Jag har läst din bok …

Det är ju alltid roligt att höra den meningen. Jag är förstås otroligt tacksam för varje person som har läst! I går, vid en släktsammankomst, hörde jag det flera gånger.

Men jag har funderat mycket på den meningen. För jag har aldrig kommit på vad jag ska svara. Ofta säger jag något meningslöst som ”åh, vad kul” eller ”roligt att höra” eller ”hm, spännande”. En sak jag ALDRIG svarar är: ”Vad tyckte du?”

Det törs jag inte. Jag är rädd att göra den andre personen obekväm. För tänk om den tyckte att boken var usel? Jag tror att jag skyddar mig själv också. Jag vill liksom inte höra, mellan raderna, att personen tyckte boken var dålig. Så jag släpper ämnet väldigt snabbt. Börjar prata om annat.

Egentligen gäller detta bara när det handlar om människor jag känner. För det är bara vänner och släktingar som säger så. Kanske är det så att de tycker att det är lite jobbigt, precis som jag? De kanske inte heller riktigt vet vad de ska säga. Ska de vara översvallande? Kritiska? Neutrala? Brutalärliga? Recensera boken? Komma med konstruktiv kritik?

Det är precis tvärtom när det är okända som berättar för mig att de har läst boken. Då får jag alltid ett omdöme. De säger aldrig bara ”jag har läst boken”.

Vad ska jag egentligen svara nästan gång någon säger ”Jag har läst boken”?

Refuseringar

a-professional-writer-is-an-amateur-who-didnt-quit

Ett ämne som intresserar de allra flesta skrivande människor är refuseringar! Icke-skrivande människor blir ofta förvånade när jag berättar att jag har blivit refuserad. Skrivande människor blir det inte. För de vet att de allra, allra flesta författare någon gång har blivit refuserad. De flesta mer än en gång, vissa otroligt många gånger.

Att blir refuserad hör till!

Därför tänkte jag nu (igen, för jag har skrivit om det förr) ta upp min egen refuseringshistoria, samt lite allmänt om refuseringar. Jag hoppas att du som läser ska få hopp! I stort sett varenda stor författare har någon gång blivit refuserad. De som har blivit författare, är de som inte gav upp när de fick sina refuseringar.

 

Första utkastet av Den åttonde dödssynden blev klar redan sommaren 2012. Samma höst skickade jag in den till 6–7 förlag. Alla tackade nej. Dock fick jag från nästan allihopa väldigt fina och utförliga lektörsutlåtanden.

Självklart svider det när man får nej, men jag har läst på så pass mycket, pratat med många i branschen och vet hur otroligt få som får ja, så jag var inte särskilt knäckt. En av mina författarvänner förklarade på ett tidigt stadium att man ska vara djupt tacksam om man får ett lektörsutlåtande (istället för ett standardiserat tack, men nej tack). Hon sa att det kan ses som förlagets första utsträckta hand, det är inte ett nej, utan början på en kommunikation. Hon sa också att många förlag vill se vad den aspirerande författaren gör med den där feedbacken. Det säger ju något om en person hur den hanterar konstruktiv kritik. Det kanske inte är lika lockande att jobba med en författare som tycker att varje bokstav och kommatecken i sitt manus är absolut nödvändigt, och att ingenting får ändras (jo, det finns genier som säkert kan skriva den perfekta boken från början, men de är försvinnande få. Jag skulle ändå uppskatta att 99% av alla manus behöver redigering).

Jag fick som sagt nej, men bra feedback, från cirka 6–7 förlag. Med min väns ord i öronen tackade jag så hemskt mycket för att de tagit sig tid att läsa och för den konstruktiva kritiken. Sommaren 2013 bearbetade jag om manuset utifrån det jag tyckte kändes relevant i förlagens kritik (man behöver absolut inte ändra något som inte känns bra). Hösten 2013 skickade jag in det omarbetade manuset. Hela hösten hann gå, men till slut svarade Norstedts (som tackade nej i första vändan) ja.

För en tid sedan läste jag i tidningen Skriva om hur många manus förlagen får. Jag minns att Norstedts då svarade att de får ungefär 2000 manus om året. Av dessa får 20 utförliga lektörsutlåtanden och 4 av dem blir utgivna. Det såg ungefär likadant ut på de andra förlagen. Så med det i bakhuvudet kände jag mig väldigt nöjd med mina många fina lektörsutlåtanden, även om det var refuseringar.

Så tänkte jag avsluta det här inlägget med lite uppmuntran! Det här är en lista på framgångsrika författare som har blivit refuserade – som jag har hämtat från Elisabet Norins handbok: Tre enkla regler finns inte – en romanskola (Isaberg förlag):

Astrid Lindgrens manus till debuten Pippi Långstrump blev refuserad av Bonniers.

Johan Ajvide Lindqvists succéroman Låt den rätta komma in blev refuserad sex gånger innan Ordfront sa ja.

JK Rowlings Harry Potter blev refuserad av mellan nio och femton förlag…

Stephen King fick ihop 84 refuseringsbrev innan en tidning köpte en novell av honom (läs om det i hans fantastiska Att skriva)!

Fler som blev refuserade: Agatha Christie, George Orwell (Animal Farm), Zadie Smith (Vita tänder), James Joyces (Dubliners), Fredrik Forsyths (Schakalen).

Även de största har blivit refuserade!

Hur går det?

Jag fortsätter att skriva varje dag. Försöker anteckna varje kväll hur många tecken jag har fått ihop under dagen. Just nu bryr jag mig inte så mycket om kvalitet. (Kanske låter märkligt 😉 Men, det viktigaste för mig nu är att komma vidare i historien. Skriva klart. Det innebär att jag inte sitter och väger varje ord på guldvåg. Jag tänker i scener. Driver historien framåt med hjälp av scener som alla är fullspäckade av händelser som är viktiga för historien. Ingen scen ska vara en transportsträcka. Ingen dialog ska vara obetydligt. Allt ska leda berättelsen framåt och jag vill att historien ska bli ”tät”.

Det har gått fortare än vad jag trodde att skriva första versionen. I går fick jag ur mig hela 17 000 tecken! Mitt mål är ju 10 000 tecken om dagen. Ibland blir det inte mer än 4 000, men eftersom jag då och då kommer in i ett extra bra flow och kan komma upp i 20 000 tecken, så gör det inte så mycket att vissa dagar blir sämre.

Mitt första mål var att skriva klart ett utkast till sommaren. Det målet har jag nu reviderat, mitt första utkast ska bli klart redan i april. Och sedan ska jag bearbeta det under maj, och så ska det vara färdigt för förläggaren att läsa + ett antal testläsare i juni.

Då måste jag upp i minst 400 000 tecken. Nu har jag nästan skrivit 300 000. Så planen ser ut att hålla!

Mitt skrivarflow just nu gör att jag ligger efter med allt annat, all administration. Jag har ingen som helst lust att fixa med kvitton, skriva fakturor, boka bokmässa och så vidare… Saker jag borde ta tag i. Jag vill bara skriva!

Om att leva sitt drömliv

drömliv

Nu har jag varit tjänstledig för att skriva på heltid i en och en halv månad. Varje dag tänker jag på hur fantastiskt det är. Det har fått mig att tänka mycket på hur vi väljer att leva våra liv. Kan man göra bara saker man själv tycker är roliga? 

Nej, det går inte. Livet består också av en massa mindre roliga sysslor. Man kan inte bara göra roliga saker, eller det man vill, just för stunden – det krävs en himla massa hårt och tråkigt arbete också. Men om man vänder på det och istället frågar sig: Vad vill du uppnå? Vad vill du göra med ditt liv? Jag kan ärligt säga att jag i så fall just nu lever mitt absoluta drömliv. Det låter kanske klyschigt och töntigt. Och lite frälst. Men det är sant. Det har tagit tid att komma hit, ja, och jag har gjort en massa omvägar på vägen, men jag har nog ändå alltid haft ett hum om vart jag ville. Drömmen om en familj och drömmen om att skriva har jag till exempel alltid haft.

Men jag skulle bli nästan 40 år innan jag vågade formulera vad jag faktiskt ville och drömde om. Då skrev jag ner några mina tankar. Jag drömde inte fritt, utan jag funderade på vad som gjorde mig glad i vardagen. Vad drömde jag om, och vad gjorde mig lycklig? Det i kombination borde leda till ett lyckligare liv. Så tänkte jag.

Min lista över det som gör mig lycklig:

  1. Vara mycket med min familj.
  2. Skriva och ge ut en bok, allra helst: bli författare och skriva och ge ut flera böcker.
  3. Ha hund.
  4. Bli stark.
  5. Träna barn i gymnastik.
  6. Läsa mycket.

Det här sammanfattar mina drömmar och det som gör mig lycklig. När jag hade skrivit ner det så insåg jag att det verkligen inte var ouppnåeliga mål. Jo, kanske det där med att bli författare… Men, om andra lyckats, så varför skulle inte jag kunna? Jag måste ändå försöka. Jag började inse att jag bara har ett liv. Jag måste fylla det livet med det som ger mig mest. Göra mer av det. Satsa på det. Ge mig själv åtminstone chansen att få leva mitt drömliv. Och det är det jag har gjort under de senaste åren.

Om vi går igenom varje punkt för sig:

  1. Min familj har alltid varit viktig för mig, och jag har alltid prioriterat dem. Men jag har också jobbat mycket. I perioder, väldigt, väldigt mycket. Den här pausen nu, där jag enbart skriver på heltid (utan något annat jobb) i fem månader ger mig möjligheten att vara ännu mer med min familj. Och det har känts otroligt bra. Men det handlar också om att alltid prioritera familjen. Det betyder att jag väljer att vara hemma med dem, framför att gå på fester, bio, träffa vänner och så vidare. Ja, jag är inte supersocial. Jag har prioriterat. Min familj är viktigast. Det är en relation jag ska ha resten av mitt liv. Dessutom gör det mig lycklig att vara här hemma med dem.
  2. Författardrömmen var den svåraste och den som kändes mest ouppnåelig. Jag var ganska ödmjuk och försiktig när jag skrev den till en början. Men jag gav ändå drömmen möjlighet att bli sann, bland annat genom att ta den på allvar, ge mig själv tiden att skriva. 4 timmar varje semesterdag. Plus att jag investerade i flera skrivarkurser (går just nu min femte kvällskurs). Jag vattnade alltså min dröm med så mycket näring jag kunde, gav den alla möjligheter jag hade att växa sig stark. Och så delade jag upp drömmen i många små delmål: Mitt första mål var att över huvud taget skriva klart ett manus. När jag hade gjort det ökade jag på till att vilja bli utgiven av ett förlag. När jag blev det, och den blev såld till fem länder, började jag våga drömma om att kanske kunna skriva fler böcker och på sikt, kanske, kanske, kunna leva på att skriva (dock inte enbart, för det vågar jag ännu inte drömma om riktigt). Men jag fattade beslutet att ta pengarna från utlandsförsäljningen och ge mig själv chansen att skriva på heltid i fem månader. Dels för att se hur det skulle vara, dels för att se vart det kunde ta mig. Hittills har det varit fantastiskt! Jag har nästan skrivit klart första utkastet till nästa bok. Jag börjar tro att det kan bli en till bok. Sedan får vi se hur den mottas. Jag är ändå glad att jag kommit så här långt. Tänker att nu är nu och just nu lever jag min dröm.
  3. Hund! Jag hade hund när jag växte upp. Och jag älskade att ha hund. Att ha hund svetsar samman en familj, en hund ger så mycket kärlek. Och en hund gör att man kommer ut i naturen, får motion, frisk luft, ett sundare liv. Vår valp är nu 10 månader och i mitt nya skrivarliv går jag en timme varje morgon med henne. Det är en så enkel källa till glädje och hjälper mig att få en rutin i mitt skrivarliv.
  4. Stark! Jag är gammal gymnast,men var aldrig någon stjärna, men älskade att kunna göra häftiga grejer med min kropp (volter, flickisar och så vidare). Jag har tränat mycket tidigare i mitt liv, men tappade det till viss del när jag fick mina barn. Jag har alltid velat bli stark. För drygt ett år sedan tog jag tag i den här drömmen och tränar sedan dess med PT tre dagar i veckan. Ja, det kostar. Men jag snålar in på annat. Det här är viktigt för mig, och jag satsar på det. Och jag kan ärligt säga i dag att jag är superstark! Och det är en fantastisk glädje att känna att kroppen är stark och orkar. Det har också gett mig självförtroende och en acceptans för min kropp. Som många kvinnor har jag tidigare haft komplex och känt mig tjock, inte tyckt om min kropp. Så är det inte längre. Jag tycker om min kropp nu och imponeras av vad den kan göra. Inom träningen sätter jag upp flera delmål som jag tränar för. Ett av mina nya mål är att kunna stå på händer. Jag började träna handstående i december. Förra veckan slog jag mitt rekord och stod 24 sekunder helt själv! Innan året är slut ska jag lära mig att sitta i pik och bryta upp i handstående… i dag känns det omöjligt. Men fatta då känslan när jag klarat något som några månader tidigare kändes omöjligt. Den känslan är oslagbar och spiller över till andra delar av mitt liv – att göra det omöjliga möjligt. Ett annat mål är att kunna göra 10 chins på raken, gärna med vikter. I dag gör jag 4, så det är en bra bit kvar … Men å andra sidan kunde jag inte göra ens en när jag började träna för ett drygt år sedan.
  5. Att vara tränare. Jag har varit tränare i gymnastik i 10-12 år totalt. Och det här är något jag verkligen älskar! Att träna barn och se deras utveckling, bli en bättre tränare – det ger mig en sån enorm glädje. Just nu tränar jag en grupp tjejer (26 stycken) mellan 8–10 år, 2–3 gånger i veckan, 4,5 timme varannan vecka och 7,5 timme varannan vecka. Jag tror att det är viktigt att ge av sin tid till ideella organisationer. Hjälpa andra. Bidra till samhället. Det kan vara att samla in kläder till flyktingar, det kan vara att jobba på kvinnojourer, men det kan också vara att träna barn i idrott. Det finns forskning som visar att de som jobbar ideellt känner mer lycka. Och jag förstår verkligen varför. Det känns meningsfullt. Och att träna barn i gymnastik är enormt tillfredsställande. Jag älskar gymnastik, och när jag ser hur glada de är och hur mycket de utvecklas så ger det mig så mycket.
  6. Läsa! Jag har alltid läst mycket. Var en bokslukare som barn och under tonåren. Läste litteratur på universitet (har en fil kand i litteraturvetenskap). Att läsa är ett av mina största intressen. Jag älskar böcker och jag älskar att läsa. Och att läsa andras böcker hjälper mig i mitt eget skrivande. Det inspirerar och ger mig nya idéer. Eftersom jag älskar att läsa så ger jag det tid. Har som mål att försöka läsa en bok i veckan. Jag klarar det inte alltid, men det är bra som målsättning. Och det gör att jag skapar tid i vardagen för att läsa.

När jag nu tittar på min lista så ser jag ju att jag lever mitt drömliv! Jag har gett ut en bok på ett stort förlag och jag skriver på heltid (även om det är tillfälligt bara under fem månader, nu är nu). Jag är mycket med min familj. Jag har en hund. Jag tränar regelbundet och är stark. Jag lägger mycket tid på min tävlingstrupp i gymnastik. Jag läser mycket.

Jag fattar att alla inte kan göra så här. Leva exakt som de vill. Och jag har inte heller alltid kunnat det. Och jag kommer kanske inte kunna göra det i framtiden. Saker och ting händer. Skilsmässor, olyckor, sorg, arbetslöshet, skador, sjukdomar, död … mycket kan hända. Men jag tycker ändå att det här visar att man kommer ganska långt på att för sig själv fundera på vad som gör en lycklig, formulera för sig själv vad man vill med sitt liv – och faktiskt göra det man kan för att ta steget mot ett lyckligare liv. Självklart vill jag bli ännu starkare, självklart vill jag bli en ännu bättre och mer framgångsrik som författare. Jag vill kunna resa mer med min familj. Göra ännu mer saker med dem. Engagera mig ännu mer i gymnastiken. Men jag GÖR ändå det jag drömde om. Jag lever mitt drömliv. 

Nästa tanke: Om jag har lyckats nå detta nu, är det då verkligen omöjligt att ta det ett steg till? Kanske kan jag börja drömma på riktigt om ett liv som heltidsförfattare? Fortfarande vara tacksam för allt det jag har nu, men samtidigt sikta ännu längre. Att jag är här i dag visar att inget är omöjligt. 

ord

Soundtrack till manuset

musik2

Ja, jag har faktiskt ett soundtrack till min uppföljare. Det låter kanske helt galet, men jag har gjort en spellista med låtar som inspirerar mig till boken jag skriver på. Läste precis en intervju med Ebba Witt-Brattström och hon berättade att hon hade lyssnat på opera medan hon skrev sin första roman. Och jag har hört tidigare om författare som har gjort så här.

Alla låtar jag har valt har en viss stämning, ett visst sound, som jag skulle vilja få med i manuset. Hur svårt som helst, jag vet … Men värt att testa!

När jag skriver lyssnar jag på låtarna, och eftersom de är som de är så hamnar jag i ett visst mood. Jag hoppas att det ska påverka det jag skriver.

Vad är det för låtar då? Vissa är nya, andra är gamla. Vissa är lugna, andra lite mer up tempo. Kanske är det bara jag som hör den röda tråden mellan låtarna. Men jag tycker verkligen att det finns något gemensamt. Alla låtarna bidrar på sitt sätt. Alla har ett stråk av melankoli, sorg, men även styrka. Många är lite mystiska, lite dramatiska, mörka. Precis som jag vill att boken ska vara. Jag har försökt vara helt ärlig med mig själv, bara tagit låtar som talar till mig just nu och den känslan jag vill skapa i mitt manus.

Om ni är nyfikna så är det här mitt soundtrack:

 First Aid Kit: My silver lining

Lana del Ray: Off to the races

Tove Lo: Stay high

Mike Posner: I took a pill in Ibiza

Ellie King: Ex’s & Oh’s

Amanda Jenssen: Happyland

Margaret Berger: I feed you my love

Kygo: Stole the show

Felix Jaehn: Ain’t nobody

Lost Frequencies: Are you with me

Stromae: Papaoutai

Eurythmics: Here comes the rain again

Björn: Play dead

Massive attack: Teardrop

Michael Jackson: Ain’t no sunshine

Alicia Keys: Fallin’

Sia: Chandelier

Adele: Skyfall

Alan Walker: Faded

Och om ni vill lyssna, så har ni en länk till listan här!

Med på Crimetime!

crimetime

Tidigare i veckan fick jag en väldigt roliga fråga som jag direkt tackade ja till. Jag ska moderera Crimetimes skrivarskola med ett gäng duktiga deckarförfattare, bland andra min förlagskollega Anna Jansson, Emelie Schepp, Denise Rudberg, Viveca Sten och Johan Theorin. Så kul!

Här kan du läsa mer om Crimetime och Crimetimes skrivarskola!

Förlag eller egenutgivning?

Jag är med i rätt många olika författargrupper i sociala medier. Där dyker ofta diskussionen om olika sorters förlag upp. Och framför allt frågan om man ska satsa på ett förlag eller att ge ut själv.

Om vi först ska reda ut vad som är vad:

Klassiska förlag – finns stora och små, gamla och nya. De största förlagen är Bonnierförlagen (egentligen flera; Albert Bonnier förlag, Wahlström & Widstrand och Forum på den skönlitterära sidan) och Norstedts (som också är Sveriges äldsta). Några andra stora klassiska förlag är Massolit, Natur & Kultur och Piratförlaget. Sedan finns det en mängd andra förlag, i olika storlekar, specialiserade på olika saker, som Ordfront, Printz, Weyler, Opal, Alfabeta, Lind och Co och många, många fler.

Om man blir antagen på ett klassiskt förlag står förlaget för alla kostnader och de sköter all administration och distribution. Du får en förläggare och en redaktör. Och förlaget hjälper också till med viss marknadsföring, som att kontakta tidningar, skicka ut recensionsexemplar, kataloger och så vidare. Du som författare får ett förskott som du aldrig behöver betala tillbaka, oavsett hur boken säljer, och sedan får du procent på varje bok som säljs. Författaren tar alltså inga ekonomiska risker. Här finns en lista på alla förlag.

Hybridförlag – eftersom så många vill skriva och ge ut böcker, samtidigt som läsarna inte har ökat, så finns det ett överskott på författare. Det är en av anledningarna till varför det har dykt upp allt fler så kallade hybridförlag. Förlag som hjälper författare att få ut böcker, men där författaren är med och betalar för risken. Men också delar på vinsten. Lyckas man bra på ett hybridförlag kan man tjäna mer pengar per bok än på ett vanligt förlag. Hoi är ett exempel på ett hybridförlag.

Sedan finns det olika utgivningstjänster, som Publit och Vulkan, där du som författare helt enkelt betalar exakt för det du behöver hjälp med: lektör, redaktör, korrläsare, tryck, omslag och så vidare. Man kan egentligen inte kalla det här förlag, för det finns ingen förläggare och inget urval. Vem som helst kan köpa tjänsterna.

Frågan är då vad som är bäst? Det finns inget enkelt svar på den frågan. De flesta författare drömmer nog, precis som jag gjorde, om ett klassiskt förlag. Om man skriver böcker är det ofta det man är bra på, och allt det där andra runt omkring är skönt att lämna till proffs. Dessutom finns det, oavsett vad man tycker om det, en viss kvalitetsstämpel på en bok som har blivit antagen av ett förlag. En kvalitetsstämpel som ger den en hel del fördelar i alla led som följer. De som jobbar på förlag har lång erfarenhet av branschen, kan litteratur och har valt och tror på just din bok. Det vet läsarna och det vet bokhandlarna. Det är inte självklart att bokhandlarna tar in en egenutgiven bok. Det är inte ens självklart att de tar in böcker utgivna av små förlag. Tidningarna recenserar sällan egenutgivna böcker. Dessutom ska man inte glömma att böckerna som blir antagna av förlag förädlas med hjälp av förlaget innan den ges ut. Visserligen kan man köpa hjälp av lektörer och redaktörer och så vidare, men alla böcker som kommer ut på ett klassiskt förlag har ju proffs som hjälper dig med allt från att bolla manuset, håller historien? Till att språkligt granska texten, förädla både historien och språket, korrläsa och så vidare.

Det kanske lyser igenom att jag föredrar de klassiska förlagen. I alla fall för egen del. När jag blev antagen av Norstedts var jag superglad, stolt och tacksam. Det kändes som ett kvitto på att det jag gjorde höll. Att de trodde på mig. Dessutom blev ju manuset så mycket bättre efter att jag hade bearbetat om det med hjälp av dem. Det är ju, som bekant, väldigt svårt att få kontrakt. Det handlar bara om några promille av alla manus de får skickat till sig som blir antagna.

lar-dig-leva-mindre-stress---mer-narvarokaninen-som-sa-garna-ville-somna-en-annorlunda-godnattsaga

Samtidigt vet jag att det finns de som har lyckats fantastiskt bra på egen hand! Två av förra årets absoluta bästsäljare är utgivna på egen hand. Lär dig leva och barnboken Kaninen som så gärna ville somna. Dessutom känner ju alla skrivande människor till Emelie Schepp som lyckades jättebra med sin egenutgivning. Men hon har ju blivit upplockad av Bonnier nu, så tydligen föredrog hon ändå att ligga på ett vanligt förlag.

I skrivarkretsar finns det de som tycker att man lämnar ifrån sig för mycket makt om man ger ut via ett klassiskt förlag. Att det inte längre är din egen bok. Det här tycker jag är ett stort missförstånd. Det verkar som att en del egenutgivare har bestämt sig för att tro att förläggarna och redaktörerna skriver om boken när den blir utgiven. Fler än en gång har jag fått höra ”jag ger ut själv, för då är det min bok helt och hållet, och den blir precis som jag vill”. Men min bok blev precis som jag ville. Och alla beslut om vad jag skulle ändra var mina egna.

Att ha en förläggare är som att ha en testläsare, fast så oändligt mycket kunnigare och proffsigare. Hen säger inte åt författaren vad den ska göra. Tillsammans diskuterar man boken, vrider och vänder på historien, ser vad som skulle kunna bli bättre. Men det är författaren som sedan väljer, och det är författaren som går hem och skriver om och bearbetar. Förädlar texten skulle jag vilja kalla det. Sedan går boken till en redaktör, och då granskas texten igen, med noggranna ögon. Redaktören påpekar ologiska detaljer, upprepningar, rena stavfel, syftningsfel, onödiga småord, direkta felaktigheter, men ger bara förslag på ändringar. Sedan är det författaren själv som går igenom förslagen, väljer vad som ska ändras eller inte.

Alla som skriver böcker blir hemmablinda. Alla behöver hjälp att gå över texten, många gånger. Jag tror att det här är en anledning till varför böcker som ges ut på förlag har sett som mer högkvalitativa än egenutgivna böcker. Men det där börjar ändras, för nu finns det så bra tjänster att köpa och även många egenutgivare har förstått att de behöver hjälp, och ser till att få den eller köper den. På så sätt tycker jag att det är fantastiskt att det finns olika sätt att få ut en bok. Ibland kanske det inte finns något förlag som tror på just din bok, men den kan ändå fylla ett hål på marknaden och hålla tillräckligt bra kvalitet. Då är det ju utmärkt om man kan ge ut den själv. Förhoppningsvis lyfter den och blir en riktig bästsäljare, som Lära dig leva!

Dagens dikt

Ibland får man hämta kraft hos andra författare. I dag Karin Boye:

Så bort, all min feghet!
Jag hör min framtid till.
Jag tar mig rätt att växa nu
som rotens krafter vill.

Viktigt att våga följa sin dröm. Våga skapa sin egen framtid. Men då måste fegheten bort! Om jag nu har velat bli författare sedan jag var fem sex år, så finns den drömmen i mitt dna. I mina rötter. Då är jag skyldig mig själv att vattna den drömmen och ge den de allra bästa förutsättningarna för att kunna växa till sig och så småningom blomma.

Självklart finns det risker. Det gör det alltid. Vissa träd dör redan som plantor.

786cbd6972b90391728d3621f51444db

 

8 tips för hur du får en jämställd familj

hemarbetsaktiviteter-frufridagen-700x457-B

För sju år sedan när min första bok, Skriet från kärnfamiljen (som jag skrev med Tinni Ernsjöö Rappe) kom ut blev vi bland annat intervjuade av tidningen amelia. I intervjun fick vi ge våra bästa tips på hur man får en jämställd relation i en barnfamilj.

I dag på internationella kvinnodagen väljer tidningen amelia att igen lyfta våra tips. Så här, varsågod, OM du (som jag) vill ha en jämställd familj, här är …

… 8 tips på 8 mars till dig som vill ha en jämställd relation: 

1. Dela på föräldraledigheten

Kvinnomaktutredningen visar att så som ni fördelar arbetet och ansvaret för hem och barn under föräldraledigheten, så förblir det. Därför är ett av de viktigaste jämställdhetstipsen att dela föräldraledigheten rätt av! Var hemma lika länge. Och undvik ett upplägg där pappan är hemma en till två dagar i veckan, för då blir han en lekpappa som får softa med barnet. Nej, se till att ni båda får se allt som behöver göras till vardags.

2. Städdejta

Bestäm städdejter, en viss dag, ett visst klockslag. Barnen kan också vara med. Bestäm också hur länge ni ska städa och så gör ni det exakt lika länge. Resultat blir att ni då städar lika mycket. Dela sysslorna på ett sätt som känns bra. Är det någon uppgift som ingen vill göra, gör den varannan gång.

3. Dela på vabben

Ta varannan gång. Och hamna aldrig i fällan att hans jobb är viktigare än ditt. Ditt liv och din karriär är precis lika viktiga. Dessutom gör du något bra på ett högre plan: Din man kanske har en massa kvinnliga kollegor som måste tävla mot honom på ojämlika villkor om han inte vabbar.

4. Se till att få egentid

Se till att båda får lika mycket egentid. Varför inte ta varsin fri kväll i veckan? Eller varannan vecka? Eller en i månaden? Bestäm tillsammans. Du måste inte utnyttja din fria tid just på en kväll, det funkar på morgnar eller helgeftermiddagar också.

5. Jobba deltid båda två

Att prioritera familjen genom att jobba mindre kan vara bra. Och visst finns det kvinnor som vill gå ned i tid. Men varför är det i princip alltid kvinnorna som går ned till 75 procent och därmed förlorar pensionspoäng? Behöver ni gå ned i tid för att få ihop familjelivet, gör det båda två! Istället för att du ska jobba 80 procent är det bättre att ni båda arbetar 90. Eller så kan ni turas om att jobba deltid ett halvår i stöten.

6. Sluta sträva efter att vara perfekt

Släpp önskan om att vara den perfekta föräldern. Det är en farlig förebild. Våga bjussa på dina dåliga sidor och lite lathet. Visa att du också har känslor och inte alltid orkar. Budskapet till barnen är att de också får vara mänskliga. De får också ha dåliga dagar, fel och brister.

7. Konsumera mindre

Lägg mindre tid och pengar på shopping och inredning så blir det mindre att underhålla. Hemmet är idag för många vad kroppen var på 80-talet och kläderna på 90-talet – ett statement som berättar vem du är. Men det behöver inte vara så. Tänk istället: ”Vi renoverar inte, vi investerar i vår familj”. Låt det bli ditt mantra och var stolt över ditt val!

8. Bjussa på lite oreda

Bekämpa hemmafruidealet genom att bjuda hem folk trots att ni inte har städat. Be inte om ursäkt för att det är stökigt. Säg istället: ”Idag har vi satsat på att umgås hela familjen”. Bjud på köpebullar och kakor på rulle. Bjussa på det! Var med och sänk kraven för oss alla!

9789100118938

Ps. Och som jag tidigare har sagt, så går det inte att köpa boken längre. Är det någon som vill ha den så säljer jag den mycket billigt.
Mejla mig: rebecka (at) edgrenalden.se

Inget händer av sig självt

8mars

I dag är det återigen internationella kvinnodagen och kvinnor och män gratulerar kvinnor till höger och vänster. Till vad? Jag köper att dagen absolut kan vara en hyllningsdag till kvinnor. Också. Men framför allt är det en dag då vi uppmärksammar att kvinnor världen över inte har samma ekonomiska, juridiska, sociala rättigheter och möjligheter som män – och det är något vi tycker är fel. Och det är ju inget att gratulera till.

Det är en viktig dag, för är det någonting vi har lärt oss av historien så är det att ingenting kommer av sig självt. Inga förändringar händer utan att någon aktivt tar kampen, striden.

Och det gäller alla områden. Kvinnor fick slåss för rösträtten, för rätten till abort, för dagis, för lika lön och heltidsjobb (fortfarande inte självklart), för rätten att läsa på universitetet, bli präster, bli poliser, bli brandmän (!), domare, professorer, få åka Vasaloppet … ja, listan kan göras lång.

Kampen måste fortsätta föras. Varje dag och på varje område. Och de olika kamperna ska inte ställas mot varandra, för det är ett gigantiskt pussel och det hjälper inte att bara fixa till ett hörn. Därför är jag allergisk mot människor (både män och kvinnor) som avfärdar vissa delar av jämställdhetskampen för att det finns andra delar som är värre. Vi måste kunna ha flera tankar i huvudet samtidigt. Vi måste kunna kämpa för kvinnors trygghet på gator och torg, och inte minst i hemmen, samtidigt som vi slåss för lika lön eller mot utseendehetsen.

Ofta är det de som inte lyfter ett finger som påpekar att feminister bedriver fel kamp. Om en skriver en debattartikel om kravet småbarnsmammor framför allt känner får en direkt höra att en borde tänkte på kvinnorna i Afghanistan. Av människor som varken tänker på det ena eller det andra.

9789100118938

I dag för nästan exakt sju år sedan kom min egentliga debutbok ut. Det var en debattbok om föräldraskap och jämställdhet: Skriet från kärnfamiljen som jag skrev tillsammans med smarta Tinni Ernsjöö Rappe. Även då bloggade jag, men inte om böcker och skrivande, utan om jämställdhet. Kika gärna in där om ni är nyfikna (den är dock vilande sedan många år): skrietfrankarnfamiljen.blogspot.se/

Boken är tyvärr slut så det går inte att beställa den, men om någon skulle vara intresserad så går det att köpa den direkt av mig för 30 kr.

Mejla bara: rebecka (at) edgrenalden.se