Första versionen är skit

Läste ett intressant blogginlägg av Lennart Guldbrandsson om hur man kan hjälpa och stötta en författare. Ett av hans tips är att ta bort stressen kring första utkastet – för det är ändå skit! Så här skriver han bland annat:

”Jag var nyligen på en skola och pratade om skrivande. De flesta av eleverna där tyckte att det var trögt att komma igång, inte för att de saknade idéer, utan för att de hade prestationsångest. De ville vara säkra på att det de skrev matchade potentialen som idén hade. Det gjorde mig glad för det betydde dels att de brydde sig om att det de skrev skulle bli bra, men det gjorde mig också bestört, för att de inte hade lärt sig att förstaversioner är skräp.”

Samtidigt menar han att första utkastet också är guld – här finns de första tankarna, passionen och idéerna. Så här skriver han:

”Det är lätt, med tanke på de fel jag skrev ovan att förstaversioner har, att tänka illa om dem. Men förstaversioner är nödvändiga. I förstaversionen finns så mycket passion, nya tankar man inte hade innan man skrev ner sin idé, saker man inte trodde var möjligt att skriva, experimentlusta (förhoppningsvis) och konstigheter man kan skratta åt, vilket leder till nya uppslag. De är dessutom helt nödvändiga att ta sig igenom.”

Jag håller verkligen med! Om man som skrivande människa inser att texten först måste ut – och att det först är när du har den framför dig som det stora jobbet börjar, då kan det bli lättare att ta sig igenom det första utkastet. Många får aldrig ur sig den där första versionen. De tvivlar, mår dåligt över att det inte blir som de hade tänkt och får dåligt självförtroende. Förmodligen för att de inte riktigt inser att det här inte är slutversionen, utan bara deras första utkast.

Samtidigt finns det massor av värdefullt i det där första utkastet. Mycket som bara kommer, små guldkorn som man senare kan utveckla. Intressanta tankegångar och galna och/eller underbara idéer.

Men som sagt, läser man igenom det man har skrivit brukar man se alla fel och brister, och då är det lätt att tappa sugen. För det är klart att det finns brister! Jag har jobbat med skrivande i hela mitt liv – jag har aldrig skrivit en text som var klar redan från början! Hur kort den än är måste den redigeras, bearbetas, tänkas igenom, ofta skrivas om, rättas till och så vidare.

Skillnaden mellan oss som faktiskt slutför jobbet med att skriva ett helt manus och de som inte gör det tror jag mycket ligger i att vi accepterar att det är dåligt i början, eller åtminstone mindre bra – eller (om jag ska vara diplomatisk) att manuset ännu ”inte nått sin fulla potential”. Vi inser att det kan komma att bli bra (eller i alla fall bättre) sen, när vi får tid att jobba med det. Självklart drabbas även vi av tvivel, ångest och funderingar. För att tycka att texten är skit hör till den kreativa processen.

Det intressanta med Lennarts blogginlägg var att det väckte så många starka känslor när det las ut på Facebook. Många blev nästan indignerade. ”Vad då dåligt? Mitt första utkast är inte dåligt!”

Nej, som sagt, det behöver inte vara dåligt. Men texten kan ju bli så mycket bättre om du sedan jobbar med den! Och det var det som var Lennarts poäng, som jag tolkade det. Och det är så jag ser det. Även om det jag har skrivit är superbra så skulle jag aldrig drömma om att inte jobba igenom det ordentligt innan jag lämnar det till förlaget. Och förlaget (förläggare och redaktör) kommer i sin tur ge sin feedback, som kräver många omarbetningar till. Mer eller mindre. Så är det för i stort sett alla.

Några menade att de bara skriver en gång och sedan är det bra. Det må så vara. Men jag har svårt att tro att de böckerna ges ut på förlag och når många läsare.

Självklart finns det undantag. Genier som säkert klarar att skriva en perfekt bok från början. Har till exempel hört att Leif GW inte redigerar så mycket (säger inte att han inte skulle behöva det, men det är vad jag har hört). Och han lyckas ju rätt bra ändå.

Min övertygelse ändå, efter många, många år som journalist och redaktör – och numera även författare – är att alla texter behöver bearbetas. (Om folk fattade hur mycket det jobbas bara med 3000 tecken långa artiklar …)

Om din text är strålande redan på utkaststadiet – grattis! Nu kan det bara bli ännu bättre. 

Ps. Den här texten är redan redigerad fyra gånger … jag kommer säkert upptäcka fler missar, saker jag vill lägga till, ändra, ta bort – så det lär bli fler redigeringar.

Här har jag skrivit tidigare om redigering.

Här har jag skrivit om struktur för skrivandet.

Om att aldrig känna sig klar

Och där skickade jag mitt manus till redaktören igen. Känner mig absolut inte färdig. Blir man någonsin det? Jag undrar om någon författare någonsin känner att allt är perfekt, att inget endaste litet komma ska flyttas på – för nu är det fullkomligt.
Jo, det finns säkert sådana författare. Men jag hör inte till dem. Varje gång jag läser det hittar jag saker jag vill ändra. Det är den bistra sanningen.
Men jag vet i alla fall att den är bättre nu än förra gången jag skickade den. Alltid en tröst.
Nu hoppas jag att hon upptäcker alla svagheter och felaktigheter. Är så tacksam över att ha en professionell redaktör!
I maj ska den gå till tryck, och till sommaren kommer den: Och blomstren dö (Norstedts).

Gästbloggar på Debutantbloggen

I dag gästbloggar jag på Debutantbloggen. Om att skrivandet handlar om att stå ut.

Stå ut med att det är så svårt.

Stå ut med att det blir så platt, klyschigt, banalt, irrelevant …

Stå ut med att det tar så förbannat lång tid.

In och läs här och se om ni håller med 😉

Långsamt, långsamt framåt

Det gäller att ha tålamod när man skriver bok. Jag redigerar och går igenom hela mitt manus nu. Tycker ibland att det går plågsamt långsamt. Fastnar lätt. Är ofta okoncentrerad och vandrar iväg i tankarna, gör annat (kollar facebook, hänger tvätt, läser mejl, surfar runt, går ut med hunden, hänger tvätt …). Och det kan ta tid att skriva om ett helt stycke. Nu med lite mer eftertanke än förra gången. Frustration blandat med lust. För det är samtidigt väldigt roligt! Texten växer fram, nu när historien redan finns. Hittills känns det helt okej. Även om jag ibland rodnar när jag läser något uselt stycke. Vad tänkte jag när jag skrev det där? undrar jag då. Men som helhet känns det ändå okej. Jag har ingen aning om ifall det håller! Men jag hoppas det.

Det blir ungefär 10 sidor om dagen. Nu har jag hunnit till sidan 66. Och hela manuset är knappt 200. Vi pratar inte boksidor nu, utan sidor i word. Det blir ungefär 350 boksidor.

Varför är det så svårt att slutföra?

Skrivandet av det här manuset har gått otroligt snabbt. Jag har på bara knappt två månader skrivit i stort sett hela första utkastet. Det beror ju förstås till stor del på att jag för första gången i mitt liv skriver på heltid, men ändå! Jag trodde verkligen inte att det skulle gå så fort.

Här måste jag pausa, och skriva en ordentlig brasklapp: Att jag har skrivit nästan hela boken betyder inte att den är nästan färdig. Jag har skrivit rätt skissartat och jag vet att jag kommer att behöva bearbeta och redigera texten ett antal gånger.

Men ändå! Större delen av historien är klar.

Och nu är jag då vid slutet. Slutscenerna, då allt ska knytas ihop. Jag vet egentligen vad som ska hända, men ändå är det något som säger stopp.

Under tre dagar har jag inte kommit framåt i min historia alls. I fredags började jag istället från början och skrev om stora delar. Det är som att min hjärna, mina fingrar vägrar ta i de där slutscenerna. Jag kommer ihåg att det var samma motstånd förra gången. Slutet var absolut värst.

Jag har funderat mycket på varför det är så svårt att slutföra. För det första är det svårt med slutet. Så många trådar som måste knytas ihop. För det andra känner man kravet att spänningen måste accelerera. Slutet innebär ju ett naturligt crescendo. Ett klimax. Och det kräver en hel del av författaren. Alla som är vana läsare vet ju hur otroligt irriterande det är med en bok som börjar så bra, lovar så mycket, men som sedan inte håller hela vägen. Ofta är en bok superspännande fram till slutet. Och sedan kan slutet blir lite av ett ”jaha” – blev det inte mer än så? Ett sorts antiklimax. Som författare vill man så mycket med en bok, så länge boken håller på kan vad som helst hända, det kan bli hur bra (eller dåligt) som helst! Men när man skriver slutet stänger man på sätt och vis projektet.

Jag tror att det är det som skrämmer mig. Och jag vet att jag inte är ensam. Många skrivande människor har svårt att slutföra. Det är lättare att hitta på en bra idé, lättare att skriva en spännande början. Men att få ihop allt och slutföra – det är det svåra!

I några dagar till ska jag tillåta mig själv att gå igenom det jag redan har skrivit, för att ladda för slutet. Men senast nästa vecka måste jag ta mig an det. Och håller jag min skrivplan (med 10 000 tecken om dagen) så borde jag ha ett färdigt utkast av hela historien till slut i början/mitten av april.

Dagens dikt

Ibland får man hämta kraft hos andra författare. I dag Karin Boye:

Så bort, all min feghet!
Jag hör min framtid till.
Jag tar mig rätt att växa nu
som rotens krafter vill.

Viktigt att våga följa sin dröm. Våga skapa sin egen framtid. Men då måste fegheten bort! Om jag nu har velat bli författare sedan jag var fem sex år, så finns den drömmen i mitt dna. I mina rötter. Då är jag skyldig mig själv att vattna den drömmen och ge den de allra bästa förutsättningarna för att kunna växa till sig och så småningom blomma.

Självklart finns det risker. Det gör det alltid. Vissa träd dör redan som plantor.

786cbd6972b90391728d3621f51444db

 

Tvivel

Jag kämpar på med min uppföljare. Det har gått bra. Jag har hunnit skriva långt på historien. Men nu börjar tvivlen smyga sig på. Det är tur att jag känner igen mönstret. För just nu finns det mest en massa negativa tankar i mitt huvud: Det här är helt meningslöst. Ointressant. Banalt. Klyschigt. Och ständigt ställer en inre kritiker mig frågor som: Vem ska någonsin vilja läsa det här? Varför gör du det här? Vem tror du att du är?

Och så domen: Du kommer aldrig kunna skriva en bok igen. 

Jag försöker ta mig igenom de här stunderna genom att påminna mig själv om att det är en del av den kreativa processen.

779ea68ce4b3ad0406d110c1c5c33049

Samtidigt kan jag ju inte låta bli att tänka – kanske har jag rätt? Kanske är det här bara skit? Men ska jag låta det stoppa mig? Nej. Även om det är svindåligt det jag skriver nu, så måste jag slutföra det. Och det som är dåligt kan bara bli bättre. Då får jag väl fixa det sen. Det är ju inte slutversionen jag skriver nu.

Jag VET allt detta. På ett intellektuellt plan så förstår jag exakt var jag befinner mig just nu. Men på ett emotionellt plan så är det bara jävligt jobbigt.

Försöker minnas denna:

imgres-1