Har du hela historien i huvudet?

En av de vanligaste frågorna jag får när jag pratar med människor om mitt skrivande är: Har du hela historien klar i huvudet?

Därför tänkte jag berätta lite om hur jag gör när jag skriver. Jag tror inte att jag är särskilt unik, många författare känner säkert igen sig. Men samtidigt finns det minst tusen sätt att skriva en bok. Mitt sätt är bara ett sätt, och inte nödvändigtvis rätt.

96a9a6586bfe8ef8696d4db726703886

Att skriva en roman är ett jätteprojekt. Om du är journalist som jag vet du att en lång artikel är cirka 10 000 tecken. Skriver du 20 000 tecken så är det superlångt, och förmodligen ett uppdrag för en mindre tidskrift och du får breda ut dig på minst 10 sidor. Jättelångt alltså! En relativt kort roman är 400 000 tecken. En normallång roman är minst 600 000 tecken. Det är väldigt många mer tecken. Väldigt mycket mer text som ska hållas samman i en historia som hänger ihop.

När man börjar på ett blankt papper har man förstås inte alla de där 400 000–600 000 tecknen i huvudet. Men man har en story. I alla fall har jag det.

Jag skriver ner min historia i ett rätt enkelt synopsis. Hur börjar historien (vad sätter igång den), vad händer, vilka är vändpunkterna, hur slutar den.

Därefter gör jag en handlingslinje – i vilken ordning kommer scenerna. Det är inte nödvändigtvis samma som ett synopsis. När man som jag skriver spänning så portioneras ledtrådar ut längs vägen. Allt berättas ju inte på en gång. Även om det redan har hänt, så att säga. Det är viktigt att JAG som författare vet exakt vad som har hänt. Men i manuset skrivs inte allt ut. Förstås. Då skulle jag döda en stor del av spänningen.

Jag har alltså en historia, i grova drag. Jag har ett synopsis. Jag har en handlingslinje. Jag skriver ner, väldigt kortfattat, vad varje scen ska handla om.

För mig är det viktigt att inte tappa tempo, att inte tappa läsarnas intresse. Därför får ingen scen vara oviktig. Varje scen måste leda historien framåt, ha ett syfte. Ibland kan det vara att etablera några karaktärer och deras egenskaper. Men oftast är scenerna till för att driva historien framåt, ge ledtrådar, få saker att hända. Varje scen har ett syfte!

Ett syfte har även varje karaktär. Eller en funktion. I verkliga livet kan det ju finnas massor av människor som inte för historien framåt, eller flera personer som är rätt lika och som egentligen fyller samma syfte. Men i ett manus funkar inte riktigt det. Jag försöker göra mina personer olika och så ska de ha konflikter sinsemellan. Och då menar jag inte att de nödvändigtvis måste bråka. Utan att det måste finnas motsatser, krockar mellan dem. Om någon är blyg är den andre gåpåig. Är någon långsam är en annan snabb. Enkelt förklarat. Det ska skava mellan människorna. För det är då saker och ting händer, det är då det blir intressant.

Till varje person har jag skrivit ett personkort, där jag har skissat upp vem den här personen är. I början kan vissa personer inte vara helt ”färdiga”, men de brukar utkristallisera sig allt eftersom. Jag kommer liksom på varför de är där, vilken funktion de ska ha. Och då får de egenskaper som leder till det.

Jag skriver kronologiskt. I stort sett. Jag följer mitt synopsis, skriver scen för scen. När jag har avslutat en scen skriver jag lite kortfattat för mig själv vad nästföljande scener ska handla om. Sedan låter jag berättelsen flöda. Då kan det hända allt möjligt, men det finns fortfarande en riktning, något ska komma ur scenen. Men vägen dit vet jag inte exakt. Och så håller jag på så tills jag kommer till slutet. Om jag fastnar hoppar jag helt enkelt över en scen och skriver nästa. Om en scen är väldigt svår att skriva funderar jag på två alternativ: 1. Är den svår för att den är tråkig? Om jag tycker den är tråkig att skriva, kommer inte då läsarna tycka att den är tråkig att läsa? Behövs den verkligen? 2. Är den svår för att det är en nyckelscen – som är avgörande för själva historien? Ja, då måste jag kämpa mig igenom den. Motstånd betyder utveckling. Både jag och historien utvecklas.

Under resans gång kan jag komma på nya vändningar, nya karaktärer, nya förbindelser (jag gillar att knyta ihop historien), nya symboler (viktigt med symbolik, tycker jag) eller nya teman (jobbar mycket med tematik). Och så kan det bli så att jag får gå tillbaka och skriva om. Skriva in det där i de tidigare scenerna.

När man skriver spänning har man slutit ett kontrakt med läsaren, som har på sig spänningsglasögonen. Läsaren letar instinktivt efter ledtrådar, försöker hitta samband, försöker förstå gåtan. Därför kan inte vad som helst hända. Det låter kanske konstigt, men tänk efter själv? Om du läser en bok och det plötsligt blir en ny historia, och sedan får den ingen förklaring, då blir man som läsare irriterad. Eller om det visar sig att alla ledtrådar som lagts ut inte betydde något, utan det var bara någon av karaktärerna som helt plötsligt visade sig vara psykopat. Då har man inte uppfyllt sin uppgift som spänningsförfattare, tycker jag. I en vanlig roman kan egentligen vad som helst hända. Men inte när man skriver spänning. Även om man som jag inte skriver klassiska deckare, så finns det vissa saker man måste förhålla sig till i sin bok.

Ja, så här gör jag. I grova drag. Sedan blir det förstås en massa dålig text, mycket stryk och misslyckanden under resans gång. Därför väntar jag aldrig på inspiration, utan skriver ändå. Vet att det enda sättet att komma vidare (i alla fall för mig) är genom att fortsätta skriva.

Fortsätt skriva! Fortsätt skriva! Fortsätt skriva!