Ge inte upp! … förr eller senare blir du utgiven!

Mitt förra inlägg var kanske lite deppigt. Och jag vet att många tycker att det känns hopplöst att bli utgiven.

MEN. Det är det faktiskt inte. Så nu ska jag skriva om det.

För det första. Kom ihåg att det i stort är samma manus som cirkulerar runt till de olika förlagen! Så om det är 2 000 manus som når Norstedts och 1 000 manus som når Forum (Bonnier) så är många av dem samma manus. De flesta skickar ju till flera förlag samtidigt.

Dessutom. Jag har träffat många skrivarlärare, samt förläggare, som har sagt samma sak: De flesta av de som inte ger upp blir förr eller senare utgivna. Visst finns det alltid hopplösa fall. Människor som tror att de kan skriva, som är tondöva mot kritik, som inte lär sig eller tar till sig av det de får höra. Det finns flera sådana. Men, om du är en driven person, som inte ger upp, lyssnar på kritik, tar till dig av kritik, skriver om och förbättrar ditt manus eller börjar på nästa, med nya insikter och kunskaper, så kommer du förr eller senare att bli utgiven. Jag har hört många säga det nu. Och det stämmer faktiskt!

Jag går nu min sjätte skrivarkurs. Har stött på flera skrivande människor i dessa kurser. Många har haft potential och varit väldigt duktiga på att skriva. Vissa har haft svårt för att slutföra – de skriver, skriver, skriver, men kommer aldrig fram till slutet. Eller börjar om hela tiden med nytt. De kommer inte bli utgivna. Men, jag har också stött på begåvade människor som faktiskt kommit till slutet. Som jobbat om och om och om igen. Och flera av dem är faktiskt utgivna i dag. Jag är övertygad om att flera av de jag går på kurs med just nu också kommer att bli utgivna. Så småningom. Det kan ibland ta tid. Men, om de bara fortsätter så kommer det hända.

Så. Detta måste man också komma ihåg! Ibland låter det som att chansen att bli utgiven är minimal, mikroskopisk – och nästan slumpmässig. Men så är det inte. Det är inte så många som faktiskt skickar in ett genomarbetat färdigt manus. Och om du lägger till andra faktorer som ett gäng skrivarkurser, flera testläsare, lektörsläsning, flera omskrivningar och bearbetningar, så har du mycket goda chanser.

Mina bästa råd för att faktiskt bli utgiven:

  1. Skriv klart!!!
    Första steget till att skriva och ge ut en bok är att faktiskt skriva en bok.
  2. Läs mycket!
    Läs medvetet, läs och se hur andra har gjort. Att tro att man ska kunna skriva utan att själv inte läsa känns fruktansvärt naivt.
  3. Jobba igenom ditt manus, många, många gånger! 
    Var hård mot dig själv i redigeringsfasen. Är det här verkligen intressant? Blir det tråkigt? Är språket platt? Bara DU kan ändra det. Det här är inte sådana saker ett förlag kan hjälpa dig med. Det MÅSTE vara en bra historia, berättad på ett intressant sätt.
  4. Låt andra läsa.
    Och TA TILL DIG AV KRITIKEN!!! Du ska inte gå kurs eller ha testläsare för att få en massa klappar på axeln, jo, det också – alla behöver uppmuntran! Men, försök ta reda på vad manuset har för svagheter, vad har DU för svagheter som författare? Vad kan du blir bättre på?
  5. Läs igenom en gång till.
    När du tror att manuset är klart – gå igenom det igen. Man BLIR BLIND för sin egen text!
  6. Skicka in till flera förlag.
    Men var ödmjuk, räkna med att få vänta. Får du nej men någon form av feedback, TA TILL DIG AV DEN!
  7. Jobba om manuset.
    Och skicka in igen. Och igen. Och igen. Är manuset för dåligt, och inte går att göra om, skriv ett nytt. Lär av dina misstag.

Hur länge ska man behöva vänta på svar från förlagen?

Det här är en fråga som ständigt dyker upp bland skrivande människor. Hur länge måste man vänta på svar från förlagen? 

Jag förstår verkligen frustrationen! Men jag tror att man måste skilja på vad som är vad här. Sverige är ett litet land. Vi har otroligt många författare. Förlagen som ger ut dessa författare har mycket jobb med det – att ta hand om sina författare, läsa deras texter, komma med råd och synpunkter, det ska redaktöras, korrläsas, det ska säljas in, omslag ska göras, kataloger ska produceras, texter skrivas. Bokhandlar ska träffas och övertygas om att just deras böcker, som de ger ut, ska säljas och få fina platser nära kassan. Bokmässor ska planeras, recensionsex ska skickas ut, tidningar ska kontaktas, pr-planer ska sättas och en rad marknadsföringsåtgärder ska fixas. Utländska böcker ska översättas och kontrakt ska skrivas. Ja, det är mycket jobb som pågår dagligen på ett förlag. Även om förlagen inte tog in en enda debutant under ett år skulle de ha otroligt mycket att göra.

Jo, det är sant att förlagen behöver nya författare. Absolut! Och ja, de är säkert, eller borde vara, oerhört tacksamma över alla aspirerande författare som lägger ner sin obetalda tid, sin själ och sin passion i skrivandet.

Men. Det är fortfarande väldigt få av dessa som kommer att få ett kontrakt. Cirka 2-4 stycken av 2 000 per år.

Det beror inte på att förlagen är elaka. Eller fega. Utan det beror på att de bara kan ta sig an böcker och författare som de verkligen, verkligen tror på och kan hantera. Och det betyder inte bara tror på i ekonomisk bemärkelse. De flesta stora förlag ger också ut smalare litteratur. Vissa som knappt säljer något alls, men som har andra litterära värden.

De manus som kommer in från aspirerande författare är så otroligt många fler än vad som sedan kommer att kunna ges ut. Så ser verkligheten ut. Och det gör den inte bara för författare, utan även för musiker, för skådespelare, för konstnärer. Det finns betydligt fler som drömmer om dessa yrken, än som faktiskt lyckas. Det ÄR hårt. Ja. Men som sagt, Sverige är ett litet land. Vi har inte så många läsande, bokköpande människor att hur många som helst kan bli författare. 

ALLA kan i dag ge ut en bok. Vem som helst. På samma sätt som att vem som helst kan måla tavlor eller spela in en låt och lägga ut på spotify. Vem som helst kan starta en blogg eller en youtube-kanal. Hur många som helst kan kalla sig författare, musiker, konstnärer, skådespelare, komiker eller vad de nu vill vara. Men det betyder inte att alla kommer att kunna leva på det.

När man som aspirerande författare skickar sitt manus till ett förlag så måste man förstå detta. Inse att förlaget fått säkert 100 manus till den veckan. Ett stort förlag får ungefär 2 000 manus om året. Och av dessa blir alltså mellan 2 och 4 utgivna. Vissa år fler, vissa år färre.

Jag är övertygad om att många förläggare/förlag gärna skulle anta fler. De ÄLSKAR ju böcker, och det är ju säkerligen ett hårt jobb att välja ut vilka de till slut ska välja. För de vet att de inte kan ta för många. Jag har träffat många förläggare som förälskat sig i manus, som de antagit, och sedan kämpat så hårt för – men som ändå inte funkat, som knappt har sålts alls eller gått totalt obemärkt förbi. De vet att de inte mäktar med för många, att de inte har råd, att det inte kommer att fungera. Att de måste begränsa sig.

Räkna också med att alla de som läser alla inskickade manus har en massa andra uppgifter på förlaget. En massa andra manus att läsa, andra författare att ta hand om, och en massa andra sysslor. Det tar förstås tid att ta sig igenom manushögarna. Vissa kan de avfärda direkt. Det räcker för erfarna förläggare och redaktörer att läsa några sidor. Men andra är så pass bra att fler måste få läsa och tycka till, och flera sidor måste läsas. Är det riktigt intressant måste hela manuset läsas, av flera personer. Så. Det är ett gott tecken om du inte får svar så snabbt! Då kan ditt manus ha hamnat i ”möjligt-högen”.

De flesta förlag säger att de ska svara inom tre månader. Men det kan ta längre tid. Mycket längre tid. Saker händer, det blir kris med ett annat manus, någon annan författare, någon blir sjuk och så vidare.

Räkna med att det tar tid! 

Jag skulle inte kontakta ett förlag förrän det har gått åtminstone fyra fem månader sedan jag skickade in. Och då skulle jag ödmjukt fråga om de hunnit läsa mitt manus. Jag förstår att man vill ha svar. Men, man måste komma ihåg: Det är fortfarande obeställt material du har skickat in. Inget förlaget bett om. Och de har ju en skyldighet att ta hand om det beställda materialet först.

Så. Inse att väntandet hör till författarlivet. Skicka till många förlag samtidigt. Ha tålamod. Och fortsätt skriv, fortsätt drömma.

En egen röst?

Hur viktigt är det med en egen röst? Sitt eget sätt att skriva? Och är den där egna rösten en tillgång eller ett hinder för en eventuell författarkarriär?

Det här är något många skrivande människor funderar på. Och är något som diskuteras flitigt. Många menar att de har en egen röst, och att det är därför de inte får sina manus antagna av förlag. De menar att deras sätt att skriva är så speciellt, och att förlagen därför inte törs satsa på dem.

Jag håller sällan med de skrivande människor som pratar så här. Tycker oftast att det låter som gnäll från aspirerande författare som blivit refuserade.

Och inte att förglömma – att bli refuserad hör till författarlivet! De flesta författare, ja, majoriteten har någon gång blivit refuserad.

Självklart finns det oupptäckta genier med en helt egen fantastisk röst, som ännu inte blivit antagna av förlagen. Så klart! Förlagen kommer alltid missa stora berättare, fantastiska röster, briljanta manus. Men inte så många som man tror.

Det är vad jag tror.

Om vi ska börja reda ut det här med vad en egen röst är för något? Att skriva annorlunda är inte samma sak som att ha en egen röst. Det kan vara det, men är inte nödvändigtvis det. Jag skulle vilja påstå att en egen röst är det samma som en eget penselskrift, som konstnärer har. Eller ett eget artistiskt uttryck eller ton som musiker har. MEN, för att kunna ha det, måste man först kunna hantverket. En konstnär som har ett alldeles eget sätt att måla har först lärt sig grunderna, lärt sig allt om komplementsfärgerna, de olika målarteknikerna och så vidare. De har förmodligen tragglat med kroki ett gäng år. För jag tror att man måste behärska konsten först, innan man börjar experimentera.

Förstås finns det undantag. Det gör det alltid.

Jag stötte på en hel del frilansare under mina år som redaktör som förväxlade oerfarenhet och brist på kompetens med ett eget uttryck. När man påpekade att deras idé inte alls passade in i den tidning jag jobbade på, så blev deras svar att det är styrkan med idén, att den sticker ut, att det de vill skriva inte är så strömlinjeformat och tråkigt som alla andra texter vi brukade ta in i tidningen och att de minsann hade en egen röst. De tyckte att deras artikel skulle kunna ”muntra” upp hela tidningen. Göra den lite spännande.

Och jo, det var sant. Deras idéer och deras sätt att skriva var inte som de vanliga texterna jag fick från erfarna duktiga frilansarna. Men inte på något positivt sätt. De här personerna kunde helt enkelt inte hantverket.

Och om det nu var så att jag ville experimentera med tidningen, prova något nytt, våga ta ut svängarna, skulle det vara en så bra idé att låta en för mig helt okänd oprövad frilansare stå för det där nydanande, nytänkande, out of the box-jobbet?

Nja, jag tvekade. Och tackade nej varje gång. Efter många, många år som redaktör kunde jag nämligen rätt snabbt avgöra vilka som var bullshitare, som egentligen inte kunde yrket, och de erfarna, duktiga, professionella frilansjournalisterna. Och jag valde de senare alla dagar i veckan. Även om jag då och då kunde testa nya förmågor. Dock inte sådana här som jag beskrev ovan, som helt saknade självinsikt.

Brott mot reglerna är helt okej. Men det måste vara medvetna brott. Det är skillnad på erfarna duktiga författare som väljer att skriva helt utan skiljetecken, eller utan varken citattecken eller pratminus (som Kerstin Ekman gjort bland annat) än någon som knappt kan skriva gör det. För att ta ett konkret exempel.

Förlagen om några vet detta. Och de drar sig inte alls för att ge ut mycket svåra, mycket experimentella böcker. Både prosa och lyrik. Läs Stina Stoor till exempel. En mycket skicklig författare med ett helt eget språk.

Hur experimentell en bok än är måste den ändå vara läsvärd. Det vet förlagen. De kan satsa på ”stor” litteratur, som är väldigt smal och inte alls kommer att sälja så att den täcker omkostnaderna. Men då ska det ändå vara läsvärt och kvalitativt. Alla förlag har en del utgivning som hamnar i det här facket. Så kallad ”finlitteratur” som är väldigt speciell och kvalitativ. Och som inte alls ges ut av kommersiella skäl, utan enbart av litterära.

Därför kan jag verkligen irritera mig på när aspirerande författare klagar över sina refuseringar med ”min bok var alldeles för speciell, förlaget vågar inte satsa på en så egen röst, de är fega och vill bara ge ut mainstream-verk”. För det är helt enkelt inte sant. Sanningen är förmodligen att din text inte var tillräckligt intressant och bra.

Att skriva är svårt. Otroligt svårt. Det kräver år av övning. Man ska ha en respekt för skriven text. För innehåll. En enkel deckare är inte heller lätt att skriva. Tvärtom!

Så allt snack om att utgivning är som ett tombola, att det bara handlar om slumpen – nej, så är det inte. Riktigt bra manus blir så småningom utgivna. Riktigt bra författare blir så småningom utgivna. Det kan ta några år. Och det kan ta rätt många omskrivningar, och även nya manus. Men de som verkligen vill bli utgivna och som tar till sig av kritik, lär sig av sina misstag, lyssnar in och läser mycket – den kommer, förr eller senare, att bli utgiven.

Men är det dit man vill så måste man börja med att sluta skylla på att förlagen är ”fega” och att de ”inte förstår”.

När är man klar?

En vanlig föreställning när det gäller författarskap är att man skriver en bok och sedan är den klar. Jag minns när jag första gången gick ut och berättade att jag hade skrivit klart ett manus, från början till slut. Då frågade väldigt många: ”Jaha, har den kommit ut nu?”

För det första är det ju inte alls säkert att det blir en bok som kommer ut bara för att man har skrivit klart en historia.

För det andra så är ju boken inte klar bara för att man har skrivit klart själva historien. Det är ju då det stora jobbet börjar.

Jag tror inte folk inser hur otroligt mycket jobb det är med en bok. Att över huvud taget komma i första målet, att skriva klart till slutet, det i sig är en bedrift och inte många klarar det. Därefter måste man ha tålamodet att jobba igenom sin text ett stort antal gånger. Jag tror att jag har skrivit igenom min första bok säkert 20 gånger. Och slängt minst två tredjedelar och skrivit till en massa text. Och det var bara INNAN jag fick kontrakt.

Om man nu hör till de lyckliga få som får ett bokkontrakt (några promille av de som skickar in) så börjar nästa stora vända med boken. Jag skrev om stora delar av min bok efter att jag hade fått kontrakt. Jag och min förläggare gick igenom den flera gånger. Och nej, det är inte hen som ändrar, utan jag. Och ja, det är jag som bestämmer om jag vill ändra eller inte. Ingen tvingar dig. Men om man är debutant kan det vara värt att lyssna på en erfaren förläggare, annars är man (tycker jag) lite korkad, minst sagt.

När förläggaren tycker att boken känns tillräckligt färdig går den till redaktör. Redaktören kan också ha både små och stora synpunkter. I mitt fall gick jag över boken en gång till. Därefter gick redaktören igenom den, och slog ner på alla småsaker. Rena felstavningar, upprepningar, klyschor, felaktigheter, tog bort småord och så vidare. Eller snarare, hon föreslog vad jag skulle ändra, sedan var det jag som fick ändra om jag ville. Och till 99% gjorde jag som hen föreslog.

Men det är inte slut efter det. För då är det korrekturet, och jag läste igenom det en gång till.

Så, när är boken klar? Ja, den är klar först när den går till tryck. Då kan man inte påverka mer. Och då, kan jag lova, är man ganska trött på sin text.

Min uppföljare befinner sig i förläggarskedet. Jag har alltså redaktör och korrekturet kvar. Till tryck går den någon gång i vår. Då är den klar!

En svensk Kvinnan på tåget?

svekgone-girl
kvinnan-pa-tagetden-attonde-dodssynden-1

När jag började skriva Den åttonde dödssynden var jag otroligt inspirerad av Karin Alvtegens S-serie från 90-talet. Hon skrev då ett antal fristående spänningsromaner som alla började på S: Svek, Skuld, Skam och så vidare. Genren kallades psykologisk thriller och jag blev som förhäxad. När jag började skriva boken var det 2010, och det fanns inte så många nya liknande böcker. Jag drömde om att få vara med och väcka liv i genren. Självklart fanns det förstås psykologiska thrillers, det har alltid funnits, men det var inte dem folk pratade om, inte de som nådde topplistorna.

Förstå då min glädje när jag 2012 första gången hörde några på scen prata om att de trodde att det här skulle bli nästa stora hype – den psykologiska thrillern! Jag tror att det var två år efter, 2014, som jag hörde några agenter och förläggare prata på Bokmässan som igen hyllade den här genren. De sa att marknaden var mättad på klassiska deckare, alkoholiserade poliser och livspusslande deckarhjältinnor, de var trötta på övervåldet, på allt blod och alla psykopater. Läsarna och förlagen längtade efter det psykologiska spelet mellan människor, på att få komma hem till karaktärerna och se hur de har det hemma, se bakom fasaden. Då hade jag fått kontrakt på min bok, även om det skulle dröja ett år tills den kom ut. Gone girl hade nyligen farit fram som en virvelvind och sopat banan med alla konkurrenter världen över. Och agenterna sa att världens förlag höll ögonen efter nästa Gone girl. Året efter kom Kvinnan på tåget och blev en gigantisk succé. Samma genre. Psykologisk thriller, eller, om man vill smalna av det ännu mer: Domestic noir. Jag satt på läktaren och lyssnade andäktigt. Det var ju exakt den genre jag hade skrivit i! Exakt den genre Karin Alvtegen hade skrivit i på 90-talet. Genren var tillbaka! Precis som jag hade önskat! I svallvågorna efter Gone girl och Kvinnan på tåget kom en mängd thrillers i samma ande, De försvunna, Kvinna inför rätta, Du och många fler.

Förstår ni då glädjen när jag ser att min bok har jämförts med Kvinnan på tåget? Och inte av vem som helst, utan Litteratursiden.dk – de danska bibliotekens sida om litteratur!

”Du skal læse bogen, hvis du kunne lide ’Kvinden i toget’ af Paula Hawkins. De to psykologiske thrillere har meget til fælles. Hvem kan man stole på, hvis overhovedet nogen?”

Översättning:

”Du måste läsa boken om du gillade Kvinnan på tåget av Paula Hawkins. De två psykologiska thrillerromanerna har mycket gemensamt. Vem kan man lita på, om någon?”

Det blir en till bok!

”Det här vill vi absolut ge ut!” Sa min förläggare i dag när vi åt lunch och han hade läst första utkastet till uppföljaren till Den åttonde dödssynden. Är så glad och lättad nu! Han tyckte till och med att det här manuset var starkare och bättre än det första. Bättre språk, driv, historia, helhet. Han sa att han trodde mycket mer på den här än på nästa. Blev så glad!!

Vi åt som tidigare lunch på Medelhavsmuseet – det verkar som att det är favoritstället för de som jobbar på Norstedts, för jag har varit där med flera därifrån. Efteråt gick jag ner i shopen och hittade ett par bronsörhängen. Inte dyra, bara 198 kr, så jag köpte dem för att fira! Jag brukar säga att jag är en crazy catlady med allergi. Jag älskar katter! Men eftersom jag inte kan ha någon får jag köpa prylar med katter istället.

kattörhängen

Ni kanske undrar varför jag är så lättad och glad. Jag har ju redan ett förlag. Men, det finns inga garantier – inte ens om du redan är utgiven – att förlaget även ger ut din nästa. Det vet jag. Jag känner författare som blivit refuserade på andra, tredje eller till och med fjärde boken. Jag var alltså inte alls säker på vad vårt möte i dag skulle leda till. Jag trodde väl inte att han skulle totalsåga den, för jag hade en bra känsla. Men jag trodde nog att han skulle vara ännu mer kritisk.

Men han gillade verkligen historien! Berömde mig för hur jag berättade den, drivet, språket, helheten. Och efter gick vi igenom den. Visst hade han en del synpunkter, invändningar och frågor, men överlag tyckte han att det mest var småsaker. Jag har ju drygt tre veckor kvar av min tjänstledighet, innan jag börjar mitt nya jobb, den tiden kommer jag att lägga på att gå igenom manuset igen. Ja, och ha lite semester med min familj också, förstås!

Så. Nu blir det en till bok för mig, troligen kommer den ut till nästa vår/sommar! Heja mig!

Antagen

Ett av de största ögonblicken i en skrivande människas liv är då man blir antagen av ett förlag. Självklart kan man välja att ge ut själv. Men de allra, allra flesta drömmer ändå om att passera det trånga nålsögat och bli antagen av ett förlag.

Det är för det första en viss kvalitetsstämpel. För det andra är det mycket enklare för dig som författare om du har ett förlag i ryggen. De hjälper dig med allt från redaktörande, redigering, korrektur, marknadsföring, försäljning, omslag, ser till att den finns i både fysiska bokhandlar och på nätbokhandlarna. Här har jag tidigare skrivit om skillnaden mellan att bli utgiven och att ge ut själv.

Det är många som undrar hur det går till när man blir antagen. Det är förstås olika för olika författare och förlag. Om vi börjar med att konstatera att det handlar om några promille av alla inskickade manus som blir antagna. Mitt förlag Norstedts får ungefär 2000 inskickade manus per år, och av dem blir 3–4 antagna. Då är förstås inte redan etablerade författare medräknade. När ett förlag antar en bok så ser de inte bara till just den boken. Mitt förlag var tydliga med att de antog mig som författare. De räknade inte med att första boken skulle vara bärande. Det kan ofta ta några böcker innan en författare hittar sin publik, blir läst, och i förlängningen blir lönsam för förlaget (och för författaren själv).

Jag skrev klart Den åttonde dödssynden i den första versionen hösten 2012 och skickade då in till 6–7 förlag. Det tog flera månader, och sedan fick jag nej. Från alla! Dock fick jag positiva lektörsutlåtanden från flera, där de uppmuntrade mig att bearbeta vidare och skicka in igen. Exakt det gjorde jag. Det tog ett år till (jag jobbade ju heltid, och skrev bara på semestrar). Hösten 2013 skickade jag in igen. Då tog det ända fram till dagen innan julafton då jag i ett mejl fick det glädjande beskedet att Norstedts ville ge ut min bok.

Julen 2013 alltså! Sedan tog det 1,5 år innan boken var ute. Den släpptes i slutet av juli 2015. Det gäller att ha tålamod när man skriver.

Att vara författare är så mycket mer än att skriva

Det visar den här intervjun med duktiga Hanna E Lindberg på bloggen Läsa & Lyssna.

sthlm-confidential

Hanna släppte sin debutroman Sthlm Confidential på ett litet förlag som heter Orda 2014. Hon fick göra det mesta av införsäljningen till bokhandlare och marknadsföringen själv. Det här visar hur otroligt mycket författarens insats spelar roll. Jag är otroligt imponerad av hur hängiven hon har varit. Och är så glad att det har lönat sig. Hon hittade en agent och är nu såld till en massa länder. Och så har hon blivit upplockad av Norstedts (mitt förlag) och fått kontrakt på två uppföljare! Stort grattis!

Hanna och jag jobbar på samma tidningsförlag (Bonnier tidskrifter), men har faktiskt aldrig träffats live. Men det ska vi snart rätta till!

Jag tycker att alla som drömmer om att bli författare ska läsa den här intervjun, och se hur mycket mer som ingår i jobbet som författare, än att bara skriva! Det räcker inte att skriva en bra bok. Konkurrensen är mördande och det gäller att nå ut och hitta läsare.

Refuseringar

a-professional-writer-is-an-amateur-who-didnt-quit

Ett ämne som intresserar de allra flesta skrivande människor är refuseringar! Icke-skrivande människor blir ofta förvånade när jag berättar att jag har blivit refuserad. Skrivande människor blir det inte. För de vet att de allra, allra flesta författare någon gång har blivit refuserad. De flesta mer än en gång, vissa otroligt många gånger.

Att blir refuserad hör till!

Därför tänkte jag nu (igen, för jag har skrivit om det förr) ta upp min egen refuseringshistoria, samt lite allmänt om refuseringar. Jag hoppas att du som läser ska få hopp! I stort sett varenda stor författare har någon gång blivit refuserad. De som har blivit författare, är de som inte gav upp när de fick sina refuseringar.

 

Första utkastet av Den åttonde dödssynden blev klar redan sommaren 2012. Samma höst skickade jag in den till 6–7 förlag. Alla tackade nej. Dock fick jag från nästan allihopa väldigt fina och utförliga lektörsutlåtanden.

Självklart svider det när man får nej, men jag har läst på så pass mycket, pratat med många i branschen och vet hur otroligt få som får ja, så jag var inte särskilt knäckt. En av mina författarvänner förklarade på ett tidigt stadium att man ska vara djupt tacksam om man får ett lektörsutlåtande (istället för ett standardiserat tack, men nej tack). Hon sa att det kan ses som förlagets första utsträckta hand, det är inte ett nej, utan början på en kommunikation. Hon sa också att många förlag vill se vad den aspirerande författaren gör med den där feedbacken. Det säger ju något om en person hur den hanterar konstruktiv kritik. Det kanske inte är lika lockande att jobba med en författare som tycker att varje bokstav och kommatecken i sitt manus är absolut nödvändigt, och att ingenting får ändras (jo, det finns genier som säkert kan skriva den perfekta boken från början, men de är försvinnande få. Jag skulle ändå uppskatta att 99% av alla manus behöver redigering).

Jag fick som sagt nej, men bra feedback, från cirka 6–7 förlag. Med min väns ord i öronen tackade jag så hemskt mycket för att de tagit sig tid att läsa och för den konstruktiva kritiken. Sommaren 2013 bearbetade jag om manuset utifrån det jag tyckte kändes relevant i förlagens kritik (man behöver absolut inte ändra något som inte känns bra). Hösten 2013 skickade jag in det omarbetade manuset. Hela hösten hann gå, men till slut svarade Norstedts (som tackade nej i första vändan) ja.

För en tid sedan läste jag i tidningen Skriva om hur många manus förlagen får. Jag minns att Norstedts då svarade att de får ungefär 2000 manus om året. Av dessa får 20 utförliga lektörsutlåtanden och 4 av dem blir utgivna. Det såg ungefär likadant ut på de andra förlagen. Så med det i bakhuvudet kände jag mig väldigt nöjd med mina många fina lektörsutlåtanden, även om det var refuseringar.

Så tänkte jag avsluta det här inlägget med lite uppmuntran! Det här är en lista på framgångsrika författare som har blivit refuserade – som jag har hämtat från Elisabet Norins handbok: Tre enkla regler finns inte – en romanskola (Isaberg förlag):

Astrid Lindgrens manus till debuten Pippi Långstrump blev refuserad av Bonniers.

Johan Ajvide Lindqvists succéroman Låt den rätta komma in blev refuserad sex gånger innan Ordfront sa ja.

JK Rowlings Harry Potter blev refuserad av mellan nio och femton förlag…

Stephen King fick ihop 84 refuseringsbrev innan en tidning köpte en novell av honom (läs om det i hans fantastiska Att skriva)!

Fler som blev refuserade: Agatha Christie, George Orwell (Animal Farm), Zadie Smith (Vita tänder), James Joyces (Dubliners), Fredrik Forsyths (Schakalen).

Även de största har blivit refuserade!

Förlag eller egenutgivning?

Jag är med i rätt många olika författargrupper i sociala medier. Där dyker ofta diskussionen om olika sorters förlag upp. Och framför allt frågan om man ska satsa på ett förlag eller att ge ut själv.

Om vi först ska reda ut vad som är vad:

Klassiska förlag – finns stora och små, gamla och nya. De största förlagen är Bonnierförlagen (egentligen flera; Albert Bonnier förlag, Wahlström & Widstrand och Forum på den skönlitterära sidan) och Norstedts (som också är Sveriges äldsta). Några andra stora klassiska förlag är Massolit, Natur & Kultur och Piratförlaget. Sedan finns det en mängd andra förlag, i olika storlekar, specialiserade på olika saker, som Ordfront, Printz, Weyler, Opal, Alfabeta, Lind och Co och många, många fler.

Om man blir antagen på ett klassiskt förlag står förlaget för alla kostnader och de sköter all administration och distribution. Du får en förläggare och en redaktör. Och förlaget hjälper också till med viss marknadsföring, som att kontakta tidningar, skicka ut recensionsexemplar, kataloger och så vidare. Du som författare får ett förskott som du aldrig behöver betala tillbaka, oavsett hur boken säljer, och sedan får du procent på varje bok som säljs. Författaren tar alltså inga ekonomiska risker. Här finns en lista på alla förlag.

Hybridförlag – eftersom så många vill skriva och ge ut böcker, samtidigt som läsarna inte har ökat, så finns det ett överskott på författare. Det är en av anledningarna till varför det har dykt upp allt fler så kallade hybridförlag. Förlag som hjälper författare att få ut böcker, men där författaren är med och betalar för risken. Men också delar på vinsten. Lyckas man bra på ett hybridförlag kan man tjäna mer pengar per bok än på ett vanligt förlag. Hoi är ett exempel på ett hybridförlag.

Sedan finns det olika utgivningstjänster, som Publit och Vulkan, där du som författare helt enkelt betalar exakt för det du behöver hjälp med: lektör, redaktör, korrläsare, tryck, omslag och så vidare. Man kan egentligen inte kalla det här förlag, för det finns ingen förläggare och inget urval. Vem som helst kan köpa tjänsterna.

Frågan är då vad som är bäst? Det finns inget enkelt svar på den frågan. De flesta författare drömmer nog, precis som jag gjorde, om ett klassiskt förlag. Om man skriver böcker är det ofta det man är bra på, och allt det där andra runt omkring är skönt att lämna till proffs. Dessutom finns det, oavsett vad man tycker om det, en viss kvalitetsstämpel på en bok som har blivit antagen av ett förlag. En kvalitetsstämpel som ger den en hel del fördelar i alla led som följer. De som jobbar på förlag har lång erfarenhet av branschen, kan litteratur och har valt och tror på just din bok. Det vet läsarna och det vet bokhandlarna. Det är inte självklart att bokhandlarna tar in en egenutgiven bok. Det är inte ens självklart att de tar in böcker utgivna av små förlag. Tidningarna recenserar sällan egenutgivna böcker. Dessutom ska man inte glömma att böckerna som blir antagna av förlag förädlas med hjälp av förlaget innan den ges ut. Visserligen kan man köpa hjälp av lektörer och redaktörer och så vidare, men alla böcker som kommer ut på ett klassiskt förlag har ju proffs som hjälper dig med allt från att bolla manuset, håller historien? Till att språkligt granska texten, förädla både historien och språket, korrläsa och så vidare.

Det kanske lyser igenom att jag föredrar de klassiska förlagen. I alla fall för egen del. När jag blev antagen av Norstedts var jag superglad, stolt och tacksam. Det kändes som ett kvitto på att det jag gjorde höll. Att de trodde på mig. Dessutom blev ju manuset så mycket bättre efter att jag hade bearbetat om det med hjälp av dem. Det är ju, som bekant, väldigt svårt att få kontrakt. Det handlar bara om några promille av alla manus de får skickat till sig som blir antagna.

lar-dig-leva-mindre-stress---mer-narvarokaninen-som-sa-garna-ville-somna-en-annorlunda-godnattsaga

Samtidigt vet jag att det finns de som har lyckats fantastiskt bra på egen hand! Två av förra årets absoluta bästsäljare är utgivna på egen hand. Lär dig leva och barnboken Kaninen som så gärna ville somna. Dessutom känner ju alla skrivande människor till Emelie Schepp som lyckades jättebra med sin egenutgivning. Men hon har ju blivit upplockad av Bonnier nu, så tydligen föredrog hon ändå att ligga på ett vanligt förlag.

I skrivarkretsar finns det de som tycker att man lämnar ifrån sig för mycket makt om man ger ut via ett klassiskt förlag. Att det inte längre är din egen bok. Det här tycker jag är ett stort missförstånd. Det verkar som att en del egenutgivare har bestämt sig för att tro att förläggarna och redaktörerna skriver om boken när den blir utgiven. Fler än en gång har jag fått höra ”jag ger ut själv, för då är det min bok helt och hållet, och den blir precis som jag vill”. Men min bok blev precis som jag ville. Och alla beslut om vad jag skulle ändra var mina egna.

Att ha en förläggare är som att ha en testläsare, fast så oändligt mycket kunnigare och proffsigare. Hen säger inte åt författaren vad den ska göra. Tillsammans diskuterar man boken, vrider och vänder på historien, ser vad som skulle kunna bli bättre. Men det är författaren som sedan väljer, och det är författaren som går hem och skriver om och bearbetar. Förädlar texten skulle jag vilja kalla det. Sedan går boken till en redaktör, och då granskas texten igen, med noggranna ögon. Redaktören påpekar ologiska detaljer, upprepningar, rena stavfel, syftningsfel, onödiga småord, direkta felaktigheter, men ger bara förslag på ändringar. Sedan är det författaren själv som går igenom förslagen, väljer vad som ska ändras eller inte.

Alla som skriver böcker blir hemmablinda. Alla behöver hjälp att gå över texten, många gånger. Jag tror att det här är en anledning till varför böcker som ges ut på förlag har sett som mer högkvalitativa än egenutgivna böcker. Men det där börjar ändras, för nu finns det så bra tjänster att köpa och även många egenutgivare har förstått att de behöver hjälp, och ser till att få den eller köper den. På så sätt tycker jag att det är fantastiskt att det finns olika sätt att få ut en bok. Ibland kanske det inte finns något förlag som tror på just din bok, men den kan ändå fylla ett hål på marknaden och hålla tillräckligt bra kvalitet. Då är det ju utmärkt om man kan ge ut den själv. Förhoppningsvis lyfter den och blir en riktig bästsäljare, som Lära dig leva!