Vad är ett synopsis?

Jag fick en fråga om skillnaden mellan ett manus och ett synopsis. Det finns säkert fler svar på den frågan. Men så här ser jag det!

Ett synopsis kan vara allt ifrån en A4 till uppåt 50 sidor långt. Ett synopsis är som en snabbskiss av boken. Av handlingen. Hur det börjar, vad som händer och hur det slutar. Många författare gör utförliga synopsis, där handlingen skissas upp. Vissa kapitel för kapitel. Vissa gör väldigt utförliga synopsis, där det rätt ingående framgår vad varje kapitel ska innehålla, hur historien drivs fram just här, vems perspektiv, vad som är det viktigaste med just det här kapitlet (presentera en ny karaktär, visa på två karaktärers relation, ge bakgrundsinformation, avslöja nya ledtrådar och så vidare), om det är en nyckelscen.

På en del skrivarkurser jag har gått har vi fått skriva synopsis på en sida – det är en bra start. Då kan man hålla sig till några enkla rubriker och helt enkelt fylla i, för att göra det tydligare för sig själv, innan man börjar skriva, typ så här:

Vad tänker du berätta?
Här kan man skriva vilken genre, och övergripande tema.

Var äger det rum?
Beskriv miljön och tiden.

Hur börjar historien?
Vad sätter igång historien? Behöver inte nödvändigtvis sedan bli första kapitlet, ibland börjar historien mitt i, men du måste veta vad som drar igång historien.

Vad händer sen?
Efter att något satts igång, vad händer sen?

Hur slutar det?
Vad är själva upplösningen, hur slutar det?

Annat viktigt?
Finns det viktiga underliggande teman? Sidohistorier? Annat som kan vara bra att känna till?

I ett synopsis kan man också lägga till Karaktärerna som en punkt (i mitt exempel är de invävda i svaren).

Så här såg mitt synopsis ut för Och blomstren dö (jag har dolt några grejer för att inte spoila för den som ännu inte läst):

  1. Vad tänker du berätta: Jag skriver en psykologisk thriller, som framför allt rör sig på ett mellanmänskligt plan.
  2. Var äger det rum: Allt utspelar sig på en ö ute i skärgården, på en plats som heter Ekudden, bland fast boende och sommargäster, under två somrar, nutid och i början av 90-talet.
  3. Hur börjar historien: Historien börjar när Gloria följer med sin nya pojkvän Adam till hans landställe Ekudden, här bor också hans mamma Gerd och hans bror Karl med familj.
  4. Vad händer sen: Gloria har svårt att hitta sin plats och komma in i familjen, istället tyr hon sig till hunden (som hon egentligen är rädd för). Under en promenad dyker hon på en död kropp bakom kollektivhuset där hon i sina tonår tillbringade sina somrar.
  5. Hur slutar det: Fyndet visar sig ha en ännu mörkare bakgrund …  (xxx). Ingen av de boende, varken Glorias pojkväns familj, eller människorna som bor året om i byn, vill egentligen att sanningen om vad som hände för 25 år sedan blir känt. Gloria, som den utomstående, blir ett hot för dem alla. Gåtan blir förstås löst.
  6. Annat viktigt: Texten har ett underliggande tema om människovärde, är det rätt att krossa fleras liv, för något som gjordes i ungdomen? Det finns också en barntematik (som hänger ihop med människovärde): Gloria är 37 år och barnlös, men vill ha barn (dock inte säkert att hon egentligen vill ha barn med Adam, men för sent att hitta någon annan). Adam har redan barn och är inte så intresserad. Gloria känner dessutom en attraktion till Adams bror Karl, som väntar sitt fjärde barn med sin fru Maria. Det finns också en tematik kring bröder och rivalitet, inte bara mellan Karl och Adam, utan även de två bröder som ursprungligen dominerat byn (då de från början ägde hela ön, dock inte längre…). Det handlar om mörka hemligheter, om konflikter som sträcker sig generationer tillbaka, om fasader, om att vara sann mot sig själv. Det är också en utvecklingsroman, Gloria är väldigt skör och osäker i början. Blir starkare och mer självständig genom bokens gång.

Utifrån detta kan man sedan skissa upp själva romanen. Kapitel för kapitel. Jag BORDE vara mer noga med detta, men har ännu inte riktigt gjort så. Jag har haft en handlingslinje, men sedan skrivit rätt fritt. Och kommit på saker allt eftersom. Min förhoppning är att jag ska bli mer strukturerad på den här punkten. Fundera igenom ännu mer. Men hittills har jag märkt att min hjärna måste låta historien få växa fram också. Och karaktärerna måste skrivas fram, tills jag känner dem.

Nu i somras skrev jag klart mitt utkast till min tredje thriller, ett helt manus – och ja, det är alltså ett manus, inte ett synopsis. En hel historia, med utvecklade, färdiga scener. Efter ett möte med min förläggare ska jag nu gå tillbaka och se över allt igen. (Det brukar vara så.) Historien är bra och karaktärerna är bra, men nu måste jag styra upp den något. Så min plan är nu att faktiskt göra ett ordentligt synopsis för hela historien. Så att jag sedan kan bearbeta om manuset ordentligt.

Regler?

Det finns många självutnämnda experter på skrivande där ute. Det finns många som hävdar att det finns en massa regler för hur man ska skriva sina manus. Detta diskuteras flitigt bland alla de som drömmer om att hitta ett förlag som vill ge ut just deras böcker.

Jag förstår dem! Det är en stark dröm att vilja skriva, att vilja bli författare, att vilja bli publicerad och läst. Och på något sätt vill man knäcka formeln för att just man själv ska bli den lyckliga.

Men. Det finns egentligen inga regler. Eller snarare, det är inte så att du blir utgiven bara för att du följer en uppsättning regler.

Vi tar det från början. Regler är egentligen hjälpmedel. Det är väldigt svårt att skriva. Jag ser, som journalist, att väldigt få människor behärskar det skrivna språket. Det är det första. Det är svårt att skriva bra. Du behöver inte skriva perfekt, men det är klart att det underlättar om du kan skriva när du ska skriva en bok. Och då kommer vi till det andra: För även om du kan svenska skrivregler så betyder inte det att du kan skriva en bok.

Även de som har skrivandet som yrke tycker att det är svårt att skriva en bok. För hur gör man? Man har en historia inne i huvudet, men sedan när man ska få ner den i datorn eller på pappret så är det ändå så gruvligt svårt. Var ska man börja? Hur ska man berätta sin historia, så att den blir intressant för andra att ta del av? Och det är DET som är konsten. Det är DET som är författande.

Jag har läst hur mycket böcker som helst, är litteraturvetare i grunden. Är journalist sedan 20 år. Har skrivit i hela mitt liv. Jag tycker ändå att det är svårt. Så hur gjorde jag? Jo, jag läste på. Och lärde mig. Eller – jag håller på och lär mig (för jag tror aldrig man blir färdiglärd). I min värld är jag fortfarande nybörjare på detta och jag planerar att fortsätta lära mig – länge, länge.

Några saker jag gjorde/gör:

  1. Började läsa böcker på ett annat sätt – jag studerade böckerna jag läste, hur har författaren gjort? Hur berättas historien? Vad tycker jag är spännande? Hur många karaktärer? Hur många huvudpersoner? Vem i historien är det som berättar? Är det skrivet i nutid eller dåtid? Hur börjar berättelsen? Hur byggs spänningen upp? Hur slutar berättelsen? Och så vidare, och så vidare.
  2. Gick skrivarkurser – den här terminen går jag min sjätte skrivarkurs. I skrivarkurserna får jag prata om skrivande med andra skrivande människor. Jag får läsa deras texter, höra deras problem/dilemmor, se och identifiera deras styrkor och svagheter. Jag får feedback på mina egna texter. Jag lär mig hela tiden nya saker.
  3. Läste en massa ”skrivböcker” – böcker om skrivandet, det finns hur många bra som helst. Författare och skrivcoacher som berättar hur de gjort, hur de tänker, som ger en handfasta råd. Har lärt mig väldigt mycket av det.
  4. Lyssnade på de som kan – jag lät duktiga människor läsa mina texter, jag lyssnade på dem, jag lyssnade på förläggare, lektörer, redaktörer.

Som ung tecknade och målade jag. Jag gick också flera kurser i både teckning och måleri. Det finns många likheter mellan att skriva böcker och att teckna/måla. I kurser och böcker lär man sig en del knep. Man lär sig OM hantverket och man lär sig hantverket. Man lär sig använda perspektiv, kontrastfärger, hur man kan måla grunden och sedan måla på, bygga i lager, man lär sig olika tekniker, akvarell, olja, kol, etsningar, lera och så vidare.

Det går att lära sig att blir helt okej, en hyfsad ”hantverkare”, men du blir inte konstnär för att du lär dig tekniken. Men jag skulle säga att det är lättare att bli konstnär om du KAN tekniken.

På samma sätt är det med skrivandet. Du blir inte författare för att du lär sig hantverket, lär dig teknikerna. Men det underlättar. Precis som med målning kräver det en massa övning. Och så klart kan du, precis som när det gäller konst, börja med att experimentera. Men det är lättare att experimentera om du kan grunderna.

Det är först när du kan reglerna som du också medvetet kan bryta med dem.

Sedan finns det alltid genier, som har en naturlig fallenhet för konst eller författandet. Som bara skriver och blir helt fantastiska författare ändå. Men för de flesta gäller ändå: Du blir bättre ju mer du övar (alltså skriver), du blir bättre ju mer du lär dig.

Men. Både ett konstverk och en bok handlar om känslor. Den ska beröra, gå rakt in i läsaren. HAR du en bra historia och kan berätta den på ett intressant sätt, som gör att läsaren vill läsa vidare, så behöver du inga regler eller knep.

Det finns många storsäljande författare som inte följer några regler. Till exempel pratas det mycket om gestaltning, show don’t tell. Detta är något relativt nytt. Om man läser böcker skrivna för 50-100 år sedan är de sällan skrivna så. Men i dag tycks de flesta läsare vilja ”vara med” i historien. Nästan som en film. Och då bör berättelsen gestaltas snarare än berättas. Många i dag tycker också att det blir mer närvaro i en bok där man befinner sig i nuet, som inte återberättas (alltså där det mesta sammanfattas i efterhand). Trots det finns det många duktiga författare som hellre berättar än gestaltar. Jag skulle vilja påstå att Fredrik Backman är en sån författare. Han berättar. Men han gör det på sitt eget sätt, och det funkar (uppenbarligen, han har ju sålt runt 5 miljoner böcker totalt). Även Jan Guillou och Lars Wilderäng är författare som gärna berättar.

Så. Du behöver inte alls hålla dig till några regler! Skriv som du vill! Men om du tycker att det är svårt att hitta en form för din berättelse, så finns det knep att ta till. Som gör berättelsen lättare för läsaren att ta sig till.

Några ”regler” som inte behöver följas:

  1. Gestalta, snarare än berätta. Visa hur någon är rädd, istället för att skriva ”hon var rädd”. Det ger närvaro och läsaren får vara med och känna med personen, och får dra sina egna slutsatser. Som sagt, finns många framgångsrika författare som älskar att berätta och undviker att gestalta.
  2. Undvik för mycket ”info-dump” – många nybörjare tror att de först måste redovisa hela bakgrunden, innan de kan sätta igång med själva historien (så gjorde Tolkien, och det gick ju ändå bra ;-). Kasta in läsaren i en situation och låt läsaren på vägen, genom det som händer lära känna karaktärerna.
  3. Ha inte för många perspektivpersoner – välj vilka personer man ska se/följa historien från och tänk på att vara konsekvent. Byt inte perspektivpersoner i samma kapitel, det blir ofta förvirrande (å andra sidan gjorde Virginia Woolf det hela tiden, och det funkade 😉
  4. Ha en framåtrörelse i berättelsen. Kolla att alla kapitel leder historien vidare (dock finns massor av böcker med långa utvikningar som inte har något med historien att göra, som har fungerat).
  5. Skriv inte läsaren på näsan. Många förklarar för mycket, är övertydliga. Du behöver inte gå in efter varje mening och förklara vad som händer eller hur personerna känner. Låt läsaren dra sina egna slutsatser.
  6. Undvik adverb. Sa hon lent, skrattade hon glatt, fräste hon irriterat. Det blir jobbigt att läsa och övertydligt (se punkt 6). Exempel: ”Jag hatar dig!” skrek hon argt. Om någon skriker att hon hatar dig, så är hon förmodligen arg – du behöver inte förklara alla känslor. Låt läsaren tolka själv.
  7. Undvik klyschor. Klyschor var en gång i tiden finurliga och träffsäkra beskrivningar för något. Men i dag är de slitna, känns trötta. Exempel? Ett hjärta av guld, låtsas som det regnar, inte skarpaste kniven i lådan.
  8. Tänk på tempus. Du kan växla tempus om det är ett medvetet grepp, till exempel kan en perspektivperson vara skriven i nutid, och en annan i dåtid. Dock kan du inte växla tempus i samma kapitel. Jo, förstås om du ska återberätta något eller ha en tillbakablick. Men var noga med tempus!
  9. Kill your darlings. Ett klassiskt författarråd. Ofta blir författare alldeles för förtjusta i stycken som de behåller fast de inte tillför något. När du redigerar ditt utkast (krävs ofta flera omgångar) så måste du vara skoningslös – ta bort sånt som inte behövs. Även om du fått till en bra formulering eller en spännande scen.
  10. DU är GUD i din berättelse. Det här låter så självklart, men jag har hört så många skrivande människor invända mot kritik så här: ”Men han ÄR så gammal”. ”Hon HAR tre systrar.” ”De MÅSTE först göra det där, innan det där kan hända.” NEJ. Inget måste. Det är DU som bestämmer. Om du märker att historien störs av din huvudkaraktärs ålder, kön, yrke, civilstatus osv – ÄNDRA. Om det blir för många systrar att hålla reda på, ta bort några. DU bestämmer! Gör det som krävs för din historia. Inget i din bok händer på riktigt, personerna finns inte (om du nu skriver roman). Ta makten över din egen historia!
  11. Låt andra läsa. Du BLIR blind för din egen text. Låt andra läsa. Ta till dig av det de säger. Om de har invändningar, försvara dig inte, förklara inte. Om inte läsaren förstår eller har synpunkter, så ligger det något i kritiken. Texten tillhör läsaren! Ju tidigare du förstår det, desto bättre för dig själv.

Och sist: Du vill bli antagen av ett förlag. Ja, jag förstår det! Det var min högsta dröm också! Men. Förlag antar inte manus som följer regler till punkt och pricka. Förlag antar manus som berör, väcker känslor, som man inte kan sluta läsa, som är oväntade och överraskande. Förläggare är vanliga människor, dock något mer erfarna läsare. De letar inte efter ”perfekta” manus som följer alla regler. De letar efter manus som de fastnar för, älskar. För de VET att de är vanliga människor. Och om de älskar historien, så kommer andra göra det. Så skriv en bra bok, helt enkelt! (Vilket förstås är lättare sagt än gjort. Betänk att förlagen får cirka 2 000 manus om året från aspirerande författare. Och av dem ger de ut runt 3-4 stycken.)

Strunta i alla regler – skriv din historia! Skriv den så underbart bra att förlagen inte KAN eller VILL säga nej. 

100 000 tecken skrivna!

Det har gått lite trögt. Men framåt. Under januari och februari har jag skrivit två dagar i veckan, och jobbat tre. Men inte riktigt ändå, för jag har haft lite andra uppdrag under mina två skrivdagar också. Sakta har ändå historien tagit sig. Märker att det går lättare och lättare. Det är verkligen så som en av mina gamla skrivarkurslärare sa en gång: ”Det är först när man skrivit en 60 000-70 000 tecken som man kan börja jobba med texten.” Den måste liksom hitta sin form, sina karaktärer, sin historia. Och det har jag nu. Då går det lättare.

Nu är jag äntligen uppe i 100 000 tecken! Det är ungefär en fjärdedel av hela boken. Räknar med att den blir ungefär 400 000-450 000 tecken lång. Det är inte alls säkert att det är just dessa tecken. Stora delar kommer att skrivas om, bearbetas, redigeras. Men viktigast nu är att skriva igenom hela historien. När man har gjort det kan man börja fila, bygga ut, ändra. Ibland kommer man ju på bra grejer när man kommit in en bit i historien, och då måste man gå tillbaka och skriva in och ”plantera” in det i början av boken.

Just nu är jag väldigt förtjust i min historia. Jag gillar mina karaktärer och tycker att det är väldigt spännande. Försöker njuta av den känslan för vet att det kommer att ändras. Jag kommer både hata, skämmas, tröttna på min text innan den är klar 😉

I morgon reser jag till varmare breddgrader och ska skriva på heltid! Har som mål att skriva minst 20 000 tecken om dagen då. Och förhoppningsvis kan jag om en vecka göra ett nytt inlägg som heter 200 000 tecken skrivna!

Det är halva boken det! Nu kör vi.

Skrivarkurs

Nu har jag skickat in min första text till den nya skrivarkursen jag börjar nästa vecka. Det här blir min sjätte skrivarkurs på kvällstid jag går. Ser så mycket fram emot det och har stora förväntningar.

Jag har tidigare skrivit flera gånger om skrivarkurser. Läs gärna här och här!

Även om jag redan har gett ut två böcker är det pirrigt att skicka in sin text. Jag drog mig in i det sista, kände varje gång jag läste igenom den att jag inte var färdig, att jag borde jobba om den. Och det är så det är! Det är inte färdigt. Jag borde jobba om den. Jag gästbloggade om det där på Debutantbloggen förra året – om att skriva till stor del handlar om att stå ut med att det blir dåligt. För det blir det. Uselt. Det är som en lerklump som är totalt oformlig, som måste bearbetas i flera omgångar, för att till sist – om man har tur och tålamod och skicklighet – kunna bli ett litet mästerverk till skulptur.

Så, min text är fortfarande en oformlig lerklump och den ska jag nu visa upp för ett gäng andra skrivande människor, de flesta fortfarande helt okända för mig. Ni kanske fattar att det är läskigt?

Och samtidigt så nyttigt! För om man skulle fastna i det där att texten är för dålig, bearbeta om i all oändlighet, då skulle man inte komma vidare. Att skriva en bok handlar om att stå ut med att det blir dåligt och ÄNDÅ fortsätta. För det är först när man har skrivit hela historien man på riktigt kan förädla den. Och då är det många timmars text man ska stå ut med under tiden.

Jag har hittills skrivit 12 sidor. 26 300 tecken (4 600 ord, men jag räknar aldrig ord).

Mina böcker brukar ligga på mellan 400 000 och 450 000 tecken. Så. ett antal tecken kvar med andra ord.

Och det är där jag sätter en stor förhoppning till skrivarkursen.

  1. Deadlines – varannan vecka MÅSTE jag lämna in helst 20 sidor text. Betyder att jag kommer framåt.
  2. Får feedback direkt på det jag skrivit, och kan diskutera både upplägg, karaktärer, teknik och historia med mina kursare.
  3. Får träffa andra som skriver, och förhoppningsvis inte känna mig lika ensam och värdelös (för jo, jag gör det ofta när jag sitter och skriver).
  4. Får läsa andras texter och inspireras av dem, både av dess styrkor och svagheter.

Så. Nu kör vi! Lerklumpen ska bli en skulptur!

 

Hur går det?

2018 var ju en vändpunkt för mig. Jag sa upp mig under 2017 och meningen är att jag inte ska ha något ”fast” jobb att gå till, satsa på skrivandet och förstås samtidigt försöka försörja mig på lite allt möjligt.

Så, hur har det gått?

Jo, mitt gamla jobb började med att anlita mig tre dagar i veckan januari och februari, så det har inte varit jättestor förändring. Men ändå. Från att ha jobbat 150 procent, jobbar jag extremt mycket tre dagar i veckan, och är faktiskt hemma två dagar i veckan. Även om jag inte helt kan släppa mitt gamla jobb då så har jag ändå så sakta börjat skriva.

Jag är inne i en känslig, men rolig fas, där jag famlar rätt mycket. Jag skriver lite, gör mycket research, funderar mycket och framför allt läser mycket. Hittills i år har jag läst 8 böcker. Kände att jag behövde läsa mycket, för att komma i stämning, för att bli inspirerad, för att stänga ute mitt gamla jobb (som är väldigt krävande och samtidigt så otroligt spännande, så att det är svårt att sluta). Jag har alltså stängt in mig i en massa andra världar, för att försöka blocka min egen värld ute.

Vad har jag läst då? Blandat! Både romaner och deckare, en del psykologiska thrillers (den genre jag själv skriver i) och så en klassiker. Vissa böcker är till viss del research, det är något jag behöver från dem. Andra är bara till för att få hamna i en annan värld. Någon annans universum.

Jag har en stomme till en historia, men den är långt ifrån klar, så jag googlar mycket, letar efter bra teman, efter uppslag, grubblar mycket. Samtidigt måste jag skriva, för jag vet att det inte fungerar genom att bara fundera. Tänker att all skriven text är bra skriven text, även om den senare måste skrivas om.

Måste producera av en annan anledning också. Jag har anmält mig till en ny skrivarkurs, och den drar igång om en dryg vecka. Och innan dess (typ i dag) måste jag skicka in ett antal sidor.

Läskigt! För jag känner mig inte redo, har inte hunnit tillräckligt långt för att veta om jag är på rätt väg. Men jag måste. Och då får det bli som det blir. Att gå skrivarkurs handlar mycket om att våga blotta sig. Visa ofärdig text för andra. Ta emot feedback på det man skrivit, även sånt man är väldigt osäker på. Ser verkligen fram emot kursen – det blir min sjätte skrivarkurs faktiskt. Men just nu är jag nervös.

Crimetime Gotland 2017

Hemma igen efter en fantastiskt deckarfestival i alltid lika charmiga Visby. Kan inte säga att allt gick som planerat eftersom jag både missade planet dit (men istället fick jag äta middag på flygplatsen med Tove Alsterdal och det var ju inte tråkigt – vi kom sedan med ett plan som gick tre timmar senare) och glömde checka ut från hotellet … Här ska jag försöka sammanfatta lite av det som hände under Crimetime 2017!

ONSDAG

Ja, det som hände var ju att jag och Tove missade flyget, trots att vi satt i gaten … en bedrift, kan man tycka. Vi vände det ändå till något positivt, åt middag och drack vin/öl i väntan på nästa plan.

TORSDAG

Torsdagen började intensivt med att jag höll i en fem timmar lång skrivarskola med bland andra Anders de la Motte, Denise Rudberg, Katarina Wennstam, Anna Bågstam Ryltenius, min skrivlärare Sören Bondeson och Lars Rambe. Jag höll i skrivarskolan även förra året och det var lika kul i år. Sista programpunkten var liksom förra året ett samtal jag höll med några agenter och förläggare. Publiken (och jag) älskar att höra dem berätta hur det går till bakom kulisserna och vad de egentligen letar efter för manus bland de tjocka manushögarna de går igenom varje vecka. Karin Linge Nordh, förläggare på Forum berättade att de får in cirka 1000 manus om året, och av dem ger de ut en (1)!

Jag och Anders de la Motte, som var otroligt populär bland deltagarna!

Denna gång hade jag också en egen punkt på programmet då jag berättade om hur det känns att bli refuserad och vad som verkligen händer när man väl blir antagen.

Jag hann också ställa mig och signera lite nere på den tillfälliga bokhandeln (där supertrevliga Rolle har stenkoll på alla författare).

Här på bild med författaren Helen Lindholm!

Det är absolut roligt att leda samtal och prata på scen, men den största behållningen på Crimetime är att träffa läsare!! Jag tror inte att de förstår hur viktiga de är. Varje gång någon kommer fram till mig och säger att de har läst någon av mina böcker, eller vill köpa min bok, eller bara stannar till för att prata – jag har nästan svårt att hålla tårarna borta. Försöker förstås verka cool, men inombords är det så mycket känslor. Särskilt, särskilt denna gång – för jag har varit så nervös sedan min nya bok Och blomstren dö släpptes. Första gången, med Den åttonde dödssynden, var jag väl också det, men samtidigt hade jag inga förväntningar, och kände inte att andra (mer än de som känner mig) hade det heller. Men denna gång så hade jag ju lyckan att ha ett gäng läsare som faktiskt älskade första boken. Det låter kanske löjligt, men jag var så rädd att de skulle bli besvikna på andra! Och på Crimetime träffade jag flera som hunnit läsa nya, och jag är så lättad över att de verkar tycka om även denna. Ja, flera sa till och med att den nya är bättre!

Från scen, selfie med Caroline Eriksson, Dan Nilsson och stora deckarförfattaren Elly Griffiths.

Katarina Wennstam spexar på scen.

Wisby strand var fullt med folk!

Alla författare!

Efter skolan och signeringen var det storslagen invigning och efter det var jag så trött och hade så ont i fötterna (av mina nya skor) att jag inte orkade gå en meter. Blev då fantastiskt generöst inbjuden till en middag hemma hos agenten Lena J Stjernström (som var med på skrivarskolan både i år och förra året) och Peter Stjernström, tillsammans med ett gäng härliga både gamla och nya bekantskaper som Marianne Cedervall och hennes väninna Inga-May Forslund, Johan Ehn, Johannes Pinter, Mattias Leivinger, Anna Jansson och hennes trevliga man Erik och Tove Alsterdal. Det blev en helt magisk kväll där vi först stannade på Närsholmen, för bubbel och goda snittar. Det var på Närsholmen Andrei Tarkovskys berömda film Offret spelades in och det visade sig att Johan kunde allt om både filmen, regissören och platsen. Därefter åkte vi hem till Lena och Peters vackra och trevliga landställe – ett missionshus med högt i tak – och åt middag. Tack snälla för att jag fick följa med!

FREDAG

På fredagen var jag med som författare och pratade om det slutna rummet med Mariette Lindstein och Anna Roos inför fullsatt publik! Estrid Bengtsdotter som ledde samtalet var lite orolig innan över att lokalen var så stor 😉 Det hade hon inte behövs vara – för varje plats blev tagen.

Här träffade jag också min gamla chef och mentor, Amelia Adamo, som i år också var moderator.

Senare samma dag modererade jag ett superintressant samtal om psykologisk spänning med begåvade Caroline Eriksson, Sofie Sarenbrant och den norska författaren Torkil Damhaug. Också då var lokalen fullproppad!

Jag hade tänkt gå tillbaka till bokhandeln och se om jag kunde signera fler böcker. Men det började spöregna så jag fastnade i baren på hotellet. Och det blev en underbar eftermiddag, ja, en spontan författar-aw, med lite för mycket vin … Anna Jansson, Katrin Sandberg, Nisse Scherman, Mariette Lindstein, Anders de la Motte bland andra.

När det var dags för mingel i St Lars ruin var jag tvungen att enbart dricka vatten. Tyvärr var det lite för kallt och dragigt i ruinen så jag var inte kvar så länge. Men de flesta kom ju till Clarion-baren så festen fortsatte där.

LÖRDAG

Första programpunkten på morgonen var ett samtal som Varg Gyllander modererade, om dubbla roller – alltså hur det egentligen fungerar att ha ett jobb och skriva. Det var jag, Anders Gustafson (förläggare till vardags) och Johan Kant (som jobbar som rektor) och Jonas Moström (som ju är läkare, men mer lagom på halvtid). Varg har själv dubbla roller – jobbar på polisen på heltid och skriver böcker.

Det här var två väldigt trevliga författare som jag lärde känna, Johan Kant och Anders Gustafson (förlåt att jag blandade ihop era namn i början …).

Nästa punkt modererade jag, och det var ett intressant ämne – antihjältar och antihjältinnor och varför vi älskar komplexa karaktärer som skaver. Med mig på scen hade jag Emelie Schepp, Dan Nilsson och Anna Roos. Det blev ett väldigt spännande samtal, både allvar och skoj. Jag berättade till exempel om en reaktion från en vän jag fick efter att hen läst Den åttonde dödssynden; ”Kul att läsa att du har sådan självinsikt …”, apropå att läsare blandar ihop våra karaktärer med oss (ni som läst vet ju vilken oerhört osympatisk person Nora i Den åttonde dödssynden är så ja, jag vet inte riktigt hur jag ska ta den kommentaren …)

Och som sista punkt, och då var jag rätt trött, och hade precis kommit på att jag hade glömt checka ut från hotellet … var Rafflande miljöer och hela salen var full av folk som ville lyssna. Det gick bra, trots att jag inte var mitt skarpaste jag, mycket beroende på att jag hade så fantastiska författare på scen: Malin Persson Giolito – som alltid är otroligt underhållande och smart, Mats Strandberg och Sofie Sarenbrant. Det var väl kanske inte mitt mest stringenta samtal, men det blev både allvar och skratt även här. Och en del flams.

Sedan var det bara avslutningen och prisutdelningen kvar och jag hade ju den stora äran att sitta i juryn för Årets deckardebut-pris, så jag visste ju att det var Lina Bengtsdotter som skrivit fantastiska Annabelle som skulle vinna. Stort grattis också till Emelie Schepp som vann Läsarnas pris, för andra året i rad (och jag är inte förvånad, vilken förebild hon är i att se och uppskatta sina läsare – de som ju är förutsättningen för att över huvud taget få fortsätta skriva böcker) och Kristina Olsson som vann Årets barndeckar-pris (min dotter håller definitivt med!). Och förstås Kerstin Ekman som vann hederspriset (har ni inte läst Händelser vid vatten – gör det!) och Jo Nesbø som vann det internationella Nordic noir-priset.

Jag kom med planet hem och tänkte samma tanke som Mats Strandberg, som twittrade att om planet nu störtade skulle hälften av Sveriges deckarförfattare vara bort.

Stort tack Carina Nunstedt för att du har skapat och lett denna fantastiska deckarfestival – och tack för att jag får vara en del av den, både som författare och moderator.

Tack också alla andra fantastiska som är med och gör Crimetime till vad det är, Josefina Karlström, Lina Rönning, Hafida El-Abed, Helena Dahlgren, Josefine Sundström och många, många fler!

Ps. Så många frågade mig var jag har köpt mina klänningar: Daisy dapper på Katarina Bangata!

Skrivarskolan på Crimetime

crimetime

Nu när jag har lämnat in mitt manus till min förläggare på Norstedts har jag haft tid att syssla med lite annat.

Framför allt har jag jobbat med Crimetime – den stora deckarfestivalen på Gotland i augusti. Jag ska nämligen leda skrivarskolan där i två dagar! Ser så otroligt mycket fram emot det! Några av våra absolut största och bästa deckarförfattare kommer dit och ger sina bästa tips. Jag vet ju att man aldrig kan få för mycket inspiration eller råd från de etablerade när man själv är en aspirerande författare! Själv är jag fortfarande så att jag slukar allt jag hittar som handlar om skrivande, särskilt när det kommer från författarna själva. Man vill ju veta hur de gjorde, vad de gör rätt, hur det funkar för dem – eller hur?

Nu har besökarna på Skrivarskolan en unik möjlighet att få höra Viveca Sten, Johan Theorin, Anna Jansson, Ninni Schulman, Malin Persson Giolito, Denise Rudberg, Emelie Schepp, Marianne Cedervall och deckarnestorn (och min skrivarlärare) Sören Bondeson berätta om hur de gör!

I två dagar ska jag få hänga med dem här och leda den här skrivarskolan. Jag kommer också ha ett samtal på scen med några förläggare och agenter – hur spännande och intressant som helst!

Ni som skriver, och drömmer om att få ge ut er bok – ni borde verkligen komma till Gotland i sommar!

Läs allt om Skrivarskolan här!

Skrivarkurser

Många skrivande människor är nyfikna på skrivarkurser. Jag går just nu min femte. Den är liksom de tidigare på kvällstid, varannan vecka cirka 3 timmar. Till varje gång får man lämna in cirka 20 sidor, som alla i kursen läser (och man läser förstås de andras texter). Lärare denna gång är den legendariske Sören Bondeson. Jag har länge varit nyfiken på honom och hans kurser, eftersom han har ett fantastiskt trackreckord. Han har hjälpt många, många författare. Jens Lapidius, Camilla Läckberg, Åsa Larsson, Hanna Lindberg, Mikaela Bley, Denise Rudberg och många, många fler.

Det är en riktigt bra kurs! Och Sören är väldigt bra. Lugn och sansad och uppmuntrande. Men det jag tycker är bäst med kursen är de andra deltagarna. Just i den här kursen är det extra roligt för att alla har kommit så långt. Det är några som tidigare är publicerade, eller har gett ut böcker själv. Alla har kommit långt med sina manus. För är det något jag har lärt mig under alla kurser jag har gått så är det att det är STOR skillnad på att skriva några sidor, jämfört med att skriva ett helt manus. Det här är femte kursen jag går, så jag har rätt mycket erfarenhet och har mött många kursdeltagare. Många, många av de jag har mött har varit duktiga på att skriva. Det har varit färre som har varit duktiga på att verkligen slutföra ett helt manus. För det är det som är det absolut svåraste. Jag har läst enstaka sidor som har varit briljanta, men det har varit långt ifrån en bok. 1–3 sidor gör ingen roman. Det krävs 200–250 sidor för att få ihop en roman! Och det är också stor skillnad på att ge feedback på en bra text på en sida, eller att ge feedback på 20 sidor som ingår i ett större bygge på kanske 250. I den kurs jag går nu har alla kommit så pass långt att man inte behöver prata om exakt ordval eller haka upp sig på någon liten felstavning eller felformulering. Det handlar framför allt om större frågor – hänger det ihop, är det trovärdigt (inom sin genre), finns det en framåtrörelse, är det bra gestaltat, är scenen intressant, hur fungerar sidohistorierna, kan man göra mer med karaktärerna, utveckla tematiken? Ja, den typen av frågor.

Och jag älskar att diskutera sånt här!

Jag vet att det finns en viss skepsis mot skrivarkurser. Det finns de som tror att de som går sådana blir likriktade. Att det dödar det egna språket, den egna stilen. Men nej, för mig har det varit precis tvärtom! Man förädlar! Man utvecklar sin egen stil. Man förbättrar och får fram det som är unikt med just dig som författare. Hantverket är tillräckligt svårt som det är. Det finns inga genvägar, enkla formler, enkla regler. Att skriva är jättesvårt! Att skriva bra är ännu svårare! Jag har haft otrolig stor nytta av alla skrivarkurser jag har gått. Och framför allt har jag träffat så många trevliga, spännande, intressanta människor.

Om du vill läsa mer om skrivarkurser, och mina erfarenheter av skrivarkurser så har jag skrivit om det tidigare – HÄR!

 

Money money money …

Måste bara ta upp det här med pengar igen. De flesta jag träffar nuförtiden blir förvånade när jag berättar att jag planerar att börja jobba igen efter min tjänstledighet.

”Men det går ju så bra för dig, varför fortsätter du inte att skriva på heltid?” Det är frågan jag ofta får.

Att kunna leva på att skriva böcker är inte lätt. Det spelar ingen roll att ”det går bra för mig” – det är ändå väldigt svårt att leva på det. Jag tänkte därför reda ut lite om hur mycket (eller egentligen hur lite) man faktiskt tjänar på att skriva böcker.

Först: Jo, visst går det att leva på att skriva böcker! Allt går! Men, i Sverige är det bara ungefär 120 personer som beräknas kunna leva på sina böcker. 120 personer är inte många. Kom ihåg att det kommer ut 22 000 böcker per år i Sverige. Ungefär. 120 författare. Du kan säkert rabbla upp ett tiotal av dem. Det är exakt de du tror: Lars Kepler, Fredrik Backman, Camilla Läckberg, Leif GW Persson, Anna Jansson, Jan Guillou, Mari Jungstedt … Men om du går till bokhyllan där hemma eller till en vanlig bokhandel så hittar du en massa fler författare. Väletablerade. Duktiga. Som gett ut många böcker. Men många av de du hittar där i hyllan kan inte leva enbart på att skriva böcker. De drygar ut kassan genom att föreläsa, vara programledare i radio och tv, moderera, skriva krönikor eller så har de vanliga jobb vid sidan av (jobbar på bank, som lärare, journalister, poliser, advokater och så vidare).

I stort sett alla författare har de första åren tvingats jobba dubbelt. Ett vanligt heltidsjobb och sedan författandet på fritiden. Även de som i dag är stora började en gång så. Det är något jag brukar tänka på. Och jag får alltid en sådan respekt för alla författare då. Det krävs ett jävlar anamma för att lyckas.

Jag har skrivit vid sidan av de senaste 15 åren. Men det var först för fem år sedan som jag valde att satsa ordentligt. Det var då jag disciplinerat började skriva några timmar varje dag på alla semestrar, tog skrivarkurser och verkligen bestämde mig för att skriva klart en bok. Under hela arbetet med Den åttonde dödssynden har jag haft ett heltidsjobb (och familj). Jag är inte alls ovanlig. Det är så här det ser ut.

Att jag har fått den stora lyckan att kunna skriva på heltid i fem månader nu den här våren är tack vare utlandskontrakten. De fem länder som köpte rättigheterna till min bok betalade varsin engångssumma – och det är de pengarna jag lever på nu. Men om några månader är de pengarna slut, och jag måste tillbaka till mitt heltidsjobb för att kunna försörja mig.

Men, undrar ni, tjänar du inget på försäljningen av dina böcker då?

Jo, men det är så otroligt lite. På en inbunden bok tjänar man som författare (om man är utgiven på vanligt förlag) ungefär 40 kronor/per bok – om boken säljs till fullpris, vill säga. På reaböckerna tjänar man förstås mycket mindre.

Snittförsäljningen på en inbunden bok av en debutant i Sverige är ungefär 900 ex. Om man blir utgiven på ett förlag får man ett förskott när man lämnar in manuset – man brukar få ett förskott på ungefär 2000 sålda böcker, fördelen är att man inte behöver betala tillbaka om man inte säljer 2000 böcker (vilket alltså de flesta debutanter inte gör). Sedan när boken börjar sälja så får du cirka 40 kronor per såld bok ÖVER 2000 stycken.

Jag har sålt bra mycket mer än vad en snittdebutant säljer, men räkna efter själva – det blir inte mycket pengar. Om jag säljer 3000 böcker så får jag alltså cirka 1000 x 40 = 40 000 kronor. Och det är alltså före skatt. Att sälja 3000 inbundna böcker som debutant räknas som riktigt bra. Men i pengar är det knappt en månadslön. Betänk att en bok, särskilt den första, tar några år att skriva. Otroligt låg timpenning, alltså.

Men pocket då? Jo, förhoppningsvis säljer boken mer i pocket. 8000–10 000 ex räknas som en bra försäljning för en pocketbok. Men för pocket får du mycket, mycket mindre. Runt 8–10 kronor. Per bok. 

Det sägs att man bör sälja över 10 000 böcker PER ÅR för att gå runt som författare. Att producera en bok om året är inte lätt. Att se till att varje bok säljer över 10 000 ex är heller inte lätt. Du kan inte leva på att skriva om du misslyckas med en bok ett år. Du får aldrig misslyckas! Eller så får du ge ut fler böcker per år.

Det går väldigt bra för mig, absolut! Men det är fortfarande långt ifrån att jag kan leva på det. Jag har egentligen inga problem med det. Jag visste vad jag gav mig in på. Att skriva böcker är en av de absolut vanligaste drömmarna, särskilt bland kvinnor. Jag är djupt tacksam över att kunna göra det, och bli utgiven på förlag! Alla kan inte bli rockstjärnor eller konstnärer heller. Konkurrensen är stenhård, och det jag skriver måste vara något som läsarna vill ha och är villiga att betala för. Det kräver en viss ödmjukhet. Det är ingen mänsklig rättighet att få vara författare. Viktigt att komma ihåg, tycker jag.

Författaren och en av grundarna till hybridförlaget Hoi, Sölve Dahlgren, har skrivit bra om det här tidigare. Läs här!

Motstånd = utveckling?

Jag har skrivit på. Rätt ordentligt, faktiskt. Nu börjar jag närma mig upplösningen i mitt nya manus. Det är nog en fjärdedel kvar, men det är nu saker ska hända slag i slag. Och jag märker att jag blir lite förlamad. I dag och i går har det gått trögt med skrivandet. Visserligen fick jag ur mig 8 000 tecken i går, men de satt långt inne.

Det verkar som att jag har lättare för att etablera en historia, dra igång den, presentera karaktärerna, plantera ut alla mystiska saker. Men nu, då ingen ny karaktär ska presenteras, utan tvärtom säcken knytas ihop, ja, då blir det svårt.

Min skrivlärare Annica sa vid något tillfälle att skrivblockeringar ofta kommer när man ska skriva nyckelscenerna, när det faktiskt ska hända något. Så känner man ett motstånd så kan det vara just det. En viktig vändpunkt i historien. Jag försöker tänka så: motstånd är utveckling. Eller i alla fall om man jobbar sig igenom motståndet. Det är som i träning. När mjölksyran sätter in, när musklerna darrar och vägrar göra en till övning, ja, det är då du blir starkare.

Sedan kan det vara att jag har ett motstånd mot att skriva actionscener. Jag gillar mer spänningen mellan människor i lugnare miljöer. Där nyanser i samtalet kan anas, där det finns en undertext. Där människor beter sig och säger saker men egentligen menar något annat.

Nu ska jag skriva ren action. Nu kommer upplösningen. Svårt, svårt.