Positiva refuseringar

Den rubriken låter kanske som en motsägelse. Positiva refuseringar. Men jo, sådana finns också.

När man skickar in sitt manus till förlag kan man få 3 svar.

  1. En standardrefusering som artigt men bestämt säger tack, men nej tack.
  2. En positiv refusering, det kan vara ett kortare mer personligt svar, där förlaget ändå säger att de gillar ditt sätt att skriva och önskar dig lycka till, men det kan också vara ett mer utförligt svar med ett lektörsutlåtande.
  3. Ett ja, vi vill anta dig.

    Av dessa är nummer 1 absolut vanligast. Och det beror inte på att så många manus är dåliga. Enbart. (För jo, många manus är dåliga.) Men det beror framför allt på att möjligheten att anta och ge ut böcker är begränsad, även för ett förlag. Varje gång de tackar ja till ett manus, tackar de också ja till en författare, och ett författarskap. Även om det inte finns några löften om utgivning av fler böcker (om det inte är ett så kallat flerboksavtal). Ofta är en debutant en ren förlustaffär (kom ihåg att en debutant i snitt säljer cirka 800 ex av sin bok, vilket inte täcker omkostnaderna). Förlaget räknar med att det. Men hoppas att författarskapet ska löna sig på sikt. Det kostar nämligen, både i tid och pengar att ta sig an ett manus och en författare. Det är en stor investering och många personer kommer att jobba med manuset åt dig. Förläggaren, redaktören, säljarna, marknadsförarna, formgivaren, korrläsaren och så vidare. Och på detta tillkommer förstås tryckkostnad, marknadsföringskostnad, tid och energi att bearbeta både media och allmänhet, samt de kanske viktigaste: bokhandlarna – för att de ska köpa in boken.De flesta manus får därför standardsvaret, tack, men nej tack. Ett förlag som mitt (Norstedts) får ungefär 2000 manus om året. Av dessa blir ungefär 3-4 utgivna. Förlaget har ju förstås redan en massa redan utgivna författare som kommer med nya manus. Så av de inskickade 2000 manusen blir 3-4 ungefär förlagets debutanter. Vissa år fler, vissa år färre, ibland har förlagen inte en enda debutant.Men, det här inlägget ska framför allt handla om de som får svar nummer 2. En positiv refusering. De kan förstås se väldigt olika ut. Vissa får ett kortare svar, med några uppmuntrande ord, att förlaget gillar det de läst och gärna skulle vilja läsa om skribenten skriver mer. Medan andra får längre lektörssvar. Förlag jobbar ofta i manusgrupper, de brukar träffas en gång i veckan och gå igenom veckans skörd. De läser några sidor i varje manus, och lägger manusen i olika högar, från absolut nej till mycket intressanta. De som av flera anses vara väldigt intressanta kan sedan gå till en så kallad lektör. Det är antingen någon av de som jobbar på förlaget, eller en van och professionell läsare som anlitas av förlaget, som läser igenom hela och kommer med ett lektörsutlåtande. Det brukar vara ungefär 20 av de 2000 manus som kommer in som får ett längre lektörsutlåtande. Det kostar ju förstås att låta någon läsa igenom hela manuset och ge en ordentligt utlåtande. Så det är bara de som verkligen är intressanta som får det.

    När jag skickade in mitt manus första gången (2012) så fick jag några standardrefuseringar (bland annat från Norstedts), men jag fick även några mer utförliga lektörsutlåtanden, eller positiva refuseringar, från flera förlag. Det var ambitiösa genomgångar av mitt manus, där lektören lyfte fram styrkor och svagheter med mitt manus. Hen (man får sällan veta vem som har läst) gav i vissa fall förslag på förbättringar och ändringar i manuset. Och även om de i dagsläget tackade nej, så var de alla väldigt uppmuntrande. Kort sagt var budskapet att det här var ett manus de ändå trodde på. Det var inte riktigt färdigt, och höll inte hela vägen, men det fanns mycket bra att jobba på. Alla skrev att de gärna läste en uppdaterad version av manuset.

    Jag fick ja från ett förlag också, men eftersom så många stora förlag (bland annat Bonniers) hade gett mig så fina positiva refuseringar bestämde jag mig för att ge det en chans och jobba om det.

    Det var inte så att jag slaviskt följde vad de skrev, för det hade varit omöjligt. Lektörsutlåtandena var ju skrivna av olika personer, och alla tyckte inte samma sak. Men, deras kunniga synpunkter gjorde att jag såg på manuset utifrån. Såg dess svagheter och styrkor, och med hjälp av det så jobbade jag om manuset. Framför allt var det andra halvan som behövdes förbättras och ändras. Så det gjorde jag. Jag jobbade om mitt manus under nästan ett år (men förstås, jag jobbade ju heltid med annat, så det var ju bara på semestrarna som jag skrev) och skickade in det igen hösten 2013.

    När jag fick lektörsutlåtanden från förlagen så såg jag dem inte som kritik. Tvärtom var jag oerhört stolt och tacksam. Det var ju proffshjälp från dem som vet absolut bäst om hur manus som funkar ska se ut! Och jag tog emot det på det sättet. Jag var tacksam över att de lagt ner så mycket tid på att ge mig feedback. Att de läst med sån noggrannhet och intresse, trots att det kanske inte skulle bli någon bok, varken på deras förlag eller något annat. För krasst, den tiden hade de kunnat lägga på sina egna författare, på böcker de vet ska bli utgivna. Och det är så jag tycker att man ska se på det. Som välkommen hjälp! Det visar också på vilken passion de har för litteratur. Något som också visar det är att flera av förläggarna på de andra förlagen hörde av sig till mig sen för att fråga hur det hade gått med mitt manus. Och när de fick höra att jag fått ett förlag blev de glada, för min och bokens skull. En förläggare skrev att han var så glad att ett annat förlag tagit sig an det, för han ville verkligen att den skulle bli bok.

    Jag såg dem också lite som ett test. Det ville se om jag kunde ta till mig kritik. Om jag var beredd att lägga ner den tid och kraft som krävs för att skriva ett utgivningsklart manus. Att jobba med författare som tycker att deras manus är helt perfekta som de är kanske inte är så lockande. För alla manus behöver fler ögon, behöver bearbetas. Allt kan slipas och förbättras. Och om det ska bli bra så behöver man göra det många gånger. Vilket behövs i den hårda konkurrens som finns i dag (med nästan 20 000 utgivna böcker om året i Sverige)!

    När jag skickade in det omarbetade manuset ett år senare (hösten 2013) så tror jag att förlagen inte bara såg och läste ett bättre manus, utan också såg en ambitiös person som verkligen ville bli författare. Julen 2013 blev jag antagen av Norstedts. Och då började nästa bearbetning, som tog ett drygt år till. Men det är en annan historia (eller bloggpost) 😉

Regler?

Det finns många självutnämnda experter på skrivande där ute. Det finns många som hävdar att det finns en massa regler för hur man ska skriva sina manus. Detta diskuteras flitigt bland alla de som drömmer om att hitta ett förlag som vill ge ut just deras böcker.

Jag förstår dem! Det är en stark dröm att vilja skriva, att vilja bli författare, att vilja bli publicerad och läst. Och på något sätt vill man knäcka formeln för att just man själv ska bli den lyckliga.

Men. Det finns egentligen inga regler. Eller snarare, det är inte så att du blir utgiven bara för att du följer en uppsättning regler.

Vi tar det från början. Regler är egentligen hjälpmedel. Det är väldigt svårt att skriva. Jag ser, som journalist, att väldigt få människor behärskar det skrivna språket. Det är det första. Det är svårt att skriva bra. Du behöver inte skriva perfekt, men det är klart att det underlättar om du kan skriva när du ska skriva en bok. Och då kommer vi till det andra: För även om du kan svenska skrivregler så betyder inte det att du kan skriva en bok.

Även de som har skrivandet som yrke tycker att det är svårt att skriva en bok. För hur gör man? Man har en historia inne i huvudet, men sedan när man ska få ner den i datorn eller på pappret så är det ändå så gruvligt svårt. Var ska man börja? Hur ska man berätta sin historia, så att den blir intressant för andra att ta del av? Och det är DET som är konsten. Det är DET som är författande.

Jag har läst hur mycket böcker som helst, är litteraturvetare i grunden. Är journalist sedan 20 år. Har skrivit i hela mitt liv. Jag tycker ändå att det är svårt. Så hur gjorde jag? Jo, jag läste på. Och lärde mig. Eller – jag håller på och lär mig (för jag tror aldrig man blir färdiglärd). I min värld är jag fortfarande nybörjare på detta och jag planerar att fortsätta lära mig – länge, länge.

Några saker jag gjorde/gör:

  1. Började läsa böcker på ett annat sätt – jag studerade böckerna jag läste, hur har författaren gjort? Hur berättas historien? Vad tycker jag är spännande? Hur många karaktärer? Hur många huvudpersoner? Vem i historien är det som berättar? Är det skrivet i nutid eller dåtid? Hur börjar berättelsen? Hur byggs spänningen upp? Hur slutar berättelsen? Och så vidare, och så vidare.
  2. Gick skrivarkurser – den här terminen går jag min sjätte skrivarkurs. I skrivarkurserna får jag prata om skrivande med andra skrivande människor. Jag får läsa deras texter, höra deras problem/dilemmor, se och identifiera deras styrkor och svagheter. Jag får feedback på mina egna texter. Jag lär mig hela tiden nya saker.
  3. Läste en massa ”skrivböcker” – böcker om skrivandet, det finns hur många bra som helst. Författare och skrivcoacher som berättar hur de gjort, hur de tänker, som ger en handfasta råd. Har lärt mig väldigt mycket av det.
  4. Lyssnade på de som kan – jag lät duktiga människor läsa mina texter, jag lyssnade på dem, jag lyssnade på förläggare, lektörer, redaktörer.

Som ung tecknade och målade jag. Jag gick också flera kurser i både teckning och måleri. Det finns många likheter mellan att skriva böcker och att teckna/måla. I kurser och böcker lär man sig en del knep. Man lär sig OM hantverket och man lär sig hantverket. Man lär sig använda perspektiv, kontrastfärger, hur man kan måla grunden och sedan måla på, bygga i lager, man lär sig olika tekniker, akvarell, olja, kol, etsningar, lera och så vidare.

Det går att lära sig att blir helt okej, en hyfsad ”hantverkare”, men du blir inte konstnär för att du lär dig tekniken. Men jag skulle säga att det är lättare att bli konstnär om du KAN tekniken.

På samma sätt är det med skrivandet. Du blir inte författare för att du lär sig hantverket, lär dig teknikerna. Men det underlättar. Precis som med målning kräver det en massa övning. Och så klart kan du, precis som när det gäller konst, börja med att experimentera. Men det är lättare att experimentera om du kan grunderna.

Det är först när du kan reglerna som du också medvetet kan bryta med dem.

Sedan finns det alltid genier, som har en naturlig fallenhet för konst eller författandet. Som bara skriver och blir helt fantastiska författare ändå. Men för de flesta gäller ändå: Du blir bättre ju mer du övar (alltså skriver), du blir bättre ju mer du lär dig.

Men. Både ett konstverk och en bok handlar om känslor. Den ska beröra, gå rakt in i läsaren. HAR du en bra historia och kan berätta den på ett intressant sätt, som gör att läsaren vill läsa vidare, så behöver du inga regler eller knep.

Det finns många storsäljande författare som inte följer några regler. Till exempel pratas det mycket om gestaltning, show don’t tell. Detta är något relativt nytt. Om man läser böcker skrivna för 50-100 år sedan är de sällan skrivna så. Men i dag tycks de flesta läsare vilja ”vara med” i historien. Nästan som en film. Och då bör berättelsen gestaltas snarare än berättas. Många i dag tycker också att det blir mer närvaro i en bok där man befinner sig i nuet, som inte återberättas (alltså där det mesta sammanfattas i efterhand). Trots det finns det många duktiga författare som hellre berättar än gestaltar. Jag skulle vilja påstå att Fredrik Backman är en sån författare. Han berättar. Men han gör det på sitt eget sätt, och det funkar (uppenbarligen, han har ju sålt runt 5 miljoner böcker totalt). Även Jan Guillou och Lars Wilderäng är författare som gärna berättar.

Så. Du behöver inte alls hålla dig till några regler! Skriv som du vill! Men om du tycker att det är svårt att hitta en form för din berättelse, så finns det knep att ta till. Som gör berättelsen lättare för läsaren att ta sig till.

Några ”regler” som inte behöver följas:

  1. Gestalta, snarare än berätta. Visa hur någon är rädd, istället för att skriva ”hon var rädd”. Det ger närvaro och läsaren får vara med och känna med personen, och får dra sina egna slutsatser. Som sagt, finns många framgångsrika författare som älskar att berätta och undviker att gestalta.
  2. Undvik för mycket ”info-dump” – många nybörjare tror att de först måste redovisa hela bakgrunden, innan de kan sätta igång med själva historien (så gjorde Tolkien, och det gick ju ändå bra ;-). Kasta in läsaren i en situation och låt läsaren på vägen, genom det som händer lära känna karaktärerna.
  3. Ha inte för många perspektivpersoner – välj vilka personer man ska se/följa historien från och tänk på att vara konsekvent. Byt inte perspektivpersoner i samma kapitel, det blir ofta förvirrande (å andra sidan gjorde Virginia Woolf det hela tiden, och det funkade 😉
  4. Ha en framåtrörelse i berättelsen. Kolla att alla kapitel leder historien vidare (dock finns massor av böcker med långa utvikningar som inte har något med historien att göra, som har fungerat).
  5. Skriv inte läsaren på näsan. Många förklarar för mycket, är övertydliga. Du behöver inte gå in efter varje mening och förklara vad som händer eller hur personerna känner. Låt läsaren dra sina egna slutsatser.
  6. Undvik adverb. Sa hon lent, skrattade hon glatt, fräste hon irriterat. Det blir jobbigt att läsa och övertydligt (se punkt 6). Exempel: ”Jag hatar dig!” skrek hon argt. Om någon skriker att hon hatar dig, så är hon förmodligen arg – du behöver inte förklara alla känslor. Låt läsaren tolka själv.
  7. Undvik klyschor. Klyschor var en gång i tiden finurliga och träffsäkra beskrivningar för något. Men i dag är de slitna, känns trötta. Exempel? Ett hjärta av guld, låtsas som det regnar, inte skarpaste kniven i lådan.
  8. Tänk på tempus. Du kan växla tempus om det är ett medvetet grepp, till exempel kan en perspektivperson vara skriven i nutid, och en annan i dåtid. Dock kan du inte växla tempus i samma kapitel. Jo, förstås om du ska återberätta något eller ha en tillbakablick. Men var noga med tempus!
  9. Kill your darlings. Ett klassiskt författarråd. Ofta blir författare alldeles för förtjusta i stycken som de behåller fast de inte tillför något. När du redigerar ditt utkast (krävs ofta flera omgångar) så måste du vara skoningslös – ta bort sånt som inte behövs. Även om du fått till en bra formulering eller en spännande scen.
  10. DU är GUD i din berättelse. Det här låter så självklart, men jag har hört så många skrivande människor invända mot kritik så här: ”Men han ÄR så gammal”. ”Hon HAR tre systrar.” ”De MÅSTE först göra det där, innan det där kan hända.” NEJ. Inget måste. Det är DU som bestämmer. Om du märker att historien störs av din huvudkaraktärs ålder, kön, yrke, civilstatus osv – ÄNDRA. Om det blir för många systrar att hålla reda på, ta bort några. DU bestämmer! Gör det som krävs för din historia. Inget i din bok händer på riktigt, personerna finns inte (om du nu skriver roman). Ta makten över din egen historia!
  11. Låt andra läsa. Du BLIR blind för din egen text. Låt andra läsa. Ta till dig av det de säger. Om de har invändningar, försvara dig inte, förklara inte. Om inte läsaren förstår eller har synpunkter, så ligger det något i kritiken. Texten tillhör läsaren! Ju tidigare du förstår det, desto bättre för dig själv.

Och sist: Du vill bli antagen av ett förlag. Ja, jag förstår det! Det var min högsta dröm också! Men. Förlag antar inte manus som följer regler till punkt och pricka. Förlag antar manus som berör, väcker känslor, som man inte kan sluta läsa, som är oväntade och överraskande. Förläggare är vanliga människor, dock något mer erfarna läsare. De letar inte efter ”perfekta” manus som följer alla regler. De letar efter manus som de fastnar för, älskar. För de VET att de är vanliga människor. Och om de älskar historien, så kommer andra göra det. Så skriv en bra bok, helt enkelt! (Vilket förstås är lättare sagt än gjort. Betänk att förlagen får cirka 2 000 manus om året från aspirerande författare. Och av dem ger de ut runt 3-4 stycken.)

Strunta i alla regler – skriv din historia! Skriv den så underbart bra att förlagen inte KAN eller VILL säga nej. 

Första versionen är skit

Läste ett intressant blogginlägg av Lennart Guldbrandsson om hur man kan hjälpa och stötta en författare. Ett av hans tips är att ta bort stressen kring första utkastet – för det är ändå skit! Så här skriver han bland annat:

”Jag var nyligen på en skola och pratade om skrivande. De flesta av eleverna där tyckte att det var trögt att komma igång, inte för att de saknade idéer, utan för att de hade prestationsångest. De ville vara säkra på att det de skrev matchade potentialen som idén hade. Det gjorde mig glad för det betydde dels att de brydde sig om att det de skrev skulle bli bra, men det gjorde mig också bestört, för att de inte hade lärt sig att förstaversioner är skräp.”

Samtidigt menar han att första utkastet också är guld – här finns de första tankarna, passionen och idéerna. Så här skriver han:

”Det är lätt, med tanke på de fel jag skrev ovan att förstaversioner har, att tänka illa om dem. Men förstaversioner är nödvändiga. I förstaversionen finns så mycket passion, nya tankar man inte hade innan man skrev ner sin idé, saker man inte trodde var möjligt att skriva, experimentlusta (förhoppningsvis) och konstigheter man kan skratta åt, vilket leder till nya uppslag. De är dessutom helt nödvändiga att ta sig igenom.”

Jag håller verkligen med! Om man som skrivande människa inser att texten först måste ut – och att det först är när du har den framför dig som det stora jobbet börjar, då kan det bli lättare att ta sig igenom det första utkastet. Många får aldrig ur sig den där första versionen. De tvivlar, mår dåligt över att det inte blir som de hade tänkt och får dåligt självförtroende. Förmodligen för att de inte riktigt inser att det här inte är slutversionen, utan bara deras första utkast.

Samtidigt finns det massor av värdefullt i det där första utkastet. Mycket som bara kommer, små guldkorn som man senare kan utveckla. Intressanta tankegångar och galna och/eller underbara idéer.

Men som sagt, läser man igenom det man har skrivit brukar man se alla fel och brister, och då är det lätt att tappa sugen. För det är klart att det finns brister! Jag har jobbat med skrivande i hela mitt liv – jag har aldrig skrivit en text som var klar redan från början! Hur kort den än är måste den redigeras, bearbetas, tänkas igenom, ofta skrivas om, rättas till och så vidare.

Skillnaden mellan oss som faktiskt slutför jobbet med att skriva ett helt manus och de som inte gör det tror jag mycket ligger i att vi accepterar att det är dåligt i början, eller åtminstone mindre bra – eller (om jag ska vara diplomatisk) att manuset ännu ”inte nått sin fulla potential”. Vi inser att det kan komma att bli bra (eller i alla fall bättre) sen, när vi får tid att jobba med det. Självklart drabbas även vi av tvivel, ångest och funderingar. För att tycka att texten är skit hör till den kreativa processen.

Det intressanta med Lennarts blogginlägg var att det väckte så många starka känslor när det las ut på Facebook. Många blev nästan indignerade. ”Vad då dåligt? Mitt första utkast är inte dåligt!”

Nej, som sagt, det behöver inte vara dåligt. Men texten kan ju bli så mycket bättre om du sedan jobbar med den! Och det var det som var Lennarts poäng, som jag tolkade det. Och det är så jag ser det. Även om det jag har skrivit är superbra så skulle jag aldrig drömma om att inte jobba igenom det ordentligt innan jag lämnar det till förlaget. Och förlaget (förläggare och redaktör) kommer i sin tur ge sin feedback, som kräver många omarbetningar till. Mer eller mindre. Så är det för i stort sett alla.

Några menade att de bara skriver en gång och sedan är det bra. Det må så vara. Men jag har svårt att tro att de böckerna ges ut på förlag och når många läsare.

Självklart finns det undantag. Genier som säkert klarar att skriva en perfekt bok från början. Har till exempel hört att Leif GW inte redigerar så mycket (säger inte att han inte skulle behöva det, men det är vad jag har hört). Och han lyckas ju rätt bra ändå.

Min övertygelse ändå, efter många, många år som journalist och redaktör – och numera även författare – är att alla texter behöver bearbetas. (Om folk fattade hur mycket det jobbas bara med 3000 tecken långa artiklar …)

Om din text är strålande redan på utkaststadiet – grattis! Nu kan det bara bli ännu bättre. 

Ps. Den här texten är redan redigerad fyra gånger … jag kommer säkert upptäcka fler missar, saker jag vill lägga till, ändra, ta bort – så det lär bli fler redigeringar.

Här har jag skrivit tidigare om redigering.

Här har jag skrivit om struktur för skrivandet.

Om att aldrig känna sig klar

Och där skickade jag mitt manus till redaktören igen. Känner mig absolut inte färdig. Blir man någonsin det? Jag undrar om någon författare någonsin känner att allt är perfekt, att inget endaste litet komma ska flyttas på – för nu är det fullkomligt.
Jo, det finns säkert sådana författare. Men jag hör inte till dem. Varje gång jag läser det hittar jag saker jag vill ändra. Det är den bistra sanningen.
Men jag vet i alla fall att den är bättre nu än förra gången jag skickade den. Alltid en tröst.
Nu hoppas jag att hon upptäcker alla svagheter och felaktigheter. Är så tacksam över att ha en professionell redaktör!
I maj ska den gå till tryck, och till sommaren kommer den: Och blomstren dö (Norstedts).

Nu går manuset till redaktören

Efter två vänder med min förläggare, och en massa söndagar för min del, har nu mitt manus gått till nästa fas. Till redaktören.

Jag har en ny redaktör denna gång. Den förra har slutat på Norstedts. Det ska bli intressant att se vem den nya blir, om vi kommer att förstå varandra bra. Kan ju erkänna att jag tycker att det är lite läskigt med redaktörer (trots att jag i många, många år varit redaktör själv, även om det var inom magasin och inte böcker – eller kanske just därför). De fingranskar ditt manus, går över det med rödpenna, letar fel, ser alla dina brister, påpekar dem … och ja, man känner sig rätt usel och liten. Man kan få kommentarer som: ”Du har ungefär 150 ”blickar” i ditt manus, kanske kan du byta ut några mot andra ord?”, eller ”Exakt så här beskrev du en annan karaktär på sidan xx.” Redaktören får dig att känna dig som en fullkomlig analfabet, eller åtminstone en ordblind dyslektiker utan fantasi och ordförråd.

Men det blir ju mycket bättre efter att redaktören gått över manuset. Och efter att ha jämfört med andra författare så var jag tydligen inte helt hopplös.

Ja, jag ska väl inte ropa hej än (obs, en klyscha, hade redaktören påpekat där), vi får väl se hur mycket anmärkningar hen kommer tillbaka med efter att ha läst mitt manus.

Gulp.

Mål!

Är en sådan som inte kan jobba utan mål. Jag har typ mål för allt … Ibland kan jag tycka att det är lite knäppt. Det ÄR knäppt. Samtidigt är det det som funkar för mig.

När det gäller skrivandet är det för mig livsviktigt med mål. Tror att det hänger ihop med att jag har ambitionen att vara författare vid sidan av mitt andra heltidsjobb (eller snarare, jag har inget val, att leva på mitt författande är inte aktuellt i dag). Om man ska göra något utanför sitt vanliga liv, när det vanliga livet är fullt upp som det är, så tror jag att det är bra att sätta upp mål.

Jag befinner mig just nu i slutfasen av redigeringen av mitt andra thriller-manus. Fick tillbaka det från min förläggare i mellandagarna. Började i går med redigeringen. För att komma igång skriver jag alltid upp hur många sidor jag ska klara av per dag. Sedan gör det inget om jag gör lite till. Men jag måste åtminstone klara de mål jag satt upp.

1 februari ska jag lämna in manuset igen och då ska det till redaktören.

Så, om jag ska sammanfatta mina mål med 2017 så är det:

  1. Bli klar med detta manus som ska bli boken Och blomstren dö till sommaren.
  2. Skriva ett utkast till thriller nummer 3.
  3. Läsa 52 böcker (en i veckan…).
  4. Träna 150 träningspass – att träna är en stora passion, och gör jag inte det så orkar jag inte med mitt intensiva liv.

I dag har jag 35 sidor kvar att gå igenom. Men först ska jag lägga mig i badet och läsa klart årets första bok 😉

 

Manuset tillbaka

Så i går fick jag äntligen manuset tillbaka från min förläggare. Med kommentarer och anteckningar i kanten. Det blir en del jobb till. Inte oöverkomligt, men det kommer nog ta sina söndagar.

Söndagar har blivit min skrivdag. Jag jobbar ju heltid, så vardagarna kan jag glömma. Lördagarna går åt till gymnastikträning med min gymnastikgrupp och därefter vila och läsa. Gör oftast det i badkaret för maximal avslappning 😉

Söndagar sitter jag i min fåtölj i vardagsrummet och jobbar med boken. På söndag, 1 januari, får jag börja nästa vända. 1 februari ska boken till redaktören, så då måste den vara klar. 5 söndagar är det i januari. Manuset är på 312 sidor. Det blir till att planera hur mycket man ska hinna varje gång.

Ser fram emot att ta tag i det igen. Men ser nog ännu mer fram emot att bli klar. Wish me luck!

Ps. Kolla vilken fin julklapp jag fick av min man! Ett fodral till min dator – passande för en författare, eller hur?

När är man klar?

En vanlig föreställning när det gäller författarskap är att man skriver en bok och sedan är den klar. Jag minns när jag första gången gick ut och berättade att jag hade skrivit klart ett manus, från början till slut. Då frågade väldigt många: ”Jaha, har den kommit ut nu?”

För det första är det ju inte alls säkert att det blir en bok som kommer ut bara för att man har skrivit klart en historia.

För det andra så är ju boken inte klar bara för att man har skrivit klart själva historien. Det är ju då det stora jobbet börjar.

Jag tror inte folk inser hur otroligt mycket jobb det är med en bok. Att över huvud taget komma i första målet, att skriva klart till slutet, det i sig är en bedrift och inte många klarar det. Därefter måste man ha tålamodet att jobba igenom sin text ett stort antal gånger. Jag tror att jag har skrivit igenom min första bok säkert 20 gånger. Och slängt minst två tredjedelar och skrivit till en massa text. Och det var bara INNAN jag fick kontrakt.

Om man nu hör till de lyckliga få som får ett bokkontrakt (några promille av de som skickar in) så börjar nästa stora vända med boken. Jag skrev om stora delar av min bok efter att jag hade fått kontrakt. Jag och min förläggare gick igenom den flera gånger. Och nej, det är inte hen som ändrar, utan jag. Och ja, det är jag som bestämmer om jag vill ändra eller inte. Ingen tvingar dig. Men om man är debutant kan det vara värt att lyssna på en erfaren förläggare, annars är man (tycker jag) lite korkad, minst sagt.

När förläggaren tycker att boken känns tillräckligt färdig går den till redaktör. Redaktören kan också ha både små och stora synpunkter. I mitt fall gick jag över boken en gång till. Därefter gick redaktören igenom den, och slog ner på alla småsaker. Rena felstavningar, upprepningar, klyschor, felaktigheter, tog bort småord och så vidare. Eller snarare, hon föreslog vad jag skulle ändra, sedan var det jag som fick ändra om jag ville. Och till 99% gjorde jag som hen föreslog.

Men det är inte slut efter det. För då är det korrekturet, och jag läste igenom det en gång till.

Så, när är boken klar? Ja, den är klar först när den går till tryck. Då kan man inte påverka mer. Och då, kan jag lova, är man ganska trött på sin text.

Min uppföljare befinner sig i förläggarskedet. Jag har alltså redaktör och korrekturet kvar. Till tryck går den någon gång i vår. Då är den klar!

Vad ska uppföljaren heta?

blomsterframjandet_jatteverbena_och_fjaril_2_0

Tyvärr har jag inte hunnit blogga så mycket på sistone. Jag jobbar väldigt mycket, på mitt vanliga heltidsjobb, och har ju tre barn, en man och en hund 😉 Samt är gymnastiktränare för tävlingsgymnaster 2–3 gånger i veckan. Varje söndag dessutom denna höst har jag jobbat med att slutföra min UPPFÖLJARE.

Och för drygt en vecka sedan lämnade jag in mitt redigerade manus till min förläggare igen. Han ska nu läsa andra versionen. Sedan kan det bli så att jag jobbar lite till med det, innan det går till redaktören. Det är en lång process innan det blir en bok.

Men nu är vi inne i en rolig fas där vi har satt titel och har börjat titta på omslag och texter till kataloger och så vidare. Det är mycket som hör till författandet som man kanske inte tänker på.

Vad ska nu uppföljaren till Den åttonde dödssynden heta? Ja, vi har gått igenom jag vet inte hur många förslag. Många bra, många mindre bra, flera riktigt usla… Men nu har vi enats om en titel, som både sätter miljön och genren:

Och blomstren dö

Historien utspelar sig i skärgården på sommaren och det är, precis som den första, en psykologisk thriller med mörka hemligheter och ond bråd död – så jag tycker titeln säger väldigt mycket. ”Och blomstren dö” är från en psalm, ni känner säkert igen den, En vänlig grönska… Det är en vacker och fin psalm, som börjar gott, men som faktiskt har ett mörkt slut om man läser den noga.

Vad tycker ni om titeln?

Planeringsmöte med mig själv

saturnus

I dag har jag planeringsdag. Sitter på kafé Saturnus mitt i stan. Älskar det fiket – här hängde jag jättemycket med mina kompisar när jag gick på gymnasiet (de var/är berömda för sina gigantiska kanelbullar!).

Efter att ha haft det rätt lugnt i några veckor, medan manuset legat hos förläggaren, inser jag nu att tempot ökar! Det är till största del positivt för mig. För när jag har lite att göra blir jag inte så effektiv …. Jag har rätt lätt för att bara gå och dra, om jag inte har något som hänger över mig. Medan jag är som bäst när jag har mycket att göra. Då kan jag verkligen jobba på, gå in i ett flow och få hur mycket som helst gjort, samt jobba nästan hur länge som helst (knappt äta, gå på toaletten och så vidare).

Så det var nog tur att jag fick tillbaka manuset nu, för då insåg jag ju också allt annat jag måste göra… Jag har ju hur många samtal som helst att förbereda inför Crimetime, deckarfestivalen på Gotland, till exempel! Jag ska leda deckarskolan under två dagar och sedan moderera fyra andra samtal. Läs hela programmet här!

Och det är bara tre veckor (!!) kvar på min tjänstledighet. Sedan börjar jag mitt nya jobb. (Läs här.)

Så. I dag har jag planeringsmöte med mig själv. Min förläggare hade några funderingar/frågor/invändningar i mitt manus. På tre veckor, hur många sidor i manuset måste jag hinna gå igenom varje dag? När vi diskuterade igenom manuset skrev jag upp 50 punkter som jag på något sätt måste ta ställning till/ändra, bearbeta, fundera på – hur många punkter om dagen måste jag hinna med? Ja, lite sånt. Allt behöver jag inte hinna på de här tre veckorna, men jag ska försöka hinna igenom det mesta, så att jag hinner låta manuset vila ett tag efter det så att jag sedan kan läsa det igen med nya friska ögon. Kanske i september? För 1 oktober har jag deadline!

Och så har jag gjort en planering över allt jag måste fixa och förbereda mig för inför Crimetime – det är en hel del research, en hel del böcker att läsa och en hel del frågor som måste funderas fram och skrivas ner. Samt några mejl att skriva.

Japp, så när ni andra (förhoppningsvis) trappar ner och tar semester så växlar jag upp!