Digital passion!

Under våren och en del in i sommaren också har jag ägnat en del av min tid åt en annan författares bok. Jag har nämligen varit redaktör för Frida Boisens nya bok Digital Passion!

Ett mycket roligt uppdrag om ett ämne som intresserar mig. Sociala medier och hur de påverkar vårt samhälle och våra liv. Även om det finns många baksidor av sociala medier så innebär det väldigt mycket gott också. En demokratisering av kommunikationen. Alla kan enkelt publicera sig i sociala medier, nå ut, bli läst, påverka, kommentera. En demokratirevolution! Digitaliseringen, robotiseringen och AI kommer att påverka oss otroligt mycket framöver, och gör det även i dag. Och använt på rätt sätt kommer det här förbättra våra liv.

Frida har skrivit en initierad och positiv bok som både handlar om sociala medier, hur vi kan använda det, men också på hur vi kan välja att förhålla oss till den här utvecklingen som är här för att stanna.

Det har varit väldigt roligt att jobba med den här boken. Den kommer ut i bokhandeln om några veckor. Stort grattis Frida! Och tack förläggare Carina Nunstedt och redaktionschef Johanna RydergrenHarper Collins förlag för förtroendet!

Här sitter jag, Frida och redaktionschef Johanna på Harper Collins förlag!

Skrivit klart!

Ja, mitt under semestern skrev jag klart mitt nya manus. På landet, mitt i den absolut värsta hettan. Min tredje bok börjar ta form. Känslan är fantastisk och jag tillät mig att glädjas och fira en stund. Jag skickade det snabbt till tre testläsare, däribland min förläggare. Innan jag hann ångra mig. För jag var ju förstås smärtsamt medveten om att det INTE är färdigt på något sätt. Men det är en färdig historia. Och en viktig milstolpe är nådd.

Ett första steg när man skriver en bok ÄR ju att faktiskt skriva den. Skriva klart hela historien. Och det har jag nu gjort. Nu börjar nästa fas. Jobba med texten, gå över den kritiskt, både texten och historien. Håller det? Är det spännande? Var finns svagheterna? Hur kan det bli bättre?

Men nu vilar jag från texten. Inväntar feedback (har faktiskt redan hunnit få från mina två testläsare som läst hela, och en första rapport från min förläggare, som hunnit läsa halva – positivt!). Om några veckor ska jag ta tag i den igen, vara helt skoningslös, stryka och slänga, och skriva om allt som inte håller.

Kunde inte låta bli att fundera på bok nummer 4, har redan börjat föra anteckningar. Längtar tills jag kan börja skriva på den!

Positiva refuseringar

Den rubriken låter kanske som en motsägelse. Positiva refuseringar. Men jo, sådana finns också.

När man skickar in sitt manus till förlag kan man få 3 svar.

  1. En standardrefusering som artigt men bestämt säger tack, men nej tack.
  2. En positiv refusering, det kan vara ett kortare mer personligt svar, där förlaget ändå säger att de gillar ditt sätt att skriva och önskar dig lycka till, men det kan också vara ett mer utförligt svar med ett lektörsutlåtande.
  3. Ett ja, vi vill anta dig.

    Av dessa är nummer 1 absolut vanligast. Och det beror inte på att så många manus är dåliga. Enbart. (För jo, många manus är dåliga.) Men det beror framför allt på att möjligheten att anta och ge ut böcker är begränsad, även för ett förlag. Varje gång de tackar ja till ett manus, tackar de också ja till en författare, och ett författarskap. Även om det inte finns några löften om utgivning av fler böcker (om det inte är ett så kallat flerboksavtal). Ofta är en debutant en ren förlustaffär (kom ihåg att en debutant i snitt säljer cirka 800 ex av sin bok, vilket inte täcker omkostnaderna). Förlaget räknar med att det. Men hoppas att författarskapet ska löna sig på sikt. Det kostar nämligen, både i tid och pengar att ta sig an ett manus och en författare. Det är en stor investering och många personer kommer att jobba med manuset åt dig. Förläggaren, redaktören, säljarna, marknadsförarna, formgivaren, korrläsaren och så vidare. Och på detta tillkommer förstås tryckkostnad, marknadsföringskostnad, tid och energi att bearbeta både media och allmänhet, samt de kanske viktigaste: bokhandlarna – för att de ska köpa in boken.De flesta manus får därför standardsvaret, tack, men nej tack. Ett förlag som mitt (Norstedts) får ungefär 2000 manus om året. Av dessa blir ungefär 3-4 utgivna. Förlaget har ju förstås redan en massa redan utgivna författare som kommer med nya manus. Så av de inskickade 2000 manusen blir 3-4 ungefär förlagets debutanter. Vissa år fler, vissa år färre, ibland har förlagen inte en enda debutant.Men, det här inlägget ska framför allt handla om de som får svar nummer 2. En positiv refusering. De kan förstås se väldigt olika ut. Vissa får ett kortare svar, med några uppmuntrande ord, att förlaget gillar det de läst och gärna skulle vilja läsa om skribenten skriver mer. Medan andra får längre lektörssvar. Förlag jobbar ofta i manusgrupper, de brukar träffas en gång i veckan och gå igenom veckans skörd. De läser några sidor i varje manus, och lägger manusen i olika högar, från absolut nej till mycket intressanta. De som av flera anses vara väldigt intressanta kan sedan gå till en så kallad lektör. Det är antingen någon av de som jobbar på förlaget, eller en van och professionell läsare som anlitas av förlaget, som läser igenom hela och kommer med ett lektörsutlåtande. Det brukar vara ungefär 20 av de 2000 manus som kommer in som får ett längre lektörsutlåtande. Det kostar ju förstås att låta någon läsa igenom hela manuset och ge en ordentligt utlåtande. Så det är bara de som verkligen är intressanta som får det.

    När jag skickade in mitt manus första gången (2012) så fick jag några standardrefuseringar (bland annat från Norstedts), men jag fick även några mer utförliga lektörsutlåtanden, eller positiva refuseringar, från flera förlag. Det var ambitiösa genomgångar av mitt manus, där lektören lyfte fram styrkor och svagheter med mitt manus. Hen (man får sällan veta vem som har läst) gav i vissa fall förslag på förbättringar och ändringar i manuset. Och även om de i dagsläget tackade nej, så var de alla väldigt uppmuntrande. Kort sagt var budskapet att det här var ett manus de ändå trodde på. Det var inte riktigt färdigt, och höll inte hela vägen, men det fanns mycket bra att jobba på. Alla skrev att de gärna läste en uppdaterad version av manuset.

    Jag fick ja från ett förlag också, men eftersom så många stora förlag (bland annat Bonniers) hade gett mig så fina positiva refuseringar bestämde jag mig för att ge det en chans och jobba om det.

    Det var inte så att jag slaviskt följde vad de skrev, för det hade varit omöjligt. Lektörsutlåtandena var ju skrivna av olika personer, och alla tyckte inte samma sak. Men, deras kunniga synpunkter gjorde att jag såg på manuset utifrån. Såg dess svagheter och styrkor, och med hjälp av det så jobbade jag om manuset. Framför allt var det andra halvan som behövdes förbättras och ändras. Så det gjorde jag. Jag jobbade om mitt manus under nästan ett år (men förstås, jag jobbade ju heltid med annat, så det var ju bara på semestrarna som jag skrev) och skickade in det igen hösten 2013.

    När jag fick lektörsutlåtanden från förlagen så såg jag dem inte som kritik. Tvärtom var jag oerhört stolt och tacksam. Det var ju proffshjälp från dem som vet absolut bäst om hur manus som funkar ska se ut! Och jag tog emot det på det sättet. Jag var tacksam över att de lagt ner så mycket tid på att ge mig feedback. Att de läst med sån noggrannhet och intresse, trots att det kanske inte skulle bli någon bok, varken på deras förlag eller något annat. För krasst, den tiden hade de kunnat lägga på sina egna författare, på böcker de vet ska bli utgivna. Och det är så jag tycker att man ska se på det. Som välkommen hjälp! Det visar också på vilken passion de har för litteratur. Något som också visar det är att flera av förläggarna på de andra förlagen hörde av sig till mig sen för att fråga hur det hade gått med mitt manus. Och när de fick höra att jag fått ett förlag blev de glada, för min och bokens skull. En förläggare skrev att han var så glad att ett annat förlag tagit sig an det, för han ville verkligen att den skulle bli bok.

    Jag såg dem också lite som ett test. Det ville se om jag kunde ta till mig kritik. Om jag var beredd att lägga ner den tid och kraft som krävs för att skriva ett utgivningsklart manus. Att jobba med författare som tycker att deras manus är helt perfekta som de är kanske inte är så lockande. För alla manus behöver fler ögon, behöver bearbetas. Allt kan slipas och förbättras. Och om det ska bli bra så behöver man göra det många gånger. Vilket behövs i den hårda konkurrens som finns i dag (med nästan 20 000 utgivna böcker om året i Sverige)!

    När jag skickade in det omarbetade manuset ett år senare (hösten 2013) så tror jag att förlagen inte bara såg och läste ett bättre manus, utan också såg en ambitiös person som verkligen ville bli författare. Julen 2013 blev jag antagen av Norstedts. Och då började nästa bearbetning, som tog ett drygt år till. Men det är en annan historia (eller bloggpost) 😉

Hur man lyckas som medelmåtta!

Jag var ett väldigt duktigt barn. Lillgammal och begåvad. Lärde mig läsa tidigt. Var superduktig på att skriva och teckna och måla. Jag spelade piano och så var jag elitgymnast.

Jag fick förstås mycket uppmärksamhet för det jag gjorde. För mina prestationer.

Redan när jag var 11 kom dock första bakslaget. En dag när jag kom till en gymnastikuppvisning så var elitskylten på omklädningsrummet borta. Istället stod det motionärer på vår dörr. Min grupp var inte längre Sundsvalls elittrupp, en bättre och yngre grupp hade blivit det.

När jag började i gymnasiet kom jag in på Södra Latin, en väldigt populär och estetisk skola. Där var alla duktiga på att antingen sjunga, spela, spela teater eller teckna och måla. Plötsligt var jag inte alls någon stjärna.

Och så där fortsatte det. När jag var 20+ och gick på universitetet hamnade jag i en djup depression. Jag hade problem med min pojkvän, med mina studier och med mitt liv i största allmänhet. Mina föräldrar såg till att jag kom till en läkare. Jag fick både mediciner och en terapeut. Tre år gick jag till den där terapeuten. Och där i terapin insåg jag att jag inte var någon speciell. Utan bara en medelmåtta. Som vem som helst.

Där och då var det fruktansvärt att komma till den insikten, men med tiden blev det en befrielse. Jag var ingen talang, hade ingen särskild begåvning. Var inget geni. Utan normalbegåvad och halvbra på en del saker, men inte superfantastisk på något.

Varför var det då en befrielse? Jo, jag var inte längre bunden vid det som jag trodde var mina talanger. Och jag insåg att jag, om jag ville komma någon vart, inte kunde lita på talang. Det enda som fungerade var hårt arbete.

Så, jag började jobba hårt. Jag ville bli journalist och författare. Författare vågade jag inte ens tänka på, så jag satsade på journalist. Det tog en del år (för jag kom inte in på journalisthögskolan första gången). Istället läste jag alla möjliga ämnen under fem år på universitetet (statsvetenskap, konstvetenskap, litteraturvetenskap, filosofi, idéhistoria, juridik, svenska) och först därefter, när jag redan hade en examen (i litteraturvetenskap) så kom jag in på journalistutbildningen. Jag var 28 år när jag var klar.

Jag lyckades rätt bra som journalist, men var aldrig bäst. Men jag jobbade extremt hårt. Och med tiden blev jag redaktör, redaktionschef, andreredaktör och sedan chefredaktör.

Författare vågade jag inte ens tänka tanken på förrän jag läste ett citat:

”Att skriva en bok handlar om 10 procents talang och 90 procents hårt arbete.” 

Det fick mig att inse att jag kanske skulle klara att uppfylla min barndomsdröm ändå, trots att jag inte var den där supertalangen. Hårt arbete hade jag blivit bra på, och 10 procents talang kanske jag ändå hade. Så jag började. Det tog 8 år av dubbelarbete, genom alla ledigheter, sex skrivarkurser innan jag sa upp mig för att börja skriva på heltid. Det var två månader sedan. Och min andra thriller har precis kommit ut på pocket.

Jag vet i dag att hårt arbete slår talang 9 av 10 gånger. Jag bestämde mig för att vara en av de där som genomförde arbetet. Som slutförde. Och bara där slog jag rätt många talanger. Ju mer man övar, desto bättre blir man. Det kommer alltid finnas naturbegåvningar, men om man vet att man inte tillhör en av dem, så kan man nå väldigt långt på att vara ihärdig, arbeta hårt och aldrig ge upp.

Det är som styrketräning (en annan av mina passioner), du blir starkare av motstånd, när mjölksyran sätter in, eller när du lyfter tills det inte längre går, men ändå försöker lite till, så växer musklerna. Och där är tricket, som med skrivandet, att inte strunta i träningen. Att alltid gå. Att fortsätta träna, fortsätta skriva. Oavsett dagsform.

Jag vill gärna uppmuntra andra medelmåttor att tro på sina drömmar – att tro att de går att förverkliga. Och jag kommer gärna och pratar om det. Man kan numera boka mig via Talarforum och även via Författarcentrum Öst.

Nomineringsfrukost för Crimetime Specsavers Award 2018!

22 maj var det dags att presentera de nominerade till Crimetime Specsavers Award 2018! (Något jag inte heller hann blogga om då – men gör det nu, också för att uppmana er alla att gå in och rösta på er favorit!)

Jag har ju haft den stora äran att hålla i hela priset detta år. Det betyder att jag ansvarar för att ta fram de nominerade, och sedan håller i juryarbetet för alla priserna. Förstås sitter jag i juryn också. Totalt är det fem priser, jag har skrivit om dem här om ni är nyfikna.

22 maj avslöjade vi vilka fem som nominerats till priset Årets deckardebutant och vilka fem som nominerats till Årets barnboksdeckarförfattare.

Jag har läst så otroligt många böcker den här våren, och förstås väldigt många debutanter. I stort sett alla som kommit ut, även om jag inte har läst klart alla. Så jag vet vilken otroligt hög nivå det är på årets debutanter, och det är verkligen inte vilka böcker/författare som helst som nominerats!

De nominerade till årets debutant är:

1. Niklas Natt och Dag för 1793

2. Bettina Bieberstein Lee för Korpsystrar

3. Stina Jackson för Silvervägen

4. Elisabeth Norebäck för Säg att du är min 

5. Pascal Engman för Patrioterna 

Barnboksdeckarna som är nominerade är följande:

1. Elias och Agnes Våhlund för Handbok för superhjältar

2. Martin Widmark och Helena Willis för LasseMaja

3. Camilla och Viveca Sten för Sjörök

4. Christina Waldén för Falaffelflickorna

5. Karin och Albin Alvtegen för Hinsides väktare

Nomineringsfrukosten hölls på Urban deli. Först bjöds det på frukost, sedan var det dags för mig att kliva på scen. Jag intervjuade marknadschefen för Specsavers om deras engagemang i läsning och i det här priset och sedan var det dags för mig att avslöja alla nominerade. Och så fick alla närvarande författare (nästan alla var där) komma upp på scen för att berätta lite kort om sina böcker och sitt skrivande.

En väldigt trevlig morgon! Här ser ni mig på scen med fyra av våra debutanter (Pascal var tvungen att rusa iväg på jobb) och på andra bilden står jag med Crimetimes projektledare Josefina Karlström, före detta Crimetime-veteranen Lina Rönning och Caroline Jonell, som också jobbar med Crimetime.

Nu håller jurygrupperna (två olika för dessa två priser) på att läsa alla nominerade, och sedan ska vi fatta vårt beslut. Publikens röst kommer också räknas – så glöm inte att rösta på dina favoriter. Det gör du här!

På scen med en minister

Som sagt hände det en hel del kul i maj. Jag blev bland annat inbjuden av tidningen Resumé och Unionen till en så kallad Talangfrukost, för ett hundratal inbjudna gäster, om förutsättningarna för egenföretagare i mediebranschen i dag.

På bilden ovan är jag precis innan vi gick på scen, tillsammans med Sofia Rasmussen och Mikael Damberg. 

Jag fick vara med i en paneldiskussion på scen, och representera den där som vågade säga upp mig från ett fast (och riktigt bra) jobb i mediebranschen för att satsa på att skriva böcker. Med på scen var näringsminister Mikael Damberg, Peter Hellberg, som är förste vice ordförande i Unionen och Sofia Rasmussen, omvärldsanalytiker, författare och föreläsare. Sofia höll också ett föredrag om om hur man går från jobbdröm till drömjobb – mycket intressant!

Det blev en kul diskussion på scen, och jag träffade flera intressanta och roliga människor. Här kan man läsa om eventet!

Efteråt pratade jag med Annika Billberg som också satsat på sin författarkarriär – stort lycka till!

Skulle man vara intresserad så finns paneldiskussionen (en halvtimme) här.

Fotograf till nästan alla bilder i detta inlägg: Rebecka Rynefelt

Författarintervju och skrivkramp

Jag blev intervjuad av bloggen Hanna Marie K, och intervjun blev publicerad på min födelsedag (9 maj)! Tack för grattis!

Det var en intressant intervju där jag fick berätta lite om mitt skrivande. Eller ja, rätt mycket. Bland annat pratade jag om skrivkramp, vilket är lite ironiskt – jag säger nämligen att jag inte tillåter mig att ha det. Men nu, de senaste veckorna har jag kanske inte haft direkt skrivkramp, men rätt tufft med skrivandet.

Kanske har det med att jag nu skriver på heltid som det har varit tufft. Jag känner ju att jag har så mycket mer tid att skriva, och får då lite ångest över att jag inte utnyttjar den där tiden. För ibland går det bara inte! Det kan gå en hel dag, och inget jag gör känns bra. Och det är lite knäckande.

Men, jag tvingar mig själv att fortsätta. Skriver på, även om det vissa dagar inte blir så mycket eller särskilt bra. Tänker som Doris i Hitta Nemo: ”Fortsätt simma”, fast då snarare: ”Fortsätt skriva, fortsätt skriva.” 

Förhoppningsvis lossnar det snart. Eller – det måste det ju göra. Jag har skrivit nästan 300 000 tecken, och är på upplösningen, men det är också där jag har kört fast. jag vet var jag ska, men jag vet inte exakt hur jag ska komma dit 😉

Om ni vill läsa intervjun så hittar ni den här!

Tack Hanna för att jag fick vara med!

Radiointervju

Det hände en hel del i maj. Men jag har bara inte hunnit blogga om det 😉 Men jag tänkte ändå tipsa om radiointervjun jag var med i. En hel timme blev jag intervjuad av Radio Botkyrka om mitt författarskap. Väldigt roligt! Det blev kanske mer ett samtal än en intervju, men det kändes väldigt avslappnat och ärligt.

Här kan man lyssna, om man är intresserad!

Ps. På bilden är jag och Mikael Vasara, som var programledare.

Releasefest för Ögonvittnet!

I förra veckan var jag på en otroligt trevlig releasefest. Jag brukar vara dålig på att gå på releaser, men den här är jag så glad för att jag inte missade. Det var för en person som jag tycker väldigt mycket om, både som författare och människa: Anna Bågstam Ryltenius.

Ögonvittnet är hennes första fysiska bok, men hon har tidigare skrivit en serie för Storytel original: Stockholm psycho – som var väldigt underhållande, en riktigt skruvad thriller. Jag tyckte mycket om den!

Ser verkligen fram emot att läsa hennes nya. Hade velat kasta mig över den, men har så många böcker att läsa i och med mina olika uppdrag att jobb tyvärr måste gå före. Men den som väntar på något gott och så vidare.

Anna bjöd på en fantastisk releasefest – tack snälla för den! Här kommer lite bilder från kvällen:

Anna och jag går skrivarkurs ihop den här terminen. För Sören Bondesson. Det är andra gången vi går tillsammans. Alla utom en av kursdeltagarna dök upp på Annas release. Här är Anna Grönlund, Jan Gösbäck, Anna Bågstam Ryltenius, jag, Sören själv och Anders Ström från kursen (vi är tre till, varav två var på plats, men som tyvärr inte hamnade på den här bilden). Lägg alla namn på minnet, för det dröjer nog inte länge förrän de alla debuterar!

Underbara Helena Dahlgren som också är författare och i övrigt mycket duktig på litteratur med Anna och Karin Drangel – som är aktuell med sin första thriller, De älskvärda (stort grattis och bra jobbat!), som hon delvis skrev när vi gick kurs för Sören tillsammans 2016.

Anna med Johan Ehn, som också är författare och skådis (han läste ur Annas bok under kvällen!).

Anna med sina förläggare, Emma Danielsson (på Storytel original) och Erika Degard (på Norstedts), som också råkar vara min förläggare 😉

Hur det går

Dags för en liten uppdatering om hur skrivandet går.

Jag har nu ”skrivit på heltid” i tre veckor. Det var alltså tre veckor sedan, ungefär, som jag slutade på mitt jobb. Jag har några andra frilansuppdrag, och skulle väl bedöma att jag numera skriver 60 procent av tiden, och jobbar 40 procent med de andra uppdragen. Det varierar ju förstås från dag till dag, vecka till vecka. Men det är betydligt lugnare än när jag hade ett heltidsjobb också.

Hur går det då? Jo, tack! Det går. Upp och ned. 

Jag har hunnit lite drygt hälften, ja, nästan tre fjärdedelar in i historien. I antal tecken ungefär 220 000 tecken. Jag borde kanske ha hunnit längre, rent teckenmässigt. Men har inte lyckats hålla mitt mål att skriva 10 000 tecken om dagen. Men, det beror på att jag har experimenterat med formen. Hur boken ska berättas. Och då skrivit om en hel del, samt stuvat om kapitlen.

Nu känns det som att jag åtminstone har en bra form för historien. Och det går framåt. Fortfarande är det långt ifrån säkert om alla delar jag nu skriver verkligen ska vara med. Vissa stycken kommer nog strykas. Är sådana som jag på något sätt måste skriva ur mig, för att förstå historien och karaktärerna. Men som senare kanske kan ligga under ytan, om ni förstår hur jag menar.

Jag kämpar på!