Mer mani än geni

Ett ämne jag har varit inne på tidigare är hur jag alltid har vägrat se på mig själv som en talang. Eller ett geni. Eller någon som ”bara har det”.

Så är det nämligen inte.

Att jag lyckats skriva en bok handlar till 90% om hårt arbete. Visst, jag kan skriva. Jag är journalist. Men jag har mött så många skrivande människor som är tusen gånger bättre än jag på att skriva. Det är inte det som är grejen. Det är att GÖRA. Och det är där min styrka ligger. Att GÖRA. Att fortsätta, år ut och år in. Varje ledig stund, varje semesterdag. Varje söndag. Jag fortsätter skriva, även om jag är trött, inte har någon inspiration, allt blir skit, jag inte hittar orden.

Många jag möter tror att jag måste ha något speciellt. Att de aldrig skulle klara det, för att de inte kan skriva, inte har tillräckligt bra fantasi, inte skulle kunna komma på en historia och så vidare. Men jag tror att de har fel. De flesta har säkert allt det där. Det de saknar är den riktiga drivkraften, galenskapen som krävs för att faktiskt skriva och slutföra en bok.

För länge sedan läste jag att bara 10% av ett författarskap är talang, och 90% är hårt arbete. Det kändes så trösterikt att läsa det. Jag har alltid drömt om att skriva, bli författare. Men jag har alltid vetat att jag inte är någon naturbegåvning. Ingen som bara har det, som bara låter det flöda ur fingrarna. Men om det framför allt handlar om hårt arbete, så insåg jag att jag hade en chans. För är det något jag är riktigt, riktigt bra på så är det hårt arbete. Där knäcker jag de flesta.

Så det var så jag gjorde. Slet. Jag har lagt ner extremt mycket tid. Jag har offrat en massa (vila, sömn, slötid, fester, tv, vänner, semestrar, soliga dagar, tid med min familj … ja, så är det).

Det krävs ju ett visst mått av galenskap. Och ja, jag är övertygad om att jag förmodligen inte är riktigt klok. Rent av galen.

Som sagt, mer mani än geni. Det är jag det.

Mina 15 bästa råd för att sälja artiklar till tidningar

I de författargrupper jag är med i dyker ofta en fråga upp: Hur gör man om man vill sälja artiklar och texter till tidningar? Det är ju en rätt given och relevant fråga för en skrivande människa. Det är svårt att leva på att skriva böcker, och om man gillar att skriva borde man kunna dryga ut kassan genom att skriva kortare texter till tidningar.

Efter 13 år på magasin, och 17 år som utbildad heltidsjournalist, och frilansande journalist längre än så, har jag länge sett det som min mission att förklara hur det går till. För det finns verkligen många konstiga föreställningar där ute.

Det kanske hör till min natur, men alltid när jag ger mig in i något tar jag reda på hur verkligheten ser ut, och så anpassar jag mig efter den – det är så lätt att man blir bitter om man ger sig in i något och TROR en massa, och sedan stöter på motstånd.

Jag har mött otroligt många författare som inte hade en aning om hur författarlivet såg ut eller hur bokbranschen fungerade, som blev tagna på sängen, både över hur mycket jobb det är, hur svårt det är att få kontrakt, hur mycket redigering det är EFTER kontraktet, hur LITE man säljer, och hur LITE pengar det ger. Jag förstår det! För det är ju verkligen inte som de flesta tror. Men jag var aldrig förvånad, för jag hade gjort min research. Det enda som egentligen har förvånat mig sedan jag blev författare var att mitt förlag lyckades sälja mig till fem länder redan första hösten. Det hade jag ALDRIG räknat med!

Jag tar helt enkelt alltid reda på hur det ser ut när jag ger mig in i något. Och jag tror aldrig att det är lätt!

Kanske är det därför jag har ett så stort behov av att alltid svara i alla trådar i författargrupperna när frågan om hur man säljer texter till tidningar dyker upp?

Man får ta eller rata min råd bäst man vill och jag utger mig inte för att vara en allvetande expert – det finns säkert redaktörer som tänker helt annorlunda än jag. Men jag har ändå jobbat med magasin, som ansvarig redaktör, i cirka 13 år. Jag har tagit emot frilansidéer dagligen under denna tid. Jag har själv frilansat i många år, och skickat mängder med förslag. Jag förfinade min teknik under denna tid, och lyckades mitt sista år som frilans få ja på i snitt 97 procent av alla mina idéer (det gjorde jag genom att enbart skicka idéer som var så pass bra, och rätt presenterade, till rätt magasin, att de inte skulle kunna säga nej – samt att jag hade jobbat upp ett rykte om mig själv som väldigt lättjobbad och en sådan som alltid levererade och lämnade i tid).

Här är mina 15 bästa råd till dig som vill sälja artiklar till tidningar:

  1. Ring aldrig – mejla! 
    Tidningsredaktioner i dag är svårt nedbantade, tiden är otroligt knapp, INGEN har tid med ett samtal. Mejla!
  2. Skriv aldrig till chefredaktören – vänd dig till redaktionschefen
    Det är hen som är operativt ansvarig över produktionen av tidningen. Chefredaktören har oftast ett mer övergripande ansvar för och en representativ roll på tidningen. Det är redaktionschefen som gör själva tidningen tillsammans med redaktionen.
  3. Ha en konkret idé – vad vill du skriva om?
    Din idé ska kunna förklaras i helst en rubrik, men åtminstone i en ingress. Och en ingress får vara högst 3 korta meningar. Om du inte kan förklara din idé på detta utrymme, har du ingen bra idé och du har inte lyckats vinkla det på rätt sätt. Tänk hissversionen (se blogginlägg här), du måste kunna förklara vad du vill göra på bara några meningar. Det blir annars omöjligt för tidningen att presentera din artikel i tidningen – det kommer att kännas spretigt och få kommer att vilja läsa, detta vet alla redaktörer, så de tackar direkt nej till otydliga, spretiga, långa idéer.
  4. Se till att ha en tydlig vinkel
    Idén ska ha en tydlig vinkel, och vara anpassad efter den tidning du kontaktar. Handlar tidningen om hundar, ska den ha en tydlig hundvinkel, är det en lokaltidning, ska idén ha en tydlig koppling till orten, är det en tidning för kvinnor 50+ ska den ha en koppling till kvinnor 50+, är det en träningstidning ska det ha en träningsvinkel – ja, ni kanske fattar (ändå är det otroligt många som INTE fattar detta…).
  5. Lär känna tidningen du vill skriva för
    Vad finns det för vinjetter i tidningen? Vilka avdelningar i tidningen finns det? Brukar de ha sådana reportage/artiklar du tänker föreslå? Om inte, varför skulle de i ditt fall göra ett undantag (det KAN de göra, men då ska du verkligen komma med något bra). Hur brukar reportagen se ut, hur brukar de vara uppbyggda? Är det långa texter? Är det många faktarutor? Vad har de för sorts språk? Använd denna kunskap när du sätter idén och vinkeln! Skicka ALDRIG massmejl med en idé till flera tidningar! INGEN kommer att tacka ja.
  6. Var kortfattad och distinkt i din kontakt
    Skriv ett kort mejl. Enkel, snabb presentation, kortfattat din idé och vinkel. Strunta i värdeord som att du har en fantastiskt intressant historia att berätta, nämn heller inga oväsentligheter som att du älskar att skriva, eller antyd att det vore bra och nyttigt för dig att skriva för just deras tidning. Vad redaktören vill veta är om du kan bidra till deras tidning, inte vad tidningen kan göra för dig.
  7. Skicka aldrig färdiga texter
    Ytterst få tidningar vill ha färdiga jobb. Tidningen vill vara med och påverka utformandet, antal tecken, vinkel, upplägg och så vidare. Du behöver INTE vara rädd att en tidning snor din färdiga text. Har aldrig varit med om att jag någonsin ens skulle ha velat ha en färdig text. Under alla år som redaktör har jag köpt kanske tre färdiga texter. Högst en har blivit okej i tidningen, och det var en personlig text av en framstående tv-personlighet och hörde till det där undantaget jag skrev om under punkt 5.
  8. Ha ALLTID signatur i ditt mejl
    Förvånansvärt många har under min redaktörskarriär signerat sina mejl med förnamn. Enbart. Det har alltid förvånat mig. Kan säga att jag konsekvent tackat nej till frilansidéer som getts med bara ett förnamn som avsändare. Hur ska jag som redaktör över huvud taget kunna veta VEM det är som vill jobba för mig om jag inte ens har ett efternamn? Om jag ska inleda en affärsöverenskommelse med någon (vilket det faktiskt är om jag som redaktör tackar ja till att köpa en artikel) så vill jag ha alla namn och kontaktuppgifter lätt tillgängliga. OM jag skulle behöva ringa och kolla en grej snabbt, måste telefonnummer och sådant stå i mejlet. Ställ in så att din signatur alltid syns, även när du svarar på ett mejl. Det upplevs som mycket proffsigare om företaget som kontaktar tidningen (ja, du är ett företag) har en tydlig avsändare. Om du själv skulle köpa något digitalt, skulle du väl vilja veta att du kan kontakta den du köper av?
  9. Räkna med ett nej, och att nejet kan ta tid
    De tidningar jag har jobbat på har fått mellan 3–10 idéer om dagen. Ibland fler. Som redaktör köpte jag kanske in 4–5 idéer om året. Det betyder att av 100 idéer så fick ungefär 97 nej. Av dessa var cirka 90 fullständigt usla idéer. Vissa hade gjort alla rätt, men vi tackade ändå nej, för att det inte passade just då. (Ungefär som i bokbranschen.) Nejet kan också dröja. Alla frilansidéer är ju obeställt material. Redaktörerna har fullt upp med att göra tidningen och ta hand om det beställda materialet. Det obeställda kommer alltid i sista hand. Jämför det med hur du själv hantera inköp. Du prioriterar de köp du själv bestämt dig för, affärer du själv har sökt upp, framför försäljare som ringer på din telefon eller på din dörr och vill sälja något du inte har bett om.
  10. Får du ja, gör upp om HUR jobbet ska göras
    Gör upp om antal tecken, vinkel, hur jobbet ska göras ut, ska det vara någon lista? Faktaruta? Bilder? Bildtexter? Fråga även om redaktören inte säger något. Risken är att det är en dålig redaktör som inte är tydlig med vad hen beställer – och det kommer att drabba er båda.
  11. Gör upp om pris innan du börjar skriva
    Både för din och redaktörens skull – diskutera priset direkt när redaktören sagt ja. Börja inte jobba förrän ni har kommit överens om pris.
  12. Leverera det du har lovat!
    Ett ja är en biljett in. Nu har du verkligen chansen! Leverera det ni har kommit överens om. Det kan tyckas märkligt, det finns så många frilansjournalister, ändå vittnar alla redaktörer jag känner om att det är svårt att hitta bra frilansare! De som funkar använder man därför gång efter gång. Håll deadline, håll antal tecken, håll vinkeln – gör helt enkelt exakt det ni kommit överens om. Freerida inte!!! Har varit med om det så många gånger. Stylister som ”kände” för att göra ett jeansjobb istället för ett klänningsjobb. Journalister som ändrade vinkeln för att de dök på ett ”mer intressant” spår. Redaktören har helhetsbilden av tidningen, av det numret, ett helikopterperspektiv som du helt saknar. Om du ändrar vinkel kan det jobb du lämnar krocka med ett annat jobb i tidningen, och redaktören sliter sitt hår. OM du skulle vilja ändra vinkel under resans gång – hör av dig till redaktören och fråga. På ett ödmjukt sätt, kom ihåg att det är redaktören som bestämmer VAD den vill köpa. Lova aldrig något du inte kommer att uppfylla!
  13. Betalning enligt frilansrekommendationerna?
    Ja, ungefär, men något under skulle jag säga, om man ska vara realistisk. Du får betalt efter hur lång tid det tar att göra jobbet (räknat på dagar eller timmar, oftast dagar). Och här är det viktigt att komma ihåg: Du får inte betalt för hur länge det tar DIG att göra jobbet. Du får betalt enligt en bedömning över hur lång tid det skulle ta för en redaktör/reporter på tidningen att göra ett jobb. En intervju inklusive research, 6000–7000 tecken – en dags betalning ungefär.
  14. Räkna med efterjobb
    När du har lämnat din text kommer redaktören att läsa, och säkerligen ha synpunkter. Räkna med att du måste skriva om en del, komplettera, förtydliga, rätta eller vad det nu är.
  15. Räkna med att tidningen sedan skriver om
    Alla texter redigeras. Mer eller mindre. Vissa skrivs om rejält, kortas rejält. Du får inte se din journalistiska text som ditt personliga konstverk och bli stött om något ändras. Texten ska passa i tidningen du skriver för, den ska passa in i sitt sammanhang, bland de andra jobben i tidningen. Om du är känslig, be att få den redigerade texten skickad till dig. Men mitt råd är att inte bråka om den är ändrad, tvärtom brukade jag jämföra min råtext med den av tidningen redigerade texten och se den senare som facit – för att lära mig till nästa gång. Vad har ändrats? Fundera på varför? Det är nyttigt och lärorikt och gör dig till en bättre frilansjournalist.

Det är rätt otacksamt att vara frilansjournalist och skriva för tidningar. Så är det. Och jag vet att många frilansare har tröttnat och är förbannade på hur det ser ut i dag. Jag kan verkligen förstå det! Därför är mitt råd till alla författarvänner att de läser på innan de ger sig in i det här. Det är inte världens enklaste ”extrainkomst” för författare. Det finns otroligt duktiga, erfarna frilansjournalister där ute i dag som kämpar för att överleva. Bli inte förvånad om du inte har vad som krävs – eller inte lyckas direkt. Det tar många, många år.

Gästbloggar på Debutantbloggen

I dag gästbloggar jag på Debutantbloggen. Om att skrivandet handlar om att stå ut.

Stå ut med att det är så svårt.

Stå ut med att det blir så platt, klyschigt, banalt, irrelevant …

Stå ut med att det tar så förbannat lång tid.

In och läs här och se om ni håller med 😉

Mål!

Är en sådan som inte kan jobba utan mål. Jag har typ mål för allt … Ibland kan jag tycka att det är lite knäppt. Det ÄR knäppt. Samtidigt är det det som funkar för mig.

När det gäller skrivandet är det för mig livsviktigt med mål. Tror att det hänger ihop med att jag har ambitionen att vara författare vid sidan av mitt andra heltidsjobb (eller snarare, jag har inget val, att leva på mitt författande är inte aktuellt i dag). Om man ska göra något utanför sitt vanliga liv, när det vanliga livet är fullt upp som det är, så tror jag att det är bra att sätta upp mål.

Jag befinner mig just nu i slutfasen av redigeringen av mitt andra thriller-manus. Fick tillbaka det från min förläggare i mellandagarna. Började i går med redigeringen. För att komma igång skriver jag alltid upp hur många sidor jag ska klara av per dag. Sedan gör det inget om jag gör lite till. Men jag måste åtminstone klara de mål jag satt upp.

1 februari ska jag lämna in manuset igen och då ska det till redaktören.

Så, om jag ska sammanfatta mina mål med 2017 så är det:

  1. Bli klar med detta manus som ska bli boken Och blomstren dö till sommaren.
  2. Skriva ett utkast till thriller nummer 3.
  3. Läsa 52 böcker (en i veckan…).
  4. Träna 150 träningspass – att träna är en stora passion, och gör jag inte det så orkar jag inte med mitt intensiva liv.

I dag har jag 35 sidor kvar att gå igenom. Men först ska jag lägga mig i badet och läsa klart årets första bok 😉

 

Manuset tillbaka

Så i går fick jag äntligen manuset tillbaka från min förläggare. Med kommentarer och anteckningar i kanten. Det blir en del jobb till. Inte oöverkomligt, men det kommer nog ta sina söndagar.

Söndagar har blivit min skrivdag. Jag jobbar ju heltid, så vardagarna kan jag glömma. Lördagarna går åt till gymnastikträning med min gymnastikgrupp och därefter vila och läsa. Gör oftast det i badkaret för maximal avslappning 😉

Söndagar sitter jag i min fåtölj i vardagsrummet och jobbar med boken. På söndag, 1 januari, får jag börja nästa vända. 1 februari ska boken till redaktören, så då måste den vara klar. 5 söndagar är det i januari. Manuset är på 312 sidor. Det blir till att planera hur mycket man ska hinna varje gång.

Ser fram emot att ta tag i det igen. Men ser nog ännu mer fram emot att bli klar. Wish me luck!

Ps. Kolla vilken fin julklapp jag fick av min man! Ett fodral till min dator – passande för en författare, eller hur?

När är man klar?

En vanlig föreställning när det gäller författarskap är att man skriver en bok och sedan är den klar. Jag minns när jag första gången gick ut och berättade att jag hade skrivit klart ett manus, från början till slut. Då frågade väldigt många: ”Jaha, har den kommit ut nu?”

För det första är det ju inte alls säkert att det blir en bok som kommer ut bara för att man har skrivit klart en historia.

För det andra så är ju boken inte klar bara för att man har skrivit klart själva historien. Det är ju då det stora jobbet börjar.

Jag tror inte folk inser hur otroligt mycket jobb det är med en bok. Att över huvud taget komma i första målet, att skriva klart till slutet, det i sig är en bedrift och inte många klarar det. Därefter måste man ha tålamodet att jobba igenom sin text ett stort antal gånger. Jag tror att jag har skrivit igenom min första bok säkert 20 gånger. Och slängt minst två tredjedelar och skrivit till en massa text. Och det var bara INNAN jag fick kontrakt.

Om man nu hör till de lyckliga få som får ett bokkontrakt (några promille av de som skickar in) så börjar nästa stora vända med boken. Jag skrev om stora delar av min bok efter att jag hade fått kontrakt. Jag och min förläggare gick igenom den flera gånger. Och nej, det är inte hen som ändrar, utan jag. Och ja, det är jag som bestämmer om jag vill ändra eller inte. Ingen tvingar dig. Men om man är debutant kan det vara värt att lyssna på en erfaren förläggare, annars är man (tycker jag) lite korkad, minst sagt.

När förläggaren tycker att boken känns tillräckligt färdig går den till redaktör. Redaktören kan också ha både små och stora synpunkter. I mitt fall gick jag över boken en gång till. Därefter gick redaktören igenom den, och slog ner på alla småsaker. Rena felstavningar, upprepningar, klyschor, felaktigheter, tog bort småord och så vidare. Eller snarare, hon föreslog vad jag skulle ändra, sedan var det jag som fick ändra om jag ville. Och till 99% gjorde jag som hen föreslog.

Men det är inte slut efter det. För då är det korrekturet, och jag läste igenom det en gång till.

Så, när är boken klar? Ja, den är klar först när den går till tryck. Då kan man inte påverka mer. Och då, kan jag lova, är man ganska trött på sin text.

Min uppföljare befinner sig i förläggarskedet. Jag har alltså redaktör och korrekturet kvar. Till tryck går den någon gång i vår. Då är den klar!

I väntans tider

pregnant-woman

När man har lämnat sitt manus till sin förläggare är det som att vara gravid i nionde månaden. Man kan inte göra något, mer än vänta. Det är för kort om tid för att påbörja nästa projekt, men det tar ändå några veckor. Till helgen var det två veckor sedan jag skickade det till honom.

Vi får se om han tycker att vi ska ta en vända till med det, eller om det är dags för redaktören.

En annan kul grej är att vi har börjat titta på omslagsförslag. Jag har fått fem stycken, och sagt vilken jag gillar bäst. Vi får se nu hur det blir. Kan inte visa något ännu. Men snart!

Intervju med mig på Kulturkollo

lågupplösta_bilder_rebecka_63den-attonde-dodssynden-1

”Att skriva skönlitterärt var något helt annat. Och här kände jag mig som en total nybörjare. Jag pendlade mellan att tycka att jag faktiskt kanske hade en historia att berätta till att det var totalt värdelöst. Det ÄR otroligt svårt att skriva en roman, att variera språket, att hålla ihop alla trådarna, att skriva det drivet och intressant, att ge lagom med information/ledtrådar utan att avslöja för mycket, men heller inte vara för hemlig. Det var en rejäl utmaning. Jag gick verkligen utanför min komfortzon när jag skrev den här boken. Man utsätter sig för risken att bli totalt sågad. Det är mer personligt på något sätt. Det var ofta jätteläskigt! Men jag är så glad att jag lyckades ta mig förbi alla mentala hinder och faktiskt slutföra boken, och förstås helt överväldigad av att ett stort förlag ville ge ut den och att den har fått bra kritik!”

I en intervju som Kulturkollo gjorde med mig berättar jag om hur det var att skriva en roman, jämfört med att skriva journalistiskt som jag är van vid. Det var ett tag sedan den här intervjun gjordes, ja, över ett halvår sedan. Det var någon gång i höstas, tror jag.

Det är rätt talande – hur mycket som har hänt bara på ett knappt år! För nej, jag skriver ju inte samtidigt som jag jobbar heltid. Jag har haft möjligheten att få skriva på heltid hela våren. I dag är det tre veckor kvar… Och jag jobbar inte längre kvar på Damernas Värld. Jag sa upp mig när jag tog tjänstledigt. I slutet av juli går jag tillbaka till ett helt nytt jobb.

Men ändå. Det är en fin intervju – läs gärna den här!

Struktur för skrivandet

dator1

Hur gör du när du skriver? Är en vanlig fråga. Många tror att författare har allt i huvudet och sedan bara plitar ner ord för ord tills det är klart. Min verklighet är så långt ifrån det den kan komma!

Det finns hur många metoder som helst för att skriva en roman. Kanske lika många som det finns författare? Jag tror inte ens att alla författare gör exakt likadant varje gång. Det gör inte jag – men så är jag ju rätt ny, jag försöker lära mig och bli bättre och smartare hela tiden.

Trots att det finns så många olika metoder så kan man nog ändå skilja på två vanliga sätt: Det planerade skrivandet och det associativa skrivandet.

Det associativa sättet är när man bara skriver. Författaren vet inte själv hur det ska gå, hur det ska sluta, vad karaktärerna ska göra. Jag vet många som lyckas med detta, men kanske fler som misslyckas. För det är svårt! Det tar ofta mycket längre tid. Och det kräver ofta mycket redigering, för att få historien att hänga ihop. Å andra sidan så kanske det blir bättre för att det tar tid? Historien växer fram, karaktärerna lever sitt eget liv. Ja, jag tror att för dem som lyckas kan det säkert vara väldigt lustfyllt och spännande att skriva på det här sättet. Jag tror dock att det funkar mycket bättre för författare som skriver romaner, snarare än för dem som skriver spänning/deckare/thrillers. I en vanlig roman kan vad som helst hända, det behöver inte nödvändigtvis hänga ihop på samma sätt som i en spänningsroman. Skriver man spänning så måste man tänkte på kontraktet man har med läsaren. Kontraktet, undrar du. Jo, så fort en läsare öppnar en bok i spänningsgenren, tar den på sig ett par spänningsglasögon och börjar leta ledtrådar. Inget som händer får vara slumpmässigt, allt betyder något. Sedan kan många händelser och personer vara villospår, men risken är stor att läsaren blir besviken om det läggs ut för många trådar som sedan inte knyts ihop. Eller om gåtan inte får sin upplösning, eller om den inte har med det som har stått i boken att göra. Det går till exempel inte att ha ett långt kapitel där en ny karaktär ingående presenteras som sedan försvinner ur historien och inte har någon betydelse för berättelsen. Kontraktet innebär att man som författare till spänningslitteratur måste vara väldigt strukturerad och medveten när man skriver.

Det planerade skrivandet är något jag föredrar – mycket för att det faktiskt ska bli något, jag litar inte på att jag ska komma på allt eftersom – eller att det då ska hänga ihop. Många planerar nog, i olika grad, och som sagt kan det planeras på tusen olika sätt. Så, jag tänkte berätta om mitt sätt (just nu).

lego-1108908_960_720

Här är mina 5 byggstenar:

  1. Synopsis – hela historien, vad sätter igång den, vad händer, hur slutar det. Ganska kortfattat skriver jag ner detta.
  2. Personkort – vilka karaktärer ska vara med, hur är de? Jag måste lära känna dem, alla måste ha styrkor och svagheter, något som driver dem. Drivkrafter är viktiga! Karaktärerna måste också ha en utveckling under historiens gång. De kan inte vara statiska, förbli de samma som de var när berättelsen börjar. Så det funderar jag på, vad driver varje person och hur utvecklas varje person?
  3. Konfliktkarta – Alla karaktärer förhåller sig till de andra, därför brukar jag göra en konfliktkarta över alla mina karaktärer. Och med konflikt menar jag inte att alla ska bråka med varandra. Men det ska krocka, gnissla, uppstå situationer som kan driva historien framåt. I vissa fall kan det vara olika personlighetsdrag – en är tyst och tillbakadragen, en är framåt och gåpåig. En vanlig konflikt är ju att någon vill ta reda på sanningen, medan någon annan vill dölja den. Om det finns konflikter mellan personerna är det lättare att driva historien framåt – och framåt måste man hela tiden. Särskilt när man skriver spänning!
  4. Händelseförlopp/handlingslinje – Jag berättar kortfattat händelseförloppet för mig själv, skriver ner det. Det här är ju inte samma som synopsis, för det kan ju vara så att vi kommer in i historien när halva förloppet redan har hänt, det finns ju ett förflutet. Varje sak som händer påverkar historien och karaktärerna framåt. JAG som författare måste veta vad som har hänt. I både min första thriller och den jag har skrivit nu finns det ju många saker i det förflutna som påverkar nutiden. Allt det skriver jag ner.
  5. Lista över scenerna – när jag skriver tänker jag mig historien som en film, med olika scener. Varje scen berättar något och för historien framåt. Jag skriver alltså ner från 1 och framåt vad varje scen ska innehålla. I början behöver det inte vara så detaljerat, men ju längre in i historien jag kommer så dyker det upp nya trådar och händelser, som jag kommer på. Då kan jag lägga till i en tidigare scen. Även om jag inte skriver det på studs så gör jag en anteckning i listan. Till exempel: Scen 4: lägg till den här och den här ledtråden, bygg in den här karaktären, den ska säga si eller så. När jag har skrivit en scen markerar jag den scenen med gult i listan. Om det är något som ska läggas till är det fortfarande vitt. Då har jag koll på att jag får med allt. Scenerna gestaltar jag sedan fram, undviker att berätta vad som händer. Jag vill visa. Läsaren ska vara med i scenen, som om den tittade på en film – se, lyssna, känna, lukta … Närvaro är viktigt.

I början behöver ingen av de här byggstenarna vara särskilt utbyggda. Det kan vara rätt kortfattat. Jag kanske inte är helt klar över alla karaktärer, någon kanske är väldigt luddig, jag vet ännu inte vad den har för funktion, hur jag kan använda mig av den. Kanske vet jag inte exakt hur det ska sluta, kanske har jag inte kommit på alla sidohistorier, eller gjort alla kopplingar. Mycket kommer jag på allt eftersom, och bygger in i min struktur. Men jag vet ändå på ett ungefär vart jag ska. Och jag har ändå ett hum om vilka mina personer är. Sedan kanske jag under resans gång kommer på en briljant idé att någon ska vara på ett helt annat sätt, eller att historien ska vika av på ett helt nytt spår – men jag har stommen klar. Jag vet vad som sätter igång historien, och ungefär vart den ska gå, vart det ska sluta.

images

Det här systemet gör att jag sällan drabbas av skrivkramp. Jag sitter aldrig och stirrar på ett vitt dokument utan att ha en aning om vad jag ska skriva. Jag har förstås andra problem, som att variera språket (skitsvårt att gestalta en spänd, skrämd karaktär, när hen mest hela tiden är det…). Så även om jag har bra struktur så är det inte lätt. Men hade jag inte gjort så här, utan bara skrivit på, tror jag att det hade varit mycket, mycket svårare!

Om du som läser också skriver, vore det väldigt intressant att få läsa om hur du gör! 

”Lita aldrig på talang”

resuméintervju

I går hade Tidningen Resumé en stor intervju med mig – om min karriär. Inte bara som journalist utan även som författare.

Jag fick också ge mina bästa karriärtips, och det här är dem jag gav:

1. Lita aldrig på talang. Jag har alltid sett mig själv som en medelmåtta, en hantverkare snarare än en talang, geni eller konstnär – men jag är bra på att jobba hårt. Hårt arbete och envishet lönar sig och kan slå de vassaste.

2. Sparka aldrig nedåt. För det första kan yngre, nybörjare, juniorer i framtiden bli dina chefer, för det andra så säger det något om hur du är som människa om du behandlar folk under dig dåligt.

3. Var sann mot dig själv. Känns det inte bra, bryt upp. Det är viktigare för mig att stå för något än att stanna på ett bekvämt jobb.

4. Gör det du brinner för/ge inte upp dina drömmar. Jag har alltid drömt om att skriva, bli författare. Det hade inte gått när jag var 20, men med hårt arbete och envishet gick det till slut.

5. Var självkritisk och lär av dina misstag. Jag har gjort en massa misstag i mitt liv. Försöker att inte vara för hård mot mig själv, utan istället se till att jag lärt mig av missarna och inte gör om dem. Däremot är det direkt dumt att göra om samma misstag gång efter gång. Människor som alltid skyller på andra gör ofta det. Och det har jag svårt för.

6. Var generös. Om man delar med sig, hjälper andra, så hjälper man sig själv.

För mig gäller de här reglerna livet i stort. Inte bara i arbetslivet. Det är superviktigt för mig att vara sann mot mig själv, stå upp för det som är rätt, behandla människor bra, vara självkritisk och lära mig av mina misstag, aldrig slappna av och tro att jag har någon talang att luta sig mot.

När jag började författa på allvar så hade jag detta som ett mantra. Jag visste ju att det finns så otroligt många duktiga författare där ute. Riktigt briljanta naturbegåvningar, som både har språket, förmågan, fantasin och så vidare. Jag visste att jag inte kunde konkurrera med det. Men, jag är duktig på att jobba hårt. Jag är envis och jag är beredd att lära, och lära om. Och i det ingår att ta kritik. Jag bestämde mig för att aldrig skylla ifrån mig, tjura om jag fick ett nej, en refusering, en dålig recension. Har sett många skrivande människor som har en helt annan inställning. Som ser förlagen som fienden, som är idioter som inte tackar ja till deras manus. Som ser lektörer, förläggare och redaktörer som idioter som inkräktar på deras heliga texter. Inte ett kommatecken får ändras. Jag totalföraktar den inställningen. Att bli publicerad och läst är något man måste förtjäna. Ens verk ligger i förlagens, bokhandlarnas, läsarnas händer. Och det är där de ska ligga! Mitt jobb som författare är att skriva så bra och intressant som möjligt så att det är värt att läsa.

Jag kommer aldrig luta mig tillbaka och lita på någon sorts talang. Istället kommer jag alltid anstränga mig, försöka bli ännu bättre, lära av mina misstag, ta till mig av det proffsen säger och lyssna på läsarna. Sedan är det klart att inte alla kan älska det du skriver! Och det räknar jag inte med heller. Något som älskas av alla blir urvattnat. Men – en text, en historia, en mening kan alltid bli bättre. Och jag hoppas att jag har orken att fortsätta utvecklas och lära!

Här kan du läsa hela intervjun med mig!

sathe

Resumés chefredaktör Johan Såthe skrev väldigt fint om intervju i sin krönika också. Läs här!