Struktur för skrivandet

dator1

Hur gör du när du skriver? Är en vanlig fråga. Många tror att författare har allt i huvudet och sedan bara plitar ner ord för ord tills det är klart. Min verklighet är så långt ifrån det den kan komma!

Det finns hur många metoder som helst för att skriva en roman. Kanske lika många som det finns författare? Jag tror inte ens att alla författare gör exakt likadant varje gång. Det gör inte jag – men så är jag ju rätt ny, jag försöker lära mig och bli bättre och smartare hela tiden.

Trots att det finns så många olika metoder så kan man nog ändå skilja på två vanliga sätt: Det planerade skrivandet och det associativa skrivandet.

Det associativa sättet är när man bara skriver. Författaren vet inte själv hur det ska gå, hur det ska sluta, vad karaktärerna ska göra. Jag vet många som lyckas med detta, men kanske fler som misslyckas. För det är svårt! Det tar ofta mycket längre tid. Och det kräver ofta mycket redigering, för att få historien att hänga ihop. Å andra sidan så kanske det blir bättre för att det tar tid? Historien växer fram, karaktärerna lever sitt eget liv. Ja, jag tror att för dem som lyckas kan det säkert vara väldigt lustfyllt och spännande att skriva på det här sättet. Jag tror dock att det funkar mycket bättre för författare som skriver romaner, snarare än för dem som skriver spänning/deckare/thrillers. I en vanlig roman kan vad som helst hända, det behöver inte nödvändigtvis hänga ihop på samma sätt som i en spänningsroman. Skriver man spänning så måste man tänkte på kontraktet man har med läsaren. Kontraktet, undrar du. Jo, så fort en läsare öppnar en bok i spänningsgenren, tar den på sig ett par spänningsglasögon och börjar leta ledtrådar. Inget som händer får vara slumpmässigt, allt betyder något. Sedan kan många händelser och personer vara villospår, men risken är stor att läsaren blir besviken om det läggs ut för många trådar som sedan inte knyts ihop. Eller om gåtan inte får sin upplösning, eller om den inte har med det som har stått i boken att göra. Det går till exempel inte att ha ett långt kapitel där en ny karaktär ingående presenteras som sedan försvinner ur historien och inte har någon betydelse för berättelsen. Kontraktet innebär att man som författare till spänningslitteratur måste vara väldigt strukturerad och medveten när man skriver.

Det planerade skrivandet är något jag föredrar – mycket för att det faktiskt ska bli något, jag litar inte på att jag ska komma på allt eftersom – eller att det då ska hänga ihop. Många planerar nog, i olika grad, och som sagt kan det planeras på tusen olika sätt. Så, jag tänkte berätta om mitt sätt (just nu).

lego-1108908_960_720

Här är mina 5 byggstenar:

  1. Synopsis – hela historien, vad sätter igång den, vad händer, hur slutar det. Ganska kortfattat skriver jag ner detta.
  2. Personkort – vilka karaktärer ska vara med, hur är de? Jag måste lära känna dem, alla måste ha styrkor och svagheter, något som driver dem. Drivkrafter är viktiga! Karaktärerna måste också ha en utveckling under historiens gång. De kan inte vara statiska, förbli de samma som de var när berättelsen börjar. Så det funderar jag på, vad driver varje person och hur utvecklas varje person?
  3. Konfliktkarta – Alla karaktärer förhåller sig till de andra, därför brukar jag göra en konfliktkarta över alla mina karaktärer. Och med konflikt menar jag inte att alla ska bråka med varandra. Men det ska krocka, gnissla, uppstå situationer som kan driva historien framåt. I vissa fall kan det vara olika personlighetsdrag – en är tyst och tillbakadragen, en är framåt och gåpåig. En vanlig konflikt är ju att någon vill ta reda på sanningen, medan någon annan vill dölja den. Om det finns konflikter mellan personerna är det lättare att driva historien framåt – och framåt måste man hela tiden. Särskilt när man skriver spänning!
  4. Händelseförlopp/handlingslinje – Jag berättar kortfattat händelseförloppet för mig själv, skriver ner det. Det här är ju inte samma som synopsis, för det kan ju vara så att vi kommer in i historien när halva förloppet redan har hänt, det finns ju ett förflutet. Varje sak som händer påverkar historien och karaktärerna framåt. JAG som författare måste veta vad som har hänt. I både min första thriller och den jag har skrivit nu finns det ju många saker i det förflutna som påverkar nutiden. Allt det skriver jag ner.
  5. Lista över scenerna – när jag skriver tänker jag mig historien som en film, med olika scener. Varje scen berättar något och för historien framåt. Jag skriver alltså ner från 1 och framåt vad varje scen ska innehålla. I början behöver det inte vara så detaljerat, men ju längre in i historien jag kommer så dyker det upp nya trådar och händelser, som jag kommer på. Då kan jag lägga till i en tidigare scen. Även om jag inte skriver det på studs så gör jag en anteckning i listan. Till exempel: Scen 4: lägg till den här och den här ledtråden, bygg in den här karaktären, den ska säga si eller så. När jag har skrivit en scen markerar jag den scenen med gult i listan. Om det är något som ska läggas till är det fortfarande vitt. Då har jag koll på att jag får med allt. Scenerna gestaltar jag sedan fram, undviker att berätta vad som händer. Jag vill visa. Läsaren ska vara med i scenen, som om den tittade på en film – se, lyssna, känna, lukta … Närvaro är viktigt.

I början behöver ingen av de här byggstenarna vara särskilt utbyggda. Det kan vara rätt kortfattat. Jag kanske inte är helt klar över alla karaktärer, någon kanske är väldigt luddig, jag vet ännu inte vad den har för funktion, hur jag kan använda mig av den. Kanske vet jag inte exakt hur det ska sluta, kanske har jag inte kommit på alla sidohistorier, eller gjort alla kopplingar. Mycket kommer jag på allt eftersom, och bygger in i min struktur. Men jag vet ändå på ett ungefär vart jag ska. Och jag har ändå ett hum om vilka mina personer är. Sedan kanske jag under resans gång kommer på en briljant idé att någon ska vara på ett helt annat sätt, eller att historien ska vika av på ett helt nytt spår – men jag har stommen klar. Jag vet vad som sätter igång historien, och ungefär vart den ska gå, vart det ska sluta.

images

Det här systemet gör att jag sällan drabbas av skrivkramp. Jag sitter aldrig och stirrar på ett vitt dokument utan att ha en aning om vad jag ska skriva. Jag har förstås andra problem, som att variera språket (skitsvårt att gestalta en spänd, skrämd karaktär, när hen mest hela tiden är det…). Så även om jag har bra struktur så är det inte lätt. Men hade jag inte gjort så här, utan bara skrivit på, tror jag att det hade varit mycket, mycket svårare!

Om du som läser också skriver, vore det väldigt intressant att få läsa om hur du gör! 

”Lita aldrig på talang”

resuméintervju

I går hade Tidningen Resumé en stor intervju med mig – om min karriär. Inte bara som journalist utan även som författare.

Jag fick också ge mina bästa karriärtips, och det här är dem jag gav:

1. Lita aldrig på talang. Jag har alltid sett mig själv som en medelmåtta, en hantverkare snarare än en talang, geni eller konstnär – men jag är bra på att jobba hårt. Hårt arbete och envishet lönar sig och kan slå de vassaste.

2. Sparka aldrig nedåt. För det första kan yngre, nybörjare, juniorer i framtiden bli dina chefer, för det andra så säger det något om hur du är som människa om du behandlar folk under dig dåligt.

3. Var sann mot dig själv. Känns det inte bra, bryt upp. Det är viktigare för mig att stå för något än att stanna på ett bekvämt jobb.

4. Gör det du brinner för/ge inte upp dina drömmar. Jag har alltid drömt om att skriva, bli författare. Det hade inte gått när jag var 20, men med hårt arbete och envishet gick det till slut.

5. Var självkritisk och lär av dina misstag. Jag har gjort en massa misstag i mitt liv. Försöker att inte vara för hård mot mig själv, utan istället se till att jag lärt mig av missarna och inte gör om dem. Däremot är det direkt dumt att göra om samma misstag gång efter gång. Människor som alltid skyller på andra gör ofta det. Och det har jag svårt för.

6. Var generös. Om man delar med sig, hjälper andra, så hjälper man sig själv.

För mig gäller de här reglerna livet i stort. Inte bara i arbetslivet. Det är superviktigt för mig att vara sann mot mig själv, stå upp för det som är rätt, behandla människor bra, vara självkritisk och lära mig av mina misstag, aldrig slappna av och tro att jag har någon talang att luta sig mot.

När jag började författa på allvar så hade jag detta som ett mantra. Jag visste ju att det finns så otroligt många duktiga författare där ute. Riktigt briljanta naturbegåvningar, som både har språket, förmågan, fantasin och så vidare. Jag visste att jag inte kunde konkurrera med det. Men, jag är duktig på att jobba hårt. Jag är envis och jag är beredd att lära, och lära om. Och i det ingår att ta kritik. Jag bestämde mig för att aldrig skylla ifrån mig, tjura om jag fick ett nej, en refusering, en dålig recension. Har sett många skrivande människor som har en helt annan inställning. Som ser förlagen som fienden, som är idioter som inte tackar ja till deras manus. Som ser lektörer, förläggare och redaktörer som idioter som inkräktar på deras heliga texter. Inte ett kommatecken får ändras. Jag totalföraktar den inställningen. Att bli publicerad och läst är något man måste förtjäna. Ens verk ligger i förlagens, bokhandlarnas, läsarnas händer. Och det är där de ska ligga! Mitt jobb som författare är att skriva så bra och intressant som möjligt så att det är värt att läsa.

Jag kommer aldrig luta mig tillbaka och lita på någon sorts talang. Istället kommer jag alltid anstränga mig, försöka bli ännu bättre, lära av mina misstag, ta till mig av det proffsen säger och lyssna på läsarna. Sedan är det klart att inte alla kan älska det du skriver! Och det räknar jag inte med heller. Något som älskas av alla blir urvattnat. Men – en text, en historia, en mening kan alltid bli bättre. Och jag hoppas att jag har orken att fortsätta utvecklas och lära!

Här kan du läsa hela intervjun med mig!

sathe

Resumés chefredaktör Johan Såthe skrev väldigt fint om intervju i sin krönika också. Läs här!

Skrivarskolan på Crimetime

crimetime

Nu när jag har lämnat in mitt manus till min förläggare på Norstedts har jag haft tid att syssla med lite annat.

Framför allt har jag jobbat med Crimetime – den stora deckarfestivalen på Gotland i augusti. Jag ska nämligen leda skrivarskolan där i två dagar! Ser så otroligt mycket fram emot det! Några av våra absolut största och bästa deckarförfattare kommer dit och ger sina bästa tips. Jag vet ju att man aldrig kan få för mycket inspiration eller råd från de etablerade när man själv är en aspirerande författare! Själv är jag fortfarande så att jag slukar allt jag hittar som handlar om skrivande, särskilt när det kommer från författarna själva. Man vill ju veta hur de gjorde, vad de gör rätt, hur det funkar för dem – eller hur?

Nu har besökarna på Skrivarskolan en unik möjlighet att få höra Viveca Sten, Johan Theorin, Anna Jansson, Ninni Schulman, Malin Persson Giolito, Denise Rudberg, Emelie Schepp, Marianne Cedervall och deckarnestorn (och min skrivarlärare) Sören Bondeson berätta om hur de gör!

I två dagar ska jag få hänga med dem här och leda den här skrivarskolan. Jag kommer också ha ett samtal på scen med några förläggare och agenter – hur spännande och intressant som helst!

Ni som skriver, och drömmer om att få ge ut er bok – ni borde verkligen komma till Gotland i sommar!

Läs allt om Skrivarskolan här!

Manus till förlaget!

I går var en riktig milstolpe-dag (märkligt ord, men ni fattar!). Jag skickade in min uppföljare till förlaget. De har inte läst en rad än så länge. Visst, jag har kort berättat vad den handlar om, men det är ju något helt annat att låta dem få läsa.

Många författare som jag känner skickar in lite eftersom, låter förlaget läsa delar, och även när det inte är så färdigt. Jag inser fördelen med det. Men jag ville ändå inte det. För mig var det viktigt att skriva klart allt, gå igenom det ordentligt, låta några testläsa – redigera en gång till och SEN skicka in. Och den dagen var i går.

Det som fick mig att trycka på skicka-knappen var faktiskt en av mina testläsare som skickade det här till mig på facebook:

testläsare

Jag blev så glad! Även om jag förstås tar allt mina testläsare säger med en viss nypa salt, eftersom det är människor jag känner, människor som vill mig väl, som har de snälla glasögonen på sig. Men ändå! Det betyder något, det betyder att det ändå är okej mitt nya manus.

Jag VET att jag är långt ifrån klar. Är beredd att jobba om rejält, om min förläggare har synpunkter och jag vet ju hur processen ser ut. När den är tillräckligt bra går den till redaktör, som också har småpill och synpunkter.

Vad jag ändå känner är att det jag nu har skickat in, är bättre, som hantverk, mer komplett som historia, än det manus jag skickade in som blev antaget. Jag HAR lärt mig något på vägen! Tror att detta, med mycket hårt arbete, kan bli riktigt, riktigt bra! (Och då ska ni veta hur otroligt läskigt det är att säga något sånt … karma och så vidare…).

Håll nu tummarna för att förläggaren också tycker att det är bra!

Årets deckardebut 2016!

debutpris

… kan min bok Den åttonde dödssynden bli! I morse blev det officiellt. Jag är nominerad till Crimetime Specsavers Award Årets debut 2016 för Den åttonde dödssynden. Så fantastiskt roligt!

En jury har nu ett svårt jobb att utse en vinnare, bland alla bra böcker (för motståndet är tufft!). MEN ni läsare kan också påverka. Det går nämligen att rösta. Gå gärna in och rösta – med hjärtat, den NI tycker är bäst, här!

På bilden ser ni alla nominerade till Debutpriset, samt några av de nominerade till barndeckar-priset.

Håll nu tummarna för mig – och rösta gärna!

Releasefest för Sofie Sarenbrant

tiggaren

I går var en hektisk dag. Jag var egentligen ordentligt förkyld och matt – efter en intensiv lägerhelg med mina gymnaster (som jag tränar på fritiden, 2–3 dagar i veckan). Men, det var bara roliga saker, så det var bara att köra.

På dagen tog jag det lugnt i solen och läste texter från mina kursare i skrivarkursen. Klockan 15 var det dags för träning med min PT (vi fick köra otroligt lugnt), sedan klockan 16 kom en fotograf till gymmet. Jag och min PT skulle nämligen bli plåtade av tidningen amelia Kropp & Skönhet. De bad mig skriva om min träningsresa från 0 till 100 som jag har gjort senaste 1,5 åren.

Efter det satte jag mig på ett kafé och jobbade lite till med de andras texter, samt skrev lite på min egen uppföljare.

Klockan 18 började skrivarkursen, och jag hann vara med i 1,5 timme, sedan rusade jag iväg för att fira min vän Sofie Sarenbrants 7:e bok på 6 år! Tiggaren – ligger redan på topplistorna! Hon är verkligen helt otrolig. En enorm inspiration. Hon visar att hårt arbete lönar sig. Om du skriver själv förstår du hur mycket jobb det innebär att skriva 7 böcker på 6 år. De första tre skrev hon dessutom medan hon jobbade parallellt. Hon är väldigt skicklig på att skriva spännande, att utnyttja alla karaktärer och deras konflikter med varandra. Det finns ett enormt driv i hennes böcker, och jag tror att det är svaret på varför de har blivit så populära. De går helt enkelt inte att lägga ifrån sig!

Stort grattis Sofie till Tiggaren!

På releasefesten träffade jag en massa trevliga människor. Här på bilden (förutom jag och Sofie) mina vänner Pia Printz och Åsa Lundegård. Pia är också en fantastisk inspiration, då hon gjorde verklighet av drömmen att starta ett eget förlag, som har gått helt fantastiskt bra. Det är hon som ger ut Jojo Moyes och David Nicholls – säger väl allt! Åsa Lundegård är en superduktig journalist som jag har känt i många, många år. Nu har hon precis blivit chefredaktör för M-magasin, där hon tog över efter Amelia Adamo – en tidning där jag var redaktionschef i några år. Tidigare var Åsa Lundegård i många år chefredaktör på tidningen amelia. Jättekul att ses!

adlibris100

Ps. Och i morse gick jag in på den officiella statistiken över mest sålda pocket (alla kategorier) på adlibris, och JA, jag har tagit mig in på topplistan. Ligger på en blygsam 99:e plats, men ändå! Känns helt underbart! I går var Den åttonde dödssynden den 13:e mest sålda pocketboken i genren thrillers i Sverige. Håller tummarna för att den fortsätter klättra!

Vissa dagar är tuffare än andra

I dag är en sådan där dag. Mycket motstånd. Tycker att vartenda ord jag nu redigerar är skit!

Hur kan det blir så här? Det är ju tredje gången jag går igenom historien, varför tycker jag att det är så dåligt just nu? Det kan ju vara så att stycket jag just nu redigerar inte är så bra. Eller så har jag bara en riktigt dålig dag. Eller så är det en kombo av de två.

Hittade den här gamla godingen – Ten rules for writing fiction. Tycker att den är så bra! Här är de 10 reglerna (och de stämmer verkligen) av författaren Anne Enright:

1 The first 12 years are the worst.

2 The way to write a book is to actually write a book. A pen is useful, typing is also good. Keep putting words on the page.

3 Only bad writers think that their work is really good.

4 Description is hard. Remember that all description is an opinion about the world. Find a place to stand.

5 Write whatever way you like. Fiction is made of words on a page; reality is made of something else. It doesn’t matter how “real” your story is, or how “made up”: what matters is its necessity.

6 Try to be accurate about stuff.

7 Imagine that you are dying. If you had a terminal disease would you ­finish this book? Why not? The thing that annoys this 10-weeks-to-live self is the thing that is wrong with the book. So change it. Stop arguing with yourself. Change it. See? Easy. And no one had to die.

8 You can also do all that with whiskey.

9 Have fun.

10 Remember, if you sit at your desk for 15 or 20 years, every day, not ­counting weekends, it changes you. It just does. It may not improve your temper, but it fixes something else. It makes you more free.

Pocketen är här!

Så äntligen fick jag hålla pocketen i min hand! Titta vad fin den blev:

pocket1

18 maj finns Den åttonde dödssynden på pocket att köpa i butik (och förstås på nätet)!

Antagen

Ett av de största ögonblicken i en skrivande människas liv är då man blir antagen av ett förlag. Självklart kan man välja att ge ut själv. Men de allra, allra flesta drömmer ändå om att passera det trånga nålsögat och bli antagen av ett förlag.

Det är för det första en viss kvalitetsstämpel. För det andra är det mycket enklare för dig som författare om du har ett förlag i ryggen. De hjälper dig med allt från redaktörande, redigering, korrektur, marknadsföring, försäljning, omslag, ser till att den finns i både fysiska bokhandlar och på nätbokhandlarna. Här har jag tidigare skrivit om skillnaden mellan att bli utgiven och att ge ut själv.

Det är många som undrar hur det går till när man blir antagen. Det är förstås olika för olika författare och förlag. Om vi börjar med att konstatera att det handlar om några promille av alla inskickade manus som blir antagna. Mitt förlag Norstedts får ungefär 2000 inskickade manus per år, och av dem blir 3–4 antagna. Då är förstås inte redan etablerade författare medräknade. När ett förlag antar en bok så ser de inte bara till just den boken. Mitt förlag var tydliga med att de antog mig som författare. De räknade inte med att första boken skulle vara bärande. Det kan ofta ta några böcker innan en författare hittar sin publik, blir läst, och i förlängningen blir lönsam för förlaget (och för författaren själv).

Jag skrev klart Den åttonde dödssynden i den första versionen hösten 2012 och skickade då in till 6–7 förlag. Det tog flera månader, och sedan fick jag nej. Från alla! Dock fick jag positiva lektörsutlåtanden från flera, där de uppmuntrade mig att bearbeta vidare och skicka in igen. Exakt det gjorde jag. Det tog ett år till (jag jobbade ju heltid, och skrev bara på semestrar). Hösten 2013 skickade jag in igen. Då tog det ända fram till dagen innan julafton då jag i ett mejl fick det glädjande beskedet att Norstedts ville ge ut min bok.

Julen 2013 alltså! Sedan tog det 1,5 år innan boken var ute. Den släpptes i slutet av juli 2015. Det gäller att ha tålamod när man skriver.

Testläsare

I går skickade jag mitt första utkast till fyra testläsare. De ska försöka läsa nu över helgen. Det är nära och kära, men ändå känns det läskigt. Jag har ju egentligen bara gått igenom manuset två gånger själv. Så det är verkligen ett utkast. Jag kommer att vara spänd hela helgen!

Det jag vill veta av testläsarna är:

Fungerar historien? Vill man läsa vidare? Fungerar karaktärerna – är de intressanta? Bryr man sig om dem? Är det spännande? Håller historien ihop? Är jag övertydlig eller för hemlig? Upprepar jag mig? Alltså har jag gett samma ledtrådar flera gånger? Har jag förklarat historien för mycket? Eller, har jag förklarat för lite? Är det några uttryck jag använder för mycket/ofta (säkerligen!)

Vad som inte är lika viktigt just nu: Stavfel, syftningsfel, ordval. Små redigeringssaker alltså. Självklart är det viktigt senare, på slutet. Men nu är det fortfarande ett utkast, ett råmanus. Det kommer säkert skrivas om i stora delar flera gånger till, innan det når finslipandet.

Det ska verkligen bli spännande att höra vad de tycker! Nervöst.