Fortsättning på ”att bli författare”

Jag skrev ju nyligen ett inlägg som resonerade kring vem som kan bli författare. Det är ett intressant ämne och det dök upp en sådan tråd i en av Facebook-grupperna för författare jag är med i.

Många där är bekymrade över antingen hur svårt det är att lyckas skriva ett helt manus, eller hur svårt det är att få kontrakt, eller hur svårt det är att nå ut och sälja. Och ja, alla de tre delarna är svåra.

I diskussionen dök jag på ett annat blogginlägg som jag tyckte var väldigt bra. Lite samma tankar som jag själv har. Men väldigt, väldigt välformulerat. Det är skribenten Eva Bergengren, som har skrivit, hon jobbar bland annat som lektör och redaktör, precis som jag. Hon skriver bland annat:

”Varför skulle det då vara ”misslyckat” och ”förgäves” att skriva utan att bli utgiven av ett stort förlag?” och: ”Vi berättar inte för att vi är författare utan för att vi är människor.” 

Läs hela här!

Dramaturgiska kurvor

Det roligaste med att leda en skrivarkurs – och lektörsläsa, är att man får fundera mycket på själva hantverket att skriva. Jag har ju läst ett stort antal skrivarböcker – som har gett olika mycket. Vissa ger mer inspiration, andra ger konkreta verktyg.

Jag kan inte påstå att jag använde alla verktyg jag i dag känner till när jag skrev mina två första thrillers. Vissa har jag använt, andra har mer kommit till på instinkt. Kanske för att jag har läst så pass mycket i mina dagar. Ibland har jag brottats med manuset, och så här i efterhand inser jag att det som skavde kanske faktiskt berodde på att jag INTE använde den kunskap och de verktyg jag har.

Jag tror att man kan göra både och. Skriva på känsla, OCH ta till sig och använda skrivarverktyg.

Senaste kursen jag höll pratade vi lite extra om dramaturgiska kurvor. Det kan vara bra att känna till teorierna bakom, men sedan kan man förhålla sig fritt till dem. Det är som alltid bra att ha en verktygslåda, och veta hur man använder verktygen, för att sedan välja under byggets gång vilka verktyg man själv tycker att man behöver. Jag tänkte därför dela med mig av det mest grundliga, elementära kring dramaturgiska kurvor.

Den klassiska dramaturgiska kurvan ser ut så här:

1. Anslag
Här väcks förväntningarna, huvudkonflikten anas, det är viktigt med framåtrörelse. Anslaget sätter igång historien.

2. Presentation
Huvudkaraktärerna presenteras, fakta och sammanhang. Det kan vara bra med en lite lugnare scen där karaktärerna interagerar med varandra för att etablera dem för läsaren. Självklart ska även ”presentationen” ha med historien att göra, men det är inte nödvändigt. Ofta kastas man som läsare in i en vardaglig situation, precis innan allt börjar hända – just för att lära känna karaktärerna och förstå bakgrunden.

3. Fördjupning
Huvudpersonen och antagonisten presenteras mer djupgående, här får vi se/känna på deras drivkrafter, svagheter, styrkor, och även konfliktens bakgrund.

4. Upptrappning
Tempot ökar, konflikterna trappas upp.

5. Klimax
Huvudkonflikten avgörs, det utlovade anslaget infrias, fördjupningen bekräftas. Upptrappningen når sitt slut.

6. Avrundningen
Läsaren får ta del av huvudpersonens känslor, vinst eller förlust, eventuella sidokonflikter reds ut. Lösa trådar knyts ihop.

I slutet bör även berättelsens premiss avslöjas, vad är liksom sens moralen, budskapet med historien? Kan vara till exempel: Brott lönar sig aldrig. Familjen/barnen är viktigast. Ärlighet varar längst.

Tre akter

Ett vanligt sätt att bygga en historia är i tre akter. Tänk då ungefär så här:

Akt 1:

Presentera situationen, se till att något eller någon sätter igång historien. Lär känna huvudpersonen och dess drivkrafter och hinder (hot).

Akt 2:

Fördjupa konflikten. Insatsen höjs, trycket ökar, flera vändningar på vägen, slits mellan hopp och förtvivlan.

Akt 3:

Konflikten trappas upp och får sin avslutning.

När jag skriver tänker jag alltid en handlingslinje. Från punkt A till punkt B. Punkt A är punkten/händelsen där allt sätts igång. Något får historien att börja. Sedan går en linje, med framåtrörelse, hela tiden, mot punkt B. Där Punkt B är slutet/upplösningen.

Då kan man dela in handlingslinjen i tre akter och se till att man uppfyller de här första sex stegen (se ovan) eller de tre akterna under handlingslinjen.

Självklart finns ett före och ett efter, en bakgrund – saker som händer i bakgrunden, men det kan sippra in i berättelsen. Och då har vi författarens karta här borta där vi vet vilka hemligheter, trauman, händelser som lett fram till där vi är nu. Och där har vi våra personkort, som gör att vi lär känna våra karaktärer, vet vad som driver dem, vilka hot/hinder de står inför, svagheter, styrkor. Och hur de ska utvecklas under resans gång.

Valen

Man brukar också rita upp den dramaturgiska kurvan som en val. Historien börjar högst upp på stjärtfenan. Högt upp betyder tempo – vi kastas rakt in i första scenen, anslaget, som skapar förväntningar hos läsaren. Här är det viktigt att vi visar vilken sorts bok läsaren kan förvänta sig. Därefter går tempot ner, följ linjen från stjärtfenan neråt. Tempot blir lugnare, vi får lära känna karaktärerna, får bakgrunden, förstår premissen. Sedan ökar tempot upp över valens rygg. En brant kurva uppåt, och den når sitt klimax vid blåshålet där valen sprutar ut vattnet. Och sedan rundas historien av och avslutas.

Lycka till!

Kan vem som helst bli författare?

Jag har funderat på den här frågan en hel del. Kan vem som helst bli författare?

Jag håller ju en skrivarkurs nu, och de som går för mig är mycket duktiga, och de utvecklas snabbt. Så på ett sätt tror jag verkligen att man kan lära sig att skriva. Man kan bli bättre på hantverket – med mycket övning.

Men därifrån då? Det är ju en sak att vara bra på att skriva, och faktiskt kunna och orka få ur sig en hel historia – till att vara författare? Nja, jag börjar tvivla. Jag tror verkligen inte att vem som helst kan bli författare.

I går åt jag lunch med en författarkollega. En betydligt mer erfaren sådan. En som gett ut tvåsiffrigt antal böcker, och som sedan länge lever på att skriva (en av de få i Sverige som faktiskt kan det). Hon sa något klokt. Eller ja, hon sa många kloka saker. (Jag kommer inte skriva ut hennes namn, för jag har inte frågat om jag får dela med mig av hennes klokskaper, och egentligen spelar det ju ingen roll vem som sa det, det är klokt ändå.)

Hon sa bland annat: Varför förväntas alla som skriver bli författare?

Vi pratade en del om det där. Varför förväntar sig åtminstone de flesta som skriver att de en dag ska ge ut en bok? Varför förväntas de flesta som skriver att en dag få en bok utgiven? Varför förväntar sig många som skriver, och personens omgivning, att den som skriver en dag ska kunna hoppa av sitt jobb och skriva på heltid? Hon frågade retoriskt: ”Det är väl ingen som frågar någon som spelar mycket golf på fritiden, och som har ett bra handikapp, när den ska hoppa av jobbet för att satsa heltid på golfen?”

Och det är ju sant! Om någon på jobbet spelar golf varje helg, och åker på golfresor och ägnar varje semester till att golfa – inte förutsätter man att den personen ska hoppa av jobbet och börja spela golf professionellt och kunna leva på det? Inte heller om en kollega berättar att hen tycker om att teckna och måla. Första frågan tillbaka då är inte: ”När ska du ställa ut på ett galleri?” ”När är ditt vernissage?” eller: ”När ska du hoppa av jobbet för att leva som konstnär?” Om någon på festen plockar fram gitarren och spelar några riktigt bra låtar, är det ingen som frågar: ”När kommer första skivan?” ”När ska du säga upp dig för att satsa på en musikkarriär?”

Alla förstår att även om man är duktig på golf, eller duktig på att spela gitarr eller måla akvareller så är det LÅNGT ifrån att man kan säga upp sig och försörja sig på sin hobby.

Varför är det just skrivandet som alltid ska leda till en utgiven bok? Ett riktigt författarskap? En helt ny karriär? Det ligger något i detta.

Jag säger inte att det är fel att drömma. Tvärtom! Jag har drömt som bara den! Men jag tror att det inom just skrivandet finns en rätt orealistisk dröm. Jag ser det ofta i flera olika skrivarforum på nätet. Folk som precis påbörjat sin första bok, som frågar efter bra förlag. Folk som tror att det går att tjäna pengar på att skriva böcker. Folk som är arga för att de blir refuserade, eller för att ingen köper deras böcker.

Jo, det går att försörja sig på att skriva böcker. För ett litet, litet fåtal människor går det. För ungefär lika många som kan försörja sig på att spela golf, måla tavlor eller som rockartist. Jag skulle gissa att det är ungefär lika många som vunnit på lotto. Det är alltså sjukt svårt att överleva som golfproffs, artist, konstnär – och författare.

Man kan skriva, man kan vara bra på att skriva. Man kan till och med lyckas skriva klart några böcker, man kan till och med ha tur att få dem utgivna av förlag. Men att regelbundet skriva böcker och få ut böckerna OCH försörja sig på sina historier är väldigt ovanligt. Det bör man komma ihåg.

Var detta deppigt skrivet? Förlåt. Det var inte meningen att döda några drömmar. INGET är omöjligt. Men jag tror att det är viktigt att man ser nyktert på den här branschen. Och är realist.

Det är heller inte fel att drömma, eller att ge ut en eller några böcker – man behöver inte ”lyckas” och bli en av de där som kan säga upp sig, och leva på sina böcker. Att skriva är djupt tillfredsställande och roligt. Att skriva kan vara en härlig hobby, det kan vara en extrainkomst, och en del av en verksamhet också. Det går ju att till exempel spela mycket golf och samtidigt tjäna lite extra pengar på att jobba som golflärare. Eller, man kan få några spelningar som musiker, och kanske ge gitarrlektioner på fritiden? Eller så kan man jobba som art director eller formgivare och också skapa eget, vara konstnär på deltid. Till och med ställa ut någon gång och sälja en del alster. Utan att vara konstnär på heltid. Ni fattar?

När författaren jag åt lunch med berättar för folk att hon är författare får hon oftast kommentaren: ”Åh, kul, har du fått något utgivet?”

Det är en märklig reaktion.

Jo, jag vet att vem som helst kan kalla sig författare. Det är ju ingen skyddad titel. Men, är det inte märkligt att presentera sig som författare om man inte ens fått något utgivet? Skulle man presentera sig som konstnär, musiker eller golfare om det bara var en hobby man höll på med vid sidan av sitt vanliga jobb? Jag tror få skulle göra det.

Jag kallar mig i dag journalist och författare (efter 2 romaner, 1 fackbok och 4 antologier). Och jag lägger ofta till att jag också är: redaktör, lektör, moderator och skrivlärare. För nej, jag kan ännu inte leva enbart på mitt skrivande. Men jag är tacksam över att jag kan få ägna så stor del av mitt liv till min passion – att skriva böcker! Och härligt att jag utöver det får jobba med text och litteratur och författare på andra sätt.

Självklart jobbar jag vidare med mina manus, och samtidigt drömmer jag vidare. En dag kanske jag tillhör den där lilla, lilla utvalda skaran som kan leva enbart på att vara ”författare”.

Skrivarlärare

Länge, länge närde jag en dröm om att få leda en skrivarkurs. Det bor en liten lärare inom mig, är ju gymnastikledare sedan typ 15 år tillbaka, samt har varit lärarvikarie, och chef (tänker att lärare är lite att leda folk, och det är ju det jag har gjort en stor del av mitt liv).

Att kombinera det här med att leda människor, coacha dem, samt lära ut det jag har lärt mig om att skriva, om spänning, dramaturgi, språk, handling, karaktärer och så vidare stod högst på min önskelista. Jag fick ju prova på att leda skrivarkurser redan på Crimetime, då jag höll i skrivarskolan där i två år. Mycket, mycket roligt. Men jag gillar ju att vara nära texten, och på Skrivarakademin (där jag själv gått många kurser) jobbar man ju med varandras texter och lär av varandra. Blev därför så glad när jag fick leda en kurs i att skriva spänning på just Skrivarakademin, Folkuniversitetet, denna termin.

Jag har en underbar grupp bestående av nio duktiga skrivande personer. De har kommit lite olika långt i sin skrivprocess och är alltifrån nybörjare till redan etablerade och utgivna författare. Otroligt stimulerande. Det jag gillar allra mest med sådana här kurser är att det inte är JAG som är experten och som ska lära de andra – utan vi lär av varandra. Självklart har jag en hel del verktyg i min låda, som jag delar med mig av, men jag fungerar mer som en ledare som leder diskussionen. Jag tror folk underskattar betydelsen av att noga läsa varandras texter, och ge och få feedback. Det är i alla fall så jag har lärt mig att skriva!

Som journalist är det ju så man jobbar hela tiden. Varje text gås igenom, och den redigeras och diskuteras. Man blir van vid att diskutera text och man lär sig snabbt att man inte ÄR sin text, och att den ALLTID kan bli bättre. Där har vi journalister ett försprång, tror jag. Och förmodligen är det en av anledningarna till varför så många journalister också blir författare.

Är ni sugna på att gå en skrivarkurs tycker jag inte ni ska tveka. Det är verkligen ett steg i att komma vidare i sitt skrivande. Inte bara att lära sig skriva, utan att faktiskt komma vidare med sitt manus. Jag fortsätter med största sannolikhet att vara lärare även i höst. Och i sommar, vecka 27, håller jag en intensivkurs. Anmäl dig gärna!

Opålitliga huvudkaraktärer

Opålitliga huvudpersoner är ett vanligt och otroligt effektivt grepp i många relationsthriller. Jag fullkomligt älskar när man inte kan lita på huvudkaraktären! Det förhöjer spänningen rejält.

När jag 2010 började skriva på min första psykologiska thriller, Den åttonde dödssynden, ville jag ha en huvudperson som man var kluven till, jag ville dels att man högst motvilligt skulle sympatisera med henne, dels att man hela tiden skulle tvivla på henne. Jag var förstås influerad av en av mina husgudar Karin Alvtegen.

Att ha en opålitlig karaktär där du hela tiden måste ha med i beräkningen att vi bara ser dennes perspektiv, och att det perspektivet inte alls är det rätta gör att du som läsare tvingas leta mellan raderna efter ledtrådar. Tvingas söka efter sprickor, där ljuset eller sanningen, kommer in. Det kräver en uppmärksam läsare.

Många har frågat mig varför jag inte skriver serier. Det är svårt att skriva serier om du vill använda en opålitlig karaktär. Har du en hjälte (eller antihjälte) som ska fortsätta i nästa bok så måste du någonstans lita på denna. Du vet att hen alltid kommer att landa med fötterna först – överleva. Hur ska det annars gå i nästa bok?

Här har jag gjort en lista på några bra relationsthriller där man inte kan lita på karaktärerna:

Gone girl av Gillian Flynn
Förstås en riktig klassiker i genren. Här har vi två huvudpersoner som berättar historien om vartannat – vem av dem kan vi lita på? Kan vi lita på någon av dem?

Kvinnan på tåget av Paula Hawkins
Skulle nästan också kunna kallas en klassiker i den här genren. Här följer vi tre kvinnors perspektiv. Huvudpersonen är alkoholiserad och ljuger för sig själv, vilket vi snart inser. Så vad har egentligen hänt?

Kvinnan i fönstret av A J Finn
En av det senaste årets bästa relationsthriller, i mitt tycke. Mycket bra skriven, med en massa Hitchcock-referenser. Huvudpersonen Anna Fox har allvarliga problem, och frågan är om vi kan lita på henne och på det som händer?

Viskaren av Karin Fossum
Fossum skriver otroligt bra. Det här är ett nervigt, men rätt lågmält porträtt av en förvirrad kvinna som återberättar vad som hänt för kommissarie Sejer. Vad i hennes berättelse är sant? Och vad är inte sant?

Störst av allt av Malin Persson Giolito
Malins mästerverk som välförtjänt hyllats av både läsare och kritiker. Här är vi inne i huvudpersonen Majas huvud, och hur mycket kan vi egentligen lita på henne?

En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson
En familj. Tre personer, tre perspektiv, tre sanningar. Hur väl känner vi egentligen varandra? I tur och ordning får pappa, dotter och mamma berätta. Det är först när vi hört alla tre som vi möjligen förstår hela sanningen.

Bara du av Ninni Schulman
Flicka möter pojke och kärlek uppstår. Vi får följa händelserna ur hans perspektiv och ur hennes. Men vems historia är egentligen sann? Vem kan vi lita på?

Hon som vakar av Caroline Eriksson
Huvudpersonen Elena är en författare i kris som likt Anna Fox i Kvinnan i fönstret isolerat sig hemma. Genom fönstret intresserar hon sig för sina nya grannar. Men kan vi lita på hennes iakttagelser?

Mycket läsvärda alla åtta! Har ni tips på fler relationsthriller med opålitliga huvudpersoner?

Mitt program Bokmässan 2018

Om knappt två veckor är det dags för Bokmässan och Crimetime Göteborg – ser så mycket fram emot det! Som ansvarig för Crimetime Specsavers Award (fem priser) har jag bråda dagar just nu. Också med att förbereda alla spännande samtal jag ska ha under helgen. Det har varit otroligt många böcker att läsa inför det här, och nu befinner jag mig på upploppet. Har ett fåtal (6-7) böcker kvar att läsa. Men jag klagar verkligen inte – tänk vilket drömjobb att få läsa på arbetstid!

För er som är intresserade – här är mina officiella programpunkter:

LÖRDAG:

10.00–10.45 Scen: F4 
Crimetime: Ön – den perfekta brottsplatsen? 
Varför väljer så många deckarförfattare att skriva om öar? Kan man rent av betrakta ö-deckaren som en variant av det klassiska ”låsta rummet”? Marianne Cedervalls nya roman Som daggen stilla kysst utspelar sig, liksom de tidigare, i Mullvalds församling på Gotland, Viveca Sten skriver om sitt älskade Sandhamn i deckaren I fel sällskap och Anna Ihrén gifter ihop ö-miljön från Smögen med stadsmiljön i Göteborg i nya kriminalromanen Nattvakten. Möt dem i ett samtal om varför de fascineras av sina respektive öar och varför det är så tacksamt att förlägga sina intriger till en sådan miljö.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén.

11.30–11.50 Scen: Häktet 
Crimetime: Med journalistens blick
Johan Ripås (Skuggmakten) och Carolina Neurath (Brännmärkta) är båda journalister som använder spänningsromanen för att berätta om mellanrummen, det som inte går att berätta om i journalistiken. Hör dem berätta om vilken nytta de har av sin yrkesbakgrund i skrivandet.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén.

12.00–12.20 Scen: Livsstilsscenen
Stora träningsboken för gravida
När du tränar dig igenom graviditeten lägger du en god grund för förlossningen och den första tiden som mamma. Lovisa ”Lofsan” Sandström lär i sin nya bok (skriven tillsammans med Jessica Almenäs) ut de bästa och mest skonsamma övningarna inom både styrka, rörlighet och kondition.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén

14.30–14.50 Scen: Häktet 
Starka, coola hjältinnor
Kvinnliga, coola förebilder behövs mer än någonsin! Kicki Sehlstedt (Sweet Lolita) och Anna Bågstam (Ögonvittnet) är två deckarförfattare som skriver underhållande kriminalromaner med ett djupare syfte. Här möts de i ett samtal om hur man bygger starka kvinnliga huvudpersoner i spänningsromaner.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén.

15.00-15.20 Scen: Livsstilsscenen
Himlen måste sakna en ängel – Linn Maria Wågberg
En hjärtslitande berättelse om en familj, om en fruktansvärd olycka och om de inblandades ”liv efter döden”. Men lika mycket är det en berättelse om sorg, kris, ilska, hopp, hjältar och hur man lever vidare när livet inte blir som det var tänkt.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén

16.15–17.00 Scen: Crimetime-scenen
Crimetime Specsavers Award delas ut 
1. Årets debut, 2. Årets barndeckare, 3. Läsarnas pris, 4. Årets Nordic noir thriller of the year, 5. Årets hederspris.

17.00-17.20 Scen: Livsstilsscenen
Linda-Marie Nilsson – Så lärde jag mig älska min kropp
När Linda-Marie Nilsson lade upp en bild på sig själv i bikini blev det en världsnyhet. Kroppsaktivismen eller kroppspositivismen handlar om att alla har rätt till sin kropp och om att vara nöjd med sin kropp som den är, trots samhällets skeva ideal. Med hashtaggen #allastorlekarärvackrafortsätter hon att inspirera sina följare. Alltid med en stor portion humor, som i klippet där hon testar produkter för att låren inte ska gnida mot varandra. Eller när hon listar ”50 saker som tjocka är trötta på att höra”.
Att hennes budskap behövs är det många som vittnar om. Bland hennes många fans hittar vi de unga tjejerna som inte vågar klä om på gympan men även äldre kvinnor som aldrig visar sig i baddräkt på stranden. Föräldrar söker också hennes råd kring hur de ska prata kroppsideal med sina barn. En viktig målgrupp för boken är även lärare och andra som arbetar nära barn och ungdomar.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén

SÖNDAG:

9.30-9.50 Scen: Livsstilsscenen
Niklas Kämpargård – Krishandboken
Om Sverige drabbas av ett långvarigt strömavbrott blir följderna snabbt besvärliga. På bara några timmar blir det kallt inomhus, vattnet slutar att rinna ur kranen och maten tar snabbt slut i både kylskåp och skafferi. Det finns ett växande intresse för att i högre grad kunna klara sig och sin familj på egen hand om en krissituation uppstår. Men vad är viktigast, att samla vatten eller att lära känna sina grannar?
Moderator: Rebecka Edgren Aldén

10.00-10.20 Scen: Livsstilsscenen
Annika Panotzki – Regnbågsmat
Regnbågsmat – färgglad mat som du mår bra av! Annika Panotzki berättar om ett hållbart sätt att leva, tillaga och äta mat på. En väg som inspirerar till livslust, glädje och välmående!
Moderator: Rebecka Edgren Aldén

13.00-13.20 Scen: Livsstilsscenen
Robert Laul – Alkisbarn
Sportjournalisten Robert Laul levde ett dubbelliv. När något hände inom svensk eller internationell fotboll var han på plats för att rapportera. Men på nätterna drack han sig så berusad att han inte mindes vad som hände. Missbruket smygfilmades, och en våldsbejakande fotbollsfirma publicerade klippen på nätet. Boken handlar om ögonblicket då han blev alkoholist, och hur han fortsatte att dricka ända tills han slog i botten. Han stod vid en vändpunkt, skulle han sluta leva eller börja leva?
Moderator: Rebecka Edgren Aldén

14.00–14.10 Scen: Norstedts monterscen
Rebecka Edgren Aldén; Och blomstren dö
Samtal med Rebecka Edgren Aldén om hennes senaste psykologiska thriller Och blomstren dö, aktuell i pocket.

15.00–15.20 Scen: Häktet 
Mordplats Göteborg
Det finns många svenska deckare som utspelar sig i och kring Göteborg, de flesta av dem är också skrivna av författare som bor i Göteborg eller dess närhet. Möt Mats Ahlstedt (Ondskans ansikte) och Kamilla Oresvärd (Råttfångaren) i ett samtal om tacksamma Göteborgsmiljöer och varifrån de får sin inspiration.
Moderator: Rebecka Edgren Aldén.

Mellan dessa punkter kommer jag att hänga antingen i Norstedts monter och spontansignera mina pocketböcker, eller vara i Crimetime-området – så någonstans där lär ni hitta mig! Hoppas vi ses!

(Bilderna är från förra Bokmässan!)

Vad är ett synopsis?

Jag fick en fråga om skillnaden mellan ett manus och ett synopsis. Det finns säkert fler svar på den frågan. Men så här ser jag det!

Ett synopsis kan vara allt ifrån en A4 till uppåt 50 sidor långt. Ett synopsis är som en snabbskiss av boken. Av handlingen. Hur det börjar, vad som händer och hur det slutar. Många författare gör utförliga synopsis, där handlingen skissas upp. Vissa kapitel för kapitel. Vissa gör väldigt utförliga synopsis, där det rätt ingående framgår vad varje kapitel ska innehålla, hur historien drivs fram just här, vems perspektiv, vad som är det viktigaste med just det här kapitlet (presentera en ny karaktär, visa på två karaktärers relation, ge bakgrundsinformation, avslöja nya ledtrådar och så vidare), om det är en nyckelscen.

På en del skrivarkurser jag har gått har vi fått skriva synopsis på en sida – det är en bra start. Då kan man hålla sig till några enkla rubriker och helt enkelt fylla i, för att göra det tydligare för sig själv, innan man börjar skriva, typ så här:

Vad tänker du berätta?
Här kan man skriva vilken genre, och övergripande tema.

Var äger det rum?
Beskriv miljön och tiden.

Hur börjar historien?
Vad sätter igång historien? Behöver inte nödvändigtvis sedan bli första kapitlet, ibland börjar historien mitt i, men du måste veta vad som drar igång historien.

Vad händer sen?
Efter att något satts igång, vad händer sen?

Hur slutar det?
Vad är själva upplösningen, hur slutar det?

Annat viktigt?
Finns det viktiga underliggande teman? Sidohistorier? Annat som kan vara bra att känna till?

I ett synopsis kan man också lägga till Karaktärerna som en punkt (i mitt exempel är de invävda i svaren).

Så här såg mitt synopsis ut för Och blomstren dö (jag har dolt några grejer för att inte spoila för den som ännu inte läst):

  1. Vad tänker du berätta: Jag skriver en psykologisk thriller, som framför allt rör sig på ett mellanmänskligt plan.
  2. Var äger det rum: Allt utspelar sig på en ö ute i skärgården, på en plats som heter Ekudden, bland fast boende och sommargäster, under två somrar, nutid och i början av 90-talet.
  3. Hur börjar historien: Historien börjar när Gloria följer med sin nya pojkvän Adam till hans landställe Ekudden, här bor också hans mamma Gerd och hans bror Karl med familj.
  4. Vad händer sen: Gloria har svårt att hitta sin plats och komma in i familjen, istället tyr hon sig till hunden (som hon egentligen är rädd för). Under en promenad dyker hon på en död kropp bakom kollektivhuset där hon i sina tonår tillbringade sina somrar.
  5. Hur slutar det: Fyndet visar sig ha en ännu mörkare bakgrund …  (xxx). Ingen av de boende, varken Glorias pojkväns familj, eller människorna som bor året om i byn, vill egentligen att sanningen om vad som hände för 25 år sedan blir känt. Gloria, som den utomstående, blir ett hot för dem alla. Gåtan blir förstås löst.
  6. Annat viktigt: Texten har ett underliggande tema om människovärde, är det rätt att krossa fleras liv, för något som gjordes i ungdomen? Det finns också en barntematik (som hänger ihop med människovärde): Gloria är 37 år och barnlös, men vill ha barn (dock inte säkert att hon egentligen vill ha barn med Adam, men för sent att hitta någon annan). Adam har redan barn och är inte så intresserad. Gloria känner dessutom en attraktion till Adams bror Karl, som väntar sitt fjärde barn med sin fru Maria. Det finns också en tematik kring bröder och rivalitet, inte bara mellan Karl och Adam, utan även de två bröder som ursprungligen dominerat byn (då de från början ägde hela ön, dock inte längre…). Det handlar om mörka hemligheter, om konflikter som sträcker sig generationer tillbaka, om fasader, om att vara sann mot sig själv. Det är också en utvecklingsroman, Gloria är väldigt skör och osäker i början. Blir starkare och mer självständig genom bokens gång.

Utifrån detta kan man sedan skissa upp själva romanen. Kapitel för kapitel. Jag BORDE vara mer noga med detta, men har ännu inte riktigt gjort så. Jag har haft en handlingslinje, men sedan skrivit rätt fritt. Och kommit på saker allt eftersom. Min förhoppning är att jag ska bli mer strukturerad på den här punkten. Fundera igenom ännu mer. Men hittills har jag märkt att min hjärna måste låta historien få växa fram också. Och karaktärerna måste skrivas fram, tills jag känner dem.

Nu i somras skrev jag klart mitt utkast till min tredje thriller, ett helt manus – och ja, det är alltså ett manus, inte ett synopsis. En hel historia, med utvecklade, färdiga scener. Efter ett möte med min förläggare ska jag nu gå tillbaka och se över allt igen. (Det brukar vara så.) Historien är bra och karaktärerna är bra, men nu måste jag styra upp den något. Så min plan är nu att faktiskt göra ett ordentligt synopsis för hela historien. Så att jag sedan kan bearbeta om manuset ordentligt.

Allt för vågorna

I förra veckan hade min syster Sofia Edgren release på sin bok. Det är verkligen jätteroligt att vi nu är två författare i familjen! Min syster är också journalist, precis som jag. Hon har framför allt jobbat på DN till och från de senaste tio åren, men också varit frilans – och rest mycket.

Boken hon kommit med nu heter Allt för vågorna och är en berättelse om Jens och Peter som startade Surfakademin. Deras resa tillsammans, både karriärmässigt men framför allt inåt. Det är också en bok som handlar om att våga gå sin egen väg, följa sin dröm, sin passion. Och det tilltalar ju mig förstås!

Är stolt över min lillasyster! Vi har flera gånger varit iväg på resor tillsammans där vi suttit och jobba med våra böcker. Jag vet ju vilket otroligt jobb det är att skriva en bok – så det är bara att säga grattis och bra jobbat!

Här är lite bilder från kvällen – så MYCKET folk var där (alla böcker sålde slut) och roliga människor!

 

 

 

Digital passion!

Under våren och en del in i sommaren också har jag ägnat en del av min tid åt en annan författares bok. Jag har nämligen varit redaktör för Frida Boisens nya bok Digital Passion!

Ett mycket roligt uppdrag om ett ämne som intresserar mig. Sociala medier och hur de påverkar vårt samhälle och våra liv. Även om det finns många baksidor av sociala medier så innebär det väldigt mycket gott också. En demokratisering av kommunikationen. Alla kan enkelt publicera sig i sociala medier, nå ut, bli läst, påverka, kommentera. En demokratirevolution! Digitaliseringen, robotiseringen och AI kommer att påverka oss otroligt mycket framöver, och gör det även i dag. Och använt på rätt sätt kommer det här förbättra våra liv.

Frida har skrivit en initierad och positiv bok som både handlar om sociala medier, hur vi kan använda det, men också på hur vi kan välja att förhålla oss till den här utvecklingen som är här för att stanna.

Det har varit väldigt roligt att jobba med den här boken. Den kommer ut i bokhandeln om några veckor. Stort grattis Frida! Och tack förläggare Carina Nunstedt och redaktionschef Johanna RydergrenHarper Collins förlag för förtroendet!

Här sitter jag, Frida och redaktionschef Johanna på Harper Collins förlag!

Skrivit klart!

Ja, mitt under semestern skrev jag klart mitt nya manus. På landet, mitt i den absolut värsta hettan. Min tredje bok börjar ta form. Känslan är fantastisk och jag tillät mig att glädjas och fira en stund. Jag skickade det snabbt till tre testläsare, däribland min förläggare. Innan jag hann ångra mig. För jag var ju förstås smärtsamt medveten om att det INTE är färdigt på något sätt. Men det är en färdig historia. Och en viktig milstolpe är nådd.

Ett första steg när man skriver en bok ÄR ju att faktiskt skriva den. Skriva klart hela historien. Och det har jag nu gjort. Nu börjar nästa fas. Jobba med texten, gå över den kritiskt, både texten och historien. Håller det? Är det spännande? Var finns svagheterna? Hur kan det bli bättre?

Men nu vilar jag från texten. Inväntar feedback (har faktiskt redan hunnit få från mina två testläsare som läst hela, och en första rapport från min förläggare, som hunnit läsa halva – positivt!). Om några veckor ska jag ta tag i den igen, vara helt skoningslös, stryka och slänga, och skriva om allt som inte håller.

Kunde inte låta bli att fundera på bok nummer 4, har redan börjat föra anteckningar. Längtar tills jag kan börja skriva på den!