Första versionen är skit

Läste ett intressant blogginlägg av Lennart Guldbrandsson om hur man kan hjälpa och stötta en författare. Ett av hans tips är att ta bort stressen kring första utkastet – för det är ändå skit! Så här skriver han bland annat:

”Jag var nyligen på en skola och pratade om skrivande. De flesta av eleverna där tyckte att det var trögt att komma igång, inte för att de saknade idéer, utan för att de hade prestationsångest. De ville vara säkra på att det de skrev matchade potentialen som idén hade. Det gjorde mig glad för det betydde dels att de brydde sig om att det de skrev skulle bli bra, men det gjorde mig också bestört, för att de inte hade lärt sig att förstaversioner är skräp.”

Samtidigt menar han att första utkastet också är guld – här finns de första tankarna, passionen och idéerna. Så här skriver han:

”Det är lätt, med tanke på de fel jag skrev ovan att förstaversioner har, att tänka illa om dem. Men förstaversioner är nödvändiga. I förstaversionen finns så mycket passion, nya tankar man inte hade innan man skrev ner sin idé, saker man inte trodde var möjligt att skriva, experimentlusta (förhoppningsvis) och konstigheter man kan skratta åt, vilket leder till nya uppslag. De är dessutom helt nödvändiga att ta sig igenom.”

Jag håller verkligen med! Om man som skrivande människa inser att texten först måste ut – och att det först är när du har den framför dig som det stora jobbet börjar, då kan det bli lättare att ta sig igenom det första utkastet. Många får aldrig ur sig den där första versionen. De tvivlar, mår dåligt över att det inte blir som de hade tänkt och får dåligt självförtroende. Förmodligen för att de inte riktigt inser att det här inte är slutversionen, utan bara deras första utkast.

Samtidigt finns det massor av värdefullt i det där första utkastet. Mycket som bara kommer, små guldkorn som man senare kan utveckla. Intressanta tankegångar och galna och/eller underbara idéer.

Men som sagt, läser man igenom det man har skrivit brukar man se alla fel och brister, och då är det lätt att tappa sugen. För det är klart att det finns brister! Jag har jobbat med skrivande i hela mitt liv – jag har aldrig skrivit en text som var klar redan från början! Hur kort den än är måste den redigeras, bearbetas, tänkas igenom, ofta skrivas om, rättas till och så vidare.

Skillnaden mellan oss som faktiskt slutför jobbet med att skriva ett helt manus och de som inte gör det tror jag mycket ligger i att vi accepterar att det är dåligt i början, eller åtminstone mindre bra – eller (om jag ska vara diplomatisk) att manuset ännu ”inte nått sin fulla potential”. Vi inser att det kan komma att bli bra (eller i alla fall bättre) sen, när vi får tid att jobba med det. Självklart drabbas även vi av tvivel, ångest och funderingar. För att tycka att texten är skit hör till den kreativa processen.

Det intressanta med Lennarts blogginlägg var att det väckte så många starka känslor när det las ut på Facebook. Många blev nästan indignerade. ”Vad då dåligt? Mitt första utkast är inte dåligt!”

Nej, som sagt, det behöver inte vara dåligt. Men texten kan ju bli så mycket bättre om du sedan jobbar med den! Och det var det som var Lennarts poäng, som jag tolkade det. Och det är så jag ser det. Även om det jag har skrivit är superbra så skulle jag aldrig drömma om att inte jobba igenom det ordentligt innan jag lämnar det till förlaget. Och förlaget (förläggare och redaktör) kommer i sin tur ge sin feedback, som kräver många omarbetningar till. Mer eller mindre. Så är det för i stort sett alla.

Några menade att de bara skriver en gång och sedan är det bra. Det må så vara. Men jag har svårt att tro att de böckerna ges ut på förlag och når många läsare.

Självklart finns det undantag. Genier som säkert klarar att skriva en perfekt bok från början. Har till exempel hört att Leif GW inte redigerar så mycket (säger inte att han inte skulle behöva det, men det är vad jag har hört). Och han lyckas ju rätt bra ändå.

Min övertygelse ändå, efter många, många år som journalist och redaktör – och numera även författare – är att alla texter behöver bearbetas. (Om folk fattade hur mycket det jobbas bara med 3000 tecken långa artiklar …)

Om din text är strålande redan på utkaststadiet – grattis! Nu kan det bara bli ännu bättre. 

Ps. Den här texten är redan redigerad fyra gånger … jag kommer säkert upptäcka fler missar, saker jag vill lägga till, ändra, ta bort – så det lär bli fler redigeringar.

Här har jag skrivit tidigare om redigering.

Här har jag skrivit om struktur för skrivandet.

Mer mani än geni

Ett ämne jag har varit inne på tidigare är hur jag alltid har vägrat se på mig själv som en talang. Eller ett geni. Eller någon som ”bara har det”.

Så är det nämligen inte.

Att jag lyckats skriva en bok handlar till 90% om hårt arbete. Visst, jag kan skriva. Jag är journalist. Men jag har mött så många skrivande människor som är tusen gånger bättre än jag på att skriva. Det är inte det som är grejen. Det är att GÖRA. Och det är där min styrka ligger. Att GÖRA. Att fortsätta, år ut och år in. Varje ledig stund, varje semesterdag. Varje söndag. Jag fortsätter skriva, även om jag är trött, inte har någon inspiration, allt blir skit, jag inte hittar orden.

Många jag möter tror att jag måste ha något speciellt. Att de aldrig skulle klara det, för att de inte kan skriva, inte har tillräckligt bra fantasi, inte skulle kunna komma på en historia och så vidare. Men jag tror att de har fel. De flesta har säkert allt det där. Det de saknar är den riktiga drivkraften, galenskapen som krävs för att faktiskt skriva och slutföra en bok.

För länge sedan läste jag att bara 10% av ett författarskap är talang, och 90% är hårt arbete. Det kändes så trösterikt att läsa det. Jag har alltid drömt om att skriva, bli författare. Men jag har alltid vetat att jag inte är någon naturbegåvning. Ingen som bara har det, som bara låter det flöda ur fingrarna. Men om det framför allt handlar om hårt arbete, så insåg jag att jag hade en chans. För är det något jag är riktigt, riktigt bra på så är det hårt arbete. Där knäcker jag de flesta.

Så det var så jag gjorde. Slet. Jag har lagt ner extremt mycket tid. Jag har offrat en massa (vila, sömn, slötid, fester, tv, vänner, semestrar, soliga dagar, tid med min familj … ja, så är det).

Det krävs ju ett visst mått av galenskap. Och ja, jag är övertygad om att jag förmodligen inte är riktigt klok. Rent av galen.

Som sagt, mer mani än geni. Det är jag det.

Om att aldrig känna sig klar

Och där skickade jag mitt manus till redaktören igen. Känner mig absolut inte färdig. Blir man någonsin det? Jag undrar om någon författare någonsin känner att allt är perfekt, att inget endaste litet komma ska flyttas på – för nu är det fullkomligt.
Jo, det finns säkert sådana författare. Men jag hör inte till dem. Varje gång jag läser det hittar jag saker jag vill ändra. Det är den bistra sanningen.
Men jag vet i alla fall att den är bättre nu än förra gången jag skickade den. Alltid en tröst.
Nu hoppas jag att hon upptäcker alla svagheter och felaktigheter. Är så tacksam över att ha en professionell redaktör!
I maj ska den gå till tryck, och till sommaren kommer den: Och blomstren dö (Norstedts).

Om att inspirera och bli inspirerad

En av mina bekanta, som jag har känt länge, kommer i vår med sin första roman. Som alla debutanter har hon skrivit sitt författarporträtt i Svensk Bokhandels tjocka katalog. (Det gjorde jag med, 2015 när Den åttonde dödssynden kom ut.) Hon har skrivit så otroligt fint – om sin resa med sin bok. Och om mig! Och hur jag inspirerade henne!

Det fantastiska med detta är att exakt samma kväll som jag inspirerade henne att skriva en bok, så inspirerade hon mig att börja träna – på riktigt! Skrev om detta på min facebook-sida, tänkte att jag kunde dela med mig av den historien här också:

Nu ska jag berätta en riktigt inspirerande historia! Eller snarare två! För cirka 2,5 år sedan var jag och Erika Scott på samma förlagsfest (Forum) och började prata (vi kände varandra sedan tidigare). Erika berättade om sin träning. Hon hade bestämt sig att komma i sitt livs form innan hon fyllde 50, och hade börjat blogga om det. Hon pratade så otroligt inspirerande om sin träning, hur hon tagit sin kropp och hälsa på allvar, och investerat i sig själv. Jag blev så inspirerad att jag bara några veckor senare köpte kort på Sats och bokade en PT. Ni som känner mig vet hur det gick – jag är starkare än någonsin och är inne på tredje året med tre stenhårda PT-pass i veckan med världens bästa PT! Samma kväll på den där festen hade tydligen jag berättat, minst lika inspirerande, om hur jag bara bestämt mig för att skriva en bok – kosta vad det kosta vill! Min första bok Den åttonde dödssynden. hade precis blivit antagen av Norstedts efter år av kämpande. Erika blev tydligen lika inspirerad av mig som jag av henne, att hon gick hem och skrev en bok hon också! Den blev också antagen av Norstedts! Om detta skriver hon så fint om i sitt debutantporträtt i senaste Svensk Bokhandel. Tack Erika för inspirationen! Och är så glad att vi båda kunde inspirera! Lycka till med din bok Vi ses i Disneyland – ser fram emot att läsa den och hänga med dig i montern på Bokmässan!

Här är Erikas fina text i Svensk Bokhandel:

Och så här ser hennes bok Vi ses i Disneyland ut:

Om ni är nyfikna, så såg det ut så här när jag skrev i Svensk Bokhandel 2015:

Det som är så fint med det här är hur vi inspirerade varandra! Men också, tycker jag, att vi faktiskt hyllar varandra för det. Jag har tidigare skrivit flera gånger om hur Erika fick mig att börja träna och även sagt det till henne. Tillsammans är vi starka! Ser så fram emot att läsa Erikas bok.

Gästbloggar på Debutantbloggen

I dag gästbloggar jag på Debutantbloggen. Om att skrivandet handlar om att stå ut.

Stå ut med att det är så svårt.

Stå ut med att det blir så platt, klyschigt, banalt, irrelevant …

Stå ut med att det tar så förbannat lång tid.

In och läs här och se om ni håller med 😉

När är man klar?

En vanlig föreställning när det gäller författarskap är att man skriver en bok och sedan är den klar. Jag minns när jag första gången gick ut och berättade att jag hade skrivit klart ett manus, från början till slut. Då frågade väldigt många: ”Jaha, har den kommit ut nu?”

För det första är det ju inte alls säkert att det blir en bok som kommer ut bara för att man har skrivit klart en historia.

För det andra så är ju boken inte klar bara för att man har skrivit klart själva historien. Det är ju då det stora jobbet börjar.

Jag tror inte folk inser hur otroligt mycket jobb det är med en bok. Att över huvud taget komma i första målet, att skriva klart till slutet, det i sig är en bedrift och inte många klarar det. Därefter måste man ha tålamodet att jobba igenom sin text ett stort antal gånger. Jag tror att jag har skrivit igenom min första bok säkert 20 gånger. Och slängt minst två tredjedelar och skrivit till en massa text. Och det var bara INNAN jag fick kontrakt.

Om man nu hör till de lyckliga få som får ett bokkontrakt (några promille av de som skickar in) så börjar nästa stora vända med boken. Jag skrev om stora delar av min bok efter att jag hade fått kontrakt. Jag och min förläggare gick igenom den flera gånger. Och nej, det är inte hen som ändrar, utan jag. Och ja, det är jag som bestämmer om jag vill ändra eller inte. Ingen tvingar dig. Men om man är debutant kan det vara värt att lyssna på en erfaren förläggare, annars är man (tycker jag) lite korkad, minst sagt.

När förläggaren tycker att boken känns tillräckligt färdig går den till redaktör. Redaktören kan också ha både små och stora synpunkter. I mitt fall gick jag över boken en gång till. Därefter gick redaktören igenom den, och slog ner på alla småsaker. Rena felstavningar, upprepningar, klyschor, felaktigheter, tog bort småord och så vidare. Eller snarare, hon föreslog vad jag skulle ändra, sedan var det jag som fick ändra om jag ville. Och till 99% gjorde jag som hen föreslog.

Men det är inte slut efter det. För då är det korrekturet, och jag läste igenom det en gång till.

Så, när är boken klar? Ja, den är klar först när den går till tryck. Då kan man inte påverka mer. Och då, kan jag lova, är man ganska trött på sin text.

Min uppföljare befinner sig i förläggarskedet. Jag har alltså redaktör och korrekturet kvar. Till tryck går den någon gång i vår. Då är den klar!

Struktur för skrivandet

dator1

Hur gör du när du skriver? Är en vanlig fråga. Många tror att författare har allt i huvudet och sedan bara plitar ner ord för ord tills det är klart. Min verklighet är så långt ifrån det den kan komma!

Det finns hur många metoder som helst för att skriva en roman. Kanske lika många som det finns författare? Jag tror inte ens att alla författare gör exakt likadant varje gång. Det gör inte jag – men så är jag ju rätt ny, jag försöker lära mig och bli bättre och smartare hela tiden.

Trots att det finns så många olika metoder så kan man nog ändå skilja på två vanliga sätt: Det planerade skrivandet och det associativa skrivandet.

Det associativa sättet är när man bara skriver. Författaren vet inte själv hur det ska gå, hur det ska sluta, vad karaktärerna ska göra. Jag vet många som lyckas med detta, men kanske fler som misslyckas. För det är svårt! Det tar ofta mycket längre tid. Och det kräver ofta mycket redigering, för att få historien att hänga ihop. Å andra sidan så kanske det blir bättre för att det tar tid? Historien växer fram, karaktärerna lever sitt eget liv. Ja, jag tror att för dem som lyckas kan det säkert vara väldigt lustfyllt och spännande att skriva på det här sättet. Jag tror dock att det funkar mycket bättre för författare som skriver romaner, snarare än för dem som skriver spänning/deckare/thrillers. I en vanlig roman kan vad som helst hända, det behöver inte nödvändigtvis hänga ihop på samma sätt som i en spänningsroman. Skriver man spänning så måste man tänkte på kontraktet man har med läsaren. Kontraktet, undrar du. Jo, så fort en läsare öppnar en bok i spänningsgenren, tar den på sig ett par spänningsglasögon och börjar leta ledtrådar. Inget som händer får vara slumpmässigt, allt betyder något. Sedan kan många händelser och personer vara villospår, men risken är stor att läsaren blir besviken om det läggs ut för många trådar som sedan inte knyts ihop. Eller om gåtan inte får sin upplösning, eller om den inte har med det som har stått i boken att göra. Det går till exempel inte att ha ett långt kapitel där en ny karaktär ingående presenteras som sedan försvinner ur historien och inte har någon betydelse för berättelsen. Kontraktet innebär att man som författare till spänningslitteratur måste vara väldigt strukturerad och medveten när man skriver.

Det planerade skrivandet är något jag föredrar – mycket för att det faktiskt ska bli något, jag litar inte på att jag ska komma på allt eftersom – eller att det då ska hänga ihop. Många planerar nog, i olika grad, och som sagt kan det planeras på tusen olika sätt. Så, jag tänkte berätta om mitt sätt (just nu).

lego-1108908_960_720

Här är mina 5 byggstenar:

  1. Synopsis – hela historien, vad sätter igång den, vad händer, hur slutar det. Ganska kortfattat skriver jag ner detta.
  2. Personkort – vilka karaktärer ska vara med, hur är de? Jag måste lära känna dem, alla måste ha styrkor och svagheter, något som driver dem. Drivkrafter är viktiga! Karaktärerna måste också ha en utveckling under historiens gång. De kan inte vara statiska, förbli de samma som de var när berättelsen börjar. Så det funderar jag på, vad driver varje person och hur utvecklas varje person?
  3. Konfliktkarta – Alla karaktärer förhåller sig till de andra, därför brukar jag göra en konfliktkarta över alla mina karaktärer. Och med konflikt menar jag inte att alla ska bråka med varandra. Men det ska krocka, gnissla, uppstå situationer som kan driva historien framåt. I vissa fall kan det vara olika personlighetsdrag – en är tyst och tillbakadragen, en är framåt och gåpåig. En vanlig konflikt är ju att någon vill ta reda på sanningen, medan någon annan vill dölja den. Om det finns konflikter mellan personerna är det lättare att driva historien framåt – och framåt måste man hela tiden. Särskilt när man skriver spänning!
  4. Händelseförlopp/handlingslinje – Jag berättar kortfattat händelseförloppet för mig själv, skriver ner det. Det här är ju inte samma som synopsis, för det kan ju vara så att vi kommer in i historien när halva förloppet redan har hänt, det finns ju ett förflutet. Varje sak som händer påverkar historien och karaktärerna framåt. JAG som författare måste veta vad som har hänt. I både min första thriller och den jag har skrivit nu finns det ju många saker i det förflutna som påverkar nutiden. Allt det skriver jag ner.
  5. Lista över scenerna – när jag skriver tänker jag mig historien som en film, med olika scener. Varje scen berättar något och för historien framåt. Jag skriver alltså ner från 1 och framåt vad varje scen ska innehålla. I början behöver det inte vara så detaljerat, men ju längre in i historien jag kommer så dyker det upp nya trådar och händelser, som jag kommer på. Då kan jag lägga till i en tidigare scen. Även om jag inte skriver det på studs så gör jag en anteckning i listan. Till exempel: Scen 4: lägg till den här och den här ledtråden, bygg in den här karaktären, den ska säga si eller så. När jag har skrivit en scen markerar jag den scenen med gult i listan. Om det är något som ska läggas till är det fortfarande vitt. Då har jag koll på att jag får med allt. Scenerna gestaltar jag sedan fram, undviker att berätta vad som händer. Jag vill visa. Läsaren ska vara med i scenen, som om den tittade på en film – se, lyssna, känna, lukta … Närvaro är viktigt.

I början behöver ingen av de här byggstenarna vara särskilt utbyggda. Det kan vara rätt kortfattat. Jag kanske inte är helt klar över alla karaktärer, någon kanske är väldigt luddig, jag vet ännu inte vad den har för funktion, hur jag kan använda mig av den. Kanske vet jag inte exakt hur det ska sluta, kanske har jag inte kommit på alla sidohistorier, eller gjort alla kopplingar. Mycket kommer jag på allt eftersom, och bygger in i min struktur. Men jag vet ändå på ett ungefär vart jag ska. Och jag har ändå ett hum om vilka mina personer är. Sedan kanske jag under resans gång kommer på en briljant idé att någon ska vara på ett helt annat sätt, eller att historien ska vika av på ett helt nytt spår – men jag har stommen klar. Jag vet vad som sätter igång historien, och ungefär vart den ska gå, vart det ska sluta.

images

Det här systemet gör att jag sällan drabbas av skrivkramp. Jag sitter aldrig och stirrar på ett vitt dokument utan att ha en aning om vad jag ska skriva. Jag har förstås andra problem, som att variera språket (skitsvårt att gestalta en spänd, skrämd karaktär, när hen mest hela tiden är det…). Så även om jag har bra struktur så är det inte lätt. Men hade jag inte gjort så här, utan bara skrivit på, tror jag att det hade varit mycket, mycket svårare!

Om du som läser också skriver, vore det väldigt intressant att få läsa om hur du gör! 

Skrivarskolan på Crimetime

crimetime

Nu när jag har lämnat in mitt manus till min förläggare på Norstedts har jag haft tid att syssla med lite annat.

Framför allt har jag jobbat med Crimetime – den stora deckarfestivalen på Gotland i augusti. Jag ska nämligen leda skrivarskolan där i två dagar! Ser så otroligt mycket fram emot det! Några av våra absolut största och bästa deckarförfattare kommer dit och ger sina bästa tips. Jag vet ju att man aldrig kan få för mycket inspiration eller råd från de etablerade när man själv är en aspirerande författare! Själv är jag fortfarande så att jag slukar allt jag hittar som handlar om skrivande, särskilt när det kommer från författarna själva. Man vill ju veta hur de gjorde, vad de gör rätt, hur det funkar för dem – eller hur?

Nu har besökarna på Skrivarskolan en unik möjlighet att få höra Viveca Sten, Johan Theorin, Anna Jansson, Ninni Schulman, Malin Persson Giolito, Denise Rudberg, Emelie Schepp, Marianne Cedervall och deckarnestorn (och min skrivarlärare) Sören Bondeson berätta om hur de gör!

I två dagar ska jag få hänga med dem här och leda den här skrivarskolan. Jag kommer också ha ett samtal på scen med några förläggare och agenter – hur spännande och intressant som helst!

Ni som skriver, och drömmer om att få ge ut er bok – ni borde verkligen komma till Gotland i sommar!

Läs allt om Skrivarskolan här!

Manus till förlaget!

I går var en riktig milstolpe-dag (märkligt ord, men ni fattar!). Jag skickade in min uppföljare till förlaget. De har inte läst en rad än så länge. Visst, jag har kort berättat vad den handlar om, men det är ju något helt annat att låta dem få läsa.

Många författare som jag känner skickar in lite eftersom, låter förlaget läsa delar, och även när det inte är så färdigt. Jag inser fördelen med det. Men jag ville ändå inte det. För mig var det viktigt att skriva klart allt, gå igenom det ordentligt, låta några testläsa – redigera en gång till och SEN skicka in. Och den dagen var i går.

Det som fick mig att trycka på skicka-knappen var faktiskt en av mina testläsare som skickade det här till mig på facebook:

testläsare

Jag blev så glad! Även om jag förstås tar allt mina testläsare säger med en viss nypa salt, eftersom det är människor jag känner, människor som vill mig väl, som har de snälla glasögonen på sig. Men ändå! Det betyder något, det betyder att det ändå är okej mitt nya manus.

Jag VET att jag är långt ifrån klar. Är beredd att jobba om rejält, om min förläggare har synpunkter och jag vet ju hur processen ser ut. När den är tillräckligt bra går den till redaktör, som också har småpill och synpunkter.

Vad jag ändå känner är att det jag nu har skickat in, är bättre, som hantverk, mer komplett som historia, än det manus jag skickade in som blev antaget. Jag HAR lärt mig något på vägen! Tror att detta, med mycket hårt arbete, kan bli riktigt, riktigt bra! (Och då ska ni veta hur otroligt läskigt det är att säga något sånt … karma och så vidare…).

Håll nu tummarna för att förläggaren också tycker att det är bra!

Vissa dagar är tuffare än andra

I dag är en sådan där dag. Mycket motstånd. Tycker att vartenda ord jag nu redigerar är skit!

Hur kan det blir så här? Det är ju tredje gången jag går igenom historien, varför tycker jag att det är så dåligt just nu? Det kan ju vara så att stycket jag just nu redigerar inte är så bra. Eller så har jag bara en riktigt dålig dag. Eller så är det en kombo av de två.

Hittade den här gamla godingen – Ten rules for writing fiction. Tycker att den är så bra! Här är de 10 reglerna (och de stämmer verkligen) av författaren Anne Enright:

1 The first 12 years are the worst.

2 The way to write a book is to actually write a book. A pen is useful, typing is also good. Keep putting words on the page.

3 Only bad writers think that their work is really good.

4 Description is hard. Remember that all description is an opinion about the world. Find a place to stand.

5 Write whatever way you like. Fiction is made of words on a page; reality is made of something else. It doesn’t matter how “real” your story is, or how “made up”: what matters is its necessity.

6 Try to be accurate about stuff.

7 Imagine that you are dying. If you had a terminal disease would you ­finish this book? Why not? The thing that annoys this 10-weeks-to-live self is the thing that is wrong with the book. So change it. Stop arguing with yourself. Change it. See? Easy. And no one had to die.

8 You can also do all that with whiskey.

9 Have fun.

10 Remember, if you sit at your desk for 15 or 20 years, every day, not ­counting weekends, it changes you. It just does. It may not improve your temper, but it fixes something else. It makes you more free.