Läst i september!

September blev en intensiv jobbmånad. Jag har inte skrivit i stort sett någonting. All tid har gått åt till att förbereda alla mina uppdrag under Bokmässan. Det var mycket inför den som jag var tvungen att läsa (räknade ut att det var 35 böcker att läsa!). Men eftersom jag lyssnar också, så hann jag lyssna på en hel del annat också. Totalt 12 böcker blev det i september, då har jag inte räknat in de barnböcker jag har läst (satt ju i juryn för Årets barndeckare, så det var några stycken).

Här är de vuxenböcker jag läste/lyssnade på i september:

 

  1. Höstdåd av Anders de la Motte
    Jag gillar verkligen Anders, både som person och som författare. Hans Slutet på sommaren var otroligt bra, så jag hade höga förväntningar även på denna. I början av 1990-talet träffas fem vänner för att campa och festa vid ett stenbrott i Skåne, bara fyra återvänder. En hittas död i det mörka kalla vattnet vid stenbrottet. Vad som egentligen hände förblir ouppklarat i 27 år. Då får bygden en ny polischef, Anna, från Stockholm. Av olika anledningar dras hon in i det gamla fallet. Det här är precis som Slutet på sommaren en psykologisk thriller, men med polisinslag. Det förflutna spökar, alla bär på hemligheter. Det som hände då påverkar det som händer nu. Jag tyckte mycket om även denna bok av Anders de la Motte.

  2. Viskaren av Karin Fossum
    Karin Fossum är ju en otroligt bra författare. Hon kan verkligen skriva, hon är en mästare på att bygga upp en stämning, och på att skapa intressanta karaktärer. Det här är en rätt lågmäld historia om en kvinna, Ragna, som lever lite vid sidan av sin omgivning, efter fasta rutiner. Hon viskar sig fram i livet efter en misslyckad stämbandsoperation. Så en dag får hon ett hotbrev och hon känner sig väldigt trängd. Vi möter Ragna när hon sitter i förhör med kommissarie Sejer, där hon berättar vad som har hänt. En rätt långsam, men suggestiv historia som är mycket skickligt skriven.
  3. Fyrmästaren av Anna Ihrén
    Det här var den andra Smögen-deckaren jag läste. Här hittas den amerikanska ambassadörens dotter Tricia mördad i marmorbassängen vid Sotenäset. Anna kan sitt Smögen och styrkan ligger verkligen i miljön. Det var kul att få återse poliserna Dennis och Sandra, de funkar bra som duo med sina lite olika karaktärer och styrkor.
  4. Råttfångaren av Kamilla Oresvärd
    Det här var första deckaren av Kamilla jag läste. Polisen Stina Seger är på semester i Marbella med sina två vänner, Amelie och Carolina. Det blir starten på en rad händelser, där båda väninnorna blir utsatta. Historien vävs ihop och det visar sig att det finns händelser i det förflutna som har med det som händer att göra. Jag gillade verkligen karaktären Stina Seger! Och så gillade jag drivet i denna bok. Det är ett högt tempo som gör att man gärna läser vidare. 
  5. Brännmärkta av Carolina Neurath
    Jag har läst de två tidigare finansthrillers Carolina har skrivit. Gillar verkligen att hon nischat in sig och skriver om ekobrott, även om det också förstås finns en del mord i hennes berättelser. Det märks att hon kan sin sak, och det här är annorlunda mot andra deckare. Gillar också hennes huvudperson Beatrice Farkas. Det är modernt, initierat och spännande. Denna gång står flyktingboenden i centrum, och så är det en skjutning på Farkas redaktion.
  6. Nattvakten av Anna Ihrén
    Läste ytterligare en deckare av Anna, då jag skulle ha ett samtal med henne under Bokmässan. Här har hennes poliser förflyttat sig från Smögen till Göteborg och Stockholm. Sandra hamnar mitt i ett fall där en kropp hittas i en isskulptur mitt i centrala Göteborg. Och Dennis hamnade också mitt i ett bortförande av en kvinna i Stockholm, där han är för att läsa musikhistoria. Det är mycket som händer i den här historien. Många karaktärer. Jag är glad att jag redan kände några av dem, det gjorde det lättare att hänga med. Imponerad av tempot, men också av Annas produktionstakt – här har vi en författare som fullkomligt sprutar ut sig böcker!

  7. Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty
    Har blivit rekommenderad denna, och har förstås sett att den legat högt på listorna. Tycker att jag läser lite för lite i den här genren, så därför tog jag mig an den. Och ja, jag kan förstå varför den är populär. Cecilia lever ett vanligt, men ovanligt lyckligt och framgångsrikt, liv i Sidney med man och tre barn. En dag hittar hon ett brev från sin man, där det står: Öppnas i händelse av min död. Den här historien vävs in i några andra karaktärers historier och det utvecklar sig till en tankeväckande roman. Hur väl känner vi egentligen våra närmaste? Hur länge måste vi sona för något vi gjorde som unga?

  8. Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang
    Läste en hel del Lang som väldigt ung. Vi pratade om henne, jag och Helena Dahlgren, och jag bestämde mig för att läsa om henne. Jag valde hennes första. Minns faktiskt inte om jag läste just denna som barn, men jag kände igen hennes sätt att skriva, och framför allt kommer jag ju ihåg Puck – hennes käcka huvudperson! Puck besöker några vänner på deras sommarställe ute på en ö i Bergslagen. Gästerna är alla intellektuella akademiker och konstnärer. Men stämningen blir snabbt tryckt. Och så hittas en död kropp. Av Puck förstås. Det är charmigt, välskrivet och mumma för någon som jag som älskar pusseldeckare. Lang är också en mästare på att skapa stämning, och att använda naturen och naturkrafterna för att förstärka eller kontrastera det som händer. Det är suggestivt och dramatiskt. Hela tiden underhållande, med de rappa dialogerna, och de tidstypiska detaljerna. Särskilt karaktärernas kreationer är högst njutningsfullt att läsa om! Det här håller definitivt fortfarande och jag ska snarast läsa om fler Lang-deckare.

  9. Bakom hennes ögon av Sarah Pinbourogh
    En krypande relationsthriller som tar en fullständigt oväntad vändning mot slutet – ja, faktiskt mot det övernaturliga hållet. Men fram tills dess är det mer av en psykologisk thriller. Ensamstående mamman Louise träffar en man i en bar. Det visar sig senare att det är hennes chef, och att han är gift. Hon lär ungefär samtidigt känna hans fru och dras in i deras äktenskap. Chefen och hans fru har olika versioner av relationen, frågan är vems version som är den rätta? Det blir väldigt spännande, det här är en riktig bladvändare. Och med en oväntad twist på slutet.

  10. Krishandboken av Niklas Kämpargård
    Den här läste jag för att jag skulle ha ett samtal med författaren på scen under Bokmässan. Det är en mycket intressant bok. Mer som ett uppslagsverk att ha hemma, ifall krisen kommer. Det kan vara ett långvarigt strömavbrott, naturkatastrof eller i värsta fall krig. Dock bör man ha läst boken innan, för det är en hel del man borde förbereda i förväg. Man blir lite matt när man läser den, för man inser hur otroligt utsatta vi moderna människor är i händelser av kris. Och samhället förväntar sig ändå att vi ska klara oss 3 dagar upp till en vecka. Det kan ju bli så att vi inte har något val. Men även om man inte kan göra allt, ja, inte ens hälften av det som står i boken så lär man sig alltid något. Och vissa saker kan man faktiskt göra. Om krisen kommer är jag glad att jag har boken här hemma i min bokhylla!

  11. Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell
    Jag hade en riktig Gardell-period under 90-talet, läste flera av hans böcker. Men, jag läste aldrig Torka aldrig tårar-serien, kanske för att jag redan hade sett den på tv och tyckte att det räckte (även om det förstås var en väldigt bra serie). Det var därför kul att återse Gardell. Och känslan är den samma. Han är en otroligt bra berättare. Här handlar det om honom själv och framför allt hans mamma. Det är hysteriskt roligt, berörande, sorgligt om vartannat. Gardell är bäst i detaljerna. Så pricksäkert.

  12. Katharinakoden av Jørn Lier Horst
    Jag har läst flera böcker av Lier Horst. Och gillar hans lågmälda polis William Wisting, och hans dotter Line. Det här var nog hans bästa bok. Trots att det inte är ett särskilt spektakulärt brott eller särskilt mycket action, så är det ett enormt driv. Man är fast från sida ett, och vill bara läsa mer. Jag blir inte uttråkad en sekund. Och då är det som sagt inte särskilt hetsigt, dramatiskt skrivet, utan det lunkar på i lagom takt. Handlar om ett cold case-fall där Katharina försvann för 24 år sedan. På årsdagen har Wisting som vana att besöka Katharinas man. Han har aldrig riktigt kunna släppa fallet. Denna gång är dock mannen försvunnen.

Varför händer det? Om marknadsföring

Varför har mina böcker seglat upp på topplistan just nu? Snälla vänner, bekanta och läsare har sagt att det beror på att böckerna är bra. Jag blir väldigt glad över alla sådana kommentarer, men är tyvärr för luttrad för att helt tro på det. Det finns ju HUR många bra böcker som helst!

Faktum är att det inte räcker att skriva en bra bok för att hamna på topplistan. Det hjälper! Absolut! Eller, om jag ska hårdra det så skulle jag säga att det är en förutsättning. Boken måste vara bra. Men det räcker alltså inte. 

Folk måste upptäcka boken, den måste nå ut brett om den ska hamna på topplistorna. Och hur får man människor att upptäcka en bok – bland tusentals andra? Och som sagt – det finns många bra böcker som förtjänar att uppmärksammas!

Självklart kan det hjälpa att pumpa ut annonser, i tidningar, i tunnelbanan, på facebook och instagram. Men jag tror ändå det är svårt. Det är bara att gå till sig själv, vem lyssnar man på?

Jag har några författarvänner, några bokintresserade vänner, och ett antal duktiga bokbloggare/bokinstagrammare som jag litar på. De verkar veta vad de pratar om, de tipsar ofta om böcker som jag gillar och ja, kommer de med ett nytt tips så litar jag på det och blir sugen på att läsa boken.

Det gäller alltså att hitta ambassadörer. Sådana som andra bokälskande människor litar på. Och helst ska det vara ambassadörer som INTE har en personlig relation med mig. Nu är ju Sverige litet, och man lär fort känna folk som har gemensamma intressen som en själv. Men det är stor skillnad på om mina syrror eller bästa vänner rekommenderar mina böcker, än om en bokbloggare eller litteraturvetare jag aldrig har träffar irl skriver om dem (även om det känns som vissa av dessa nu har blivit mina vänner).

I somras avsatte jag tid till att gå igenom instagramkonton som skriver om böcker. Många följde jag redan (eftersom jag gillar att läsa och alltid själv letar efter bra tips på böcker). Jag valde ut några stycken, sådana som jag själv tyckte om, sådana som verkade ha ett genuint intresse för läsning och böcker, de behövde nödvändigtvis inte gilla just min typ av böcker. Bara de hade en äkta passion (man kan ju aldrig veta, men jag gick efter min egen känsla). Jag kontaktade mina utvalda och frågade om de hade lust att läsa min senaste thriller, Och blomstren dö, som precis kommit på pocket. I stort sett alla tackade ja, och så skickade jag min bok till dem. Jag krävde inte något tillbaka. Det kan man aldrig göra. Man får bara hoppas att de väljer att läsa den. Och har man tur så tycker de om den och skriver om den i sina kanaler. Det var faktiskt flera som verkligen verkade tycka om min bok, och som skrev mycket fint och initierat om historien. Det är förstås alltid roligt när någon uppmärksammar ens bok, och jag blev så glad varje gång jag hittade någon som lagt ut något om den.

Flera var väldigt positiva. Och det är just de jag ser som mina ambassadörer.

Det spelar ju ingen roll hur mycket jag står och skriker: LÄS MIN BOK! Ingen lyssnar på det. Det skulle inte jag heller göra. Men när de här, duktiga, passionerade bokälskarna skriver att de tycker om min bok så lyssnar deras läsare. Även om de inte har jättemånga följare, så har de ofta rätt målgrupp. Följare som är intresserade av att läsa och gärna vill ha boktips.

Här ser ni exempel på några av de senaste, och finaste, inläggen om min bok!

 

Jag har ingen aning om ifall det var det här som ledde till att mina böcker hamnade på topplistan. Men jag är övertygad om att det har med saken att göra.

Eller vad tror ni?

Opålitliga huvudkaraktärer

Opålitliga huvudpersoner är ett vanligt och otroligt effektivt grepp i många relationsthriller. Jag fullkomligt älskar när man inte kan lita på huvudkaraktären! Det förhöjer spänningen rejält.

När jag 2010 började skriva på min första psykologiska thriller, Den åttonde dödssynden, ville jag ha en huvudperson som man var kluven till, jag ville dels att man högst motvilligt skulle sympatisera med henne, dels att man hela tiden skulle tvivla på henne. Jag var förstås influerad av en av mina husgudar Karin Alvtegen.

Att ha en opålitlig karaktär där du hela tiden måste ha med i beräkningen att vi bara ser dennes perspektiv, och att det perspektivet inte alls är det rätta gör att du som läsare tvingas leta mellan raderna efter ledtrådar. Tvingas söka efter sprickor, där ljuset eller sanningen, kommer in. Det kräver en uppmärksam läsare.

Många har frågat mig varför jag inte skriver serier. Det är svårt att skriva serier om du vill använda en opålitlig karaktär. Har du en hjälte (eller antihjälte) som ska fortsätta i nästa bok så måste du någonstans lita på denna. Du vet att hen alltid kommer att landa med fötterna först – överleva. Hur ska det annars gå i nästa bok?

Här har jag gjort en lista på några bra relationsthriller där man inte kan lita på karaktärerna:

Gone girl av Gillian Flynn
Förstås en riktig klassiker i genren. Här har vi två huvudpersoner som berättar historien om vartannat – vem av dem kan vi lita på? Kan vi lita på någon av dem?

Kvinnan på tåget av Paula Hawkins
Skulle nästan också kunna kallas en klassiker i den här genren. Här följer vi tre kvinnors perspektiv. Huvudpersonen är alkoholiserad och ljuger för sig själv, vilket vi snart inser. Så vad har egentligen hänt?

Kvinnan i fönstret av A J Finn
En av det senaste årets bästa relationsthriller, i mitt tycke. Mycket bra skriven, med en massa Hitchcock-referenser. Huvudpersonen Anna Fox har allvarliga problem, och frågan är om vi kan lita på henne och på det som händer?

Viskaren av Karin Fossum
Fossum skriver otroligt bra. Det här är ett nervigt, men rätt lågmält porträtt av en förvirrad kvinna som återberättar vad som hänt för kommissarie Sejer. Vad i hennes berättelse är sant? Och vad är inte sant?

Störst av allt av Malin Persson Giolito
Malins mästerverk som välförtjänt hyllats av både läsare och kritiker. Här är vi inne i huvudpersonen Majas huvud, och hur mycket kan vi egentligen lita på henne?

En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson
En familj. Tre personer, tre perspektiv, tre sanningar. Hur väl känner vi egentligen varandra? I tur och ordning får pappa, dotter och mamma berätta. Det är först när vi hört alla tre som vi möjligen förstår hela sanningen.

Bara du av Ninni Schulman
Flicka möter pojke och kärlek uppstår. Vi får följa händelserna ur hans perspektiv och ur hennes. Men vems historia är egentligen sann? Vem kan vi lita på?

Hon som vakar av Caroline Eriksson
Huvudpersonen Elena är en författare i kris som likt Anna Fox i Kvinnan i fönstret isolerat sig hemma. Genom fönstret intresserar hon sig för sina nya grannar. Men kan vi lita på hennes iakttagelser?

Mycket läsvärda alla åtta! Har ni tips på fler relationsthriller med opålitliga huvudpersoner?

Läst juli!

Ligger lite efter här på bloggen! Ytterligare en läsmånad har ju passerat. En månad som jag brukar läsa mycket. Det blev inte fler än vanligt. Förmodligen för att jag har skrivit så mycket under dessa veckor. 9 böcker blev det i alla fall. Här är de böcker jag läste under julimånad!

  1. Margaret Atwood; Tjänarinnans berättelse
    Har ju slukat serien, båda säsongerna, och kände att jag var tvungen att läsa den också. Är glad att jag gjorde det. För boken var otroligt bra! Nästa ännu mer klaustrofobisk och berörande. Och samtidigt skrämmande. Hon skriver fantastiskt. Historien är mycket bra. Rekommenderar verkligen alla att läsa den.

  2. Don Winslow; Styrkan
    En oerhört skicklig författare, ett imponerande bygge. Don Winslow bygger upp en hel värld, befolkad av poliser och skurkar – och ofta är de både poliser och skurkar. Ett spännande drama som jag har förstått också ska bli film. Kommer nog bli en bra film. Betyget dras dock ner en hel del av kvinnoporträtten. Kvinnorna i den här historien är platta, stereotypa, och enbart bifigurer. Jag fattar att det här ska skildra en machovärld, och det är polisernas kvinnosyn vi får känna av. Men det är rätt tröttsamt att läsa. Även själva historien och boken var bra.

  3. Linn Marie Wågberg; Himlen måste sakna en ängel
    Mycket stark och berörande om när Linn Maries son föll i vattnet under en kanotfärd på ett konfirmationsläger uppe i Åre. Vattnet är iskallt, bara 4 grader, och det tar flera timmar innan han hittas. Mot alla odds överlever han, men vägen tillbaka blir svår. Ärligt och nära berättar Linn Marie om en mammas värsta mardröm.

  4. Marianne Cedervall; Som daggen stilla kysst
    Jag har läst flera av Mariannes böcker och de är perfekta att läsa under semestern. Trevligt skrivna, med huvudpersoner som man lätt tar till sig, Anki Karlsson och Tryggve Fridman. Det är lagom spännande, man lär sig en hel del (här mycket om gamla gotländska bröllopstraditioner). Mysdeckare när de är som bäst.

  5. Mats Ahlstedt; Ondskans ansikte
    Första boken jag läser av Mats Ahlstedt. Spännande, mycket mörk. Om Ida som ska besöka sin pappa, men hittar en död man i hans lägenhet. Idas dotter Fanny kidnappas. Och profileraren Ella Werner kopplas in, och en jakt som leder in i ett nazistiskt nätverk tar sin början. Det är spännande, dock ibland händer nästan lite väl mycket. Hälften hade räckt! Men ändå en bra bok som man gärna läser vidare i.

  6. Jorn Lier Horst; Bottenskrap
    Bra intrig. Fyra vänsterfötter spolas upp på stranden i Stavanger. Det blir en intressant utredning som går långt tillbaka i tiden. Jag har tidigare läst Horst William Wisting-deckare, och de är alltid väldigt gedigna. Det finns ett självförtroende i sättet han skriver. Han gör det grundligt och litar på sin historia, sina karaktärer och sina läsare. Bra.

  7. Linda-Marie Nilson; Så lärde jag mig älska min kropp
    Den här boken önskar jag att jag hade läst tidigare i mitt liv. Jag har, som säkert de flesta, fortfarande ett inte helt okej förhållningssätt till min kropp, men det har blivit bättre. Med åldern och med mitt stora intresse för träning så har det lättat enormt. Men när jag tänker på hur mycket tid jag har lagt ner på att hata, förakta, och skämmas för min, egentligen helt normala, kropp så är det nästan så att jag börjar gråta! Varför är vi så hårda mot oss själva? Jag tror särskilt kvinnor och unga tjejer. Tänk vad mycket tid och energi det tar? Jag försöker tänka att det viktigaste är att min kropp fungerar, att jag känner mig stark och frisk och orkar göra det jag vill göra, samt slipper ha ont. Och där är jag nu, även om jag trots det inte alltid är nöjd. Linda-Marie gör en jätteinsats i att förmedla detta budskap. Vi är alla människor, och vi duger som vi är! En mycket fin och berörande bok som jag hoppas når ut ordentligt. Jag ska samtala med Linda-Marie på Bokmässans scen, och jag ser verkligen fram emot det!

  8. Robert Laul; Alkisbarn
    Också en mycket viktig bok. Jag har och har haft alkoholism i min närhet, och det här är en fråga jag tänker mycket på. Jag har själv sett hur mycket den påverkar. Robert skriver en mycket ärlig och viktig bok om sin uppväxt i ett alkoholisthem och sin egen resa in i alkoholismen. Det är naket, sårbart och väldigt bra. Robert är till vardags sportjournalist, och även om jag inte alls är intresserad av fotboll så tilltalade de delarna i boken mig också. Jag hoppas att många läser denna bok. Det jag särskilt tar med mig är hans resonemang om stark och svag. Robert är svag, och det är starkt av honom att ha den självinsikten. Vi är många som är svaga, och det behöver inte vara något negativt.

  9. Arnaldur Indridason; Det tyska huset
    Jag har läst en bok tidigare av den isländska författaren Indridason. Och han är förstås en väldigt skicklig författare. Den här utspelar sig på 40-talet, och ger en intressant inblick i Islands roll under andra världskriget. En handelsresande hittas mördad i en lägenhet i Reykjavik, skjuten i huvudet med pistol som förmodas tillhöra en av alla de amerikanska soldater som finns i staden vid den här tiden. Det är stabilt och välskrivet. Kanske något långsamt. Men jag tycker ändå om Indridasons sätt att skriva. Och han skildrar sina karaktärer med värme. Inget är svart eller vitt, ont eller gott. Om jag får önska något så skulle jag vilja ha lite mer action, lite mer spänning. Och kanske något fler konflikter mellan karaktärerna just för att skapa lite mer nerv.

Och blomstren dö i pocket!

I dag kommer äntligen min andra spänningsroman Och blomstren dö ut i pocket! Vi var ju tvungna att försöka återskapa det läskiga omslaget (Fotograf: Ellinor Aldén, modell: Frida Schell – stort tack för hjälpen!).

Så här tyckte några av läsarna när den kom:

”Och blomstren dö är fantastiskt bra. Så bra att jag hade hoppats på någon form av följetong. Edgren Aldén väver mörker med samhällskritik, svek och lögner på en tunn fin tråd. Och den håller! Höstens måste!”
Betyg: 5/5
Annas deckartips

”Och blomstren dö är en tät och spännande psykologisk thriller som är svår att släppa.”
Niklas Sessler, Damernas Värld

”En bra intrig”
Lotta Olsson i DN

”Jag vet inte riktigt vad det är med denna författaren, men hon får mig att sitta/ligga som på nålar. Det vilar en tung stämning över berättelsen även om miljön är vacker. Man bara väntar på smällen på något vis. Jag läser varje sida hektiskt för att komma vidare, måste få veta vad som hänt och vad som komma skall. Mycket spännande.
Personerna beskrivs på ett bra sätt så att man tycker sig känna dem efter några sidor, även om man inte gillar alla. Upplösningen är inte heller den man väntat och sista sidorna är olidligt spännande. En bok att minnas och lägga i attläsahögen för er som inte läst den ännu. … För mig är Rebecka Edgren Aldén en ny favoritförfattare.”
Betyg: 5/5
Bloggen Ylva kort och gott

”2015 debuterade Edgren Aldén med utmärkta Den Åttonde Dödssynden och uppföljaren är minsann lika bra, men i en helt annorlunda miljö. Skärgårdsön beskrivs så bra att man känner doften av svensk sommar, och karaktärerna har både goda och dåliga sidor. Gamla synder bubblar upp till ytan och vi bjuds på en fin plot twist mot slutet – och såna böcker gillar jag!”
Betyg: 4/5
Helen Lindholm bloggen Läsa & Lyssna

”Det här är en ohyggligt spännande bok; psykologisk spänning när den är som bäst!”
Bloggen Böcker – ett livselixir

”Ett stort fel med den här – den tog slut för fort! Sällan läst en historia med så högt tempo. Rafflande och oförutsägbart! Driven historia som inte går lägga ifrån sig. Spännande och oförutsägbar. Gillade mycket.”
Betyg: 5/5
Författaren Anna Liljeroth

”Precis som i Rebeckas förra bok tror jag om och om igen att nu har jag kommit på hur det hänger ihop men nej då, plötsligt tar det en ny vändning och jag har inte den blekaste aning. Och jag älskar det! Jag var lite orolig för att jag skulle ha för höga förväntningar efter förra boken men det behövde jag inte oroa mig för, det här är så bra.”
@kulturistanmia

”Det här är spännande läsning, jag kunde inte lägga boken ifrån mig utan läste den i ett svep. Stämningen är tät och byggs upp på ett skickligt och närmast klaustrofobiskt sätt.”
Bloggen Hyllan

”Jag gillar den smygande, obehagliga känslan och det faktum att handlingen utspelar sig på en begränsad plats som en ö är. Många brukar tala om den svåra andra boken, men för Rebecka Edgren Aldén verkar det inte alls svårt. Jag utgår ifrån att det blir en tredje spänningsroman och hoppas då att frågor om jämställdhet blir ännu tydligare.”
Betyg: 4/5
Bloggen Enligt O

”Att säga att någon som har skrivit två thrillers har blivit riktigt etablerad kanske är att ta i, men det är så det känns med Rebecka Edgren Aldén.”
Betyg: 4/5
Nisse Schermans blogg Tankar från en samlares hjärna

”Och blomstren dö är en välskriven och nagelbitande spännande psykologisk thriller. Rebecka Edgren Aldén är mycket bra på att bygga upp en stark psykologisk stämning, vilket gör att jag som läsare hela tiden sitter på helspänn.
… Det är inget tvivel om att jag vill läsa mer av Rebecka Edgren Aldén och allra helst vill jag läsa mer i den här genren – den psykologiska thrillern – där hon är en av de starkaste svenska författarna.”
Betyg: 4/5
Lottens bokblogg

”Rebecka Edgren Aldén skriver i mitt tycke mycket bra samtida texter om relationer, det skulle vara spännande om nästa roman blev helt utan brott. Blir det månne en roman om Glorias fortsatta liv? Hoppas det!”
Bloggen Och dagarna går

”En ruskig berättelse med många vändningar och ett oväntat slut.”
Författaren Kristin Emilson

”Boken höll mig i sitt grepp från första sidan även denna gång. Sakta men säkert byggs stämningen upp i denna psykologiska thriller. … Tips från coachen: Läs!”
Författaren Josefine Sandblom

”Spännande, läskig och välskriven!”
Betyg: 4/5
Jenniesboklista.com

”Jag har precis slukat din bok ”Och blomstren dö”, och måste säga att det är bland dom bästa böcker jag läst (jag är en riktig bokmal och jag är ganska kräsen).”
Lotta

Författarintervju och skrivkramp

Jag blev intervjuad av bloggen Hanna Marie K, och intervjun blev publicerad på min födelsedag (9 maj)! Tack för grattis!

Det var en intressant intervju där jag fick berätta lite om mitt skrivande. Eller ja, rätt mycket. Bland annat pratade jag om skrivkramp, vilket är lite ironiskt – jag säger nämligen att jag inte tillåter mig att ha det. Men nu, de senaste veckorna har jag kanske inte haft direkt skrivkramp, men rätt tufft med skrivandet.

Kanske har det med att jag nu skriver på heltid som det har varit tufft. Jag känner ju att jag har så mycket mer tid att skriva, och får då lite ångest över att jag inte utnyttjar den där tiden. För ibland går det bara inte! Det kan gå en hel dag, och inget jag gör känns bra. Och det är lite knäckande.

Men, jag tvingar mig själv att fortsätta. Skriver på, även om det vissa dagar inte blir så mycket eller särskilt bra. Tänker som Doris i Hitta Nemo: ”Fortsätt simma”, fast då snarare: ”Fortsätt skriva, fortsätt skriva.” 

Förhoppningsvis lossnar det snart. Eller – det måste det ju göra. Jag har skrivit nästan 300 000 tecken, och är på upplösningen, men det är också där jag har kört fast. jag vet var jag ska, men jag vet inte exakt hur jag ska komma dit 😉

Om ni vill läsa intervjun så hittar ni den här!

Tack Hanna för att jag fick vara med!

En fin recension

Hittade en mycket fin recension av Och blomstren dö. Så här skriver bloggen Boksnacket bland annat:

”Min lust till att läsa böcker har under de senaste veckorna varit i princip noll. Och blomstren dö är den första bok jag tagit i sedan jag läste Kallentofts Bödelskyssen. Om jag är glad över att jag tog mig i kragen och öppnade en bok igen? Absolut. Var denna bok ett bra val? Utan tvekan! Boken är lättläst och flera aktuella frågor tas upp såsom feminism, könsroller och fördomar men också samhällsklasser och vilken makt pengar egentligen kan ha. Min enda farhåga en bit in i boken var att det började bli väldigt många personer att hålla reda på, och jag var rädd för att det skulle bli rörigt. Men icke! Det är tydligt rakt igenom hela boken och det höjer betyget hos mig.”

Jag blev jätteglad! Tack! Läs hela recensionen här!

J’adore franska recensioner!

Nu har jag börjat hitta en hel del franska recensioner av Den åttonde dödssynden som nyligen kom ut i Frankrike – eller Le dernier péché som den heter på franska (på ett väldigt fint förlag som heter Denoël).

Och många recensioner är riktigt, riktigt bra! Det låter ju dessutom extra tjusigt när det är på franska … (Och nej, jag är inte särskilt bra på franska, även om jag läste franska både på högstadiet och gymnasiet. Jag förstår enstaka ord och meningar, men det mesta kör jag genom google translate.)

Men lyssna bara på det här:

”J’adore ce genre de polars. J’adore ces histoires de voisins. J’adore ces histoires de rivalité féminine. Oui, j’adore ce genre de polars. D’un genre que j’ai envie de qualifier de domestique puisqu’il ne concerne finalement que des gens comme vous et moi. Pas de fous furieux, de tueurs en série, de monstres traqueurs de victimes entre ces pages. Non, dans ce roman, il n’y a pas l’ombre d’un policier, aucune convocation au commissariat, pas d’enquête, pas de meurtre, pas de journaliste qui cherche à débusquer la vérité… Juste Nora.”

Och det fortsätter lika vackert:

”Juste Nora et ses doutes. Nora et ses prises de tête. Nora et sa vie, qu’elle voudrait parfaite mais qui, à son grand désarroi ne l’est pas du tout malgré l’image idyllique qu’elle pensait renvoyer à ses voisins, à sa famille, à ses fans (puisqu’en tant que conférencière populaire, elle accorde beaucoup d’importance aux réseaux sociaux et à son image publique). Chapitre après chapitre, tout se lézarde à cause de sa nouvelle voisine. Comme si Klara était une boule de bowling et qu’elle avait fait un strike dans la vie de Nora, envoyant tout valser. Mais sans avoir l’air d’y toucher.
La majeur partie du roman est donc consacré au récit d’une descente aux enfers d’abord inexpliquée puis de plus en plus trouble, ou comment Nora, la femme qui se voulait parfaite, se laisse déstabiliser jusqu’à perdre pied. Mais pourquoi ? Quel est le pouvoir qu Klara semble exercer sur elle ? de fausses pistes en révélations, l’auteure nous emmène loin sans jamais sombrer dans la facilité ou le manque de crédibilité.
En bref,
Rebecka Aldén signe ici un thriller psychologique très facile à lire, très agréable à découvrir et qui monte en puissance, de page en page jusqu’à nous dévoiler enfin LA vérité qu’on attendait. C’est bien mené, rythmé sans aller trop vite, intelligent et l’histoire tient ses promesses jusqu’à la fin. Une lecture qui m’a ravie !”

Om jag försöker mig på att översätta slutet:

”Rebecka Aldén skriver en lättläst psykologisk thriller, mycket trevlig att upptäcka som blir starkare för varje sida för att till slut avslöja den oväntade sanningen. Det är bra gjort, utan att gå alltför snabbt fram, det är en intelligent historia som håller ända in i slutet. En läsning som gläder mig!”

Det här hör man ju nästan att det är en fantastisk, och positiv recension! J’adore! Och bokbloggaren Cellardoor gav också boken 4,5 av 5 i betyg!

Och den här fantastiska recensionen av bloggaren Encres Vagabondes, där jag jämförs med Alfred Hitchcock, och som om jag förstått den rätt avslutas med att konstatera:

”En första välskriven roman, välbyggd, väl översatt, som har alla egenskaper för att tillfredsställa de som gillar psykologiska thrillers där spänning och ångest … En svensk författare att upptäcka och fortsätta följa.” 

Av sidan Culturevsnews får boken 9 av 10 i betyg och här skriver man bland annat så här:

”Det är en välskriven psykologisk thriller. Lätt att läsa med effektiva kapitel, språket flyter lätt och väl och det är spännande … ja, hela tiden.”

Och lite senare:

”Berättelsen håller helt rätt tempo och har en bra komposition. Författaren tycker om att få oss in på fel spår, hon leker med ledtrådar som hon strör över kapitlen. Det gör också att vi lever oss in i Noras kamp för överlevnad. Och med ett skarpt öga för detaljer.” 

”En mycket bra första roman, beroendeframkallande och hypnotisk.”
skriver franska bokbloggaren Aziquilit.

Merci beaucoup alla franska läsare!

Recensenter som spoilar!

Har sett det flera gånger nu. Recensenter som berättar alldeles för mycket av handlingen. Jag blir lika irriterad varje gång! Det hände en författarkollega till mig nyligen – tänker inte länka, för jag vill inte att fler ska läsa den recensionen. Det här var en professionellt recension, i en vanlig dagstidning – de borde verkligen veta bättre!! Jag skulle vilja gå så långt som att säga att den här recensenten helt förstörde boken, avslöjade två tre viktiga saker, man som läser var nyfiken på, som drev en att fortsätta läsa.

Varför gör recensenter så?

Jag har själv varit med om det. Men inte med tidningsrecensenter, men däremot bokbloggare som typ avslöjar hela slutet. Någonstans kan jag ändå mer förstå blogbloggare, som kanske inte är lika erfarna – även om det förstås finns flera riktigt erfarna och skickliga recensenter bland bokbloggarna också! Kanske vet de inte bättre? Men en journalist som skriver i en tidning borde definitivt veta bättre. Jag har själv recenserat rätt många böcker, och skulle aldrig förstöra boken på det sättet.

Egentligen har jag svårt att förstå varför någon gör det. Man förstör ju läsupplevelsen för alla som kommer efter! Eller är det medvetet elakt, att de faktiskt VILL förstöra? Vad tror ni?