Skrivit klart!

Ja, mitt under semestern skrev jag klart mitt nya manus. På landet, mitt i den absolut värsta hettan. Min tredje bok börjar ta form. Känslan är fantastisk och jag tillät mig att glädjas och fira en stund. Jag skickade det snabbt till tre testläsare, däribland min förläggare. Innan jag hann ångra mig. För jag var ju förstås smärtsamt medveten om att det INTE är färdigt på något sätt. Men det är en färdig historia. Och en viktig milstolpe är nådd.

Ett första steg när man skriver en bok ÄR ju att faktiskt skriva den. Skriva klart hela historien. Och det har jag nu gjort. Nu börjar nästa fas. Jobba med texten, gå över den kritiskt, både texten och historien. Håller det? Är det spännande? Var finns svagheterna? Hur kan det bli bättre?

Men nu vilar jag från texten. Inväntar feedback (har faktiskt redan hunnit få från mina två testläsare som läst hela, och en första rapport från min förläggare, som hunnit läsa halva – positivt!). Om några veckor ska jag ta tag i den igen, vara helt skoningslös, stryka och slänga, och skriva om allt som inte håller.

Kunde inte låta bli att fundera på bok nummer 4, har redan börjat föra anteckningar. Längtar tills jag kan börja skriva på den!

Författarintervju och skrivkramp

Jag blev intervjuad av bloggen Hanna Marie K, och intervjun blev publicerad på min födelsedag (9 maj)! Tack för grattis!

Det var en intressant intervju där jag fick berätta lite om mitt skrivande. Eller ja, rätt mycket. Bland annat pratade jag om skrivkramp, vilket är lite ironiskt – jag säger nämligen att jag inte tillåter mig att ha det. Men nu, de senaste veckorna har jag kanske inte haft direkt skrivkramp, men rätt tufft med skrivandet.

Kanske har det med att jag nu skriver på heltid som det har varit tufft. Jag känner ju att jag har så mycket mer tid att skriva, och får då lite ångest över att jag inte utnyttjar den där tiden. För ibland går det bara inte! Det kan gå en hel dag, och inget jag gör känns bra. Och det är lite knäckande.

Men, jag tvingar mig själv att fortsätta. Skriver på, även om det vissa dagar inte blir så mycket eller särskilt bra. Tänker som Doris i Hitta Nemo: ”Fortsätt simma”, fast då snarare: ”Fortsätt skriva, fortsätt skriva.” 

Förhoppningsvis lossnar det snart. Eller – det måste det ju göra. Jag har skrivit nästan 300 000 tecken, och är på upplösningen, men det är också där jag har kört fast. jag vet var jag ska, men jag vet inte exakt hur jag ska komma dit 😉

Om ni vill läsa intervjun så hittar ni den här!

Tack Hanna för att jag fick vara med!

Hur det går

Dags för en liten uppdatering om hur skrivandet går.

Jag har nu ”skrivit på heltid” i tre veckor. Det var alltså tre veckor sedan, ungefär, som jag slutade på mitt jobb. Jag har några andra frilansuppdrag, och skulle väl bedöma att jag numera skriver 60 procent av tiden, och jobbar 40 procent med de andra uppdragen. Det varierar ju förstås från dag till dag, vecka till vecka. Men det är betydligt lugnare än när jag hade ett heltidsjobb också.

Hur går det då? Jo, tack! Det går. Upp och ned. 

Jag har hunnit lite drygt hälften, ja, nästan tre fjärdedelar in i historien. I antal tecken ungefär 220 000 tecken. Jag borde kanske ha hunnit längre, rent teckenmässigt. Men har inte lyckats hålla mitt mål att skriva 10 000 tecken om dagen. Men, det beror på att jag har experimenterat med formen. Hur boken ska berättas. Och då skrivit om en hel del, samt stuvat om kapitlen.

Nu känns det som att jag åtminstone har en bra form för historien. Och det går framåt. Fortfarande är det långt ifrån säkert om alla delar jag nu skriver verkligen ska vara med. Vissa stycken kommer nog strykas. Är sådana som jag på något sätt måste skriva ur mig, för att förstå historien och karaktärerna. Men som senare kanske kan ligga under ytan, om ni förstår hur jag menar.

Jag kämpar på!

Regler?

Det finns många självutnämnda experter på skrivande där ute. Det finns många som hävdar att det finns en massa regler för hur man ska skriva sina manus. Detta diskuteras flitigt bland alla de som drömmer om att hitta ett förlag som vill ge ut just deras böcker.

Jag förstår dem! Det är en stark dröm att vilja skriva, att vilja bli författare, att vilja bli publicerad och läst. Och på något sätt vill man knäcka formeln för att just man själv ska bli den lyckliga.

Men. Det finns egentligen inga regler. Eller snarare, det är inte så att du blir utgiven bara för att du följer en uppsättning regler.

Vi tar det från början. Regler är egentligen hjälpmedel. Det är väldigt svårt att skriva. Jag ser, som journalist, att väldigt få människor behärskar det skrivna språket. Det är det första. Det är svårt att skriva bra. Du behöver inte skriva perfekt, men det är klart att det underlättar om du kan skriva när du ska skriva en bok. Och då kommer vi till det andra: För även om du kan svenska skrivregler så betyder inte det att du kan skriva en bok.

Även de som har skrivandet som yrke tycker att det är svårt att skriva en bok. För hur gör man? Man har en historia inne i huvudet, men sedan när man ska få ner den i datorn eller på pappret så är det ändå så gruvligt svårt. Var ska man börja? Hur ska man berätta sin historia, så att den blir intressant för andra att ta del av? Och det är DET som är konsten. Det är DET som är författande.

Jag har läst hur mycket böcker som helst, är litteraturvetare i grunden. Är journalist sedan 20 år. Har skrivit i hela mitt liv. Jag tycker ändå att det är svårt. Så hur gjorde jag? Jo, jag läste på. Och lärde mig. Eller – jag håller på och lär mig (för jag tror aldrig man blir färdiglärd). I min värld är jag fortfarande nybörjare på detta och jag planerar att fortsätta lära mig – länge, länge.

Några saker jag gjorde/gör:

  1. Började läsa böcker på ett annat sätt – jag studerade böckerna jag läste, hur har författaren gjort? Hur berättas historien? Vad tycker jag är spännande? Hur många karaktärer? Hur många huvudpersoner? Vem i historien är det som berättar? Är det skrivet i nutid eller dåtid? Hur börjar berättelsen? Hur byggs spänningen upp? Hur slutar berättelsen? Och så vidare, och så vidare.
  2. Gick skrivarkurser – den här terminen går jag min sjätte skrivarkurs. I skrivarkurserna får jag prata om skrivande med andra skrivande människor. Jag får läsa deras texter, höra deras problem/dilemmor, se och identifiera deras styrkor och svagheter. Jag får feedback på mina egna texter. Jag lär mig hela tiden nya saker.
  3. Läste en massa ”skrivböcker” – böcker om skrivandet, det finns hur många bra som helst. Författare och skrivcoacher som berättar hur de gjort, hur de tänker, som ger en handfasta råd. Har lärt mig väldigt mycket av det.
  4. Lyssnade på de som kan – jag lät duktiga människor läsa mina texter, jag lyssnade på dem, jag lyssnade på förläggare, lektörer, redaktörer.

Som ung tecknade och målade jag. Jag gick också flera kurser i både teckning och måleri. Det finns många likheter mellan att skriva böcker och att teckna/måla. I kurser och böcker lär man sig en del knep. Man lär sig OM hantverket och man lär sig hantverket. Man lär sig använda perspektiv, kontrastfärger, hur man kan måla grunden och sedan måla på, bygga i lager, man lär sig olika tekniker, akvarell, olja, kol, etsningar, lera och så vidare.

Det går att lära sig att blir helt okej, en hyfsad ”hantverkare”, men du blir inte konstnär för att du lär dig tekniken. Men jag skulle säga att det är lättare att bli konstnär om du KAN tekniken.

På samma sätt är det med skrivandet. Du blir inte författare för att du lär sig hantverket, lär dig teknikerna. Men det underlättar. Precis som med målning kräver det en massa övning. Och så klart kan du, precis som när det gäller konst, börja med att experimentera. Men det är lättare att experimentera om du kan grunderna.

Det är först när du kan reglerna som du också medvetet kan bryta med dem.

Sedan finns det alltid genier, som har en naturlig fallenhet för konst eller författandet. Som bara skriver och blir helt fantastiska författare ändå. Men för de flesta gäller ändå: Du blir bättre ju mer du övar (alltså skriver), du blir bättre ju mer du lär dig.

Men. Både ett konstverk och en bok handlar om känslor. Den ska beröra, gå rakt in i läsaren. HAR du en bra historia och kan berätta den på ett intressant sätt, som gör att läsaren vill läsa vidare, så behöver du inga regler eller knep.

Det finns många storsäljande författare som inte följer några regler. Till exempel pratas det mycket om gestaltning, show don’t tell. Detta är något relativt nytt. Om man läser böcker skrivna för 50-100 år sedan är de sällan skrivna så. Men i dag tycks de flesta läsare vilja ”vara med” i historien. Nästan som en film. Och då bör berättelsen gestaltas snarare än berättas. Många i dag tycker också att det blir mer närvaro i en bok där man befinner sig i nuet, som inte återberättas (alltså där det mesta sammanfattas i efterhand). Trots det finns det många duktiga författare som hellre berättar än gestaltar. Jag skulle vilja påstå att Fredrik Backman är en sån författare. Han berättar. Men han gör det på sitt eget sätt, och det funkar (uppenbarligen, han har ju sålt runt 5 miljoner böcker totalt). Även Jan Guillou och Lars Wilderäng är författare som gärna berättar.

Så. Du behöver inte alls hålla dig till några regler! Skriv som du vill! Men om du tycker att det är svårt att hitta en form för din berättelse, så finns det knep att ta till. Som gör berättelsen lättare för läsaren att ta sig till.

Några ”regler” som inte behöver följas:

  1. Gestalta, snarare än berätta. Visa hur någon är rädd, istället för att skriva ”hon var rädd”. Det ger närvaro och läsaren får vara med och känna med personen, och får dra sina egna slutsatser. Som sagt, finns många framgångsrika författare som älskar att berätta och undviker att gestalta.
  2. Undvik för mycket ”info-dump” – många nybörjare tror att de först måste redovisa hela bakgrunden, innan de kan sätta igång med själva historien (så gjorde Tolkien, och det gick ju ändå bra ;-). Kasta in läsaren i en situation och låt läsaren på vägen, genom det som händer lära känna karaktärerna.
  3. Ha inte för många perspektivpersoner – välj vilka personer man ska se/följa historien från och tänk på att vara konsekvent. Byt inte perspektivpersoner i samma kapitel, det blir ofta förvirrande (å andra sidan gjorde Virginia Woolf det hela tiden, och det funkade 😉
  4. Ha en framåtrörelse i berättelsen. Kolla att alla kapitel leder historien vidare (dock finns massor av böcker med långa utvikningar som inte har något med historien att göra, som har fungerat).
  5. Skriv inte läsaren på näsan. Många förklarar för mycket, är övertydliga. Du behöver inte gå in efter varje mening och förklara vad som händer eller hur personerna känner. Låt läsaren dra sina egna slutsatser.
  6. Undvik adverb. Sa hon lent, skrattade hon glatt, fräste hon irriterat. Det blir jobbigt att läsa och övertydligt (se punkt 6). Exempel: ”Jag hatar dig!” skrek hon argt. Om någon skriker att hon hatar dig, så är hon förmodligen arg – du behöver inte förklara alla känslor. Låt läsaren tolka själv.
  7. Undvik klyschor. Klyschor var en gång i tiden finurliga och träffsäkra beskrivningar för något. Men i dag är de slitna, känns trötta. Exempel? Ett hjärta av guld, låtsas som det regnar, inte skarpaste kniven i lådan.
  8. Tänk på tempus. Du kan växla tempus om det är ett medvetet grepp, till exempel kan en perspektivperson vara skriven i nutid, och en annan i dåtid. Dock kan du inte växla tempus i samma kapitel. Jo, förstås om du ska återberätta något eller ha en tillbakablick. Men var noga med tempus!
  9. Kill your darlings. Ett klassiskt författarråd. Ofta blir författare alldeles för förtjusta i stycken som de behåller fast de inte tillför något. När du redigerar ditt utkast (krävs ofta flera omgångar) så måste du vara skoningslös – ta bort sånt som inte behövs. Även om du fått till en bra formulering eller en spännande scen.
  10. DU är GUD i din berättelse. Det här låter så självklart, men jag har hört så många skrivande människor invända mot kritik så här: ”Men han ÄR så gammal”. ”Hon HAR tre systrar.” ”De MÅSTE först göra det där, innan det där kan hända.” NEJ. Inget måste. Det är DU som bestämmer. Om du märker att historien störs av din huvudkaraktärs ålder, kön, yrke, civilstatus osv – ÄNDRA. Om det blir för många systrar att hålla reda på, ta bort några. DU bestämmer! Gör det som krävs för din historia. Inget i din bok händer på riktigt, personerna finns inte (om du nu skriver roman). Ta makten över din egen historia!
  11. Låt andra läsa. Du BLIR blind för din egen text. Låt andra läsa. Ta till dig av det de säger. Om de har invändningar, försvara dig inte, förklara inte. Om inte läsaren förstår eller har synpunkter, så ligger det något i kritiken. Texten tillhör läsaren! Ju tidigare du förstår det, desto bättre för dig själv.

Och sist: Du vill bli antagen av ett förlag. Ja, jag förstår det! Det var min högsta dröm också! Men. Förlag antar inte manus som följer regler till punkt och pricka. Förlag antar manus som berör, väcker känslor, som man inte kan sluta läsa, som är oväntade och överraskande. Förläggare är vanliga människor, dock något mer erfarna läsare. De letar inte efter ”perfekta” manus som följer alla regler. De letar efter manus som de fastnar för, älskar. För de VET att de är vanliga människor. Och om de älskar historien, så kommer andra göra det. Så skriv en bra bok, helt enkelt! (Vilket förstås är lättare sagt än gjort. Betänk att förlagen får cirka 2 000 manus om året från aspirerande författare. Och av dem ger de ut runt 3-4 stycken.)

Strunta i alla regler – skriv din historia! Skriv den så underbart bra att förlagen inte KAN eller VILL säga nej. 

100 000 tecken skrivna!

Det har gått lite trögt. Men framåt. Under januari och februari har jag skrivit två dagar i veckan, och jobbat tre. Men inte riktigt ändå, för jag har haft lite andra uppdrag under mina två skrivdagar också. Sakta har ändå historien tagit sig. Märker att det går lättare och lättare. Det är verkligen så som en av mina gamla skrivarkurslärare sa en gång: ”Det är först när man skrivit en 60 000-70 000 tecken som man kan börja jobba med texten.” Den måste liksom hitta sin form, sina karaktärer, sin historia. Och det har jag nu. Då går det lättare.

Nu är jag äntligen uppe i 100 000 tecken! Det är ungefär en fjärdedel av hela boken. Räknar med att den blir ungefär 400 000-450 000 tecken lång. Det är inte alls säkert att det är just dessa tecken. Stora delar kommer att skrivas om, bearbetas, redigeras. Men viktigast nu är att skriva igenom hela historien. När man har gjort det kan man börja fila, bygga ut, ändra. Ibland kommer man ju på bra grejer när man kommit in en bit i historien, och då måste man gå tillbaka och skriva in och ”plantera” in det i början av boken.

Just nu är jag väldigt förtjust i min historia. Jag gillar mina karaktärer och tycker att det är väldigt spännande. Försöker njuta av den känslan för vet att det kommer att ändras. Jag kommer både hata, skämmas, tröttna på min text innan den är klar 😉

I morgon reser jag till varmare breddgrader och ska skriva på heltid! Har som mål att skriva minst 20 000 tecken om dagen då. Och förhoppningsvis kan jag om en vecka göra ett nytt inlägg som heter 200 000 tecken skrivna!

Det är halva boken det! Nu kör vi.

Teckenbesatt

Nä, det är inte kvantitet utan kvalitet som räknas. Ändå kickar tävlingsmänniskan inom mig igång när jag börjar skriva. Jag blir teckenbesatt! Jag skriver just nu två vardagar i veckan, samt förstås en del även på kvällar och helger. Jobbar tre dagar i veckan med annat. Har haft som mål att klara 10 000 tecken om dagen. Det har gått rätt trögt, men jag tror att det har berott på att jag precis har börjat. När man inte vet vad man ska skriva går det långsammare.

Men, så i fredags lossnade det. Jag ska inte säga att jag har hela historien klar för mig, men jag har en rätt tydlig bild, och plötsligt så skrev jag 10 000 tecken utan problem på en dag.

Totalt har jag nu skrivit nästan 40 000 tecken. Mina böcker brukar landa på en 400 000-450 000 tecken. Så det är en tiondel jag har klämt ur mig.

Kanske får inte ens dessa 40 000 tecken vara kvar sen när jag redigerar, det vet man aldrig i förväg, men det är ändå en bra början. Nu är jag igång!

Skriver, skriver, räknar tecken, skriver, skriver.

Är teckenbesatt och jag tror att det är bra för mig!

10 vanliga frågor som visar vilka myter det finns kring författare

Det finns så många myter kring det här med att skriva böcker. Här har jag samlat några vanliga frågor som jag brukar få. Som blottar föreställningen folk har om författarlivet. Och förstås mina svar.

10 vanliga frågor du får som författare – som visar vilka myter det finns kring skrivandet:

  1.  Tar idéerna aldrig slut?
    Nej, idéerna tar aldrig slut. Idéerna är den lilla, lilla delen i att skriva en bok. Idéerna är det lätta. Idéer skriver inga böcker. Jo, visst måste du ha någon idé, men det mesta av de säg 300-400 sidorna du skriver kommer inte från idéerna – utan från hårt jobb. Och hårt jobb och att faktiskt skriva en bok gör att du får idéer.
  2. Det går ju så bra för dig, du måste vara rik!
    Ja, det går bra för mig, nej, jag blir inte rik. Faktum är att jag är långt ifrån att kunna leva på mina böcker. Folk har oerhört svårt att förstå hur LITE pengar det ger att skriva en bok. Hur ofattbart FÅ författare som faktiskt tjänar några pengar som ens är i närheten av att kunna jämföras med en lön. Jag brukar säga till folk: Hur många böcker köper du själv per år? Och av vilka författare? Det är ett hundratal författare som ALLA köper. Sedan finns det cirka 12 000 andra utgivna böcker varje år, som säljer minst sagt blygsamt. Och det trots att de fått fina recensioner och kanske blivit sålda till utlandet. Räkna med att en författare tjänar cirka 25 kr på en inbunden bok, och 5 kr på en pocket. En normal inbunden bok säljer cirka 2000 ex. Och en pocket kanske 10 000 ex. Det blir 100 000 kr. Före skatt och sociala avgifter. 50 000 kr efter skatt. Det tar minst ett år att skriva en bok, ofta längre om man räknar in hela processen, redigeringen. Nej, du blir inte rik av att skriva böcker.
  3. Vad gör du när du inte har inspiration?
    Jag jobbar inte efter inspiration. Jag skriver ändå. Skulle jag vänta på inspiration skulle boken aldrig bli skriven. Få författare skriver på inspiration. Att skriva är ett jobb. Och det måste göras även de dagar det inte är roligt. Precis som träning eller vilket jobb som helst, kan det kännas tungt innan man kommer igång. Det finns absolut ingen tid att vänta på inspiration.
  4. Vågar du berätta vad den handlar om? Eller är du rädd att någon ska sno idén?
    Nej, samma som första punkten. Idén är en så otroligt liten del av bokskrivandet. Jag är inte ett dugg rädd för att berätta vad boken handlar om, eller att någon ska sno ”idén”. Jag VET att det för det första inte är idén som gör boken. Idén räcker till några sidor, sedan ska boken fyllas med så mycket mer. Det är utförandet som är grejen. Idén är heller inte helt utarbetad när jag börjar. I stora drag, ja, men mycket av idéskapandet sker medan jag skriver.
  5. Vad händer om din förläggare vill att du ska göra om något i boken?
    För det första så är det alltid författaren som bestämmer över sitt manus. Förläggaren är ett bra bollplank. Tillsammans diskuterar vi manuset. Vrider och vänder vi på det. Om det är något som förläggaren tycker är märkligt eller känns fel vore det ju korkat att inte lyssna på det. Samma sak med redaktören. Jag som författare kan sedan avgöra vad jag vill ta till mig, eller strunta i (så länge boken är antagen, vill säga). Kan vara bra att förtydliga här att när en bok antas så börjar nästa stora process – boken gås igenom, bearbetas och förfinas.
  6. Har den kommit ut?
    Det är lustigt, för så fort man säger att man börjat skriva på en bok så frågade folk, typ redan efter en vecka; ”har den kommit ut än?” People, det tar JÄTTELÅNG tid att få ut en bok. Först tar det väldigt lång tid att skriva den. Särskilt för mig (och då skriver jag ändå ovanligt fort) som jobbat heltid med annat hela tiden, och bara har semestrar och långhelger på mig att skriva. Sedan tar det JÄTTELÅNG tid från att den blivit antagen av förlaget. Både för att det är lång kö för böcker på ett förlag att komma ut (en massa böcker väntar på utgivning), men också för att jag som författare måste jobba om den tillsammans med först förläggare och sen redaktör. Men också för att det tar lång tid för förlaget att förbereda en utgivning, boken ska säljas in, både internt och externt (bokhandlar till exempel), marknadsföringsplan ska sättas, den ska in i kataloger och så vidare. Räkna med att det tar minst 1,5 till 2 år från att man börjar skriva tills boken är ute. Ofta längre tid än så.
  7. Vilket förlag valde du?
    Den krassa verkligheten är att det är förlag som väljer författare och inte tvärtom. Jo, det kan vara så att förlagen slåss om en författare, men det är inte ofta. Särskilt inte om en ny, helt okänd, debutant. Men det händer – absolut! Men. som vanlig dödlig bör man räkna med att de flesta förlag tackar nej. Mitt förlag får ungefär 2000 manus inskickade till sig varje år. Av dessa väljer de att tacka ja till mellan 3 och 4. Så, när jag blev en av de där 3-4 det året så kan jag inte påstå att jag VALDE förlag. Förlaget valde mig, och jag var djupt tacksam. Självklart har man lite större frihet efter några böcker, om det har gått bra, och då kan det nog vara så att man kan välja. Men, rent krasst kan man ändå konstatera att det inte är författarnas marknad, utan förlagens. De är ordentligt uppvaktade av wanna be-författare, och de allra, allra flesta får nej. Och får de ja, är de glada.
  8. Vill du inte att det blir film också?
    Jo, det är klart att jag vill att det ska bli film! Eller tv-serie. Eller teater. Jo, självklart! Men om det är svårt att få ett förlag att ge ut din bok, så är det ännu svårare att få ett produktionsbolag att göra en film av ditt manus! Så klart vore det så otroligt häftigt! Men, har du skrivit ett bokmanus ska du inte räkna med att det blir film. Det är ytterst, ytterst få böcker som blir film.
  9. Du är ju såld till utlandet, vilket land går bäst?
    Ja, jag är såld till utlandet. Men det är svårt att svara på vilket land som går bäst. Jag vet inte. En annan aspekt är att det kan ta lång tid för det utländska förlaget att ge ut ens bok. Tyskland och ett stort tyskt förlag köpte rättigheterna till min första thriller redan hösten 2015. Men det är först nu till sommaren den kommer ut i Tyskland. Alltså, sommaren 2018. Och det går inte att säga hur det går, förrän efter rätt lång tid. Den ska ju komma på pocket i Frankrike snart också, efter det kanske jag kan säga något om hur det går.
  10. Om du märker att böckerna inte fungerar, skruvar du då nu när du skriver din tredje?
    Det kanske finns författare som kan skriva ”vad folk vill ha”, men jag tror att de är få. Det är ett sånt otroligt jobb att skriva en bok. Det går knappt att ”ändra genre efter vad som är populärt just nu”. Om det fanns en formel för bästsäljare skulle så många fler författare skriva sådana. Men det finns inte. Och det går inte på förhand att säga vilka böcker som kommer att fungera. Självklart gör jag alltid mitt bästa. Skriver det bästa jag kan. Men jag försöker inte ändra på genren, utan jag skriver det jag vill skriva, på det sätt jag vill skriva – något annat tror jag är svårt. Man måste själv tro på det man gör. Gilla det man gör. Ha en stark drivkraft, passion för det man skriver. Den dagen man börjar skriva en bästsäljare, för att försöka locka en storpublik, tror jag man kommer gå vilse. Det kommer inte bli äkta! Och det finns heller inga enkla recept för bästsäljare. Vem trodde att En man som heter Ove skulle slå så stort, inte bara i Sverige, utan i hela världen? Hundraåringen? 50 shades of Grey? Harry Potter? Elena Ferrante. Nej, det var inga självklara bästsäljare. De följde ingen färdig mall. Det var passionerade författare som skrev sin grej – och så råkade det falla publiken i smaken. Om någon påstår att de vet hur man skriver en bästsäljare – tro hen inte! Ingen vet.

Skrivarkurs

Nu har jag skickat in min första text till den nya skrivarkursen jag börjar nästa vecka. Det här blir min sjätte skrivarkurs på kvällstid jag går. Ser så mycket fram emot det och har stora förväntningar.

Jag har tidigare skrivit flera gånger om skrivarkurser. Läs gärna här och här!

Även om jag redan har gett ut två böcker är det pirrigt att skicka in sin text. Jag drog mig in i det sista, kände varje gång jag läste igenom den att jag inte var färdig, att jag borde jobba om den. Och det är så det är! Det är inte färdigt. Jag borde jobba om den. Jag gästbloggade om det där på Debutantbloggen förra året – om att skriva till stor del handlar om att stå ut med att det blir dåligt. För det blir det. Uselt. Det är som en lerklump som är totalt oformlig, som måste bearbetas i flera omgångar, för att till sist – om man har tur och tålamod och skicklighet – kunna bli ett litet mästerverk till skulptur.

Så, min text är fortfarande en oformlig lerklump och den ska jag nu visa upp för ett gäng andra skrivande människor, de flesta fortfarande helt okända för mig. Ni kanske fattar att det är läskigt?

Och samtidigt så nyttigt! För om man skulle fastna i det där att texten är för dålig, bearbeta om i all oändlighet, då skulle man inte komma vidare. Att skriva en bok handlar om att stå ut med att det blir dåligt och ÄNDÅ fortsätta. För det är först när man har skrivit hela historien man på riktigt kan förädla den. Och då är det många timmars text man ska stå ut med under tiden.

Jag har hittills skrivit 12 sidor. 26 300 tecken (4 600 ord, men jag räknar aldrig ord).

Mina böcker brukar ligga på mellan 400 000 och 450 000 tecken. Så. ett antal tecken kvar med andra ord.

Och det är där jag sätter en stor förhoppning till skrivarkursen.

  1. Deadlines – varannan vecka MÅSTE jag lämna in helst 20 sidor text. Betyder att jag kommer framåt.
  2. Får feedback direkt på det jag skrivit, och kan diskutera både upplägg, karaktärer, teknik och historia med mina kursare.
  3. Får träffa andra som skriver, och förhoppningsvis inte känna mig lika ensam och värdelös (för jo, jag gör det ofta när jag sitter och skriver).
  4. Får läsa andras texter och inspireras av dem, både av dess styrkor och svagheter.

Så. Nu kör vi! Lerklumpen ska bli en skulptur!

 

Hur går det?

2018 var ju en vändpunkt för mig. Jag sa upp mig under 2017 och meningen är att jag inte ska ha något ”fast” jobb att gå till, satsa på skrivandet och förstås samtidigt försöka försörja mig på lite allt möjligt.

Så, hur har det gått?

Jo, mitt gamla jobb började med att anlita mig tre dagar i veckan januari och februari, så det har inte varit jättestor förändring. Men ändå. Från att ha jobbat 150 procent, jobbar jag extremt mycket tre dagar i veckan, och är faktiskt hemma två dagar i veckan. Även om jag inte helt kan släppa mitt gamla jobb då så har jag ändå så sakta börjat skriva.

Jag är inne i en känslig, men rolig fas, där jag famlar rätt mycket. Jag skriver lite, gör mycket research, funderar mycket och framför allt läser mycket. Hittills i år har jag läst 8 böcker. Kände att jag behövde läsa mycket, för att komma i stämning, för att bli inspirerad, för att stänga ute mitt gamla jobb (som är väldigt krävande och samtidigt så otroligt spännande, så att det är svårt att sluta). Jag har alltså stängt in mig i en massa andra världar, för att försöka blocka min egen värld ute.

Vad har jag läst då? Blandat! Både romaner och deckare, en del psykologiska thrillers (den genre jag själv skriver i) och så en klassiker. Vissa böcker är till viss del research, det är något jag behöver från dem. Andra är bara till för att få hamna i en annan värld. Någon annans universum.

Jag har en stomme till en historia, men den är långt ifrån klar, så jag googlar mycket, letar efter bra teman, efter uppslag, grubblar mycket. Samtidigt måste jag skriva, för jag vet att det inte fungerar genom att bara fundera. Tänker att all skriven text är bra skriven text, även om den senare måste skrivas om.

Måste producera av en annan anledning också. Jag har anmält mig till en ny skrivarkurs, och den drar igång om en dryg vecka. Och innan dess (typ i dag) måste jag skicka in ett antal sidor.

Läskigt! För jag känner mig inte redo, har inte hunnit tillräckligt långt för att veta om jag är på rätt väg. Men jag måste. Och då får det bli som det blir. Att gå skrivarkurs handlar mycket om att våga blotta sig. Visa ofärdig text för andra. Ta emot feedback på det man skrivit, även sånt man är väldigt osäker på. Ser verkligen fram emot kursen – det blir min sjätte skrivarkurs faktiskt. Men just nu är jag nervös.

Om manus i byrålådan

Jag fick en intressant fråga om jag har några ofärdiga manus i byrålådan. Och ja, det har jag ju faktiskt. Ett färdigt. Och sedan flera påbörjade. Det mest intressanta med det är att det visar så tydligt hur otroligt lång väg det kan vara till att få en bok utgiven.

Men också hur viktigt det är att skriva (om man nu vill bli författare). Jag tänker att inget ord jag skrivit är förgäves.

Jag har ju hittills skrivit och gett ut 2 romaner och 1 debattbok. Sedan har jag varit med i 3 antologier (men det har också handlat om facktext, så mer journalistiska texter).

2002 var jag hemma med mitt första barn (född i december 2001) och började då skriva på en deckare.

2003/2004 var jag hemma med mitt andra barn och skrev då klart den här deckaren. Jag skickade in den till några förlag (inte så många, tror det var max 2-3 stycken), men blev refuserad, men fick några uppmuntrande ord på vägen.

2007 var jag hemma med mitt tredje barn, och då hade jag tänkt att bearbeta om den här deckaren, men hade då fått kontrakt på en debattbok som jag skrev på istället.

2008 var debattboken klar.

2009, i mars, kom debattboken Skriet från kärnfamiljen ut på Albert Bonnier förlag. Den sommaren plockade jag upp deckarmanuset igen, men kände att det var alldeles för daterat och för dåligt. Jag kände mig för oinspirerad av att jobba med det.

2010 började jag på allvar skriva på en ny roman, en psykologisk thriller.

2012 hade jag skrivit klart det manuset och skickade in till ungefär 6-7 förlag. Blev refuserad av alla, men fick rätt många fina lektörsutlåtanden med väldigt bra konstruktiv kritik.

2013 Det tog ett år (minns att jag enbart skriver på semestrar eftersom jag hela tiden har haft rätt krävande heltidsjobb) att bearbeta om manuset, med lektörernas synpunkter i bakhuvudet. På hösten skickade jag in manuset igen, och blev antagen av Norstedts.

2015 kom min första psykologiska thriller, Den åttonde dödssynden, ut på Norstedts.

2017 kom min andra spänningsroman, Och blomstren dö, ut på Norstedts. Och jag började skriva på tredje boken …

Jag räknar med att det tar minst ett år för mig att skriva tredje boken, och därefter ska jag jobba med förläggare och redaktör. Gissningsvis/förhoppningsvis kommer den ut 2019. Och i så fall blir det 2 romaner på 17 år!!!

Tålamod är bra att ha när man vill bli författare. Och den dagen jag kan leva på mina böcker så kommer det förhoppningsvis gå lite snabbare 😉

Ps. De andra utkasten jag har i skrivbordslådan är lite olika manus. Inga färdiga. Men det är några barnboks- och ungdomsmanus, samt några galna idéer som jag har påbörjat. Bland annat en dystopi, möjligen skulle det kunna bli en YA-bok någon gång i framtiden.