Regler?

Det finns många självutnämnda experter på skrivande där ute. Det finns många som hävdar att det finns en massa regler för hur man ska skriva sina manus. Detta diskuteras flitigt bland alla de som drömmer om att hitta ett förlag som vill ge ut just deras böcker.

Jag förstår dem! Det är en stark dröm att vilja skriva, att vilja bli författare, att vilja bli publicerad och läst. Och på något sätt vill man knäcka formeln för att just man själv ska bli den lyckliga.

Men. Det finns egentligen inga regler. Eller snarare, det är inte så att du blir utgiven bara för att du följer en uppsättning regler.

Vi tar det från början. Regler är egentligen hjälpmedel. Det är väldigt svårt att skriva. Jag ser, som journalist, att väldigt få människor behärskar det skrivna språket. Det är det första. Det är svårt att skriva bra. Du behöver inte skriva perfekt, men det är klart att det underlättar om du kan skriva när du ska skriva en bok. Och då kommer vi till det andra: För även om du kan svenska skrivregler så betyder inte det att du kan skriva en bok.

Även de som har skrivandet som yrke tycker att det är svårt att skriva en bok. För hur gör man? Man har en historia inne i huvudet, men sedan när man ska få ner den i datorn eller på pappret så är det ändå så gruvligt svårt. Var ska man börja? Hur ska man berätta sin historia, så att den blir intressant för andra att ta del av? Och det är DET som är konsten. Det är DET som är författande.

Jag har läst hur mycket böcker som helst, är litteraturvetare i grunden. Är journalist sedan 20 år. Har skrivit i hela mitt liv. Jag tycker ändå att det är svårt. Så hur gjorde jag? Jo, jag läste på. Och lärde mig. Eller – jag håller på och lär mig (för jag tror aldrig man blir färdiglärd). I min värld är jag fortfarande nybörjare på detta och jag planerar att fortsätta lära mig – länge, länge.

Några saker jag gjorde/gör:

  1. Började läsa böcker på ett annat sätt – jag studerade böckerna jag läste, hur har författaren gjort? Hur berättas historien? Vad tycker jag är spännande? Hur många karaktärer? Hur många huvudpersoner? Vem i historien är det som berättar? Är det skrivet i nutid eller dåtid? Hur börjar berättelsen? Hur byggs spänningen upp? Hur slutar berättelsen? Och så vidare, och så vidare.
  2. Gick skrivarkurser – den här terminen går jag min sjätte skrivarkurs. I skrivarkurserna får jag prata om skrivande med andra skrivande människor. Jag får läsa deras texter, höra deras problem/dilemmor, se och identifiera deras styrkor och svagheter. Jag får feedback på mina egna texter. Jag lär mig hela tiden nya saker.
  3. Läste en massa ”skrivböcker” – böcker om skrivandet, det finns hur många bra som helst. Författare och skrivcoacher som berättar hur de gjort, hur de tänker, som ger en handfasta råd. Har lärt mig väldigt mycket av det.
  4. Lyssnade på de som kan – jag lät duktiga människor läsa mina texter, jag lyssnade på dem, jag lyssnade på förläggare, lektörer, redaktörer.

Som ung tecknade och målade jag. Jag gick också flera kurser i både teckning och måleri. Det finns många likheter mellan att skriva böcker och att teckna/måla. I kurser och böcker lär man sig en del knep. Man lär sig OM hantverket och man lär sig hantverket. Man lär sig använda perspektiv, kontrastfärger, hur man kan måla grunden och sedan måla på, bygga i lager, man lär sig olika tekniker, akvarell, olja, kol, etsningar, lera och så vidare.

Det går att lära sig att blir helt okej, en hyfsad ”hantverkare”, men du blir inte konstnär för att du lär dig tekniken. Men jag skulle säga att det är lättare att bli konstnär om du KAN tekniken.

På samma sätt är det med skrivandet. Du blir inte författare för att du lär sig hantverket, lär dig teknikerna. Men det underlättar. Precis som med målning kräver det en massa övning. Och så klart kan du, precis som när det gäller konst, börja med att experimentera. Men det är lättare att experimentera om du kan grunderna.

Det är först när du kan reglerna som du också medvetet kan bryta med dem.

Sedan finns det alltid genier, som har en naturlig fallenhet för konst eller författandet. Som bara skriver och blir helt fantastiska författare ändå. Men för de flesta gäller ändå: Du blir bättre ju mer du övar (alltså skriver), du blir bättre ju mer du lär dig.

Men. Både ett konstverk och en bok handlar om känslor. Den ska beröra, gå rakt in i läsaren. HAR du en bra historia och kan berätta den på ett intressant sätt, som gör att läsaren vill läsa vidare, så behöver du inga regler eller knep.

Det finns många storsäljande författare som inte följer några regler. Till exempel pratas det mycket om gestaltning, show don’t tell. Detta är något relativt nytt. Om man läser böcker skrivna för 50-100 år sedan är de sällan skrivna så. Men i dag tycks de flesta läsare vilja ”vara med” i historien. Nästan som en film. Och då bör berättelsen gestaltas snarare än berättas. Många i dag tycker också att det blir mer närvaro i en bok där man befinner sig i nuet, som inte återberättas (alltså där det mesta sammanfattas i efterhand). Trots det finns det många duktiga författare som hellre berättar än gestaltar. Jag skulle vilja påstå att Fredrik Backman är en sån författare. Han berättar. Men han gör det på sitt eget sätt, och det funkar (uppenbarligen, han har ju sålt runt 5 miljoner böcker totalt). Även Jan Guillou och Lars Wilderäng är författare som gärna berättar.

Så. Du behöver inte alls hålla dig till några regler! Skriv som du vill! Men om du tycker att det är svårt att hitta en form för din berättelse, så finns det knep att ta till. Som gör berättelsen lättare för läsaren att ta sig till.

Några ”regler” som inte behöver följas:

  1. Gestalta, snarare än berätta. Visa hur någon är rädd, istället för att skriva ”hon var rädd”. Det ger närvaro och läsaren får vara med och känna med personen, och får dra sina egna slutsatser. Som sagt, finns många framgångsrika författare som älskar att berätta och undviker att gestalta.
  2. Undvik för mycket ”info-dump” – många nybörjare tror att de först måste redovisa hela bakgrunden, innan de kan sätta igång med själva historien (så gjorde Tolkien, och det gick ju ändå bra ;-). Kasta in läsaren i en situation och låt läsaren på vägen, genom det som händer lära känna karaktärerna.
  3. Ha inte för många perspektivpersoner – välj vilka personer man ska se/följa historien från och tänk på att vara konsekvent. Byt inte perspektivpersoner i samma kapitel, det blir ofta förvirrande (å andra sidan gjorde Virginia Woolf det hela tiden, och det funkade 😉
  4. Ha en framåtrörelse i berättelsen. Kolla att alla kapitel leder historien vidare (dock finns massor av böcker med långa utvikningar som inte har något med historien att göra, som har fungerat).
  5. Skriv inte läsaren på näsan. Många förklarar för mycket, är övertydliga. Du behöver inte gå in efter varje mening och förklara vad som händer eller hur personerna känner. Låt läsaren dra sina egna slutsatser.
  6. Undvik adverb. Sa hon lent, skrattade hon glatt, fräste hon irriterat. Det blir jobbigt att läsa och övertydligt (se punkt 6). Exempel: ”Jag hatar dig!” skrek hon argt. Om någon skriker att hon hatar dig, så är hon förmodligen arg – du behöver inte förklara alla känslor. Låt läsaren tolka själv.
  7. Undvik klyschor. Klyschor var en gång i tiden finurliga och träffsäkra beskrivningar för något. Men i dag är de slitna, känns trötta. Exempel? Ett hjärta av guld, låtsas som det regnar, inte skarpaste kniven i lådan.
  8. Tänk på tempus. Du kan växla tempus om det är ett medvetet grepp, till exempel kan en perspektivperson vara skriven i nutid, och en annan i dåtid. Dock kan du inte växla tempus i samma kapitel. Jo, förstås om du ska återberätta något eller ha en tillbakablick. Men var noga med tempus!
  9. Kill your darlings. Ett klassiskt författarråd. Ofta blir författare alldeles för förtjusta i stycken som de behåller fast de inte tillför något. När du redigerar ditt utkast (krävs ofta flera omgångar) så måste du vara skoningslös – ta bort sånt som inte behövs. Även om du fått till en bra formulering eller en spännande scen.
  10. DU är GUD i din berättelse. Det här låter så självklart, men jag har hört så många skrivande människor invända mot kritik så här: ”Men han ÄR så gammal”. ”Hon HAR tre systrar.” ”De MÅSTE först göra det där, innan det där kan hända.” NEJ. Inget måste. Det är DU som bestämmer. Om du märker att historien störs av din huvudkaraktärs ålder, kön, yrke, civilstatus osv – ÄNDRA. Om det blir för många systrar att hålla reda på, ta bort några. DU bestämmer! Gör det som krävs för din historia. Inget i din bok händer på riktigt, personerna finns inte (om du nu skriver roman). Ta makten över din egen historia!
  11. Låt andra läsa. Du BLIR blind för din egen text. Låt andra läsa. Ta till dig av det de säger. Om de har invändningar, försvara dig inte, förklara inte. Om inte läsaren förstår eller har synpunkter, så ligger det något i kritiken. Texten tillhör läsaren! Ju tidigare du förstår det, desto bättre för dig själv.

Och sist: Du vill bli antagen av ett förlag. Ja, jag förstår det! Det var min högsta dröm också! Men. Förlag antar inte manus som följer regler till punkt och pricka. Förlag antar manus som berör, väcker känslor, som man inte kan sluta läsa, som är oväntade och överraskande. Förläggare är vanliga människor, dock något mer erfarna läsare. De letar inte efter ”perfekta” manus som följer alla regler. De letar efter manus som de fastnar för, älskar. För de VET att de är vanliga människor. Och om de älskar historien, så kommer andra göra det. Så skriv en bra bok, helt enkelt! (Vilket förstås är lättare sagt än gjort. Betänk att förlagen får cirka 2 000 manus om året från aspirerande författare. Och av dem ger de ut runt 3-4 stycken.)

Strunta i alla regler – skriv din historia! Skriv den så underbart bra att förlagen inte KAN eller VILL säga nej. 

Att våga hoppa!

I dag var första dagen på resten av mitt liv. Ja, det är det ju alltid. Men i dag var det en speciell dag. I går jobbade jag min sista dag på mitt jobb. Jag har jobbat 14 år på Bonnier Magazines & Brands, men i höstas sa jag upp mig. Det blev några förlängningar under januari, februari och mars – av praktiska skäl (så att de hann bygga upp organisationen och ersätta mig), men i går var det alltså över.

Jag fick en fantastiskt fin avtackning. Jag känner en så stor tacksamhet och en enorm värme när jag tänker på den, på alla spännande jobb jag har haft på förlaget under dessa år – och framför allt alla underbara människor jag har fått förmånen att lära känna och jobba med under den här tiden. 14 år är en lång tid!

Jag är verkligen ingen drömmare, utan en riktig realist. Jag skulle aldrig drömma om att rekommendera någon att sluta jobba för att satsa på en dröm. Att skriva böcker är svårt. Att leva som författare är nästan omöjligt. Det gäller att verkligen veta vad man ger sig in på. Men jag har ändå gjort det här ett tag nu. Hittills har jag skrivit en fackbok (en debattbok), två romaner, och varit med i 4 antologier. Jag har ett förlag, och jag är på god väg med min tredje thriller (som är tänkt att komma ut nästa sommar). Och jag har några sidouppdrag för att dryga ut kassan.

Det här nya livet kanske inte pågår för evigt. Jag tycker att det är alldeles för roligt att jobba för att tänka att jag aldrig mer ska göra det. Jag kan tänka mig att ta ett halvår, ett år här och där och leva som författare, och sedan gå in och ta några uppdrag under något år. Det är ju också ute i det ”verkliga” livet man får all inspiration. Vi får se. Jag stänger inga dörrar. Vet bara att jag från och med i dag är författare på heltid. Nästan.

De uppdrag jag tagit nu vid sidan av har alla något gemensamt – det är extremt roliga uppdrag som utvecklar mig. Saker jag aldrig gjort förut, som jag tyckte lät för kul för att tacka nej till. Jag VET att det inte alltid kommer att vara så, att jag kan välja och vraka. Men just nu är det så, och då tänker jag njuta av det.

Vad ska jag göra då? Jo, förutom att skriva min tredje thriller som jag ska ha ett första utkast på före sommaren, så ska jag redaktöra en bok (det har jag aldrig gjort tidigare), jag ska ledar Crimetimes deckarpris (5 priser med olika jurys), jag ska ta ”leda” och ta hand om läsare på en vandringsresa för tidningen Tara. Och så ska jag föreläsa och skriva lite resereportag. Det kan tillkomma lite fler uppdrag. Men framför allt ska jag skriva!

Jag älskade mitt jobb, men det slukade mig. Jag hann inte skriva. Och jag var tvungen att sluta innan jag slutade älska mitt jobb. Jag vill inte bli bitter och arg på jobbet. Jag vill tycker om det jag gör, ha passion, ett driv, tycka det är roligt att gå till jobbet. Men jag visste att om jag skulle fortsätta och samtidigt hindras från att skriva, så skulle jag förr eller senare bli förbannad och bitter. Jag tänker alltid att först försöker man påverka så mycket det går. Man knyter inte näven i fickan och klagar – utan man gör det man kan. Men i slutändan är det bara en själv man kan förändra och påverka. Och det är det jag kallar ansvar. Att ta ansvar för sin situation. Så jag sa upp mig. Och jag är så glad för det. Nu kommer jag bara minnas jobbet med glädje. Vara tacksam över att jag har haft det så bra och fått göra så roliga saker, med så underbara personer. Jag lät det inte gå för långt, och jag lät det inte äta upp min författardröm.

Ibland måste man våga hoppa. Våga testa. Jobb, tänker jag, kommer alltid finnas! Viktigast är hur jag känner på min dödsbädd. Vågade jag leva min dröm? Vågade jag försöka? Jag måste vara sann mot mig själv.

En tredjedel av romanen är skriven. Nu ska jag öka tempot! Vi börjar i morgon. Långfredag är väl en utmärkt dag att skriva psykologisk thriller?

Skriva det folk vill ha?

Ett vanligt återkommande diskussionstema bland skrivande människor är om man skriver det folk vill läsa eller det man själv vill skriva.

Det blir ofta rätt märkliga diskussioner kring detta. Många verkar tycka att det är fult att skriva det folk vill läsa. Och många tror att framgångsrika författare bestämt sig för att skriva en bästsäljare och sedan gjort det. Jo, det finns några som faktiskt har det. Men de flesta författare tror jag skriver det de vill skriva. Men det betyder inte att de INTE bryr sig om vad människor VILL läsa.

Man kan nämligen göra både och. 

Att inte alls bry sig om läsarna tror jag är dumt. Samtidigt som det inte går att skriva det man tror att folk vill ha. För det första VET ingen vad folk vill ha. Ingen kunde förutspå vampyrtrenden med Twilight, eller En man som heter Oves plötsliga storhet, eller 50 shades of grey (en sanning var ju länge att böcker med sex i sålde inte), eller Elena Ferrantes Väninne-böcker – helt otippade bästsäljare världen över! För det andra är det så himla svårt ändå att skriva en bok. Att lägga all den tid och energi som krävs för att skriva en bok på något man själv inte gillar eller tror på, ”för att man vill skriva det folk vill ha” är nästan stört omöjligt.

Jag skriver det jag själv vill läsa. I den genre jag själv valt – psykologisk thriller. Och jag skriver den historia som jag vill berätta.

Men ja, jag har alltid läsaren i åtanke. Det är jag van vid som journalist – att alltid tänka på mottagaren. Och då menar jag inte att jag skriver något jag inte vill, utan med läsarna i huvudet – kommer de tycka detta är spännande? Är det intressant? Känner man för karaktären? Är det för lång startsträcka? Går det för fort? Förstår man? Är det för övertydligt? Ja, jag tänker nog väldigt mycket på läsarna. Och det gör jag i mitt jobb också. Hela tiden.

Skulle någon, en testläsare, redaktör, förläggare, korrläsare eller vem det nu är som läser fastna på något ställe, störa sig på något, inte förstå, bli uttråkad, känner sig skriven på näsan eller något liknande tar jag det på största allvar och ser över hur jag har skrivit det stycket. Texten tillhör ju läsaren. Om de inte förstår, inte gillar, tycker det är övertydligt, går för snabbt, för långsamt, inte hänger ihop eller vad det är, så har de ju rätt. Då har jag inte lyckats med mitt jobb.

Sedan vet jag att alla inte kommer tycka om det jag skriver. Båda mina böcker har fått väldigt blandad kritik. Många som verkligen älskar, andra som hatar. Så med detta menar jag inte att försöka tillfredsställa alla.

Men jo, visst, tänka på läsaren tycker jag man ska!

En egen röst?

Hur viktigt är det med en egen röst? Sitt eget sätt att skriva? Och är den där egna rösten en tillgång eller ett hinder för en eventuell författarkarriär?

Det här är något många skrivande människor funderar på. Och är något som diskuteras flitigt. Många menar att de har en egen röst, och att det är därför de inte får sina manus antagna av förlag. De menar att deras sätt att skriva är så speciellt, och att förlagen därför inte törs satsa på dem.

Jag håller sällan med de skrivande människor som pratar så här. Tycker oftast att det låter som gnäll från aspirerande författare som blivit refuserade.

Och inte att förglömma – att bli refuserad hör till författarlivet! De flesta författare, ja, majoriteten har någon gång blivit refuserad.

Självklart finns det oupptäckta genier med en helt egen fantastisk röst, som ännu inte blivit antagna av förlagen. Så klart! Förlagen kommer alltid missa stora berättare, fantastiska röster, briljanta manus. Men inte så många som man tror.

Det är vad jag tror.

Om vi ska börja reda ut det här med vad en egen röst är för något? Att skriva annorlunda är inte samma sak som att ha en egen röst. Det kan vara det, men är inte nödvändigtvis det. Jag skulle vilja påstå att en egen röst är det samma som en eget penselskrift, som konstnärer har. Eller ett eget artistiskt uttryck eller ton som musiker har. MEN, för att kunna ha det, måste man först kunna hantverket. En konstnär som har ett alldeles eget sätt att måla har först lärt sig grunderna, lärt sig allt om komplementsfärgerna, de olika målarteknikerna och så vidare. De har förmodligen tragglat med kroki ett gäng år. För jag tror att man måste behärska konsten först, innan man börjar experimentera.

Förstås finns det undantag. Det gör det alltid.

Jag stötte på en hel del frilansare under mina år som redaktör som förväxlade oerfarenhet och brist på kompetens med ett eget uttryck. När man påpekade att deras idé inte alls passade in i den tidning jag jobbade på, så blev deras svar att det är styrkan med idén, att den sticker ut, att det de vill skriva inte är så strömlinjeformat och tråkigt som alla andra texter vi brukade ta in i tidningen och att de minsann hade en egen röst. De tyckte att deras artikel skulle kunna ”muntra” upp hela tidningen. Göra den lite spännande.

Och jo, det var sant. Deras idéer och deras sätt att skriva var inte som de vanliga texterna jag fick från erfarna duktiga frilansarna. Men inte på något positivt sätt. De här personerna kunde helt enkelt inte hantverket.

Och om det nu var så att jag ville experimentera med tidningen, prova något nytt, våga ta ut svängarna, skulle det vara en så bra idé att låta en för mig helt okänd oprövad frilansare stå för det där nydanande, nytänkande, out of the box-jobbet?

Nja, jag tvekade. Och tackade nej varje gång. Efter många, många år som redaktör kunde jag nämligen rätt snabbt avgöra vilka som var bullshitare, som egentligen inte kunde yrket, och de erfarna, duktiga, professionella frilansjournalisterna. Och jag valde de senare alla dagar i veckan. Även om jag då och då kunde testa nya förmågor. Dock inte sådana här som jag beskrev ovan, som helt saknade självinsikt.

Brott mot reglerna är helt okej. Men det måste vara medvetna brott. Det är skillnad på erfarna duktiga författare som väljer att skriva helt utan skiljetecken, eller utan varken citattecken eller pratminus (som Kerstin Ekman gjort bland annat) än någon som knappt kan skriva gör det. För att ta ett konkret exempel.

Förlagen om några vet detta. Och de drar sig inte alls för att ge ut mycket svåra, mycket experimentella böcker. Både prosa och lyrik. Läs Stina Stoor till exempel. En mycket skicklig författare med ett helt eget språk.

Hur experimentell en bok än är måste den ändå vara läsvärd. Det vet förlagen. De kan satsa på ”stor” litteratur, som är väldigt smal och inte alls kommer att sälja så att den täcker omkostnaderna. Men då ska det ändå vara läsvärt och kvalitativt. Alla förlag har en del utgivning som hamnar i det här facket. Så kallad ”finlitteratur” som är väldigt speciell och kvalitativ. Och som inte alls ges ut av kommersiella skäl, utan enbart av litterära.

Därför kan jag verkligen irritera mig på när aspirerande författare klagar över sina refuseringar med ”min bok var alldeles för speciell, förlaget vågar inte satsa på en så egen röst, de är fega och vill bara ge ut mainstream-verk”. För det är helt enkelt inte sant. Sanningen är förmodligen att din text inte var tillräckligt intressant och bra.

Att skriva är svårt. Otroligt svårt. Det kräver år av övning. Man ska ha en respekt för skriven text. För innehåll. En enkel deckare är inte heller lätt att skriva. Tvärtom!

Så allt snack om att utgivning är som ett tombola, att det bara handlar om slumpen – nej, så är det inte. Riktigt bra manus blir så småningom utgivna. Riktigt bra författare blir så småningom utgivna. Det kan ta några år. Och det kan ta rätt många omskrivningar, och även nya manus. Men de som verkligen vill bli utgivna och som tar till sig av kritik, lär sig av sina misstag, lyssnar in och läser mycket – den kommer, förr eller senare, att bli utgiven.

Men är det dit man vill så måste man börja med att sluta skylla på att förlagen är ”fega” och att de ”inte förstår”.

100 000 tecken skrivna!

Det har gått lite trögt. Men framåt. Under januari och februari har jag skrivit två dagar i veckan, och jobbat tre. Men inte riktigt ändå, för jag har haft lite andra uppdrag under mina två skrivdagar också. Sakta har ändå historien tagit sig. Märker att det går lättare och lättare. Det är verkligen så som en av mina gamla skrivarkurslärare sa en gång: ”Det är först när man skrivit en 60 000-70 000 tecken som man kan börja jobba med texten.” Den måste liksom hitta sin form, sina karaktärer, sin historia. Och det har jag nu. Då går det lättare.

Nu är jag äntligen uppe i 100 000 tecken! Det är ungefär en fjärdedel av hela boken. Räknar med att den blir ungefär 400 000-450 000 tecken lång. Det är inte alls säkert att det är just dessa tecken. Stora delar kommer att skrivas om, bearbetas, redigeras. Men viktigast nu är att skriva igenom hela historien. När man har gjort det kan man börja fila, bygga ut, ändra. Ibland kommer man ju på bra grejer när man kommit in en bit i historien, och då måste man gå tillbaka och skriva in och ”plantera” in det i början av boken.

Just nu är jag väldigt förtjust i min historia. Jag gillar mina karaktärer och tycker att det är väldigt spännande. Försöker njuta av den känslan för vet att det kommer att ändras. Jag kommer både hata, skämmas, tröttna på min text innan den är klar 😉

I morgon reser jag till varmare breddgrader och ska skriva på heltid! Har som mål att skriva minst 20 000 tecken om dagen då. Och förhoppningsvis kan jag om en vecka göra ett nytt inlägg som heter 200 000 tecken skrivna!

Det är halva boken det! Nu kör vi.

När det går trögt …

Ibland går det trögt. I dag har jag kämpat med mina ord. Varje tecken har varit en kamp. Jag har skrivit ungefär en tiondel av boken totalt, men märker att det går riktigt trögt. Förmodligen för att jag inte riktigt vet var jag ska.

Jag har ju ett grovt synopsis, men det räcker inte. Det fattas något. Och det skaver och irriterar. Har inte riktigt kommit på hur den här historien ska berättas. Har ingen färdig historia. Bara karaktärer (som jag ändå tycker om), några saker jag vill säga, några fragment.

När det känns så här kommer tvivlen. Inte smygande, utan rätt skoningslöst rakt på och dunkar mig i huvudet. En röst inom mig säger att det inte kommer att bli något. Att allt jag skriver är värdelöst. Att jag inte har en till historia inom mig. Att de två tidigare böckerna kom till på ren tur. Men nu är det stopp. Nu kommer bluffen synas, och jag blir avslöjad. Jag är ingen författare. Har inte det som krävs.

Ja, så går faktiskt tankarna. Men jag tvingar mig ändå att sitta still. Stå ut. För jag vet att det inte är någon idé att fly. Då blir det verkligen ingen bok, och den elaka rösten inom mig får rätt.

Det är bara att skriva på ändå. I dag har jag skrivit cirka 6 000 tecken, det är ändå en del. Jag fick ”hoppa ur” min historia och skriva en scen som ska vara med, men jag vet inte när. Bara för att över huvud taget kunna få ur mig något. Kanske får jag stryka allt jag skrev i dag sen när första utkastet av manuset är färdigskrivet. Kanske håller inget av det jag skrivit hittills. Då får det vara så.

Minns orden: ”Första steget till en färdig bok är att faktiskt skriva den.” Så alternativet att INTE skriva finns inte.

Jag tröstar mig med att det hör till att tvivla. Hur jobbigt det än är. Att INTE tvivla skulle inte heller vara bra.

Läst januari 2018

Januari blev en så otroligt bra läsmånad! Är så glad för det, för hela 2017 var ett rätt dåligt läsår för mig. MEN. Under januari 2018 har jag verkligen tagit tag i läsningen, och haft så många bra lässtunder och läst mycket bra.

10 böcker blev det under denna första månad. Målet för året är som alltid, en i veckan, alltså 52 böcker. Ligger bra till nu!

  1. Hanna Lindbergs Sthlm Grotesque
    Jag tycker att Hanna skriver väldigt drivet och rappt. Och jag gillar särskilt att den här utspelar sig i krogmiljö. Det är mycket mat, och man lär sig en hel del. Det är en härlig stämning i boken. Och ett tempo. Och förstås spännande!

 

2. #Metoo 100 berättelser & 10 frågor som behöver besvaras
#Metoo-rörelsen är en helt fantastisk revolution. Jag älskar att det händer, att det händer nu och att jag får vara med. Jag har varit feminist så länge – och hösten 2017 kände jag verkligen att något hände. På riktigt! För mig handlar inte metoo om någon uthängningskampanj (rätt få män som faktiskt har blivit uthängda), det handlar om systerskap, om att gå ihop och berätta och avslöja alla de grejer vi kvinnor faktiskt är med om. Jag fick frågan om jag ville vara med och dela med mig av någon händelse (jag har många att välja bland) och det ville jag förstås. Min berättelse är nu med i den här boken, och jag är mycket stolt över det. Det var starkt och berörande att läsa hela boken och de nittionio berättelser av nittionio andra kvinnor som också var med.

3. Björnstad av Fredrik Backman
Jag har läst så många deckare och spänningsromaner på sistone (av olika anledningar), kände att jag ville läsa något annat, en riktig roman. Tycker att den här var otroligt fin. Jo, han har några grepp som ibland blir på gränsen till uttjatade – ”Det betydde inte mycket för en stad/ett barn/henne/honom. Det betydde bara allt.” Men han fångar mig ändå, och det ordentligt. Man blir berörd, och man älskar karaktärerna, och man vill läsa vidare. Mycket bra bok. Han är skicklig den där Backman!

4. Vi mot er av Fredrik Backman
Jag var ju bara tvungen att läsa uppföljaren också. Den var nästan lika bra.

5. Patrioterna av Pascal Engman
Ville läsa denna svenska debut eftersom jag hört mycket om den. Den var helt okej, många bra karaktärer, och bra historia. Dock tycker jag att vissa spår tappades bort i historien. Men helt klart skrämmande, och aktuell.

6. Bakom stängda dörrar av B. A. Paris
Den här hade jag hört mycket om. En krypande psykologisk thriller. I början var jag lite konfunderad, den var väldigt konservativt skriven. Men, historien kryper sig på och det blir riktigt, riktigt spännande och läskigt. Svår att lägga ifrån sig, och det är ju ett gott betyg. Och då spelar det inte så stor roll att karaktärerna är lite fyrkantiga och svartvita.

7. Sex år av Harlan Coben
Har inte läst Cobegn tidigare, men länge velat testa. Stabil thriller, särskilt bra i början. Bra idé/ingång liksom. Inte lika bra upplösning. Men ändå underhållande.
PS. En liten rolig detalj – ser ni att titeln är felstavad på omslaget? Måste vara ett tidigt korrektur som skickats ut. Jag hoppas att böckerna i bokhandeln inte ser ut där!

8. Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde
Jag försöker varje år läsa några klassiker, tycker att det ger så otroligt mycket. De är ju klassiker av en anledning, och samtidigt är de annorlunda skrivna – eftersom de ofta är rätt gamla. Det ger så mycket inspiration. Denna läste jag också i research-syfte inför nästa bok. Mer säger jag inte.

9. Alex av Pierre Lemaitre
En omtalad thriller. Var nyfiken på denna. Kul att det är en fransk thriller. Väldigt annorlunda, och en del riktigt bra twister. Absolut läsvärd.

10. En äkta man av Dennis Lehane
Den här gillade jag mycket! Väldigt oväntad, och inte alls förutsägbar. Bitvis rätt märklig. Vindlande på många sätt, ovidkommande sidohistorier, en massa spår som inte leder någon vart. Men vad alla historier gör är att bygga upp karaktärerna – som man älskar! Och så skriver Lehan som en gud! Så oklyschigt, så äkta, så finurligt, underhållande. Jag är riktigt imponerad, och drömmer om att kunna skriva bara en tiondels så bra. Läs!

Läsa och träna med disciplin

Ja, kanske är det en provocerande rubrik till det här inlägget. Men jo, jag är supersträng med både min träning och med min läsning. Det beror förstås på att jag behöver det, någon som är sträng alltså. Det finns säkert en massa människor som utan problem kan träna enbart av lust, och som kan läsa enbart av lust.

Men inte jag.

Hur mycket jag än ÄLSKAR att både läsa och träna så är jag i grunden lat och bekväm av mig. Och bestämmer jag mig inte så är risken stor att det inte blir av. 

Därför bokar jag in. Just nu tränar jag med PT två dagar i veckan och försöker få till minst en träning till på egen hand. Det kommer bli färre gånger med PT, för eftersom jag har sagt upp mig kommer jag ha mindre pengar över – så jag räknar med att få träna mer på egen hand. Men minst två gånger i veckan måste jag träna, för att må bra. Helst tre. Och utöver det måste jag vara i gympahallen och träna mina gymnaster (inte för att det är så mycket träning för mig, längre, de har blivit så stora att de inte behöver så mycket pass, men ändå).

Likadant med läsningen. Jag har varje år som mål att läsa en bok i veckan. Bokar in tid så att läsningen faktiskt ska bli av. Hittills har jag jobbat för mycket för att få till det på vardagar (om jag inte lyssnar på ljudbok, vilket också händer), utan då får det blir på helgerna.

I år, när jag faktiskt dragit ner på mitt vanliga jobb, har jag fått ett rejält uppsving i lästa böcker – och det ger mig så otroligt mycket! Läser just nu Dennis Lehanes En äkta man, samt Thomas Erikssons Omgiven av psykopater. Det är bok nummer 10 och 11 i år. Och det är fortfarande bara januari. Bådar gott för årsstatistiken (ja, jag är en patetisk tävlingsmänniska)!

Vad läser jag då? Ja, allt. Just nu mycket psykologisk thriller, gärna utländska författare, för att få inspiration. Men också en del faktaböcker, romaner och klassiker. Vill ha en variation.

Jag vet att jag inte mår bra när jag inte tränar och när jag inte läser. Så jag ser det som en tjänst jag gör mig själv. För både själen och kroppen, psyket och fysiken.

Att läsa är ju dessutom en nödvändig del av skrivandet. Och för att orka skriva måste kroppen hålla. Alltså läser och tränar jag.

Teckenbesatt

Nä, det är inte kvantitet utan kvalitet som räknas. Ändå kickar tävlingsmänniskan inom mig igång när jag börjar skriva. Jag blir teckenbesatt! Jag skriver just nu två vardagar i veckan, samt förstås en del även på kvällar och helger. Jobbar tre dagar i veckan med annat. Har haft som mål att klara 10 000 tecken om dagen. Det har gått rätt trögt, men jag tror att det har berott på att jag precis har börjat. När man inte vet vad man ska skriva går det långsammare.

Men, så i fredags lossnade det. Jag ska inte säga att jag har hela historien klar för mig, men jag har en rätt tydlig bild, och plötsligt så skrev jag 10 000 tecken utan problem på en dag.

Totalt har jag nu skrivit nästan 40 000 tecken. Mina böcker brukar landa på en 400 000-450 000 tecken. Så det är en tiondel jag har klämt ur mig.

Kanske får inte ens dessa 40 000 tecken vara kvar sen när jag redigerar, det vet man aldrig i förväg, men det är ändå en bra början. Nu är jag igång!

Skriver, skriver, räknar tecken, skriver, skriver.

Är teckenbesatt och jag tror att det är bra för mig!

10 vanliga frågor som visar vilka myter det finns kring författare

Det finns så många myter kring det här med att skriva böcker. Här har jag samlat några vanliga frågor som jag brukar få. Som blottar föreställningen folk har om författarlivet. Och förstås mina svar.

10 vanliga frågor du får som författare – som visar vilka myter det finns kring skrivandet:

  1.  Tar idéerna aldrig slut?
    Nej, idéerna tar aldrig slut. Idéerna är den lilla, lilla delen i att skriva en bok. Idéerna är det lätta. Idéer skriver inga böcker. Jo, visst måste du ha någon idé, men det mesta av de säg 300-400 sidorna du skriver kommer inte från idéerna – utan från hårt jobb. Och hårt jobb och att faktiskt skriva en bok gör att du får idéer.
  2. Det går ju så bra för dig, du måste vara rik!
    Ja, det går bra för mig, nej, jag blir inte rik. Faktum är att jag är långt ifrån att kunna leva på mina böcker. Folk har oerhört svårt att förstå hur LITE pengar det ger att skriva en bok. Hur ofattbart FÅ författare som faktiskt tjänar några pengar som ens är i närheten av att kunna jämföras med en lön. Jag brukar säga till folk: Hur många böcker köper du själv per år? Och av vilka författare? Det är ett hundratal författare som ALLA köper. Sedan finns det cirka 12 000 andra utgivna böcker varje år, som säljer minst sagt blygsamt. Och det trots att de fått fina recensioner och kanske blivit sålda till utlandet. Räkna med att en författare tjänar cirka 25 kr på en inbunden bok, och 5 kr på en pocket. En normal inbunden bok säljer cirka 2000 ex. Och en pocket kanske 10 000 ex. Det blir 100 000 kr. Före skatt och sociala avgifter. 50 000 kr efter skatt. Det tar minst ett år att skriva en bok, ofta längre om man räknar in hela processen, redigeringen. Nej, du blir inte rik av att skriva böcker.
  3. Vad gör du när du inte har inspiration?
    Jag jobbar inte efter inspiration. Jag skriver ändå. Skulle jag vänta på inspiration skulle boken aldrig bli skriven. Få författare skriver på inspiration. Att skriva är ett jobb. Och det måste göras även de dagar det inte är roligt. Precis som träning eller vilket jobb som helst, kan det kännas tungt innan man kommer igång. Det finns absolut ingen tid att vänta på inspiration.
  4. Vågar du berätta vad den handlar om? Eller är du rädd att någon ska sno idén?
    Nej, samma som första punkten. Idén är en så otroligt liten del av bokskrivandet. Jag är inte ett dugg rädd för att berätta vad boken handlar om, eller att någon ska sno ”idén”. Jag VET att det för det första inte är idén som gör boken. Idén räcker till några sidor, sedan ska boken fyllas med så mycket mer. Det är utförandet som är grejen. Idén är heller inte helt utarbetad när jag börjar. I stora drag, ja, men mycket av idéskapandet sker medan jag skriver.
  5. Vad händer om din förläggare vill att du ska göra om något i boken?
    För det första så är det alltid författaren som bestämmer över sitt manus. Förläggaren är ett bra bollplank. Tillsammans diskuterar vi manuset. Vrider och vänder vi på det. Om det är något som förläggaren tycker är märkligt eller känns fel vore det ju korkat att inte lyssna på det. Samma sak med redaktören. Jag som författare kan sedan avgöra vad jag vill ta till mig, eller strunta i (så länge boken är antagen, vill säga). Kan vara bra att förtydliga här att när en bok antas så börjar nästa stora process – boken gås igenom, bearbetas och förfinas.
  6. Har den kommit ut?
    Det är lustigt, för så fort man säger att man börjat skriva på en bok så frågade folk, typ redan efter en vecka; ”har den kommit ut än?” People, det tar JÄTTELÅNG tid att få ut en bok. Först tar det väldigt lång tid att skriva den. Särskilt för mig (och då skriver jag ändå ovanligt fort) som jobbat heltid med annat hela tiden, och bara har semestrar och långhelger på mig att skriva. Sedan tar det JÄTTELÅNG tid från att den blivit antagen av förlaget. Både för att det är lång kö för böcker på ett förlag att komma ut (en massa böcker väntar på utgivning), men också för att jag som författare måste jobba om den tillsammans med först förläggare och sen redaktör. Men också för att det tar lång tid för förlaget att förbereda en utgivning, boken ska säljas in, både internt och externt (bokhandlar till exempel), marknadsföringsplan ska sättas, den ska in i kataloger och så vidare. Räkna med att det tar minst 1,5 till 2 år från att man börjar skriva tills boken är ute. Ofta längre tid än så.
  7. Vilket förlag valde du?
    Den krassa verkligheten är att det är förlag som väljer författare och inte tvärtom. Jo, det kan vara så att förlagen slåss om en författare, men det är inte ofta. Särskilt inte om en ny, helt okänd, debutant. Men det händer – absolut! Men. som vanlig dödlig bör man räkna med att de flesta förlag tackar nej. Mitt förlag får ungefär 2000 manus inskickade till sig varje år. Av dessa väljer de att tacka ja till mellan 3 och 4. Så, när jag blev en av de där 3-4 det året så kan jag inte påstå att jag VALDE förlag. Förlaget valde mig, och jag var djupt tacksam. Självklart har man lite större frihet efter några böcker, om det har gått bra, och då kan det nog vara så att man kan välja. Men, rent krasst kan man ändå konstatera att det inte är författarnas marknad, utan förlagens. De är ordentligt uppvaktade av wanna be-författare, och de allra, allra flesta får nej. Och får de ja, är de glada.
  8. Vill du inte att det blir film också?
    Jo, det är klart att jag vill att det ska bli film! Eller tv-serie. Eller teater. Jo, självklart! Men om det är svårt att få ett förlag att ge ut din bok, så är det ännu svårare att få ett produktionsbolag att göra en film av ditt manus! Så klart vore det så otroligt häftigt! Men, har du skrivit ett bokmanus ska du inte räkna med att det blir film. Det är ytterst, ytterst få böcker som blir film.
  9. Du är ju såld till utlandet, vilket land går bäst?
    Ja, jag är såld till utlandet. Men det är svårt att svara på vilket land som går bäst. Jag vet inte. En annan aspekt är att det kan ta lång tid för det utländska förlaget att ge ut ens bok. Tyskland och ett stort tyskt förlag köpte rättigheterna till min första thriller redan hösten 2015. Men det är först nu till sommaren den kommer ut i Tyskland. Alltså, sommaren 2018. Och det går inte att säga hur det går, förrän efter rätt lång tid. Den ska ju komma på pocket i Frankrike snart också, efter det kanske jag kan säga något om hur det går.
  10. Om du märker att böckerna inte fungerar, skruvar du då nu när du skriver din tredje?
    Det kanske finns författare som kan skriva ”vad folk vill ha”, men jag tror att de är få. Det är ett sånt otroligt jobb att skriva en bok. Det går knappt att ”ändra genre efter vad som är populärt just nu”. Om det fanns en formel för bästsäljare skulle så många fler författare skriva sådana. Men det finns inte. Och det går inte på förhand att säga vilka böcker som kommer att fungera. Självklart gör jag alltid mitt bästa. Skriver det bästa jag kan. Men jag försöker inte ändra på genren, utan jag skriver det jag vill skriva, på det sätt jag vill skriva – något annat tror jag är svårt. Man måste själv tro på det man gör. Gilla det man gör. Ha en stark drivkraft, passion för det man skriver. Den dagen man börjar skriva en bästsäljare, för att försöka locka en storpublik, tror jag man kommer gå vilse. Det kommer inte bli äkta! Och det finns heller inga enkla recept för bästsäljare. Vem trodde att En man som heter Ove skulle slå så stort, inte bara i Sverige, utan i hela världen? Hundraåringen? 50 shades of Grey? Harry Potter? Elena Ferrante. Nej, det var inga självklara bästsäljare. De följde ingen färdig mall. Det var passionerade författare som skrev sin grej – och så råkade det falla publiken i smaken. Om någon påstår att de vet hur man skriver en bästsäljare – tro hen inte! Ingen vet.