En egen röst?

Hur viktigt är det med en egen röst? Sitt eget sätt att skriva? Och är den där egna rösten en tillgång eller ett hinder för en eventuell författarkarriär?

Det här är något många skrivande människor funderar på. Och är något som diskuteras flitigt. Många menar att de har en egen röst, och att det är därför de inte får sina manus antagna av förlag. De menar att deras sätt att skriva är så speciellt, och att förlagen därför inte törs satsa på dem.

Jag håller sällan med de skrivande människor som pratar så här. Tycker oftast att det låter som gnäll från aspirerande författare som blivit refuserade.

Och inte att förglömma – att bli refuserad hör till författarlivet! De flesta författare, ja, majoriteten har någon gång blivit refuserad.

Självklart finns det oupptäckta genier med en helt egen fantastisk röst, som ännu inte blivit antagna av förlagen. Så klart! Förlagen kommer alltid missa stora berättare, fantastiska röster, briljanta manus. Men inte så många som man tror.

Det är vad jag tror.

Om vi ska börja reda ut det här med vad en egen röst är för något? Att skriva annorlunda är inte samma sak som att ha en egen röst. Det kan vara det, men är inte nödvändigtvis det. Jag skulle vilja påstå att en egen röst är det samma som en eget penselskrift, som konstnärer har. Eller ett eget artistiskt uttryck eller ton som musiker har. MEN, för att kunna ha det, måste man först kunna hantverket. En konstnär som har ett alldeles eget sätt att måla har först lärt sig grunderna, lärt sig allt om komplementsfärgerna, de olika målarteknikerna och så vidare. De har förmodligen tragglat med kroki ett gäng år. För jag tror att man måste behärska konsten först, innan man börjar experimentera.

Förstås finns det undantag. Det gör det alltid.

Jag stötte på en hel del frilansare under mina år som redaktör som förväxlade oerfarenhet och brist på kompetens med ett eget uttryck. När man påpekade att deras idé inte alls passade in i den tidning jag jobbade på, så blev deras svar att det är styrkan med idén, att den sticker ut, att det de vill skriva inte är så strömlinjeformat och tråkigt som alla andra texter vi brukade ta in i tidningen och att de minsann hade en egen röst. De tyckte att deras artikel skulle kunna ”muntra” upp hela tidningen. Göra den lite spännande.

Och jo, det var sant. Deras idéer och deras sätt att skriva var inte som de vanliga texterna jag fick från erfarna duktiga frilansarna. Men inte på något positivt sätt. De här personerna kunde helt enkelt inte hantverket.

Och om det nu var så att jag ville experimentera med tidningen, prova något nytt, våga ta ut svängarna, skulle det vara en så bra idé att låta en för mig helt okänd oprövad frilansare stå för det där nydanande, nytänkande, out of the box-jobbet?

Nja, jag tvekade. Och tackade nej varje gång. Efter många, många år som redaktör kunde jag nämligen rätt snabbt avgöra vilka som var bullshitare, som egentligen inte kunde yrket, och de erfarna, duktiga, professionella frilansjournalisterna. Och jag valde de senare alla dagar i veckan. Även om jag då och då kunde testa nya förmågor. Dock inte sådana här som jag beskrev ovan, som helt saknade självinsikt.

Brott mot reglerna är helt okej. Men det måste vara medvetna brott. Det är skillnad på erfarna duktiga författare som väljer att skriva helt utan skiljetecken, eller utan varken citattecken eller pratminus (som Kerstin Ekman gjort bland annat) än någon som knappt kan skriva gör det. För att ta ett konkret exempel.

Förlagen om några vet detta. Och de drar sig inte alls för att ge ut mycket svåra, mycket experimentella böcker. Både prosa och lyrik. Läs Stina Stoor till exempel. En mycket skicklig författare med ett helt eget språk.

Hur experimentell en bok än är måste den ändå vara läsvärd. Det vet förlagen. De kan satsa på ”stor” litteratur, som är väldigt smal och inte alls kommer att sälja så att den täcker omkostnaderna. Men då ska det ändå vara läsvärt och kvalitativt. Alla förlag har en del utgivning som hamnar i det här facket. Så kallad ”finlitteratur” som är väldigt speciell och kvalitativ. Och som inte alls ges ut av kommersiella skäl, utan enbart av litterära.

Därför kan jag verkligen irritera mig på när aspirerande författare klagar över sina refuseringar med ”min bok var alldeles för speciell, förlaget vågar inte satsa på en så egen röst, de är fega och vill bara ge ut mainstream-verk”. För det är helt enkelt inte sant. Sanningen är förmodligen att din text inte var tillräckligt intressant och bra.

Att skriva är svårt. Otroligt svårt. Det kräver år av övning. Man ska ha en respekt för skriven text. För innehåll. En enkel deckare är inte heller lätt att skriva. Tvärtom!

Så allt snack om att utgivning är som ett tombola, att det bara handlar om slumpen – nej, så är det inte. Riktigt bra manus blir så småningom utgivna. Riktigt bra författare blir så småningom utgivna. Det kan ta några år. Och det kan ta rätt många omskrivningar, och även nya manus. Men de som verkligen vill bli utgivna och som tar till sig av kritik, lär sig av sina misstag, lyssnar in och läser mycket – den kommer, förr eller senare, att bli utgiven.

Men är det dit man vill så måste man börja med att sluta skylla på att förlagen är ”fega” och att de ”inte förstår”.

Läsa och träna med disciplin

Ja, kanske är det en provocerande rubrik till det här inlägget. Men jo, jag är supersträng med både min träning och med min läsning. Det beror förstås på att jag behöver det, någon som är sträng alltså. Det finns säkert en massa människor som utan problem kan träna enbart av lust, och som kan läsa enbart av lust.

Men inte jag.

Hur mycket jag än ÄLSKAR att både läsa och träna så är jag i grunden lat och bekväm av mig. Och bestämmer jag mig inte så är risken stor att det inte blir av. 

Därför bokar jag in. Just nu tränar jag med PT två dagar i veckan och försöker få till minst en träning till på egen hand. Det kommer bli färre gånger med PT, för eftersom jag har sagt upp mig kommer jag ha mindre pengar över – så jag räknar med att få träna mer på egen hand. Men minst två gånger i veckan måste jag träna, för att må bra. Helst tre. Och utöver det måste jag vara i gympahallen och träna mina gymnaster (inte för att det är så mycket träning för mig, längre, de har blivit så stora att de inte behöver så mycket pass, men ändå).

Likadant med läsningen. Jag har varje år som mål att läsa en bok i veckan. Bokar in tid så att läsningen faktiskt ska bli av. Hittills har jag jobbat för mycket för att få till det på vardagar (om jag inte lyssnar på ljudbok, vilket också händer), utan då får det blir på helgerna.

I år, när jag faktiskt dragit ner på mitt vanliga jobb, har jag fått ett rejält uppsving i lästa böcker – och det ger mig så otroligt mycket! Läser just nu Dennis Lehanes En äkta man, samt Thomas Erikssons Omgiven av psykopater. Det är bok nummer 10 och 11 i år. Och det är fortfarande bara januari. Bådar gott för årsstatistiken (ja, jag är en patetisk tävlingsmänniska)!

Vad läser jag då? Ja, allt. Just nu mycket psykologisk thriller, gärna utländska författare, för att få inspiration. Men också en del faktaböcker, romaner och klassiker. Vill ha en variation.

Jag vet att jag inte mår bra när jag inte tränar och när jag inte läser. Så jag ser det som en tjänst jag gör mig själv. För både själen och kroppen, psyket och fysiken.

Att läsa är ju dessutom en nödvändig del av skrivandet. Och för att orka skriva måste kroppen hålla. Alltså läser och tränar jag.

Om att leva sitt drömliv

drömliv

Nu har jag varit tjänstledig för att skriva på heltid i en och en halv månad. Varje dag tänker jag på hur fantastiskt det är. Det har fått mig att tänka mycket på hur vi väljer att leva våra liv. Kan man göra bara saker man själv tycker är roliga? 

Nej, det går inte. Livet består också av en massa mindre roliga sysslor. Man kan inte bara göra roliga saker, eller det man vill, just för stunden – det krävs en himla massa hårt och tråkigt arbete också. Men om man vänder på det och istället frågar sig: Vad vill du uppnå? Vad vill du göra med ditt liv? Jag kan ärligt säga att jag i så fall just nu lever mitt absoluta drömliv. Det låter kanske klyschigt och töntigt. Och lite frälst. Men det är sant. Det har tagit tid att komma hit, ja, och jag har gjort en massa omvägar på vägen, men jag har nog ändå alltid haft ett hum om vart jag ville. Drömmen om en familj och drömmen om att skriva har jag till exempel alltid haft.

Men jag skulle bli nästan 40 år innan jag vågade formulera vad jag faktiskt ville och drömde om. Då skrev jag ner några mina tankar. Jag drömde inte fritt, utan jag funderade på vad som gjorde mig glad i vardagen. Vad drömde jag om, och vad gjorde mig lycklig? Det i kombination borde leda till ett lyckligare liv. Så tänkte jag.

Min lista över det som gör mig lycklig:

  1. Vara mycket med min familj.
  2. Skriva och ge ut en bok, allra helst: bli författare och skriva och ge ut flera böcker.
  3. Ha hund.
  4. Bli stark.
  5. Träna barn i gymnastik.
  6. Läsa mycket.

Det här sammanfattar mina drömmar och det som gör mig lycklig. När jag hade skrivit ner det så insåg jag att det verkligen inte var ouppnåeliga mål. Jo, kanske det där med att bli författare… Men, om andra lyckats, så varför skulle inte jag kunna? Jag måste ändå försöka. Jag började inse att jag bara har ett liv. Jag måste fylla det livet med det som ger mig mest. Göra mer av det. Satsa på det. Ge mig själv åtminstone chansen att få leva mitt drömliv. Och det är det jag har gjort under de senaste åren.

Om vi går igenom varje punkt för sig:

  1. Min familj har alltid varit viktig för mig, och jag har alltid prioriterat dem. Men jag har också jobbat mycket. I perioder, väldigt, väldigt mycket. Den här pausen nu, där jag enbart skriver på heltid (utan något annat jobb) i fem månader ger mig möjligheten att vara ännu mer med min familj. Och det har känts otroligt bra. Men det handlar också om att alltid prioritera familjen. Det betyder att jag väljer att vara hemma med dem, framför att gå på fester, bio, träffa vänner och så vidare. Ja, jag är inte supersocial. Jag har prioriterat. Min familj är viktigast. Det är en relation jag ska ha resten av mitt liv. Dessutom gör det mig lycklig att vara här hemma med dem.
  2. Författardrömmen var den svåraste och den som kändes mest ouppnåelig. Jag var ganska ödmjuk och försiktig när jag skrev den till en början. Men jag gav ändå drömmen möjlighet att bli sann, bland annat genom att ta den på allvar, ge mig själv tiden att skriva. 4 timmar varje semesterdag. Plus att jag investerade i flera skrivarkurser (går just nu min femte kvällskurs). Jag vattnade alltså min dröm med så mycket näring jag kunde, gav den alla möjligheter jag hade att växa sig stark. Och så delade jag upp drömmen i många små delmål: Mitt första mål var att över huvud taget skriva klart ett manus. När jag hade gjort det ökade jag på till att vilja bli utgiven av ett förlag. När jag blev det, och den blev såld till fem länder, började jag våga drömma om att kanske kunna skriva fler böcker och på sikt, kanske, kanske, kunna leva på att skriva (dock inte enbart, för det vågar jag ännu inte drömma om riktigt). Men jag fattade beslutet att ta pengarna från utlandsförsäljningen och ge mig själv chansen att skriva på heltid i fem månader. Dels för att se hur det skulle vara, dels för att se vart det kunde ta mig. Hittills har det varit fantastiskt! Jag har nästan skrivit klart första utkastet till nästa bok. Jag börjar tro att det kan bli en till bok. Sedan får vi se hur den mottas. Jag är ändå glad att jag kommit så här långt. Tänker att nu är nu och just nu lever jag min dröm.
  3. Hund! Jag hade hund när jag växte upp. Och jag älskade att ha hund. Att ha hund svetsar samman en familj, en hund ger så mycket kärlek. Och en hund gör att man kommer ut i naturen, får motion, frisk luft, ett sundare liv. Vår valp är nu 10 månader och i mitt nya skrivarliv går jag en timme varje morgon med henne. Det är en så enkel källa till glädje och hjälper mig att få en rutin i mitt skrivarliv.
  4. Stark! Jag är gammal gymnast,men var aldrig någon stjärna, men älskade att kunna göra häftiga grejer med min kropp (volter, flickisar och så vidare). Jag har tränat mycket tidigare i mitt liv, men tappade det till viss del när jag fick mina barn. Jag har alltid velat bli stark. För drygt ett år sedan tog jag tag i den här drömmen och tränar sedan dess med PT tre dagar i veckan. Ja, det kostar. Men jag snålar in på annat. Det här är viktigt för mig, och jag satsar på det. Och jag kan ärligt säga i dag att jag är superstark! Och det är en fantastisk glädje att känna att kroppen är stark och orkar. Det har också gett mig självförtroende och en acceptans för min kropp. Som många kvinnor har jag tidigare haft komplex och känt mig tjock, inte tyckt om min kropp. Så är det inte längre. Jag tycker om min kropp nu och imponeras av vad den kan göra. Inom träningen sätter jag upp flera delmål som jag tränar för. Ett av mina nya mål är att kunna stå på händer. Jag började träna handstående i december. Förra veckan slog jag mitt rekord och stod 24 sekunder helt själv! Innan året är slut ska jag lära mig att sitta i pik och bryta upp i handstående… i dag känns det omöjligt. Men fatta då känslan när jag klarat något som några månader tidigare kändes omöjligt. Den känslan är oslagbar och spiller över till andra delar av mitt liv – att göra det omöjliga möjligt. Ett annat mål är att kunna göra 10 chins på raken, gärna med vikter. I dag gör jag 4, så det är en bra bit kvar … Men å andra sidan kunde jag inte göra ens en när jag började träna för ett drygt år sedan.
  5. Att vara tränare. Jag har varit tränare i gymnastik i 10-12 år totalt. Och det här är något jag verkligen älskar! Att träna barn och se deras utveckling, bli en bättre tränare – det ger mig en sån enorm glädje. Just nu tränar jag en grupp tjejer (26 stycken) mellan 8–10 år, 2–3 gånger i veckan, 4,5 timme varannan vecka och 7,5 timme varannan vecka. Jag tror att det är viktigt att ge av sin tid till ideella organisationer. Hjälpa andra. Bidra till samhället. Det kan vara att samla in kläder till flyktingar, det kan vara att jobba på kvinnojourer, men det kan också vara att träna barn i idrott. Det finns forskning som visar att de som jobbar ideellt känner mer lycka. Och jag förstår verkligen varför. Det känns meningsfullt. Och att träna barn i gymnastik är enormt tillfredsställande. Jag älskar gymnastik, och när jag ser hur glada de är och hur mycket de utvecklas så ger det mig så mycket.
  6. Läsa! Jag har alltid läst mycket. Var en bokslukare som barn och under tonåren. Läste litteratur på universitet (har en fil kand i litteraturvetenskap). Att läsa är ett av mina största intressen. Jag älskar böcker och jag älskar att läsa. Och att läsa andras böcker hjälper mig i mitt eget skrivande. Det inspirerar och ger mig nya idéer. Eftersom jag älskar att läsa så ger jag det tid. Har som mål att försöka läsa en bok i veckan. Jag klarar det inte alltid, men det är bra som målsättning. Och det gör att jag skapar tid i vardagen för att läsa.

När jag nu tittar på min lista så ser jag ju att jag lever mitt drömliv! Jag har gett ut en bok på ett stort förlag och jag skriver på heltid (även om det är tillfälligt bara under fem månader, nu är nu). Jag är mycket med min familj. Jag har en hund. Jag tränar regelbundet och är stark. Jag lägger mycket tid på min tävlingstrupp i gymnastik. Jag läser mycket.

Jag fattar att alla inte kan göra så här. Leva exakt som de vill. Och jag har inte heller alltid kunnat det. Och jag kommer kanske inte kunna göra det i framtiden. Saker och ting händer. Skilsmässor, olyckor, sorg, arbetslöshet, skador, sjukdomar, död … mycket kan hända. Men jag tycker ändå att det här visar att man kommer ganska långt på att för sig själv fundera på vad som gör en lycklig, formulera för sig själv vad man vill med sitt liv – och faktiskt göra det man kan för att ta steget mot ett lyckligare liv. Självklart vill jag bli ännu starkare, självklart vill jag bli en ännu bättre och mer framgångsrik som författare. Jag vill kunna resa mer med min familj. Göra ännu mer saker med dem. Engagera mig ännu mer i gymnastiken. Men jag GÖR ändå det jag drömde om. Jag lever mitt drömliv. 

Nästa tanke: Om jag har lyckats nå detta nu, är det då verkligen omöjligt att ta det ett steg till? Kanske kan jag börja drömma på riktigt om ett liv som heltidsförfattare? Fortfarande vara tacksam för allt det jag har nu, men samtidigt sikta ännu längre. Att jag är här i dag visar att inget är omöjligt. 

ord

Motstånd = utveckling?

Jag har skrivit på. Rätt ordentligt, faktiskt. Nu börjar jag närma mig upplösningen i mitt nya manus. Det är nog en fjärdedel kvar, men det är nu saker ska hända slag i slag. Och jag märker att jag blir lite förlamad. I dag och i går har det gått trögt med skrivandet. Visserligen fick jag ur mig 8 000 tecken i går, men de satt långt inne.

Det verkar som att jag har lättare för att etablera en historia, dra igång den, presentera karaktärerna, plantera ut alla mystiska saker. Men nu, då ingen ny karaktär ska presenteras, utan tvärtom säcken knytas ihop, ja, då blir det svårt.

Min skrivlärare Annica sa vid något tillfälle att skrivblockeringar ofta kommer när man ska skriva nyckelscenerna, när det faktiskt ska hända något. Så känner man ett motstånd så kan det vara just det. En viktig vändpunkt i historien. Jag försöker tänka så: motstånd är utveckling. Eller i alla fall om man jobbar sig igenom motståndet. Det är som i träning. När mjölksyran sätter in, när musklerna darrar och vägrar göra en till övning, ja, det är då du blir starkare.

Sedan kan det vara att jag har ett motstånd mot att skriva actionscener. Jag gillar mer spänningen mellan människor i lugnare miljöer. Där nyanser i samtalet kan anas, där det finns en undertext. Där människor beter sig och säger saker men egentligen menar något annat.

Nu ska jag skriva ren action. Nu kommer upplösningen. Svårt, svårt.

Träning och skrivande

PT

Författarskap och träning har tidigare inte varit en vanlig kombo. På sin höjd har författare pratat om skogspromenader för att rensa hjärnan. Kanske för att det har setts som ytligt att träna, och djupt att skriva? Författande är något intellektuellt, något som rör sig i hjärnan. Inte i kroppen.

Men jag tycker att det där börjar luckras upp. Antingen har träningen fått högre status, eller så har författare blivit mer hälsomedvetna.

Tidigare har jag hört flera författare koppla ihop träning med att skriva. Martina Haag, Moa Herngren, Sofie Sarenbrant, Denise Rudberg bland andra. Tidningen Skriva skrev också om den här kopplingen mellan skrivandet och träningen för några år sedan (hittar dock inte det numret nu!). Och ja, jag tycker verkligen att det finns tydliga paralleller mellan träning och att skriva en roman.

Den första liknelsen, och kanske den vanligaste, är väl den att det är som ett maraton att skriva en roman. Så är det ju. Visst krävs det talang att få klart en bok, men jag skulle påstå att det krävs ännu mer uthållighet. Precis om under ett maraton måste man ha bestämt sig för att springa till mål. Precis som, jag föreställer mig (för jag är ingen maratonlöpare), under ett maraton så måste man övervinna alla tankar om att ge upp, att man inte kommer att klara det, att det inte går, att det inte är värt det, att det gör ont och så vidare.

Men det finns paralleller till annan träning också. Det självklara – allt blir bättre ju mer man övar. Att bli en bra skribent kräver övning. Man måste öva upp skrivmusklerna, lära sig av sina misstag, bli bättre och bättre. Jag som framför allt håller på med styrketräning har lärt mig att det inte finns någon gräns för hur stark man kan bli. Och nej, det finns nog ingen gräns för hur bra man kan skriva heller. Man kan alltid bli bättre! Ett manus kan alltid bli bättre!

Inställningen förenar också. Jag förstod tidigt att jag inte är någon naturbegåvning eller något geni. Varken på att träna eller på att skriva. Då bestämde jag mig för att vara den envisaste. Jag skulle inte ge mig. I över ett år nu har jag gått till en PT tre dagar i veckan. Jag är alltid där! Är i stort sett aldrig sjuk. Känner jag mig lite krasslig går jag ändå dit. Då kör vi förstås lite lugnare.

På fritiden tränar jag barn i truppgymnastik och det här är något jag ofta säger till mina gymnaster: ”Det finns alltid naturbegåvningar som bara har det, som kan allt. Men det är de som kommer på träningarna, de som verkligen kämpar och nöter, gång efter gång, som håller i längden. Ofta kommer de begåvad till en gräns där begåvningen inte räcker längre, och eftersom de så länge klarat sig på talang är de sämre rustade för motgångar.” 

Precis så tänker jag kring min egen träning. Och kring mitt eget skrivande. Jag är ingen som bara ”har det”. Orden flödar inte ur mina fingrar perfekt. Jag är inte vältränad av naturen. Jag måste kämpa. Och det gör jag genom att varje dag gå upp och göra det jag ska.

Den inställningen har tagit mig rätt långt. I dag är jag riktigt stark! Och jag har fått en bok publicerad. Nu gäller det att hålla i det här. Jag vill vara en tränande, frisk, stark människa (och jag har några konkreta mål som jag vill uppnå). Jag vill vara en författare som kan leva på mitt skrivande. Dit är det lång väg kvar att gå. Men enda sättet att komma dit, är att fortsätta. Dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. Inte ge upp. Lära sig av sina misstag.

Win learn

Min vän, också författare och träningsfantast, Hillevi Wahl, blev inspirerad av min träning med min PT, så hon intervjuade mig om vad PT:n hade betytt. Allt! svarade jag! Jag hade inte klarat att bli så här vältränad om det inte var för honom. Den sista frågan i intervjun var intressant och fick mig att tänka till ett varv till kring det här med träning och skrivande:

Tror du att din träning på något sätt har påverkat ditt författande, eller rentav bidragit till din succé?
– En sak har det i alla fall betytt och det är att jag nu VET att jag klarar mer än jag tror. Jag har aldrig sett mig själv som särskilt vältränad eller stark. Tvärtom har min självbild varit att jag är rätt dålig på idrott, särskilt kondition. Och jag har alltid varit lite rund. Att jag lyckades med detta – att bli vrålstark, för jag är verkligen stark – det gjorde något med mig.

– Någonstans befruktade boken och träningen varandra. Om jag klarade att skriva och få ut en bok – varför skulle jag då inte kunna bli en vältränad människa som älskar att träna? Om jag lyckades med att bli så här stark och vältränad – varför skulle jag då inte kunna lyckas som författare? Typ så.
– Nu känns det som att jag skulle kunna klara nästan vad som helst, bara jag verkligen bestämmer mig och lägger ner tid och energi på det. Inget kommer gratis. Jag tränade 166 pass förra året, jag sjukskriver mig aldrig!
– Boken kom också till av en massa jävlar anamma. Jag skrev minst fyra timmar varje semesterdag i fyra år. I dag vet jag att man inte bara ska drömma – man ska förverkliga sina drömmar. Det kräver hårt arbete, men det är värt det! Det är bättre att gå upp varje dag och försöka, även de dagar man är svag och allt blir dåligt. Det är när man slutar försöka som man misslyckas.

Det är verkligen så! Träningen gav mig självförtroende. Och att bli utgiven gav mig självförtroende. Jag överraskade mig själv på båda fronterna. Blev mycket starkare än vad jag trodde. Och lyckades mycket bättre med mitt skrivande än vad jag trodde. Och det gav mig en enorm skjuts.

Här kan du läsa hela intervjun med mig!

Ps. På bilden längst upp: jag och min PT Fredrik Unge.