Dramaturgiska kurvor

Det roligaste med att leda en skrivarkurs – och lektörsläsa, är att man får fundera mycket på själva hantverket att skriva. Jag har ju läst ett stort antal skrivarböcker – som har gett olika mycket. Vissa ger mer inspiration, andra ger konkreta verktyg.

Jag kan inte påstå att jag använde alla verktyg jag i dag känner till när jag skrev mina två första thrillers. Vissa har jag använt, andra har mer kommit till på instinkt. Kanske för att jag har läst så pass mycket i mina dagar. Ibland har jag brottats med manuset, och så här i efterhand inser jag att det som skavde kanske faktiskt berodde på att jag INTE använde den kunskap och de verktyg jag har.

Jag tror att man kan göra både och. Skriva på känsla, OCH ta till sig och använda skrivarverktyg.

Senaste kursen jag höll pratade vi lite extra om dramaturgiska kurvor. Det kan vara bra att känna till teorierna bakom, men sedan kan man förhålla sig fritt till dem. Det är som alltid bra att ha en verktygslåda, och veta hur man använder verktygen, för att sedan välja under byggets gång vilka verktyg man själv tycker att man behöver. Jag tänkte därför dela med mig av det mest grundliga, elementära kring dramaturgiska kurvor.

Den klassiska dramaturgiska kurvan ser ut så här:

1. Anslag
Här väcks förväntningarna, huvudkonflikten anas, det är viktigt med framåtrörelse. Anslaget sätter igång historien.

2. Presentation
Huvudkaraktärerna presenteras, fakta och sammanhang. Det kan vara bra med en lite lugnare scen där karaktärerna interagerar med varandra för att etablera dem för läsaren. Självklart ska även ”presentationen” ha med historien att göra, men det är inte nödvändigt. Ofta kastas man som läsare in i en vardaglig situation, precis innan allt börjar hända – just för att lära känna karaktärerna och förstå bakgrunden.

3. Fördjupning
Huvudpersonen och antagonisten presenteras mer djupgående, här får vi se/känna på deras drivkrafter, svagheter, styrkor, och även konfliktens bakgrund.

4. Upptrappning
Tempot ökar, konflikterna trappas upp.

5. Klimax
Huvudkonflikten avgörs, det utlovade anslaget infrias, fördjupningen bekräftas. Upptrappningen når sitt slut.

6. Avrundningen
Läsaren får ta del av huvudpersonens känslor, vinst eller förlust, eventuella sidokonflikter reds ut. Lösa trådar knyts ihop.

I slutet bör även berättelsens premiss avslöjas, vad är liksom sens moralen, budskapet med historien? Kan vara till exempel: Brott lönar sig aldrig. Familjen/barnen är viktigast. Ärlighet varar längst.

Tre akter

Ett vanligt sätt att bygga en historia är i tre akter. Tänk då ungefär så här:

Akt 1:

Presentera situationen, se till att något eller någon sätter igång historien. Lär känna huvudpersonen och dess drivkrafter och hinder (hot).

Akt 2:

Fördjupa konflikten. Insatsen höjs, trycket ökar, flera vändningar på vägen, slits mellan hopp och förtvivlan.

Akt 3:

Konflikten trappas upp och får sin avslutning.

När jag skriver tänker jag alltid en handlingslinje. Från punkt A till punkt B. Punkt A är punkten/händelsen där allt sätts igång. Något får historien att börja. Sedan går en linje, med framåtrörelse, hela tiden, mot punkt B. Där Punkt B är slutet/upplösningen.

Då kan man dela in handlingslinjen i tre akter och se till att man uppfyller de här första sex stegen (se ovan) eller de tre akterna under handlingslinjen.

Självklart finns ett före och ett efter, en bakgrund – saker som händer i bakgrunden, men det kan sippra in i berättelsen. Och då har vi författarens karta här borta där vi vet vilka hemligheter, trauman, händelser som lett fram till där vi är nu. Och där har vi våra personkort, som gör att vi lär känna våra karaktärer, vet vad som driver dem, vilka hot/hinder de står inför, svagheter, styrkor. Och hur de ska utvecklas under resans gång.

Valen

Man brukar också rita upp den dramaturgiska kurvan som en val. Historien börjar högst upp på stjärtfenan. Högt upp betyder tempo – vi kastas rakt in i första scenen, anslaget, som skapar förväntningar hos läsaren. Här är det viktigt att vi visar vilken sorts bok läsaren kan förvänta sig. Därefter går tempot ner, följ linjen från stjärtfenan neråt. Tempot blir lugnare, vi får lära känna karaktärerna, får bakgrunden, förstår premissen. Sedan ökar tempot upp över valens rygg. En brant kurva uppåt, och den når sitt klimax vid blåshålet där valen sprutar ut vattnet. Och sedan rundas historien av och avslutas.

Lycka till!

Kan vem som helst bli författare?

Jag har funderat på den här frågan en hel del. Kan vem som helst bli författare?

Jag håller ju en skrivarkurs nu, och de som går för mig är mycket duktiga, och de utvecklas snabbt. Så på ett sätt tror jag verkligen att man kan lära sig att skriva. Man kan bli bättre på hantverket – med mycket övning.

Men därifrån då? Det är ju en sak att vara bra på att skriva, och faktiskt kunna och orka få ur sig en hel historia – till att vara författare? Nja, jag börjar tvivla. Jag tror verkligen inte att vem som helst kan bli författare.

I går åt jag lunch med en författarkollega. En betydligt mer erfaren sådan. En som gett ut tvåsiffrigt antal böcker, och som sedan länge lever på att skriva (en av de få i Sverige som faktiskt kan det). Hon sa något klokt. Eller ja, hon sa många kloka saker. (Jag kommer inte skriva ut hennes namn, för jag har inte frågat om jag får dela med mig av hennes klokskaper, och egentligen spelar det ju ingen roll vem som sa det, det är klokt ändå.)

Hon sa bland annat: Varför förväntas alla som skriver bli författare?

Vi pratade en del om det där. Varför förväntar sig åtminstone de flesta som skriver att de en dag ska ge ut en bok? Varför förväntas de flesta som skriver att en dag få en bok utgiven? Varför förväntar sig många som skriver, och personens omgivning, att den som skriver en dag ska kunna hoppa av sitt jobb och skriva på heltid? Hon frågade retoriskt: ”Det är väl ingen som frågar någon som spelar mycket golf på fritiden, och som har ett bra handikapp, när den ska hoppa av jobbet för att satsa heltid på golfen?”

Och det är ju sant! Om någon på jobbet spelar golf varje helg, och åker på golfresor och ägnar varje semester till att golfa – inte förutsätter man att den personen ska hoppa av jobbet och börja spela golf professionellt och kunna leva på det? Inte heller om en kollega berättar att hen tycker om att teckna och måla. Första frågan tillbaka då är inte: ”När ska du ställa ut på ett galleri?” ”När är ditt vernissage?” eller: ”När ska du hoppa av jobbet för att leva som konstnär?” Om någon på festen plockar fram gitarren och spelar några riktigt bra låtar, är det ingen som frågar: ”När kommer första skivan?” ”När ska du säga upp dig för att satsa på en musikkarriär?”

Alla förstår att även om man är duktig på golf, eller duktig på att spela gitarr eller måla akvareller så är det LÅNGT ifrån att man kan säga upp sig och försörja sig på sin hobby.

Varför är det just skrivandet som alltid ska leda till en utgiven bok? Ett riktigt författarskap? En helt ny karriär? Det ligger något i detta.

Jag säger inte att det är fel att drömma. Tvärtom! Jag har drömt som bara den! Men jag tror att det inom just skrivandet finns en rätt orealistisk dröm. Jag ser det ofta i flera olika skrivarforum på nätet. Folk som precis påbörjat sin första bok, som frågar efter bra förlag. Folk som tror att det går att tjäna pengar på att skriva böcker. Folk som är arga för att de blir refuserade, eller för att ingen köper deras böcker.

Jo, det går att försörja sig på att skriva böcker. För ett litet, litet fåtal människor går det. För ungefär lika många som kan försörja sig på att spela golf, måla tavlor eller som rockartist. Jag skulle gissa att det är ungefär lika många som vunnit på lotto. Det är alltså sjukt svårt att överleva som golfproffs, artist, konstnär – och författare.

Man kan skriva, man kan vara bra på att skriva. Man kan till och med lyckas skriva klart några böcker, man kan till och med ha tur att få dem utgivna av förlag. Men att regelbundet skriva böcker och få ut böckerna OCH försörja sig på sina historier är väldigt ovanligt. Det bör man komma ihåg.

Var detta deppigt skrivet? Förlåt. Det var inte meningen att döda några drömmar. INGET är omöjligt. Men jag tror att det är viktigt att man ser nyktert på den här branschen. Och är realist.

Det är heller inte fel att drömma, eller att ge ut en eller några böcker – man behöver inte ”lyckas” och bli en av de där som kan säga upp sig, och leva på sina böcker. Att skriva är djupt tillfredsställande och roligt. Att skriva kan vara en härlig hobby, det kan vara en extrainkomst, och en del av en verksamhet också. Det går ju att till exempel spela mycket golf och samtidigt tjäna lite extra pengar på att jobba som golflärare. Eller, man kan få några spelningar som musiker, och kanske ge gitarrlektioner på fritiden? Eller så kan man jobba som art director eller formgivare och också skapa eget, vara konstnär på deltid. Till och med ställa ut någon gång och sälja en del alster. Utan att vara konstnär på heltid. Ni fattar?

När författaren jag åt lunch med berättar för folk att hon är författare får hon oftast kommentaren: ”Åh, kul, har du fått något utgivet?”

Det är en märklig reaktion.

Jo, jag vet att vem som helst kan kalla sig författare. Det är ju ingen skyddad titel. Men, är det inte märkligt att presentera sig som författare om man inte ens fått något utgivet? Skulle man presentera sig som konstnär, musiker eller golfare om det bara var en hobby man höll på med vid sidan av sitt vanliga jobb? Jag tror få skulle göra det.

Jag kallar mig i dag journalist och författare (efter 2 romaner, 1 fackbok och 4 antologier). Och jag lägger ofta till att jag också är: redaktör, lektör, moderator och skrivlärare. För nej, jag kan ännu inte leva enbart på mitt skrivande. Men jag är tacksam över att jag kan få ägna så stor del av mitt liv till min passion – att skriva böcker! Och härligt att jag utöver det får jobba med text och litteratur och författare på andra sätt.

Självklart jobbar jag vidare med mina manus, och samtidigt drömmer jag vidare. En dag kanske jag tillhör den där lilla, lilla utvalda skaran som kan leva enbart på att vara ”författare”.

Skrivarlärare

Länge, länge närde jag en dröm om att få leda en skrivarkurs. Det bor en liten lärare inom mig, är ju gymnastikledare sedan typ 15 år tillbaka, samt har varit lärarvikarie, och chef (tänker att lärare är lite att leda folk, och det är ju det jag har gjort en stor del av mitt liv).

Att kombinera det här med att leda människor, coacha dem, samt lära ut det jag har lärt mig om att skriva, om spänning, dramaturgi, språk, handling, karaktärer och så vidare stod högst på min önskelista. Jag fick ju prova på att leda skrivarkurser redan på Crimetime, då jag höll i skrivarskolan där i två år. Mycket, mycket roligt. Men jag gillar ju att vara nära texten, och på Skrivarakademin (där jag själv gått många kurser) jobbar man ju med varandras texter och lär av varandra. Blev därför så glad när jag fick leda en kurs i att skriva spänning på just Skrivarakademin, Folkuniversitetet, denna termin.

Jag har en underbar grupp bestående av nio duktiga skrivande personer. De har kommit lite olika långt i sin skrivprocess och är alltifrån nybörjare till redan etablerade och utgivna författare. Otroligt stimulerande. Det jag gillar allra mest med sådana här kurser är att det inte är JAG som är experten och som ska lära de andra – utan vi lär av varandra. Självklart har jag en hel del verktyg i min låda, som jag delar med mig av, men jag fungerar mer som en ledare som leder diskussionen. Jag tror folk underskattar betydelsen av att noga läsa varandras texter, och ge och få feedback. Det är i alla fall så jag har lärt mig att skriva!

Som journalist är det ju så man jobbar hela tiden. Varje text gås igenom, och den redigeras och diskuteras. Man blir van vid att diskutera text och man lär sig snabbt att man inte ÄR sin text, och att den ALLTID kan bli bättre. Där har vi journalister ett försprång, tror jag. Och förmodligen är det en av anledningarna till varför så många journalister också blir författare.

Är ni sugna på att gå en skrivarkurs tycker jag inte ni ska tveka. Det är verkligen ett steg i att komma vidare i sitt skrivande. Inte bara att lära sig skriva, utan att faktiskt komma vidare med sitt manus. Jag fortsätter med största sannolikhet att vara lärare även i höst. Och i sommar, vecka 27, håller jag en intensivkurs. Anmäl dig gärna!

Läst i november!

Ja, det blev en ordentlig läsmånad i november också. Mycket tack vare alla ljudböcker jag hinner lyssna på under dötiden då jag INTE kan sitta i fåtöljen och jobba.

Annars är jag fullt upptagen nu med att översätta en bok, lektörsläsa manus, samt redigera andras böcker. Jag ska också snart ge mig i kast med en stor omarbetning av mitt egna manus. Ja, för det är fortfarande inte tillräckligt bra. Eller – det kan bli så otroligt mycket bättre. Och det går inte att ge ut halvdanna böcker nuförtiden. Konkurrensen är för stor. Så jag ska verkligen ge det en ärlig chans och skriva om allt igen, från början. Kommer ta tid, men jag tror att det är värt det.

Vad jag INTE hunnit mer är att fixa den här plattformen … har inte råd att anlita någon just nu, och har inte hunnit ta tag i det själv. Ligger lågt med bloggandet så länge.

Här är böckerna jag läste i november:

  1. Den mörka ängeln av Ellie Griffiths
    Har inte läst så mycket av den här författaren. Men hört så otroligt mycket gott. Det här är en serie om rättsarkeologen Ruth som hjälper polisen att lösa brott. Det är spännande med den miljön, mycket kultur och historia. En riktig mysdeckare. Och inte särskilt blodig eller nagelbitande, mer fokus på relationer. Tycker inte riktigt att själva gåtan var så märkvärdig, men däremot är Griffiths en skicklig författare och puttrar på väldigt trevligt.

  2. Dvalan av Camilla Grebe
    Jag tyckte ju oerhört mycket om Husdjuret (som vann pris förra året som bästa kriminalare). Den här är en lös fortsättning med delvis samma persongalleri. Det är mycket skickligt skrivet. Mörkt, många perspektiv och historier som vävs ihop på ett snyggt sätt. Ett väldigt bra hantverk. Camilla har också ett bra språk och ett framåtdriv, utan att tappa på gestaltningen och trovärdigheten. Jag tyckte mycket om även denna. Kanske inte lika mycket som Husdjuret och det kan bero på att jag så snabbt kom på hur det låg till. Det förstörde verkligen inte boken, men jag hade nog önskat att jag hade fått bli lurad ett tag till. Annars imponeras jag också av hur Camilla jobbar med tematik, något jag också försöker göra i mina böcker. Hon är otroligt skicklig på det.

  3. Nej och åter nej av Nina Lykke
    Ingrid och Jan har varit gifta länge. Men när Jan får ett nytt jobb och samtidigt inleder en relation med den yngre kollegan Hanne förändras allt. Jag fullkomligt älskade den här boken! Det är en pricksäker satir över den moderna människan som vill ha allt och har alldeles för mycket tid för att tycka synd om sig själv. Det är så otroligt bra skrivet, och jag fnissade högt så många gånger under lyssningen (för den här lyssnade jag på). Jag kan verkligen rekommendera den här boken!

  4. Lazarus av Lars Keppler
    Det blev ju sån otrolig hype kring den här boken. Man såg den överallt, så trots att jag inte har läst alla Kepplers böcker så kände jag mig tvungen att läsa denna. När jag läste den påmindes jag om varför jag inte fortsatte med Keppler. Visst, det är oerhört skickligt skrivet, det är spännande, fascinerande och svårt att sluta lyssna. Men det är samtidigt så fruktansvärt blodigt, äckligt med allt omotiverade övervåld. Och det är egentligen inte det jag vänder mig mest emot, utan det är alla logiska luckor som gör att man bli vansinnig. Jag tror att det är tre eller fyra Keppler jag har läst tidigare. Vissa har jag ändå tyckt om, som Sandmannen, medan andra har varit så världsfrånvända att jag bara stört mig (som Paganinikontraktet). För att inte få alla Keppler-fan på mig så måste jag förklara mig: Jag KÖPER at detta är fiction, att det är en sagovärld. Jag behöver verkligen inte socialrealism. Men här, det är så många människor (och poliser!) som slaktas, och ändå ska en ensam polis lösa detta. Jag köper ondskan och allt makabert, men det är orimligt att inte hela insatsstyrkan sätts in när så många oskyldiga människor dör till höger och vänster.

  5. Skuggans lag av Simon Häggström
    Jag har fått ett nytt uppdrag. Jag är redaktör för Simon Häggströms första roman. Jättekul! Därför ville jag förstås läsa hans två tidigare fackböcker. Simon är polis och jobbar mot prostitution och människohandel och den här boken ger en unik inblick i den här världen. Det är mycket bra skrivet och man blir verkligen berörd. Jag skulle önska att alla läste de här böckerna, för efter att ha gjort det så kan jag inte förstå om man fortfarande tror på myten om den glada horan, om prostitution som en jämställd transaktion eller tror på ”snälla” torskar. Simon förklarar vilket fruktansvärt övergrepp det är att köpa sex av en annan människa. Och jag är så glad att han tycks nå ut till så många.

  6. Orkidépojken av Helena Dahlgren
    Att Helena skriver som en gudinna visste jag redan. Hon har ett fantastiskt språk och är fenomenal på att skapa stämning, gestalta känslor och skeenden. Det här är en riktig liten pärla, både en uppväxtskildring och lite av en skräckis. En ung kvinna försvinner i Tyresö.

  7. Nattstad av Simon Häggström
    Så läste jag den andra boken av Simon. Precis lika bra. Och det var inte alls en upprepning från förra boken. Tvärtom var detta en fördjupning. I den här har han besökt Rumänien, varifrån de allra flesta prostituerade kommer ifrån. Och om det fanns några tvivel på att det de gör är ”frivilligt” så är de definitivt borta. De hatar det de gör, men alternativet är ännu värre. Simon intervjuar också en hallick, en människohandlare, och det blir riktigt nyanserat. Man förstår att även männen i Rumänien är offer, förstås inte på samma sätt som kvinnorna, men ändå. Den riktiga skurken är kanske inte människohandlaren, utan orättvisorna i världen och förstås de som utnyttjar systemet: torskarna. Läs!

    Totalt sju böcker blev det under november. Och jag är nära mitt nya mål om 100 böcker i år. Det tror jag faktiskt att jag klarar.

Författarintervju och skrivkramp

Jag blev intervjuad av bloggen Hanna Marie K, och intervjun blev publicerad på min födelsedag (9 maj)! Tack för grattis!

Det var en intressant intervju där jag fick berätta lite om mitt skrivande. Eller ja, rätt mycket. Bland annat pratade jag om skrivkramp, vilket är lite ironiskt – jag säger nämligen att jag inte tillåter mig att ha det. Men nu, de senaste veckorna har jag kanske inte haft direkt skrivkramp, men rätt tufft med skrivandet.

Kanske har det med att jag nu skriver på heltid som det har varit tufft. Jag känner ju att jag har så mycket mer tid att skriva, och får då lite ångest över att jag inte utnyttjar den där tiden. För ibland går det bara inte! Det kan gå en hel dag, och inget jag gör känns bra. Och det är lite knäckande.

Men, jag tvingar mig själv att fortsätta. Skriver på, även om det vissa dagar inte blir så mycket eller särskilt bra. Tänker som Doris i Hitta Nemo: ”Fortsätt simma”, fast då snarare: ”Fortsätt skriva, fortsätt skriva.” 

Förhoppningsvis lossnar det snart. Eller – det måste det ju göra. Jag har skrivit nästan 300 000 tecken, och är på upplösningen, men det är också där jag har kört fast. jag vet var jag ska, men jag vet inte exakt hur jag ska komma dit 😉

Om ni vill läsa intervjun så hittar ni den här!

Tack Hanna för att jag fick vara med!

Hur det går

Dags för en liten uppdatering om hur skrivandet går.

Jag har nu ”skrivit på heltid” i tre veckor. Det var alltså tre veckor sedan, ungefär, som jag slutade på mitt jobb. Jag har några andra frilansuppdrag, och skulle väl bedöma att jag numera skriver 60 procent av tiden, och jobbar 40 procent med de andra uppdragen. Det varierar ju förstås från dag till dag, vecka till vecka. Men det är betydligt lugnare än när jag hade ett heltidsjobb också.

Hur går det då? Jo, tack! Det går. Upp och ned. 

Jag har hunnit lite drygt hälften, ja, nästan tre fjärdedelar in i historien. I antal tecken ungefär 220 000 tecken. Jag borde kanske ha hunnit längre, rent teckenmässigt. Men har inte lyckats hålla mitt mål att skriva 10 000 tecken om dagen. Men, det beror på att jag har experimenterat med formen. Hur boken ska berättas. Och då skrivit om en hel del, samt stuvat om kapitlen.

Nu känns det som att jag åtminstone har en bra form för historien. Och det går framåt. Fortfarande är det långt ifrån säkert om alla delar jag nu skriver verkligen ska vara med. Vissa stycken kommer nog strykas. Är sådana som jag på något sätt måste skriva ur mig, för att förstå historien och karaktärerna. Men som senare kanske kan ligga under ytan, om ni förstår hur jag menar.

Jag kämpar på!

Ge inte upp! … förr eller senare blir du utgiven!

Mitt förra inlägg var kanske lite deppigt. Och jag vet att många tycker att det känns hopplöst att bli utgiven.

MEN. Det är det faktiskt inte. Så nu ska jag skriva om det.

För det första. Kom ihåg att det i stort är samma manus som cirkulerar runt till de olika förlagen! Så om det är 2 000 manus som når Norstedts och 1 000 manus som når Forum (Bonnier) så är många av dem samma manus. De flesta skickar ju till flera förlag samtidigt.

Dessutom. Jag har träffat många skrivarlärare, samt förläggare, som har sagt samma sak: De flesta av de som inte ger upp blir förr eller senare utgivna. Visst finns det alltid hopplösa fall. Människor som tror att de kan skriva, som är tondöva mot kritik, som inte lär sig eller tar till sig av det de får höra. Det finns flera sådana. Men, om du är en driven person, som inte ger upp, lyssnar på kritik, tar till dig av kritik, skriver om och förbättrar ditt manus eller börjar på nästa, med nya insikter och kunskaper, så kommer du förr eller senare att bli utgiven. Jag har hört många säga det nu. Och det stämmer faktiskt!

Jag går nu min sjätte skrivarkurs. Har stött på flera skrivande människor i dessa kurser. Många har haft potential och varit väldigt duktiga på att skriva. Vissa har haft svårt för att slutföra – de skriver, skriver, skriver, men kommer aldrig fram till slutet. Eller börjar om hela tiden med nytt. De kommer inte bli utgivna. Men, jag har också stött på begåvade människor som faktiskt kommit till slutet. Som jobbat om och om och om igen. Och flera av dem är faktiskt utgivna i dag. Jag är övertygad om att flera av de jag går på kurs med just nu också kommer att bli utgivna. Så småningom. Det kan ibland ta tid. Men, om de bara fortsätter så kommer det hända.

Så. Detta måste man också komma ihåg! Ibland låter det som att chansen att bli utgiven är minimal, mikroskopisk – och nästan slumpmässig. Men så är det inte. Det är inte så många som faktiskt skickar in ett genomarbetat färdigt manus. Och om du lägger till andra faktorer som ett gäng skrivarkurser, flera testläsare, lektörsläsning, flera omskrivningar och bearbetningar, så har du mycket goda chanser.

Mina bästa råd för att faktiskt bli utgiven:

  1. Skriv klart!!!
    Första steget till att skriva och ge ut en bok är att faktiskt skriva en bok.
  2. Läs mycket!
    Läs medvetet, läs och se hur andra har gjort. Att tro att man ska kunna skriva utan att själv inte läsa känns fruktansvärt naivt.
  3. Jobba igenom ditt manus, många, många gånger! 
    Var hård mot dig själv i redigeringsfasen. Är det här verkligen intressant? Blir det tråkigt? Är språket platt? Bara DU kan ändra det. Det här är inte sådana saker ett förlag kan hjälpa dig med. Det MÅSTE vara en bra historia, berättad på ett intressant sätt.
  4. Låt andra läsa.
    Och TA TILL DIG AV KRITIKEN!!! Du ska inte gå kurs eller ha testläsare för att få en massa klappar på axeln, jo, det också – alla behöver uppmuntran! Men, försök ta reda på vad manuset har för svagheter, vad har DU för svagheter som författare? Vad kan du blir bättre på?
  5. Läs igenom en gång till.
    När du tror att manuset är klart – gå igenom det igen. Man BLIR BLIND för sin egen text!
  6. Skicka in till flera förlag.
    Men var ödmjuk, räkna med att få vänta. Får du nej men någon form av feedback, TA TILL DIG AV DEN!
  7. Jobba om manuset.
    Och skicka in igen. Och igen. Och igen. Är manuset för dåligt, och inte går att göra om, skriv ett nytt. Lär av dina misstag.

Hur länge ska man behöva vänta på svar från förlagen?

Det här är en fråga som ständigt dyker upp bland skrivande människor. Hur länge måste man vänta på svar från förlagen? 

Jag förstår verkligen frustrationen! Men jag tror att man måste skilja på vad som är vad här. Sverige är ett litet land. Vi har otroligt många författare. Förlagen som ger ut dessa författare har mycket jobb med det – att ta hand om sina författare, läsa deras texter, komma med råd och synpunkter, det ska redaktöras, korrläsas, det ska säljas in, omslag ska göras, kataloger ska produceras, texter skrivas. Bokhandlar ska träffas och övertygas om att just deras böcker, som de ger ut, ska säljas och få fina platser nära kassan. Bokmässor ska planeras, recensionsex ska skickas ut, tidningar ska kontaktas, pr-planer ska sättas och en rad marknadsföringsåtgärder ska fixas. Utländska böcker ska översättas och kontrakt ska skrivas. Ja, det är mycket jobb som pågår dagligen på ett förlag. Även om förlagen inte tog in en enda debutant under ett år skulle de ha otroligt mycket att göra.

Jo, det är sant att förlagen behöver nya författare. Absolut! Och ja, de är säkert, eller borde vara, oerhört tacksamma över alla aspirerande författare som lägger ner sin obetalda tid, sin själ och sin passion i skrivandet.

Men. Det är fortfarande väldigt få av dessa som kommer att få ett kontrakt. Cirka 2-4 stycken av 2 000 per år.

Det beror inte på att förlagen är elaka. Eller fega. Utan det beror på att de bara kan ta sig an böcker och författare som de verkligen, verkligen tror på och kan hantera. Och det betyder inte bara tror på i ekonomisk bemärkelse. De flesta stora förlag ger också ut smalare litteratur. Vissa som knappt säljer något alls, men som har andra litterära värden.

De manus som kommer in från aspirerande författare är så otroligt många fler än vad som sedan kommer att kunna ges ut. Så ser verkligheten ut. Och det gör den inte bara för författare, utan även för musiker, för skådespelare, för konstnärer. Det finns betydligt fler som drömmer om dessa yrken, än som faktiskt lyckas. Det ÄR hårt. Ja. Men som sagt, Sverige är ett litet land. Vi har inte så många läsande, bokköpande människor att hur många som helst kan bli författare. 

ALLA kan i dag ge ut en bok. Vem som helst. På samma sätt som att vem som helst kan måla tavlor eller spela in en låt och lägga ut på spotify. Vem som helst kan starta en blogg eller en youtube-kanal. Hur många som helst kan kalla sig författare, musiker, konstnärer, skådespelare, komiker eller vad de nu vill vara. Men det betyder inte att alla kommer att kunna leva på det.

När man som aspirerande författare skickar sitt manus till ett förlag så måste man förstå detta. Inse att förlaget fått säkert 100 manus till den veckan. Ett stort förlag får ungefär 2 000 manus om året. Och av dessa blir alltså mellan 2 och 4 utgivna. Vissa år fler, vissa år färre.

Jag är övertygad om att många förläggare/förlag gärna skulle anta fler. De ÄLSKAR ju böcker, och det är ju säkerligen ett hårt jobb att välja ut vilka de till slut ska välja. För de vet att de inte kan ta för många. Jag har träffat många förläggare som förälskat sig i manus, som de antagit, och sedan kämpat så hårt för – men som ändå inte funkat, som knappt har sålts alls eller gått totalt obemärkt förbi. De vet att de inte mäktar med för många, att de inte har råd, att det inte kommer att fungera. Att de måste begränsa sig.

Räkna också med att alla de som läser alla inskickade manus har en massa andra uppgifter på förlaget. En massa andra manus att läsa, andra författare att ta hand om, och en massa andra sysslor. Det tar förstås tid att ta sig igenom manushögarna. Vissa kan de avfärda direkt. Det räcker för erfarna förläggare och redaktörer att läsa några sidor. Men andra är så pass bra att fler måste få läsa och tycka till, och flera sidor måste läsas. Är det riktigt intressant måste hela manuset läsas, av flera personer. Så. Det är ett gott tecken om du inte får svar så snabbt! Då kan ditt manus ha hamnat i ”möjligt-högen”.

De flesta förlag säger att de ska svara inom tre månader. Men det kan ta längre tid. Mycket längre tid. Saker händer, det blir kris med ett annat manus, någon annan författare, någon blir sjuk och så vidare.

Räkna med att det tar tid! 

Jag skulle inte kontakta ett förlag förrän det har gått åtminstone fyra fem månader sedan jag skickade in. Och då skulle jag ödmjukt fråga om de hunnit läsa mitt manus. Jag förstår att man vill ha svar. Men, man måste komma ihåg: Det är fortfarande obeställt material du har skickat in. Inget förlaget bett om. Och de har ju en skyldighet att ta hand om det beställda materialet först.

Så. Inse att väntandet hör till författarlivet. Skicka till många förlag samtidigt. Ha tålamod. Och fortsätt skriv, fortsätt drömma.

Regler?

Det finns många självutnämnda experter på skrivande där ute. Det finns många som hävdar att det finns en massa regler för hur man ska skriva sina manus. Detta diskuteras flitigt bland alla de som drömmer om att hitta ett förlag som vill ge ut just deras böcker.

Jag förstår dem! Det är en stark dröm att vilja skriva, att vilja bli författare, att vilja bli publicerad och läst. Och på något sätt vill man knäcka formeln för att just man själv ska bli den lyckliga.

Men. Det finns egentligen inga regler. Eller snarare, det är inte så att du blir utgiven bara för att du följer en uppsättning regler.

Vi tar det från början. Regler är egentligen hjälpmedel. Det är väldigt svårt att skriva. Jag ser, som journalist, att väldigt få människor behärskar det skrivna språket. Det är det första. Det är svårt att skriva bra. Du behöver inte skriva perfekt, men det är klart att det underlättar om du kan skriva när du ska skriva en bok. Och då kommer vi till det andra: För även om du kan svenska skrivregler så betyder inte det att du kan skriva en bok.

Även de som har skrivandet som yrke tycker att det är svårt att skriva en bok. För hur gör man? Man har en historia inne i huvudet, men sedan när man ska få ner den i datorn eller på pappret så är det ändå så gruvligt svårt. Var ska man börja? Hur ska man berätta sin historia, så att den blir intressant för andra att ta del av? Och det är DET som är konsten. Det är DET som är författande.

Jag har läst hur mycket böcker som helst, är litteraturvetare i grunden. Är journalist sedan 20 år. Har skrivit i hela mitt liv. Jag tycker ändå att det är svårt. Så hur gjorde jag? Jo, jag läste på. Och lärde mig. Eller – jag håller på och lär mig (för jag tror aldrig man blir färdiglärd). I min värld är jag fortfarande nybörjare på detta och jag planerar att fortsätta lära mig – länge, länge.

Några saker jag gjorde/gör:

  1. Började läsa böcker på ett annat sätt – jag studerade böckerna jag läste, hur har författaren gjort? Hur berättas historien? Vad tycker jag är spännande? Hur många karaktärer? Hur många huvudpersoner? Vem i historien är det som berättar? Är det skrivet i nutid eller dåtid? Hur börjar berättelsen? Hur byggs spänningen upp? Hur slutar berättelsen? Och så vidare, och så vidare.
  2. Gick skrivarkurser – den här terminen går jag min sjätte skrivarkurs. I skrivarkurserna får jag prata om skrivande med andra skrivande människor. Jag får läsa deras texter, höra deras problem/dilemmor, se och identifiera deras styrkor och svagheter. Jag får feedback på mina egna texter. Jag lär mig hela tiden nya saker.
  3. Läste en massa ”skrivböcker” – böcker om skrivandet, det finns hur många bra som helst. Författare och skrivcoacher som berättar hur de gjort, hur de tänker, som ger en handfasta råd. Har lärt mig väldigt mycket av det.
  4. Lyssnade på de som kan – jag lät duktiga människor läsa mina texter, jag lyssnade på dem, jag lyssnade på förläggare, lektörer, redaktörer.

Som ung tecknade och målade jag. Jag gick också flera kurser i både teckning och måleri. Det finns många likheter mellan att skriva böcker och att teckna/måla. I kurser och böcker lär man sig en del knep. Man lär sig OM hantverket och man lär sig hantverket. Man lär sig använda perspektiv, kontrastfärger, hur man kan måla grunden och sedan måla på, bygga i lager, man lär sig olika tekniker, akvarell, olja, kol, etsningar, lera och så vidare.

Det går att lära sig att blir helt okej, en hyfsad ”hantverkare”, men du blir inte konstnär för att du lär dig tekniken. Men jag skulle säga att det är lättare att bli konstnär om du KAN tekniken.

På samma sätt är det med skrivandet. Du blir inte författare för att du lär sig hantverket, lär dig teknikerna. Men det underlättar. Precis som med målning kräver det en massa övning. Och så klart kan du, precis som när det gäller konst, börja med att experimentera. Men det är lättare att experimentera om du kan grunderna.

Det är först när du kan reglerna som du också medvetet kan bryta med dem.

Sedan finns det alltid genier, som har en naturlig fallenhet för konst eller författandet. Som bara skriver och blir helt fantastiska författare ändå. Men för de flesta gäller ändå: Du blir bättre ju mer du övar (alltså skriver), du blir bättre ju mer du lär dig.

Men. Både ett konstverk och en bok handlar om känslor. Den ska beröra, gå rakt in i läsaren. HAR du en bra historia och kan berätta den på ett intressant sätt, som gör att läsaren vill läsa vidare, så behöver du inga regler eller knep.

Det finns många storsäljande författare som inte följer några regler. Till exempel pratas det mycket om gestaltning, show don’t tell. Detta är något relativt nytt. Om man läser böcker skrivna för 50-100 år sedan är de sällan skrivna så. Men i dag tycks de flesta läsare vilja ”vara med” i historien. Nästan som en film. Och då bör berättelsen gestaltas snarare än berättas. Många i dag tycker också att det blir mer närvaro i en bok där man befinner sig i nuet, som inte återberättas (alltså där det mesta sammanfattas i efterhand). Trots det finns det många duktiga författare som hellre berättar än gestaltar. Jag skulle vilja påstå att Fredrik Backman är en sån författare. Han berättar. Men han gör det på sitt eget sätt, och det funkar (uppenbarligen, han har ju sålt runt 5 miljoner böcker totalt). Även Jan Guillou och Lars Wilderäng är författare som gärna berättar.

Så. Du behöver inte alls hålla dig till några regler! Skriv som du vill! Men om du tycker att det är svårt att hitta en form för din berättelse, så finns det knep att ta till. Som gör berättelsen lättare för läsaren att ta sig till.

Några ”regler” som inte behöver följas:

  1. Gestalta, snarare än berätta. Visa hur någon är rädd, istället för att skriva ”hon var rädd”. Det ger närvaro och läsaren får vara med och känna med personen, och får dra sina egna slutsatser. Som sagt, finns många framgångsrika författare som älskar att berätta och undviker att gestalta.
  2. Undvik för mycket ”info-dump” – många nybörjare tror att de först måste redovisa hela bakgrunden, innan de kan sätta igång med själva historien (så gjorde Tolkien, och det gick ju ändå bra ;-). Kasta in läsaren i en situation och låt läsaren på vägen, genom det som händer lära känna karaktärerna.
  3. Ha inte för många perspektivpersoner – välj vilka personer man ska se/följa historien från och tänk på att vara konsekvent. Byt inte perspektivpersoner i samma kapitel, det blir ofta förvirrande (å andra sidan gjorde Virginia Woolf det hela tiden, och det funkade 😉
  4. Ha en framåtrörelse i berättelsen. Kolla att alla kapitel leder historien vidare (dock finns massor av böcker med långa utvikningar som inte har något med historien att göra, som har fungerat).
  5. Skriv inte läsaren på näsan. Många förklarar för mycket, är övertydliga. Du behöver inte gå in efter varje mening och förklara vad som händer eller hur personerna känner. Låt läsaren dra sina egna slutsatser.
  6. Undvik adverb. Sa hon lent, skrattade hon glatt, fräste hon irriterat. Det blir jobbigt att läsa och övertydligt (se punkt 6). Exempel: ”Jag hatar dig!” skrek hon argt. Om någon skriker att hon hatar dig, så är hon förmodligen arg – du behöver inte förklara alla känslor. Låt läsaren tolka själv.
  7. Undvik klyschor. Klyschor var en gång i tiden finurliga och träffsäkra beskrivningar för något. Men i dag är de slitna, känns trötta. Exempel? Ett hjärta av guld, låtsas som det regnar, inte skarpaste kniven i lådan.
  8. Tänk på tempus. Du kan växla tempus om det är ett medvetet grepp, till exempel kan en perspektivperson vara skriven i nutid, och en annan i dåtid. Dock kan du inte växla tempus i samma kapitel. Jo, förstås om du ska återberätta något eller ha en tillbakablick. Men var noga med tempus!
  9. Kill your darlings. Ett klassiskt författarråd. Ofta blir författare alldeles för förtjusta i stycken som de behåller fast de inte tillför något. När du redigerar ditt utkast (krävs ofta flera omgångar) så måste du vara skoningslös – ta bort sånt som inte behövs. Även om du fått till en bra formulering eller en spännande scen.
  10. DU är GUD i din berättelse. Det här låter så självklart, men jag har hört så många skrivande människor invända mot kritik så här: ”Men han ÄR så gammal”. ”Hon HAR tre systrar.” ”De MÅSTE först göra det där, innan det där kan hända.” NEJ. Inget måste. Det är DU som bestämmer. Om du märker att historien störs av din huvudkaraktärs ålder, kön, yrke, civilstatus osv – ÄNDRA. Om det blir för många systrar att hålla reda på, ta bort några. DU bestämmer! Gör det som krävs för din historia. Inget i din bok händer på riktigt, personerna finns inte (om du nu skriver roman). Ta makten över din egen historia!
  11. Låt andra läsa. Du BLIR blind för din egen text. Låt andra läsa. Ta till dig av det de säger. Om de har invändningar, försvara dig inte, förklara inte. Om inte läsaren förstår eller har synpunkter, så ligger det något i kritiken. Texten tillhör läsaren! Ju tidigare du förstår det, desto bättre för dig själv.

Och sist: Du vill bli antagen av ett förlag. Ja, jag förstår det! Det var min högsta dröm också! Men. Förlag antar inte manus som följer regler till punkt och pricka. Förlag antar manus som berör, väcker känslor, som man inte kan sluta läsa, som är oväntade och överraskande. Förläggare är vanliga människor, dock något mer erfarna läsare. De letar inte efter ”perfekta” manus som följer alla regler. De letar efter manus som de fastnar för, älskar. För de VET att de är vanliga människor. Och om de älskar historien, så kommer andra göra det. Så skriv en bra bok, helt enkelt! (Vilket förstås är lättare sagt än gjort. Betänk att förlagen får cirka 2 000 manus om året från aspirerande författare. Och av dem ger de ut runt 3-4 stycken.)

Strunta i alla regler – skriv din historia! Skriv den så underbart bra att förlagen inte KAN eller VILL säga nej. 

Att våga hoppa!

I dag var första dagen på resten av mitt liv. Ja, det är det ju alltid. Men i dag var det en speciell dag. I går jobbade jag min sista dag på mitt jobb. Jag har jobbat 14 år på Bonnier Magazines & Brands, men i höstas sa jag upp mig. Det blev några förlängningar under januari, februari och mars – av praktiska skäl (så att de hann bygga upp organisationen och ersätta mig), men i går var det alltså över.

Jag fick en fantastiskt fin avtackning. Jag känner en så stor tacksamhet och en enorm värme när jag tänker på den, på alla spännande jobb jag har haft på förlaget under dessa år – och framför allt alla underbara människor jag har fått förmånen att lära känna och jobba med under den här tiden. 14 år är en lång tid!

Jag är verkligen ingen drömmare, utan en riktig realist. Jag skulle aldrig drömma om att rekommendera någon att sluta jobba för att satsa på en dröm. Att skriva böcker är svårt. Att leva som författare är nästan omöjligt. Det gäller att verkligen veta vad man ger sig in på. Men jag har ändå gjort det här ett tag nu. Hittills har jag skrivit en fackbok (en debattbok), två romaner, och varit med i 4 antologier. Jag har ett förlag, och jag är på god väg med min tredje thriller (som är tänkt att komma ut nästa sommar). Och jag har några sidouppdrag för att dryga ut kassan.

Det här nya livet kanske inte pågår för evigt. Jag tycker att det är alldeles för roligt att jobba för att tänka att jag aldrig mer ska göra det. Jag kan tänka mig att ta ett halvår, ett år här och där och leva som författare, och sedan gå in och ta några uppdrag under något år. Det är ju också ute i det ”verkliga” livet man får all inspiration. Vi får se. Jag stänger inga dörrar. Vet bara att jag från och med i dag är författare på heltid. Nästan.

De uppdrag jag tagit nu vid sidan av har alla något gemensamt – det är extremt roliga uppdrag som utvecklar mig. Saker jag aldrig gjort förut, som jag tyckte lät för kul för att tacka nej till. Jag VET att det inte alltid kommer att vara så, att jag kan välja och vraka. Men just nu är det så, och då tänker jag njuta av det.

Vad ska jag göra då? Jo, förutom att skriva min tredje thriller som jag ska ha ett första utkast på före sommaren, så ska jag redaktöra en bok (det har jag aldrig gjort tidigare), jag ska ledar Crimetimes deckarpris (5 priser med olika jurys), jag ska ta ”leda” och ta hand om läsare på en vandringsresa för tidningen Tara. Och så ska jag föreläsa och skriva lite resereportag. Det kan tillkomma lite fler uppdrag. Men framför allt ska jag skriva!

Jag älskade mitt jobb, men det slukade mig. Jag hann inte skriva. Och jag var tvungen att sluta innan jag slutade älska mitt jobb. Jag vill inte bli bitter och arg på jobbet. Jag vill tycker om det jag gör, ha passion, ett driv, tycka det är roligt att gå till jobbet. Men jag visste att om jag skulle fortsätta och samtidigt hindras från att skriva, så skulle jag förr eller senare bli förbannad och bitter. Jag tänker alltid att först försöker man påverka så mycket det går. Man knyter inte näven i fickan och klagar – utan man gör det man kan. Men i slutändan är det bara en själv man kan förändra och påverka. Och det är det jag kallar ansvar. Att ta ansvar för sin situation. Så jag sa upp mig. Och jag är så glad för det. Nu kommer jag bara minnas jobbet med glädje. Vara tacksam över att jag har haft det så bra och fått göra så roliga saker, med så underbara personer. Jag lät det inte gå för långt, och jag lät det inte äta upp min författardröm.

Ibland måste man våga hoppa. Våga testa. Jobb, tänker jag, kommer alltid finnas! Viktigast är hur jag känner på min dödsbädd. Vågade jag leva min dröm? Vågade jag försöka? Jag måste vara sann mot mig själv.

En tredjedel av romanen är skriven. Nu ska jag öka tempot! Vi börjar i morgon. Långfredag är väl en utmärkt dag att skriva psykologisk thriller?