Förlag eller egenutgivning?

Jag är med i rätt många olika författargrupper i sociala medier. Där dyker ofta diskussionen om olika sorters förlag upp. Och framför allt frågan om man ska satsa på ett förlag eller att ge ut själv.

Om vi först ska reda ut vad som är vad:

Klassiska förlag – finns stora och små, gamla och nya. De största förlagen är Bonnierförlagen (egentligen flera; Albert Bonnier förlag, Wahlström & Widstrand och Forum på den skönlitterära sidan) och Norstedts (som också är Sveriges äldsta). Några andra stora klassiska förlag är Massolit, Natur & Kultur och Piratförlaget. Sedan finns det en mängd andra förlag, i olika storlekar, specialiserade på olika saker, som Ordfront, Printz, Weyler, Opal, Alfabeta, Lind och Co och många, många fler.

Om man blir antagen på ett klassiskt förlag står förlaget för alla kostnader och de sköter all administration och distribution. Du får en förläggare och en redaktör. Och förlaget hjälper också till med viss marknadsföring, som att kontakta tidningar, skicka ut recensionsexemplar, kataloger och så vidare. Du som författare får ett förskott som du aldrig behöver betala tillbaka, oavsett hur boken säljer, och sedan får du procent på varje bok som säljs. Författaren tar alltså inga ekonomiska risker. Här finns en lista på alla förlag.

Hybridförlag – eftersom så många vill skriva och ge ut böcker, samtidigt som läsarna inte har ökat, så finns det ett överskott på författare. Det är en av anledningarna till varför det har dykt upp allt fler så kallade hybridförlag. Förlag som hjälper författare att få ut böcker, men där författaren är med och betalar för risken. Men också delar på vinsten. Lyckas man bra på ett hybridförlag kan man tjäna mer pengar per bok än på ett vanligt förlag. Hoi är ett exempel på ett hybridförlag.

Sedan finns det olika utgivningstjänster, som Publit och Vulkan, där du som författare helt enkelt betalar exakt för det du behöver hjälp med: lektör, redaktör, korrläsare, tryck, omslag och så vidare. Man kan egentligen inte kalla det här förlag, för det finns ingen förläggare och inget urval. Vem som helst kan köpa tjänsterna.

Frågan är då vad som är bäst? Det finns inget enkelt svar på den frågan. De flesta författare drömmer nog, precis som jag gjorde, om ett klassiskt förlag. Om man skriver böcker är det ofta det man är bra på, och allt det där andra runt omkring är skönt att lämna till proffs. Dessutom finns det, oavsett vad man tycker om det, en viss kvalitetsstämpel på en bok som har blivit antagen av ett förlag. En kvalitetsstämpel som ger den en hel del fördelar i alla led som följer. De som jobbar på förlag har lång erfarenhet av branschen, kan litteratur och har valt och tror på just din bok. Det vet läsarna och det vet bokhandlarna. Det är inte självklart att bokhandlarna tar in en egenutgiven bok. Det är inte ens självklart att de tar in böcker utgivna av små förlag. Tidningarna recenserar sällan egenutgivna böcker. Dessutom ska man inte glömma att böckerna som blir antagna av förlag förädlas med hjälp av förlaget innan den ges ut. Visserligen kan man köpa hjälp av lektörer och redaktörer och så vidare, men alla böcker som kommer ut på ett klassiskt förlag har ju proffs som hjälper dig med allt från att bolla manuset, håller historien? Till att språkligt granska texten, förädla både historien och språket, korrläsa och så vidare.

Det kanske lyser igenom att jag föredrar de klassiska förlagen. I alla fall för egen del. När jag blev antagen av Norstedts var jag superglad, stolt och tacksam. Det kändes som ett kvitto på att det jag gjorde höll. Att de trodde på mig. Dessutom blev ju manuset så mycket bättre efter att jag hade bearbetat om det med hjälp av dem. Det är ju, som bekant, väldigt svårt att få kontrakt. Det handlar bara om några promille av alla manus de får skickat till sig som blir antagna.

lar-dig-leva-mindre-stress---mer-narvarokaninen-som-sa-garna-ville-somna-en-annorlunda-godnattsaga

Samtidigt vet jag att det finns de som har lyckats fantastiskt bra på egen hand! Två av förra årets absoluta bästsäljare är utgivna på egen hand. Lär dig leva och barnboken Kaninen som så gärna ville somna. Dessutom känner ju alla skrivande människor till Emelie Schepp som lyckades jättebra med sin egenutgivning. Men hon har ju blivit upplockad av Bonnier nu, så tydligen föredrog hon ändå att ligga på ett vanligt förlag.

I skrivarkretsar finns det de som tycker att man lämnar ifrån sig för mycket makt om man ger ut via ett klassiskt förlag. Att det inte längre är din egen bok. Det här tycker jag är ett stort missförstånd. Det verkar som att en del egenutgivare har bestämt sig för att tro att förläggarna och redaktörerna skriver om boken när den blir utgiven. Fler än en gång har jag fått höra ”jag ger ut själv, för då är det min bok helt och hållet, och den blir precis som jag vill”. Men min bok blev precis som jag ville. Och alla beslut om vad jag skulle ändra var mina egna.

Att ha en förläggare är som att ha en testläsare, fast så oändligt mycket kunnigare och proffsigare. Hen säger inte åt författaren vad den ska göra. Tillsammans diskuterar man boken, vrider och vänder på historien, ser vad som skulle kunna bli bättre. Men det är författaren som sedan väljer, och det är författaren som går hem och skriver om och bearbetar. Förädlar texten skulle jag vilja kalla det. Sedan går boken till en redaktör, och då granskas texten igen, med noggranna ögon. Redaktören påpekar ologiska detaljer, upprepningar, rena stavfel, syftningsfel, onödiga småord, direkta felaktigheter, men ger bara förslag på ändringar. Sedan är det författaren själv som går igenom förslagen, väljer vad som ska ändras eller inte.

Alla som skriver böcker blir hemmablinda. Alla behöver hjälp att gå över texten, många gånger. Jag tror att det här är en anledning till varför böcker som ges ut på förlag har sett som mer högkvalitativa än egenutgivna böcker. Men det där börjar ändras, för nu finns det så bra tjänster att köpa och även många egenutgivare har förstått att de behöver hjälp, och ser till att få den eller köper den. På så sätt tycker jag att det är fantastiskt att det finns olika sätt att få ut en bok. Ibland kanske det inte finns något förlag som tror på just din bok, men den kan ändå fylla ett hål på marknaden och hålla tillräckligt bra kvalitet. Då är det ju utmärkt om man kan ge ut den själv. Förhoppningsvis lyfter den och blir en riktig bästsäljare, som Lära dig leva!

Dagens dikt

Ibland får man hämta kraft hos andra författare. I dag Karin Boye:

Så bort, all min feghet!
Jag hör min framtid till.
Jag tar mig rätt att växa nu
som rotens krafter vill.

Viktigt att våga följa sin dröm. Våga skapa sin egen framtid. Men då måste fegheten bort! Om jag nu har velat bli författare sedan jag var fem sex år, så finns den drömmen i mitt dna. I mina rötter. Då är jag skyldig mig själv att vattna den drömmen och ge den de allra bästa förutsättningarna för att kunna växa till sig och så småningom blomma.

Självklart finns det risker. Det gör det alltid. Vissa träd dör redan som plantor.

786cbd6972b90391728d3621f51444db

 

Paus för att läsa

Den här veckan har det varit sportlov och jag har som många andra varit i fjällen med min familj. Vi är alltid (nästan) i Tänndalen i Härjedalen på sportlovet. Och det blir både utför och på längden. I år ovanligt mycket längd, eftersom vår valp Charlie förstås var med. Här är lite bilder från veckan:

IMG_0659 IMG_0663 IMG_0675 IMG_0685 IMG_0792 IMG_0795

I fjällen tog jag en paus från bloggandet, men också från skrivandet. Istället har jag satsat på att läsa. Hunnit med hela 3 böcker bara den här veckan!

Jag hör ju till dem som tror att man måste läsa för att kunna skriva. Kanske finns det något geni som klarar att skriva utan att läsa andras böcker, men de är få. Jag tänker som Stephen King att läsandet och skrivandet hör ihop.

quote-if-you-want-to-be-a-writer-you-must-do-two-things-above-all-others-read-a-lot-and-write-a-lot-stephen-king-345982

Det finns fler anledningar att läsa än att det är en förutsättning för att kunna skriva. Det är förstås kul! Jag älskar att läsa böcker. Älskar att slukas av en historia. Sedan tycker jag också att OM man nu tycker att andra människor ska läsa ens egen bok, då bör man själv vara en sådan som läser andras böcker. Ja, jag tycker att man har en viss skyldighet som författare. Sedan finns det ju massa forskning som visar hur viktigt läsandet är. Särskilt för barn. För inlärningen. Kan du inte läsa och ta till dig text får du svårt att lära dig andra saker. Grunden för allt lärande är att läsa. Läsningen är vägen till i stort sett all annan kunskap. Och som bekant gör barn inte som vi säger, utan som vi gör. Därför är det oerhört viktigt för mig att mina barn ser mig läsa. Regelbundet. Att jag tar mig tid till det.

Jag har alltid ett mål, och när det gäller läsandet så är det att läsa en bok i veckan. Under de senaste åren har jag inte lyckats med det (det brukar bli runt 40 böcker på ett år/52 veckor), men det är alltid bra med en målsättning. I år ligger jag väldigt bra till, faktiskt. Läser bok 10 och det är fortfarande vecka 9. Så fortsätter jag så här så blir det en bok i veckan 😉

Så, vad läser jag då? Jag är verkligen en allätare! Jag tror på att läsa olika sorters böcker. Och jag hatar snobbism – tycker det hör till allmänbildningen att läsa alla genrer och både högt och lågt. Som författare lär jag mig lika mycket av en bra bok som av en dålig. Sedan händer det förstås att en bok inte tilltalar mig, och då är det förstås helt okej att sluta läsa eller låta bli den. Men att se ner på vissa genrer, har jag aldrig förstått. De flesta böcker har någonting bra. Något man kan lära sig av.

Jag tänkte att jag kunde berätta vad jag har läst hittills i år – som ni ser, en salig blandning! Så här är listan:

De 9 böcker jag har läst i år (hittills):

du

  1. Du av Caroline Kepnes – en skruvad genreöverskrivande thriller/kärleksroman/seriemördar-historia. Underbart underhållande språk! Jag träffade Caroline när hon var i Sverige och hälsade på. En mycket intressant författare som jag absolut kommer att följa. Är särskilt imponerad av hur hon lyckas få läsaren att se verkligheten genom förövarens psykopatiska ögon. Det där är ju något jag alltid gillat, att man som läsare inte kan lita på huvudpersonen. Min Nora i Den åttonde dödssynden är också en skruvad och rätt obehaglig person – men som läsare (förhoppningvis) börjar man efter ett tag att sympatisera med henne ändå.

raskrigaren-seriemordaren-peter-mangs

2. Raskrigaren av Mattias Gardell – en dokumentär berättelse om rasisten och seriemördaren Peter Mangs. Jag läser ofta den här typen av böcker, som berättar om en individ, men framför allt om ett samhälle – och hur allt hänger ihop. Peter Mangs var ju inte bara en ensam galning, utan samhällsklimatet runt omkring honom stödde hans sak och möjliggjorde hans brott. Otroligt läskig historia. Det visade sig, när författaren kontrollerade brottsstatistiken, att den bild som målades upp av Malmö, som en livsfarlig stad egentligen inte stämde. Eller jo, så klart när Peter Mangs fick härja fritt. Men om man tar bort alla hans skjutningar och mord från statistiken i de tio år han höll på, så hade brottsligheten i Malmö tvärtom gått ner. Ändå gick SD framgångsrikt till val med argumentet att det mångkulturella Malmö var en stad i kris, på grund av just invandringen och bråken mellan invandrare. Jag rekommenderar att läsa både den här, Åsne Seierstads En av oss (om Anders Bering Breivik) och Gellert Tamas Lasermannen, om man inte redan har gjort det.

stold-av-babian

3. Stöld av babian av Anna Karolina – hårdkokt svensk polisdeckare. Jag lärde känna Anna Karolina på bokmässan i höstas. Hon ligger på samma förlag som jag och vi bytte böcker med varandra. Anna Karolina är polis och har skrivit en otroligt bra och driven deckare i Stockholms polis- och undre värld. Hon skriver effektivt och hårt – väldigt likt Jens Lapidus. En klurig och otäck historia, intressanta och rätt mörka karaktärer. Jag gillade den mycket!

skuggorna-vander-tillbaka

4. Skuggorna vänder tillbaka av Olivier Truc – en fransk författare som skriver deckare i samisk miljö. Det här är hans andra bok om renpoliserna Klemet och Nina. Den här läste jag för att jag skulle recensera den för Damernas Värld. Det är alltid intressant att läsa för att recensera, för det kan ju bli vad som helst. Men det var en intressant bok! Författaren är mycket påläst om samisk kultur och livet i Lappland. Intressant också om oljeindustrin och krocken mellan det traditionella och det moderna livet. Absolut läsvärd!

irakisk-kristus

5. Irakisk Kristus av Hassan Blasim – en oerhört hyllad arabisk författare bosatt i Finland. Vi läste den i bokklubben som jag är med i. Det här är en samling korta noveller som alla handlar om det kaotiska och absurda livet i dagens Irak, men även om människor på flykt och hur det är att komma som flykting till Norden. Han skriver helt fantastiskt! Historierna är fullkomligt absurda, ibland roliga, oftast fullständigt vidriga (otäcka). Våldet är uppskruvat och gränsar ibland till det komiska. Ibland mer som sagor med magiska inslag. Jag uppskattade boken väldigt mycket!

mitt-hjarta-gar-pa

6. Mitt hjärta går på av Christoffer Holst – en vacker kärlekshistoria mellan två unga män i Stockholm i dag. Christoffer var den som hjälpte mig med min förra blogg på Books & Dreams, där han då jobbade. I dag jobbar han med duktiga förläggaren Pia Printz. Ända sedan jag träffade Christoffer när jag vi båda var med på scen på Books & Dreams i höstas har jag velat läsa boken, och nu blev det av. Han skriver otroligt fint. Blev nästan avundsjuk på hans vackra språk. Det är en ganska enkel kärlekshistoria, men med ett mörkt stråk. Den ena killen lider nämligen av en depression. Läs!

och-i-wienerwald-star-traden-kvar

7. Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink – Författaren, som själv har anhöriga som föll offer för förintelsen, har läst över 500 brev till Otto som kom hit till Sverige som ensamkommande flyktingbarn i slutet av 30-talet. Det är framför allt hans föräldrar som skriver, ett brev om dagen, så länge det går … Skrämmande aktuell med tanke på dagens situation. Handlar mycket om den utbredda rasismen, och även nazismen, i Sverige då, och hur Sverige, som efter kriget slog sig så på bröstet för att ha varit så neutralt och humanitärt direkt motarbetar judiska flyktingar från att fly undan en redan då känd och säker död i koncentrationslägren. Otto blev dräng bland annat på Ingvar Kamprads gård och de två blev vänner, trots att Ingvar var aktiv i naziströrelsen. En otroligt välskriven, intressant och berörande bok som välförtjänt belönades med Augustpriset det år den kom.

framlingsbarn-1

8. Främlingsbarn av Rachel Abbot – tydligen en riktigt storsäljande thrillerförfattare i England, som jag aldrig hade hört talas om. Det här är en gastkramande psykologisk thriller som är svår att lägga ifrån sig. Något stereotypa karaktärer och inte världens bästa språk, men enormt effektiv. Jag blev både skrämd och ville hela tiden läsa vidare för att förstå hur allt hängde ihop. Funderade genom hela läsningen på hur hon får till det där drivet – för det vill jag också ha i mina böcker. Och det är en konst att skriva spännande, och där var hon verkligen en mästare!

sjuka-sjalar

9. Sjuka själar av Kristina Ohlsson – författarens första skräckhistoria för vuxna. Jag har läst flera av hennes deckare och jag tycker att hon är superduktig. Dessutom är hon min 8-årings absoluta favoritförfattare. Yngsta dottern slukar hennes spökhistorier för barn! Den här var helt okej. Många bra skräckelement. Och Kristina skriver ju bra. Men jag tycker inte riktigt historien höll ihop, om jag ska vara ärlig. Inte en av hennes bättre.

Och så boken jag läser nu:

jag-heter-inte-miriam

10. Jag heter inte Miriam av Maj-Gull Axelsson – det kändes viktigt att läsa den här boken. Särskilt efter att nyligen ha läst Elisabeth Åsbrinks bok. Maj-Gull Axelsson är ju en fantastisk författare. Har läst flera, men inte alla, böcker av henne. Minns hur tagen jag var av Rosario är död när den kom. Och som de flesta andra älskade jag Aprilhäxan. Hittills verkar den här boken väldigt bra. Men så har den ju hyllats mer eller mindre unisont.

Som sagt, väldigt blandat kompott. Högt och lågt. Roligt, upprörande, spännande, berörande, läskigt.

Att ha en förläggaren

I går åt jag lunch med min förläggare. Vi träffades i Gamla stan och det kändes extra litterärt när Horace Engdahl satt några bord bort.

Det är väldigt speciellt att skriva på sin andra bok. Och redan ha en förläggare och ett förlag. Första gången skrev jag ju på vinst och förlust. Det fanns inga garantier. Egentligen talade statistiken totalt emot att jag över huvud taget skulle få en förläggare. Det handlar om några promille som får kontrakt. Men nu skriver jag på, och min förläggare säger: ”Skicka till mig när du känner att du är redo att låta mig läsa.” Det finns ju inga garantier nu heller. Jag har ju inget skriftligt. Norstedts skulle ju kunna säga att det här är skit, det här vill vi inte ha med att göra. Men jag tror och hoppas att de inte gör det. Tvärtom är de beredda på att få in ett manus som kan behöva lite bearbetning och i så fall hjälpa mig med det. Och det är ju fördelen med att ha ett förlag.

Jag berättade lite kort om vad jag skriver på, och min förläggare tyckte att det lät lovande. Jag känner själv att det skulle kunna bli något. Som vanligt har man höga ambitioner, många fina idéer, men det är genomförandet som är det svåra. Så vi får väl se hur jag lyckas.

I går hade jag i alla fall en riktigt bra skrivardag. Fick ihop mer än 20 000 tecken! Och löste några små dilemmor jag har haft med historien. Skulle nog vilja påstå att jag har skrivit hälften av historien nu. Hälften av arbetet är förstås inte utfört, men att ha skrivit hälften av historien är riktigt bra!

Att skriva på heltid

writer's clock

Det här är min tredje vecka på min fem månader långa tjänstledighet. Jag skriver alltså på heltid för första gången i mitt liv. Det är lite speciellt. Och en omställning i mitt liv, minst sagt. En lyxig sådan! Men inte helt problemfri (vilket jag inte hade väntat mig heller). Värst är nog känslan av att slösa bort tiden. Att fastna i annat än skrivandet.

Jag har alltså alltid jobbat heltid innan. Och med tre barn och många aktiviteter så har tiden att skriva varit knapp. Därför har jag bara skrivit på semestrar och långhelger. Men nu ska jag alltså skriva varje dag.

Hur har det gått då? Jo, trots att jag inte alltid är fullständigt effektiv så tycker jag att det går okej. Jag älskar mitt nya liv. Och försöker njuta av det, utan att känna för mycket press. Tillåter mig själv att ibland sväva ut och göra annat. Mitt mål att skriva 10 000 tecken om dagen har jag inte riktigt hållit. Men nästan. Snarare är det så att vissa dagar skriver jag mycket mer. Andra dagar blir det knappt 1000 tecken. Jag har lagt upp veckan så här:

Måndagar:
7.00 Upp och äter frukost, läser tidningen.
7.45–8.30 Jag och hunden följer min minsta (8 år) till skolan, och sedan går jag och hunden en lång promenad.
8.30–10.40 Skriver.
10.40–11.00 Duschar och gör mig i ordning.
12.00 Lunch med någon vän inne i stan.
13.00–13.40 Skriver på kafé.
14.00–15.00 Tränar med min PT.
15.00–17.00 Varannan vecka, åker hem och fortsätter skriva. Varannan vecka stannar i stan och skriver på kafé.
18.00–21.30 Varannan vecka går författarkurs med Sören Bondeson som lärare. De måndagarna har jag också fullt upp att läsa de andras manus, så då blir det inte mycket eget skrivande.

Tisdagar:
7.00 Upp och äter frukost, läser tidningen.
7.45–8.30 Jag och hunden följer min minsta till skolan, och sedan lång promenad.
8.30–12.30 Skriver.
12.30–13.30 Äter lunch och går ut med hunden.
13.30–16.30 Skriver.
17.00–19.00 Tränar min trupp i gymnastik.

Onsdagar:
7.00 Upp och äter frukost, läser tidningen.
7.45–8.30 Jag och hunden går med minsta till skolan, och sedan lång promenad.
8.30–10.40 Skriver.
10.40–11.00 Duschar och gör mig i ordning.
12.00 Lunch med någon vän inne i stan.
13.00–13.40 Skriver på kafé.
14.00–15.00 Tränar med min PT.
15.00–16.30 Åker hem, går ut med hunden skriver lite till.
17.00–20.00 Varannan vecka tränar jag min trupp i gymnastik. Varannan onsdag skriver jag lite till.

Torsdagar:
7.00 Upp och äter frukost, läser tidningen.
7.45–8.30 Jag och hunden följer min minsta till skolan, sedan lång promenad.
8.30–12.30 Skriver.
12.30–13.30 Äter lunch och går ut med hunden.
13.30–17.30 Skriver.

Fredagar:
7.00 Upp och äter frukost, läser tidningen.
7.45–8.30 Jag och hunden går med minsta till skolan, och sedan lång promenad.
8.30–10.40 Skriver.
10.40–11.00 Duschar och gör mig i ordning.
12.00 Lunch med någon vän inne i stan.
13.00–13.40 Skriver på kafé.
14.00–15.00 Tränar med min PT.
15.00–17.30 Åker hem, går ut med hunden, skriver lite till.

Lördagar:
Sovmorgon!
10.30–13.00 Tränar min trupp i gymnastik
14.00–17.00 Badar badkar, läser (försöker läsa en bok i veckan), softar. Möjligen plockar lite hemma (särskilt om vi får gäster på kvällen). Ibland åker och ser sonen spela fotbollsmatch.

Söndagar:
Sovmorgon!
10.00–16.30 Läser, skriver, plockar, softar, går ut med hunden.
17.30–18.30 Är med två av barnen på simhopp, passar på att läsa eller skriva där.

quote-if-you-want-to-be-a-writer-you-must-do-two-things-above-all-others-read-a-lot-and-write-a-lot-stephen-king-345982

Sedan tillkommer ju en del andra sysslor: skjutsa barnen till deras aktiviteter, handla, tvätta, laga mat (även om det mest är min man som gör just det) ja, allt som hör familjelivet till. Och en del annat också, blogga, marknadsföra boken, sköta gymnastikadministration/planering och så vidare.

Just nu fattar jag inte hur jag hann med mitt vanliga förvärvsarbete drygt 40 timmar i veckan också …

Jag är så tacksam över denna möjlighet, denna paus i livet. Att få leva så här – även om det är under en begränsad tid! Att få vara hemma när barnen kommer från skolan. Kunna, utan att stressa, hinna med att skjutsa till aktiviteter, fixa födelsedagspresenter till kalas, tandläkarbesök, åka och handla nya överdragsbyxor, ja, allt det där man tidigare klämde in i vardagen. Om fem månader går jag tillbaka till min arbetsplats. Vet inte exakt vad jag ska göra då, för jag bad om att få börja helt på nytt (mycket för att jag skulle kunna släppa jobbet helt). Och jag tänker så här:

Worst case scenario: Skrivandet går inte alls. Pocketen som kommer i maj funkar inte alls. De utländska förlagen misslyckas helt med att nå ut med min bok där. Jag har inga pengar alls om fem månader. Jaha, då får jag väl gå tillbaka till mitt jobb. Jag har trivts där i tio år, älskat alla olika tjänster jag har haft. Då har ändå Den åttonde dödssynden gett mig fem sköna härliga inspirerande månader.

Best case scenario: Skrivandet går fantastiskt. Jag lämnar in ett nytt manus i sommar, som förlaget gillar och vill ge ut. Jag får ett förskott. Pocketen gör succé och det blir faktiskt några pengar där. Boken fungerar bra i de fem länder där den kommer ut. Kanske, kanske kan livet som författare bära sig?

Förmodligen landar verkligheten någonstans mitt emellan. Och i så fall är det ju otroligt bra! Att ha tänkt igenom hur det kan bli och insett att vad som än händer så är det helt okej så kan jag helt släppa oron för framtiden och bara leva i nuet. Skriva så bra jag kan. Njuta av att ha det här livet, få göra det jag älskar, umgås mer med mina barn. Unna mig denna paus i livet.

Jag känner mig ofattbart lyckligt lottad! Och tacksam. Nej, nu dags att skriva!