Om bristen på ödmjukhet

Läste precis en intressant artikel i DN, av Niklas Ekdal, om bristen på ödmjukhet som en fara för världen. Här är ingressen:

”Ödmjukhet är inte en egenskap som står högt i kurs i dag. Ändå är den nödvändig för att människan ska överleva. Klimatförändringar och skuldkris får ursäkta, men vår tids största hot kan mycket väl vara psykologiskt, skriver Niklas Ekdal.”

Det var ungefär så här (fast långt ifrån lika påläst och kunnigt) som jag funderade när jag skrev Den åttonde dödssynden. Jag ville ju i den måla upp vad vår moderna narcissism och extrema fasadbyggande kan leda till. I boken skriver min huvudperson Nora en ny självhjälpsbok som utgår från de sju dödssynderna. Men när en ny granne flyttar in på gatan rubbas hennes harmoni och saker och ting börjar gå dåligt. Nora faller själv i dödssynderna, en efter en. Jag kunde inte låta bli att tänka på Nora när jag läste artikeln – Särskilt inte när Niklas Ekdal själv drar paralleller till de sju dödssynderna och hur omoderna de har blivit.

Så här skriver bland annat Niklas Ekdal:

Allt som var moraliskt förkastligt på 1000-talet har blivit obligatorisk livsstil på 2000-talet. I mångt och mycket är det förstås ett framsteg att vi kan glädjas åt livet utan hot om att hamna i helvetet. Men någon liten poäng fanns det kanske med de medeltida förmaningarna.

Dödssyndernas genomgående tema är ju att de sätter jaget i första rummet: min njutning, mina pengar, min rätt att slappa, gapa, ta för mig, brösta upp mig. Anledningen till att prästerna försökte hålla dessa drifter i herrans tukt och förmaning var inte bara att folk skulle veta sin plats, böja sig för överheten. Någonstans fanns också en omsorg om individen.

När alla sätter sig själva i främsta rummet blir det kaos, inte bara socialt utan också mentalt. Det är helt enkelt saligare att giva än att taga. Se vad som händer med hårt arbetande människor som plötsligt vinner mångmiljonbelopp på lotterier – det är snarare regel än undantag att de drabbas av giftig avund och råkar i olycka när allting plötsligt ska kretsa kring detta moderna budord:

NJUT!”

Läs hela artikeln här och håll med om att Nora skulle ha känt sig extremt träffad (om hon hade haft självinsikt)?

Har du hela historien i huvudet?

En av de vanligaste frågorna jag får när jag pratar med människor om mitt skrivande är: Har du hela historien klar i huvudet?

Därför tänkte jag berätta lite om hur jag gör när jag skriver. Jag tror inte att jag är särskilt unik, många författare känner säkert igen sig. Men samtidigt finns det minst tusen sätt att skriva en bok. Mitt sätt är bara ett sätt, och inte nödvändigtvis rätt.

96a9a6586bfe8ef8696d4db726703886

Att skriva en roman är ett jätteprojekt. Om du är journalist som jag vet du att en lång artikel är cirka 10 000 tecken. Skriver du 20 000 tecken så är det superlångt, och förmodligen ett uppdrag för en mindre tidskrift och du får breda ut dig på minst 10 sidor. Jättelångt alltså! En relativt kort roman är 400 000 tecken. En normallång roman är minst 600 000 tecken. Det är väldigt många mer tecken. Väldigt mycket mer text som ska hållas samman i en historia som hänger ihop.

När man börjar på ett blankt papper har man förstås inte alla de där 400 000–600 000 tecknen i huvudet. Men man har en story. I alla fall har jag det.

Jag skriver ner min historia i ett rätt enkelt synopsis. Hur börjar historien (vad sätter igång den), vad händer, vilka är vändpunkterna, hur slutar den.

Därefter gör jag en handlingslinje – i vilken ordning kommer scenerna. Det är inte nödvändigtvis samma som ett synopsis. När man som jag skriver spänning så portioneras ledtrådar ut längs vägen. Allt berättas ju inte på en gång. Även om det redan har hänt, så att säga. Det är viktigt att JAG som författare vet exakt vad som har hänt. Men i manuset skrivs inte allt ut. Förstås. Då skulle jag döda en stor del av spänningen.

Jag har alltså en historia, i grova drag. Jag har ett synopsis. Jag har en handlingslinje. Jag skriver ner, väldigt kortfattat, vad varje scen ska handla om.

För mig är det viktigt att inte tappa tempo, att inte tappa läsarnas intresse. Därför får ingen scen vara oviktig. Varje scen måste leda historien framåt, ha ett syfte. Ibland kan det vara att etablera några karaktärer och deras egenskaper. Men oftast är scenerna till för att driva historien framåt, ge ledtrådar, få saker att hända. Varje scen har ett syfte!

Ett syfte har även varje karaktär. Eller en funktion. I verkliga livet kan det ju finnas massor av människor som inte för historien framåt, eller flera personer som är rätt lika och som egentligen fyller samma syfte. Men i ett manus funkar inte riktigt det. Jag försöker göra mina personer olika och så ska de ha konflikter sinsemellan. Och då menar jag inte att de nödvändigtvis måste bråka. Utan att det måste finnas motsatser, krockar mellan dem. Om någon är blyg är den andre gåpåig. Är någon långsam är en annan snabb. Enkelt förklarat. Det ska skava mellan människorna. För det är då saker och ting händer, det är då det blir intressant.

Till varje person har jag skrivit ett personkort, där jag har skissat upp vem den här personen är. I början kan vissa personer inte vara helt ”färdiga”, men de brukar utkristallisera sig allt eftersom. Jag kommer liksom på varför de är där, vilken funktion de ska ha. Och då får de egenskaper som leder till det.

Jag skriver kronologiskt. I stort sett. Jag följer mitt synopsis, skriver scen för scen. När jag har avslutat en scen skriver jag lite kortfattat för mig själv vad nästföljande scener ska handla om. Sedan låter jag berättelsen flöda. Då kan det hända allt möjligt, men det finns fortfarande en riktning, något ska komma ur scenen. Men vägen dit vet jag inte exakt. Och så håller jag på så tills jag kommer till slutet. Om jag fastnar hoppar jag helt enkelt över en scen och skriver nästa. Om en scen är väldigt svår att skriva funderar jag på två alternativ: 1. Är den svår för att den är tråkig? Om jag tycker den är tråkig att skriva, kommer inte då läsarna tycka att den är tråkig att läsa? Behövs den verkligen? 2. Är den svår för att det är en nyckelscen – som är avgörande för själva historien? Ja, då måste jag kämpa mig igenom den. Motstånd betyder utveckling. Både jag och historien utvecklas.

Under resans gång kan jag komma på nya vändningar, nya karaktärer, nya förbindelser (jag gillar att knyta ihop historien), nya symboler (viktigt med symbolik, tycker jag) eller nya teman (jobbar mycket med tematik). Och så kan det bli så att jag får gå tillbaka och skriva om. Skriva in det där i de tidigare scenerna.

När man skriver spänning har man slutit ett kontrakt med läsaren, som har på sig spänningsglasögonen. Läsaren letar instinktivt efter ledtrådar, försöker hitta samband, försöker förstå gåtan. Därför kan inte vad som helst hända. Det låter kanske konstigt, men tänk efter själv? Om du läser en bok och det plötsligt blir en ny historia, och sedan får den ingen förklaring, då blir man som läsare irriterad. Eller om det visar sig att alla ledtrådar som lagts ut inte betydde något, utan det var bara någon av karaktärerna som helt plötsligt visade sig vara psykopat. Då har man inte uppfyllt sin uppgift som spänningsförfattare, tycker jag. I en vanlig roman kan egentligen vad som helst hända. Men inte när man skriver spänning. Även om man som jag inte skriver klassiska deckare, så finns det vissa saker man måste förhålla sig till i sin bok.

Ja, så här gör jag. I grova drag. Sedan blir det förstås en massa dålig text, mycket stryk och misslyckanden under resans gång. Därför väntar jag aldrig på inspiration, utan skriver ändå. Vet att det enda sättet att komma vidare (i alla fall för mig) är genom att fortsätta skriva.

Fortsätt skriva! Fortsätt skriva! Fortsätt skriva!

Författarfrukost med Caroline Kepnes

Caroline kepnes

I morse var jag och lyssnade på den amerikanska författaren Caroline Kepnes (till höger på bilden). Hon blev intervjuad på sitt förlag Forum.

9789137143385

Hennes debutroman Du har kommit på pocket på svenska. Oftast har jag inte tid att gå på sånt här, även om jag ofta är inbjuden som journalist. Men när jag läste på om Caroline så blev jag nyfiken och bestämde mig för att gå dit. Det var väldigt intressant, för hennes tankar liknade mina mycket. Hon verkar skriva i ungefär samma genre – psykologisk thriller. Temat var just fasad, självbild och hur man presenterar sig själv inför andra. Särskilt i sociala medier och skevheten som uppstår när verkligheten krockar med den polerade ytan. Och det är ju exakt sådant jag är intresserad av och har skrivit om i Den åttonde dödssynden. Hon berättade också att hon älskade att vara i sina huvudpersoners huvuden. Och att hon gillade twisten att ha en väldigt obehaglig huvudperson som man å ena sidan förstår och till och med tycker om, men som på nästa sida kan göra något fruktansvärt och försätter läsaren i en dubbel känsla – hur kunde jag sympatisera med den här personen? Jag är ju också väldigt förtjust i att ha en dubbel huvudperson, någon man tycker synd om och lever sig in i – men som egentligen är väldigt obehaglig och opålitlig. Läsaren ska aldrig veta exakt var hen har henne (Nora, i mitt fall). Kan man lita på henne? Är det hennes version, som vi får se, höra och uppleva, som är den rätta? Det ska bli väldigt spännande att läsa Carolines bok – jag fick ett signerat ex med mig. Får återkomma med en recension.

Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande

En bok börjar alltid med en intention. Något man som författare vill förmedla, undersöka, visa på, göra en poäng av. Det kanske låter högtravande, men man har ett budskap.

I alla fall var det så för mig. Jo, jag visste att jag ville skriva spänning. Psykologisk spänning. Men jag är och har alltid varit väldigt politisk. Det finns saker som jag vill peka på. Saker som jag tycker skaver i vår värld.

gilla-laget-hur-allt-gick-at-helvete-med-positivt-tankande

Jag brukar säga att mitt skrivande av Den åttonde dödssynden började med Barbara Ehrenreich bok Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande. Och det är faktiskt sant. Det var när jag läste den som jag bestämde mig för att undersöka om det gick att göra en läskig, spännande bok om just det fenomen som Barbara Ehrenreich skriver om i den boken. Jag hade kastat mig över den när den kom, av flera skäl. Dels för att jag hade läst hennes andra böcker och var ett stort fan. Jag träffade henne faktiskt här i Stockholm för många, många år sedan när hon var aktuell med boken Barskrapad. Dels för att hon skrev om något som jag länge, länge funderat på, stört mig på och diskuterat mycket: Övertron på positivt tänkande.

Nej, jag är ingen negativ människa. Och jo, jag tror visst att livet blir bättre om man försöker se allt från den ljusa sidan. Men när en hel industri av självhjälpscoacher dök upp som svampar ur marken och började tjäna stora pengar på mindfulness, affirmation, positivt tänkande och liknande, ja, då tyckte jag att det blev för mycket. Jag reagerade särskilt på att de la över ett så stort ansvar på individen. Likt sekter där varje personliga misslyckande beror på svaghet i tron. Skilsmässa, sjukdom, handikapp, död… ja, det var för att du inte trodde tillräckligt mycket eller rätt. Jag såg den här tendensen tydligt i diskussionen om cancer. Cancer beskrivs ofta som ett krig som måste vinnas med vilja och jävlar anamma. Jag ville inte dö, jag bestämde mig för att leva, jag skulle inte låta cancern vinna över mig. Den typen av retorik. De som dör förlorade kriget. Och outtalat förstår man att de inte ville leva lika mycket som de som överlevde, eller? Det där störde mig. Och tydligen störde det Barbara Ehrenreich för hon hade skrivit ett helt kapitel om det rosa flum hon hamnade i den dag hon blev bröstcancerpatient.

I samma veva som jag började skriva på min bok och hade bestämt att den till viss del skulle slå mot självhjälpsbranschen och individtänket att du själv är ensamt ansvarig för din lycka och framgång dök ett nytt fenomen upp på himlen: människor som varumärken. Det var också ett märkligt fenomen. Plötsligt pratade vanliga människor om sig själva som varumärken. Det hängde förstås ihop med hela sociala medier-vågen med twitter, facebook och instagram. Men också om otrygga anställningar och en allmän känsla av att man som människa var tvungen att sälja in sitt bästa jag för att bli vald (om och om igen).

Jag bestämde mig för att slå ihop de här två samtidsfenomenen i en thriller. Vad händer med en människa som byggt upp en fantastisk fasad, som är helt beroende av sitt till viss del fejkade varumärke – och som dessutom byggt framgången/luftslottet på teorin om positivt tänkande? Vad händer om omgivningen inte längre spelar med? Om någon ser igenom? Om inget går som det var tänkt, och allt faller?

Där har ni hela utgångspunkten för min bok!

Det här med intentioner… de är ju lätta i författarens huvud, men oj, så svåra att genomföra. Min bok skulle ju lätt kunna läsas som en vanlig spännande thriller. Man behöver inte se det där som jag nyss målade upp för att tycka att den är spännande. Jag visste aldrig om jag hade lyckats med min intention. Men så dök jag på ett blogginlägg, där skribenten visar att den har läst och verkligen förstått vad det var jag tänkte, vad det var jag försökte göra. Och ja, då blev jag lycklig!

Läs de här raderna, skrivna av bokbloggaren och ex-bokhoran Helena Dahlgren, så förstår ni:

”Jag tyckte om båda, men vill särskilt lyfta fram Edgren Aldéns skildring av känslomässigt kaos och livslögner under perfekt (”perfekt”) samtidsyta. ”Skriet från kärnfamiljen” goes ”Gone Girl” i villaidyllen, typ. Något i tonen, vardaglig med en anstrykning av underliggande hot, känslan av att allt när som helst kan kollapsa, att alla ska genomskåda en som den bluff man är, högg till. Igenkänning? Ja. Jag pratade senast idag med någon om detta, det orimliga, djupt ohumanistiska i vår samtids ständiga strävan efter, tja… strävan. Hur vi aldrig duger, hur våra hem aldrig duger, hur allt som är vårt, våra kroppar, våra karriärer (jag brukar säga ”mitt jobb” som en sorts barnslig motståndshandling, tänker mig att ”jobb” versus ”karriär” är lite som ”lägenhet” kontra ”våning”), till och med våra BARN blir renoveringsprojekt, ”potential”. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vill vara nog, ÄR nog, utan förbättringspotential, men hur är en sådan ståndpunkt ens möjlig i dagens samhälle? Hur förhålla sig till sjukdomen som är vår samtid utan att själv bli en del av symptomen? Det går ju inte. Ursäkta derailande, men jag blir så upprörd. Och jag tänker att det är skitsmart att använda denna samtid som fond för en psykologisk thriller, för hur normkritisk man än kan vara är behovet av att bli omtyckt, att höra hemma, större. Diskrepansen, det hopplösa gapet däri, är en grogrund för väldigt intressant litteratur, tänker jag.

Huvudpersonen Noras nogsamt kalkylerande varumärkesbyggande, ”spontana” Instagrambilder, viljan att bli omtyckt som hotar att utplåna ens jag, vilket det nu är under alla filter, fick mig att tänka på min egen novell ”No filter” när jag läste ”Den åttonde dödssynden”. Hur jag vill fortsätta utforska detta i något annat format. Och, framför allt, hur jag vill läsa mer om detta, gärna av svenska författare.”

Nu tycker jag att ni ska läsa hela Helena Dahlgrens briljanta inlägg om psykologiska thrillers som genre och hennes tankar om Den åttonde dödssynden!