Sista handen vid manuset…

I dag fick jag tillbaka korrekturet från min redaktör. Nu är boken helt färdigredigerad och korrläst. Jag ska i helgen läsa igenom en en sista gång. Sedan får jag lämna över den, ge den vingar, för då går den till tryck. Och när den är tryck finns det ingen återvändo.

Då är det inte längre min bok. Det är så jag ser på det. Försöker i alla fall. Då är det den individuella läsarens bok. Dennes tolkning, läsning, känslor, förståelse är det som gäller. Jag har fått min chans att presentera historien på det sätt som passar bäst. Kanske har jag inte lyckats, kanske borde jag ha gjort på ett annat sätt. Men det går inte att påverka efter att den är tryckt. Och då tillhör den läsaren.

En kan aldrig vara arg för att en läsare inte gillar boken, eller förstår historien. Boken skapas ju på nytt varje gång en ny läsare öppnar den. Och det måste man som författare vara tacksam och ödmjuk inför.

Jag säger inte att det är lätt. Det är skitsvårt!

Vi får se om jag får gruvlig ångest när jag läser igenom den nu i helgen …

KLAR!

Så har jag äntligen gått igenom hela boken igen, efter redaktörens sista synpunkter. Hittade några småsaker, men är i stort nöjd. Har nu på förmiddagen skrivit dedikation (i början av boken) och författarens tack (i slutet). Nu skickar jag in det igen – och så ska det gå till en korrläsare.

Så här såg det ut i går när jag laddade för en lång redigeringsdag!

Och sen är det dags att skicka Och blomstren dö till tryck!

Blandade känslor dyker upp. Är det tillräckligt bra? Är det spännande? Kommer någon att vilja läsa? Och: Kommer jag kunna börja på nästa? (Jag har redan ett synopsis, men det är ju lååååångt kvar till färdig bok.)

Ska bli otroligt spännande, läskigt, givande, kul att höra vad ni tycker!

Om att aldrig känna sig klar

Och där skickade jag mitt manus till redaktören igen. Känner mig absolut inte färdig. Blir man någonsin det? Jag undrar om någon författare någonsin känner att allt är perfekt, att inget endaste litet komma ska flyttas på – för nu är det fullkomligt.
Jo, det finns säkert sådana författare. Men jag hör inte till dem. Varje gång jag läser det hittar jag saker jag vill ändra. Det är den bistra sanningen.
Men jag vet i alla fall att den är bättre nu än förra gången jag skickade den. Alltid en tröst.
Nu hoppas jag att hon upptäcker alla svagheter och felaktigheter. Är så tacksam över att ha en professionell redaktör!
I maj ska den gå till tryck, och till sommaren kommer den: Och blomstren dö (Norstedts).

Nu går manuset till redaktören

Efter två vänder med min förläggare, och en massa söndagar för min del, har nu mitt manus gått till nästa fas. Till redaktören.

Jag har en ny redaktör denna gång. Den förra har slutat på Norstedts. Det ska bli intressant att se vem den nya blir, om vi kommer att förstå varandra bra. Kan ju erkänna att jag tycker att det är lite läskigt med redaktörer (trots att jag i många, många år varit redaktör själv, även om det var inom magasin och inte böcker – eller kanske just därför). De fingranskar ditt manus, går över det med rödpenna, letar fel, ser alla dina brister, påpekar dem … och ja, man känner sig rätt usel och liten. Man kan få kommentarer som: ”Du har ungefär 150 ”blickar” i ditt manus, kanske kan du byta ut några mot andra ord?”, eller ”Exakt så här beskrev du en annan karaktär på sidan xx.” Redaktören får dig att känna dig som en fullkomlig analfabet, eller åtminstone en ordblind dyslektiker utan fantasi och ordförråd.

Men det blir ju mycket bättre efter att redaktören gått över manuset. Och efter att ha jämfört med andra författare så var jag tydligen inte helt hopplös.

Ja, jag ska väl inte ropa hej än (obs, en klyscha, hade redaktören påpekat där), vi får väl se hur mycket anmärkningar hen kommer tillbaka med efter att ha läst mitt manus.

Gulp.

Mål!

Är en sådan som inte kan jobba utan mål. Jag har typ mål för allt … Ibland kan jag tycka att det är lite knäppt. Det ÄR knäppt. Samtidigt är det det som funkar för mig.

När det gäller skrivandet är det för mig livsviktigt med mål. Tror att det hänger ihop med att jag har ambitionen att vara författare vid sidan av mitt andra heltidsjobb (eller snarare, jag har inget val, att leva på mitt författande är inte aktuellt i dag). Om man ska göra något utanför sitt vanliga liv, när det vanliga livet är fullt upp som det är, så tror jag att det är bra att sätta upp mål.

Jag befinner mig just nu i slutfasen av redigeringen av mitt andra thriller-manus. Fick tillbaka det från min förläggare i mellandagarna. Började i går med redigeringen. För att komma igång skriver jag alltid upp hur många sidor jag ska klara av per dag. Sedan gör det inget om jag gör lite till. Men jag måste åtminstone klara de mål jag satt upp.

1 februari ska jag lämna in manuset igen och då ska det till redaktören.

Så, om jag ska sammanfatta mina mål med 2017 så är det:

  1. Bli klar med detta manus som ska bli boken Och blomstren dö till sommaren.
  2. Skriva ett utkast till thriller nummer 3.
  3. Läsa 52 böcker (en i veckan…).
  4. Träna 150 träningspass – att träna är en stora passion, och gör jag inte det så orkar jag inte med mitt intensiva liv.

I dag har jag 35 sidor kvar att gå igenom. Men först ska jag lägga mig i badet och läsa klart årets första bok 😉

 

Manuset tillbaka

Så i går fick jag äntligen manuset tillbaka från min förläggare. Med kommentarer och anteckningar i kanten. Det blir en del jobb till. Inte oöverkomligt, men det kommer nog ta sina söndagar.

Söndagar har blivit min skrivdag. Jag jobbar ju heltid, så vardagarna kan jag glömma. Lördagarna går åt till gymnastikträning med min gymnastikgrupp och därefter vila och läsa. Gör oftast det i badkaret för maximal avslappning 😉

Söndagar sitter jag i min fåtölj i vardagsrummet och jobbar med boken. På söndag, 1 januari, får jag börja nästa vända. 1 februari ska boken till redaktören, så då måste den vara klar. 5 söndagar är det i januari. Manuset är på 312 sidor. Det blir till att planera hur mycket man ska hinna varje gång.

Ser fram emot att ta tag i det igen. Men ser nog ännu mer fram emot att bli klar. Wish me luck!

Ps. Kolla vilken fin julklapp jag fick av min man! Ett fodral till min dator – passande för en författare, eller hur?

När är man klar?

En vanlig föreställning när det gäller författarskap är att man skriver en bok och sedan är den klar. Jag minns när jag första gången gick ut och berättade att jag hade skrivit klart ett manus, från början till slut. Då frågade väldigt många: ”Jaha, har den kommit ut nu?”

För det första är det ju inte alls säkert att det blir en bok som kommer ut bara för att man har skrivit klart en historia.

För det andra så är ju boken inte klar bara för att man har skrivit klart själva historien. Det är ju då det stora jobbet börjar.

Jag tror inte folk inser hur otroligt mycket jobb det är med en bok. Att över huvud taget komma i första målet, att skriva klart till slutet, det i sig är en bedrift och inte många klarar det. Därefter måste man ha tålamodet att jobba igenom sin text ett stort antal gånger. Jag tror att jag har skrivit igenom min första bok säkert 20 gånger. Och slängt minst två tredjedelar och skrivit till en massa text. Och det var bara INNAN jag fick kontrakt.

Om man nu hör till de lyckliga få som får ett bokkontrakt (några promille av de som skickar in) så börjar nästa stora vända med boken. Jag skrev om stora delar av min bok efter att jag hade fått kontrakt. Jag och min förläggare gick igenom den flera gånger. Och nej, det är inte hen som ändrar, utan jag. Och ja, det är jag som bestämmer om jag vill ändra eller inte. Ingen tvingar dig. Men om man är debutant kan det vara värt att lyssna på en erfaren förläggare, annars är man (tycker jag) lite korkad, minst sagt.

När förläggaren tycker att boken känns tillräckligt färdig går den till redaktör. Redaktören kan också ha både små och stora synpunkter. I mitt fall gick jag över boken en gång till. Därefter gick redaktören igenom den, och slog ner på alla småsaker. Rena felstavningar, upprepningar, klyschor, felaktigheter, tog bort småord och så vidare. Eller snarare, hon föreslog vad jag skulle ändra, sedan var det jag som fick ändra om jag ville. Och till 99% gjorde jag som hen föreslog.

Men det är inte slut efter det. För då är det korrekturet, och jag läste igenom det en gång till.

Så, när är boken klar? Ja, den är klar först när den går till tryck. Då kan man inte påverka mer. Och då, kan jag lova, är man ganska trött på sin text.

Min uppföljare befinner sig i förläggarskedet. Jag har alltså redaktör och korrekturet kvar. Till tryck går den någon gång i vår. Då är den klar!

I väntans tider

pregnant-woman

När man har lämnat sitt manus till sin förläggare är det som att vara gravid i nionde månaden. Man kan inte göra något, mer än vänta. Det är för kort om tid för att påbörja nästa projekt, men det tar ändå några veckor. Till helgen var det två veckor sedan jag skickade det till honom.

Vi får se om han tycker att vi ska ta en vända till med det, eller om det är dags för redaktören.

En annan kul grej är att vi har börjat titta på omslagsförslag. Jag har fått fem stycken, och sagt vilken jag gillar bäst. Vi får se nu hur det blir. Kan inte visa något ännu. Men snart!

Manus till förlaget!

I går var en riktig milstolpe-dag (märkligt ord, men ni fattar!). Jag skickade in min uppföljare till förlaget. De har inte läst en rad än så länge. Visst, jag har kort berättat vad den handlar om, men det är ju något helt annat att låta dem få läsa.

Många författare som jag känner skickar in lite eftersom, låter förlaget läsa delar, och även när det inte är så färdigt. Jag inser fördelen med det. Men jag ville ändå inte det. För mig var det viktigt att skriva klart allt, gå igenom det ordentligt, låta några testläsa – redigera en gång till och SEN skicka in. Och den dagen var i går.

Det som fick mig att trycka på skicka-knappen var faktiskt en av mina testläsare som skickade det här till mig på facebook:

testläsare

Jag blev så glad! Även om jag förstås tar allt mina testläsare säger med en viss nypa salt, eftersom det är människor jag känner, människor som vill mig väl, som har de snälla glasögonen på sig. Men ändå! Det betyder något, det betyder att det ändå är okej mitt nya manus.

Jag VET att jag är långt ifrån klar. Är beredd att jobba om rejält, om min förläggare har synpunkter och jag vet ju hur processen ser ut. När den är tillräckligt bra går den till redaktör, som också har småpill och synpunkter.

Vad jag ändå känner är att det jag nu har skickat in, är bättre, som hantverk, mer komplett som historia, än det manus jag skickade in som blev antaget. Jag HAR lärt mig något på vägen! Tror att detta, med mycket hårt arbete, kan bli riktigt, riktigt bra! (Och då ska ni veta hur otroligt läskigt det är att säga något sånt … karma och så vidare…).

Håll nu tummarna för att förläggaren också tycker att det är bra!

Förlag eller egenutgivning?

Jag är med i rätt många olika författargrupper i sociala medier. Där dyker ofta diskussionen om olika sorters förlag upp. Och framför allt frågan om man ska satsa på ett förlag eller att ge ut själv.

Om vi först ska reda ut vad som är vad:

Klassiska förlag – finns stora och små, gamla och nya. De största förlagen är Bonnierförlagen (egentligen flera; Albert Bonnier förlag, Wahlström & Widstrand och Forum på den skönlitterära sidan) och Norstedts (som också är Sveriges äldsta). Några andra stora klassiska förlag är Massolit, Natur & Kultur och Piratförlaget. Sedan finns det en mängd andra förlag, i olika storlekar, specialiserade på olika saker, som Ordfront, Printz, Weyler, Opal, Alfabeta, Lind och Co och många, många fler.

Om man blir antagen på ett klassiskt förlag står förlaget för alla kostnader och de sköter all administration och distribution. Du får en förläggare och en redaktör. Och förlaget hjälper också till med viss marknadsföring, som att kontakta tidningar, skicka ut recensionsexemplar, kataloger och så vidare. Du som författare får ett förskott som du aldrig behöver betala tillbaka, oavsett hur boken säljer, och sedan får du procent på varje bok som säljs. Författaren tar alltså inga ekonomiska risker. Här finns en lista på alla förlag.

Hybridförlag – eftersom så många vill skriva och ge ut böcker, samtidigt som läsarna inte har ökat, så finns det ett överskott på författare. Det är en av anledningarna till varför det har dykt upp allt fler så kallade hybridförlag. Förlag som hjälper författare att få ut böcker, men där författaren är med och betalar för risken. Men också delar på vinsten. Lyckas man bra på ett hybridförlag kan man tjäna mer pengar per bok än på ett vanligt förlag. Hoi är ett exempel på ett hybridförlag.

Sedan finns det olika utgivningstjänster, som Publit och Vulkan, där du som författare helt enkelt betalar exakt för det du behöver hjälp med: lektör, redaktör, korrläsare, tryck, omslag och så vidare. Man kan egentligen inte kalla det här förlag, för det finns ingen förläggare och inget urval. Vem som helst kan köpa tjänsterna.

Frågan är då vad som är bäst? Det finns inget enkelt svar på den frågan. De flesta författare drömmer nog, precis som jag gjorde, om ett klassiskt förlag. Om man skriver böcker är det ofta det man är bra på, och allt det där andra runt omkring är skönt att lämna till proffs. Dessutom finns det, oavsett vad man tycker om det, en viss kvalitetsstämpel på en bok som har blivit antagen av ett förlag. En kvalitetsstämpel som ger den en hel del fördelar i alla led som följer. De som jobbar på förlag har lång erfarenhet av branschen, kan litteratur och har valt och tror på just din bok. Det vet läsarna och det vet bokhandlarna. Det är inte självklart att bokhandlarna tar in en egenutgiven bok. Det är inte ens självklart att de tar in böcker utgivna av små förlag. Tidningarna recenserar sällan egenutgivna böcker. Dessutom ska man inte glömma att böckerna som blir antagna av förlag förädlas med hjälp av förlaget innan den ges ut. Visserligen kan man köpa hjälp av lektörer och redaktörer och så vidare, men alla böcker som kommer ut på ett klassiskt förlag har ju proffs som hjälper dig med allt från att bolla manuset, håller historien? Till att språkligt granska texten, förädla både historien och språket, korrläsa och så vidare.

Det kanske lyser igenom att jag föredrar de klassiska förlagen. I alla fall för egen del. När jag blev antagen av Norstedts var jag superglad, stolt och tacksam. Det kändes som ett kvitto på att det jag gjorde höll. Att de trodde på mig. Dessutom blev ju manuset så mycket bättre efter att jag hade bearbetat om det med hjälp av dem. Det är ju, som bekant, väldigt svårt att få kontrakt. Det handlar bara om några promille av alla manus de får skickat till sig som blir antagna.

lar-dig-leva-mindre-stress---mer-narvarokaninen-som-sa-garna-ville-somna-en-annorlunda-godnattsaga

Samtidigt vet jag att det finns de som har lyckats fantastiskt bra på egen hand! Två av förra årets absoluta bästsäljare är utgivna på egen hand. Lär dig leva och barnboken Kaninen som så gärna ville somna. Dessutom känner ju alla skrivande människor till Emelie Schepp som lyckades jättebra med sin egenutgivning. Men hon har ju blivit upplockad av Bonnier nu, så tydligen föredrog hon ändå att ligga på ett vanligt förlag.

I skrivarkretsar finns det de som tycker att man lämnar ifrån sig för mycket makt om man ger ut via ett klassiskt förlag. Att det inte längre är din egen bok. Det här tycker jag är ett stort missförstånd. Det verkar som att en del egenutgivare har bestämt sig för att tro att förläggarna och redaktörerna skriver om boken när den blir utgiven. Fler än en gång har jag fått höra ”jag ger ut själv, för då är det min bok helt och hållet, och den blir precis som jag vill”. Men min bok blev precis som jag ville. Och alla beslut om vad jag skulle ändra var mina egna.

Att ha en förläggare är som att ha en testläsare, fast så oändligt mycket kunnigare och proffsigare. Hen säger inte åt författaren vad den ska göra. Tillsammans diskuterar man boken, vrider och vänder på historien, ser vad som skulle kunna bli bättre. Men det är författaren som sedan väljer, och det är författaren som går hem och skriver om och bearbetar. Förädlar texten skulle jag vilja kalla det. Sedan går boken till en redaktör, och då granskas texten igen, med noggranna ögon. Redaktören påpekar ologiska detaljer, upprepningar, rena stavfel, syftningsfel, onödiga småord, direkta felaktigheter, men ger bara förslag på ändringar. Sedan är det författaren själv som går igenom förslagen, väljer vad som ska ändras eller inte.

Alla som skriver böcker blir hemmablinda. Alla behöver hjälp att gå över texten, många gånger. Jag tror att det här är en anledning till varför böcker som ges ut på förlag har sett som mer högkvalitativa än egenutgivna böcker. Men det där börjar ändras, för nu finns det så bra tjänster att köpa och även många egenutgivare har förstått att de behöver hjälp, och ser till att få den eller köper den. På så sätt tycker jag att det är fantastiskt att det finns olika sätt att få ut en bok. Ibland kanske det inte finns något förlag som tror på just din bok, men den kan ändå fylla ett hål på marknaden och hålla tillräckligt bra kvalitet. Då är det ju utmärkt om man kan ge ut den själv. Förhoppningsvis lyfter den och blir en riktig bästsäljare, som Lära dig leva!