Om att jobba heltid vid sidan av författandet

Jag har ju ett heltidsjobb. Och inte vilket som helst heller. Det är ett rätt krävande heltidsjobb, som gör att jag ofta stannar sent på jobbet, i stort sett alltid jobbar en hel del på helger, och sena kvällar. Det är ett väldigt roligt och kreativt heltidsjobb, men det tar enormt mycket energi.

När jag är på mitt jobb tänker jag aldrig på mitt andra jobb – som författare. Tvärtom kan det ibland nästan bli kortslutning när mina kollegor pratar om mina böcker. Jag är liksom så inne i mitt jobb, att jag inte ens tänker på det där andra. Nu de senaste dagarna är det flera på mitt jobb som har köpt mina böcker billigare direkt av mig (vilket förstås är otroligt roligt och smickrande). Och det är först då jag börjar tänka på mina två konkurrerande roller. För konkurrerar gör de. Det är verkligen så att jag inte KAN skriva när jag jobbar så här mycket och intensivt. Och det jobb jag har går inte att göra halvhjärtat, utan jag måste gå in i det med hull och hår (det finns inget annat, det vet alla som känner mig).

Inte nog med att jag inte hinner skriva, att vara författare handlar om så mycket mer än att skriva. Det handlar om att marknadsföra sin bok, live och i sociala medier, gå på författarkollegors releasefester (som jag i stort sett alltid missar – tre bara denna senaste vecka – förlåt!), svara läsare som hör av sig, blogga, hålla kontakt med förlaget (min förläggare mejlade för nästan två veckor sedan och jag svarade i går…) sköta författarsidan på Facebook och så vidare … Dessutom har jag ju ambitionen att göra andra författarrelaterade uppgifter, som att moderera på Crimetime och Bokmässan. I dag läste jag Moa Herngrens nya roman Tjockdrottningen (superbra!), för henne ska jag leda ett samtal med på Bokmässan om några veckor.

Men det som skaver mest är att jag inte hinner skriva. Denna sommar var den sämsta någonsin, mitt heltidsjobb åt upp det mesta av min ledighet, och jag hann bara vara ”ledig” i knappt två veckor – och på den tiden hann jag skriva 8 sidor (resten gick till Crimetime).

Samtidigt är det ju ett moment 22-läge. Jag hinner inte skriva och marknadsföra mina böcker, alltså är det långt ifrån att jag kan leva på mitt skrivande. Därför måste jag jobba, och när jag jobbar hinner jag inte skriva och marknadsföra mina böcker.

För att inte jobba ihjäl mig gör jag som jag alltid har gjort. Jag skriver inget under ”jobbterminerna”, inväntar semestrarna. Skulle jag skriva ”lite grann” under ”jobbterminerna” skulle jag ständigt vara besviken på mig själv. Och det blir inte heller hållbart.

Nu får jag vänta till höstlovet, då jag och min familj ska åka bort, för att få skriva nästa gång. Därefter hägrar jullovet, då jag också planerar att gå in i skrivarbubblan. Och sen får vi se.

Jag vet inte hur länge man klarar att leva ett sådant här schizofrent liv.

Crimetime Gotland 2017

Hemma igen efter en fantastiskt deckarfestival i alltid lika charmiga Visby. Kan inte säga att allt gick som planerat eftersom jag både missade planet dit (men istället fick jag äta middag på flygplatsen med Tove Alsterdal och det var ju inte tråkigt – vi kom sedan med ett plan som gick tre timmar senare) och glömde checka ut från hotellet … Här ska jag försöka sammanfatta lite av det som hände under Crimetime 2017!

ONSDAG

Ja, det som hände var ju att jag och Tove missade flyget, trots att vi satt i gaten … en bedrift, kan man tycka. Vi vände det ändå till något positivt, åt middag och drack vin/öl i väntan på nästa plan.

TORSDAG

Torsdagen började intensivt med att jag höll i en fem timmar lång skrivarskola med bland andra Anders de la Motte, Denise Rudberg, Katarina Wennstam, Anna Bågstam Ryltenius, min skrivlärare Sören Bondeson och Lars Rambe. Jag höll i skrivarskolan även förra året och det var lika kul i år. Sista programpunkten var liksom förra året ett samtal jag höll med några agenter och förläggare. Publiken (och jag) älskar att höra dem berätta hur det går till bakom kulisserna och vad de egentligen letar efter för manus bland de tjocka manushögarna de går igenom varje vecka. Karin Linge Nordh, förläggare på Forum berättade att de får in cirka 1000 manus om året, och av dem ger de ut en (1)!

Jag och Anders de la Motte, som var otroligt populär bland deltagarna!

Denna gång hade jag också en egen punkt på programmet då jag berättade om hur det känns att bli refuserad och vad som verkligen händer när man väl blir antagen.

Jag hann också ställa mig och signera lite nere på den tillfälliga bokhandeln (där supertrevliga Rolle har stenkoll på alla författare).

Här på bild med författaren Helen Lindholm!

Det är absolut roligt att leda samtal och prata på scen, men den största behållningen på Crimetime är att träffa läsare!! Jag tror inte att de förstår hur viktiga de är. Varje gång någon kommer fram till mig och säger att de har läst någon av mina böcker, eller vill köpa min bok, eller bara stannar till för att prata – jag har nästan svårt att hålla tårarna borta. Försöker förstås verka cool, men inombords är det så mycket känslor. Särskilt, särskilt denna gång – för jag har varit så nervös sedan min nya bok Och blomstren dö släpptes. Första gången, med Den åttonde dödssynden, var jag väl också det, men samtidigt hade jag inga förväntningar, och kände inte att andra (mer än de som känner mig) hade det heller. Men denna gång så hade jag ju lyckan att ha ett gäng läsare som faktiskt älskade första boken. Det låter kanske löjligt, men jag var så rädd att de skulle bli besvikna på andra! Och på Crimetime träffade jag flera som hunnit läsa nya, och jag är så lättad över att de verkar tycka om även denna. Ja, flera sa till och med att den nya är bättre!

Från scen, selfie med Caroline Eriksson, Dan Nilsson och stora deckarförfattaren Elly Griffiths.

Katarina Wennstam spexar på scen.

Wisby strand var fullt med folk!

Alla författare!

Efter skolan och signeringen var det storslagen invigning och efter det var jag så trött och hade så ont i fötterna (av mina nya skor) att jag inte orkade gå en meter. Blev då fantastiskt generöst inbjuden till en middag hemma hos agenten Lena J Stjernström (som var med på skrivarskolan både i år och förra året) och Peter Stjernström, tillsammans med ett gäng härliga både gamla och nya bekantskaper som Marianne Cedervall och hennes väninna Inga-May Forslund, Johan Ehn, Johannes Pinter, Mattias Leivinger, Anna Jansson och hennes trevliga man Erik och Tove Alsterdal. Det blev en helt magisk kväll där vi först stannade på Närsholmen, för bubbel och goda snittar. Det var på Närsholmen Andrei Tarkovskys berömda film Offret spelades in och det visade sig att Johan kunde allt om både filmen, regissören och platsen. Därefter åkte vi hem till Lena och Peters vackra och trevliga landställe – ett missionshus med högt i tak – och åt middag. Tack snälla för att jag fick följa med!

FREDAG

På fredagen var jag med som författare och pratade om det slutna rummet med Mariette Lindstein och Anna Roos inför fullsatt publik! Estrid Bengtsdotter som ledde samtalet var lite orolig innan över att lokalen var så stor 😉 Det hade hon inte behövs vara – för varje plats blev tagen.

Här träffade jag också min gamla chef och mentor, Amelia Adamo, som i år också var moderator.

Senare samma dag modererade jag ett superintressant samtal om psykologisk spänning med begåvade Caroline Eriksson, Sofie Sarenbrant och den norska författaren Torkil Damhaug. Också då var lokalen fullproppad!

Jag hade tänkt gå tillbaka till bokhandeln och se om jag kunde signera fler böcker. Men det började spöregna så jag fastnade i baren på hotellet. Och det blev en underbar eftermiddag, ja, en spontan författar-aw, med lite för mycket vin … Anna Jansson, Katrin Sandberg, Nisse Scherman, Mariette Lindstein, Anders de la Motte bland andra.

När det var dags för mingel i St Lars ruin var jag tvungen att enbart dricka vatten. Tyvärr var det lite för kallt och dragigt i ruinen så jag var inte kvar så länge. Men de flesta kom ju till Clarion-baren så festen fortsatte där.

LÖRDAG

Första programpunkten på morgonen var ett samtal som Varg Gyllander modererade, om dubbla roller – alltså hur det egentligen fungerar att ha ett jobb och skriva. Det var jag, Anders Gustafson (förläggare till vardags) och Johan Kant (som jobbar som rektor) och Jonas Moström (som ju är läkare, men mer lagom på halvtid). Varg har själv dubbla roller – jobbar på polisen på heltid och skriver böcker.

Det här var två väldigt trevliga författare som jag lärde känna, Johan Kant och Anders Gustafson (förlåt att jag blandade ihop era namn i början …).

Nästa punkt modererade jag, och det var ett intressant ämne – antihjältar och antihjältinnor och varför vi älskar komplexa karaktärer som skaver. Med mig på scen hade jag Emelie Schepp, Dan Nilsson och Anna Roos. Det blev ett väldigt spännande samtal, både allvar och skoj. Jag berättade till exempel om en reaktion från en vän jag fick efter att hen läst Den åttonde dödssynden; ”Kul att läsa att du har sådan självinsikt …”, apropå att läsare blandar ihop våra karaktärer med oss (ni som läst vet ju vilken oerhört osympatisk person Nora i Den åttonde dödssynden är så ja, jag vet inte riktigt hur jag ska ta den kommentaren …)

Och som sista punkt, och då var jag rätt trött, och hade precis kommit på att jag hade glömt checka ut från hotellet … var Rafflande miljöer och hela salen var full av folk som ville lyssna. Det gick bra, trots att jag inte var mitt skarpaste jag, mycket beroende på att jag hade så fantastiska författare på scen: Malin Persson Giolito – som alltid är otroligt underhållande och smart, Mats Strandberg och Sofie Sarenbrant. Det var väl kanske inte mitt mest stringenta samtal, men det blev både allvar och skratt även här. Och en del flams.

Sedan var det bara avslutningen och prisutdelningen kvar och jag hade ju den stora äran att sitta i juryn för Årets deckardebut-pris, så jag visste ju att det var Lina Bengtsdotter som skrivit fantastiska Annabelle som skulle vinna. Stort grattis också till Emelie Schepp som vann Läsarnas pris, för andra året i rad (och jag är inte förvånad, vilken förebild hon är i att se och uppskatta sina läsare – de som ju är förutsättningen för att över huvud taget få fortsätta skriva böcker) och Kristina Olsson som vann Årets barndeckar-pris (min dotter håller definitivt med!). Och förstås Kerstin Ekman som vann hederspriset (har ni inte läst Händelser vid vatten – gör det!) och Jo Nesbø som vann det internationella Nordic noir-priset.

Jag kom med planet hem och tänkte samma tanke som Mats Strandberg, som twittrade att om planet nu störtade skulle hälften av Sveriges deckarförfattare vara bort.

Stort tack Carina Nunstedt för att du har skapat och lett denna fantastiska deckarfestival – och tack för att jag får vara en del av den, både som författare och moderator.

Tack också alla andra fantastiska som är med och gör Crimetime till vad det är, Josefina Karlström, Lina Rönning, Hafida El-Abed, Helena Dahlgren, Josefine Sundström och många, många fler!

Ps. Så många frågade mig var jag har köpt mina klänningar: Daisy dapper på Katarina Bangata!

Om manus i byrålådan

Jag fick en intressant fråga om jag har några ofärdiga manus i byrålådan. Och ja, det har jag ju faktiskt. Ett färdigt. Och sedan flera påbörjade. Det mest intressanta med det är att det visar så tydligt hur otroligt lång väg det kan vara till att få en bok utgiven.

Men också hur viktigt det är att skriva (om man nu vill bli författare). Jag tänker att inget ord jag skrivit är förgäves.

Jag har ju hittills skrivit och gett ut 2 romaner och 1 debattbok. Sedan har jag varit med i 3 antologier (men det har också handlat om facktext, så mer journalistiska texter).

2002 var jag hemma med mitt första barn (född i december 2001) och började då skriva på en deckare.

2003/2004 var jag hemma med mitt andra barn och skrev då klart den här deckaren. Jag skickade in den till några förlag (inte så många, tror det var max 2-3 stycken), men blev refuserad, men fick några uppmuntrande ord på vägen.

2007 var jag hemma med mitt tredje barn, och då hade jag tänkt att bearbeta om den här deckaren, men hade då fått kontrakt på en debattbok som jag skrev på istället.

2008 var debattboken klar.

2009, i mars, kom debattboken Skriet från kärnfamiljen ut på Albert Bonnier förlag. Den sommaren plockade jag upp deckarmanuset igen, men kände att det var alldeles för daterat och för dåligt. Jag kände mig för oinspirerad av att jobba med det.

2010 började jag på allvar skriva på en ny roman, en psykologisk thriller.

2012 hade jag skrivit klart det manuset och skickade in till ungefär 6-7 förlag. Blev refuserad av alla, men fick rätt många fina lektörsutlåtanden med väldigt bra konstruktiv kritik.

2013 Det tog ett år (minns att jag enbart skriver på semestrar eftersom jag hela tiden har haft rätt krävande heltidsjobb) att bearbeta om manuset, med lektörernas synpunkter i bakhuvudet. På hösten skickade jag in manuset igen, och blev antagen av Norstedts.

2015 kom min första psykologiska thriller, Den åttonde dödssynden, ut på Norstedts.

2017 kom min andra spänningsroman, Och blomstren dö, ut på Norstedts. Och jag började skriva på tredje boken …

Jag räknar med att det tar minst ett år för mig att skriva tredje boken, och därefter ska jag jobba med förläggare och redaktör. Gissningsvis/förhoppningsvis kommer den ut 2019. Och i så fall blir det 2 romaner på 17 år!!!

Tålamod är bra att ha när man vill bli författare. Och den dagen jag kan leva på mina böcker så kommer det förhoppningsvis gå lite snabbare 😉

Ps. De andra utkasten jag har i skrivbordslådan är lite olika manus. Inga färdiga. Men det är några barnboks- och ungdomsmanus, samt några galna idéer som jag har påbörjat. Bland annat en dystopi, möjligen skulle det kunna bli en YA-bok någon gång i framtiden.

 

 

Om att ha författarvänner

Att skriva är ju ett rätt ensamt jobb, eller hobby, eller vad man nu ska kalla det. Jag har inget emot det. Tvärtom. Jag blir mer och mer introvert, ju mer jag skriver, ju mer författare jag blir. Ibland blir jag nästan mörkrädd när jag inser att jag inte har någon som helst lust att träffa någon, prata med någon, bara längtar efter att få sitta i min fåtölj och skriva eller läsa …

Nu har jag ju ett väldigt socialt jobb, samt en stor familj. Så ensam är jag ju inte. Men jag har verkligen inga problem med att vara för mig själv.

Så skönt då att få känna sig normal, eller i alla fall inte fullständigt abnorm, när jag träffar mina författarvänner och de säger att de känner igen sig. Vi har det alla gemensamt – vi längtar hela tiden efter egen skrivtid.

Jag har ett gäng vänner som också är författare. Eller rätt många. Men vi är några stycken som träffas regelbundet och äter middag. Författarna kring det runda bordet kallar vi oss själva. Vi är åtta stycken och även om det går flera månader mellan det vi ses är det alltid lika roligt. Tillsammans kan vi älta allt kring författarlivet, berätta om våra svårigheter, glädjas åt våra framgångar, avslöja våra hemligaste drömmar. Det är fantastiskt kul att få följa de här författarna och deras skrivarliv. Även om jag allra helst sitter hemma i min skrivarfåtölj så behöver jag då och då komma ut och få träffa dem här, spegla mig i dem och tja, helt enkelt få känna mig lite normal.

På bilden ser ni nästan hela Författarna kring det runda bordet, från middagen nu i veckan på restaurangen Halv grek plus turk: Frida Andersson Johansson, Camilla Davidsson, Anna Lönnqvist, Eva Rydinger, Eva Swedenmark, Annika Estassy Lovén och jag. Saknas gör Kristin Emilsson.

Releasefest för Erikas bok

I vår har jag missat alla releasefester. Känns så tråkigt. Så när det var dags för Erika Scott att fira sin Vi ses i Disneyland tidigare i veckan bestämde jag mig för att gå förbi, trots att jag egentligen inte hann. Jag var inte där länge. Men jag är så glad att jag gick!

Så kul att fira Erika och hennes fina bok – ja, jag har läst den nu och den är väldigt fin. Bra språk, driven, modig, osentimental men ändå berörande. Och jag hade ju fått ett väldigt fint tack i boken, varför kan ni läsa om här.

Sedan var det ju kul att träffa alla andra (typ 100) som var på plats. Många gamla vänner och kollegor var där. Superkul!

Här är tre gamla kollegor och vänner: Ann Fredlund, Anna Laestadius Larsson och Terri Herrera Eriksson. Och så får jag passa på att säga grattis till Anna, för det var bara några dagar sedan hon hade release för sin nya bokm Hilma: en roman om gåtan Hilma af Klint. Grattis!

Här hittade jag annat gäng gamla kollegor och bekanta. Mia Källberg, Lena Tallberg, Caroline Geijer, Jonna Olsson och Mikael Zackrisson.

Tack Erika för väldigt trevlig releasefest!

Mer mani än geni

Ett ämne jag har varit inne på tidigare är hur jag alltid har vägrat se på mig själv som en talang. Eller ett geni. Eller någon som ”bara har det”.

Så är det nämligen inte.

Att jag lyckats skriva en bok handlar till 90% om hårt arbete. Visst, jag kan skriva. Jag är journalist. Men jag har mött så många skrivande människor som är tusen gånger bättre än jag på att skriva. Det är inte det som är grejen. Det är att GÖRA. Och det är där min styrka ligger. Att GÖRA. Att fortsätta, år ut och år in. Varje ledig stund, varje semesterdag. Varje söndag. Jag fortsätter skriva, även om jag är trött, inte har någon inspiration, allt blir skit, jag inte hittar orden.

Många jag möter tror att jag måste ha något speciellt. Att de aldrig skulle klara det, för att de inte kan skriva, inte har tillräckligt bra fantasi, inte skulle kunna komma på en historia och så vidare. Men jag tror att de har fel. De flesta har säkert allt det där. Det de saknar är den riktiga drivkraften, galenskapen som krävs för att faktiskt skriva och slutföra en bok.

För länge sedan läste jag att bara 10% av ett författarskap är talang, och 90% är hårt arbete. Det kändes så trösterikt att läsa det. Jag har alltid drömt om att skriva, bli författare. Men jag har alltid vetat att jag inte är någon naturbegåvning. Ingen som bara har det, som bara låter det flöda ur fingrarna. Men om det framför allt handlar om hårt arbete, så insåg jag att jag hade en chans. För är det något jag är riktigt, riktigt bra på så är det hårt arbete. Där knäcker jag de flesta.

Så det var så jag gjorde. Slet. Jag har lagt ner extremt mycket tid. Jag har offrat en massa (vila, sömn, slötid, fester, tv, vänner, semestrar, soliga dagar, tid med min familj … ja, så är det).

Det krävs ju ett visst mått av galenskap. Och ja, jag är övertygad om att jag förmodligen inte är riktigt klok. Rent av galen.

Som sagt, mer mani än geni. Det är jag det.

Hårt arbete …

I morse klockan 5.00 ringde klockan. Jag gick upp för att hinna göra de absolut sista ändringarna i mitt manus till Och blomstren dö (hade kroknat vid datorn runt 23.30 kvällen innan). Vid 7.00 skickade jag in det – och nu finns ingen återvändo. Boken är på väg till tryckeriet. Sedan var det bara att åka till jobbet för en fullmatad jobbdag. Efter 2 timmars träning med mina gymnaster och en sen middag var det sedan dags att plocka fram datorn igen. Hela schemat för skrivarskolan på Crimetime i år skulle in, så det blev ett antal timmars jobb framför datorn – i kväll igen.

Tyvärr gjorde det (och gymnastikträningen – vi tävlar på fredag, så kunde inte hoppa över) att jag missade min vän Sofie Sarenbrants releasefest för hennes åttonde thriller, Bakom din rygg. Så synd. För är det någon författarvän jag verkligen beundrar och uppskattar så är det Sofie. Var med på förra i alla fall (här är bilder från den).

Sofie och jag lärde känna varandra redan 2001 på Expressen och har hållit kontakten sedan dess. Vi har både jobbat ihop och stöttat varandra i våra författardrömmar. Hon förverkligade dock sin långt före mig. Hon har haft fantastiska framgångar, men så är hon otroligt driven och duktig också. Är det någon jag unnar alla framgångar så är det hon!

Stort grattis Sofie till din nya bok och till alla dina succéer! Jag ser fram emot att läsa även denna!

Sofie är också en som jobbar jäkligt hårt – och det har verkligen lönat sig. Och det är det enda jag kan tänka på nu, att allt mitt slit en dag kommer att löna sig. Det MÅSTE löna sig. För just nu har jag inget liv förutom mitt rätt tuffa heltidsjobb, mitt skrivande och mina projekt som jag håller i utanför skrivandet (min tävlingstrupp i gymnastik, mina moderatorsuppdrag på Crimetime och Bokmässan bland annat).

Ibland känns det tröstlöst, som att jag bara jobbar. Och missar allt runt omkring, vänner, nöjen, familj … Ibland får jag ångest, tänker att ingen kommer att komma ihåg mig eftersom jag tackar nej till allt, aldrig hinner med något socialt. Men drömmen är så stark. Drivkraften är så stark. Jag måste tro att det kommer att löna sig. Och att det någon gång kommer att lätta.

Om att inspirera och bli inspirerad

En av mina bekanta, som jag har känt länge, kommer i vår med sin första roman. Som alla debutanter har hon skrivit sitt författarporträtt i Svensk Bokhandels tjocka katalog. (Det gjorde jag med, 2015 när Den åttonde dödssynden kom ut.) Hon har skrivit så otroligt fint – om sin resa med sin bok. Och om mig! Och hur jag inspirerade henne!

Det fantastiska med detta är att exakt samma kväll som jag inspirerade henne att skriva en bok, så inspirerade hon mig att börja träna – på riktigt! Skrev om detta på min facebook-sida, tänkte att jag kunde dela med mig av den historien här också:

Nu ska jag berätta en riktigt inspirerande historia! Eller snarare två! För cirka 2,5 år sedan var jag och Erika Scott på samma förlagsfest (Forum) och började prata (vi kände varandra sedan tidigare). Erika berättade om sin träning. Hon hade bestämt sig att komma i sitt livs form innan hon fyllde 50, och hade börjat blogga om det. Hon pratade så otroligt inspirerande om sin träning, hur hon tagit sin kropp och hälsa på allvar, och investerat i sig själv. Jag blev så inspirerad att jag bara några veckor senare köpte kort på Sats och bokade en PT. Ni som känner mig vet hur det gick – jag är starkare än någonsin och är inne på tredje året med tre stenhårda PT-pass i veckan med världens bästa PT! Samma kväll på den där festen hade tydligen jag berättat, minst lika inspirerande, om hur jag bara bestämt mig för att skriva en bok – kosta vad det kosta vill! Min första bok Den åttonde dödssynden. hade precis blivit antagen av Norstedts efter år av kämpande. Erika blev tydligen lika inspirerad av mig som jag av henne, att hon gick hem och skrev en bok hon också! Den blev också antagen av Norstedts! Om detta skriver hon så fint om i sitt debutantporträtt i senaste Svensk Bokhandel. Tack Erika för inspirationen! Och är så glad att vi båda kunde inspirera! Lycka till med din bok Vi ses i Disneyland – ser fram emot att läsa den och hänga med dig i montern på Bokmässan!

Här är Erikas fina text i Svensk Bokhandel:

Och så här ser hennes bok Vi ses i Disneyland ut:

Om ni är nyfikna, så såg det ut så här när jag skrev i Svensk Bokhandel 2015:

Det som är så fint med det här är hur vi inspirerade varandra! Men också, tycker jag, att vi faktiskt hyllar varandra för det. Jag har tidigare skrivit flera gånger om hur Erika fick mig att börja träna och även sagt det till henne. Tillsammans är vi starka! Ser så fram emot att läsa Erikas bok.

Den åttonde dödssynden på franska!

Jag har verkligen varit usel på att blogga på sista tiden. Kan bero på att mitt vanliga heltidsjobb tar enormt mycket tid. Samt att jag är inne i slutredigeringen av min andra thriller (Och blomstren dö kommer i juli).

Roligt då i alla fall att få komma in här och visa omslaget till Den åttonde dödssynden på franska! Den kommer ut i maj.

Jag tycker att omslaget är urhäftigt och snyggt! Vad tycker ni?