Motstånd = utveckling?

Jag har skrivit på. Rätt ordentligt, faktiskt. Nu börjar jag närma mig upplösningen i mitt nya manus. Det är nog en fjärdedel kvar, men det är nu saker ska hända slag i slag. Och jag märker att jag blir lite förlamad. I dag och i går har det gått trögt med skrivandet. Visserligen fick jag ur mig 8 000 tecken i går, men de satt långt inne.

Det verkar som att jag har lättare för att etablera en historia, dra igång den, presentera karaktärerna, plantera ut alla mystiska saker. Men nu, då ingen ny karaktär ska presenteras, utan tvärtom säcken knytas ihop, ja, då blir det svårt.

Min skrivlärare Annica sa vid något tillfälle att skrivblockeringar ofta kommer när man ska skriva nyckelscenerna, när det faktiskt ska hända något. Så känner man ett motstånd så kan det vara just det. En viktig vändpunkt i historien. Jag försöker tänka så: motstånd är utveckling. Eller i alla fall om man jobbar sig igenom motståndet. Det är som i träning. När mjölksyran sätter in, när musklerna darrar och vägrar göra en till övning, ja, det är då du blir starkare.

Sedan kan det vara att jag har ett motstånd mot att skriva actionscener. Jag gillar mer spänningen mellan människor i lugnare miljöer. Där nyanser i samtalet kan anas, där det finns en undertext. Där människor beter sig och säger saker men egentligen menar något annat.

Nu ska jag skriva ren action. Nu kommer upplösningen. Svårt, svårt.

Att skriva på heltid

writer's clock

Det här är min tredje vecka på min fem månader långa tjänstledighet. Jag skriver alltså på heltid för första gången i mitt liv. Det är lite speciellt. Och en omställning i mitt liv, minst sagt. En lyxig sådan! Men inte helt problemfri (vilket jag inte hade väntat mig heller). Värst är nog känslan av att slösa bort tiden. Att fastna i annat än skrivandet.

Jag har alltså alltid jobbat heltid innan. Och med tre barn och många aktiviteter så har tiden att skriva varit knapp. Därför har jag bara skrivit på semestrar och långhelger. Men nu ska jag alltså skriva varje dag.

Hur har det gått då? Jo, trots att jag inte alltid är fullständigt effektiv så tycker jag att det går okej. Jag älskar mitt nya liv. Och försöker njuta av det, utan att känna för mycket press. Tillåter mig själv att ibland sväva ut och göra annat. Mitt mål att skriva 10 000 tecken om dagen har jag inte riktigt hållit. Men nästan. Snarare är det så att vissa dagar skriver jag mycket mer. Andra dagar blir det knappt 1000 tecken. Jag har lagt upp veckan så här:

Måndagar:
7.00 Upp och äter frukost, läser tidningen.
7.45–8.30 Jag och hunden följer min minsta (8 år) till skolan, och sedan går jag och hunden en lång promenad.
8.30–10.40 Skriver.
10.40–11.00 Duschar och gör mig i ordning.
12.00 Lunch med någon vän inne i stan.
13.00–13.40 Skriver på kafé.
14.00–15.00 Tränar med min PT.
15.00–17.00 Varannan vecka, åker hem och fortsätter skriva. Varannan vecka stannar i stan och skriver på kafé.
18.00–21.30 Varannan vecka går författarkurs med Sören Bondeson som lärare. De måndagarna har jag också fullt upp att läsa de andras manus, så då blir det inte mycket eget skrivande.

Tisdagar:
7.00 Upp och äter frukost, läser tidningen.
7.45–8.30 Jag och hunden följer min minsta till skolan, och sedan lång promenad.
8.30–12.30 Skriver.
12.30–13.30 Äter lunch och går ut med hunden.
13.30–16.30 Skriver.
17.00–19.00 Tränar min trupp i gymnastik.

Onsdagar:
7.00 Upp och äter frukost, läser tidningen.
7.45–8.30 Jag och hunden går med minsta till skolan, och sedan lång promenad.
8.30–10.40 Skriver.
10.40–11.00 Duschar och gör mig i ordning.
12.00 Lunch med någon vän inne i stan.
13.00–13.40 Skriver på kafé.
14.00–15.00 Tränar med min PT.
15.00–16.30 Åker hem, går ut med hunden skriver lite till.
17.00–20.00 Varannan vecka tränar jag min trupp i gymnastik. Varannan onsdag skriver jag lite till.

Torsdagar:
7.00 Upp och äter frukost, läser tidningen.
7.45–8.30 Jag och hunden följer min minsta till skolan, sedan lång promenad.
8.30–12.30 Skriver.
12.30–13.30 Äter lunch och går ut med hunden.
13.30–17.30 Skriver.

Fredagar:
7.00 Upp och äter frukost, läser tidningen.
7.45–8.30 Jag och hunden går med minsta till skolan, och sedan lång promenad.
8.30–10.40 Skriver.
10.40–11.00 Duschar och gör mig i ordning.
12.00 Lunch med någon vän inne i stan.
13.00–13.40 Skriver på kafé.
14.00–15.00 Tränar med min PT.
15.00–17.30 Åker hem, går ut med hunden, skriver lite till.

Lördagar:
Sovmorgon!
10.30–13.00 Tränar min trupp i gymnastik
14.00–17.00 Badar badkar, läser (försöker läsa en bok i veckan), softar. Möjligen plockar lite hemma (särskilt om vi får gäster på kvällen). Ibland åker och ser sonen spela fotbollsmatch.

Söndagar:
Sovmorgon!
10.00–16.30 Läser, skriver, plockar, softar, går ut med hunden.
17.30–18.30 Är med två av barnen på simhopp, passar på att läsa eller skriva där.

quote-if-you-want-to-be-a-writer-you-must-do-two-things-above-all-others-read-a-lot-and-write-a-lot-stephen-king-345982

Sedan tillkommer ju en del andra sysslor: skjutsa barnen till deras aktiviteter, handla, tvätta, laga mat (även om det mest är min man som gör just det) ja, allt som hör familjelivet till. Och en del annat också, blogga, marknadsföra boken, sköta gymnastikadministration/planering och så vidare.

Just nu fattar jag inte hur jag hann med mitt vanliga förvärvsarbete drygt 40 timmar i veckan också …

Jag är så tacksam över denna möjlighet, denna paus i livet. Att få leva så här – även om det är under en begränsad tid! Att få vara hemma när barnen kommer från skolan. Kunna, utan att stressa, hinna med att skjutsa till aktiviteter, fixa födelsedagspresenter till kalas, tandläkarbesök, åka och handla nya överdragsbyxor, ja, allt det där man tidigare klämde in i vardagen. Om fem månader går jag tillbaka till min arbetsplats. Vet inte exakt vad jag ska göra då, för jag bad om att få börja helt på nytt (mycket för att jag skulle kunna släppa jobbet helt). Och jag tänker så här:

Worst case scenario: Skrivandet går inte alls. Pocketen som kommer i maj funkar inte alls. De utländska förlagen misslyckas helt med att nå ut med min bok där. Jag har inga pengar alls om fem månader. Jaha, då får jag väl gå tillbaka till mitt jobb. Jag har trivts där i tio år, älskat alla olika tjänster jag har haft. Då har ändå Den åttonde dödssynden gett mig fem sköna härliga inspirerande månader.

Best case scenario: Skrivandet går fantastiskt. Jag lämnar in ett nytt manus i sommar, som förlaget gillar och vill ge ut. Jag får ett förskott. Pocketen gör succé och det blir faktiskt några pengar där. Boken fungerar bra i de fem länder där den kommer ut. Kanske, kanske kan livet som författare bära sig?

Förmodligen landar verkligheten någonstans mitt emellan. Och i så fall är det ju otroligt bra! Att ha tänkt igenom hur det kan bli och insett att vad som än händer så är det helt okej så kan jag helt släppa oron för framtiden och bara leva i nuet. Skriva så bra jag kan. Njuta av att ha det här livet, få göra det jag älskar, umgås mer med mina barn. Unna mig denna paus i livet.

Jag känner mig ofattbart lyckligt lottad! Och tacksam. Nej, nu dags att skriva!

Att prata om sin bok …

… som jag gjorde i går, på Skrivarkademins Debutantkväll, var väldigt kul! Jag har inte gjort det inför publik särskilt många gånger. Eller ja, egentligen bara en gång tidigare, på Bokmässan. Men det är ju fruktansvärt roligt! Så klart också lite nervöst. Särskilt när jag skulle läsa ett stycke ur boken…

Tydligen var det dessutom publikrekord på en Debutantkväll. Skrivarkademin har haft sådana här kvällar i många, många år, men aldrig haft så många gäster. Det kändes ju extra kul!

Jag tror att en av anledningarna till att det gick så bra i går, var för att det var en väldigt tacksam publik. De flesta gick eller ville gå någon skrivarkurs på Skrivarakademin. De är intresserade av skrivandet och av hela skrivandeprocessen, och ville veta allt om hur vi gjorde för att få ut våra böcker. Så det ställdes många bra frågor, och det kändes som att publiken verkligen lyssnade på det vi sa.

Det var också väldigt trevligt att träffa de andra två författarna, Mikaela Bley och Johan Björkstedt. Trots att vi skriver rätt olika böcker, så är det ju lätt att hitta gemensamma nämnare som författare. Hoppas vi ses igen!

Efteråt var det bokförsäljning – och jag sålde riktigt många böcker! Var först orolig för att jag skulle få släpa hem alla böcker igen, men en resväska full med böcker gick åt! När jag kom hem hade jag bara tre kvar. Otroligt roligt!

Måste dock få till en bättre rutin kring det där. Jag hade ingen växel, har inte swish och hade till och med glömt att ta med en penna! Snacka om orutinerat! Men, det gick bra ändå! Tyvärr glömde jag ta bilder – den här tog min kompis Catia som var på plats:

signering skrivarakademin

Tack alla som kom! Och tack alla som köpte min bok – det betyder jättemycket för mig!

I kväll: Skrivarakademins Debutantkväll

I dag pratar jag på Skrivarakademins Debutantkväll om min bok Den åttonde dödssynden. Jag och två andra debutanter från 2015 är inbjudna, Mikaela Bley, som debuterade med spänningsromanen Lycke (Lind & Co), och Johan Björkstedt som debuterade med Vakta henne (Sadura).

Det ska bli spännande! Tydligen ska vi läsa ett stycke från våra böcker också. Jag har fortfarande inte bestämt vad jag ska läsa. Hm, det måste jag fundera på!

Vore jättekul om vi ses där!

Här kan du läsa allt om kvällen.

 

Kom och lyssna på mig!

debutantkväll

Den 10 februari är jag inbjuden till Skrivarakademins Debutantkväll. Då ska jag och två andra debutanter, Mikaela Bley och Johan Björkstedt, som också gått kurser på Skrivarakademin, berätta om vårt skrivande och vår väg till utgivning. Det ska bli superkul att vara med! Jag har Skrivarakademin att tacka för mycket. Även om jag nog hade skrivit klart en bok ändå, så fick jag väldigt mycket hjälp av kurserna jag gått.

Det vore roligt om ni ville komma förbi och lyssna! Det är helt gratis, och de bjuder på lite tilltugg och säljer vin till självkostnadspris. Jag kommer att ta med mig ett gäng böcker som jag säljer billigare och förstås gärna signerar!

Hoppas vi ses!

Skrivarakademin intervjuar mig

Som jag har berättat tidigare har jag gått flera kurser på Skrivarakademin. De har varit otroligt värdefulla! Framför allt fick de mig att komma vidare i mitt skrivande så att jag kunde slutföra min bok. För det är, tro det eller ej, det absolut svåraste – att faktiskt skriva klart ett manus.

Idén är den lättaste biten – jag tror att de flesta människor har en historia inom sig. Men att berätta den, genom gestaltning och dramaturgi, i en hel bok – det är en riktig utmaning, kan jag lova.

För ett tag sedan blev jag intervjuad av Skrivarakademin. Nu har de lagt upp intervjun på sin hemsida. Jättekul! Läs gärna här!

Det finns de som är kritiska till skrivarkurser. Som tror att det innebär likriktning av berättande, att det är fusk, att det inte går att lära sig att skriva. Jag tror att de alla har fel. Jag tror definitivt att man kan lära sig att skriva, men därifrån till att skriva en bok, det klarar inte alla. Men ja, man blir bättre på att skriva av skrivarkurser (om man är mottaglig för kritik och är beredd att ta in det lärarna och det de andra på kursen säger – det är ju inte alla). Nej, det är inte fusk. Skrivandet är ett hantverk, som all konstnärlig verksamhet. Att en konstnär har gått en konstskola och lärt sig grunderna, eller att en musiker gått musikhögskolan eller bara musikskola är ju inget konstigt. Hantverket att skriva går att lära sig, men det innebär inte att man blir en författare, på samma sätt som att konstskolan eller målarkursen inte gör dig till konstnär. Men visst blir du bättre på att måla! Och så det där med likriktning – nej, efter att ha gått fyra terminer med olika kursare på Skrivarakademin så kan jag försäkra att det inte finns någon likriktning. Varje person jobbar med sin skrivprocess och blir bättre på sitt sätt att skriva.

Jag har tidigare bloggat om skrivarkurser här!