Intervju med Susanne Fellbrink

I slutet av förra året, 2018, kontaktade Susanne Fellbrink mig och bad mig lektörsläsa hennes manus. Det var ett roligt uppdrag. Jag såg att det fanns stor potential i texten med en unik och spännande historia om ämnen hon verkligen kände till och kunde. För några veckor sedan ringde Susanne mig och berättade att hon precis blivit antagen. Och inte av vilket förlag som helst, utan av Printz publishing! Ett förlag jag känner mycket väl till, jag känner bland annat grundare Pia Printz, som är en helt fantastisk person (vi är före detta kollegor på Bonnier Magazines and Brands, eller Bonnier tidskrifter som det hette då). Numera är ju Printz dessutom en del av Norstedts – mitt förlag! Så Susanne blir författarkollega med mig. Kul! Jag tyckte att det här var så roligt att jag frågade om jag fick göra en liten intervju med Susanne. Det är alltid så inspirerande när hårt arbetande författare äntligen får sitt efterlängtade kontrakt! Eller hur? Så här kommer min intervju med Susanne:

  1. Du har precis skrivit kontrakt med Printz förlag för din första bok, Än sjunger hon inga sånger, grattis!

”Tack, det har ju bara gått ett par veckor sedan beskedet kom och jag kan knappt tro att det är sant ännu.”

2. Vad handlar din bok om? Och när kommer den ut?

”Den handlar om en frustrerad småbarnsmamma i 30-årsåldern som i sin ungdom gav upp sina artistdrömmar men som av olika anledningar bestämmer sig för att göra verklighet av dem nu på ”äldre” dar genom att sätta ihop en showgrupp i sin hemstad Sundsvall. Hon parerar jante, avundsjuka väninnor, en impotent skivbolagsdirektör och sina egna demoner med en bortskämd make, galna artister och på toppen av allt en otäck stalker i en i metoo-tider aktuell relationsthriller som utmynnar i ett kidnappningsdrama. Boken kommer ut våren 2020.”

3. Kan du berätta lite om processen när du skrev boken. Hur gick det till? Hur lång tid tog det?

”Jag har alltid skrivit mycket, främst små ”kortnoveller” i form av låttexter eftersom jag har jobbat som artist och låtskrivare under många år. Just denna berättelse som är tänkt att bli den första i en serie fristående böcker tog sin början för cirka två år sedan när jag deltog i en skrivarkurs. Jag är periodare när det gäller mitt skrivande och skriver därför massor i sjok, gärna under resor på egen hand då jag får som allra mest gjort. Däremellan skriver jag knappt någonting men läser desto mer. Men från och med nu ska jag bli mer strukturerad i mitt skrivande, har jag tänkt.”

4. Du har anlitat flera lektörer för att komma vidare med ditt manus, på vilket sätt fick du hjälp av lektörerna?

”Jag anlitade den första lektören i slutet av förra sommaren då jag kände mig ”färdig” och fick främst hjälp med peppning då lektören verkligen trodde på mitt manus. Men jag fick även en massa handfasta tips på mer än 20 sidor om dramaturgi, språket, strukturen, gestaltning bland annat. Var jag kanske skulle stanna upp och utveckla och var jag kunde stryka. Det hjälpte mig att se på manuset med någon annans ögon och jag blev väldigt inspirerad att ta tag i manuset och utveckla det.

Därefter jobbade jag vidare ett par månader och anlitade därefter en annan lektör som skulle se på manuset med helt nya ögon och bad om en genomläsning ”light”. Då fick jag ännu mer peppning men också bland annat råden att korta, rensa och ifrågasätta för att knyta ihop lösa trådar vilket var toppenbra.

Till sist anlitade jag ju dig Rebecka för en sista genomläsning för att få ytterligare en proffsläsares ögon på mitt manus innan jag skulle våga skicka det till förlag. Fick ju flera goda råd av dig, bland annat att stryka en del av historien som mest var en sidohistoria och som istället kan sparas till ett annat manus. Men också att renodla och göra historien tydligare. Flera tips som jag tog till mig innan jag till slut kände mig trygg med att jag hade gjort allt vad jag kunde för att manuset skulle vara så pass bra att jag vågade skicka det.”

5. Vad har du lärt dig under den här resan med den här boken?

Det bästa tipset från er alla lektörer var nog att inte skicka manuset till förlag för tidigt, men också att inte ge upp och verkligen vara beredd på att jobba hårt. Skriva om, skriva till och dra ifrån. Låta manuset vila under perioder ibland för att därefter se på det med färska ögon och att ta hjälp utifrån, både av proffs men också av testläsare.

6. Vad har du för råd till de som drömmer om att få ge ut sin bok på ett förlag?

”Även om de flesta råden och tipsen från lektörer och testläsare var bra för manuset så är det ju också viktigt att i slutändan lita på sig själv och den berättelse man vill förmedla i sitt manus. Jag var till exempel osäker på hur jag bäst skulle inleda manuset (de tio första sidorna) för att locka förläggare till fortsatt läsning. Om det inte är intressant från början vill ju varken förläggare och i förlängningen läsare fortsätta läsa. Jag rådfrågade både lektörerna och testläsarna och skickade fem olika varianter på inledningar och det visade sig att alla hade olika favoriter. Jag fick mig ett gott skratt och i slutänden valde jag ändå den variant jag hade tänkt innan jag började tänka för mycket och tvivla på mig själv och mitt manus.

Så mina råd är att vara beredd på att lägga mycket tid både på att skriva och läsa, gå en eller annan skrivarkurs för att komma igång, anlita proffs när man tror att man är klar men framför allt att tro på sin berättelse och sin förmåga att förmedla. Det kanske också kan kännas skönt att veta att vissa dagar ville i alla fall jag kasta bort allt, ”vem vill läsa det här,” för att nästa dag tycka att det var lika kul att skriva igen. Det går upp och det går ner som i alla branscher och som livet i stort.”

Om någon vill lyssna på min musik innan min bok kommer ut så finns den bland annat på Spotify och videos finns på Youtube.

www.susannefellbrink.se

https://www.facebook.com/SusanneFellbrink/

Flickorna som sprang

I januari och februari jobbade jag med den här boken, Flickorna som sprang av Simon Häggström. Simon har skrivit en fantastiskt spännande bok som rör sig i de mörkare delarna av Stockholms nattliv. Bland torskar, och människor som hamnat fel i livet. Om flickor som utnyttjas och män som utnyttjar.

Det var otroligt hedrande att få frågan att redaktöra den här boken. Simon Häggström är i vanliga fall polis och jobbar mot prostitution (eller ja, mot sexköp, inte mot prostituerade) och människohandel. Han har tidigare skrivit två uppmärksammade dokumentära böcker om sitt jobb. Jag har läst båda: Skuggans lag och Nattstad. Otroligt bra båda två! Jag skulle önska att alla läste dem.

Flickorna som sprang kommer ut i maj. Det ska bli spännande att se hur den tas emot. Vi hade i alla fall ett mycket givande samarbete. Och det var en rolig och intressant bok att vara redaktör för.

Lektör eller redaktör?

Sedan jag sa upp mig från mitt heltidsjobb (som konceptansvarig och chef över Creative studio på Bonnier Magazines and Brands) för snart ett år sedan har jag ju vid sidan om mitt skrivande också tagit en hel del uppdrag.

Jag trodde till en början att jag skulle behöva frilansa för tidningar, eller frilansa med det jag jobbade med sist – konceptuella lösningar och kreativa format och sånt. Men, det har faktiskt inte blivit så. För det har ramlat in jobb som alla rör sig i litteraturvärlden. Till min stora glädje!

Missförstå mig rätt. Jag älskade mitt jobb på Bonnier Magazines and Brands, och jag älskar journalistik. Men jag har gjort det nästan hela mitt vuxna liv. Och min verkliga passion ligger ju i böckerna. Jag är litteraturvetare i grunden och ÄLSKAR verkligen allt som har med böcker, litteratur och skrivande att göra.

Så, jag har fått uppdrag som lektör, redaktör, översättare, författarmoderator, skrivlärare och föreläsare. Det har varit helt fantastiskt kul! Inga välbetalda jobb, så jag är betydligt fattigare, men det är så givande!

Många hör av sig till mig och vill ha hjälp med sina texter. Både förlag och privatpersoner. Många privatpersoner vet inte riktigt skillnaden mellan lektör och redaktör, så därför tänkte jag köra en liten genomgång:

LEKTÖR:

När jag lektörsläser ett manus (för förlag eller för privatperson) så rättar jag ingenting, utan jag läser noga, med kritiska och konstruktiva ögon. Jag sammanfattar sedan styrkor och svagheter med manuset. Hur funkar historien? Karaktärerna? Språket, dramaturgin, gestaltningen, dispositionen och så vidare. Jag skriver ner och benar ut (ofta kan det bli en 10-12 A4-sidor). Jag ger också förslag på hur manuset kan förbättras för att ha chans att bli antaget. Det kan handla om språket, om själva historien, hur den är berättad – ja, stort och smått.

Det är väldigt roligt och givande! Jag läste ett manus sent i höstas, och för någon vecka sedan ringde författaren och berättade att hen blivit antagen! Då känns det att man har bidragit, även om det förstås alltid är författaren som gör det tunga jobbet!

REDAKTÖR:

När ett manus har blivit antaget av ett förlag och en förläggare gått igenom det och tycker att historien håller då går manuset till en redaktör. En redaktör tvättar texten, ser till att den flyter, att den stämmer. Ofta när jag jobbar som redaktör åt förlag går jag igenom texten flera gånger. Först en gång, med alla mina synpunkter. Jag ändrar direkt i texten, men har inställningen i programmet så att ändringarna syns – så att författaren kan se vad jag har gjort, och antingen köpa mina ändringar eller inte. Helt upp till författaren – det är ju författarens bok! Då hjälper jag alltså till språkligt, förbättrar språket, rättar, tar bort syftningsfel och stavfel (men obs, jag korrläser inte!) men också påpekar inkonsekvenser eller saker man inte förstår, eller som inte stämmer. Då gör jag kommentarer i marginalen: Typ, här i historien är det måndag, men på sidan xx är fredag, och då stämmer inte antal dagar. Eller: Så här tror jag inte att en tonåring skulle uttrycka sig, hen skulle istället kanske säga xxx. Eller: Det här är inte likt den här karaktären, mitt förslag är att hen reagerar så här. Det kan också vara förslag på kronologin, det här kapitlet borde ligga här, eller det här borde hända innan det där. Eller så kanske jag föreslår att en karaktär ska strykas. När jag har gått igenom en första vända får författaren tillbaka texten och kan gå igenom mina ändringar, samt fundera på mina funderingar. Sedan får jag ofta tillbaka texten två eller tre vändor till. Så böcker som kommer ut på förlag gås inte sällan igenom två till fyra gånger av en redaktör, innan den förstås sedan skickas till korrläsare. När jag redaktörar åt privatpersoner blir det sällan mer än en genomgång, vilket jag förstår, eftersom det kostar och författaren själv måste betala. Men även en genomgång kan göra en stor skillnad för manuset. Och siktar man på att bli antagen av ett förlag så har man ju ökat sina chanser mycket bara genom en redaktörsgenomgång. Jag brukar också sammanställa återkommande ”fel” så att författaren själv kan fortsätta och redaktöra sin egen text.

Så, det var egentligen skillnaden mellan lektör och redaktör.

Om du behöver hjälp av mig, antingen som lektör eller redaktör så går det att höra av sig till mig. Beroende på storlek på manus tar jag ungefär 5000 kronor för att lektörsläsa ett manus (är det väldigt långt kan jag ta mer, är det betydligt kortare kan jag ta mindre). När jag redaktörar tar jag från 450 kr/timmen. Beroende på vilket skick manuset är och hur långt det är kan det ta mellan 15-25 timmar att gå igenom ett manus ordentligt, en gång. Mejla mig på rebecka@edgrenalden.se

Skrivarlärare

Länge, länge närde jag en dröm om att få leda en skrivarkurs. Det bor en liten lärare inom mig, är ju gymnastikledare sedan typ 15 år tillbaka, samt har varit lärarvikarie, och chef (tänker att lärare är lite att leda folk, och det är ju det jag har gjort en stor del av mitt liv).

Att kombinera det här med att leda människor, coacha dem, samt lära ut det jag har lärt mig om att skriva, om spänning, dramaturgi, språk, handling, karaktärer och så vidare stod högst på min önskelista. Jag fick ju prova på att leda skrivarkurser redan på Crimetime, då jag höll i skrivarskolan där i två år. Mycket, mycket roligt. Men jag gillar ju att vara nära texten, och på Skrivarakademin (där jag själv gått många kurser) jobbar man ju med varandras texter och lär av varandra. Blev därför så glad när jag fick leda en kurs i att skriva spänning på just Skrivarakademin, Folkuniversitetet, denna termin.

Jag har en underbar grupp bestående av nio duktiga skrivande personer. De har kommit lite olika långt i sin skrivprocess och är alltifrån nybörjare till redan etablerade och utgivna författare. Otroligt stimulerande. Det jag gillar allra mest med sådana här kurser är att det inte är JAG som är experten och som ska lära de andra – utan vi lär av varandra. Självklart har jag en hel del verktyg i min låda, som jag delar med mig av, men jag fungerar mer som en ledare som leder diskussionen. Jag tror folk underskattar betydelsen av att noga läsa varandras texter, och ge och få feedback. Det är i alla fall så jag har lärt mig att skriva!

Som journalist är det ju så man jobbar hela tiden. Varje text gås igenom, och den redigeras och diskuteras. Man blir van vid att diskutera text och man lär sig snabbt att man inte ÄR sin text, och att den ALLTID kan bli bättre. Där har vi journalister ett försprång, tror jag. Och förmodligen är det en av anledningarna till varför så många journalister också blir författare.

Är ni sugna på att gå en skrivarkurs tycker jag inte ni ska tveka. Det är verkligen ett steg i att komma vidare i sitt skrivande. Inte bara att lära sig skriva, utan att faktiskt komma vidare med sitt manus. Jag fortsätter med största sannolikhet att vara lärare även i höst. Och i sommar, vecka 27, håller jag en intensivkurs. Anmäl dig gärna!

Läst i februari

Februari gick ovanligt fort. Efter en olidligt lång januari så kändes det som att jag knappt hann blinka innan februari var slut. Jag hann läsa en del. 7 böcker allt som allt hann jag med. Undrar om jag fixar mitt mål med 100 i år? Jo, då. Men då måste jag lägga på en rem. Minst 8-9 böcker i månaden måste jag läsa i så fall.

  1. Flickan i den rosa skogen av Helena Dahlgren

Helena och jag är författarkompisar och vi brukar bolla texter med varandra. Det är verkligen en fördel att ha en så otroligt duktig kollega. Hon är helt fenomenal på att skriva. Den här lilla pärlan är en lättläst novell skulle man kunna säga. Kanske för ungdomar, men tycker att den funkar även på vuxna. Handlar om Ella vars pappa tar livet av sig, och om hur Ella tar sig igenom sorgen genom litteraturen och tillsammans med sin familj. Mycket fin och välskriven.

2. Slutet av Mats Strandberg

Den här började jag läsa på redan i höstas. Min dotter läste också. Hon är bara elva, men tyckte väldigt mycket om den. En komet är på väg mot jorden och tiden är utmätt. Vi följer några tonåringar de sista veckorna. Jag älskar ju Mats Strandberg. Tycker att han är en av de bästa i Sverige på att skriva relationer. Här har han ett gäng underbara karaktärer, och kan verkligen frossa i deras inbördes relationer. Och med den annalkande kometen ställs allt på sin spets. Det är oerhört skickligt gjort. Existentiellt, berörande och spännande (trots att vi hela tiden vet hur det ska sluta).

3. Sista ordet av Annika Bergson och Gertrud Dahlberg

Den här historien är skriven direkt för ljud. Författarna är två gamla kollegor till mig från magasinsvärlden. Min gamla chef Amelia Adamo har läst in. Det är mycket underhållande och skruvat från ”min” gamla värld – magasinslivet. Och ja, jag kände igen en hel del också en hel del personer. Det är inte direkt dagens magasinsvärld som skildras, utan den som den såg ut för några år sedan. Utvecklingen har gått så fort, att man läser detta med ett nostalgiskt skimmer. Jag blev väldigt underhållen och skrattade högt flera gånger.

4. Svarta änkan av Johanna Mo

En fotbollsspelare blir mördad, hans gravida fru misstänkt för mordet. Men fler mord sker och det finns likheter. Polisen Jakob Khalil är den enda som ser sambandet. Och häri ligger bokens svaghet. Att de andra poliserna så snabbt avfärdar alla andra spår – känns inte trovärdigt. MEN, bortsett från det så är det mycket spännande, och välskrivet. Jag gillar särskilt karaktärerna. Jakob och flera av kvinnorna i boken, särskilt hans syster. Det ger boken en till dimension och man blir engagerad i personerna. Jag tyckte också mycket om temat i boken, ska inte avslöja för mycket, men det är ett mycket kvinnligt tema. Jag ser fram emot att läsa fler böcker om den mänskliga polisen Jakob.

5. Cold case: Försvunnen av Tina Frennstedt

Tess är en tuff men sympatisk polis med trassligt privatliv (älskar en kvinna, bor ihop med en annan). Hon är chef över Cold case-gruppen och vill väldigt gärna lösa mordet på Annika som försvann i Simrishamn 2002. När en dansk seriemördare börjar härja i Skåne dyker nya spår upp i Annika-fallet. Den här boken tyckte jag väldigt mycket om. Är också imponerad över att det är en debut. Tina kan verkligen sin sak. Det är bra skrivet, spännande, och den komplicerade historien med två fall och två tidsperioder knyts skickligt ihop. Gillar också karaktärerna. Tess och hennes roliga kollega Marie – väldigt bra och underhållande dialog. Det märks att hon bygger upp något långsiktigt här. Mycket planteras som kan skördas i senare böcker. Nästan mest imponerande är skildringen av Skåne som är så långt från schablonen. Mycket bra!

6. Kastanjemannen av Søren Sveistrup

En riktigt ruskig historia där en kvinna hittas mördad på en lekplats. Intill ligger en liten figur, en gubbe gjord av kastanjer och tändstickor. På kastanjemannen hittas fingeravtryck från en flicka som försvann ett år tidigare. Det här är en otroligt spännande, läskig och blodig (ibland äcklig) historia. En riktig bladvändare, i ordets sanna betydelse. Det är drivet, spektakulärt, med många villospår – men ändå på något sätt trovärdigt i sin kontext. Jag kan tro på spektakulära mördare om världsbygget håller, och här tycker jag att det gör det (till skillnad från flera Kepler-historier). Författaren ligger bakom både the Fall och Bron, så det är mycket filmiskt och jag tror och hoppas att det blir film av denna.

7. Sammanbrott av B A Paris

Jag läste ju tidigare Bakom stängda dörrar av samma författare och den var andlöst spännande. Den här är inte riktigt lika bra. Faktiskt rätt seg i början. Men den tar sig, och sista tredjedelen är riktigt spännande. Man anar hur det ligger till, men läser ändå vidare för att verkligen få reda på hur allting hänger ihop. Absolut läsvärd, men inte någon fullpoängare.

Läst i januari

Det blev en hel del böcker i januari också. Mest lyssnade jag. Här är de jag läste i januari! Målet i år, 2019, är 100 böcker. Och vill att det ska bli en blandning av klassiker, romaner, fackböcker – och förstås många spänningsromaner!

  1. Tre timmar av Anders Roslund

Jag minns verkligen när Roslund och Hellström kom med sina första böcker. Jag tyckte att de var så nydanade och spännande. Gillade deras sätt att blanda verklighet med fiktion, det är välresearchat och välskrivet. Det är den här också. Som Roslund skrivit själv, eftersom Hellström tyvärr gick bort. Det är spännande och bra som alltid. Kanske inte lika nyskapande, men stabilt. Tyckte att Tre sekunder var snäppet vassare, men denna var också bra.

2. Och sen var hon borta av Lisa Jewell

För tio år sedan försvann en flicka, när hennes mamma Laurel träffar en ny man och blir förälskad börjar det hända saker. Mannens dotter är nämligen märkligt lik Laurels dotter som försvann. Det här var första boken jag läste av Lisa Jewell och jag gillade den. Det var spännande, välskrivet. Kanske inte jätteöverraskande, jag räknade ut ungefär hur det låg till rätt tidigt. Men läste ändå till slutet med stor behållning.

3. Blindtunnel av Tove Alsterdal

Tove Alsterdal är enligt min mening en av Sveriges absolut bästa spänningsförfattare. Jag har läst alla (utom en möjligen) och tycker att hon är fantastisk! Det som är bra är att hon berättar historier som man lär sig något ifrån. Det är internationellt och det är nutidshistoria. I denna, Blindtunnel, handlar det om Sudetenland och hur tyskarna fördrevs. Det här var inte hennes bästa, men Toves lägstanivå är så hög att jag ändå rekommenderar den. Själva gåtan var inte så märkvärdig, men väl det historiska.

4. Feministfällan av Nina Åkestam

Jag har varit feminist de senaste 25 åren. Det är en självklarhet för mig. Jag har också varit en aktiv feminist. Har själv skrivit en bok om jämställdhet och varit med i många feministiska debatter, både skrivit debattartiklar och debatterat i tv och radio. Jag läser också väldigt mycket om jämställdhet, genus och feminism. Men något har skavt de senaste åren. Diskussionerna mellan feminister har varit väldigt hård. Det var den förr också, men nu på ett annat sätt. De hårda orden mellan feminister gränsar i dag ibland till hat och hot. Och har känts ganska olustig. Jag minns när jag trevande tog mina första feministiska steg. Jag kunde verkligen inte allt, och hade inte tänkt klart kring alla frågor. Jag var till exempel inbjuden hem till Suzanne Osten för att träffa gamla Grupp 8. Vi unga feminister blev mycket väl mottagna och vi hade ett mycket vänligt, inkluderande och konstruktivt samtal. När jag ser hur nya feminister, eller ”fel” feminister behandlas i dag i trådarna vill jag bara gråta, och tackar gudarna för att jag blev feminist i början på 90-talet istället för nu. Nina Åkestam har skrivit en mycket viktig bok som påminner om den viktiga kampen, och går igenom de fällor feminismen tenderar att falla i.

5. Svinstian av Susanne Schemper

Jag lyssnade på Susanne Schempers debut, Osynlig närvaro, förra året, och gillade den. Därför lyssnade jag på hennes andra, Svinstian. Jag kan uppskatta enklare thrillers – och då menar jag inte enklare i negativ bemärkelse. Båda Susannes böcker är mindre draman, med färre personer, ur ett begränsat antal perspektiv, rätt lågmälda men ändå fängslande spänning. Dessutom är de inte så långa. Tycker ofta att författare krånglar till det. Här är det relationerna som står i centrum, och det är det lilla livet, och det är riktigt bra. Hon är mycket bra på relationer.

6. Hjärnstark av Anders Hansen

Jag älskar ju träning. Det är en stor del av mitt liv. Tränar framför allt styrketräning, 4-5 gånger i veckan, varav två gånger med PT. Dessutom är jag gymnastikledare för en tävlingstrupp flera gånger i veckan. Jag är alltså redan frälst. Men det var ändå otroligt intressant att läsa den här omtalade och hyllade boken. För träning ger så mycket mer än en frisk och stark kropp. Det gör dig smartare, mindre stressad – och viktigt för mig som författare – ökar kreativiteten.

7. Kallocain av Karin Boye

Karin Boyes klassiska dystopi om en framtidsvärld där alla människor hör till staten. Leo Kall är en trogen medborgare som lyckas uppfinna en drog som får människor att avslöja sina innersta tankar och drömmar. Perfekt, då kan staten hitta och förgöra illojala tankar och idéer redan innan de hunnit sättas i verket. Det här är en fantastisk bok. Klassiker av en anledning. Att den är skriven innan Orwells 1984 är fascinerande (den skrev 1940). Och trots att den är gammal så känns den så modern och är väldigt lättläst. Spännande, förtätad med så mycket undertext. Åh, vad jag önskar att jag kunde skriva så här!

Ja, det blev 7 böcker i januari. En bra bit mot mitt mål på 100 böcker.

Läst i december

Ja, som ni ser har mitt bloggande nästan helt dött … Det berodde på framför allt två saker. 1. Bloggen var så otroligt seg, tog lång tid att ladda upp – men det tror jag faktiskt att jag har fixat nu! 2. En otroligt intensiv jobbperiod.

Vad har jag då gjort? Jo, de senaste månaderna har jag:

  1. Översatt min första bok (tog otroligt lång tid, men var väldigt kul och lärorikt). Berättar mer när utgivningen börjar närma sig.
  2. Redaktörat min första skönlitterära bok – en deckare som kommer i vår, berättar mer sen. Det har varit mycket jobb, men också väldigt givande, kul och lärorik.
  3. Lektörsläst flera, flera manus. Ja, det hör av sig allt fler aspirerande författare med sina manus till mig och jag har lektörsläst flera. Jag har också hjälpt till med redigering av några manus (men inte lika omfattande bearbetning som det jag gjorde med boken som kommer ut i vår).
  4. Skrivit på min egen bok – ja, inte så mycket som jag hade velat. Men jag avsatte två hela veckor till att skriva OM – helt från början – och hann faktiskt en tredjedel.
  5. Har skrivit synopsis och ett kapitel på fjärde boken (!). Ja, faktiskt. En idé jag fick i somras, som jag tror väldigt mycket på och som jag verkligen ser fram emot att skriva.
  6. Har dragit igång en skrivarkurs – nu håller jag skrivarkurs i hur man skriver spänning på Skrivarakademin på Folkuniversitetet för nio härliga personer varannan tisdag. Jättekul!
  7. Startade ett bokinstagramkonto där jag tipsar om bra böcker – följ gärna @rebeckas_boktips
  8. Läste och lyssnade på en massa böcker.

Ja, så det blev inte mycket tid att blogga. Men nu tänkte jag göra ett försök igen. Här kommer en sammanfattning av det jag läste i december:

  1. Svälten av Magnus Västerbro

Det här är en oerhört intressant fackbok, om de svåra åren i mitten av 1800-talet då det rådde svält i Sverige. Om hur krisen hanterades, och hur den här händelsen påverkade Sverige och vad det fick för konsekvenser. Bland annat var det en av de orsaker till att nästan var fjärde svensk utvandrade under de närmaste 50 åren. Det mest intressanta är de paralleller man kan dra till nutiden. Och hur skört vårt samhälle är, och hur lätt det är att göra om samma misstag. Väldigt bra. Och vann välförtjänt Augustpriset 2018.

2. Allt är en konspiration av Kent Wern

Jag är väldigt fascinerad och skrämd av högerextremismen som breder ut sig inte bara här i Sverige utan över stora delar av världen. Mycket av deras tankevärld springer ur en massa föreställningar om ”judarnas kontroll av världen”, att det är en liten klick som typ ligger bakom allt som händer, inklusive 9/11, chemitrail osv. Här får man förklaringen och ursprunget till en rad konspirationsteorier – och det är väldigt intressant.

3. Har du ingen humor av Katarina Wennstam

Katarina är ju en fantastisk person, aktivist (influencer i dess sanna betydelse) och författare. Jag har läst allt av henne, och var förstås tvungen att läsa även denna. En liten skrift med samlade tankar kring feminism och jämställdhet. Inget nytt, men en sån bok man vill sätta i händerna på alla tonåringar.

4. Din vän Forsete av Christina Erikson

En läskig deckare, med otäcka psykopater. Låter kanske lite slitet. Men det här var oväntat bra och nyanserad. Jag gillade verkligen karaktärerna, även om det var otäckt och sadistiskt. Och det märks att författaren kan en hel del om psykopater, för man lärde sig en del.

5. Fettpärlan av Guy de Maupassant

En av mina favoritklassiker som jag nu läste om. En oerhört bra liten novell som säger så otroligt mycket om hyckleri och vad godhet är. Oerhört skickligt skriven.

6. Vintereld av Anders de la Motte

Jag har läst alla Anders årstidsböcker (och några av hans andra). Tycker han är väldigt bra på att skriva thrillers. Det är spännande, drivet, bra karaktärer och en ruggig stämning. Gillar verkligen!

7. Bränn alla mina brev av Alex Schulman

Den här boken var en sann njutning att läsa. En riktigt bra bok, som berörde mig på djupet. Alex gör det så bra! Om hans mormor och morfar och en hemlighet som länge varit dold. Och om ett raseri som kanske har gått i arv och påverkat generationerna än i dag. Det blir ännu mer intressant när morfadern är den kända Sven Stolpe och hemligheten är en förbjuden kärlek mellan Stolpes fru Karin och Olof Lagercrantz. Jag har ju läst en del Stolpe och vet mycket väl vem han är. Och Olof är ju en känd medieman, och dessutom är jag släkt med honom (pappa till David Lagercrantz). Det är så fint skrivet och historien går rätt in i mig. LÄS!

8. Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

Förmodligen årets bästa bok. Och då var Bränn alla mina brev riktigt, riktigt bra. Detta är en debut, och jag är så djupt imponerad! Det är så fint skrivet, en spännande och berörande historia, en intressant miljö och spännande karaktärer, sådana som inte syns och hörs i litteraturen i vanliga fall (hemtjänstpersonal). Var helt tagen av den här boken. Rekommenderas verkligen!

8 böcker i december alltså. Och totalt 101 böcker under 2018. Mål för nästa år blir minst 100 böcker igen.

Läst i november!

Ja, det blev en ordentlig läsmånad i november också. Mycket tack vare alla ljudböcker jag hinner lyssna på under dötiden då jag INTE kan sitta i fåtöljen och jobba.

Annars är jag fullt upptagen nu med att översätta en bok, lektörsläsa manus, samt redigera andras böcker. Jag ska också snart ge mig i kast med en stor omarbetning av mitt egna manus. Ja, för det är fortfarande inte tillräckligt bra. Eller – det kan bli så otroligt mycket bättre. Och det går inte att ge ut halvdanna böcker nuförtiden. Konkurrensen är för stor. Så jag ska verkligen ge det en ärlig chans och skriva om allt igen, från början. Kommer ta tid, men jag tror att det är värt det.

Vad jag INTE hunnit mer är att fixa den här plattformen … har inte råd att anlita någon just nu, och har inte hunnit ta tag i det själv. Ligger lågt med bloggandet så länge.

Här är böckerna jag läste i november:

  1. Den mörka ängeln av Ellie Griffiths
    Har inte läst så mycket av den här författaren. Men hört så otroligt mycket gott. Det här är en serie om rättsarkeologen Ruth som hjälper polisen att lösa brott. Det är spännande med den miljön, mycket kultur och historia. En riktig mysdeckare. Och inte särskilt blodig eller nagelbitande, mer fokus på relationer. Tycker inte riktigt att själva gåtan var så märkvärdig, men däremot är Griffiths en skicklig författare och puttrar på väldigt trevligt.

  2. Dvalan av Camilla Grebe
    Jag tyckte ju oerhört mycket om Husdjuret (som vann pris förra året som bästa kriminalare). Den här är en lös fortsättning med delvis samma persongalleri. Det är mycket skickligt skrivet. Mörkt, många perspektiv och historier som vävs ihop på ett snyggt sätt. Ett väldigt bra hantverk. Camilla har också ett bra språk och ett framåtdriv, utan att tappa på gestaltningen och trovärdigheten. Jag tyckte mycket om även denna. Kanske inte lika mycket som Husdjuret och det kan bero på att jag så snabbt kom på hur det låg till. Det förstörde verkligen inte boken, men jag hade nog önskat att jag hade fått bli lurad ett tag till. Annars imponeras jag också av hur Camilla jobbar med tematik, något jag också försöker göra i mina böcker. Hon är otroligt skicklig på det.

  3. Nej och åter nej av Nina Lykke
    Ingrid och Jan har varit gifta länge. Men när Jan får ett nytt jobb och samtidigt inleder en relation med den yngre kollegan Hanne förändras allt. Jag fullkomligt älskade den här boken! Det är en pricksäker satir över den moderna människan som vill ha allt och har alldeles för mycket tid för att tycka synd om sig själv. Det är så otroligt bra skrivet, och jag fnissade högt så många gånger under lyssningen (för den här lyssnade jag på). Jag kan verkligen rekommendera den här boken!

  4. Lazarus av Lars Keppler
    Det blev ju sån otrolig hype kring den här boken. Man såg den överallt, så trots att jag inte har läst alla Kepplers böcker så kände jag mig tvungen att läsa denna. När jag läste den påmindes jag om varför jag inte fortsatte med Keppler. Visst, det är oerhört skickligt skrivet, det är spännande, fascinerande och svårt att sluta lyssna. Men det är samtidigt så fruktansvärt blodigt, äckligt med allt omotiverade övervåld. Och det är egentligen inte det jag vänder mig mest emot, utan det är alla logiska luckor som gör att man bli vansinnig. Jag tror att det är tre eller fyra Keppler jag har läst tidigare. Vissa har jag ändå tyckt om, som Sandmannen, medan andra har varit så världsfrånvända att jag bara stört mig (som Paganinikontraktet). För att inte få alla Keppler-fan på mig så måste jag förklara mig: Jag KÖPER at detta är fiction, att det är en sagovärld. Jag behöver verkligen inte socialrealism. Men här, det är så många människor (och poliser!) som slaktas, och ändå ska en ensam polis lösa detta. Jag köper ondskan och allt makabert, men det är orimligt att inte hela insatsstyrkan sätts in när så många oskyldiga människor dör till höger och vänster.

  5. Skuggans lag av Simon Häggström
    Jag har fått ett nytt uppdrag. Jag är redaktör för Simon Häggströms första roman. Jättekul! Därför ville jag förstås läsa hans två tidigare fackböcker. Simon är polis och jobbar mot prostitution och människohandel och den här boken ger en unik inblick i den här världen. Det är mycket bra skrivet och man blir verkligen berörd. Jag skulle önska att alla läste de här böckerna, för efter att ha gjort det så kan jag inte förstå om man fortfarande tror på myten om den glada horan, om prostitution som en jämställd transaktion eller tror på ”snälla” torskar. Simon förklarar vilket fruktansvärt övergrepp det är att köpa sex av en annan människa. Och jag är så glad att han tycks nå ut till så många.

  6. Orkidépojken av Helena Dahlgren
    Att Helena skriver som en gudinna visste jag redan. Hon har ett fantastiskt språk och är fenomenal på att skapa stämning, gestalta känslor och skeenden. Det här är en riktig liten pärla, både en uppväxtskildring och lite av en skräckis. En ung kvinna försvinner i Tyresö.

  7. Nattstad av Simon Häggström
    Så läste jag den andra boken av Simon. Precis lika bra. Och det var inte alls en upprepning från förra boken. Tvärtom var detta en fördjupning. I den här har han besökt Rumänien, varifrån de allra flesta prostituerade kommer ifrån. Och om det fanns några tvivel på att det de gör är ”frivilligt” så är de definitivt borta. De hatar det de gör, men alternativet är ännu värre. Simon intervjuar också en hallick, en människohandlare, och det blir riktigt nyanserat. Man förstår att även männen i Rumänien är offer, förstås inte på samma sätt som kvinnorna, men ändå. Den riktiga skurken är kanske inte människohandlaren, utan orättvisorna i världen och förstås de som utnyttjar systemet: torskarna. Läs!

    Totalt sju böcker blev det under november. Och jag är nära mitt nya mål om 100 böcker i år. Det tror jag faktiskt att jag klarar.

Manusinskick till förlag

Ja, min blogg strular något enormt! Min it-snubbe till man har lovat att kolla på det, men säger samtidigt att det inte riktigt är hans område (han jobbar med BI (business intelligens). Men, något måste göras. För det här verktyget fungerar verkligen inte! Och det är också därför jag inte uppdaterar bloggen … Men stay tune, jag ska försöka lösa det – och blogga mer!

Fick en fråga om att skicka om samma manus igen till förlag – och mitt enkla svar är JA! Självklart! Har du bearbetat ett manus som blivit refuserat kan du absolut skicka in det igen, under samma namn och titel. Det visar bara förlaget att du tar till dig feedback och är beredd att jobba om.

När vi ändå är inne på ämnet: Jag har ju jobbat en del på förlag på sista tiden – och där lektörsläst ett stort antal manus som skickats dit. Jag har också på senare tid tagit mig an att lektörsläsa privatpersoners manus, alltså INNAN de skickas till förlag.

Det är väldigt intressant och jag lär mig mycket. Slående är att författaren ofta tror att hen är klar. Men sällan är det. Enligt mig. Det kan vara en författare som verkligen KAN skriva. Som HAR en bra historia. Men manuset är långt ifrån färdigt. Det smärtar mig, men jag säger som det är, det här kan verkligen bli något, men skicka inte in det ÄN. För skickar du för tidigt kommer du få nej. Det kan jag lova dig. Det är så sjukt svårt att passera nålsögat. Jag vet. För jag har suttit på andra sidan och hört förlagen resonera. Det är en enorm investering att ta sig an en okänd författare. När de ser att manuset har potential, men att det kräver väldigt, väldigt mycket jobb är det enklare (och förmodligen) lönsammare, att tacka nej. Därför är verkligen mitt råd att INTE skicka in för tidigt. Läs böcker, många böcker. Låt ditt manus vila, läs det sedan igen – håller det verkligen? Håller varje del? Ser det snyggt ut? Håller varje kapitel – alltså behövs verkligen alla kapitel, driver varje kapitel historien framåt? Är karaktärerna trovärdiga? Svåra frågor, jag vet! Men låt någon som kan läsa och ge dig en ärlig utvärdering göra det. Och tyvärr, vänner eller släkt hör inte dit.

Slarva inte bort ett bra manus genom att skicka in det för tidigt!

Men om du skickar in ett manus du har bearbetat, som du redan har skickat in, påpeka det! Det är något bra! Men bara om det nya manuset verkligen har förbättrats.

Läst i oktober!

Det blev en del läst i oktober också. Nu var det inte lika många böcker som var måste-böcker (även om alla måste-böcker också har varit kul läsning). Dock har jag lyssnat på rätt mycket. Jag har suttit och skrivit en hel del. Och haft en del frilansuppdrag. Och så fick jag hoppa in som vikarierande redaktör på ett förlag – Harper Collins. Så många ljudböcker, till och från jobbet, under träningen, under hundpromenaderna och så vidare. Men även en del lästa.

Här är böckerna som blev läsa under oktober (totalt 9 stycken):

  1. Eldslandet av Pascal Engman
    Jag läste ju Pascals debutbok Patrioten då den var nominerad till Årets deckardebut, priset jag var ordförande för. Och jag var nyfiken på hur hans uppföljare var. Det här är början på en ny serie, med huvudkaraktären Vanessa Falk, och jag tycker att det verkar mycket lovande. Mycket action, bra karaktärer, väldigt bra driv. Tycker också att Pascal har utvecklats och mognat som författare. Den första var lite spretig, och en del nybörjarmissar. Den här kändes mer ”färdig”. I den här boken rånas klockbutiker. Och flyktingbarn försvinner. Samtidigt handlas det med organ i en nazistisk by i Sydamerika. Så klart finns det ett samband!
  2. Nuckan av Malin Lindroth
    Den här hade jag velat läsa sen den kom ut. En mycket intressant essä om hur det är att leva som ensamstående kvinna, inte som den självvalda singeln a la Sex and the city, utan att vara den som aldrig blev vald. Malin Lindroth vill reclaima ordet nucka. Ta tillbaka det fulaste namnet och tvätta skammen ur det. Det här är väldigt bra skrivet, mycket intressant, naket och ärligt. Också initierat och kunnigt om historien. Bra resonemang kring kärnfamiljsnormen och synen på singellivet – och skillnaden mellan ensamstående kvinnor och ensamstående män.
  3. Fruktans hus av Mats Ahlstedt
    Den här läste större delen av i september, inför ett samtal med Mats på scen. Dock hade arrangörerna gett mig hans tidigare bok så det var först några dagar innan mässan jag fick reda på att han också hade kommit med denna – den kom ut precis runt Bokmässan. Så började direkt på den när jag lyckades få tag på den. Men hann tyvärr inte läsa klart innan vårt samtal. Men avslutade den några dagar efter Bokmässan. Mats är otroligt produktiv och jag tycker att han skriver bra. Han väljer viktiga ämnen och har många bra kvinnliga karaktärer. Här handlar det mycket om utsatta unga kvinnor på behandlingshem.
  4. Drottningens juvelsmycke av C L Almqvist
    I min bokklubb hade vi valt den här boken. Jag läste den första gången när jag läste litteraturvetenskap på universitetet i mitten av 90-talet. Att jag redan hade läst den gjorde att jag trodde att det skulle bli lätt. Jag mindes att jag hade tyckt väldigt mycket om boken. Men. Det var faktiskt rätt tungt att läsa den. Mycket svårare än jag mindes det. Det är fortfarande en fantastisk historia om motsägelsefulla Tintomara som förtrollar både män och kvinnor och som är en mycket tidig ”hen” – man vet inte riktigt om hon är man eller kvinna. Ond eller god. Svart eller vit. Historien utspelar sig i kulisserna till mordet på Gustav III på maskeradbalen på operan. Otroligt vackert språk. Vacker och dramatisk historia. Men rätt tung att läsa.
  5. De sista rummen av Inger Frimansson
    Har länge velat läsa mer Inger Frimansson, så valde hennes senaste. Det här är mycket skickligt. En kvinna vaknar upp på ett hotell, men hon minns inte hur hon hamnat där eller vad hon heter. Hotellet är inget vanligt hotell. Det går inte att lämna och befolkas av en rad mystiska och sorgliga varelser. Kvinnan som av en av de andra gästerna får namnet Viol är journalist och försöker ta reda på vad som hänt och vad det är för slags hotell. Det är mörkt, suggestivt, läskigt.
  6. Det som göms i snö av Carin Gerhardsen
    Det här är verkligen en bok i min smak. Människor krockar med varandra, saker händer som får konsekvenser och nya saker sätts i rörelse som får nya konsekvenser. Det börjar med ett möte på en ishal väg på Gotland. En bil kör över kanten ner i en ravin. Mannen i bilen dör, men hittas inte förrän efter fyra dagar. Fyra år senare bubblar dessa händelser upp till ytan igen av olika skäl och en kedjereaktion sätt igång som får omvälvande konsekvenser. Det är en intrikat historia och det är inte säkert vem som är ond och vem som är god. Det finns ett fint systerskap i boken och jag gillar karaktärerna. Några logiska luckor störde, men helheten är ändå så briljant.
  7. Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg
    En bok som de flesta trodde skulle bli nominerad till Augustpriset och som verkligen förtjänade det är Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis. Det är en fantastisk roman. Berättad ur en styckmördad kvinnas perspektiv. Det är en sorglig historia som rullas upp allt eftersom och hela tiden återkommer till det där fruktansvärda slutet i skogen där en man tar sig rätten att strypa henne och därefter gröpa ur henne, göra sig av med hennes huvud och stycka hennes kropp i delar och placera dem i två resväskor. Det handlar om hennes tragiska och, som hon själv ser på det, förutbestämda liv som trasig narkoman och prostituerad. Om hennes mamma, frånvarande pappa, hennes bror Eskil som dog ung i en drunkningsolycka. Om hennes stora kärlek och de två barnen hon tvingades lämna ifrån sig. Eller rättare sagt, ett barn blev tagen från henne. Med det andra hade hon redan gett upp om sig själv och därför ville ge bort direkt vid födseln så att dottern skulle slippa ”smittas” av henne. Identiteten på mannen som dödar henne är helt oviktig, han är bara en av flera män som hatar kvinnor. Det här är hennes historia. Hon som är viktig och lyfts fram. Jag som läst de flesta böcker om Catrin da Costa-mordet ser flera likheter. Och den parallellen ger förstås boken för mig ytterligare en dimension (har verkligen grottat ner mig i det fallet). Men framför allt är det språket som fångar mig. Trots det fruktansvärda ämnet är det så oerhört vackert skrivet. Så precist och njutningsfullt att läsa. Och det är väl den enda lilla invändning jag har mot den här boken. Att en berättelse om en mördad, våldtagen och styckad kvinna är så estetiskt perfekt. Det skaver lite. Och samtidigt är jag grymt imponerad och tagen.

  8. Allt för vågorna av Sofia Edgren 
    Allt för vågorna av Sofia Edgren (ja, det är min syster) är en fantastisk fin liten bok om vänskap, vågsurfing och val i livet. Sofia berättar historien om Jens och Peter som sa upp sig från sina framgångsrika jobb för att leva sin dröm och jobba med sin passion – surfing. De startade Surfakademin 2006 och det gick spikrakt uppåt. Det här handlar om deras filosofi, om att inte tävla, om att våga släppa taget och vara sann mot sig själv. Men ställer också svåra frågor om när passionen blir ett beroende, om vad man väljer bort och hur man behåller sig själv och sin innersta kärna när framgångsvågen kommer. En mycket inspirerande historia, filosofisk och klok och fint skriven. Jag har följt Sofias väg med den här boken, vet hur mycket hon jobbat med den. Vi har varit på skrivarresor ihop, och suttit med våra respektive manus. Otroligt givande och kul att få läsa det färdiga resultatet. Det är mycket läsvärt. Jag som aldrig har surfat kan ändå ta till mig filosofin bakom, och blir förstås taggad av tanken på att våga följa sin inre våg. Något jag själv gjort/gör när jag för drygt ett år sedan vågade säga upp mig för att satsa på min passion: att skriva böcker.

  9. Bilder av henne av Karin Slaughter
    Andrea är med sin mamma Laura i ett shoppingcenter där en man plötsligt attackerar och skjuter två personer. Andrea fryser till is, men hennes mamma går till attack och avväpnar mannen. Sättet hon gör det på väcker frågor. Det är iskallt och professionellt. Det är fler som har sett vad Andreas mamma har gjort, och snart får Laura besök från sitt förflutna och Andrea tvingas fly. Hon flyr och försöker ta reda på vem hennes mamma egentligen är. Jag älskade ju Karin Slaughters De vackraste. Det här är lite i samma stil, det är bra och det är spännande, men det inte riktigt lika bra. Jag tycker emellanåt att det är lite segt och att hon upprepar sig. Hade den här boken strukits med cirka 100 sidor och förtätats hade det varit en riktig fullpoängare. För Karin Slaughter är alltid en skicklig författare. Så också i denna bok.