Varför är det så svårt att slutföra?

Skrivandet av det här manuset har gått otroligt snabbt. Jag har på bara knappt två månader skrivit i stort sett hela första utkastet. Det beror ju förstås till stor del på att jag för första gången i mitt liv skriver på heltid, men ändå! Jag trodde verkligen inte att det skulle gå så fort.

Här måste jag pausa, och skriva en ordentlig brasklapp: Att jag har skrivit nästan hela boken betyder inte att den är nästan färdig. Jag har skrivit rätt skissartat och jag vet att jag kommer att behöva bearbeta och redigera texten ett antal gånger.

Men ändå! Större delen av historien är klar.

Och nu är jag då vid slutet. Slutscenerna, då allt ska knytas ihop. Jag vet egentligen vad som ska hända, men ändå är det något som säger stopp.

Under tre dagar har jag inte kommit framåt i min historia alls. I fredags började jag istället från början och skrev om stora delar. Det är som att min hjärna, mina fingrar vägrar ta i de där slutscenerna. Jag kommer ihåg att det var samma motstånd förra gången. Slutet var absolut värst.

Jag har funderat mycket på varför det är så svårt att slutföra. För det första är det svårt med slutet. Så många trådar som måste knytas ihop. För det andra känner man kravet att spänningen måste accelerera. Slutet innebär ju ett naturligt crescendo. Ett klimax. Och det kräver en hel del av författaren. Alla som är vana läsare vet ju hur otroligt irriterande det är med en bok som börjar så bra, lovar så mycket, men som sedan inte håller hela vägen. Ofta är en bok superspännande fram till slutet. Och sedan kan slutet blir lite av ett ”jaha” – blev det inte mer än så? Ett sorts antiklimax. Som författare vill man så mycket med en bok, så länge boken håller på kan vad som helst hända, det kan bli hur bra (eller dåligt) som helst! Men när man skriver slutet stänger man på sätt och vis projektet.

Jag tror att det är det som skrämmer mig. Och jag vet att jag inte är ensam. Många skrivande människor har svårt att slutföra. Det är lättare att hitta på en bra idé, lättare att skriva en spännande början. Men att få ihop allt och slutföra – det är det svåra!

I några dagar till ska jag tillåta mig själv att gå igenom det jag redan har skrivit, för att ladda för slutet. Men senast nästa vecka måste jag ta mig an det. Och håller jag min skrivplan (med 10 000 tecken om dagen) så borde jag ha ett färdigt utkast av hela historien till slut i början/mitten av april.

Att vara författare är så mycket mer än att skriva

Det visar den här intervjun med duktiga Hanna E Lindberg på bloggen Läsa & Lyssna.

sthlm-confidential

Hanna släppte sin debutroman Sthlm Confidential på ett litet förlag som heter Orda 2014. Hon fick göra det mesta av införsäljningen till bokhandlare och marknadsföringen själv. Det här visar hur otroligt mycket författarens insats spelar roll. Jag är otroligt imponerad av hur hängiven hon har varit. Och är så glad att det har lönat sig. Hon hittade en agent och är nu såld till en massa länder. Och så har hon blivit upplockad av Norstedts (mitt förlag) och fått kontrakt på två uppföljare! Stort grattis!

Hanna och jag jobbar på samma tidningsförlag (Bonnier tidskrifter), men har faktiskt aldrig träffats live. Men det ska vi snart rätta till!

Jag tycker att alla som drömmer om att bli författare ska läsa den här intervjun, och se hur mycket mer som ingår i jobbet som författare, än att bara skriva! Det räcker inte att skriva en bra bok. Konkurrensen är mördande och det gäller att nå ut och hitta läsare.

Hur går det?

Jag fortsätter att skriva varje dag. Försöker anteckna varje kväll hur många tecken jag har fått ihop under dagen. Just nu bryr jag mig inte så mycket om kvalitet. (Kanske låter märkligt 😉 Men, det viktigaste för mig nu är att komma vidare i historien. Skriva klart. Det innebär att jag inte sitter och väger varje ord på guldvåg. Jag tänker i scener. Driver historien framåt med hjälp av scener som alla är fullspäckade av händelser som är viktiga för historien. Ingen scen ska vara en transportsträcka. Ingen dialog ska vara obetydligt. Allt ska leda berättelsen framåt och jag vill att historien ska bli ”tät”.

Det har gått fortare än vad jag trodde att skriva första versionen. I går fick jag ur mig hela 17 000 tecken! Mitt mål är ju 10 000 tecken om dagen. Ibland blir det inte mer än 4 000, men eftersom jag då och då kommer in i ett extra bra flow och kan komma upp i 20 000 tecken, så gör det inte så mycket att vissa dagar blir sämre.

Mitt första mål var att skriva klart ett utkast till sommaren. Det målet har jag nu reviderat, mitt första utkast ska bli klart redan i april. Och sedan ska jag bearbeta det under maj, och så ska det vara färdigt för förläggaren att läsa + ett antal testläsare i juni.

Då måste jag upp i minst 400 000 tecken. Nu har jag nästan skrivit 300 000. Så planen ser ut att hålla!

Mitt skrivarflow just nu gör att jag ligger efter med allt annat, all administration. Jag har ingen som helst lust att fixa med kvitton, skriva fakturor, boka bokmässa och så vidare… Saker jag borde ta tag i. Jag vill bara skriva!

Om att leva sitt drömliv

drömliv

Nu har jag varit tjänstledig för att skriva på heltid i en och en halv månad. Varje dag tänker jag på hur fantastiskt det är. Det har fått mig att tänka mycket på hur vi väljer att leva våra liv. Kan man göra bara saker man själv tycker är roliga? 

Nej, det går inte. Livet består också av en massa mindre roliga sysslor. Man kan inte bara göra roliga saker, eller det man vill, just för stunden – det krävs en himla massa hårt och tråkigt arbete också. Men om man vänder på det och istället frågar sig: Vad vill du uppnå? Vad vill du göra med ditt liv? Jag kan ärligt säga att jag i så fall just nu lever mitt absoluta drömliv. Det låter kanske klyschigt och töntigt. Och lite frälst. Men det är sant. Det har tagit tid att komma hit, ja, och jag har gjort en massa omvägar på vägen, men jag har nog ändå alltid haft ett hum om vart jag ville. Drömmen om en familj och drömmen om att skriva har jag till exempel alltid haft.

Men jag skulle bli nästan 40 år innan jag vågade formulera vad jag faktiskt ville och drömde om. Då skrev jag ner några mina tankar. Jag drömde inte fritt, utan jag funderade på vad som gjorde mig glad i vardagen. Vad drömde jag om, och vad gjorde mig lycklig? Det i kombination borde leda till ett lyckligare liv. Så tänkte jag.

Min lista över det som gör mig lycklig:

  1. Vara mycket med min familj.
  2. Skriva och ge ut en bok, allra helst: bli författare och skriva och ge ut flera böcker.
  3. Ha hund.
  4. Bli stark.
  5. Träna barn i gymnastik.
  6. Läsa mycket.

Det här sammanfattar mina drömmar och det som gör mig lycklig. När jag hade skrivit ner det så insåg jag att det verkligen inte var ouppnåeliga mål. Jo, kanske det där med att bli författare… Men, om andra lyckats, så varför skulle inte jag kunna? Jag måste ändå försöka. Jag började inse att jag bara har ett liv. Jag måste fylla det livet med det som ger mig mest. Göra mer av det. Satsa på det. Ge mig själv åtminstone chansen att få leva mitt drömliv. Och det är det jag har gjort under de senaste åren.

Om vi går igenom varje punkt för sig:

  1. Min familj har alltid varit viktig för mig, och jag har alltid prioriterat dem. Men jag har också jobbat mycket. I perioder, väldigt, väldigt mycket. Den här pausen nu, där jag enbart skriver på heltid (utan något annat jobb) i fem månader ger mig möjligheten att vara ännu mer med min familj. Och det har känts otroligt bra. Men det handlar också om att alltid prioritera familjen. Det betyder att jag väljer att vara hemma med dem, framför att gå på fester, bio, träffa vänner och så vidare. Ja, jag är inte supersocial. Jag har prioriterat. Min familj är viktigast. Det är en relation jag ska ha resten av mitt liv. Dessutom gör det mig lycklig att vara här hemma med dem.
  2. Författardrömmen var den svåraste och den som kändes mest ouppnåelig. Jag var ganska ödmjuk och försiktig när jag skrev den till en början. Men jag gav ändå drömmen möjlighet att bli sann, bland annat genom att ta den på allvar, ge mig själv tiden att skriva. 4 timmar varje semesterdag. Plus att jag investerade i flera skrivarkurser (går just nu min femte kvällskurs). Jag vattnade alltså min dröm med så mycket näring jag kunde, gav den alla möjligheter jag hade att växa sig stark. Och så delade jag upp drömmen i många små delmål: Mitt första mål var att över huvud taget skriva klart ett manus. När jag hade gjort det ökade jag på till att vilja bli utgiven av ett förlag. När jag blev det, och den blev såld till fem länder, började jag våga drömma om att kanske kunna skriva fler böcker och på sikt, kanske, kanske, kunna leva på att skriva (dock inte enbart, för det vågar jag ännu inte drömma om riktigt). Men jag fattade beslutet att ta pengarna från utlandsförsäljningen och ge mig själv chansen att skriva på heltid i fem månader. Dels för att se hur det skulle vara, dels för att se vart det kunde ta mig. Hittills har det varit fantastiskt! Jag har nästan skrivit klart första utkastet till nästa bok. Jag börjar tro att det kan bli en till bok. Sedan får vi se hur den mottas. Jag är ändå glad att jag kommit så här långt. Tänker att nu är nu och just nu lever jag min dröm.
  3. Hund! Jag hade hund när jag växte upp. Och jag älskade att ha hund. Att ha hund svetsar samman en familj, en hund ger så mycket kärlek. Och en hund gör att man kommer ut i naturen, får motion, frisk luft, ett sundare liv. Vår valp är nu 10 månader och i mitt nya skrivarliv går jag en timme varje morgon med henne. Det är en så enkel källa till glädje och hjälper mig att få en rutin i mitt skrivarliv.
  4. Stark! Jag är gammal gymnast,men var aldrig någon stjärna, men älskade att kunna göra häftiga grejer med min kropp (volter, flickisar och så vidare). Jag har tränat mycket tidigare i mitt liv, men tappade det till viss del när jag fick mina barn. Jag har alltid velat bli stark. För drygt ett år sedan tog jag tag i den här drömmen och tränar sedan dess med PT tre dagar i veckan. Ja, det kostar. Men jag snålar in på annat. Det här är viktigt för mig, och jag satsar på det. Och jag kan ärligt säga i dag att jag är superstark! Och det är en fantastisk glädje att känna att kroppen är stark och orkar. Det har också gett mig självförtroende och en acceptans för min kropp. Som många kvinnor har jag tidigare haft komplex och känt mig tjock, inte tyckt om min kropp. Så är det inte längre. Jag tycker om min kropp nu och imponeras av vad den kan göra. Inom träningen sätter jag upp flera delmål som jag tränar för. Ett av mina nya mål är att kunna stå på händer. Jag började träna handstående i december. Förra veckan slog jag mitt rekord och stod 24 sekunder helt själv! Innan året är slut ska jag lära mig att sitta i pik och bryta upp i handstående… i dag känns det omöjligt. Men fatta då känslan när jag klarat något som några månader tidigare kändes omöjligt. Den känslan är oslagbar och spiller över till andra delar av mitt liv – att göra det omöjliga möjligt. Ett annat mål är att kunna göra 10 chins på raken, gärna med vikter. I dag gör jag 4, så det är en bra bit kvar … Men å andra sidan kunde jag inte göra ens en när jag började träna för ett drygt år sedan.
  5. Att vara tränare. Jag har varit tränare i gymnastik i 10-12 år totalt. Och det här är något jag verkligen älskar! Att träna barn och se deras utveckling, bli en bättre tränare – det ger mig en sån enorm glädje. Just nu tränar jag en grupp tjejer (26 stycken) mellan 8–10 år, 2–3 gånger i veckan, 4,5 timme varannan vecka och 7,5 timme varannan vecka. Jag tror att det är viktigt att ge av sin tid till ideella organisationer. Hjälpa andra. Bidra till samhället. Det kan vara att samla in kläder till flyktingar, det kan vara att jobba på kvinnojourer, men det kan också vara att träna barn i idrott. Det finns forskning som visar att de som jobbar ideellt känner mer lycka. Och jag förstår verkligen varför. Det känns meningsfullt. Och att träna barn i gymnastik är enormt tillfredsställande. Jag älskar gymnastik, och när jag ser hur glada de är och hur mycket de utvecklas så ger det mig så mycket.
  6. Läsa! Jag har alltid läst mycket. Var en bokslukare som barn och under tonåren. Läste litteratur på universitet (har en fil kand i litteraturvetenskap). Att läsa är ett av mina största intressen. Jag älskar böcker och jag älskar att läsa. Och att läsa andras böcker hjälper mig i mitt eget skrivande. Det inspirerar och ger mig nya idéer. Eftersom jag älskar att läsa så ger jag det tid. Har som mål att försöka läsa en bok i veckan. Jag klarar det inte alltid, men det är bra som målsättning. Och det gör att jag skapar tid i vardagen för att läsa.

När jag nu tittar på min lista så ser jag ju att jag lever mitt drömliv! Jag har gett ut en bok på ett stort förlag och jag skriver på heltid (även om det är tillfälligt bara under fem månader, nu är nu). Jag är mycket med min familj. Jag har en hund. Jag tränar regelbundet och är stark. Jag lägger mycket tid på min tävlingstrupp i gymnastik. Jag läser mycket.

Jag fattar att alla inte kan göra så här. Leva exakt som de vill. Och jag har inte heller alltid kunnat det. Och jag kommer kanske inte kunna göra det i framtiden. Saker och ting händer. Skilsmässor, olyckor, sorg, arbetslöshet, skador, sjukdomar, död … mycket kan hända. Men jag tycker ändå att det här visar att man kommer ganska långt på att för sig själv fundera på vad som gör en lycklig, formulera för sig själv vad man vill med sitt liv – och faktiskt göra det man kan för att ta steget mot ett lyckligare liv. Självklart vill jag bli ännu starkare, självklart vill jag bli en ännu bättre och mer framgångsrik som författare. Jag vill kunna resa mer med min familj. Göra ännu mer saker med dem. Engagera mig ännu mer i gymnastiken. Men jag GÖR ändå det jag drömde om. Jag lever mitt drömliv. 

Nästa tanke: Om jag har lyckats nå detta nu, är det då verkligen omöjligt att ta det ett steg till? Kanske kan jag börja drömma på riktigt om ett liv som heltidsförfattare? Fortfarande vara tacksam för allt det jag har nu, men samtidigt sikta ännu längre. Att jag är här i dag visar att inget är omöjligt. 

ord

Soundtrack till manuset

musik2

Ja, jag har faktiskt ett soundtrack till min uppföljare. Det låter kanske helt galet, men jag har gjort en spellista med låtar som inspirerar mig till boken jag skriver på. Läste precis en intervju med Ebba Witt-Brattström och hon berättade att hon hade lyssnat på opera medan hon skrev sin första roman. Och jag har hört tidigare om författare som har gjort så här.

Alla låtar jag har valt har en viss stämning, ett visst sound, som jag skulle vilja få med i manuset. Hur svårt som helst, jag vet … Men värt att testa!

När jag skriver lyssnar jag på låtarna, och eftersom de är som de är så hamnar jag i ett visst mood. Jag hoppas att det ska påverka det jag skriver.

Vad är det för låtar då? Vissa är nya, andra är gamla. Vissa är lugna, andra lite mer up tempo. Kanske är det bara jag som hör den röda tråden mellan låtarna. Men jag tycker verkligen att det finns något gemensamt. Alla låtarna bidrar på sitt sätt. Alla har ett stråk av melankoli, sorg, men även styrka. Många är lite mystiska, lite dramatiska, mörka. Precis som jag vill att boken ska vara. Jag har försökt vara helt ärlig med mig själv, bara tagit låtar som talar till mig just nu och den känslan jag vill skapa i mitt manus.

Om ni är nyfikna så är det här mitt soundtrack:

 First Aid Kit: My silver lining

Lana del Ray: Off to the races

Tove Lo: Stay high

Mike Posner: I took a pill in Ibiza

Ellie King: Ex’s & Oh’s

Amanda Jenssen: Happyland

Margaret Berger: I feed you my love

Kygo: Stole the show

Felix Jaehn: Ain’t nobody

Lost Frequencies: Are you with me

Stromae: Papaoutai

Eurythmics: Here comes the rain again

Björn: Play dead

Massive attack: Teardrop

Michael Jackson: Ain’t no sunshine

Alicia Keys: Fallin’

Sia: Chandelier

Adele: Skyfall

Alan Walker: Faded

Och om ni vill lyssna, så har ni en länk till listan här!

Förlag eller egenutgivning?

Jag är med i rätt många olika författargrupper i sociala medier. Där dyker ofta diskussionen om olika sorters förlag upp. Och framför allt frågan om man ska satsa på ett förlag eller att ge ut själv.

Om vi först ska reda ut vad som är vad:

Klassiska förlag – finns stora och små, gamla och nya. De största förlagen är Bonnierförlagen (egentligen flera; Albert Bonnier förlag, Wahlström & Widstrand och Forum på den skönlitterära sidan) och Norstedts (som också är Sveriges äldsta). Några andra stora klassiska förlag är Massolit, Natur & Kultur och Piratförlaget. Sedan finns det en mängd andra förlag, i olika storlekar, specialiserade på olika saker, som Ordfront, Printz, Weyler, Opal, Alfabeta, Lind och Co och många, många fler.

Om man blir antagen på ett klassiskt förlag står förlaget för alla kostnader och de sköter all administration och distribution. Du får en förläggare och en redaktör. Och förlaget hjälper också till med viss marknadsföring, som att kontakta tidningar, skicka ut recensionsexemplar, kataloger och så vidare. Du som författare får ett förskott som du aldrig behöver betala tillbaka, oavsett hur boken säljer, och sedan får du procent på varje bok som säljs. Författaren tar alltså inga ekonomiska risker. Här finns en lista på alla förlag.

Hybridförlag – eftersom så många vill skriva och ge ut böcker, samtidigt som läsarna inte har ökat, så finns det ett överskott på författare. Det är en av anledningarna till varför det har dykt upp allt fler så kallade hybridförlag. Förlag som hjälper författare att få ut böcker, men där författaren är med och betalar för risken. Men också delar på vinsten. Lyckas man bra på ett hybridförlag kan man tjäna mer pengar per bok än på ett vanligt förlag. Hoi är ett exempel på ett hybridförlag.

Sedan finns det olika utgivningstjänster, som Publit och Vulkan, där du som författare helt enkelt betalar exakt för det du behöver hjälp med: lektör, redaktör, korrläsare, tryck, omslag och så vidare. Man kan egentligen inte kalla det här förlag, för det finns ingen förläggare och inget urval. Vem som helst kan köpa tjänsterna.

Frågan är då vad som är bäst? Det finns inget enkelt svar på den frågan. De flesta författare drömmer nog, precis som jag gjorde, om ett klassiskt förlag. Om man skriver böcker är det ofta det man är bra på, och allt det där andra runt omkring är skönt att lämna till proffs. Dessutom finns det, oavsett vad man tycker om det, en viss kvalitetsstämpel på en bok som har blivit antagen av ett förlag. En kvalitetsstämpel som ger den en hel del fördelar i alla led som följer. De som jobbar på förlag har lång erfarenhet av branschen, kan litteratur och har valt och tror på just din bok. Det vet läsarna och det vet bokhandlarna. Det är inte självklart att bokhandlarna tar in en egenutgiven bok. Det är inte ens självklart att de tar in böcker utgivna av små förlag. Tidningarna recenserar sällan egenutgivna böcker. Dessutom ska man inte glömma att böckerna som blir antagna av förlag förädlas med hjälp av förlaget innan den ges ut. Visserligen kan man köpa hjälp av lektörer och redaktörer och så vidare, men alla böcker som kommer ut på ett klassiskt förlag har ju proffs som hjälper dig med allt från att bolla manuset, håller historien? Till att språkligt granska texten, förädla både historien och språket, korrläsa och så vidare.

Det kanske lyser igenom att jag föredrar de klassiska förlagen. I alla fall för egen del. När jag blev antagen av Norstedts var jag superglad, stolt och tacksam. Det kändes som ett kvitto på att det jag gjorde höll. Att de trodde på mig. Dessutom blev ju manuset så mycket bättre efter att jag hade bearbetat om det med hjälp av dem. Det är ju, som bekant, väldigt svårt att få kontrakt. Det handlar bara om några promille av alla manus de får skickat till sig som blir antagna.

lar-dig-leva-mindre-stress---mer-narvarokaninen-som-sa-garna-ville-somna-en-annorlunda-godnattsaga

Samtidigt vet jag att det finns de som har lyckats fantastiskt bra på egen hand! Två av förra årets absoluta bästsäljare är utgivna på egen hand. Lär dig leva och barnboken Kaninen som så gärna ville somna. Dessutom känner ju alla skrivande människor till Emelie Schepp som lyckades jättebra med sin egenutgivning. Men hon har ju blivit upplockad av Bonnier nu, så tydligen föredrog hon ändå att ligga på ett vanligt förlag.

I skrivarkretsar finns det de som tycker att man lämnar ifrån sig för mycket makt om man ger ut via ett klassiskt förlag. Att det inte längre är din egen bok. Det här tycker jag är ett stort missförstånd. Det verkar som att en del egenutgivare har bestämt sig för att tro att förläggarna och redaktörerna skriver om boken när den blir utgiven. Fler än en gång har jag fått höra ”jag ger ut själv, för då är det min bok helt och hållet, och den blir precis som jag vill”. Men min bok blev precis som jag ville. Och alla beslut om vad jag skulle ändra var mina egna.

Att ha en förläggare är som att ha en testläsare, fast så oändligt mycket kunnigare och proffsigare. Hen säger inte åt författaren vad den ska göra. Tillsammans diskuterar man boken, vrider och vänder på historien, ser vad som skulle kunna bli bättre. Men det är författaren som sedan väljer, och det är författaren som går hem och skriver om och bearbetar. Förädlar texten skulle jag vilja kalla det. Sedan går boken till en redaktör, och då granskas texten igen, med noggranna ögon. Redaktören påpekar ologiska detaljer, upprepningar, rena stavfel, syftningsfel, onödiga småord, direkta felaktigheter, men ger bara förslag på ändringar. Sedan är det författaren själv som går igenom förslagen, väljer vad som ska ändras eller inte.

Alla som skriver böcker blir hemmablinda. Alla behöver hjälp att gå över texten, många gånger. Jag tror att det här är en anledning till varför böcker som ges ut på förlag har sett som mer högkvalitativa än egenutgivna böcker. Men det där börjar ändras, för nu finns det så bra tjänster att köpa och även många egenutgivare har förstått att de behöver hjälp, och ser till att få den eller köper den. På så sätt tycker jag att det är fantastiskt att det finns olika sätt att få ut en bok. Ibland kanske det inte finns något förlag som tror på just din bok, men den kan ändå fylla ett hål på marknaden och hålla tillräckligt bra kvalitet. Då är det ju utmärkt om man kan ge ut den själv. Förhoppningsvis lyfter den och blir en riktig bästsäljare, som Lära dig leva!

Dagens dikt

Ibland får man hämta kraft hos andra författare. I dag Karin Boye:

Så bort, all min feghet!
Jag hör min framtid till.
Jag tar mig rätt att växa nu
som rotens krafter vill.

Viktigt att våga följa sin dröm. Våga skapa sin egen framtid. Men då måste fegheten bort! Om jag nu har velat bli författare sedan jag var fem sex år, så finns den drömmen i mitt dna. I mina rötter. Då är jag skyldig mig själv att vattna den drömmen och ge den de allra bästa förutsättningarna för att kunna växa till sig och så småningom blomma.

Självklart finns det risker. Det gör det alltid. Vissa träd dör redan som plantor.

786cbd6972b90391728d3621f51444db

 

Paus för att läsa

Den här veckan har det varit sportlov och jag har som många andra varit i fjällen med min familj. Vi är alltid (nästan) i Tänndalen i Härjedalen på sportlovet. Och det blir både utför och på längden. I år ovanligt mycket längd, eftersom vår valp Charlie förstås var med. Här är lite bilder från veckan:

IMG_0659 IMG_0663 IMG_0675 IMG_0685 IMG_0792 IMG_0795

I fjällen tog jag en paus från bloggandet, men också från skrivandet. Istället har jag satsat på att läsa. Hunnit med hela 3 böcker bara den här veckan!

Jag hör ju till dem som tror att man måste läsa för att kunna skriva. Kanske finns det något geni som klarar att skriva utan att läsa andras böcker, men de är få. Jag tänker som Stephen King att läsandet och skrivandet hör ihop.

quote-if-you-want-to-be-a-writer-you-must-do-two-things-above-all-others-read-a-lot-and-write-a-lot-stephen-king-345982

Det finns fler anledningar att läsa än att det är en förutsättning för att kunna skriva. Det är förstås kul! Jag älskar att läsa böcker. Älskar att slukas av en historia. Sedan tycker jag också att OM man nu tycker att andra människor ska läsa ens egen bok, då bör man själv vara en sådan som läser andras böcker. Ja, jag tycker att man har en viss skyldighet som författare. Sedan finns det ju massa forskning som visar hur viktigt läsandet är. Särskilt för barn. För inlärningen. Kan du inte läsa och ta till dig text får du svårt att lära dig andra saker. Grunden för allt lärande är att läsa. Läsningen är vägen till i stort sett all annan kunskap. Och som bekant gör barn inte som vi säger, utan som vi gör. Därför är det oerhört viktigt för mig att mina barn ser mig läsa. Regelbundet. Att jag tar mig tid till det.

Jag har alltid ett mål, och när det gäller läsandet så är det att läsa en bok i veckan. Under de senaste åren har jag inte lyckats med det (det brukar bli runt 40 böcker på ett år/52 veckor), men det är alltid bra med en målsättning. I år ligger jag väldigt bra till, faktiskt. Läser bok 10 och det är fortfarande vecka 9. Så fortsätter jag så här så blir det en bok i veckan 😉

Så, vad läser jag då? Jag är verkligen en allätare! Jag tror på att läsa olika sorters böcker. Och jag hatar snobbism – tycker det hör till allmänbildningen att läsa alla genrer och både högt och lågt. Som författare lär jag mig lika mycket av en bra bok som av en dålig. Sedan händer det förstås att en bok inte tilltalar mig, och då är det förstås helt okej att sluta läsa eller låta bli den. Men att se ner på vissa genrer, har jag aldrig förstått. De flesta böcker har någonting bra. Något man kan lära sig av.

Jag tänkte att jag kunde berätta vad jag har läst hittills i år – som ni ser, en salig blandning! Så här är listan:

De 9 böcker jag har läst i år (hittills):

du

  1. Du av Caroline Kepnes – en skruvad genreöverskrivande thriller/kärleksroman/seriemördar-historia. Underbart underhållande språk! Jag träffade Caroline när hon var i Sverige och hälsade på. En mycket intressant författare som jag absolut kommer att följa. Är särskilt imponerad av hur hon lyckas få läsaren att se verkligheten genom förövarens psykopatiska ögon. Det där är ju något jag alltid gillat, att man som läsare inte kan lita på huvudpersonen. Min Nora i Den åttonde dödssynden är också en skruvad och rätt obehaglig person – men som läsare (förhoppningvis) börjar man efter ett tag att sympatisera med henne ändå.

raskrigaren-seriemordaren-peter-mangs

2. Raskrigaren av Mattias Gardell – en dokumentär berättelse om rasisten och seriemördaren Peter Mangs. Jag läser ofta den här typen av böcker, som berättar om en individ, men framför allt om ett samhälle – och hur allt hänger ihop. Peter Mangs var ju inte bara en ensam galning, utan samhällsklimatet runt omkring honom stödde hans sak och möjliggjorde hans brott. Otroligt läskig historia. Det visade sig, när författaren kontrollerade brottsstatistiken, att den bild som målades upp av Malmö, som en livsfarlig stad egentligen inte stämde. Eller jo, så klart när Peter Mangs fick härja fritt. Men om man tar bort alla hans skjutningar och mord från statistiken i de tio år han höll på, så hade brottsligheten i Malmö tvärtom gått ner. Ändå gick SD framgångsrikt till val med argumentet att det mångkulturella Malmö var en stad i kris, på grund av just invandringen och bråken mellan invandrare. Jag rekommenderar att läsa både den här, Åsne Seierstads En av oss (om Anders Bering Breivik) och Gellert Tamas Lasermannen, om man inte redan har gjort det.

stold-av-babian

3. Stöld av babian av Anna Karolina – hårdkokt svensk polisdeckare. Jag lärde känna Anna Karolina på bokmässan i höstas. Hon ligger på samma förlag som jag och vi bytte böcker med varandra. Anna Karolina är polis och har skrivit en otroligt bra och driven deckare i Stockholms polis- och undre värld. Hon skriver effektivt och hårt – väldigt likt Jens Lapidus. En klurig och otäck historia, intressanta och rätt mörka karaktärer. Jag gillade den mycket!

skuggorna-vander-tillbaka

4. Skuggorna vänder tillbaka av Olivier Truc – en fransk författare som skriver deckare i samisk miljö. Det här är hans andra bok om renpoliserna Klemet och Nina. Den här läste jag för att jag skulle recensera den för Damernas Värld. Det är alltid intressant att läsa för att recensera, för det kan ju bli vad som helst. Men det var en intressant bok! Författaren är mycket påläst om samisk kultur och livet i Lappland. Intressant också om oljeindustrin och krocken mellan det traditionella och det moderna livet. Absolut läsvärd!

irakisk-kristus

5. Irakisk Kristus av Hassan Blasim – en oerhört hyllad arabisk författare bosatt i Finland. Vi läste den i bokklubben som jag är med i. Det här är en samling korta noveller som alla handlar om det kaotiska och absurda livet i dagens Irak, men även om människor på flykt och hur det är att komma som flykting till Norden. Han skriver helt fantastiskt! Historierna är fullkomligt absurda, ibland roliga, oftast fullständigt vidriga (otäcka). Våldet är uppskruvat och gränsar ibland till det komiska. Ibland mer som sagor med magiska inslag. Jag uppskattade boken väldigt mycket!

mitt-hjarta-gar-pa

6. Mitt hjärta går på av Christoffer Holst – en vacker kärlekshistoria mellan två unga män i Stockholm i dag. Christoffer var den som hjälpte mig med min förra blogg på Books & Dreams, där han då jobbade. I dag jobbar han med duktiga förläggaren Pia Printz. Ända sedan jag träffade Christoffer när jag vi båda var med på scen på Books & Dreams i höstas har jag velat läsa boken, och nu blev det av. Han skriver otroligt fint. Blev nästan avundsjuk på hans vackra språk. Det är en ganska enkel kärlekshistoria, men med ett mörkt stråk. Den ena killen lider nämligen av en depression. Läs!

och-i-wienerwald-star-traden-kvar

7. Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink – Författaren, som själv har anhöriga som föll offer för förintelsen, har läst över 500 brev till Otto som kom hit till Sverige som ensamkommande flyktingbarn i slutet av 30-talet. Det är framför allt hans föräldrar som skriver, ett brev om dagen, så länge det går … Skrämmande aktuell med tanke på dagens situation. Handlar mycket om den utbredda rasismen, och även nazismen, i Sverige då, och hur Sverige, som efter kriget slog sig så på bröstet för att ha varit så neutralt och humanitärt direkt motarbetar judiska flyktingar från att fly undan en redan då känd och säker död i koncentrationslägren. Otto blev dräng bland annat på Ingvar Kamprads gård och de två blev vänner, trots att Ingvar var aktiv i naziströrelsen. En otroligt välskriven, intressant och berörande bok som välförtjänt belönades med Augustpriset det år den kom.

framlingsbarn-1

8. Främlingsbarn av Rachel Abbot – tydligen en riktigt storsäljande thrillerförfattare i England, som jag aldrig hade hört talas om. Det här är en gastkramande psykologisk thriller som är svår att lägga ifrån sig. Något stereotypa karaktärer och inte världens bästa språk, men enormt effektiv. Jag blev både skrämd och ville hela tiden läsa vidare för att förstå hur allt hängde ihop. Funderade genom hela läsningen på hur hon får till det där drivet – för det vill jag också ha i mina böcker. Och det är en konst att skriva spännande, och där var hon verkligen en mästare!

sjuka-sjalar

9. Sjuka själar av Kristina Ohlsson – författarens första skräckhistoria för vuxna. Jag har läst flera av hennes deckare och jag tycker att hon är superduktig. Dessutom är hon min 8-årings absoluta favoritförfattare. Yngsta dottern slukar hennes spökhistorier för barn! Den här var helt okej. Många bra skräckelement. Och Kristina skriver ju bra. Men jag tycker inte riktigt historien höll ihop, om jag ska vara ärlig. Inte en av hennes bättre.

Och så boken jag läser nu:

jag-heter-inte-miriam

10. Jag heter inte Miriam av Maj-Gull Axelsson – det kändes viktigt att läsa den här boken. Särskilt efter att nyligen ha läst Elisabeth Åsbrinks bok. Maj-Gull Axelsson är ju en fantastisk författare. Har läst flera, men inte alla, böcker av henne. Minns hur tagen jag var av Rosario är död när den kom. Och som de flesta andra älskade jag Aprilhäxan. Hittills verkar den här boken väldigt bra. Men så har den ju hyllats mer eller mindre unisont.

Som sagt, väldigt blandat kompott. Högt och lågt. Roligt, upprörande, spännande, berörande, läskigt.

Att ha en förläggaren

I går åt jag lunch med min förläggare. Vi träffades i Gamla stan och det kändes extra litterärt när Horace Engdahl satt några bord bort.

Det är väldigt speciellt att skriva på sin andra bok. Och redan ha en förläggare och ett förlag. Första gången skrev jag ju på vinst och förlust. Det fanns inga garantier. Egentligen talade statistiken totalt emot att jag över huvud taget skulle få en förläggare. Det handlar om några promille som får kontrakt. Men nu skriver jag på, och min förläggare säger: ”Skicka till mig när du känner att du är redo att låta mig läsa.” Det finns ju inga garantier nu heller. Jag har ju inget skriftligt. Norstedts skulle ju kunna säga att det här är skit, det här vill vi inte ha med att göra. Men jag tror och hoppas att de inte gör det. Tvärtom är de beredda på att få in ett manus som kan behöva lite bearbetning och i så fall hjälpa mig med det. Och det är ju fördelen med att ha ett förlag.

Jag berättade lite kort om vad jag skriver på, och min förläggare tyckte att det lät lovande. Jag känner själv att det skulle kunna bli något. Som vanligt har man höga ambitioner, många fina idéer, men det är genomförandet som är det svåra. Så vi får väl se hur jag lyckas.

I går hade jag i alla fall en riktigt bra skrivardag. Fick ihop mer än 20 000 tecken! Och löste några små dilemmor jag har haft med historien. Skulle nog vilja påstå att jag har skrivit hälften av historien nu. Hälften av arbetet är förstås inte utfört, men att ha skrivit hälften av historien är riktigt bra!