gillar, eftersom hon ofta placerar sin karriär i spetsen, och detsamma gäller hennes förhållande till hennes man. När tiden går, inser vi att han är lika vanlig som någon av oss. Tidigare kämpade han med passionerade sjukdomar som nu börjar spöka honom, och han skulle bara kunna motstå dem med mycket stor viljestyrka. När vi går vidare i berättelsen avslöjs de sju stora brotten före oss,

Jag rekommenderar denna roman till dem som gillade  flickorna på tåget(även trots mig verkligen inte fungerade, men denna roman är definitivt bättre Paula Hawkins skattade bok), eller ett liknande föremål för en änkaeller bakom stängda dörrar. För mig var det en lätt läsning som var helt borta från min semester – det var det nått sitt mål.

Betyg: 10/7″

Och här hittade jag flera andra recensioner av de ungerska läsarna!