Den åttonde dödssynden som fransk pocket!

En till nyhet hinner jag med här, innan jag och familjen sätter oss i bilen för att åka alla milen upp till Höga kusten där vi som vanligt ska fira midsommar med mina föräldrar, en av systrarna och hennes familj.

Och det är något som jag också fick reda på via Twitter. Den åttonde dödssynden har kommit i pocket i Frankrike! Den kom ju redan förra året på franska. Och då fick jag reda på att boken även var såld i pocketformat. Det är tydligen rätt ovanligt, så jag känner mig djupt tacksam och stolt. Här kan ni läsa om Le dernier péché som pocket på franska.

Vad tycker ni om omslaget?

Ge inte upp! … förr eller senare blir du utgiven!

Mitt förra inlägg var kanske lite deppigt. Och jag vet att många tycker att det känns hopplöst att bli utgiven.

MEN. Det är det faktiskt inte. Så nu ska jag skriva om det.

För det första. Kom ihåg att det i stort är samma manus som cirkulerar runt till de olika förlagen! Så om det är 2 000 manus som når Norstedts och 1 000 manus som når Forum (Bonnier) så är många av dem samma manus. De flesta skickar ju till flera förlag samtidigt.

Dessutom. Jag har träffat många skrivarlärare, samt förläggare, som har sagt samma sak: De flesta av de som inte ger upp blir förr eller senare utgivna. Visst finns det alltid hopplösa fall. Människor som tror att de kan skriva, som är tondöva mot kritik, som inte lär sig eller tar till sig av det de får höra. Det finns flera sådana. Men, om du är en driven person, som inte ger upp, lyssnar på kritik, tar till dig av kritik, skriver om och förbättrar ditt manus eller börjar på nästa, med nya insikter och kunskaper, så kommer du förr eller senare att bli utgiven. Jag har hört många säga det nu. Och det stämmer faktiskt!

Jag går nu min sjätte skrivarkurs. Har stött på flera skrivande människor i dessa kurser. Många har haft potential och varit väldigt duktiga på att skriva. Vissa har haft svårt för att slutföra – de skriver, skriver, skriver, men kommer aldrig fram till slutet. Eller börjar om hela tiden med nytt. De kommer inte bli utgivna. Men, jag har också stött på begåvade människor som faktiskt kommit till slutet. Som jobbat om och om och om igen. Och flera av dem är faktiskt utgivna i dag. Jag är övertygad om att flera av de jag går på kurs med just nu också kommer att bli utgivna. Så småningom. Det kan ibland ta tid. Men, om de bara fortsätter så kommer det hända.

Så. Detta måste man också komma ihåg! Ibland låter det som att chansen att bli utgiven är minimal, mikroskopisk – och nästan slumpmässig. Men så är det inte. Det är inte så många som faktiskt skickar in ett genomarbetat färdigt manus. Och om du lägger till andra faktorer som ett gäng skrivarkurser, flera testläsare, lektörsläsning, flera omskrivningar och bearbetningar, så har du mycket goda chanser.

Mina bästa råd för att faktiskt bli utgiven:

  1. Skriv klart!!!
    Första steget till att skriva och ge ut en bok är att faktiskt skriva en bok.
  2. Läs mycket!
    Läs medvetet, läs och se hur andra har gjort. Att tro att man ska kunna skriva utan att själv inte läsa känns fruktansvärt naivt.
  3. Jobba igenom ditt manus, många, många gånger! 
    Var hård mot dig själv i redigeringsfasen. Är det här verkligen intressant? Blir det tråkigt? Är språket platt? Bara DU kan ändra det. Det här är inte sådana saker ett förlag kan hjälpa dig med. Det MÅSTE vara en bra historia, berättad på ett intressant sätt.
  4. Låt andra läsa.
    Och TA TILL DIG AV KRITIKEN!!! Du ska inte gå kurs eller ha testläsare för att få en massa klappar på axeln, jo, det också – alla behöver uppmuntran! Men, försök ta reda på vad manuset har för svagheter, vad har DU för svagheter som författare? Vad kan du blir bättre på?
  5. Läs igenom en gång till.
    När du tror att manuset är klart – gå igenom det igen. Man BLIR BLIND för sin egen text!
  6. Skicka in till flera förlag.
    Men var ödmjuk, räkna med att få vänta. Får du nej men någon form av feedback, TA TILL DIG AV DEN!
  7. Jobba om manuset.
    Och skicka in igen. Och igen. Och igen. Är manuset för dåligt, och inte går att göra om, skriv ett nytt. Lär av dina misstag.

Hur länge ska man behöva vänta på svar från förlagen?

Det här är en fråga som ständigt dyker upp bland skrivande människor. Hur länge måste man vänta på svar från förlagen? 

Jag förstår verkligen frustrationen! Men jag tror att man måste skilja på vad som är vad här. Sverige är ett litet land. Vi har otroligt många författare. Förlagen som ger ut dessa författare har mycket jobb med det – att ta hand om sina författare, läsa deras texter, komma med råd och synpunkter, det ska redaktöras, korrläsas, det ska säljas in, omslag ska göras, kataloger ska produceras, texter skrivas. Bokhandlar ska träffas och övertygas om att just deras böcker, som de ger ut, ska säljas och få fina platser nära kassan. Bokmässor ska planeras, recensionsex ska skickas ut, tidningar ska kontaktas, pr-planer ska sättas och en rad marknadsföringsåtgärder ska fixas. Utländska böcker ska översättas och kontrakt ska skrivas. Ja, det är mycket jobb som pågår dagligen på ett förlag. Även om förlagen inte tog in en enda debutant under ett år skulle de ha otroligt mycket att göra.

Jo, det är sant att förlagen behöver nya författare. Absolut! Och ja, de är säkert, eller borde vara, oerhört tacksamma över alla aspirerande författare som lägger ner sin obetalda tid, sin själ och sin passion i skrivandet.

Men. Det är fortfarande väldigt få av dessa som kommer att få ett kontrakt. Cirka 2-4 stycken av 2 000 per år.

Det beror inte på att förlagen är elaka. Eller fega. Utan det beror på att de bara kan ta sig an böcker och författare som de verkligen, verkligen tror på och kan hantera. Och det betyder inte bara tror på i ekonomisk bemärkelse. De flesta stora förlag ger också ut smalare litteratur. Vissa som knappt säljer något alls, men som har andra litterära värden.

De manus som kommer in från aspirerande författare är så otroligt många fler än vad som sedan kommer att kunna ges ut. Så ser verkligheten ut. Och det gör den inte bara för författare, utan även för musiker, för skådespelare, för konstnärer. Det finns betydligt fler som drömmer om dessa yrken, än som faktiskt lyckas. Det ÄR hårt. Ja. Men som sagt, Sverige är ett litet land. Vi har inte så många läsande, bokköpande människor att hur många som helst kan bli författare. 

ALLA kan i dag ge ut en bok. Vem som helst. På samma sätt som att vem som helst kan måla tavlor eller spela in en låt och lägga ut på spotify. Vem som helst kan starta en blogg eller en youtube-kanal. Hur många som helst kan kalla sig författare, musiker, konstnärer, skådespelare, komiker eller vad de nu vill vara. Men det betyder inte att alla kommer att kunna leva på det.

När man som aspirerande författare skickar sitt manus till ett förlag så måste man förstå detta. Inse att förlaget fått säkert 100 manus till den veckan. Ett stort förlag får ungefär 2 000 manus om året. Och av dessa blir alltså mellan 2 och 4 utgivna. Vissa år fler, vissa år färre.

Jag är övertygad om att många förläggare/förlag gärna skulle anta fler. De ÄLSKAR ju böcker, och det är ju säkerligen ett hårt jobb att välja ut vilka de till slut ska välja. För de vet att de inte kan ta för många. Jag har träffat många förläggare som förälskat sig i manus, som de antagit, och sedan kämpat så hårt för – men som ändå inte funkat, som knappt har sålts alls eller gått totalt obemärkt förbi. De vet att de inte mäktar med för många, att de inte har råd, att det inte kommer att fungera. Att de måste begränsa sig.

Räkna också med att alla de som läser alla inskickade manus har en massa andra uppgifter på förlaget. En massa andra manus att läsa, andra författare att ta hand om, och en massa andra sysslor. Det tar förstås tid att ta sig igenom manushögarna. Vissa kan de avfärda direkt. Det räcker för erfarna förläggare och redaktörer att läsa några sidor. Men andra är så pass bra att fler måste få läsa och tycka till, och flera sidor måste läsas. Är det riktigt intressant måste hela manuset läsas, av flera personer. Så. Det är ett gott tecken om du inte får svar så snabbt! Då kan ditt manus ha hamnat i ”möjligt-högen”.

De flesta förlag säger att de ska svara inom tre månader. Men det kan ta längre tid. Mycket längre tid. Saker händer, det blir kris med ett annat manus, någon annan författare, någon blir sjuk och så vidare.

Räkna med att det tar tid! 

Jag skulle inte kontakta ett förlag förrän det har gått åtminstone fyra fem månader sedan jag skickade in. Och då skulle jag ödmjukt fråga om de hunnit läsa mitt manus. Jag förstår att man vill ha svar. Men, man måste komma ihåg: Det är fortfarande obeställt material du har skickat in. Inget förlaget bett om. Och de har ju en skyldighet att ta hand om det beställda materialet först.

Så. Inse att väntandet hör till författarlivet. Skicka till många förlag samtidigt. Ha tålamod. Och fortsätt skriv, fortsätt drömma.

En egen röst?

Hur viktigt är det med en egen röst? Sitt eget sätt att skriva? Och är den där egna rösten en tillgång eller ett hinder för en eventuell författarkarriär?

Det här är något många skrivande människor funderar på. Och är något som diskuteras flitigt. Många menar att de har en egen röst, och att det är därför de inte får sina manus antagna av förlag. De menar att deras sätt att skriva är så speciellt, och att förlagen därför inte törs satsa på dem.

Jag håller sällan med de skrivande människor som pratar så här. Tycker oftast att det låter som gnäll från aspirerande författare som blivit refuserade.

Och inte att förglömma – att bli refuserad hör till författarlivet! De flesta författare, ja, majoriteten har någon gång blivit refuserad.

Självklart finns det oupptäckta genier med en helt egen fantastisk röst, som ännu inte blivit antagna av förlagen. Så klart! Förlagen kommer alltid missa stora berättare, fantastiska röster, briljanta manus. Men inte så många som man tror.

Det är vad jag tror.

Om vi ska börja reda ut det här med vad en egen röst är för något? Att skriva annorlunda är inte samma sak som att ha en egen röst. Det kan vara det, men är inte nödvändigtvis det. Jag skulle vilja påstå att en egen röst är det samma som en eget penselskrift, som konstnärer har. Eller ett eget artistiskt uttryck eller ton som musiker har. MEN, för att kunna ha det, måste man först kunna hantverket. En konstnär som har ett alldeles eget sätt att måla har först lärt sig grunderna, lärt sig allt om komplementsfärgerna, de olika målarteknikerna och så vidare. De har förmodligen tragglat med kroki ett gäng år. För jag tror att man måste behärska konsten först, innan man börjar experimentera.

Förstås finns det undantag. Det gör det alltid.

Jag stötte på en hel del frilansare under mina år som redaktör som förväxlade oerfarenhet och brist på kompetens med ett eget uttryck. När man påpekade att deras idé inte alls passade in i den tidning jag jobbade på, så blev deras svar att det är styrkan med idén, att den sticker ut, att det de vill skriva inte är så strömlinjeformat och tråkigt som alla andra texter vi brukade ta in i tidningen och att de minsann hade en egen röst. De tyckte att deras artikel skulle kunna ”muntra” upp hela tidningen. Göra den lite spännande.

Och jo, det var sant. Deras idéer och deras sätt att skriva var inte som de vanliga texterna jag fick från erfarna duktiga frilansarna. Men inte på något positivt sätt. De här personerna kunde helt enkelt inte hantverket.

Och om det nu var så att jag ville experimentera med tidningen, prova något nytt, våga ta ut svängarna, skulle det vara en så bra idé att låta en för mig helt okänd oprövad frilansare stå för det där nydanande, nytänkande, out of the box-jobbet?

Nja, jag tvekade. Och tackade nej varje gång. Efter många, många år som redaktör kunde jag nämligen rätt snabbt avgöra vilka som var bullshitare, som egentligen inte kunde yrket, och de erfarna, duktiga, professionella frilansjournalisterna. Och jag valde de senare alla dagar i veckan. Även om jag då och då kunde testa nya förmågor. Dock inte sådana här som jag beskrev ovan, som helt saknade självinsikt.

Brott mot reglerna är helt okej. Men det måste vara medvetna brott. Det är skillnad på erfarna duktiga författare som väljer att skriva helt utan skiljetecken, eller utan varken citattecken eller pratminus (som Kerstin Ekman gjort bland annat) än någon som knappt kan skriva gör det. För att ta ett konkret exempel.

Förlagen om några vet detta. Och de drar sig inte alls för att ge ut mycket svåra, mycket experimentella böcker. Både prosa och lyrik. Läs Stina Stoor till exempel. En mycket skicklig författare med ett helt eget språk.

Hur experimentell en bok än är måste den ändå vara läsvärd. Det vet förlagen. De kan satsa på ”stor” litteratur, som är väldigt smal och inte alls kommer att sälja så att den täcker omkostnaderna. Men då ska det ändå vara läsvärt och kvalitativt. Alla förlag har en del utgivning som hamnar i det här facket. Så kallad ”finlitteratur” som är väldigt speciell och kvalitativ. Och som inte alls ges ut av kommersiella skäl, utan enbart av litterära.

Därför kan jag verkligen irritera mig på när aspirerande författare klagar över sina refuseringar med ”min bok var alldeles för speciell, förlaget vågar inte satsa på en så egen röst, de är fega och vill bara ge ut mainstream-verk”. För det är helt enkelt inte sant. Sanningen är förmodligen att din text inte var tillräckligt intressant och bra.

Att skriva är svårt. Otroligt svårt. Det kräver år av övning. Man ska ha en respekt för skriven text. För innehåll. En enkel deckare är inte heller lätt att skriva. Tvärtom!

Så allt snack om att utgivning är som ett tombola, att det bara handlar om slumpen – nej, så är det inte. Riktigt bra manus blir så småningom utgivna. Riktigt bra författare blir så småningom utgivna. Det kan ta några år. Och det kan ta rätt många omskrivningar, och även nya manus. Men de som verkligen vill bli utgivna och som tar till sig av kritik, lär sig av sina misstag, lyssnar in och läser mycket – den kommer, förr eller senare, att bli utgiven.

Men är det dit man vill så måste man börja med att sluta skylla på att förlagen är ”fega” och att de ”inte förstår”.

Den åttonde dödssynden på tyska!

Tyskland var ju ett av de första länderna som köpte Den åttonde dödssynden. Men det är först i sommar, långt efter de andra länderna, som den nu kommer ut i Tyskland. Det ska bli superspännande att se hur det går där! Mitt tyska förlag Btb Randomhouse har i alla fall gett mig ett sådant här fint uppslag i deras nya katalog. Och visst är omslaget läckert?

Nu är det bara Island kvar, men de köpte ju rättigheterna för inte så länge sedan. Då blir det sex länder + Sverige den finns i (Danmark, Holland, Ungern, Frankrike, Tyskland, Island, Sverige).

Ser fram emot att ha ett litet internationellt bibliotek här hemma!

 

Gästbloggar på Debutantbloggen

I dag gästbloggar jag på Debutantbloggen. Om att skrivandet handlar om att stå ut.

Stå ut med att det är så svårt.

Stå ut med att det blir så platt, klyschigt, banalt, irrelevant …

Stå ut med att det tar så förbannat lång tid.

In och läs här och se om ni håller med 😉

Det blir en till bok!

”Det här vill vi absolut ge ut!” Sa min förläggare i dag när vi åt lunch och han hade läst första utkastet till uppföljaren till Den åttonde dödssynden. Är så glad och lättad nu! Han tyckte till och med att det här manuset var starkare och bättre än det första. Bättre språk, driv, historia, helhet. Han sa att han trodde mycket mer på den här än på nästa. Blev så glad!!

Vi åt som tidigare lunch på Medelhavsmuseet – det verkar som att det är favoritstället för de som jobbar på Norstedts, för jag har varit där med flera därifrån. Efteråt gick jag ner i shopen och hittade ett par bronsörhängen. Inte dyra, bara 198 kr, så jag köpte dem för att fira! Jag brukar säga att jag är en crazy catlady med allergi. Jag älskar katter! Men eftersom jag inte kan ha någon får jag köpa prylar med katter istället.

kattörhängen

Ni kanske undrar varför jag är så lättad och glad. Jag har ju redan ett förlag. Men, det finns inga garantier – inte ens om du redan är utgiven – att förlaget även ger ut din nästa. Det vet jag. Jag känner författare som blivit refuserade på andra, tredje eller till och med fjärde boken. Jag var alltså inte alls säker på vad vårt möte i dag skulle leda till. Jag trodde väl inte att han skulle totalsåga den, för jag hade en bra känsla. Men jag trodde nog att han skulle vara ännu mer kritisk.

Men han gillade verkligen historien! Berömde mig för hur jag berättade den, drivet, språket, helheten. Och efter gick vi igenom den. Visst hade han en del synpunkter, invändningar och frågor, men överlag tyckte han att det mest var småsaker. Jag har ju drygt tre veckor kvar av min tjänstledighet, innan jag börjar mitt nya jobb, den tiden kommer jag att lägga på att gå igenom manuset igen. Ja, och ha lite semester med min familj också, förstås!

Så. Nu blir det en till bok för mig, troligen kommer den ut till nästa vår/sommar! Heja mig!

Antagen

Ett av de största ögonblicken i en skrivande människas liv är då man blir antagen av ett förlag. Självklart kan man välja att ge ut själv. Men de allra, allra flesta drömmer ändå om att passera det trånga nålsögat och bli antagen av ett förlag.

Det är för det första en viss kvalitetsstämpel. För det andra är det mycket enklare för dig som författare om du har ett förlag i ryggen. De hjälper dig med allt från redaktörande, redigering, korrektur, marknadsföring, försäljning, omslag, ser till att den finns i både fysiska bokhandlar och på nätbokhandlarna. Här har jag tidigare skrivit om skillnaden mellan att bli utgiven och att ge ut själv.

Det är många som undrar hur det går till när man blir antagen. Det är förstås olika för olika författare och förlag. Om vi börjar med att konstatera att det handlar om några promille av alla inskickade manus som blir antagna. Mitt förlag Norstedts får ungefär 2000 inskickade manus per år, och av dem blir 3–4 antagna. Då är förstås inte redan etablerade författare medräknade. När ett förlag antar en bok så ser de inte bara till just den boken. Mitt förlag var tydliga med att de antog mig som författare. De räknade inte med att första boken skulle vara bärande. Det kan ofta ta några böcker innan en författare hittar sin publik, blir läst, och i förlängningen blir lönsam för förlaget (och för författaren själv).

Jag skrev klart Den åttonde dödssynden i den första versionen hösten 2012 och skickade då in till 6–7 förlag. Det tog flera månader, och sedan fick jag nej. Från alla! Dock fick jag positiva lektörsutlåtanden från flera, där de uppmuntrade mig att bearbeta vidare och skicka in igen. Exakt det gjorde jag. Det tog ett år till (jag jobbade ju heltid, och skrev bara på semestrar). Hösten 2013 skickade jag in igen. Då tog det ända fram till dagen innan julafton då jag i ett mejl fick det glädjande beskedet att Norstedts ville ge ut min bok.

Julen 2013 alltså! Sedan tog det 1,5 år innan boken var ute. Den släpptes i slutet av juli 2015. Det gäller att ha tålamod när man skriver.

Money money money …

Måste bara ta upp det här med pengar igen. De flesta jag träffar nuförtiden blir förvånade när jag berättar att jag planerar att börja jobba igen efter min tjänstledighet.

”Men det går ju så bra för dig, varför fortsätter du inte att skriva på heltid?” Det är frågan jag ofta får.

Att kunna leva på att skriva böcker är inte lätt. Det spelar ingen roll att ”det går bra för mig” – det är ändå väldigt svårt att leva på det. Jag tänkte därför reda ut lite om hur mycket (eller egentligen hur lite) man faktiskt tjänar på att skriva böcker.

Först: Jo, visst går det att leva på att skriva böcker! Allt går! Men, i Sverige är det bara ungefär 120 personer som beräknas kunna leva på sina böcker. 120 personer är inte många. Kom ihåg att det kommer ut 22 000 böcker per år i Sverige. Ungefär. 120 författare. Du kan säkert rabbla upp ett tiotal av dem. Det är exakt de du tror: Lars Kepler, Fredrik Backman, Camilla Läckberg, Leif GW Persson, Anna Jansson, Jan Guillou, Mari Jungstedt … Men om du går till bokhyllan där hemma eller till en vanlig bokhandel så hittar du en massa fler författare. Väletablerade. Duktiga. Som gett ut många böcker. Men många av de du hittar där i hyllan kan inte leva enbart på att skriva böcker. De drygar ut kassan genom att föreläsa, vara programledare i radio och tv, moderera, skriva krönikor eller så har de vanliga jobb vid sidan av (jobbar på bank, som lärare, journalister, poliser, advokater och så vidare).

I stort sett alla författare har de första åren tvingats jobba dubbelt. Ett vanligt heltidsjobb och sedan författandet på fritiden. Även de som i dag är stora började en gång så. Det är något jag brukar tänka på. Och jag får alltid en sådan respekt för alla författare då. Det krävs ett jävlar anamma för att lyckas.

Jag har skrivit vid sidan av de senaste 15 åren. Men det var först för fem år sedan som jag valde att satsa ordentligt. Det var då jag disciplinerat började skriva några timmar varje dag på alla semestrar, tog skrivarkurser och verkligen bestämde mig för att skriva klart en bok. Under hela arbetet med Den åttonde dödssynden har jag haft ett heltidsjobb (och familj). Jag är inte alls ovanlig. Det är så här det ser ut.

Att jag har fått den stora lyckan att kunna skriva på heltid i fem månader nu den här våren är tack vare utlandskontrakten. De fem länder som köpte rättigheterna till min bok betalade varsin engångssumma – och det är de pengarna jag lever på nu. Men om några månader är de pengarna slut, och jag måste tillbaka till mitt heltidsjobb för att kunna försörja mig.

Men, undrar ni, tjänar du inget på försäljningen av dina böcker då?

Jo, men det är så otroligt lite. På en inbunden bok tjänar man som författare (om man är utgiven på vanligt förlag) ungefär 40 kronor/per bok – om boken säljs till fullpris, vill säga. På reaböckerna tjänar man förstås mycket mindre.

Snittförsäljningen på en inbunden bok av en debutant i Sverige är ungefär 900 ex. Om man blir utgiven på ett förlag får man ett förskott när man lämnar in manuset – man brukar få ett förskott på ungefär 2000 sålda böcker, fördelen är att man inte behöver betala tillbaka om man inte säljer 2000 böcker (vilket alltså de flesta debutanter inte gör). Sedan när boken börjar sälja så får du cirka 40 kronor per såld bok ÖVER 2000 stycken.

Jag har sålt bra mycket mer än vad en snittdebutant säljer, men räkna efter själva – det blir inte mycket pengar. Om jag säljer 3000 böcker så får jag alltså cirka 1000 x 40 = 40 000 kronor. Och det är alltså före skatt. Att sälja 3000 inbundna böcker som debutant räknas som riktigt bra. Men i pengar är det knappt en månadslön. Betänk att en bok, särskilt den första, tar några år att skriva. Otroligt låg timpenning, alltså.

Men pocket då? Jo, förhoppningsvis säljer boken mer i pocket. 8000–10 000 ex räknas som en bra försäljning för en pocketbok. Men för pocket får du mycket, mycket mindre. Runt 8–10 kronor. Per bok. 

Det sägs att man bör sälja över 10 000 böcker PER ÅR för att gå runt som författare. Att producera en bok om året är inte lätt. Att se till att varje bok säljer över 10 000 ex är heller inte lätt. Du kan inte leva på att skriva om du misslyckas med en bok ett år. Du får aldrig misslyckas! Eller så får du ge ut fler böcker per år.

Det går väldigt bra för mig, absolut! Men det är fortfarande långt ifrån att jag kan leva på det. Jag har egentligen inga problem med det. Jag visste vad jag gav mig in på. Att skriva böcker är en av de absolut vanligaste drömmarna, särskilt bland kvinnor. Jag är djupt tacksam över att kunna göra det, och bli utgiven på förlag! Alla kan inte bli rockstjärnor eller konstnärer heller. Konkurrensen är stenhård, och det jag skriver måste vara något som läsarna vill ha och är villiga att betala för. Det kräver en viss ödmjukhet. Det är ingen mänsklig rättighet att få vara författare. Viktigt att komma ihåg, tycker jag.

Författaren och en av grundarna till hybridförlaget Hoi, Sölve Dahlgren, har skrivit bra om det här tidigare. Läs här!

Att vara författare är så mycket mer än att skriva

Det visar den här intervjun med duktiga Hanna E Lindberg på bloggen Läsa & Lyssna.

sthlm-confidential

Hanna släppte sin debutroman Sthlm Confidential på ett litet förlag som heter Orda 2014. Hon fick göra det mesta av införsäljningen till bokhandlare och marknadsföringen själv. Det här visar hur otroligt mycket författarens insats spelar roll. Jag är otroligt imponerad av hur hängiven hon har varit. Och är så glad att det har lönat sig. Hon hittade en agent och är nu såld till en massa länder. Och så har hon blivit upplockad av Norstedts (mitt förlag) och fått kontrakt på två uppföljare! Stort grattis!

Hanna och jag jobbar på samma tidningsförlag (Bonnier tidskrifter), men har faktiskt aldrig träffats live. Men det ska vi snart rätta till!

Jag tycker att alla som drömmer om att bli författare ska läsa den här intervjun, och se hur mycket mer som ingår i jobbet som författare, än att bara skriva! Det räcker inte att skriva en bra bok. Konkurrensen är mördande och det gäller att nå ut och hitta läsare.