Första versionen är skit

Läste ett intressant blogginlägg av Lennart Guldbrandsson om hur man kan hjälpa och stötta en författare. Ett av hans tips är att ta bort stressen kring första utkastet – för det är ändå skit! Så här skriver han bland annat:

”Jag var nyligen på en skola och pratade om skrivande. De flesta av eleverna där tyckte att det var trögt att komma igång, inte för att de saknade idéer, utan för att de hade prestationsångest. De ville vara säkra på att det de skrev matchade potentialen som idén hade. Det gjorde mig glad för det betydde dels att de brydde sig om att det de skrev skulle bli bra, men det gjorde mig också bestört, för att de inte hade lärt sig att förstaversioner är skräp.”

Samtidigt menar han att första utkastet också är guld – här finns de första tankarna, passionen och idéerna. Så här skriver han:

”Det är lätt, med tanke på de fel jag skrev ovan att förstaversioner har, att tänka illa om dem. Men förstaversioner är nödvändiga. I förstaversionen finns så mycket passion, nya tankar man inte hade innan man skrev ner sin idé, saker man inte trodde var möjligt att skriva, experimentlusta (förhoppningsvis) och konstigheter man kan skratta åt, vilket leder till nya uppslag. De är dessutom helt nödvändiga att ta sig igenom.”

Jag håller verkligen med! Om man som skrivande människa inser att texten först måste ut – och att det först är när du har den framför dig som det stora jobbet börjar, då kan det bli lättare att ta sig igenom det första utkastet. Många får aldrig ur sig den där första versionen. De tvivlar, mår dåligt över att det inte blir som de hade tänkt och får dåligt självförtroende. Förmodligen för att de inte riktigt inser att det här inte är slutversionen, utan bara deras första utkast.

Samtidigt finns det massor av värdefullt i det där första utkastet. Mycket som bara kommer, små guldkorn som man senare kan utveckla. Intressanta tankegångar och galna och/eller underbara idéer.

Men som sagt, läser man igenom det man har skrivit brukar man se alla fel och brister, och då är det lätt att tappa sugen. För det är klart att det finns brister! Jag har jobbat med skrivande i hela mitt liv – jag har aldrig skrivit en text som var klar redan från början! Hur kort den än är måste den redigeras, bearbetas, tänkas igenom, ofta skrivas om, rättas till och så vidare.

Skillnaden mellan oss som faktiskt slutför jobbet med att skriva ett helt manus och de som inte gör det tror jag mycket ligger i att vi accepterar att det är dåligt i början, eller åtminstone mindre bra – eller (om jag ska vara diplomatisk) att manuset ännu ”inte nått sin fulla potential”. Vi inser att det kan komma att bli bra (eller i alla fall bättre) sen, när vi får tid att jobba med det. Självklart drabbas även vi av tvivel, ångest och funderingar. För att tycka att texten är skit hör till den kreativa processen.

Det intressanta med Lennarts blogginlägg var att det väckte så många starka känslor när det las ut på Facebook. Många blev nästan indignerade. ”Vad då dåligt? Mitt första utkast är inte dåligt!”

Nej, som sagt, det behöver inte vara dåligt. Men texten kan ju bli så mycket bättre om du sedan jobbar med den! Och det var det som var Lennarts poäng, som jag tolkade det. Och det är så jag ser det. Även om det jag har skrivit är superbra så skulle jag aldrig drömma om att inte jobba igenom det ordentligt innan jag lämnar det till förlaget. Och förlaget (förläggare och redaktör) kommer i sin tur ge sin feedback, som kräver många omarbetningar till. Mer eller mindre. Så är det för i stort sett alla.

Några menade att de bara skriver en gång och sedan är det bra. Det må så vara. Men jag har svårt att tro att de böckerna ges ut på förlag och når många läsare.

Självklart finns det undantag. Genier som säkert klarar att skriva en perfekt bok från början. Har till exempel hört att Leif GW inte redigerar så mycket (säger inte att han inte skulle behöva det, men det är vad jag har hört). Och han lyckas ju rätt bra ändå.

Min övertygelse ändå, efter många, många år som journalist och redaktör – och numera även författare – är att alla texter behöver bearbetas. (Om folk fattade hur mycket det jobbas bara med 3000 tecken långa artiklar …)

Om din text är strålande redan på utkaststadiet – grattis! Nu kan det bara bli ännu bättre. 

Ps. Den här texten är redan redigerad fyra gånger … jag kommer säkert upptäcka fler missar, saker jag vill lägga till, ändra, ta bort – så det lär bli fler redigeringar.

Här har jag skrivit tidigare om redigering.

Här har jag skrivit om struktur för skrivandet.

Om att aldrig känna sig klar

Och där skickade jag mitt manus till redaktören igen. Känner mig absolut inte färdig. Blir man någonsin det? Jag undrar om någon författare någonsin känner att allt är perfekt, att inget endaste litet komma ska flyttas på – för nu är det fullkomligt.
Jo, det finns säkert sådana författare. Men jag hör inte till dem. Varje gång jag läser det hittar jag saker jag vill ändra. Det är den bistra sanningen.
Men jag vet i alla fall att den är bättre nu än förra gången jag skickade den. Alltid en tröst.
Nu hoppas jag att hon upptäcker alla svagheter och felaktigheter. Är så tacksam över att ha en professionell redaktör!
I maj ska den gå till tryck, och till sommaren kommer den: Och blomstren dö (Norstedts).

Nu går manuset till redaktören

Efter två vänder med min förläggare, och en massa söndagar för min del, har nu mitt manus gått till nästa fas. Till redaktören.

Jag har en ny redaktör denna gång. Den förra har slutat på Norstedts. Det ska bli intressant att se vem den nya blir, om vi kommer att förstå varandra bra. Kan ju erkänna att jag tycker att det är lite läskigt med redaktörer (trots att jag i många, många år varit redaktör själv, även om det var inom magasin och inte böcker – eller kanske just därför). De fingranskar ditt manus, går över det med rödpenna, letar fel, ser alla dina brister, påpekar dem … och ja, man känner sig rätt usel och liten. Man kan få kommentarer som: ”Du har ungefär 150 ”blickar” i ditt manus, kanske kan du byta ut några mot andra ord?”, eller ”Exakt så här beskrev du en annan karaktär på sidan xx.” Redaktören får dig att känna dig som en fullkomlig analfabet, eller åtminstone en ordblind dyslektiker utan fantasi och ordförråd.

Men det blir ju mycket bättre efter att redaktören gått över manuset. Och efter att ha jämfört med andra författare så var jag tydligen inte helt hopplös.

Ja, jag ska väl inte ropa hej än (obs, en klyscha, hade redaktören påpekat där), vi får väl se hur mycket anmärkningar hen kommer tillbaka med efter att ha läst mitt manus.

Gulp.

Mål!

Är en sådan som inte kan jobba utan mål. Jag har typ mål för allt … Ibland kan jag tycka att det är lite knäppt. Det ÄR knäppt. Samtidigt är det det som funkar för mig.

När det gäller skrivandet är det för mig livsviktigt med mål. Tror att det hänger ihop med att jag har ambitionen att vara författare vid sidan av mitt andra heltidsjobb (eller snarare, jag har inget val, att leva på mitt författande är inte aktuellt i dag). Om man ska göra något utanför sitt vanliga liv, när det vanliga livet är fullt upp som det är, så tror jag att det är bra att sätta upp mål.

Jag befinner mig just nu i slutfasen av redigeringen av mitt andra thriller-manus. Fick tillbaka det från min förläggare i mellandagarna. Började i går med redigeringen. För att komma igång skriver jag alltid upp hur många sidor jag ska klara av per dag. Sedan gör det inget om jag gör lite till. Men jag måste åtminstone klara de mål jag satt upp.

1 februari ska jag lämna in manuset igen och då ska det till redaktören.

Så, om jag ska sammanfatta mina mål med 2017 så är det:

  1. Bli klar med detta manus som ska bli boken Och blomstren dö till sommaren.
  2. Skriva ett utkast till thriller nummer 3.
  3. Läsa 52 böcker (en i veckan…).
  4. Träna 150 träningspass – att träna är en stora passion, och gör jag inte det så orkar jag inte med mitt intensiva liv.

I dag har jag 35 sidor kvar att gå igenom. Men först ska jag lägga mig i badet och läsa klart årets första bok 😉

 

Manuset tillbaka

Så i går fick jag äntligen manuset tillbaka från min förläggare. Med kommentarer och anteckningar i kanten. Det blir en del jobb till. Inte oöverkomligt, men det kommer nog ta sina söndagar.

Söndagar har blivit min skrivdag. Jag jobbar ju heltid, så vardagarna kan jag glömma. Lördagarna går åt till gymnastikträning med min gymnastikgrupp och därefter vila och läsa. Gör oftast det i badkaret för maximal avslappning 😉

Söndagar sitter jag i min fåtölj i vardagsrummet och jobbar med boken. På söndag, 1 januari, får jag börja nästa vända. 1 februari ska boken till redaktören, så då måste den vara klar. 5 söndagar är det i januari. Manuset är på 312 sidor. Det blir till att planera hur mycket man ska hinna varje gång.

Ser fram emot att ta tag i det igen. Men ser nog ännu mer fram emot att bli klar. Wish me luck!

Ps. Kolla vilken fin julklapp jag fick av min man! Ett fodral till min dator – passande för en författare, eller hur?

När är man klar?

En vanlig föreställning när det gäller författarskap är att man skriver en bok och sedan är den klar. Jag minns när jag första gången gick ut och berättade att jag hade skrivit klart ett manus, från början till slut. Då frågade väldigt många: ”Jaha, har den kommit ut nu?”

För det första är det ju inte alls säkert att det blir en bok som kommer ut bara för att man har skrivit klart en historia.

För det andra så är ju boken inte klar bara för att man har skrivit klart själva historien. Det är ju då det stora jobbet börjar.

Jag tror inte folk inser hur otroligt mycket jobb det är med en bok. Att över huvud taget komma i första målet, att skriva klart till slutet, det i sig är en bedrift och inte många klarar det. Därefter måste man ha tålamodet att jobba igenom sin text ett stort antal gånger. Jag tror att jag har skrivit igenom min första bok säkert 20 gånger. Och slängt minst två tredjedelar och skrivit till en massa text. Och det var bara INNAN jag fick kontrakt.

Om man nu hör till de lyckliga få som får ett bokkontrakt (några promille av de som skickar in) så börjar nästa stora vända med boken. Jag skrev om stora delar av min bok efter att jag hade fått kontrakt. Jag och min förläggare gick igenom den flera gånger. Och nej, det är inte hen som ändrar, utan jag. Och ja, det är jag som bestämmer om jag vill ändra eller inte. Ingen tvingar dig. Men om man är debutant kan det vara värt att lyssna på en erfaren förläggare, annars är man (tycker jag) lite korkad, minst sagt.

När förläggaren tycker att boken känns tillräckligt färdig går den till redaktör. Redaktören kan också ha både små och stora synpunkter. I mitt fall gick jag över boken en gång till. Därefter gick redaktören igenom den, och slog ner på alla småsaker. Rena felstavningar, upprepningar, klyschor, felaktigheter, tog bort småord och så vidare. Eller snarare, hon föreslog vad jag skulle ändra, sedan var det jag som fick ändra om jag ville. Och till 99% gjorde jag som hen föreslog.

Men det är inte slut efter det. För då är det korrekturet, och jag läste igenom det en gång till.

Så, när är boken klar? Ja, den är klar först när den går till tryck. Då kan man inte påverka mer. Och då, kan jag lova, är man ganska trött på sin text.

Min uppföljare befinner sig i förläggarskedet. Jag har alltså redaktör och korrekturet kvar. Till tryck går den någon gång i vår. Då är den klar!

Vad ska uppföljaren heta?

blomsterframjandet_jatteverbena_och_fjaril_2_0

Tyvärr har jag inte hunnit blogga så mycket på sistone. Jag jobbar väldigt mycket, på mitt vanliga heltidsjobb, och har ju tre barn, en man och en hund 😉 Samt är gymnastiktränare för tävlingsgymnaster 2–3 gånger i veckan. Varje söndag dessutom denna höst har jag jobbat med att slutföra min UPPFÖLJARE.

Och för drygt en vecka sedan lämnade jag in mitt redigerade manus till min förläggare igen. Han ska nu läsa andra versionen. Sedan kan det bli så att jag jobbar lite till med det, innan det går till redaktören. Det är en lång process innan det blir en bok.

Men nu är vi inne i en rolig fas där vi har satt titel och har börjat titta på omslag och texter till kataloger och så vidare. Det är mycket som hör till författandet som man kanske inte tänker på.

Vad ska nu uppföljaren till Den åttonde dödssynden heta? Ja, vi har gått igenom jag vet inte hur många förslag. Många bra, många mindre bra, flera riktigt usla… Men nu har vi enats om en titel, som både sätter miljön och genren:

Och blomstren dö

Historien utspelar sig i skärgården på sommaren och det är, precis som den första, en psykologisk thriller med mörka hemligheter och ond bråd död – så jag tycker titeln säger väldigt mycket. ”Och blomstren dö” är från en psalm, ni känner säkert igen den, En vänlig grönska… Det är en vacker och fin psalm, som börjar gott, men som faktiskt har ett mörkt slut om man läser den noga.

Vad tycker ni om titeln?

Planeringsmöte med mig själv

saturnus

I dag har jag planeringsdag. Sitter på kafé Saturnus mitt i stan. Älskar det fiket – här hängde jag jättemycket med mina kompisar när jag gick på gymnasiet (de var/är berömda för sina gigantiska kanelbullar!).

Efter att ha haft det rätt lugnt i några veckor, medan manuset legat hos förläggaren, inser jag nu att tempot ökar! Det är till största del positivt för mig. För när jag har lite att göra blir jag inte så effektiv …. Jag har rätt lätt för att bara gå och dra, om jag inte har något som hänger över mig. Medan jag är som bäst när jag har mycket att göra. Då kan jag verkligen jobba på, gå in i ett flow och få hur mycket som helst gjort, samt jobba nästan hur länge som helst (knappt äta, gå på toaletten och så vidare).

Så det var nog tur att jag fick tillbaka manuset nu, för då insåg jag ju också allt annat jag måste göra… Jag har ju hur många samtal som helst att förbereda inför Crimetime, deckarfestivalen på Gotland, till exempel! Jag ska leda deckarskolan under två dagar och sedan moderera fyra andra samtal. Läs hela programmet här!

Och det är bara tre veckor (!!) kvar på min tjänstledighet. Sedan börjar jag mitt nya jobb. (Läs här.)

Så. I dag har jag planeringsmöte med mig själv. Min förläggare hade några funderingar/frågor/invändningar i mitt manus. På tre veckor, hur många sidor i manuset måste jag hinna gå igenom varje dag? När vi diskuterade igenom manuset skrev jag upp 50 punkter som jag på något sätt måste ta ställning till/ändra, bearbeta, fundera på – hur många punkter om dagen måste jag hinna med? Ja, lite sånt. Allt behöver jag inte hinna på de här tre veckorna, men jag ska försöka hinna igenom det mesta, så att jag hinner låta manuset vila ett tag efter det så att jag sedan kan läsa det igen med nya friska ögon. Kanske i september? För 1 oktober har jag deadline!

Och så har jag gjort en planering över allt jag måste fixa och förbereda mig för inför Crimetime – det är en hel del research, en hel del böcker att läsa och en hel del frågor som måste funderas fram och skrivas ner. Samt några mejl att skriva.

Japp, så när ni andra (förhoppningsvis) trappar ner och tar semester så växlar jag upp!

Manus till förlaget!

I går var en riktig milstolpe-dag (märkligt ord, men ni fattar!). Jag skickade in min uppföljare till förlaget. De har inte läst en rad än så länge. Visst, jag har kort berättat vad den handlar om, men det är ju något helt annat att låta dem få läsa.

Många författare som jag känner skickar in lite eftersom, låter förlaget läsa delar, och även när det inte är så färdigt. Jag inser fördelen med det. Men jag ville ändå inte det. För mig var det viktigt att skriva klart allt, gå igenom det ordentligt, låta några testläsa – redigera en gång till och SEN skicka in. Och den dagen var i går.

Det som fick mig att trycka på skicka-knappen var faktiskt en av mina testläsare som skickade det här till mig på facebook:

testläsare

Jag blev så glad! Även om jag förstås tar allt mina testläsare säger med en viss nypa salt, eftersom det är människor jag känner, människor som vill mig väl, som har de snälla glasögonen på sig. Men ändå! Det betyder något, det betyder att det ändå är okej mitt nya manus.

Jag VET att jag är långt ifrån klar. Är beredd att jobba om rejält, om min förläggare har synpunkter och jag vet ju hur processen ser ut. När den är tillräckligt bra går den till redaktör, som också har småpill och synpunkter.

Vad jag ändå känner är att det jag nu har skickat in, är bättre, som hantverk, mer komplett som historia, än det manus jag skickade in som blev antaget. Jag HAR lärt mig något på vägen! Tror att detta, med mycket hårt arbete, kan bli riktigt, riktigt bra! (Och då ska ni veta hur otroligt läskigt det är att säga något sånt … karma och så vidare…).

Håll nu tummarna för att förläggaren också tycker att det är bra!

Vissa dagar är tuffare än andra

I dag är en sådan där dag. Mycket motstånd. Tycker att vartenda ord jag nu redigerar är skit!

Hur kan det blir så här? Det är ju tredje gången jag går igenom historien, varför tycker jag att det är så dåligt just nu? Det kan ju vara så att stycket jag just nu redigerar inte är så bra. Eller så har jag bara en riktigt dålig dag. Eller så är det en kombo av de två.

Hittade den här gamla godingen – Ten rules for writing fiction. Tycker att den är så bra! Här är de 10 reglerna (och de stämmer verkligen) av författaren Anne Enright:

1 The first 12 years are the worst.

2 The way to write a book is to actually write a book. A pen is useful, typing is also good. Keep putting words on the page.

3 Only bad writers think that their work is really good.

4 Description is hard. Remember that all description is an opinion about the world. Find a place to stand.

5 Write whatever way you like. Fiction is made of words on a page; reality is made of something else. It doesn’t matter how “real” your story is, or how “made up”: what matters is its necessity.

6 Try to be accurate about stuff.

7 Imagine that you are dying. If you had a terminal disease would you ­finish this book? Why not? The thing that annoys this 10-weeks-to-live self is the thing that is wrong with the book. So change it. Stop arguing with yourself. Change it. See? Easy. And no one had to die.

8 You can also do all that with whiskey.

9 Have fun.

10 Remember, if you sit at your desk for 15 or 20 years, every day, not ­counting weekends, it changes you. It just does. It may not improve your temper, but it fixes something else. It makes you more free.