Bokhora om Den åttonde dödssynden

Jag har redan bloggat om den här recensionen, men eftersom jag har en ny blogg nu, så känner jag att jag vill ta upp den även här. Bokhora är en bokblogg som jag har följt och läst i många, många år nu. Jag tror att de starkt bidrog till att bokbloggarna blev så viktiga i branschen. De nådde ut, var seriösa och skrev bra recensioner. Jag tror verkligen att de hjälpte till att höja statusen för bokbloggare överlag. Så ja, jag läste förstås med spänning när Bokhora recenserade min bok Den åttonde dödssynden. Och jag ska inte sticka under stol med att jag blev lättad när jag hade läst.

”Rebecka Edgren Aldén har skrivit en riktigt fin spänningsroman, med bra intrig och snygga nutidsmarkörer. Jag sträckläste denna lilla pärla häromveckan och avslutade mycket nöjd.”

Och så lite längre ner:

”Nu kommer hon alltså med sin första – för jag hoppas det kommer fler – skönlitterära roman och det är skitbra! Jättespännande story där jag som läsare får kämpa för att lista ut hur det ligger till, det är några snygga twistar och jag tycker verkligen om att Rebecka vävt in så många nutidsfenomen – självhjälpsböcker, hur vi beter oss på sociala medier etc. Även förlags- och tidningsvärlden är jätteroligt och skickligt skildrade (inte så konstigt då, med tanke på Rebeckas bakgrund). Många av de ingredienser som jag gillar i den här typen av romaner finns alltså med. Bra balans mellan spänning/intrig och fluff dessutom.

Perfekt bladvändare för den som gillar lättsmält underhållning i den här kategorin.”

Tack Johanna Ögren, för att du läste och recenserade! Och här kan ni andra läsa hela recensionen.

Domestic noir

gone_girl-v2

När jag började skriva Den åttonde dödssynden hade jag bestämt mig för att det skulle bli en thriller, inte en deckare. Spänning, men utan klassiskt upplägg med ett mord i början och sedan poliser (eller journalister, läkare, eller vad det nu är) som hittar mördaren.

Jag var inspirerad av Karin Alvtegens S-serie från 90-talet. Om ni inte har läst dem, så gör det! Det var flera fristående skrämmande bra romaner, som har den där psykologiska nerven som gör att man bara inte kan lägga ifrån sig dem. Svek, Skam, Skugga, Skuld... Jag slukade dem alla.

Jag var mer intresserad av det psykologiska spelet mellan människor än av stora mordutredningar – även om jag kan tycka att sådana böcker är väldigt underhållande att läsa.

En psykologisk thriller tänkte jag mig. När boken var färdigskriven, och till och med fått kontrakt (men ännu inte kommit ut) läste jag Gillian Flynns Gone girl och kände direkt att oj, det här är ju samma genre! Här var en författare som också skrev om skadade människor i trasiga relationer, där mycket bubblade under ytan.

Det gick ett tag till och sedan fick jag ett namn på genren: Domestic noir!

Redan förra året på bokmässan besökte jag ett seminarium där förläggare och agenter pratade om suget det fanns just nu efter psykologiska thrillers som utspelar sig i hemmen – nästan definitionen av domestic noir. Jag minns att jag satt och hoppade i stolen, jag hade ju skrivit just en sådan bok. Tänk om det faktiskt var sant? Att det var just sådana böcker många ville läsa just nu?

Då kunde jag inte ens drömma om att bli såld utanför Sverige, men det känns bra i stunden att höra att det var en genre som väckte intresse.

Tidigare i år läste jag Paula Hawkins Kvinnan på tåget – en internationell jättesuccé och en klassisk domestic noir. Fantastiskt bra bok!

Här är en bild från årets bokmässa när jag träffade Paula Hawkins:

Paula

Nu kan jag tänka mig att någon invänder – varför är det så viktigt att sortera in böcker i genrer? En bra bok är väl en bra bok? Jag håller med! Och jag vill verkligen inte känna mig låst i en genre. Men samtidigt vet jag ju hur jag själv fungerar. Har man sett en film som man gillar, letar man efter något liknande. Har man läste en bra bok som man gillar, så letar man efter något som påminner om den. Och ja, jag har kommit på att den här genren, det är den jag alltid har gillat. Det är lite Hitchcock över den. Och ni som läst min bok vet att jag har låtit mig inspireras av Hitchcock… Marie Hermansson är också en författare som skriver i den här genren. Det kan vara lite skruvat, många knäppa människor som krockar med varandra och spännande historier.

Tidigare i höstas skrev min vän Catia Hultquist en krönika i DN om domestic noir (hon nämnde inte mig i texten, det hade känts jobbigt eftersom vi känner varandra så väl), apropå succén med Kvinnan på tåget. Hon beskriver genren så här:

”Spänningen och svärtan har flyttat in och håller sig inom hemmets väggar. ­Favoritämnet i den växande thriller­genren domestic noir är det urspårade äktenskapet.”

I min bok finns alla ingredienser. Mörka hemligheter, fasadbyggande, saker som inte är som de tycks, människor som är något annat än de utger sig för att vara.

Catias förklaring till varför genren blivit så populär just nu:

”En förklaring skulle kunna vara att domestic noir är en reaktion på den tillrättalagda bilden av familje­livet som presenteras på sociala medier. Båtfärder, skuttande barn, mysiga grillkvällar. Far ror och mor är rar. Instagram kallas visserligen för ”bilddagbok”, men är för de flesta en dagbok som konsekvent utelämnar skuggorna.

Samtidigt är de flesta medvetna om trollen som härjar under husgrunden likt Muns i ”Jordskott”. Det skapar förstås ett sug efter den riktiga dagboken, de verkliga berättelserna. Och som ”Kvinnan på tåget” så skickligt ringar in: för de flesta kvinnor är hemmet en oerhört laddad plats: en scen, ett projekt, en tävlingsarena. Och för några kvinnor – ett riktigt farligt ställe.”

Min bok handlar också mycket om just den där tillrättalagda bilden vi så gärna vill presentera i sociala medier. Men här har jag dragit det till sin spets. Hur långt är man beredd att gå för att bevara den där idylliska bilden man varit mån om att bygga upp? Vad händer när allt spricker?

Läs hela Catias krönika här!

 

Jag hittade den här intressanta artikeln från Independent om genren och där fanns också några boktips som jag definitivt ska titta närmare på.

Om ni är som jag som älskar genren domestic noir – här är 6 böcker ni definitivt bör läsa:

 

gone-girl

Gone girl av Gillian Flynn – absolut en domestic noir och en av världens bäst sålda böcker! Otroligt välskriven, skruvad historia om ett allt annat än sunt par.

kvinnan-pa-taget
Kvinnan på tåget av Paula Hawkins – fantastiskt bra bok, skrämmande om det perfekta paret som inte är så perfekt. Om mörka hemligheter som lurar under ytan. Också finns här det jag älskar – en huvudperson som inte går att lita på.

de-forsvunna
De försvunna av Caroline Eriksson – en helt ny bok som börjar med att Greta, hennes man Alex och dottern Smilla kommer till en ö. Mannen och barnet går i land och försvinner. Ingenting är sedan som man först trodde. Otroligt vackert skrivet och riktigt spännande och obehaglig. Även här, som i Kvinnan på tåget (och i min egen bok) finns en huvudperson som man inte riktigt kan lita på. Den här boken är redan såld till 20 länder, och visar hur populär den här typen av böcker är just nu.

9789187173394_200_musselstranden_e-bok

Musselstranden av Marie Hermansson – En 4-årig adoptivdotter försvinner under mystiska omständigheter. Många år senare avslöjas familjehemligheter och vad som egentligen hände. Mystisk stämning och vackert skriven.

svek

Svek av Karin Alvtegen – En otrogen man, en hämnd och sedan går allt snett. Otroligt bra bok och skrämmande i sin lågmäldhet. Karin Alvtegen är en stor författarförebild.

fagelbovagen-32

Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors – ett riktigt mästerverk. Karin är övertygad om att hon är en fin och god människa, men allt förändras när Katerina flyttar in… Kanske inte en thriller i ordets rätta bemärkelse. Men Sara är så otroligt bra på att skapa spänning mellan människor och om vad som händer när bilden av oss själva krackelerar (ja, jag är jätteinspirerad av henne i Den åttonde dödssynden).

Recensioner

den-attonde-dodssynden

Den åttonde dödssynden har fått en hel del bra recensioner. Inte bara är de bra för att de är positiva till boken och historien, även om det ju är fantastiskt. De är bra för att de är intressanta och spännande skrivna. Jag läser dem med stort intresse. När man har jobbat med en text så länge, levt med karaktärerna och historien under så lång tid, blir man lätt hemmablind – har jag berättat det här, eller finns det bara i mitt huvud? Boken har blivit en del av en själv. Det är svårt att förklara hur jag menar. Men allt som rör Nora och Frank och de andra i boken och allt som händer – finns ju inte med. Det finns ju en hel del mellanrum i berättelsen, där det är meningen att läsarna själva ska tolka, fylla i och läsa in sitt (förstås färgat av varje enskild läsares historia och bakgrund). Det skulle inte gå att skriva en läsvärd berättelse och berätta allt eller förklara allt. Då skulle det bli ointressant. För mig som debutant var det en riktig utmaning att hitta den där balansen där jag berättar tillräckligt och inte för mycket.

Så, när jag läser recensioner så läser jag inte bara betyget, och vad de tyckte om boken. Utan också HUR de läste, VAD de läste in. Vad de tyckte att boken handlade om. Och helt ärligt, det är ju det här som är så fantastiskt med böcker. Så fort de lämnar författaren, blir tryckta och klara, så tillhör de läsarna. Varje läsare läser varje bok på sitt sätt. Och det finns inget rätt eller fel.

Jag försöker tänka på det här varje gång jag börjar läsa en recension. Också för att stålsätta mig ifall recensionen skulle vara hård eller elak. Tack och lov har det inte varit några sådana recensioner, men samtidigt är det något jag får köpa. Ju fler som läser, desto fler åsikter om boken kommer ju att komma. Om jag kan minnas att se på läsarna på det här sättet, och istället förhålla mig nyfiken till deras läsning och tolkning av boken, så tror jag att jag kan klara även riktigt dåliga recensioner.

Här är en recension av Den åttonde dödssynden som jag tyckte var väldigt bra. Nyanserad, men ändå positiv. Det är Lottens bokblogg som har läst och recenserat. Läs vad hon tyckte här!

Stort tack för en mycket bra recension och förstås, stort tack för att du läste boken, Lotten!

Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande

En bok börjar alltid med en intention. Något man som författare vill förmedla, undersöka, visa på, göra en poäng av. Det kanske låter högtravande, men man har ett budskap.

I alla fall var det så för mig. Jo, jag visste att jag ville skriva spänning. Psykologisk spänning. Men jag är och har alltid varit väldigt politisk. Det finns saker som jag vill peka på. Saker som jag tycker skaver i vår värld.

gilla-laget-hur-allt-gick-at-helvete-med-positivt-tankande

Jag brukar säga att mitt skrivande av Den åttonde dödssynden började med Barbara Ehrenreich bok Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande. Och det är faktiskt sant. Det var när jag läste den som jag bestämde mig för att undersöka om det gick att göra en läskig, spännande bok om just det fenomen som Barbara Ehrenreich skriver om i den boken. Jag hade kastat mig över den när den kom, av flera skäl. Dels för att jag hade läst hennes andra böcker och var ett stort fan. Jag träffade henne faktiskt här i Stockholm för många, många år sedan när hon var aktuell med boken Barskrapad. Dels för att hon skrev om något som jag länge, länge funderat på, stört mig på och diskuterat mycket: Övertron på positivt tänkande.

Nej, jag är ingen negativ människa. Och jo, jag tror visst att livet blir bättre om man försöker se allt från den ljusa sidan. Men när en hel industri av självhjälpscoacher dök upp som svampar ur marken och började tjäna stora pengar på mindfulness, affirmation, positivt tänkande och liknande, ja, då tyckte jag att det blev för mycket. Jag reagerade särskilt på att de la över ett så stort ansvar på individen. Likt sekter där varje personliga misslyckande beror på svaghet i tron. Skilsmässa, sjukdom, handikapp, död… ja, det var för att du inte trodde tillräckligt mycket eller rätt. Jag såg den här tendensen tydligt i diskussionen om cancer. Cancer beskrivs ofta som ett krig som måste vinnas med vilja och jävlar anamma. Jag ville inte dö, jag bestämde mig för att leva, jag skulle inte låta cancern vinna över mig. Den typen av retorik. De som dör förlorade kriget. Och outtalat förstår man att de inte ville leva lika mycket som de som överlevde, eller? Det där störde mig. Och tydligen störde det Barbara Ehrenreich för hon hade skrivit ett helt kapitel om det rosa flum hon hamnade i den dag hon blev bröstcancerpatient.

I samma veva som jag började skriva på min bok och hade bestämt att den till viss del skulle slå mot självhjälpsbranschen och individtänket att du själv är ensamt ansvarig för din lycka och framgång dök ett nytt fenomen upp på himlen: människor som varumärken. Det var också ett märkligt fenomen. Plötsligt pratade vanliga människor om sig själva som varumärken. Det hängde förstås ihop med hela sociala medier-vågen med twitter, facebook och instagram. Men också om otrygga anställningar och en allmän känsla av att man som människa var tvungen att sälja in sitt bästa jag för att bli vald (om och om igen).

Jag bestämde mig för att slå ihop de här två samtidsfenomenen i en thriller. Vad händer med en människa som byggt upp en fantastisk fasad, som är helt beroende av sitt till viss del fejkade varumärke – och som dessutom byggt framgången/luftslottet på teorin om positivt tänkande? Vad händer om omgivningen inte längre spelar med? Om någon ser igenom? Om inget går som det var tänkt, och allt faller?

Där har ni hela utgångspunkten för min bok!

Det här med intentioner… de är ju lätta i författarens huvud, men oj, så svåra att genomföra. Min bok skulle ju lätt kunna läsas som en vanlig spännande thriller. Man behöver inte se det där som jag nyss målade upp för att tycka att den är spännande. Jag visste aldrig om jag hade lyckats med min intention. Men så dök jag på ett blogginlägg, där skribenten visar att den har läst och verkligen förstått vad det var jag tänkte, vad det var jag försökte göra. Och ja, då blev jag lycklig!

Läs de här raderna, skrivna av bokbloggaren och ex-bokhoran Helena Dahlgren, så förstår ni:

”Jag tyckte om båda, men vill särskilt lyfta fram Edgren Aldéns skildring av känslomässigt kaos och livslögner under perfekt (”perfekt”) samtidsyta. ”Skriet från kärnfamiljen” goes ”Gone Girl” i villaidyllen, typ. Något i tonen, vardaglig med en anstrykning av underliggande hot, känslan av att allt när som helst kan kollapsa, att alla ska genomskåda en som den bluff man är, högg till. Igenkänning? Ja. Jag pratade senast idag med någon om detta, det orimliga, djupt ohumanistiska i vår samtids ständiga strävan efter, tja… strävan. Hur vi aldrig duger, hur våra hem aldrig duger, hur allt som är vårt, våra kroppar, våra karriärer (jag brukar säga ”mitt jobb” som en sorts barnslig motståndshandling, tänker mig att ”jobb” versus ”karriär” är lite som ”lägenhet” kontra ”våning”), till och med våra BARN blir renoveringsprojekt, ”potential”. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vill vara nog, ÄR nog, utan förbättringspotential, men hur är en sådan ståndpunkt ens möjlig i dagens samhälle? Hur förhålla sig till sjukdomen som är vår samtid utan att själv bli en del av symptomen? Det går ju inte. Ursäkta derailande, men jag blir så upprörd. Och jag tänker att det är skitsmart att använda denna samtid som fond för en psykologisk thriller, för hur normkritisk man än kan vara är behovet av att bli omtyckt, att höra hemma, större. Diskrepansen, det hopplösa gapet däri, är en grogrund för väldigt intressant litteratur, tänker jag.

Huvudpersonen Noras nogsamt kalkylerande varumärkesbyggande, ”spontana” Instagrambilder, viljan att bli omtyckt som hotar att utplåna ens jag, vilket det nu är under alla filter, fick mig att tänka på min egen novell ”No filter” när jag läste ”Den åttonde dödssynden”. Hur jag vill fortsätta utforska detta i något annat format. Och, framför allt, hur jag vill läsa mer om detta, gärna av svenska författare.”

Nu tycker jag att ni ska läsa hela Helena Dahlgrens briljanta inlägg om psykologiska thrillers som genre och hennes tankar om Den åttonde dödssynden!

Refuseringar…

original

På min förra blogg var det ett inlägg som ständigt toppade listan över mest lästa. Och vad kan det ha handlat om? Jo, något som de allra, allra flesta författare haft personlig erfarenhet av: Refuseringar.

De allra, allra flesta författare har någon gång blivit refuserade. Det hör liksom till. Alla som skriver vet det. De allra, allra flesta böcker som skrivs blir refuserade.

Eftersom det inlägget var så otroligt populärt så delar jag det här – i något redigerad form.

När jag berättar att jag blivit refuserad en massa gånger blir vissa väldigt förvånade. Inte mina skrivande vänner och bekanta, men andra. Många av mina icke-skrivande vänner har frågat: Men varför valde du inte Bonnierförlagen? Du jobbar ju på Bonnier (jag jobbar på Bonnier tidskrifter som gör magasin). Ha! Varför jag inte valde? Man väljer inte. Bonnierförlagen tackade nej.

Första utkastet av Den åttonde dödssynden blev klar redan sommaren 2012. Samma höst skickade jag in den till 6–7 förlag. Alla tackade nej (utom ett mindre förlag som faktiskt tackade ja). Dock fick jag från nästan allihopa väldigt fina och utförliga lektörsutlåtanden.

90 procent av alla manus får en standardrefusering, i alla fall om man får tro författaren och välkända skrivläraren Sören Bondeson. Läs bara de här raderna som jag har hämtat från Kristina Svenssons blogg:

”Refuseringar hör till författandet enligt Sören Bondeson. När förlag får manus delas de upp i tre högar; ej utgivning, kan vara intressant och intressant. 90% hamnar direkt i högen med ej intressant och får standardrefusering. Enligt Sören Bondesson görs inga misstag där utan dessa böcker är helt enkelt inte tillräckligt bra för att ges ut. Han räknar in de manus han själv skrev i början av sin karriär dit.

Det är bland de sista 10% som läses av redaktör eller en utomstående lektör som misstag görs och blivande bästsäljare refuseras av misstag. Får du ett längre refuseringsbrev med synpunkter på ditt manus  har det fallit i den sista gallringen och då kommer du enligt Sören Bondeson förr eller senare att hitta ett förlag.”

Det här hade jag inte läst när jag fick mina första refuseringar. Sista meningen ”Får du ett längre refuseringsbrev med synpunkter på ditt manus  har det fallit i den sista gallringen och då kommer du enligt Sören Bondeson förr eller senare att hitta ett förlag” är ju otroligt hoppfull, eller hur?

Men även om jag inte hade läst det så hade jag pratat med tillräckligt många i branschen för att veta hur otroligt få som får ja. Självklart sved det ändå att få nej, men jag blev inte särskilt knäckt. En av mina författarvänner förklarade för mig på ett tidigt stadium att man ska vara djupt tacksam om man får ett lektörsutlåtande (istället för ett standardiserat tack, men nej tack). Hon sa att det kan ses som förlagets första utsträckta hand, det är inte ett nej, utan början på en kommunikation. Hon sa också att många förlag vill se vad den aspirerande författaren gör med den där feedbacken. Det säger ju något om en person hur den hanterar konstruktiv kritik. Det kanske inte är lika lockande att jobba med en författare som tycker att varje bokstav och kommatecken i sitt manus är absolut nödvändigt, och att ingenting får ändras (jo, det finns genier som säkert kan skriva den perfekta boken från början, men de är försvinnande få. Jag skulle ändå uppskatta att 99% av alla manus behöver redigering).

Jag fick som sagt nej, men bra feedback, från cirka 6–7 förlag. Med min väns ord i öronen tackade jag så hemskt mycket för att de tagit sig tid att läsa och för den konstruktiva kritiken. Sommaren 2013 bearbetade jag om manuset utifrån det jag tyckte kändes relevant i förlagens kritik (man behöver absolut inte ändra något som inte känns bra). Hösten 2013 skickade jag in det omarbetade manuset. Hela hösten hann gå, men till slut svarade Norstedts (som tackade nej i första vändan) ja.

För en tid sedan läste jag i tidningen Skriva om hur många manus förlagen får. Jag minns att Norstedts då svarade att de får ungefär 2000 manus om året. Av dessa får 20 utförliga lektörsutlåtanden och 3–4 av dem blir utgivna. Det ser ungefär likadant ut på de andra förlagen. Så med det i bakhuvudet kände jag mig väldigt nöjd med mina många fina lektörsutlåtanden, även om det var refuseringar.

skc3a4rmavbild-2014-01-15-kl-22-42-55

Så tänkte jag avsluta det här inlägget med lite uppmuntran! Det här är en lista på framgångsrika författare som har blivit refuserade – som jag har hämtat från Elisabet Norins utmärkta handbok: Tre enkla regler finns inte – en romanskola (Isaberg förlag):

Astrid Lindgrens manus till debuten Pippi Långstrump blev refuserad av Bonniers.

Johan Ajvide Lindqvists succéroman Låt den rätta komma in blev refuserad sex gånger innan Ordfront sa ja.

JK Rowlings Harry Potter blev refuserad av mellan nio och femton förlag…

Stephen King fick ihop 84 refuseringsbrev innan en tidning köpte en novell av honom (läs om det i hans fantastiska Att skriva)!

Fler som blev refuserade: Agatha Christie, George Orwell (Animal Farm), Zadie Smith (Vita tänder), James Joyces (Dubliners), Fredrik Forsyths (Schakalen).

Som ni ser, man ska inte ge upp! Även de bästa blir refuserade!

Tyskland!

images

I veckan fick jag ett samtal från min agent. Ja, jag har en agentur, Norstedts egen utlandsagentur som gör sitt bästa för att sälja min och de andra Norstedtsförfattarna utomlands. Aldrig har jag räknat med att de skulle lyckas. Och därför blev jag så glad när jag för en dryg vecka sedan fick reda på att jag var såld till Danmark.

Den här gången ringde de. Linda frågade om jag satt ner. Och nej, jag hann inte sätta mig innan hon bara var tvungen att berätta att de lyckats sälja mig även till Tyskland!

Det betyder alltså att ett danskt förlag och ett tyskt förlag tror på min bok, har tagit den till sig och ska ge ut den översatt på danska/tyska. Är det inte fantastiskt?

Nu är det dessutom dags för den årliga Frankfurtmässan, som lär vara den största bokmässan i världen. Tydligen är det väldigt bra att komma dit och redan vara såld till två länder. Så nu håller jag tummarna!

Stort tack alla duktiga på Norstedts agency som lyckats så här bra hittills!

Bokmässan 2015

Bokmässan i Göteborg är något jag ser fram emot varje år. Jag har varit där de flesta gånger de senaste 7–8 åren. Men bara en gång tidigare har jag varit där som författare. Det var 2009 och året Skriet från kärnfamiljen kom ut. Det hände inte så mycket då, det mesta var som vanligt förutom att jag och min medförfattare Tinni Ernsjöö Rappe blev utbjudna av förlaget (Albert Bonnier förlag) på middag och vi fick tillgång till loungen för författare.

I år var det annorlunda. I år debuterade jag med Den åttonde dödssynden. Jag fick tala på monterscenen och jag signerade böcker. Mitt schema var verkligen inte särskilt ansträngt, men bara att vara där som författare var något extra.

Här är lite bilder från förra helgen:

mingel

Jag kom ner redan på torsdag, rätt sent på dagen för tåget var rejält försenat. Jag kom till mässan runt 16.30 och hamnade i princip direkt in i ett mingel i Printz förlags monter. Där fanns flera härliga personer jag kände och flera jag lärde känna. På bilden ser ni Maria Sundberg, fantastisk formgivare som gjorde omslaget till min bok, jag, Pamela Andersson, chefredaktör på Topphälsa och på bokmässan aktuell med Rosa kokboken, Susanne Boll, författare, Varg Gyllander, författare och Nina Larsdotter, förläggare och författare.

ställ

Så här fint hade Norstedts skyltat upp med min bok, intill favoriten Mats Strandberg, som ju är aktuell med sin nya skräckroman Färjan.

Paula

Eftersom mitt schema inte var särskilt ansträngande så hann jag gå på en massa spännande seminarier – det är också mitt jobb som journalist att hålla mig ajour med vad som händer, vilka trender som gällde just i år och vilka författare det snackades mest om. Här är efter seminariet med en av årets författarstjärnor, Paula Hawkins. Hon har skrivit den hyllade Kvinnan på tåget, som jag älskade. Den är skriven i samma genre som min bok, domestic noir (som jag har skrivit om i min förra blogg, och som jag lovar att jag ska skriva mer om längre fram), så jag är extra glad att hennes gått så bra (det verkar som att det finns ett sug efter just den här typen av psykologisk spänningslitteratur. Och det är ju bra.

scen2

scen3

På fredag eftermiddag pratade jag med min förläggare Peter Karlsson på Norstedts monters scen. Det gick faktiskt jättebra och jag var inte ett dugg nervös. Rätt många kom och lyssnade. Kul!

signering1

Efteråt var det signering. Det är ju stenhård konkurrens om bokköparna så jag var glad och tacksam över de som kom och valde just min bok!

Bella

Bokmässan utspelar sig inte bara på själva mässan. En stor del är det sociala livet efter stängning, och framför allt på Park (hotellet). Där samlas alla förläggare, redaktörer, författare, pr-människor, journalister och minglar runt till framåt småtimmarna. Här stöter man på de flesta och jag kan ju bara erkänna att jag älskar det! Det blev tre nätter då jag inte kom i säng förrän efter 2… Här är journalisten och författaren Bella Linde och Frida Boisen, som ju är aktuell med boken Digital succé.

Malin

I vimlet på Park sprang jag också på min duktiga redaktör Malin Tynderfeldt. En redaktör är otroligt viktig för en boks tillblivande och min redaktör var super!

susanne b

Här är två andra trevliga författare i vimlet: Anne-Marie Schjetlein och Susanne Boll.

Simone

På lördagen kom min familj ner. Jag tror att det är superviktigt att dela allt som händer med dem (så gott det går). Här är min minsta tjej, Simone, som blev så stolt när hon hittade min bok.

Anna J

På lördagen stod jag och signera, bland annat med otroligt duktiga och produktiva författaren Anna Jansson. Det var också en härlig ny bekantskap som jag verkligen ser fram emot att träffa igen.

tilde

Överlag är nästan alla av de andra författarna otroligt gulliga. Det finns en slags snäll kollegialitet som man blir inbjuden till. Och det även om en, som jag, är debutant. Tilde de Paula, som är aktuell med starka Tiden läker inga sår, och Katerina Janouch, som alltid är aktuell eftersom hon hinner producera ofattbart många böcker, kände jag redan, här kom de förbi och sa hej i min monter.

middag

På lördagen var jag bjuden på storslagen förlagsmiddag. Vi var nog 80 personer minst, författare och folk från Norstedts. Där inne i salen insåg jag vilket fantastiskt förlag jag har hamnat på. I rummet satt storheter som PO Enquist, Ebba Witt-Brattström, Kristina Sandberg, Mats Strandberg, Carin Gerhardsson, David Lagercrantz, Pekå Englund… ja, jag kan inte räkna upp dem alla. Här är mitt bord.

otto

Mitt emot mig satt Norstedts vd Otto Sjöberg. Vi hade ju en del att prata om eftersom vi båda jobbat på kvällstidning (jag dock inte särskilt länge). Bredvid satt författaren Annika Estassy Lovén. Och han till vänster är min man Björn som dök upp lagom till kaffet.

kristina

Jag var ju bara tvungen att hälsa på Kristina Sandberg och berätta hur mycket jag tycker om hennes böcker om Maj. Rekommenderar verkligen hennes Att föda ett barn!

frukost

Ett plus med Bokmässan måste jag tillägga är ju att en faktiskt bor på hotell och får äta hotellfrukost!

böcker

Kom hem trött, men lycklig och glad, på söndag kväll med en rejäl bokhög att läsa. Alla de här utom en är skrivna av författare på Norstedts. Förstår ni vilket bra förlag jag har?

Välkommen!

Vad kul att du hittade hit! Här bloggar jag om allt som rör skrivande och läsande och allt som rör mitt författarskap förstås. Min debutbok Den åttonde dödssynden kom ut på Norstedts i slutet av juli och det har varit en fantastisk resa så här långt.

Jag har tidigare bloggat på Books & Dreams sida, där jag på Debutantbloggen skrev om min resa mot utgivning. Nu är ju min bok ute och lever sitt eget liv, och debutantbloggen får vila. Men sluta blogga vill jag inte göra. Så här fortsätter resan.

En första spännande nyhet är att jag i fredags fick reda på att jag numera också har ett danskt förlag! Modtryk heter det och har en massa spännande författare, som Åsa Larsson, Jan Guillou, Maria Sveland, Stieg Larsson, Tove Alsterdal, Jens Lapidus, David Lagercrantz, Kristina Ohlsson. Så jag har fint sällskap, minst sagt. Eftersom det är så nytt vet jag inte alls exakt vad det här innebär, eller när boken kommer på danska. Men det är otroligt roligt och uppmuntrande att ett danskt förlag tror och vill satsa på mig.

Jag nöjer mig med det så länge. Vi hörs!