Fortsättning på ”att bli författare”

Jag skrev ju nyligen ett inlägg som resonerade kring vem som kan bli författare. Det är ett intressant ämne och det dök upp en sådan tråd i en av Facebook-grupperna för författare jag är med i.

Många där är bekymrade över antingen hur svårt det är att lyckas skriva ett helt manus, eller hur svårt det är att få kontrakt, eller hur svårt det är att nå ut och sälja. Och ja, alla de tre delarna är svåra.

I diskussionen dök jag på ett annat blogginlägg som jag tyckte var väldigt bra. Lite samma tankar som jag själv har. Men väldigt, väldigt välformulerat. Det är skribenten Eva Bergengren, som har skrivit, hon jobbar bland annat som lektör och redaktör, precis som jag. Hon skriver bland annat:

”Varför skulle det då vara ”misslyckat” och ”förgäves” att skriva utan att bli utgiven av ett stort förlag?” och: ”Vi berättar inte för att vi är författare utan för att vi är människor.” 

Läs hela här!

Kan vem som helst bli författare?

Jag har funderat på den här frågan en hel del. Kan vem som helst bli författare?

Jag håller ju en skrivarkurs nu, och de som går för mig är mycket duktiga, och de utvecklas snabbt. Så på ett sätt tror jag verkligen att man kan lära sig att skriva. Man kan bli bättre på hantverket – med mycket övning.

Men därifrån då? Det är ju en sak att vara bra på att skriva, och faktiskt kunna och orka få ur sig en hel historia – till att vara författare? Nja, jag börjar tvivla. Jag tror verkligen inte att vem som helst kan bli författare.

I går åt jag lunch med en författarkollega. En betydligt mer erfaren sådan. En som gett ut tvåsiffrigt antal böcker, och som sedan länge lever på att skriva (en av de få i Sverige som faktiskt kan det). Hon sa något klokt. Eller ja, hon sa många kloka saker. (Jag kommer inte skriva ut hennes namn, för jag har inte frågat om jag får dela med mig av hennes klokskaper, och egentligen spelar det ju ingen roll vem som sa det, det är klokt ändå.)

Hon sa bland annat: Varför förväntas alla som skriver bli författare?

Vi pratade en del om det där. Varför förväntar sig åtminstone de flesta som skriver att de en dag ska ge ut en bok? Varför förväntas de flesta som skriver att en dag få en bok utgiven? Varför förväntar sig många som skriver, och personens omgivning, att den som skriver en dag ska kunna hoppa av sitt jobb och skriva på heltid? Hon frågade retoriskt: ”Det är väl ingen som frågar någon som spelar mycket golf på fritiden, och som har ett bra handikapp, när den ska hoppa av jobbet för att satsa heltid på golfen?”

Och det är ju sant! Om någon på jobbet spelar golf varje helg, och åker på golfresor och ägnar varje semester till att golfa – inte förutsätter man att den personen ska hoppa av jobbet och börja spela golf professionellt och kunna leva på det? Inte heller om en kollega berättar att hen tycker om att teckna och måla. Första frågan tillbaka då är inte: ”När ska du ställa ut på ett galleri?” ”När är ditt vernissage?” eller: ”När ska du hoppa av jobbet för att leva som konstnär?” Om någon på festen plockar fram gitarren och spelar några riktigt bra låtar, är det ingen som frågar: ”När kommer första skivan?” ”När ska du säga upp dig för att satsa på en musikkarriär?”

Alla förstår att även om man är duktig på golf, eller duktig på att spela gitarr eller måla akvareller så är det LÅNGT ifrån att man kan säga upp sig och försörja sig på sin hobby.

Varför är det just skrivandet som alltid ska leda till en utgiven bok? Ett riktigt författarskap? En helt ny karriär? Det ligger något i detta.

Jag säger inte att det är fel att drömma. Tvärtom! Jag har drömt som bara den! Men jag tror att det inom just skrivandet finns en rätt orealistisk dröm. Jag ser det ofta i flera olika skrivarforum på nätet. Folk som precis påbörjat sin första bok, som frågar efter bra förlag. Folk som tror att det går att tjäna pengar på att skriva böcker. Folk som är arga för att de blir refuserade, eller för att ingen köper deras böcker.

Jo, det går att försörja sig på att skriva böcker. För ett litet, litet fåtal människor går det. För ungefär lika många som kan försörja sig på att spela golf, måla tavlor eller som rockartist. Jag skulle gissa att det är ungefär lika många som vunnit på lotto. Det är alltså sjukt svårt att överleva som golfproffs, artist, konstnär – och författare.

Man kan skriva, man kan vara bra på att skriva. Man kan till och med lyckas skriva klart några böcker, man kan till och med ha tur att få dem utgivna av förlag. Men att regelbundet skriva böcker och få ut böckerna OCH försörja sig på sina historier är väldigt ovanligt. Det bör man komma ihåg.

Var detta deppigt skrivet? Förlåt. Det var inte meningen att döda några drömmar. INGET är omöjligt. Men jag tror att det är viktigt att man ser nyktert på den här branschen. Och är realist.

Det är heller inte fel att drömma, eller att ge ut en eller några böcker – man behöver inte ”lyckas” och bli en av de där som kan säga upp sig, och leva på sina böcker. Att skriva är djupt tillfredsställande och roligt. Att skriva kan vara en härlig hobby, det kan vara en extrainkomst, och en del av en verksamhet också. Det går ju att till exempel spela mycket golf och samtidigt tjäna lite extra pengar på att jobba som golflärare. Eller, man kan få några spelningar som musiker, och kanske ge gitarrlektioner på fritiden? Eller så kan man jobba som art director eller formgivare och också skapa eget, vara konstnär på deltid. Till och med ställa ut någon gång och sälja en del alster. Utan att vara konstnär på heltid. Ni fattar?

När författaren jag åt lunch med berättar för folk att hon är författare får hon oftast kommentaren: ”Åh, kul, har du fått något utgivet?”

Det är en märklig reaktion.

Jo, jag vet att vem som helst kan kalla sig författare. Det är ju ingen skyddad titel. Men, är det inte märkligt att presentera sig som författare om man inte ens fått något utgivet? Skulle man presentera sig som konstnär, musiker eller golfare om det bara var en hobby man höll på med vid sidan av sitt vanliga jobb? Jag tror få skulle göra det.

Jag kallar mig i dag journalist och författare (efter 2 romaner, 1 fackbok och 4 antologier). Och jag lägger ofta till att jag också är: redaktör, lektör, moderator och skrivlärare. För nej, jag kan ännu inte leva enbart på mitt skrivande. Men jag är tacksam över att jag kan få ägna så stor del av mitt liv till min passion – att skriva böcker! Och härligt att jag utöver det får jobba med text och litteratur och författare på andra sätt.

Självklart jobbar jag vidare med mina manus, och samtidigt drömmer jag vidare. En dag kanske jag tillhör den där lilla, lilla utvalda skaran som kan leva enbart på att vara ”författare”.

Flickorna som sprang

I januari och februari jobbade jag med den här boken, Flickorna som sprang av Simon Häggström. Simon har skrivit en fantastiskt spännande bok som rör sig i de mörkare delarna av Stockholms nattliv. Bland torskar, och människor som hamnat fel i livet. Om flickor som utnyttjas och män som utnyttjar.

Det var otroligt hedrande att få frågan att redaktöra den här boken. Simon Häggström är i vanliga fall polis och jobbar mot prostitution (eller ja, mot sexköp, inte mot prostituerade) och människohandel. Han har tidigare skrivit två uppmärksammade dokumentära böcker om sitt jobb. Jag har läst båda: Skuggans lag och Nattstad. Otroligt bra båda två! Jag skulle önska att alla läste dem.

Flickorna som sprang kommer ut i maj. Det ska bli spännande att se hur den tas emot. Vi hade i alla fall ett mycket givande samarbete. Och det var en rolig och intressant bok att vara redaktör för.

Digital passion!

I går firade vi Frida Boisen och hennes nya bok Digital Passion – som jag varit redaktör för! Jag har aldrig varit redaktör för en bok, detta var första gången. MEN jag har ju varit redaktör typ halva mitt liv, så egentligen var det inte så svårt, det var bara lite längre textmassa! Så roligt i alla fall att få jobba med den här boken, med Frida och förlaget (Harper Collins nordic).

Här är lite bilder från festen i går! Och jag blev så otroligt rörd och tacksam över Fridas fina ord i tacket på boken!

Viveca Sten, jag, Camilla Sten och Johanna Rydgren, redaktionschef på Harper Collins. Viveca och Camilla är mor och dotter och skriver fantastiska böcker, både var för sig och tillsammans. Så inspirerande!

Isabel Adrian, Per Schlingman, Frida Boisen, Alex och Emma Norén (Emma är en gammal kollega till mig från Bonnier Magazines & Brands).

Frida, jag och Annika Kvist, min vän och exkollega från Bonnier Magazines & Brands, där hon är affärschef för Nya affärer.

Jag och Carina Nunstedt, förlagschef på Harper Collins, som jag haft förmånen att jobba med så många gånger, på alla möjliga jobb under åren.

Pernilla Ericson, superduktig deckarförfattare på Harper Collins (kan verkligen rekommendera hennes böcker!), jag och Carina.

Så här fint skrev Frida i tacket till mig – meningen fortsätter på sidan efter, men ni fattar nog!

Digital passion!

Under våren och en del in i sommaren också har jag ägnat en del av min tid åt en annan författares bok. Jag har nämligen varit redaktör för Frida Boisens nya bok Digital Passion!

Ett mycket roligt uppdrag om ett ämne som intresserar mig. Sociala medier och hur de påverkar vårt samhälle och våra liv. Även om det finns många baksidor av sociala medier så innebär det väldigt mycket gott också. En demokratisering av kommunikationen. Alla kan enkelt publicera sig i sociala medier, nå ut, bli läst, påverka, kommentera. En demokratirevolution! Digitaliseringen, robotiseringen och AI kommer att påverka oss otroligt mycket framöver, och gör det även i dag. Och använt på rätt sätt kommer det här förbättra våra liv.

Frida har skrivit en initierad och positiv bok som både handlar om sociala medier, hur vi kan använda det, men också på hur vi kan välja att förhålla oss till den här utvecklingen som är här för att stanna.

Det har varit väldigt roligt att jobba med den här boken. Den kommer ut i bokhandeln om några veckor. Stort grattis Frida! Och tack förläggare Carina Nunstedt och redaktionschef Johanna RydergrenHarper Collins förlag för förtroendet!

Här sitter jag, Frida och redaktionschef Johanna på Harper Collins förlag!

Nytt uppdrag: redaktöra en bok!

När jag sa upp mig från mitt heltidsjobb så gav jag mig själv ett löfte: Min huvuduppgift skulle vara att skriva. Men eftersom jag behöver extrainkomster så skulle jag förstås ta även andra uppdrag. Men, jag lovade mig själv att bara ta roliga, utvecklande, utmanande uppdrag – sådana där JAG utvecklas, lär mig något.

Ett sådant uppdrag var att redaktöra Frida Boisens uppföljare till framgångsrika bok Digital succé – så lyckas du med sociala medier.

Jag har aldrig redaktörat en bok tidigare, så det kändes spännande! Jag har förstås redaktörat mycket genom åren, fast för magasin. Det här är dessutom ett ämne jag gillar och är intresserad av (och som jag har jobbat mycket med): sociala medier. Och Frida är en härlig och positiv människa som ger väldigt mycket energi. Så jag sa förstås ja! I fredags hade vi första mötet på förlaget, Harper Collins.

På bilden är det jag, Frida Boisen och redaktionschef Johanna Rydergren, på Harper Collins redaktion. 

Ge inte upp! … förr eller senare blir du utgiven!

Mitt förra inlägg var kanske lite deppigt. Och jag vet att många tycker att det känns hopplöst att bli utgiven.

MEN. Det är det faktiskt inte. Så nu ska jag skriva om det.

För det första. Kom ihåg att det i stort är samma manus som cirkulerar runt till de olika förlagen! Så om det är 2 000 manus som når Norstedts och 1 000 manus som når Forum (Bonnier) så är många av dem samma manus. De flesta skickar ju till flera förlag samtidigt.

Dessutom. Jag har träffat många skrivarlärare, samt förläggare, som har sagt samma sak: De flesta av de som inte ger upp blir förr eller senare utgivna. Visst finns det alltid hopplösa fall. Människor som tror att de kan skriva, som är tondöva mot kritik, som inte lär sig eller tar till sig av det de får höra. Det finns flera sådana. Men, om du är en driven person, som inte ger upp, lyssnar på kritik, tar till dig av kritik, skriver om och förbättrar ditt manus eller börjar på nästa, med nya insikter och kunskaper, så kommer du förr eller senare att bli utgiven. Jag har hört många säga det nu. Och det stämmer faktiskt!

Jag går nu min sjätte skrivarkurs. Har stött på flera skrivande människor i dessa kurser. Många har haft potential och varit väldigt duktiga på att skriva. Vissa har haft svårt för att slutföra – de skriver, skriver, skriver, men kommer aldrig fram till slutet. Eller börjar om hela tiden med nytt. De kommer inte bli utgivna. Men, jag har också stött på begåvade människor som faktiskt kommit till slutet. Som jobbat om och om och om igen. Och flera av dem är faktiskt utgivna i dag. Jag är övertygad om att flera av de jag går på kurs med just nu också kommer att bli utgivna. Så småningom. Det kan ibland ta tid. Men, om de bara fortsätter så kommer det hända.

Så. Detta måste man också komma ihåg! Ibland låter det som att chansen att bli utgiven är minimal, mikroskopisk – och nästan slumpmässig. Men så är det inte. Det är inte så många som faktiskt skickar in ett genomarbetat färdigt manus. Och om du lägger till andra faktorer som ett gäng skrivarkurser, flera testläsare, lektörsläsning, flera omskrivningar och bearbetningar, så har du mycket goda chanser.

Mina bästa råd för att faktiskt bli utgiven:

  1. Skriv klart!!!
    Första steget till att skriva och ge ut en bok är att faktiskt skriva en bok.
  2. Läs mycket!
    Läs medvetet, läs och se hur andra har gjort. Att tro att man ska kunna skriva utan att själv inte läsa känns fruktansvärt naivt.
  3. Jobba igenom ditt manus, många, många gånger! 
    Var hård mot dig själv i redigeringsfasen. Är det här verkligen intressant? Blir det tråkigt? Är språket platt? Bara DU kan ändra det. Det här är inte sådana saker ett förlag kan hjälpa dig med. Det MÅSTE vara en bra historia, berättad på ett intressant sätt.
  4. Låt andra läsa.
    Och TA TILL DIG AV KRITIKEN!!! Du ska inte gå kurs eller ha testläsare för att få en massa klappar på axeln, jo, det också – alla behöver uppmuntran! Men, försök ta reda på vad manuset har för svagheter, vad har DU för svagheter som författare? Vad kan du blir bättre på?
  5. Läs igenom en gång till.
    När du tror att manuset är klart – gå igenom det igen. Man BLIR BLIND för sin egen text!
  6. Skicka in till flera förlag.
    Men var ödmjuk, räkna med att få vänta. Får du nej men någon form av feedback, TA TILL DIG AV DEN!
  7. Jobba om manuset.
    Och skicka in igen. Och igen. Och igen. Är manuset för dåligt, och inte går att göra om, skriv ett nytt. Lär av dina misstag.

Hur länge ska man behöva vänta på svar från förlagen?

Det här är en fråga som ständigt dyker upp bland skrivande människor. Hur länge måste man vänta på svar från förlagen? 

Jag förstår verkligen frustrationen! Men jag tror att man måste skilja på vad som är vad här. Sverige är ett litet land. Vi har otroligt många författare. Förlagen som ger ut dessa författare har mycket jobb med det – att ta hand om sina författare, läsa deras texter, komma med råd och synpunkter, det ska redaktöras, korrläsas, det ska säljas in, omslag ska göras, kataloger ska produceras, texter skrivas. Bokhandlar ska träffas och övertygas om att just deras böcker, som de ger ut, ska säljas och få fina platser nära kassan. Bokmässor ska planeras, recensionsex ska skickas ut, tidningar ska kontaktas, pr-planer ska sättas och en rad marknadsföringsåtgärder ska fixas. Utländska böcker ska översättas och kontrakt ska skrivas. Ja, det är mycket jobb som pågår dagligen på ett förlag. Även om förlagen inte tog in en enda debutant under ett år skulle de ha otroligt mycket att göra.

Jo, det är sant att förlagen behöver nya författare. Absolut! Och ja, de är säkert, eller borde vara, oerhört tacksamma över alla aspirerande författare som lägger ner sin obetalda tid, sin själ och sin passion i skrivandet.

Men. Det är fortfarande väldigt få av dessa som kommer att få ett kontrakt. Cirka 2-4 stycken av 2 000 per år.

Det beror inte på att förlagen är elaka. Eller fega. Utan det beror på att de bara kan ta sig an böcker och författare som de verkligen, verkligen tror på och kan hantera. Och det betyder inte bara tror på i ekonomisk bemärkelse. De flesta stora förlag ger också ut smalare litteratur. Vissa som knappt säljer något alls, men som har andra litterära värden.

De manus som kommer in från aspirerande författare är så otroligt många fler än vad som sedan kommer att kunna ges ut. Så ser verkligheten ut. Och det gör den inte bara för författare, utan även för musiker, för skådespelare, för konstnärer. Det finns betydligt fler som drömmer om dessa yrken, än som faktiskt lyckas. Det ÄR hårt. Ja. Men som sagt, Sverige är ett litet land. Vi har inte så många läsande, bokköpande människor att hur många som helst kan bli författare. 

ALLA kan i dag ge ut en bok. Vem som helst. På samma sätt som att vem som helst kan måla tavlor eller spela in en låt och lägga ut på spotify. Vem som helst kan starta en blogg eller en youtube-kanal. Hur många som helst kan kalla sig författare, musiker, konstnärer, skådespelare, komiker eller vad de nu vill vara. Men det betyder inte att alla kommer att kunna leva på det.

När man som aspirerande författare skickar sitt manus till ett förlag så måste man förstå detta. Inse att förlaget fått säkert 100 manus till den veckan. Ett stort förlag får ungefär 2 000 manus om året. Och av dessa blir alltså mellan 2 och 4 utgivna. Vissa år fler, vissa år färre.

Jag är övertygad om att många förläggare/förlag gärna skulle anta fler. De ÄLSKAR ju böcker, och det är ju säkerligen ett hårt jobb att välja ut vilka de till slut ska välja. För de vet att de inte kan ta för många. Jag har träffat många förläggare som förälskat sig i manus, som de antagit, och sedan kämpat så hårt för – men som ändå inte funkat, som knappt har sålts alls eller gått totalt obemärkt förbi. De vet att de inte mäktar med för många, att de inte har råd, att det inte kommer att fungera. Att de måste begränsa sig.

Räkna också med att alla de som läser alla inskickade manus har en massa andra uppgifter på förlaget. En massa andra manus att läsa, andra författare att ta hand om, och en massa andra sysslor. Det tar förstås tid att ta sig igenom manushögarna. Vissa kan de avfärda direkt. Det räcker för erfarna förläggare och redaktörer att läsa några sidor. Men andra är så pass bra att fler måste få läsa och tycka till, och flera sidor måste läsas. Är det riktigt intressant måste hela manuset läsas, av flera personer. Så. Det är ett gott tecken om du inte får svar så snabbt! Då kan ditt manus ha hamnat i ”möjligt-högen”.

De flesta förlag säger att de ska svara inom tre månader. Men det kan ta längre tid. Mycket längre tid. Saker händer, det blir kris med ett annat manus, någon annan författare, någon blir sjuk och så vidare.

Räkna med att det tar tid! 

Jag skulle inte kontakta ett förlag förrän det har gått åtminstone fyra fem månader sedan jag skickade in. Och då skulle jag ödmjukt fråga om de hunnit läsa mitt manus. Jag förstår att man vill ha svar. Men, man måste komma ihåg: Det är fortfarande obeställt material du har skickat in. Inget förlaget bett om. Och de har ju en skyldighet att ta hand om det beställda materialet först.

Så. Inse att väntandet hör till författarlivet. Skicka till många förlag samtidigt. Ha tålamod. Och fortsätt skriv, fortsätt drömma.

Snart Bokmässan 2017!

Long time no see här i bloggen. Mitt heltidsjobb har kommit emellan 😉 Men snart är det dags för Bokmässan och då är jag ju författare till hundra procent! Eller nja, jag ska faktiskt moderera några samtal. Så lite journalist är jag också!

Jag älskar Bokmässan! Tycker att det är en fantastisk fest, och jag har inga problem med att stå i larmet hela dagarna. Älskar att prata med läsare, andra författare, trevliga förlagspersoner och journalister och ja, jag älskar allt som har med mässan att göra! Och ja, jag är ofta ensam/själv (det är lätt att känna sig ensam, trots att det är enormt mycket folk – och det gäller att man är en sådan som står ut med det), jag går runt mycket på egen hand, står länge i montern och väntar på att någon ska vilja köpa min bok (ibland kan man stå en halvtimme utan att någon ens säger hej, men jag tycker att det är okej det också). Och ja, jag blir trött i fötterna, men då går jag och tar en kaffe, eller ett glas vin och en räkmacka och snart är jag på benen igen.

I år åker jag ner på torsdag eftermiddag och sedan har jag ett rätt lagom program, tycker jag själv. Så här ser det ut:

Fredag:
12.30–13.00, B08:22, intervjuad för Storytelpodden
13.30–14.00, B05:22, signering i Norstedts monter

Lördag:
14.00–14.20, F5, leder miniseminariet True crime med Thomas Bodström och Åsa Erlandsson.
16.30–16.50, F5, leder miniseminarie med Moa Herngren om Tjockdrottningen.
17.20–17.30, B05:22, intervjuad på monterscenen hos Norstedts.

Söndag:
11.00–12.00, F01:62, står i Skrivarakademins monter.
12.30–13.00, B05:22, signering i Norstedts monter

 Förstås ska jag på en del mingel också och Norstedts årliga förlagsmiddag. Jag blir hemskt glad om ni som läser här och är där kommer fram och säger hej! Jag försöker vara i Norstedts monter så mycket jag kan! Vi ses!
Så här såg det ut förra året i Norstedts monter!
Jag lyckades faktiskt sälja slut på alla Den åttonde dödssynden i pocket! Här signerar jag den sista!
Här är från år 2015 när min första thriller precis kommit ut. Blir intervjuad på monterscenen av min förläggare Peter Karlsson.
Det året fick jag också träffa Paula Hawkins!
Och så satt jag vid samma bord som Otto Sjöberg som är vd för Norstedts förlagsgrupp (tidigare chefredaktör både på Expressen  – han började på Expressen ungefär samtidigt som jag slutade, i början av 2000-talet).
Roligt med alla fina kollegor man träffar på under Bokmässan! Här Maria Sundberg som gjorde layouten till min första bok, Pam, min kollega på jobbet – vanliga jobbet, chefredaktör på Topphälsa, Susanne Boll, författare, Varg Gyllander, författare, och Nina Cronee, författare och tidigare förläggare.
Jag och min dåvarande redaktör på Norstedts, Malin Tynderfeldt.
Jag och den otroligt begåvade författaren Kristina Sandberg, på Norstedts middag.

Sista handen vid manuset…

I dag fick jag tillbaka korrekturet från min redaktör. Nu är boken helt färdigredigerad och korrläst. Jag ska i helgen läsa igenom en en sista gång. Sedan får jag lämna över den, ge den vingar, för då går den till tryck. Och när den är tryck finns det ingen återvändo.

Då är det inte längre min bok. Det är så jag ser på det. Försöker i alla fall. Då är det den individuella läsarens bok. Dennes tolkning, läsning, känslor, förståelse är det som gäller. Jag har fått min chans att presentera historien på det sätt som passar bäst. Kanske har jag inte lyckats, kanske borde jag ha gjort på ett annat sätt. Men det går inte att påverka efter att den är tryckt. Och då tillhör den läsaren.

En kan aldrig vara arg för att en läsare inte gillar boken, eller förstår historien. Boken skapas ju på nytt varje gång en ny läsare öppnar den. Och det måste man som författare vara tacksam och ödmjuk inför.

Jag säger inte att det är lätt. Det är skitsvårt!

Vi får se om jag får gruvlig ångest när jag läser igenom den nu i helgen …