Inget händer av sig självt

8mars

I dag är det återigen internationella kvinnodagen och kvinnor och män gratulerar kvinnor till höger och vänster. Till vad? Jag köper att dagen absolut kan vara en hyllningsdag till kvinnor. Också. Men framför allt är det en dag då vi uppmärksammar att kvinnor världen över inte har samma ekonomiska, juridiska, sociala rättigheter och möjligheter som män – och det är något vi tycker är fel. Och det är ju inget att gratulera till.

Det är en viktig dag, för är det någonting vi har lärt oss av historien så är det att ingenting kommer av sig självt. Inga förändringar händer utan att någon aktivt tar kampen, striden.

Och det gäller alla områden. Kvinnor fick slåss för rösträtten, för rätten till abort, för dagis, för lika lön och heltidsjobb (fortfarande inte självklart), för rätten att läsa på universitetet, bli präster, bli poliser, bli brandmän (!), domare, professorer, få åka Vasaloppet … ja, listan kan göras lång.

Kampen måste fortsätta föras. Varje dag och på varje område. Och de olika kamperna ska inte ställas mot varandra, för det är ett gigantiskt pussel och det hjälper inte att bara fixa till ett hörn. Därför är jag allergisk mot människor (både män och kvinnor) som avfärdar vissa delar av jämställdhetskampen för att det finns andra delar som är värre. Vi måste kunna ha flera tankar i huvudet samtidigt. Vi måste kunna kämpa för kvinnors trygghet på gator och torg, och inte minst i hemmen, samtidigt som vi slåss för lika lön eller mot utseendehetsen.

Ofta är det de som inte lyfter ett finger som påpekar att feminister bedriver fel kamp. Om en skriver en debattartikel om kravet småbarnsmammor framför allt känner får en direkt höra att en borde tänkte på kvinnorna i Afghanistan. Av människor som varken tänker på det ena eller det andra.

9789100118938

I dag för nästan exakt sju år sedan kom min egentliga debutbok ut. Det var en debattbok om föräldraskap och jämställdhet: Skriet från kärnfamiljen som jag skrev tillsammans med smarta Tinni Ernsjöö Rappe. Även då bloggade jag, men inte om böcker och skrivande, utan om jämställdhet. Kika gärna in där om ni är nyfikna (den är dock vilande sedan många år): skrietfrankarnfamiljen.blogspot.se/

Boken är tyvärr slut så det går inte att beställa den, men om någon skulle vara intresserad så går det att köpa den direkt av mig för 30 kr.

Mejla bara: rebecka (at) edgrenalden.se

I danska katalogen

I juni kommer min bok Den åttonde dödssynden ut på danska! Jag har ett helt fantastiskt förlag i Danmark som heter Modtryk. Jag vet egentligen inte ifall de är bra, all kontakt har gått via Norstedts agency, men de ger ut några av Sveriges största författare i alla fall. Det måste ju betyda något. Och så har de gjort ett så himla fint omslag till min bok!

danskt3

Nu hittade jag Modtryks katalog för vårens utgivningar. Och japp, där fanns ju jag med! Titta här vad fint! En helsida intill Carl-Johan Vallgren. Känner mig stolt och hedrad!

Skärmavbild 2016-03-07 kl. 20.03.32

Här hittar ni hela katalogen.

Den ottende dødssynd kommer ut i Danmark 24 juni.

Om bristen på ödmjukhet

Läste precis en intressant artikel i DN, av Niklas Ekdal, om bristen på ödmjukhet som en fara för världen. Här är ingressen:

”Ödmjukhet är inte en egenskap som står högt i kurs i dag. Ändå är den nödvändig för att människan ska överleva. Klimatförändringar och skuldkris får ursäkta, men vår tids största hot kan mycket väl vara psykologiskt, skriver Niklas Ekdal.”

Det var ungefär så här (fast långt ifrån lika påläst och kunnigt) som jag funderade när jag skrev Den åttonde dödssynden. Jag ville ju i den måla upp vad vår moderna narcissism och extrema fasadbyggande kan leda till. I boken skriver min huvudperson Nora en ny självhjälpsbok som utgår från de sju dödssynderna. Men när en ny granne flyttar in på gatan rubbas hennes harmoni och saker och ting börjar gå dåligt. Nora faller själv i dödssynderna, en efter en. Jag kunde inte låta bli att tänka på Nora när jag läste artikeln – Särskilt inte när Niklas Ekdal själv drar paralleller till de sju dödssynderna och hur omoderna de har blivit.

Så här skriver bland annat Niklas Ekdal:

Allt som var moraliskt förkastligt på 1000-talet har blivit obligatorisk livsstil på 2000-talet. I mångt och mycket är det förstås ett framsteg att vi kan glädjas åt livet utan hot om att hamna i helvetet. Men någon liten poäng fanns det kanske med de medeltida förmaningarna.

Dödssyndernas genomgående tema är ju att de sätter jaget i första rummet: min njutning, mina pengar, min rätt att slappa, gapa, ta för mig, brösta upp mig. Anledningen till att prästerna försökte hålla dessa drifter i herrans tukt och förmaning var inte bara att folk skulle veta sin plats, böja sig för överheten. Någonstans fanns också en omsorg om individen.

När alla sätter sig själva i främsta rummet blir det kaos, inte bara socialt utan också mentalt. Det är helt enkelt saligare att giva än att taga. Se vad som händer med hårt arbetande människor som plötsligt vinner mångmiljonbelopp på lotterier – det är snarare regel än undantag att de drabbas av giftig avund och råkar i olycka när allting plötsligt ska kretsa kring detta moderna budord:

NJUT!”

Läs hela artikeln här och håll med om att Nora skulle ha känt sig extremt träffad (om hon hade haft självinsikt)?

Paus för att läsa

Den här veckan har det varit sportlov och jag har som många andra varit i fjällen med min familj. Vi är alltid (nästan) i Tänndalen i Härjedalen på sportlovet. Och det blir både utför och på längden. I år ovanligt mycket längd, eftersom vår valp Charlie förstås var med. Här är lite bilder från veckan:

IMG_0659 IMG_0663 IMG_0675 IMG_0685 IMG_0792 IMG_0795

I fjällen tog jag en paus från bloggandet, men också från skrivandet. Istället har jag satsat på att läsa. Hunnit med hela 3 böcker bara den här veckan!

Jag hör ju till dem som tror att man måste läsa för att kunna skriva. Kanske finns det något geni som klarar att skriva utan att läsa andras böcker, men de är få. Jag tänker som Stephen King att läsandet och skrivandet hör ihop.

quote-if-you-want-to-be-a-writer-you-must-do-two-things-above-all-others-read-a-lot-and-write-a-lot-stephen-king-345982

Det finns fler anledningar att läsa än att det är en förutsättning för att kunna skriva. Det är förstås kul! Jag älskar att läsa böcker. Älskar att slukas av en historia. Sedan tycker jag också att OM man nu tycker att andra människor ska läsa ens egen bok, då bör man själv vara en sådan som läser andras böcker. Ja, jag tycker att man har en viss skyldighet som författare. Sedan finns det ju massa forskning som visar hur viktigt läsandet är. Särskilt för barn. För inlärningen. Kan du inte läsa och ta till dig text får du svårt att lära dig andra saker. Grunden för allt lärande är att läsa. Läsningen är vägen till i stort sett all annan kunskap. Och som bekant gör barn inte som vi säger, utan som vi gör. Därför är det oerhört viktigt för mig att mina barn ser mig läsa. Regelbundet. Att jag tar mig tid till det.

Jag har alltid ett mål, och när det gäller läsandet så är det att läsa en bok i veckan. Under de senaste åren har jag inte lyckats med det (det brukar bli runt 40 böcker på ett år/52 veckor), men det är alltid bra med en målsättning. I år ligger jag väldigt bra till, faktiskt. Läser bok 10 och det är fortfarande vecka 9. Så fortsätter jag så här så blir det en bok i veckan 😉

Så, vad läser jag då? Jag är verkligen en allätare! Jag tror på att läsa olika sorters böcker. Och jag hatar snobbism – tycker det hör till allmänbildningen att läsa alla genrer och både högt och lågt. Som författare lär jag mig lika mycket av en bra bok som av en dålig. Sedan händer det förstås att en bok inte tilltalar mig, och då är det förstås helt okej att sluta läsa eller låta bli den. Men att se ner på vissa genrer, har jag aldrig förstått. De flesta böcker har någonting bra. Något man kan lära sig av.

Jag tänkte att jag kunde berätta vad jag har läst hittills i år – som ni ser, en salig blandning! Så här är listan:

De 9 böcker jag har läst i år (hittills):

du

  1. Du av Caroline Kepnes – en skruvad genreöverskrivande thriller/kärleksroman/seriemördar-historia. Underbart underhållande språk! Jag träffade Caroline när hon var i Sverige och hälsade på. En mycket intressant författare som jag absolut kommer att följa. Är särskilt imponerad av hur hon lyckas få läsaren att se verkligheten genom förövarens psykopatiska ögon. Det där är ju något jag alltid gillat, att man som läsare inte kan lita på huvudpersonen. Min Nora i Den åttonde dödssynden är också en skruvad och rätt obehaglig person – men som läsare (förhoppningvis) börjar man efter ett tag att sympatisera med henne ändå.

raskrigaren-seriemordaren-peter-mangs

2. Raskrigaren av Mattias Gardell – en dokumentär berättelse om rasisten och seriemördaren Peter Mangs. Jag läser ofta den här typen av böcker, som berättar om en individ, men framför allt om ett samhälle – och hur allt hänger ihop. Peter Mangs var ju inte bara en ensam galning, utan samhällsklimatet runt omkring honom stödde hans sak och möjliggjorde hans brott. Otroligt läskig historia. Det visade sig, när författaren kontrollerade brottsstatistiken, att den bild som målades upp av Malmö, som en livsfarlig stad egentligen inte stämde. Eller jo, så klart när Peter Mangs fick härja fritt. Men om man tar bort alla hans skjutningar och mord från statistiken i de tio år han höll på, så hade brottsligheten i Malmö tvärtom gått ner. Ändå gick SD framgångsrikt till val med argumentet att det mångkulturella Malmö var en stad i kris, på grund av just invandringen och bråken mellan invandrare. Jag rekommenderar att läsa både den här, Åsne Seierstads En av oss (om Anders Bering Breivik) och Gellert Tamas Lasermannen, om man inte redan har gjort det.

stold-av-babian

3. Stöld av babian av Anna Karolina – hårdkokt svensk polisdeckare. Jag lärde känna Anna Karolina på bokmässan i höstas. Hon ligger på samma förlag som jag och vi bytte böcker med varandra. Anna Karolina är polis och har skrivit en otroligt bra och driven deckare i Stockholms polis- och undre värld. Hon skriver effektivt och hårt – väldigt likt Jens Lapidus. En klurig och otäck historia, intressanta och rätt mörka karaktärer. Jag gillade den mycket!

skuggorna-vander-tillbaka

4. Skuggorna vänder tillbaka av Olivier Truc – en fransk författare som skriver deckare i samisk miljö. Det här är hans andra bok om renpoliserna Klemet och Nina. Den här läste jag för att jag skulle recensera den för Damernas Värld. Det är alltid intressant att läsa för att recensera, för det kan ju bli vad som helst. Men det var en intressant bok! Författaren är mycket påläst om samisk kultur och livet i Lappland. Intressant också om oljeindustrin och krocken mellan det traditionella och det moderna livet. Absolut läsvärd!

irakisk-kristus

5. Irakisk Kristus av Hassan Blasim – en oerhört hyllad arabisk författare bosatt i Finland. Vi läste den i bokklubben som jag är med i. Det här är en samling korta noveller som alla handlar om det kaotiska och absurda livet i dagens Irak, men även om människor på flykt och hur det är att komma som flykting till Norden. Han skriver helt fantastiskt! Historierna är fullkomligt absurda, ibland roliga, oftast fullständigt vidriga (otäcka). Våldet är uppskruvat och gränsar ibland till det komiska. Ibland mer som sagor med magiska inslag. Jag uppskattade boken väldigt mycket!

mitt-hjarta-gar-pa

6. Mitt hjärta går på av Christoffer Holst – en vacker kärlekshistoria mellan två unga män i Stockholm i dag. Christoffer var den som hjälpte mig med min förra blogg på Books & Dreams, där han då jobbade. I dag jobbar han med duktiga förläggaren Pia Printz. Ända sedan jag träffade Christoffer när jag vi båda var med på scen på Books & Dreams i höstas har jag velat läsa boken, och nu blev det av. Han skriver otroligt fint. Blev nästan avundsjuk på hans vackra språk. Det är en ganska enkel kärlekshistoria, men med ett mörkt stråk. Den ena killen lider nämligen av en depression. Läs!

och-i-wienerwald-star-traden-kvar

7. Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink – Författaren, som själv har anhöriga som föll offer för förintelsen, har läst över 500 brev till Otto som kom hit till Sverige som ensamkommande flyktingbarn i slutet av 30-talet. Det är framför allt hans föräldrar som skriver, ett brev om dagen, så länge det går … Skrämmande aktuell med tanke på dagens situation. Handlar mycket om den utbredda rasismen, och även nazismen, i Sverige då, och hur Sverige, som efter kriget slog sig så på bröstet för att ha varit så neutralt och humanitärt direkt motarbetar judiska flyktingar från att fly undan en redan då känd och säker död i koncentrationslägren. Otto blev dräng bland annat på Ingvar Kamprads gård och de två blev vänner, trots att Ingvar var aktiv i naziströrelsen. En otroligt välskriven, intressant och berörande bok som välförtjänt belönades med Augustpriset det år den kom.

framlingsbarn-1

8. Främlingsbarn av Rachel Abbot – tydligen en riktigt storsäljande thrillerförfattare i England, som jag aldrig hade hört talas om. Det här är en gastkramande psykologisk thriller som är svår att lägga ifrån sig. Något stereotypa karaktärer och inte världens bästa språk, men enormt effektiv. Jag blev både skrämd och ville hela tiden läsa vidare för att förstå hur allt hängde ihop. Funderade genom hela läsningen på hur hon får till det där drivet – för det vill jag också ha i mina böcker. Och det är en konst att skriva spännande, och där var hon verkligen en mästare!

sjuka-sjalar

9. Sjuka själar av Kristina Ohlsson – författarens första skräckhistoria för vuxna. Jag har läst flera av hennes deckare och jag tycker att hon är superduktig. Dessutom är hon min 8-årings absoluta favoritförfattare. Yngsta dottern slukar hennes spökhistorier för barn! Den här var helt okej. Många bra skräckelement. Och Kristina skriver ju bra. Men jag tycker inte riktigt historien höll ihop, om jag ska vara ärlig. Inte en av hennes bättre.

Och så boken jag läser nu:

jag-heter-inte-miriam

10. Jag heter inte Miriam av Maj-Gull Axelsson – det kändes viktigt att läsa den här boken. Särskilt efter att nyligen ha läst Elisabeth Åsbrinks bok. Maj-Gull Axelsson är ju en fantastisk författare. Har läst flera, men inte alla, böcker av henne. Minns hur tagen jag var av Rosario är död när den kom. Och som de flesta andra älskade jag Aprilhäxan. Hittills verkar den här boken väldigt bra. Men så har den ju hyllats mer eller mindre unisont.

Som sagt, väldigt blandat kompott. Högt och lågt. Roligt, upprörande, spännande, berörande, läskigt.

Tvivel

Jag kämpar på med min uppföljare. Det har gått bra. Jag har hunnit skriva långt på historien. Men nu börjar tvivlen smyga sig på. Det är tur att jag känner igen mönstret. För just nu finns det mest en massa negativa tankar i mitt huvud: Det här är helt meningslöst. Ointressant. Banalt. Klyschigt. Och ständigt ställer en inre kritiker mig frågor som: Vem ska någonsin vilja läsa det här? Varför gör du det här? Vem tror du att du är?

Och så domen: Du kommer aldrig kunna skriva en bok igen. 

Jag försöker ta mig igenom de här stunderna genom att påminna mig själv om att det är en del av den kreativa processen.

779ea68ce4b3ad0406d110c1c5c33049

Samtidigt kan jag ju inte låta bli att tänka – kanske har jag rätt? Kanske är det här bara skit? Men ska jag låta det stoppa mig? Nej. Även om det är svindåligt det jag skriver nu, så måste jag slutföra det. Och det som är dåligt kan bara bli bättre. Då får jag väl fixa det sen. Det är ju inte slutversionen jag skriver nu.

Jag VET allt detta. På ett intellektuellt plan så förstår jag exakt var jag befinner mig just nu. Men på ett emotionellt plan så är det bara jävligt jobbigt.

Försöker minnas denna:

imgres-1

Motstånd = utveckling?

Jag har skrivit på. Rätt ordentligt, faktiskt. Nu börjar jag närma mig upplösningen i mitt nya manus. Det är nog en fjärdedel kvar, men det är nu saker ska hända slag i slag. Och jag märker att jag blir lite förlamad. I dag och i går har det gått trögt med skrivandet. Visserligen fick jag ur mig 8 000 tecken i går, men de satt långt inne.

Det verkar som att jag har lättare för att etablera en historia, dra igång den, presentera karaktärerna, plantera ut alla mystiska saker. Men nu, då ingen ny karaktär ska presenteras, utan tvärtom säcken knytas ihop, ja, då blir det svårt.

Min skrivlärare Annica sa vid något tillfälle att skrivblockeringar ofta kommer när man ska skriva nyckelscenerna, när det faktiskt ska hända något. Så känner man ett motstånd så kan det vara just det. En viktig vändpunkt i historien. Jag försöker tänka så: motstånd är utveckling. Eller i alla fall om man jobbar sig igenom motståndet. Det är som i träning. När mjölksyran sätter in, när musklerna darrar och vägrar göra en till övning, ja, det är då du blir starkare.

Sedan kan det vara att jag har ett motstånd mot att skriva actionscener. Jag gillar mer spänningen mellan människor i lugnare miljöer. Där nyanser i samtalet kan anas, där det finns en undertext. Där människor beter sig och säger saker men egentligen menar något annat.

Nu ska jag skriva ren action. Nu kommer upplösningen. Svårt, svårt.

Respons från Holländska förlaget

I går fick jag mejl från min holländska förläggare på mitt holländska förlag Uitgeverij Cargo. Det var ett fantastiskt fint mejl. Hon hade precis läst den holländska översättningen och skrev så här om min bok (jag frågade om jag fick citera henne och det fick jag!):

”It was a nasty, grey February weekend, but you made it shine! I’ve enjoyed every page of your book, empathized with the characters, and loved every minute of it!
Congratulations, what an intense, psychological crime novel this is. Intense, contemporary and very, very creepy. What an astonishing achievement for a first time author.
This certainly makes me looking forward to your next novel, which I’m told you’re writing at the moment?”

I augusti/september kommer min bok De achtste doodzonde ut i Nederländerna.

Så här ser omslaget ut! Som ni ser fick jag ta bort ett namn i efternamnet – för att det inte skulle bli för krångligt för de holländska läsarna 😉

Aldén-De achtste doodzonde

Och så här fint presenterar de mig i sin katalog:

holländska katalogen

Att ha en förläggaren

I går åt jag lunch med min förläggare. Vi träffades i Gamla stan och det kändes extra litterärt när Horace Engdahl satt några bord bort.

Det är väldigt speciellt att skriva på sin andra bok. Och redan ha en förläggare och ett förlag. Första gången skrev jag ju på vinst och förlust. Det fanns inga garantier. Egentligen talade statistiken totalt emot att jag över huvud taget skulle få en förläggare. Det handlar om några promille som får kontrakt. Men nu skriver jag på, och min förläggare säger: ”Skicka till mig när du känner att du är redo att låta mig läsa.” Det finns ju inga garantier nu heller. Jag har ju inget skriftligt. Norstedts skulle ju kunna säga att det här är skit, det här vill vi inte ha med att göra. Men jag tror och hoppas att de inte gör det. Tvärtom är de beredda på att få in ett manus som kan behöva lite bearbetning och i så fall hjälpa mig med det. Och det är ju fördelen med att ha ett förlag.

Jag berättade lite kort om vad jag skriver på, och min förläggare tyckte att det lät lovande. Jag känner själv att det skulle kunna bli något. Som vanligt har man höga ambitioner, många fina idéer, men det är genomförandet som är det svåra. Så vi får väl se hur jag lyckas.

I går hade jag i alla fall en riktigt bra skrivardag. Fick ihop mer än 20 000 tecken! Och löste några små dilemmor jag har haft med historien. Skulle nog vilja påstå att jag har skrivit hälften av historien nu. Hälften av arbetet är förstås inte utfört, men att ha skrivit hälften av historien är riktigt bra!

Har du hela historien i huvudet?

En av de vanligaste frågorna jag får när jag pratar med människor om mitt skrivande är: Har du hela historien klar i huvudet?

Därför tänkte jag berätta lite om hur jag gör när jag skriver. Jag tror inte att jag är särskilt unik, många författare känner säkert igen sig. Men samtidigt finns det minst tusen sätt att skriva en bok. Mitt sätt är bara ett sätt, och inte nödvändigtvis rätt.

96a9a6586bfe8ef8696d4db726703886

Att skriva en roman är ett jätteprojekt. Om du är journalist som jag vet du att en lång artikel är cirka 10 000 tecken. Skriver du 20 000 tecken så är det superlångt, och förmodligen ett uppdrag för en mindre tidskrift och du får breda ut dig på minst 10 sidor. Jättelångt alltså! En relativt kort roman är 400 000 tecken. En normallång roman är minst 600 000 tecken. Det är väldigt många mer tecken. Väldigt mycket mer text som ska hållas samman i en historia som hänger ihop.

När man börjar på ett blankt papper har man förstås inte alla de där 400 000–600 000 tecknen i huvudet. Men man har en story. I alla fall har jag det.

Jag skriver ner min historia i ett rätt enkelt synopsis. Hur börjar historien (vad sätter igång den), vad händer, vilka är vändpunkterna, hur slutar den.

Därefter gör jag en handlingslinje – i vilken ordning kommer scenerna. Det är inte nödvändigtvis samma som ett synopsis. När man som jag skriver spänning så portioneras ledtrådar ut längs vägen. Allt berättas ju inte på en gång. Även om det redan har hänt, så att säga. Det är viktigt att JAG som författare vet exakt vad som har hänt. Men i manuset skrivs inte allt ut. Förstås. Då skulle jag döda en stor del av spänningen.

Jag har alltså en historia, i grova drag. Jag har ett synopsis. Jag har en handlingslinje. Jag skriver ner, väldigt kortfattat, vad varje scen ska handla om.

För mig är det viktigt att inte tappa tempo, att inte tappa läsarnas intresse. Därför får ingen scen vara oviktig. Varje scen måste leda historien framåt, ha ett syfte. Ibland kan det vara att etablera några karaktärer och deras egenskaper. Men oftast är scenerna till för att driva historien framåt, ge ledtrådar, få saker att hända. Varje scen har ett syfte!

Ett syfte har även varje karaktär. Eller en funktion. I verkliga livet kan det ju finnas massor av människor som inte för historien framåt, eller flera personer som är rätt lika och som egentligen fyller samma syfte. Men i ett manus funkar inte riktigt det. Jag försöker göra mina personer olika och så ska de ha konflikter sinsemellan. Och då menar jag inte att de nödvändigtvis måste bråka. Utan att det måste finnas motsatser, krockar mellan dem. Om någon är blyg är den andre gåpåig. Är någon långsam är en annan snabb. Enkelt förklarat. Det ska skava mellan människorna. För det är då saker och ting händer, det är då det blir intressant.

Till varje person har jag skrivit ett personkort, där jag har skissat upp vem den här personen är. I början kan vissa personer inte vara helt ”färdiga”, men de brukar utkristallisera sig allt eftersom. Jag kommer liksom på varför de är där, vilken funktion de ska ha. Och då får de egenskaper som leder till det.

Jag skriver kronologiskt. I stort sett. Jag följer mitt synopsis, skriver scen för scen. När jag har avslutat en scen skriver jag lite kortfattat för mig själv vad nästföljande scener ska handla om. Sedan låter jag berättelsen flöda. Då kan det hända allt möjligt, men det finns fortfarande en riktning, något ska komma ur scenen. Men vägen dit vet jag inte exakt. Och så håller jag på så tills jag kommer till slutet. Om jag fastnar hoppar jag helt enkelt över en scen och skriver nästa. Om en scen är väldigt svår att skriva funderar jag på två alternativ: 1. Är den svår för att den är tråkig? Om jag tycker den är tråkig att skriva, kommer inte då läsarna tycka att den är tråkig att läsa? Behövs den verkligen? 2. Är den svår för att det är en nyckelscen – som är avgörande för själva historien? Ja, då måste jag kämpa mig igenom den. Motstånd betyder utveckling. Både jag och historien utvecklas.

Under resans gång kan jag komma på nya vändningar, nya karaktärer, nya förbindelser (jag gillar att knyta ihop historien), nya symboler (viktigt med symbolik, tycker jag) eller nya teman (jobbar mycket med tematik). Och så kan det bli så att jag får gå tillbaka och skriva om. Skriva in det där i de tidigare scenerna.

När man skriver spänning har man slutit ett kontrakt med läsaren, som har på sig spänningsglasögonen. Läsaren letar instinktivt efter ledtrådar, försöker hitta samband, försöker förstå gåtan. Därför kan inte vad som helst hända. Det låter kanske konstigt, men tänk efter själv? Om du läser en bok och det plötsligt blir en ny historia, och sedan får den ingen förklaring, då blir man som läsare irriterad. Eller om det visar sig att alla ledtrådar som lagts ut inte betydde något, utan det var bara någon av karaktärerna som helt plötsligt visade sig vara psykopat. Då har man inte uppfyllt sin uppgift som spänningsförfattare, tycker jag. I en vanlig roman kan egentligen vad som helst hända. Men inte när man skriver spänning. Även om man som jag inte skriver klassiska deckare, så finns det vissa saker man måste förhålla sig till i sin bok.

Ja, så här gör jag. I grova drag. Sedan blir det förstås en massa dålig text, mycket stryk och misslyckanden under resans gång. Därför väntar jag aldrig på inspiration, utan skriver ändå. Vet att det enda sättet att komma vidare (i alla fall för mig) är genom att fortsätta skriva.

Fortsätt skriva! Fortsätt skriva! Fortsätt skriva!