Hissversionen

hiss

Som redaktör (för magasin) vet jag hur otroligt viktigt det är att snabbt kunna sälja in sin historia. På magasin får vi flera artikelförslag varje dag, och vi köper kanske in max en i månaden. De allra, allra flesta får alltså nej direkt. De som får ja är de som kan förklara sin idé på några få meningar. Kan man pitcha sin idé så snabbt visar det att man har en tydlig vinkel, vilket är nödvändigt när man skriver journalistiska artiklar, både i nyhetstidningar och i magasin. Men det här gäller även böcker och filmer. Tänk att du ska gå på bio – inte vill du se en film som någon måste förklara vad den handlar om på flera A4:a-sidor? Nej, några meningar ska räcka för att du ska bli intresserad.

I skrivarkretsar använder man begreppet hissversionen. Det här gäller egentligen alla idéer. Böcker, filmer, nya affärsidéer, uppfinningar… ja, allt. Tänk dig att du råkar möta en riktig höjdare i en hiss, någon som har makten och möjlighet att låta dig förverkliga din högsta dröm. Du har nu chansen att byta några ord med den här personen. Du kanske har skrivit ett bokmanus som du vill få utgiven och du tar mod till dig och presenterar dig. Höjdaren frågar förstås: ”Vad handlar din bok om då?”

Då gäller det att du har din hissversion klar! Hissen rör sig snabbt, kanske hinner du bara säga tre fyra meningar. De ska måla upp handlingen och skapa så mycket intresse att höjdaren fattar intresse för dig och din bok.

Det här skulle kunna vara hissversionen av min bok, Den åttonde dödssynden:

För 10 år sedan överlevde Nora ett fall från 7 våningar. I dag är hon en framgångsrik självhjälpscoach och författare som bor i det största huset i området med sin man och sina två barn. Men när en ny granne flyttar in på gatan börjar det gå dåligt för Nora och det förflutna hinner i kapp – Var fallet för 10 år sedan verkligen en olycka?

En hissversion ska vara så konkret som möjligt. Blanda inte in en massa tyckande och analyserande. Jag har hört författare beskriva sina verk ungefär så här: Jag har skrivit en mysig feelgoodroman som får läsaren att må bra och skratta samtidigt som det finns en djupare mening i boken som speglar utvecklingen av ökade klyftor i samhället …

För det första tycker inte jag att det är författarens sak att säga om boken är charmig, rolig, spännande eller vad det nu är. Det är ju läsaren som ska avgöra det. För det andra ska inte författaren berätta om det finns en djupare mening  i boken och vad det är i så fall. Det är ju också upp till läsaren att avgöra om en sådan djupare mening når fram. Författaren kan ha en massa intentioner, men det är ju läsarens förståelse och tolkning av boken som sedan gäller. Tycker jag!

Drömmen om att bli författare

sondagen

Till vardags arbetar jag som journalist. Är just nu andreredaktör på Damernas Värld. Tidigare i höstas skrev jag en artikel om hur man gör verklighet av drömmen om att bli författare (i Damernas Värld nr 10 2015).

Här hittar du en pdf på hela artikeln:

Drömmen om att bli författare

Och här kan du läsa hela artikeln:

Drömmen om debuten

Viljan att skriva en bok är stark i Sverige. Vår andreredaktör Rebecka Edgren Aldén, aktuell med thrillern Den åttonde dödssynden, gjorde verklighet av drömmen. Här är hennes bästa tips för dig som bär på författardrömmar.

Drömmer du om att skriva en bok? Då är du inte ensam. Var tredje svensk vill det, enligt en undersökning från 2010. Och när ett stort bemanningsföretag 2012 undersökte svenskarnas drömyrken hamnade författare på tredje plats bland kvinnorna.

Jag har drömt om att skriva en roman så länge jag kan minnas. För fem år sedan bestämde jag mig för att förverkliga min dröm. Jag slöt ett kontrakt med mig själv – jag skulle bli klar med ett manus, oavsett hur lång tid det skulle ta eller hur det skulle bli. Då hade jag ingen aning om ifall något förlag skulle vilja ge ut det. Men det struntade jag i. Mitt fokus var inte att bli utgiven, utan att skriva klart.

Så här i efterhand är jag glad att det var så jag tänkte. För det är tillräckligt svårt att skriva en roman utan att också behöva fundera på att få den utgiven eller vad folk ska tycka.

När man berättar att man ska ge ut en bok
blir många väldigt intresserade. De vanligaste frågorna är: ”Hur lång tid tog det?” och ”Blir du rik?” Ofta kryper det fram att de också har romanambitioner. De har en historia i huvudet och bara väntar på att få tid att skriva ner den.

Då suckar jag lite inombords. För jag, liksom alla som författar, vet att det svåra inte är att hitta på historien, utan att faktiskt skriva den. Det är otroligt svårt.

Nu vill jag inte avskräcka någon, tvärtom! Har du en bok i huvudet, vänta inte på tid eller inspiration – se till att skriva den. Att skriva en roman är bland det roligaste jag har gjort. Här har jag sammanställt mina bästa tips för dig som vill skriva en bok och ge ut den.

7 tips för dig som vill skriva en bok och få den utgiven:

1. Skriv! Det enda sättet att lyckas ge ut en bok är att skriva den. Många drömmer om att skriva en bok, men få lyckas skriva ett manus från början till slut. Gör du det har du kommit långt och förtjänar en stor eloge! För det krävs tid, energi, envishet och ett gott psyke (för att fortsätta när din inre kritiker vrålar att det du skrivit är värdelöst). Jag har haft stor hjälp av skrivarkurser på kvällstid för att komma vidare
i mitt skrivande. Det ger mycket att få läsa och diskutera med andra som också skriver. Sedan tror jag på att schemalägga skrivandet. Vänta inte på inspiration, då kan du få vänta länge. 

2. Ha tålamod. Det tog mig flera år att skriva klart min bok. Det tar tid och det är en process. Låt manuset vila emellanåt. Ha inte för bråttom.

3. Redigera. Ditt första manus är bara en råtext, sedan börjar det hårda jobbet med redigering. Jag skrev nog om min bok mer än tio gånger. Räkna med att det inte är klart bara för att sista punkten är satt.

4. Var ödmjuk. Branschen är stenhård. De som har lyckats har skrivit om många gånger. Låt gärna andra läsa och komma med synpunkter, helst sådana du vet vågar ge dig feedback (inte din mamma och inte din bästa vän). Det är lätt att bli hemmablind för sin egen historia och text. Håller historien? Håller språket? Hänger det ihop? Bli inte
nedslagen om du får kritik, alla är nybörjare i början och alla texter behöver bearbetas och redigeras. Jag har lyssnat på alla mina testläsare och tagit till mig av deras kritik. Och jag har lyssnat på min förläggare och min redaktör. De är proffs och jag tror på deras yrkeskunskap.

5. Skicka till många förlag samtidigt. Det tar tid att få svar. Läs hur varje förlag vill ha manuset och följ instruktionerna! Bli inte arg för att förlagen inte svarar snabbt (det är ju ett obeställt material de får). Var glad om du får något mer än en standardrefusering. Se det som ett första steg mot ett ja.

6. Refuserad? Ge inte upp! De flesta får nej. I stort sett alla stora författare har blivit refuserade: Astrid Lindgren, JK Rowling, Stephen King, Agatha Christie och James Joyce för att nämna några.

7. Antagen? Om du blir antagen, räkna med att boken inte på långa vägar är klar för det. Nu börjar nästa fas. Då ska den nagelfaras och bearbetas igen. Var beredd att jobba hårt! Det är värt det.

Vanligaste frågorna – och mina svar

Hur lång tid tar det att skriva en bok?

Hur långt är ett snöre? Jag vet de som har skrivit ett manus på tre månader (heltid), men för de flesta nybörjare tar det flera år att skriva klart. Jag började 2010, min bok kommer ut nu. Jag har framför allt skrivit under semestrar och långhelger, eftersom jag har ett heltidsjobb och en familj som annars slukar det mesta av min tid.

Hur stor chans är det att bli utgiven?

Förlagen får in mängder av manus. Mitt förlag Norstedts beräknar att de får in cirka 2 000 manus per år, av dem blir 3–4 utgivna. De här siffrorna gäller debutanter. Etablerade författare som redan har en läsekrets blir förstås utgivna. I dag finns det många bra hybridförlag där du som författare kan bli utgiven mot att du och förlaget delar på den ekonomiska kostnaden. Det finns också bra tjänster för dig som vill bekosta en utgivning själv, som Publit och Vulkan.

Vad vill förlagen ha?

Alla förläggare jag har pratat med säger att man inte ska bry sig så mycket om det. Skriv det du själv vill läsa, då blir det oftast bäst. Det är dumt att följa trender, de går över och alla förlag letar ju efter nästa trend. Vissa manus har dock svårare att bli utgivna, som poesi och självbiografier.

Blir man rik?

Om pengar är anledningen till att man vill skriva så kan man lägga ner direkt. Det korta svaret är att nej, man blir inte rik. Det finns ungefär 100 personer
i Sverige som kan leva gott på sitt författarskap. En debutant säljer i snitt 900–
1 200 exemplar av sin bok. Då den förmodligen tagit några år att skriva förstår man att pengar sällan är den drivande kraften. Det ges ut 22 000 böcker i Sverige varje år. Ytterst få av dem säljer några större mängder, de som gör det är oftast böcker skrivna av redan etablerade och erfarna förfat
tare.

Lästips för dig som vill skriva:

• Att skriva (Bra böcker) av Stephen King
– en av världens mest produktiva författare ger sina
ovärderliga tips, en bok jag återkommer till.

• Konsten att skriva en bästsäljare (Alfabeta)
av Lina Wennersten och Katarina Lagerwall – lättläst och
med bra råd från kända svenska författare.

• Så gör jag: Konsten att skriva (Modernista)
av Bodil Malmsten – Bodil Malmsten är alltid underhållande
att läsa. Här är hennes kluriga tankar om att skriva.

• Tre enkla regler finns inte – en romanskola
(Isaberg förlag) av Elisabet Norin – Handfasta tips på hur
du faktiskt gör, jag hade stor glädje av den här.

Hur gjorde du?

tumblr_n70jdhtcex1sag14uo2_500

Det är många som frågar hur jag gjorde när jag skrev en bok och fick den utgiven. Det är ju inte en helt enkel fråga. Men det finns några saker jag tog fasta på, som jag tror var avgörande. Det handlar enkelt om disciplin, hårt arbete, ödmjukhet och en stor portion tur. Här har ni min författarresa och det jag tror var viktigt att jag gjorde rätt

1: Jag bestämde mig, slutade snacka och började jobba. 

Det räcker verkligen inte att bestämma sig. Men det är en bra början. Jag hade drömt om att skriva en bok – en skönlitterär bok, en roman, en fiction, helst i genren thriller/deckare – hur länge som helst. Jag var 5 år ungefär första gången jag uttalade att jag ville bli författare. Jag utbildade mig till journalist, ett sätt att få skriva och jobba med text. Men det är ju inte samma sak som att författa böcker. Jag har aldrig varit hemlig med mina drömmar, jag har pratat om de vitt och brett. Tjatat om vad jag önskat och velat. Länge, länge frågade mina vänner – hur går det med den där boken, blir det något (något skeptiska)? Jag började egentligen första gången 2002 när jag var föräldraledig med mitt första barn. Jag skrev på kvällar och helger. På en deckare. Jag fick ett till barn rätt snabbt inpå (2003) och fortsatte under den föräldraledigheten (hur det nu kan heta ledighet när man har två pseudotvillingar…). 2004 skrev jag klart det manuset. Jag skickade in det till några förlag men fick standardrefuseringar. Nog tänkte jag att jag skulle bearbeta det, ge det en chans, men det blev aldrig av. För strax innan jag fick mitt tredje barn (2007) fick jag faktiskt kontrakt på en debattbok. Den skrev jag tillsammans med journalisten Tinni Ernsjöö Rappe. Skriet från kärnfamiljen kom ut 8 mars 2009. Min deckare fick vila, och jag insåg rätt snart att den hade somnat in för gott. Det var nog bäst så. Den var aldrig tillräckligt bra. Storyn hade nog hållit, men inte sättet den var berättad på…

Det hann bli 2010 och jag insåg att det bara var 2 år kvar tills min 40-årsdag. Jag som hade snackat så länge om att jag ville skriva en bok, om min dröm att bli författare. Plötsligt kändes det som att tiden började rinna ut. Jag insåg att jag var tvungen att agera. Jag slöt en deal med mig själv. Jag skulle ge det en chans. Åtminstone skulle jag skriva klart ett helt manus. Strunta i hur det skulle bli eller hur det skulle gå. Jag skulle tillhöra de där få som faktiskt skriver klart ett helt manus. Och så började jag planera för hur det skulle kunna gå till rent praktiskt (jag hade ju heltidsjobb och tre rätt så små barn, då 9, 7 och 3 år).

2: Jag avsatte tid och jobbade hårt. 

Jag bestämde mig för att ge det cirka 4 timmar om dagen varje semester tills jag var klar. Sommaren 2010 satte jag igång. Jag skrev hela den sommaren (hade nog tyvärr bara 3-4 veckors ledigt, men det blev några sidor). Jag fortsatte under julen och sedan sommaren 2011. Men det tog inte riktigt fart förrän jag våren 2012 anmälde mig till en skrivarkurs på kvällstid. I april 2012 fick jag dessutom ett jobberbjudande som var svårt att tacka nej till. Jag skulle bli chefredaktör för två tidningar direkt efter sommaren. Mitt redan heltidsjobb skulle nu bli ännu mer. Jag insåg att jag var tvungen att lägga in en högre växel. Den sommaren, 2012, skrev jag otroligt disciplinerat. Jag hade bestämt mig för att ta mig igenom hela manuset före 1 augusti då min nya tjänst trädde i kraft. Och jag lyckades! Hösten 2012 skickade jag in manuset. Ett litet förlag tackade faktiskt ja redan från början, men jag hade lite is i magen, för de stora förlagen var positiva, även om de tackade nej. Jag fick utförliga lektörsutlåtanden som uppmuntrade mig att fortsätta och de kom också med en hel del matnyttigt och konkret som jag borde jobba med.

3: Jag bestämde mig för att ha tålamod och göra det på riktigt.

Det tog ett år till att bearbeta om manuset, och då utgick jag från vad lektörerna hade skrivit. Alla lov, långhelger, julen och förstås sommaren 2013 gick åt. Hösten 2013 skickade jag in igen. Nu fick jag 99% ja från ett stort förlag, men det förlaget var inne i en stor omförvandling och beskedet drog ut på tiden. Vilket med facit i hand var bra, för julen 2013 hann Norstedts höra av sig och säga att de ville ge ut boken!

4: Jag insåg och accepterade att antagningen bara är början.

Med det stora fina förlaget Norstedts (Sveriges äldsta och kanske bästa förlag) i ryggen fick jag nu en förläggare och nästa bearbetningsfas satte igång. Jag skrev om och skrev om. När förläggaren till slut var nöjd kom redaktören in, och då bearbetade jag om manuset igen. Först i maj i år, 2015, var jag helt klar och boken gick i tryck. I slutet av sommaren kom den i butik. Och det kändes förstås alldeles fantastiskt!

5: Jag hade läst på och förstod hur branschen fungerade.

Ja, jag visste exakt hur många böcker som ges ut i Sverige varje år. Hur mycket en debutant säljer i snitt. Hur mycket (lite) man faktiskt tjänar på att skriva böcker. Hur otroligt svårt det är att nå ut. Ja, jag var förberedd. Och även om boken hamnade på topplistorna på adlibris och bokus så såldes den ändå i rätt blygsamma tal. Helt okej för en debutant. Men inget att leva på. Och sedan hände något jag inte var beredd på: Agenturen lyckades sälja in den till 5 länder på 4 veckor! Det hade jag inte räknat med!

Och nu är vi framme vid i dag. Jag har skrivit en femtedel på nästa bok. Men hinner som vanligt inte skriva i vardagen. I jul sätter jag igång igen. Och sedan ger jag mina lov och semestrar till nästa bok. Känner mig lycklig och nöjd över att jag ändå är några steg närmare min barndomsdröm: Att bli författare. 

Så vad gör jag i dag? Jo:

6. Håller drömmen levande!

Recensioner!

bild (1)

I går gick jag igenom en massa recensioner och inlägg om Den åttonde dödssynden. Jag har förstås läst dem tidigare, men nu läste jag alla igen (jag tror det är alla, jag kan ha missat någon). Känslan när en läser vad de skrivit och inser att de alla har gett av sin tid till min bok (det tar ju tid att läsa böcker), hur de gått in i historien, levt och upplevt allt som stått där… ja, det är häftigt! Särskilt häftigt är det när man förstår på deras inlägg att de har förstått vad det var jag försökte göra. Eller snarare – att jag lyckades förmedla så att de förstod vad jag försökte göra. För det finns ju inga felläsningar. Så fort boken lämnar författaren är den vad den blir i varje läsares ögon. Läskigt och häftigt på samma gång.

Jag samlade på mig en hel del bra citat från de där recensionerna och texterna om min bok. Kolla här! Där finns också länkar till alla texter.

Har jag missat någon recension eller text om min bok? Tipsa gärna mig! Antingen i kommentarsfältet, eller mejla mig på rebecka (at) edgrenalden.se

The Eight Deadly Sin

bild

Ja, det är så min bok heter just nu på engelska! Än så länge finns inga planer på att översätta den till engelska. Men fantastiskt nog så kommer den snart på danska, tyska, holländska, franska och ungerska! För så många länder är det nu som har köpt rättigheterna till boken.

Så här beskriver min agent Norstedts agency boken på engelska:

Nora is a successful columnist, author and lecturer, the kind that instill in her readers and audience that everyone can achieve happiness and success if they just make an effort.

That is exactly what Nora did herself after the accident ten years ago, when she fell in a stairwell from the seventh floor and nearly lost her life, an incident she only vaguely remembers.

Now she lives with her husband Frank and their two children in a stately villa in a well-off residential street. Once a year Nora organizes a grand party for all their neighbours, where she can really excel as the centre of attention.

But one day Klara moves in across the street and the idyllic picture is disrupted. And as Nora starts to write on her next future bestseller (on the theme of the deadly sins) she is met by a series of problems and difficulties, which she is not at all accustomed to. Slowly but surely fragments of Nora’s past is coming back to her and suspicions start to haunt her – maybe what happened ten years ago wasn’t an accident.

Den åttonde dödssynden is a suspense novel revolving around false fronts, pretence and the things we want to hide from others. Rebecka Edgren Aldén has written a clever and contemporary psychological thriller about human failures, horrific secrets and the betrayal of trust.

Och för att utländska förlag ska ha en möjlighet att få provläsa boken på engelska finns det också en snabböversatt del av boken. Läs här!

Ps. Bilden är från när vi firade att boken var såld till två länder, bakom champagneglasen skymtar den engelska översättningen.

Pappor är lika viktiga som mammor

I söndags publicerades min debattartikel i Expressen apropå Fars dag. Jag anser att pappor är lika viktiga föräldrar som mammor. Eller åtminstone borde vara det. Och att samhället borde signalera att de är det.

Här kan du läsa min debattartikel!

Så här skrev jag:

0,1 procent. Så många par var det som delade föräldraledigheten lika när jag och min man fick vårt första barn. 12 procent är andelen som delar lika i dag.

Under samma tid har andelen dagar som tas ut av pappan ökat från 12 procent till 25 procent. Det går framåt. Nu kanske ni tror att jag är lastgammal, men det är jag faktiskt inte. Mitt äldsta barn fyller 14 år i december. Så här mycket har alltså hänt på bara 14 år.

Ändå känns diskussionen om föräldraförsäkringen ibland rätt tröstlös. Argumenten går i cirklar och har sällan någon koppling till den forskning som faktiskt finns kring vilken påverkan försäkringen har på pappor, mammor, barn och samhället i stort.

Pappor som är hemma med barn är mindre våldsamma, pappaledighet leder till färre skilsmässor, förbättrad hälsa för pappa och till ökad lön och bättre karriärmöjligheter för mamma, bara för att nämna några fördelar med ett jämnare uttag.

Självklart måste vi anpassa föräldraledigheten efter andra sorters familjer än kärnfamiljen också. För singelföräldrar och stjärnfamiljer. Men det är i kärnfamiljen behovet av ökad jämställdhet mellan mammor och pappor är som störst. Så låt mig fokusera på det nu.

 

Ett vanligt argument i dag mot en individualisering av föräldraförsäkringen är att pappor är så dåliga. Debattörer hävdar att papporna ändå inte kommer att ta sitt ansvar. Mammorna skulle tvingas vara hemma utan pengar och bebisar tvingas börja på förskolan för tidigt.

Det skulle bli misär, med andra ord.

Jag vägrar tro det.

Visst finns det värdelösa pappor. Liksom det finns värdelösa mammor. Kanske finns det fler usla pappor än mammor? Men de allra, allra flesta pappor är fantastiska och vill sina barns bästa.

Och oavsett så kan vi inte ha en politik som utgår från att pappor är sämre föräldrar än mammor. En politik som förutsätter att mammor täcker upp för dåliga pappor.

Från 12 procent till 25 procent på 14 år. Det visar att pappor kan och vill förändras.

Så grattis alla pappor till den tredje pappamånad som nu tycks bli verklig!

Den innebär inte bara en månad till hemma med barnen för er, utan också en månad som kommer göra skillnad för framtidens pappor och barn.

För det är de här öronmärkta månaderna som har drivit fram utvecklingen sedan första månaden infördes 1995. Då ökade uttaget för papporna snabbt till i snitt en månad. 2002, när den andra kom, tog papporna snart ut i snitt två månader. I dag tar papporna ut tre månader. Om det fortsätter så här är vi jämställda om 60 år. Men ärligt, vore det inte toppen om vi slapp vänta så länge?

 

Vissa hävdar att pappamånader inskränker familjernas frihet. Men vems frihet pratar de då om? Var papporna för 14 år sedan som bara tog ut 12 procent av föräldraledigheten mer fria än papporna i dag som tar ut 25 procent av dagarna? Och har mammorna någonsin haft valet att inte vara föräldraledig?

Och har någon frågat barnen vad de vill?

Jag tror inte att dagens pappor känner sig mer förtryckta. Nyligen kom en undersökning som tvärtom visade att pappor överlag tycker att de är riktigt bra föräldrar. De har nog rätt. De är bra. De allra flesta.

Jag tror på papporna. Jag tror att de är lika viktiga som mammorna. Så viktiga att vi i dag borde individualisera försäkringen helt.

Föräldraskap är ett 100-procentigt åtagande. Pappor borde ses som lika viktiga föräldrar som mammor. Och det borde samhället och politikerna tydligt signalera.

Det om något vore väl en fantastisk present till alla pappor på fars dag?

Bättre än en småtrist slips.

Det finns en massa forskning som visar att det blir bättre för alla om vi har ett jämnare uttag. Pappor som tar pappaledigt är mindre våldsamma och får bättre hälsa (det finns till och med studier som visar att länder där pappor är mer med sina barn är mindre våldsamma). Mammors löner och karriärutveckling blir bättre för varje månad pappan tar ut. Pappaledighet leder till färre skilsmässor och större chans till fler barn för paret. Sveriges BNP skulle öka om vi hade ett jämnare uttag. Och förstås: barnen skulle få vara mer med båda sina föräldrar. Vilket är superviktigt om något skulle hända: en olycka eller i värsta fall ett dödsfall – då har båda föräldrarna bättre förutsättningar att ta hand om barnen och större chans att försörja sig själva. Det är också viktigt om det blir en skilsmässa. Också viktigt om det skulle bli en vårdnadstvist att båda föräldrarna har visat att de kan och vill ta hand om barnet.

Ibland ses sådana här argument som en inskränkning av barnfamiljernas frihet. Men jag ifrågasätter det starkt. Det är bara att titta på hur uttaget har sett ut de senaste 30 åren. Inte många har utnyttjat rätten att dela lite hur som helst. De allra flesta delar exakt så som föräldraförsäkringen signalerar. När vi 1995 fick en öronmärkt månad som inte gick att överlåtas (så kallad pappamånad) ökade pappornas uttag till exakt en månad. 2002 när vi fick en till så kallad pappamånad ökade pappornas uttag till nästan exakt två månader. Nu, 13 år senare, är vi uppe i tre månader för pappor – och nu införs en tredje pappamånad. Förvånandsvärt få väljer annorlunda.

Frågan är om papporna i dag som tar tre månader känner sig mindre fria än papporna 2002 som tog två månader. Var papporna som tog en månad 1995 mer fria än dagens pappor?

Vad som sällan hörs i debatten är också att pappor faktiskt dubbelbestraffas om de tar ut mer föräldraledighet än förväntat. Mammor förlorar på att ta lång föräldraledighet, men pappor förlorar ännu mer. Dessutom vinner mammor på att papporna tar ledighet (de får bättre löneutveckling för varje månad pappan tar ut), medan män inte alls vinner på att mammorna tar ut fler dagar.  Sådana här negativa effekterna skulle försvinna om samhället såg föräldrar som likvärdiga och tvingade arbetslivet att räkna med att alla småbarnsföräldrar någon gång är hemma med sina små barn. Det skulle göra att vi får ett mycket barnvänligare samhälle. Och kanske skulle vi även motverka åldersdiskrimineringen på arbetsmarknaden. Småbarnsföräldrar kanske kan få ta en liten paus från arbetslivet – medan de som har stora barn kan få ge allt de har. I dag räknar vi bort mammorna under några år – och det syns tydligt i lönestatistiken. Från att ha haft jämställda löner före barnafödande ålder växer gapet rejält runt 30, när de flesta får sina första barn. Och det gapet består sedan livet ut.

Det är märkligt att den här frågan är så laddad. Alla andra försäkringar vi har i det här landet är individuella och det finns vissa krav för att man ska få ut dem. Varför ska denna vara annorlunda? Det är ju ändå våra gemensamma skattepengar. Och om det nu tydligt har visat sig att det sätt vi tar ut dagarna slår så orättvist både mot pappor och mammor, och samhället i stort, varför inte knyta pengarna till varje enskild förälder och visa att vi tycker att varje förälder är viktig, oavsett kön? En försäkring är ju inte heller tvingande. Du behöver inte plocka ut sjukersättning, vab-pengar eller semester. Du behöver inte utnyttja föräldraförsäkringen. Men att staten ställer vissa krav på oss när de betalar ut pengarna tycker jag inte är konstigt. Och vi köper ju de krav som finns i dag (till exempel att man ska plocka ut fler dagar i veckan när barnet är litet, och man kan inte ta ut pengarna efter att barnen har nått en viss ålder).

Utnyttja försäkringen du som vill och behöver den. Om den inte känns rätt för dig, gör det inte. Vill du vara hemma i flera år, varsågod. Men det är ju inget resten av samhället kan betala för. Det minsta vi kan begära av en gemensam försäkring är att den inte ökar på orättvisor. Det gör dagens system.

Att inte skriva

images

Just nu känner jag rätt mycket frustration. Jag är en författare, som inte skriver. Ja, det låter väl rätt motsägelsefullt. Men det är så det är, och det är så det har sett ut under en längre tid.

Det beror helt enkelt på att jag har ett heltidsjobb och en familj och några tidskrävande intressen som slukar all min tid. Den åttonde dödssynden har jag skrivit på semestrar och långhelger. Och enbart på semestrar och långhelger. Under terminerna har jag låtit manuset vila för att sedan plocka upp det igen när det har blivit jul, påsk, Kristihimmelfärdshelg och framför allt sommarlov.

Nu är det höstlov, men jag har jobbat hela lovet. Det betyder att jag inte har haft någon skrivtid sedan i somras. Historien glider ifrån mig, karaktärerna bleknar, även om de finns där i bakhuvudet och då och då poppar upp och berättar något för mig.

Jag är en författare som inte skriver. Som inte har skrivit på länge och jag märker hur det tär på mig.

Men så skriv då, kanske ni tänker. Det är väl bara att börja? Jag har lovat mig själv att aldrig skriva om jag bara har en dag ledigt. Otillfredsställelsen i det är ännu större än att låta manuset vila. Det är svårt att förklara för någon som inte skriver. Men det handlar om att man måste kliva in i sin värld och det tar sin lilla tid. Man måste acklimatisera sig i sitt egna universum. Hitta tillbaka till språket, känslan, lära känna personerna igen. Det är som när man möter gamla vänner efter mycket lång tid. Det kan kännas lite trevande i början (inte om man är riktigt goda och gamla vänner, men så där mittemellan). Vad har hänt sedan sist? Hur mår du i dag? Hur var det med jobbet, familjen och så vidare. Var var vi någonstans, du och jag, sist vi sågs? Och sedan lossnar det. Likadant är det när man skriver. Det finns ett motstånd i början, en hög tröskel att kliva över, mycket sly att rensa bort innan man får sikten klar. Det finns säkert många duktiga författare som klarar av det snabbt så att de sedan kan börja producera. Men inte jag. Jag behöver minst en långhelg. En halv dag till att ta mig in i historien, få tillbaka känslan, och sedan börjar jag knackigt skriva. Dag två går det lite bättre. Dag tre börjar det flöda. Jag känner mig själv. Tre dagar måste jag ha för att ens försöka skapa något. Men har jag tre dagar så kan jag å andra sidan få ur mig rätt mycket. Jag vet att jag skriver ovanligt fort. Utan problem kan jag rätt snabbt komma upp i 7000–8000 tecken om dagen, ja, vissa produktiva dagar 15 000.

Men jag är en slow starter. Ingen idé att sätta av en halv söndag alltså. Så därför är jag nu en frustrerad författare som inte skriver. Men jag ser ljuset. I december har jag tagit en vecka ledigt. DÅ ska jag fortsätta på det jag skrev i somras. Något som förhoppningsvis kan bli en uppföljare till Den åttonde dödssynden.

Ungern!

I går hände det igen. Min agent ringde:

”Jag hade fel.”
”Jaha”, svarade jag.
”Ja, jag sa Polen, det blev inte nästa land.”
”Nä…” sa jag.
”Det blev Ungern!”

Jippie! Nu är det fem länder, och det är tydligen väldigt, väldigt bra. Väldigt, väldigt, väldigt, VÄLDIGT bra om man är debutant som jag. Behöver jag säga att jag är superglad?

Det vore roligt om boken fick lite ny fart även här hemma i Sverige. Den drunknade ju rätt fort bland alla andra nya spännande böcker. Vilket jag förstår! Minns att det kommer ut ungefär 22 000 böcker i Sverige, varje år. Alltså många varje dag. Men kanske, kanske kan det här leda till att fler även här hemma får upp ögonen för Den åttonde dödssynden.

12189769_10153235982948511_6699931832282093505_n

Jag har alltid drömt om att få åka till Budapest! Kanske får jag möjligheten nu.

Ett fjärde land!

I fredags eftermiddag ringde min agent Catherine och berättade att även Holland köpt rättigheterna till Den åttonde dödssynden. Jag blev förstås helt överväldigad! Tre länder på tre veckor! Fantastiskt. Jag frågade om hon trodde att det kunde bli fler, och jo då, hon trodde nog det. Hon sa att hon tippade att Polen eller Frankrike skulle bli nästa land att hoppa på. Jag gick hem och tog helg alldeles lyrisk.

Jag hann knappt komma till jobbet på måndag morgon så ringde hon igen.

”Vad var det jag sa i fredags?” frågade hon.
”Polen eller Frankrike”, svarade jag.
”Precis. Du är såld till Frankrike!”

Helt otroligt! Fyra länder på fyra veckor. Kanske stannar det där. Kanske hakar något ytterligare land på. Jag tänker njuta av detta. Är grymt tacksam.