Ibland går det trögt. I dag har jag kämpat med mina ord. Varje tecken har varit en kamp. Jag har skrivit ungefär en tiondel av boken totalt, men märker att det går riktigt trögt. Förmodligen för att jag inte riktigt vet var jag ska.
Jag har ju ett grovt synopsis, men det räcker inte. Det fattas något. Och det skaver och irriterar. Har inte riktigt kommit på hur den här historien ska berättas. Har ingen färdig historia. Bara karaktärer (som jag ändå tycker om), några saker jag vill säga, några fragment.
När det känns så här kommer tvivlen. Inte smygande, utan rätt skoningslöst rakt på och dunkar mig i huvudet. En röst inom mig säger att det inte kommer att bli något. Att allt jag skriver är värdelöst. Att jag inte har en till historia inom mig. Att de två tidigare böckerna kom till på ren tur. Men nu är det stopp. Nu kommer bluffen synas, och jag blir avslöjad. Jag är ingen författare. Har inte det som krävs.
Ja, så går faktiskt tankarna. Men jag tvingar mig ändå att sitta still. Stå ut. För jag vet att det inte är någon idé att fly. Då blir det verkligen ingen bok, och den elaka rösten inom mig får rätt.
Det är bara att skriva på ändå. I dag har jag skrivit cirka 6 000 tecken, det är ändå en del. Jag fick ”hoppa ur” min historia och skriva en scen som ska vara med, men jag vet inte när. Bara för att över huvud taget kunna få ur mig något. Kanske får jag stryka allt jag skrev i dag sen när första utkastet av manuset är färdigskrivet. Kanske håller inget av det jag skrivit hittills. Då får det vara så.
Minns orden: ”Första steget till en färdig bok är att faktiskt skriva den.” Så alternativet att INTE skriva finns inte.
Jag tröstar mig med att det hör till att tvivla. Hur jobbigt det än är. Att INTE tvivla skulle inte heller vara bra.