Om att inspirera och bli inspirerad

En av mina bekanta, som jag har känt länge, kommer i vår med sin första roman. Som alla debutanter har hon skrivit sitt författarporträtt i Svensk Bokhandels tjocka katalog. (Det gjorde jag med, 2015 när Den åttonde dödssynden kom ut.) Hon har skrivit så otroligt fint – om sin resa med sin bok. Och om mig! Och hur jag inspirerade henne!

Det fantastiska med detta är att exakt samma kväll som jag inspirerade henne att skriva en bok, så inspirerade hon mig att börja träna – på riktigt! Skrev om detta på min facebook-sida, tänkte att jag kunde dela med mig av den historien här också:

Nu ska jag berätta en riktigt inspirerande historia! Eller snarare två! För cirka 2,5 år sedan var jag och Erika Scott på samma förlagsfest (Forum) och började prata (vi kände varandra sedan tidigare). Erika berättade om sin träning. Hon hade bestämt sig att komma i sitt livs form innan hon fyllde 50, och hade börjat blogga om det. Hon pratade så otroligt inspirerande om sin träning, hur hon tagit sin kropp och hälsa på allvar, och investerat i sig själv. Jag blev så inspirerad att jag bara några veckor senare köpte kort på Sats och bokade en PT. Ni som känner mig vet hur det gick – jag är starkare än någonsin och är inne på tredje året med tre stenhårda PT-pass i veckan med världens bästa PT! Samma kväll på den där festen hade tydligen jag berättat, minst lika inspirerande, om hur jag bara bestämt mig för att skriva en bok – kosta vad det kosta vill! Min första bok Den åttonde dödssynden. hade precis blivit antagen av Norstedts efter år av kämpande. Erika blev tydligen lika inspirerad av mig som jag av henne, att hon gick hem och skrev en bok hon också! Den blev också antagen av Norstedts! Om detta skriver hon så fint om i sitt debutantporträtt i senaste Svensk Bokhandel. Tack Erika för inspirationen! Och är så glad att vi båda kunde inspirera! Lycka till med din bok Vi ses i Disneyland – ser fram emot att läsa den och hänga med dig i montern på Bokmässan!

Här är Erikas fina text i Svensk Bokhandel:

Och så här ser hennes bok Vi ses i Disneyland ut:

Om ni är nyfikna, så såg det ut så här när jag skrev i Svensk Bokhandel 2015:

Det som är så fint med det här är hur vi inspirerade varandra! Men också, tycker jag, att vi faktiskt hyllar varandra för det. Jag har tidigare skrivit flera gånger om hur Erika fick mig att börja träna och även sagt det till henne. Tillsammans är vi starka! Ser så fram emot att läsa Erikas bok.

Releasefest för Sofie Sarenbrant

tiggaren

I går var en hektisk dag. Jag var egentligen ordentligt förkyld och matt – efter en intensiv lägerhelg med mina gymnaster (som jag tränar på fritiden, 2–3 dagar i veckan). Men, det var bara roliga saker, så det var bara att köra.

På dagen tog jag det lugnt i solen och läste texter från mina kursare i skrivarkursen. Klockan 15 var det dags för träning med min PT (vi fick köra otroligt lugnt), sedan klockan 16 kom en fotograf till gymmet. Jag och min PT skulle nämligen bli plåtade av tidningen amelia Kropp & Skönhet. De bad mig skriva om min träningsresa från 0 till 100 som jag har gjort senaste 1,5 åren.

Efter det satte jag mig på ett kafé och jobbade lite till med de andras texter, samt skrev lite på min egen uppföljare.

Klockan 18 började skrivarkursen, och jag hann vara med i 1,5 timme, sedan rusade jag iväg för att fira min vän Sofie Sarenbrants 7:e bok på 6 år! Tiggaren – ligger redan på topplistorna! Hon är verkligen helt otrolig. En enorm inspiration. Hon visar att hårt arbete lönar sig. Om du skriver själv förstår du hur mycket jobb det innebär att skriva 7 böcker på 6 år. De första tre skrev hon dessutom medan hon jobbade parallellt. Hon är väldigt skicklig på att skriva spännande, att utnyttja alla karaktärer och deras konflikter med varandra. Det finns ett enormt driv i hennes böcker, och jag tror att det är svaret på varför de har blivit så populära. De går helt enkelt inte att lägga ifrån sig!

Stort grattis Sofie till Tiggaren!

På releasefesten träffade jag en massa trevliga människor. Här på bilden (förutom jag och Sofie) mina vänner Pia Printz och Åsa Lundegård. Pia är också en fantastisk inspiration, då hon gjorde verklighet av drömmen att starta ett eget förlag, som har gått helt fantastiskt bra. Det är hon som ger ut Jojo Moyes och David Nicholls – säger väl allt! Åsa Lundegård är en superduktig journalist som jag har känt i många, många år. Nu har hon precis blivit chefredaktör för M-magasin, där hon tog över efter Amelia Adamo – en tidning där jag var redaktionschef i några år. Tidigare var Åsa Lundegård i många år chefredaktör på tidningen amelia. Jättekul att ses!

adlibris100

Ps. Och i morse gick jag in på den officiella statistiken över mest sålda pocket (alla kategorier) på adlibris, och JA, jag har tagit mig in på topplistan. Ligger på en blygsam 99:e plats, men ändå! Känns helt underbart! I går var Den åttonde dödssynden den 13:e mest sålda pocketboken i genren thrillers i Sverige. Håller tummarna för att den fortsätter klättra!

Om att leva sitt drömliv

drömliv

Nu har jag varit tjänstledig för att skriva på heltid i en och en halv månad. Varje dag tänker jag på hur fantastiskt det är. Det har fått mig att tänka mycket på hur vi väljer att leva våra liv. Kan man göra bara saker man själv tycker är roliga? 

Nej, det går inte. Livet består också av en massa mindre roliga sysslor. Man kan inte bara göra roliga saker, eller det man vill, just för stunden – det krävs en himla massa hårt och tråkigt arbete också. Men om man vänder på det och istället frågar sig: Vad vill du uppnå? Vad vill du göra med ditt liv? Jag kan ärligt säga att jag i så fall just nu lever mitt absoluta drömliv. Det låter kanske klyschigt och töntigt. Och lite frälst. Men det är sant. Det har tagit tid att komma hit, ja, och jag har gjort en massa omvägar på vägen, men jag har nog ändå alltid haft ett hum om vart jag ville. Drömmen om en familj och drömmen om att skriva har jag till exempel alltid haft.

Men jag skulle bli nästan 40 år innan jag vågade formulera vad jag faktiskt ville och drömde om. Då skrev jag ner några mina tankar. Jag drömde inte fritt, utan jag funderade på vad som gjorde mig glad i vardagen. Vad drömde jag om, och vad gjorde mig lycklig? Det i kombination borde leda till ett lyckligare liv. Så tänkte jag.

Min lista över det som gör mig lycklig:

  1. Vara mycket med min familj.
  2. Skriva och ge ut en bok, allra helst: bli författare och skriva och ge ut flera böcker.
  3. Ha hund.
  4. Bli stark.
  5. Träna barn i gymnastik.
  6. Läsa mycket.

Det här sammanfattar mina drömmar och det som gör mig lycklig. När jag hade skrivit ner det så insåg jag att det verkligen inte var ouppnåeliga mål. Jo, kanske det där med att bli författare… Men, om andra lyckats, så varför skulle inte jag kunna? Jag måste ändå försöka. Jag började inse att jag bara har ett liv. Jag måste fylla det livet med det som ger mig mest. Göra mer av det. Satsa på det. Ge mig själv åtminstone chansen att få leva mitt drömliv. Och det är det jag har gjort under de senaste åren.

Om vi går igenom varje punkt för sig:

  1. Min familj har alltid varit viktig för mig, och jag har alltid prioriterat dem. Men jag har också jobbat mycket. I perioder, väldigt, väldigt mycket. Den här pausen nu, där jag enbart skriver på heltid (utan något annat jobb) i fem månader ger mig möjligheten att vara ännu mer med min familj. Och det har känts otroligt bra. Men det handlar också om att alltid prioritera familjen. Det betyder att jag väljer att vara hemma med dem, framför att gå på fester, bio, träffa vänner och så vidare. Ja, jag är inte supersocial. Jag har prioriterat. Min familj är viktigast. Det är en relation jag ska ha resten av mitt liv. Dessutom gör det mig lycklig att vara här hemma med dem.
  2. Författardrömmen var den svåraste och den som kändes mest ouppnåelig. Jag var ganska ödmjuk och försiktig när jag skrev den till en början. Men jag gav ändå drömmen möjlighet att bli sann, bland annat genom att ta den på allvar, ge mig själv tiden att skriva. 4 timmar varje semesterdag. Plus att jag investerade i flera skrivarkurser (går just nu min femte kvällskurs). Jag vattnade alltså min dröm med så mycket näring jag kunde, gav den alla möjligheter jag hade att växa sig stark. Och så delade jag upp drömmen i många små delmål: Mitt första mål var att över huvud taget skriva klart ett manus. När jag hade gjort det ökade jag på till att vilja bli utgiven av ett förlag. När jag blev det, och den blev såld till fem länder, började jag våga drömma om att kanske kunna skriva fler böcker och på sikt, kanske, kanske, kunna leva på att skriva (dock inte enbart, för det vågar jag ännu inte drömma om riktigt). Men jag fattade beslutet att ta pengarna från utlandsförsäljningen och ge mig själv chansen att skriva på heltid i fem månader. Dels för att se hur det skulle vara, dels för att se vart det kunde ta mig. Hittills har det varit fantastiskt! Jag har nästan skrivit klart första utkastet till nästa bok. Jag börjar tro att det kan bli en till bok. Sedan får vi se hur den mottas. Jag är ändå glad att jag kommit så här långt. Tänker att nu är nu och just nu lever jag min dröm.
  3. Hund! Jag hade hund när jag växte upp. Och jag älskade att ha hund. Att ha hund svetsar samman en familj, en hund ger så mycket kärlek. Och en hund gör att man kommer ut i naturen, får motion, frisk luft, ett sundare liv. Vår valp är nu 10 månader och i mitt nya skrivarliv går jag en timme varje morgon med henne. Det är en så enkel källa till glädje och hjälper mig att få en rutin i mitt skrivarliv.
  4. Stark! Jag är gammal gymnast,men var aldrig någon stjärna, men älskade att kunna göra häftiga grejer med min kropp (volter, flickisar och så vidare). Jag har tränat mycket tidigare i mitt liv, men tappade det till viss del när jag fick mina barn. Jag har alltid velat bli stark. För drygt ett år sedan tog jag tag i den här drömmen och tränar sedan dess med PT tre dagar i veckan. Ja, det kostar. Men jag snålar in på annat. Det här är viktigt för mig, och jag satsar på det. Och jag kan ärligt säga i dag att jag är superstark! Och det är en fantastisk glädje att känna att kroppen är stark och orkar. Det har också gett mig självförtroende och en acceptans för min kropp. Som många kvinnor har jag tidigare haft komplex och känt mig tjock, inte tyckt om min kropp. Så är det inte längre. Jag tycker om min kropp nu och imponeras av vad den kan göra. Inom träningen sätter jag upp flera delmål som jag tränar för. Ett av mina nya mål är att kunna stå på händer. Jag började träna handstående i december. Förra veckan slog jag mitt rekord och stod 24 sekunder helt själv! Innan året är slut ska jag lära mig att sitta i pik och bryta upp i handstående… i dag känns det omöjligt. Men fatta då känslan när jag klarat något som några månader tidigare kändes omöjligt. Den känslan är oslagbar och spiller över till andra delar av mitt liv – att göra det omöjliga möjligt. Ett annat mål är att kunna göra 10 chins på raken, gärna med vikter. I dag gör jag 4, så det är en bra bit kvar … Men å andra sidan kunde jag inte göra ens en när jag började träna för ett drygt år sedan.
  5. Att vara tränare. Jag har varit tränare i gymnastik i 10-12 år totalt. Och det här är något jag verkligen älskar! Att träna barn och se deras utveckling, bli en bättre tränare – det ger mig en sån enorm glädje. Just nu tränar jag en grupp tjejer (26 stycken) mellan 8–10 år, 2–3 gånger i veckan, 4,5 timme varannan vecka och 7,5 timme varannan vecka. Jag tror att det är viktigt att ge av sin tid till ideella organisationer. Hjälpa andra. Bidra till samhället. Det kan vara att samla in kläder till flyktingar, det kan vara att jobba på kvinnojourer, men det kan också vara att träna barn i idrott. Det finns forskning som visar att de som jobbar ideellt känner mer lycka. Och jag förstår verkligen varför. Det känns meningsfullt. Och att träna barn i gymnastik är enormt tillfredsställande. Jag älskar gymnastik, och när jag ser hur glada de är och hur mycket de utvecklas så ger det mig så mycket.
  6. Läsa! Jag har alltid läst mycket. Var en bokslukare som barn och under tonåren. Läste litteratur på universitet (har en fil kand i litteraturvetenskap). Att läsa är ett av mina största intressen. Jag älskar böcker och jag älskar att läsa. Och att läsa andras böcker hjälper mig i mitt eget skrivande. Det inspirerar och ger mig nya idéer. Eftersom jag älskar att läsa så ger jag det tid. Har som mål att försöka läsa en bok i veckan. Jag klarar det inte alltid, men det är bra som målsättning. Och det gör att jag skapar tid i vardagen för att läsa.

När jag nu tittar på min lista så ser jag ju att jag lever mitt drömliv! Jag har gett ut en bok på ett stort förlag och jag skriver på heltid (även om det är tillfälligt bara under fem månader, nu är nu). Jag är mycket med min familj. Jag har en hund. Jag tränar regelbundet och är stark. Jag lägger mycket tid på min tävlingstrupp i gymnastik. Jag läser mycket.

Jag fattar att alla inte kan göra så här. Leva exakt som de vill. Och jag har inte heller alltid kunnat det. Och jag kommer kanske inte kunna göra det i framtiden. Saker och ting händer. Skilsmässor, olyckor, sorg, arbetslöshet, skador, sjukdomar, död … mycket kan hända. Men jag tycker ändå att det här visar att man kommer ganska långt på att för sig själv fundera på vad som gör en lycklig, formulera för sig själv vad man vill med sitt liv – och faktiskt göra det man kan för att ta steget mot ett lyckligare liv. Självklart vill jag bli ännu starkare, självklart vill jag bli en ännu bättre och mer framgångsrik som författare. Jag vill kunna resa mer med min familj. Göra ännu mer saker med dem. Engagera mig ännu mer i gymnastiken. Men jag GÖR ändå det jag drömde om. Jag lever mitt drömliv. 

Nästa tanke: Om jag har lyckats nå detta nu, är det då verkligen omöjligt att ta det ett steg till? Kanske kan jag börja drömma på riktigt om ett liv som heltidsförfattare? Fortfarande vara tacksam för allt det jag har nu, men samtidigt sikta ännu längre. Att jag är här i dag visar att inget är omöjligt. 

ord

Träning och skrivande

PT

Författarskap och träning har tidigare inte varit en vanlig kombo. På sin höjd har författare pratat om skogspromenader för att rensa hjärnan. Kanske för att det har setts som ytligt att träna, och djupt att skriva? Författande är något intellektuellt, något som rör sig i hjärnan. Inte i kroppen.

Men jag tycker att det där börjar luckras upp. Antingen har träningen fått högre status, eller så har författare blivit mer hälsomedvetna.

Tidigare har jag hört flera författare koppla ihop träning med att skriva. Martina Haag, Moa Herngren, Sofie Sarenbrant, Denise Rudberg bland andra. Tidningen Skriva skrev också om den här kopplingen mellan skrivandet och träningen för några år sedan (hittar dock inte det numret nu!). Och ja, jag tycker verkligen att det finns tydliga paralleller mellan träning och att skriva en roman.

Den första liknelsen, och kanske den vanligaste, är väl den att det är som ett maraton att skriva en roman. Så är det ju. Visst krävs det talang att få klart en bok, men jag skulle påstå att det krävs ännu mer uthållighet. Precis om under ett maraton måste man ha bestämt sig för att springa till mål. Precis som, jag föreställer mig (för jag är ingen maratonlöpare), under ett maraton så måste man övervinna alla tankar om att ge upp, att man inte kommer att klara det, att det inte går, att det inte är värt det, att det gör ont och så vidare.

Men det finns paralleller till annan träning också. Det självklara – allt blir bättre ju mer man övar. Att bli en bra skribent kräver övning. Man måste öva upp skrivmusklerna, lära sig av sina misstag, bli bättre och bättre. Jag som framför allt håller på med styrketräning har lärt mig att det inte finns någon gräns för hur stark man kan bli. Och nej, det finns nog ingen gräns för hur bra man kan skriva heller. Man kan alltid bli bättre! Ett manus kan alltid bli bättre!

Inställningen förenar också. Jag förstod tidigt att jag inte är någon naturbegåvning eller något geni. Varken på att träna eller på att skriva. Då bestämde jag mig för att vara den envisaste. Jag skulle inte ge mig. I över ett år nu har jag gått till en PT tre dagar i veckan. Jag är alltid där! Är i stort sett aldrig sjuk. Känner jag mig lite krasslig går jag ändå dit. Då kör vi förstås lite lugnare.

På fritiden tränar jag barn i truppgymnastik och det här är något jag ofta säger till mina gymnaster: ”Det finns alltid naturbegåvningar som bara har det, som kan allt. Men det är de som kommer på träningarna, de som verkligen kämpar och nöter, gång efter gång, som håller i längden. Ofta kommer de begåvad till en gräns där begåvningen inte räcker längre, och eftersom de så länge klarat sig på talang är de sämre rustade för motgångar.” 

Precis så tänker jag kring min egen träning. Och kring mitt eget skrivande. Jag är ingen som bara ”har det”. Orden flödar inte ur mina fingrar perfekt. Jag är inte vältränad av naturen. Jag måste kämpa. Och det gör jag genom att varje dag gå upp och göra det jag ska.

Den inställningen har tagit mig rätt långt. I dag är jag riktigt stark! Och jag har fått en bok publicerad. Nu gäller det att hålla i det här. Jag vill vara en tränande, frisk, stark människa (och jag har några konkreta mål som jag vill uppnå). Jag vill vara en författare som kan leva på mitt skrivande. Dit är det lång väg kvar att gå. Men enda sättet att komma dit, är att fortsätta. Dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. Inte ge upp. Lära sig av sina misstag.

Win learn

Min vän, också författare och träningsfantast, Hillevi Wahl, blev inspirerad av min träning med min PT, så hon intervjuade mig om vad PT:n hade betytt. Allt! svarade jag! Jag hade inte klarat att bli så här vältränad om det inte var för honom. Den sista frågan i intervjun var intressant och fick mig att tänka till ett varv till kring det här med träning och skrivande:

Tror du att din träning på något sätt har påverkat ditt författande, eller rentav bidragit till din succé?
– En sak har det i alla fall betytt och det är att jag nu VET att jag klarar mer än jag tror. Jag har aldrig sett mig själv som särskilt vältränad eller stark. Tvärtom har min självbild varit att jag är rätt dålig på idrott, särskilt kondition. Och jag har alltid varit lite rund. Att jag lyckades med detta – att bli vrålstark, för jag är verkligen stark – det gjorde något med mig.

– Någonstans befruktade boken och träningen varandra. Om jag klarade att skriva och få ut en bok – varför skulle jag då inte kunna bli en vältränad människa som älskar att träna? Om jag lyckades med att bli så här stark och vältränad – varför skulle jag då inte kunna lyckas som författare? Typ så.
– Nu känns det som att jag skulle kunna klara nästan vad som helst, bara jag verkligen bestämmer mig och lägger ner tid och energi på det. Inget kommer gratis. Jag tränade 166 pass förra året, jag sjukskriver mig aldrig!
– Boken kom också till av en massa jävlar anamma. Jag skrev minst fyra timmar varje semesterdag i fyra år. I dag vet jag att man inte bara ska drömma – man ska förverkliga sina drömmar. Det kräver hårt arbete, men det är värt det! Det är bättre att gå upp varje dag och försöka, även de dagar man är svag och allt blir dåligt. Det är när man slutar försöka som man misslyckas.

Det är verkligen så! Träningen gav mig självförtroende. Och att bli utgiven gav mig självförtroende. Jag överraskade mig själv på båda fronterna. Blev mycket starkare än vad jag trodde. Och lyckades mycket bättre med mitt skrivande än vad jag trodde. Och det gav mig en enorm skjuts.

Här kan du läsa hela intervjun med mig!

Ps. På bilden längst upp: jag och min PT Fredrik Unge.