Låta karaktärerna tala

När jag skriver har jag ju ett rätt utförligt synopsis. Jag vet hur det börjar och ungefär hur det slutar. Och så vet jag de viktigaste vändpunkterna och hur varje person ska utvecklas.

Men trots det kan jag då och då inte komma vidare. Jag vet vart jag ska, men inte hur jag ska ta mig dit. Ibland vill jag inte skriva för att det känns som att jag missar något. Min väg framåt känns konstruerad och fel. Då tar jag ett långt bad, eller en lång promenad med hunden och funderar igenom vad som har hänt hittills i historien. Jag tänker på varje karaktär och vad just den går igenom just nu. Då händer ofta det magiska – figurerna talar till mig!

Jag inser att det jag först hade tänkt att skriva var alldeles för banalt, för tråkigt, eller inte hängde ihop med det som redan hänt. Istället kommer historien till mig. Och det blir alltid bättre.

Just nu håller jag på med sista delen i min uppföljare. I går fick jag en total blackout och kunde inte skriva en rad. Jag försökte skriva det jag hade tänkt, men det blev alldeles platt och det kändes inte rätt. Så jag la mig i badet. Låg där i över två timmar. Och när jag klev upp så hade historien tagit en dramatisk vändning i mitt huvud. Allt blev mörkare och hemskare. Ondare och mycket mer spännande. En av mina personer i boken gjorde något riktigt hemskt. Och nu har jag ingen aning om vad som ska hända härnäst. Det är plötsligt lika spännande för mig att skriva det som jag hoppas att det är för läsarna att läsa det.

I rask takt skrev jag efter badet över 21 000 tecken. Visserligen krävde det att jag raderade en hel del av det jag hade försökt pressa fram tidigare, men det gjorde verkligen ingenting. I dag fortsätter jag. Historien rinner fram ur fingrarna och jag är hela tiden på spänn, för jag vet inte exakt vad mina karaktärer kommer att säga eller göra.

Fortsättnings följer …

Ps. Fram tills i dag har jag skrivit totalt 334 000 tecken! Slutet är nära. Ds.

Ungern först ut

ungerskaomslaget

I dag fick jag ett mejl från min ungerska översättare Ildikó som berättade att min bok Den åttonde dödssynden kommer ut i Ungern redan i mitten av april! Det betyder att Ungern är först ut. Otroligt kul! Och så skickade hon en länk som visade det ungerska omslaget.

Näst på tur, vad jag vet, är Danmark – där kommer den ut i juni. Och sedan ska den komma ut i Holland någon gång i augusti/september. Frankrike och Tyskland vet jag inte när än.

Bara ett litet ord …

Så flammade på nytt diskussionen om ordet hen upp i en av författargrupperna jag är med i. Debatten har kommit och gått, ofta slutar det med att admin stänger ner tråden och raderar hela inlägget. Så även denna gång. Därför skriver jag här vad jag tycker.

Jag kan verkligen inte förstå varför det är så kontroversiellt med ordet hen!

Vem som helst får använda vilka ord de vill, och undvika vilka ord de vill. Tycker man att ordet hen inte fungerar i sin bok, eller text, så behöver man inte använda det. Det finns inga påbud att vissa ord måste användas. Har full respekt för att några författare väljer att inte använda det.

Däremot har jag väldiga problem med människor som måste berätta hur mycket de avskyr ordet, ska påpeka att det betyder höna (ja, vi har massa ord på svenskan som betyder andra saker på andra språk) och särskilt de som säger att det är helt onödigt för att ”man är antingen han eller hon”.

Nej, så enkelt är det inte. Det finns faktiskt människor som av olika skäl inte vill eller känner sig bekväma med att kategorisera sig som han eller hon. Av respekt för de människorna bör man hålla sig ifrån att säga att ordet är 1. äckligt (som en kvinna skrev) eller 2. onödigt. 

Det lustiga är att det är samma personer som säger ”det är ju bara ett litet ord” eller att det är onödigt ofta är de som är livrädda för att någon skulle kalla dem för hen. ”Jag är en hon och vill absolut inte kallas för hen!” Ja, men då så – om du tycker att det är viktigt att bli kallad hon, kan du då inte förstå att en annan person tycker att det är viktigt att bli kallad hen?

Ingen skulle heller aldrig kalla någon vars könstillhörighet är känt för hen. Det finns ingen poäng med det. Hen används för de personer som inte definierar sig som han eller hon. Eller som ett helt vanligt enkelt praktiskt neutralt ord när vi inte vet om det är en han eller hon, eller när det inte spelar någon roll. Då ersätter det, det krångliga han/hon.

Jämför: 
Flicka, pojke, barn
Mamma, pappa, förälder
Hon, han, hen

Ibland när vi pratar allmänt om barn, vet vi inte om vi pratar om flickor eller pojkar. Därför har vi ordet barn, som betyder både pojkar och flickor (och som dessutom betyder lada på engelska). Likadant med ordet förälder. Ibland säger vi att vi ska informera alla föräldrar, och då menar vi mammor och pappor. Men det spelar inte så stor roll om det är mammor eller pappor, eller hur många av varje. Vi har ett neutralt ord för mammor/pappor = föräldrar. Likadant med hen. Alltså inga konstigheter!

Ett exempel: Vi behöver anlita en advokat, när vi har gjort det informerar vi hen om allt. Vi vet inte i dagsläget om advokaten kommer att vara en kvinna eller en man, det är inte särskilt viktigt. Tills vi fått tag i en, kan vi använda ordet hen.

Och så en sista grej: det kommer tusentals nya ord till svenskan varje år. 2015 skrevs 13 000 nya ord in i SAOL. Samtidigt försvinner tusentals ord. Det är alltså inte konstigt att nya uttryck och ord kommer till. Av dessa 13 000 ord är det bara ett (1) som stött på så mycket motstånd. Om det bara är ett litet ord, så undrar jag varför så många har så mycket emot det? Jag tror helt enkelt att det handlar om fördomar och fobier mot människor som är annorlunda. Det är ju inte sällan samma personer som tycker att det är viktigt att få använda kränkande n-ord (fast det är helt vedertaget att det är ett rasistiskt ord) som tycker att hen är fruktansvärt. Det handlar ofta om väldigt konservativa, inte sällan rasistiska och inte särskilt inkännande människor som är motståndare till ordet hen. Inte alla förstås.

Sammanfattningsvis: Använd det om du vill, gör det inte om du inte vill. Men det är respektlöst att säga att det är äckligt eller onödigt. Du skadar och kränker en grupp människor som definierar sig som hen.

10 spännande böcker att läsa i påsk

B40A96B5-54DE-43E2-87AF-B1E76D3BDC8E

Nu börjar påskveckan och på påsken ska man ju läsa deckare, i alla fall enligt norrmännen. Det var ju de som lanserade påskekrim!

Jag läser ju alla genrer, men mycket deckare och thrillers. Förstås. Så, jag tänkte ge er en liten lista på mina bästa påskekrim-tips! Och bara för att vara riktigt tydlig – för mig räcker det om boken faller in i spänningsgenren – det behöver inte vara en klassisk deckare!

Varsågoda! Här är 10 av mina favoriter (utan inbördes ordning):

generation-loss

  1. Elizabeth Hand Generation Loss finns nu på svenska, skickligt översatt av Linda Skugge, och det är också hennes förlag, Constant reader som ger ut den här kultboken. Gillar du mörka, svåra figurer som Lisbeth Salander så kommer du älska den destruktiva och dysfunktionella karaktären Cass Neary! Hon är en före detta stor punkfotograf som får ett uppdrag i ödsliga Maine. Där händer det mystiska saker, människor försvinner och Cass dras in i mysteriet. Det är en smart, hemsk, mörk thriller med många populärkulturella referenser.

du

2. Caroline Kepnes Du – en skruvad, läskig och rolig seriemördar-kärlekshistoria om en man som blir besatt av en kvinna som kommer in i hans bokhandel. Han både uppvaktar henne och stalkar henne. Allt är skrivet utifrån hans perspektiv till henne och ibland blir man rädd för sig själv när man börjar se saker och ting från hans perspektiv. Otroligt skickligt och underhållande skrivet!

drankt

3. Frida Andersson Johanssons Dränkt – en nyskapande skräckthriller som blandar förortsvardag med nordisk mytologi. Människor drunknar, även på land. Unn har en komplicerad relation med sin mamma och dras så småningom in i de många mystiska saker som händer i Segeltorp. En bra och spännande historia och en välskriven bok. Imponerande debut!

kvinnan-pa-taget

4. Paula Hawkins Kvinnan på tåget – skriven i samma genre som min: domestic noir. Rachel är en tragisk figur med grava alkoholproblem som åker tåg till jobbet varje dag, trots att hon inte har kvar själva jobbet … under resan passerar hon lyckliga familjer i de fina stora villorna. Hon fascineras särskilt av ett par, som hon börjar fantisera om. Men så upptäcker hon att idyllen har sprickor och dras in i dramat på ett otäckt sätt. Detta är så skickligt och spännande. Man kan inte lägga den ifrån sig. Utmärkta karaktärer och otroligt väl utförd knepig historia.

skymningsflickan

5. Katarina Wennstams Skymningsflickan – tycker att det här är en av hennes bästa deckare. Viktigt ämne, utspelar sig till stor del på en skola i Nacka. Någon hotar skolan och polisen fruktar en skolmassaker. Senare hittas en elev mördad inne på skolans toalett. Otroligt spännande och berörande.

farjan

6. Mats Strandberg Färjan – det här är så skruvat och underhållande. Och blodigt! En vanlig finlandsfärja, med alla de figurer som kan finnas där, allt från den avdankade schlagerstjärnan som underhåller i kareokebaren till de fulla grabbgängen till de uppspelta väninnorna. Något riktigt ont finns på båten och allt spårar ur när de är mitt ute på havet. Bäst är de 12-åriga kusinerna!

morka-platser

7. Gillian Flynns Mörka platser – i mitt tycke hennes bästa bok. Älskar karaktären Libby Day som har ett fruktansvärt förflutet – som 7-åring såg hon sin mamma och sina systrar bli slaktade av brodern. I vuxen ålder är hon en knepigt typ utan några egentliga vänner. Hon tjänar pengar på att sälja saker från sitt barndomshem till fanatiska mordintresserade klubbar. Men var det verkligen han som gjorde det?

den-hemliga-historien

8. Donna Tartts klassiker Den hemliga historien – en helt fantastiskt, skrämmande och spännande thriller. Richard börjar på college och hamnar bland de dekadenta och intellektuella överklassbarnen. De sätter igång farliga lekar som till slut spårar ur. En av de absolut bästa böckerna jag har läst.

lat-den-ratte-komma-in

9. John Ajvide Lindqvist Låt den rätte komma in – har man inte läst den här än, måste man göra det. Om vänskap, ensamhet och vampyrer i Blackeberg. Helt fantastisk!

lat-mig-ta-din-hand

10. Tove Alsterdals Låt mig ta din hand – en svensk författare som borde få mycket mer uppmärksamhet. Hon är otroligt skicklig! Charlie tar livet av sig under mystiska omständigheter. Hennes syster Helene undersöker självmordet och börjar inse att det handlar om deras mamma som flydde med en radikal argentinsk flykting. I Buenos Aires rullas det mörka förflutna upp.

Vilka är era bästa spänningsromaner, thrillers eller deckare? 

Varför är det så svårt att slutföra?

Skrivandet av det här manuset har gått otroligt snabbt. Jag har på bara knappt två månader skrivit i stort sett hela första utkastet. Det beror ju förstås till stor del på att jag för första gången i mitt liv skriver på heltid, men ändå! Jag trodde verkligen inte att det skulle gå så fort.

Här måste jag pausa, och skriva en ordentlig brasklapp: Att jag har skrivit nästan hela boken betyder inte att den är nästan färdig. Jag har skrivit rätt skissartat och jag vet att jag kommer att behöva bearbeta och redigera texten ett antal gånger.

Men ändå! Större delen av historien är klar.

Och nu är jag då vid slutet. Slutscenerna, då allt ska knytas ihop. Jag vet egentligen vad som ska hända, men ändå är det något som säger stopp.

Under tre dagar har jag inte kommit framåt i min historia alls. I fredags började jag istället från början och skrev om stora delar. Det är som att min hjärna, mina fingrar vägrar ta i de där slutscenerna. Jag kommer ihåg att det var samma motstånd förra gången. Slutet var absolut värst.

Jag har funderat mycket på varför det är så svårt att slutföra. För det första är det svårt med slutet. Så många trådar som måste knytas ihop. För det andra känner man kravet att spänningen måste accelerera. Slutet innebär ju ett naturligt crescendo. Ett klimax. Och det kräver en hel del av författaren. Alla som är vana läsare vet ju hur otroligt irriterande det är med en bok som börjar så bra, lovar så mycket, men som sedan inte håller hela vägen. Ofta är en bok superspännande fram till slutet. Och sedan kan slutet blir lite av ett ”jaha” – blev det inte mer än så? Ett sorts antiklimax. Som författare vill man så mycket med en bok, så länge boken håller på kan vad som helst hända, det kan bli hur bra (eller dåligt) som helst! Men när man skriver slutet stänger man på sätt och vis projektet.

Jag tror att det är det som skrämmer mig. Och jag vet att jag inte är ensam. Många skrivande människor har svårt att slutföra. Det är lättare att hitta på en bra idé, lättare att skriva en spännande början. Men att få ihop allt och slutföra – det är det svåra!

I några dagar till ska jag tillåta mig själv att gå igenom det jag redan har skrivit, för att ladda för slutet. Men senast nästa vecka måste jag ta mig an det. Och håller jag min skrivplan (med 10 000 tecken om dagen) så borde jag ha ett färdigt utkast av hela historien till slut i början/mitten av april.

Att vara författare är så mycket mer än att skriva

Det visar den här intervjun med duktiga Hanna E Lindberg på bloggen Läsa & Lyssna.

sthlm-confidential

Hanna släppte sin debutroman Sthlm Confidential på ett litet förlag som heter Orda 2014. Hon fick göra det mesta av införsäljningen till bokhandlare och marknadsföringen själv. Det här visar hur otroligt mycket författarens insats spelar roll. Jag är otroligt imponerad av hur hängiven hon har varit. Och är så glad att det har lönat sig. Hon hittade en agent och är nu såld till en massa länder. Och så har hon blivit upplockad av Norstedts (mitt förlag) och fått kontrakt på två uppföljare! Stort grattis!

Hanna och jag jobbar på samma tidningsförlag (Bonnier tidskrifter), men har faktiskt aldrig träffats live. Men det ska vi snart rätta till!

Jag tycker att alla som drömmer om att bli författare ska läsa den här intervjun, och se hur mycket mer som ingår i jobbet som författare, än att bara skriva! Det räcker inte att skriva en bra bok. Konkurrensen är mördande och det gäller att nå ut och hitta läsare.

Jag har läst din bok …

Det är ju alltid roligt att höra den meningen. Jag är förstås otroligt tacksam för varje person som har läst! I går, vid en släktsammankomst, hörde jag det flera gånger.

Men jag har funderat mycket på den meningen. För jag har aldrig kommit på vad jag ska svara. Ofta säger jag något meningslöst som ”åh, vad kul” eller ”roligt att höra” eller ”hm, spännande”. En sak jag ALDRIG svarar är: ”Vad tyckte du?”

Det törs jag inte. Jag är rädd att göra den andre personen obekväm. För tänk om den tyckte att boken var usel? Jag tror att jag skyddar mig själv också. Jag vill liksom inte höra, mellan raderna, att personen tyckte boken var dålig. Så jag släpper ämnet väldigt snabbt. Börjar prata om annat.

Egentligen gäller detta bara när det handlar om människor jag känner. För det är bara vänner och släktingar som säger så. Kanske är det så att de tycker att det är lite jobbigt, precis som jag? De kanske inte heller riktigt vet vad de ska säga. Ska de vara översvallande? Kritiska? Neutrala? Brutalärliga? Recensera boken? Komma med konstruktiv kritik?

Det är precis tvärtom när det är okända som berättar för mig att de har läst boken. Då får jag alltid ett omdöme. De säger aldrig bara ”jag har läst boken”.

Vad ska jag egentligen svara nästan gång någon säger ”Jag har läst boken”?

Refuseringar

a-professional-writer-is-an-amateur-who-didnt-quit

Ett ämne som intresserar de allra flesta skrivande människor är refuseringar! Icke-skrivande människor blir ofta förvånade när jag berättar att jag har blivit refuserad. Skrivande människor blir det inte. För de vet att de allra, allra flesta författare någon gång har blivit refuserad. De flesta mer än en gång, vissa otroligt många gånger.

Att blir refuserad hör till!

Därför tänkte jag nu (igen, för jag har skrivit om det förr) ta upp min egen refuseringshistoria, samt lite allmänt om refuseringar. Jag hoppas att du som läser ska få hopp! I stort sett varenda stor författare har någon gång blivit refuserad. De som har blivit författare, är de som inte gav upp när de fick sina refuseringar.

 

Första utkastet av Den åttonde dödssynden blev klar redan sommaren 2012. Samma höst skickade jag in den till 6–7 förlag. Alla tackade nej. Dock fick jag från nästan allihopa väldigt fina och utförliga lektörsutlåtanden.

Självklart svider det när man får nej, men jag har läst på så pass mycket, pratat med många i branschen och vet hur otroligt få som får ja, så jag var inte särskilt knäckt. En av mina författarvänner förklarade på ett tidigt stadium att man ska vara djupt tacksam om man får ett lektörsutlåtande (istället för ett standardiserat tack, men nej tack). Hon sa att det kan ses som förlagets första utsträckta hand, det är inte ett nej, utan början på en kommunikation. Hon sa också att många förlag vill se vad den aspirerande författaren gör med den där feedbacken. Det säger ju något om en person hur den hanterar konstruktiv kritik. Det kanske inte är lika lockande att jobba med en författare som tycker att varje bokstav och kommatecken i sitt manus är absolut nödvändigt, och att ingenting får ändras (jo, det finns genier som säkert kan skriva den perfekta boken från början, men de är försvinnande få. Jag skulle ändå uppskatta att 99% av alla manus behöver redigering).

Jag fick som sagt nej, men bra feedback, från cirka 6–7 förlag. Med min väns ord i öronen tackade jag så hemskt mycket för att de tagit sig tid att läsa och för den konstruktiva kritiken. Sommaren 2013 bearbetade jag om manuset utifrån det jag tyckte kändes relevant i förlagens kritik (man behöver absolut inte ändra något som inte känns bra). Hösten 2013 skickade jag in det omarbetade manuset. Hela hösten hann gå, men till slut svarade Norstedts (som tackade nej i första vändan) ja.

För en tid sedan läste jag i tidningen Skriva om hur många manus förlagen får. Jag minns att Norstedts då svarade att de får ungefär 2000 manus om året. Av dessa får 20 utförliga lektörsutlåtanden och 4 av dem blir utgivna. Det såg ungefär likadant ut på de andra förlagen. Så med det i bakhuvudet kände jag mig väldigt nöjd med mina många fina lektörsutlåtanden, även om det var refuseringar.

Så tänkte jag avsluta det här inlägget med lite uppmuntran! Det här är en lista på framgångsrika författare som har blivit refuserade – som jag har hämtat från Elisabet Norins handbok: Tre enkla regler finns inte – en romanskola (Isaberg förlag):

Astrid Lindgrens manus till debuten Pippi Långstrump blev refuserad av Bonniers.

Johan Ajvide Lindqvists succéroman Låt den rätta komma in blev refuserad sex gånger innan Ordfront sa ja.

JK Rowlings Harry Potter blev refuserad av mellan nio och femton förlag…

Stephen King fick ihop 84 refuseringsbrev innan en tidning köpte en novell av honom (läs om det i hans fantastiska Att skriva)!

Fler som blev refuserade: Agatha Christie, George Orwell (Animal Farm), Zadie Smith (Vita tänder), James Joyces (Dubliners), Fredrik Forsyths (Schakalen).

Även de största har blivit refuserade!

Hur går det?

Jag fortsätter att skriva varje dag. Försöker anteckna varje kväll hur många tecken jag har fått ihop under dagen. Just nu bryr jag mig inte så mycket om kvalitet. (Kanske låter märkligt 😉 Men, det viktigaste för mig nu är att komma vidare i historien. Skriva klart. Det innebär att jag inte sitter och väger varje ord på guldvåg. Jag tänker i scener. Driver historien framåt med hjälp av scener som alla är fullspäckade av händelser som är viktiga för historien. Ingen scen ska vara en transportsträcka. Ingen dialog ska vara obetydligt. Allt ska leda berättelsen framåt och jag vill att historien ska bli ”tät”.

Det har gått fortare än vad jag trodde att skriva första versionen. I går fick jag ur mig hela 17 000 tecken! Mitt mål är ju 10 000 tecken om dagen. Ibland blir det inte mer än 4 000, men eftersom jag då och då kommer in i ett extra bra flow och kan komma upp i 20 000 tecken, så gör det inte så mycket att vissa dagar blir sämre.

Mitt första mål var att skriva klart ett utkast till sommaren. Det målet har jag nu reviderat, mitt första utkast ska bli klart redan i april. Och sedan ska jag bearbeta det under maj, och så ska det vara färdigt för förläggaren att läsa + ett antal testläsare i juni.

Då måste jag upp i minst 400 000 tecken. Nu har jag nästan skrivit 300 000. Så planen ser ut att hålla!

Mitt skrivarflow just nu gör att jag ligger efter med allt annat, all administration. Jag har ingen som helst lust att fixa med kvitton, skriva fakturor, boka bokmässa och så vidare… Saker jag borde ta tag i. Jag vill bara skriva!

Om att leva sitt drömliv

drömliv

Nu har jag varit tjänstledig för att skriva på heltid i en och en halv månad. Varje dag tänker jag på hur fantastiskt det är. Det har fått mig att tänka mycket på hur vi väljer att leva våra liv. Kan man göra bara saker man själv tycker är roliga? 

Nej, det går inte. Livet består också av en massa mindre roliga sysslor. Man kan inte bara göra roliga saker, eller det man vill, just för stunden – det krävs en himla massa hårt och tråkigt arbete också. Men om man vänder på det och istället frågar sig: Vad vill du uppnå? Vad vill du göra med ditt liv? Jag kan ärligt säga att jag i så fall just nu lever mitt absoluta drömliv. Det låter kanske klyschigt och töntigt. Och lite frälst. Men det är sant. Det har tagit tid att komma hit, ja, och jag har gjort en massa omvägar på vägen, men jag har nog ändå alltid haft ett hum om vart jag ville. Drömmen om en familj och drömmen om att skriva har jag till exempel alltid haft.

Men jag skulle bli nästan 40 år innan jag vågade formulera vad jag faktiskt ville och drömde om. Då skrev jag ner några mina tankar. Jag drömde inte fritt, utan jag funderade på vad som gjorde mig glad i vardagen. Vad drömde jag om, och vad gjorde mig lycklig? Det i kombination borde leda till ett lyckligare liv. Så tänkte jag.

Min lista över det som gör mig lycklig:

  1. Vara mycket med min familj.
  2. Skriva och ge ut en bok, allra helst: bli författare och skriva och ge ut flera böcker.
  3. Ha hund.
  4. Bli stark.
  5. Träna barn i gymnastik.
  6. Läsa mycket.

Det här sammanfattar mina drömmar och det som gör mig lycklig. När jag hade skrivit ner det så insåg jag att det verkligen inte var ouppnåeliga mål. Jo, kanske det där med att bli författare… Men, om andra lyckats, så varför skulle inte jag kunna? Jag måste ändå försöka. Jag började inse att jag bara har ett liv. Jag måste fylla det livet med det som ger mig mest. Göra mer av det. Satsa på det. Ge mig själv åtminstone chansen att få leva mitt drömliv. Och det är det jag har gjort under de senaste åren.

Om vi går igenom varje punkt för sig:

  1. Min familj har alltid varit viktig för mig, och jag har alltid prioriterat dem. Men jag har också jobbat mycket. I perioder, väldigt, väldigt mycket. Den här pausen nu, där jag enbart skriver på heltid (utan något annat jobb) i fem månader ger mig möjligheten att vara ännu mer med min familj. Och det har känts otroligt bra. Men det handlar också om att alltid prioritera familjen. Det betyder att jag väljer att vara hemma med dem, framför att gå på fester, bio, träffa vänner och så vidare. Ja, jag är inte supersocial. Jag har prioriterat. Min familj är viktigast. Det är en relation jag ska ha resten av mitt liv. Dessutom gör det mig lycklig att vara här hemma med dem.
  2. Författardrömmen var den svåraste och den som kändes mest ouppnåelig. Jag var ganska ödmjuk och försiktig när jag skrev den till en början. Men jag gav ändå drömmen möjlighet att bli sann, bland annat genom att ta den på allvar, ge mig själv tiden att skriva. 4 timmar varje semesterdag. Plus att jag investerade i flera skrivarkurser (går just nu min femte kvällskurs). Jag vattnade alltså min dröm med så mycket näring jag kunde, gav den alla möjligheter jag hade att växa sig stark. Och så delade jag upp drömmen i många små delmål: Mitt första mål var att över huvud taget skriva klart ett manus. När jag hade gjort det ökade jag på till att vilja bli utgiven av ett förlag. När jag blev det, och den blev såld till fem länder, började jag våga drömma om att kanske kunna skriva fler böcker och på sikt, kanske, kanske, kunna leva på att skriva (dock inte enbart, för det vågar jag ännu inte drömma om riktigt). Men jag fattade beslutet att ta pengarna från utlandsförsäljningen och ge mig själv chansen att skriva på heltid i fem månader. Dels för att se hur det skulle vara, dels för att se vart det kunde ta mig. Hittills har det varit fantastiskt! Jag har nästan skrivit klart första utkastet till nästa bok. Jag börjar tro att det kan bli en till bok. Sedan får vi se hur den mottas. Jag är ändå glad att jag kommit så här långt. Tänker att nu är nu och just nu lever jag min dröm.
  3. Hund! Jag hade hund när jag växte upp. Och jag älskade att ha hund. Att ha hund svetsar samman en familj, en hund ger så mycket kärlek. Och en hund gör att man kommer ut i naturen, får motion, frisk luft, ett sundare liv. Vår valp är nu 10 månader och i mitt nya skrivarliv går jag en timme varje morgon med henne. Det är en så enkel källa till glädje och hjälper mig att få en rutin i mitt skrivarliv.
  4. Stark! Jag är gammal gymnast,men var aldrig någon stjärna, men älskade att kunna göra häftiga grejer med min kropp (volter, flickisar och så vidare). Jag har tränat mycket tidigare i mitt liv, men tappade det till viss del när jag fick mina barn. Jag har alltid velat bli stark. För drygt ett år sedan tog jag tag i den här drömmen och tränar sedan dess med PT tre dagar i veckan. Ja, det kostar. Men jag snålar in på annat. Det här är viktigt för mig, och jag satsar på det. Och jag kan ärligt säga i dag att jag är superstark! Och det är en fantastisk glädje att känna att kroppen är stark och orkar. Det har också gett mig självförtroende och en acceptans för min kropp. Som många kvinnor har jag tidigare haft komplex och känt mig tjock, inte tyckt om min kropp. Så är det inte längre. Jag tycker om min kropp nu och imponeras av vad den kan göra. Inom träningen sätter jag upp flera delmål som jag tränar för. Ett av mina nya mål är att kunna stå på händer. Jag började träna handstående i december. Förra veckan slog jag mitt rekord och stod 24 sekunder helt själv! Innan året är slut ska jag lära mig att sitta i pik och bryta upp i handstående… i dag känns det omöjligt. Men fatta då känslan när jag klarat något som några månader tidigare kändes omöjligt. Den känslan är oslagbar och spiller över till andra delar av mitt liv – att göra det omöjliga möjligt. Ett annat mål är att kunna göra 10 chins på raken, gärna med vikter. I dag gör jag 4, så det är en bra bit kvar … Men å andra sidan kunde jag inte göra ens en när jag började träna för ett drygt år sedan.
  5. Att vara tränare. Jag har varit tränare i gymnastik i 10-12 år totalt. Och det här är något jag verkligen älskar! Att träna barn och se deras utveckling, bli en bättre tränare – det ger mig en sån enorm glädje. Just nu tränar jag en grupp tjejer (26 stycken) mellan 8–10 år, 2–3 gånger i veckan, 4,5 timme varannan vecka och 7,5 timme varannan vecka. Jag tror att det är viktigt att ge av sin tid till ideella organisationer. Hjälpa andra. Bidra till samhället. Det kan vara att samla in kläder till flyktingar, det kan vara att jobba på kvinnojourer, men det kan också vara att träna barn i idrott. Det finns forskning som visar att de som jobbar ideellt känner mer lycka. Och jag förstår verkligen varför. Det känns meningsfullt. Och att träna barn i gymnastik är enormt tillfredsställande. Jag älskar gymnastik, och när jag ser hur glada de är och hur mycket de utvecklas så ger det mig så mycket.
  6. Läsa! Jag har alltid läst mycket. Var en bokslukare som barn och under tonåren. Läste litteratur på universitet (har en fil kand i litteraturvetenskap). Att läsa är ett av mina största intressen. Jag älskar böcker och jag älskar att läsa. Och att läsa andras böcker hjälper mig i mitt eget skrivande. Det inspirerar och ger mig nya idéer. Eftersom jag älskar att läsa så ger jag det tid. Har som mål att försöka läsa en bok i veckan. Jag klarar det inte alltid, men det är bra som målsättning. Och det gör att jag skapar tid i vardagen för att läsa.

När jag nu tittar på min lista så ser jag ju att jag lever mitt drömliv! Jag har gett ut en bok på ett stort förlag och jag skriver på heltid (även om det är tillfälligt bara under fem månader, nu är nu). Jag är mycket med min familj. Jag har en hund. Jag tränar regelbundet och är stark. Jag lägger mycket tid på min tävlingstrupp i gymnastik. Jag läser mycket.

Jag fattar att alla inte kan göra så här. Leva exakt som de vill. Och jag har inte heller alltid kunnat det. Och jag kommer kanske inte kunna göra det i framtiden. Saker och ting händer. Skilsmässor, olyckor, sorg, arbetslöshet, skador, sjukdomar, död … mycket kan hända. Men jag tycker ändå att det här visar att man kommer ganska långt på att för sig själv fundera på vad som gör en lycklig, formulera för sig själv vad man vill med sitt liv – och faktiskt göra det man kan för att ta steget mot ett lyckligare liv. Självklart vill jag bli ännu starkare, självklart vill jag bli en ännu bättre och mer framgångsrik som författare. Jag vill kunna resa mer med min familj. Göra ännu mer saker med dem. Engagera mig ännu mer i gymnastiken. Men jag GÖR ändå det jag drömde om. Jag lever mitt drömliv. 

Nästa tanke: Om jag har lyckats nå detta nu, är det då verkligen omöjligt att ta det ett steg till? Kanske kan jag börja drömma på riktigt om ett liv som heltidsförfattare? Fortfarande vara tacksam för allt det jag har nu, men samtidigt sikta ännu längre. Att jag är här i dag visar att inget är omöjligt. 

ord