Hur ska ett manus se ut?

En fråga som dyker upp rätt ofta i författargrupper på Facebook, och som jag också alltid tar upp på mina skrivarkurser handlar om HUR manuset ska se ut när man skickar in till förlag.

Jag är av åsikten att det är bättre ju mer lik en bok manuset ser ut. Här tänkte jag förklara varför och hur jag resonerar. Men först en brasklapp. Det allra första du ska göra innan du skickar in är att kolla på förlagets hemsida – HUR vill de ha texten? I vilket format? Har de önskemål om teckenstorlek, typsnitt, radavstånd? FÖLJ det förlaget skriver.

Om det inte står så noga, kan du läsa här!

Först och främst. Vad spelar det för roll? Det hänger väl inte på typsnittet? Eller hur texten ser ur? Utan på själva historien? Nja, jag håller inte med. En bok är ju inte bara vad som står i texten, inte bara betydelsen av de ord och meningar som bokstäverna du plitat ner bildar. Det är också HUR den presenteras, vad som står mellan raderna. Genom indrag, ny utgång (radbryt), blankrader och så vidare ger författaren läsaren anvisningar till HUR texten ska läsas. Var vi ska andas? Vad vill författaren betona? Vad vi ska komma ihåg som extra viktigt? När ska vi pausa?

En mening som står ensam på en rad, till exempel, sticker ut och har betydelse.

Om författaren gör så signalerar författaren att den här meningen är viktig. Här ska du stanna upp, det här ska du lägga på minnet. Det här är betydelsefullt. Ibland kan författaren lägga bara ett endaste ord ensam på en rad.

Varför?

Ja, visst zoomar vi in på det ordet? Och stannar där? Vi funderar på vad författaren vill få oss att känna, tänka, reflektera? Ser du hur du kan använda texten för att dramatisera den? Bara genom att tänka på NÄR du gör ett radbryt?

Författaren kan också använda andra knep för att få ett ord eller en mening att sticka ut. Hen kan kursivera en mening.

Att medvetet arbeta med texten visuellt gör författaren också för att förenkla för läsaren att hänga med i historien. Till exempel finns det en regel om att varje ny person som pratar ska få en ny rad. Är det så i boken, blir det lättare för oss som läser att hänga med i replikskiftena. (Och här måste jag då bara flika in att nej, du har rätt, det finns inga regler, och jo, alla regler kan man bryta med – men var då medveten om att du bryter mot reglerna – som ju egentligen inte finns. Man skulle kunna kalla dem rekommendationer?)

Det handlar om att låta texten leva och andas, om att bjuda in läsaren i texten, om att göra den mer läsvänlig. Men det handlar också om textens dramaturgi, poesi, rytm, musikalitet. Ja, för det är väldigt likt hur ett musikstycke är skrivet. Var ska det gå fortare, var ska det sakta in, när ska det läsas tyst och försiktigt, när ska det skrikas … Tänk på hur musik används i filmer för att förstärka eller skapa spänning.

När jag intervjuade författare Don Winslow (en riktigt bästsäljande amerikansk författare som skriver helt fantastiska böcker – varav några håller på att spelas in för Netflix eller HBO) på bokmässan i Göteborg förra året så pratade vi just om detta.

Han berättade då att han när han skriver ofta tar några kliv tillbaka och tittar på texten på håll. Så funderar han, hur ser texten ut? Rent estetiskt? Är det många radbryt, är det långa eller korta meningar, är det kompakta stycken.

Hans ambition var att det skulle synas på texten om det var en lugn passage i boken, eller om det var en actionspäckade. Väldigt intressant!

Jag har själv jobbat på liknande sätt, genom att skriva med korta meningar, lite mer staccato, när det är högt tempo i boken, och lite längre meningar när det är lugnare. Och jag använder mig av radbryt och ensamma ord eller meningar på en rad för att förstärka något.

Längden på orden och längden på meningarna säger också väldigt mycket om karaktärerna när de pratar. Hur deras inbördes relation är. Två personer som inte kommer överens eller är osams kanske pratar väldigt kort, avsnoppande med varandra? Eller så avbryter de varandra, aldrig låter den andra prata till punkt? Medan ett förälskat par kanske faller in i varandras meningar? Allt det här ”syns” ju i texten. Och då menar jag inte direkt exakt vad som står, utan HUR det ser ut.

Min poäng är att din historia inte bara är en massa bokstäver som ska skrivas ner och bilda ord och meningar som i sin tur ska berätta din historia. Du som författare målar din historia även med det som inte står. I mellanrummen. I anvisningarna till hur texten ska läsas. Du berättar var läsaren ska dra efter andan, var läsaren ska pausa, var läsaren ska stanna upp och fokusera. Du ger din text rytm och liv.

Viktigast av allt är att texten är lättläst. Jag tror de flesta blir irriterade på texter där man behöver läsa om för att förstå, för varje gång man måste gå tillbaka och läsa hamnar man ur fiktionen, man kastas ur den fiktiva världen, spänningen/mystiken släpper. Jag har inget emot svåra resonemang eller djupa tankar som får läsaren att stanna upp och reflektera (tvärtom!), men passa dig för att skriva för obegripligt så att läsaren tvingas läsa om stycken och meningar. Var inte otydlig med vem som pratar, så att läsaren tvingas läsa om dialogen och räkna ut vem som säger vad. Gör heller inte texten för kompakt. Det är inte inbjudande och det gör texten svårläst. Dessutom påminner en text skriven med enkelt radavstånd, utan indrag men med en massa blankrader mer om en uppsats än ett bokmanus. Och det är väl inte det du vill?

Okej, rent formellt rekommenderar jag följande när det gäller format på texten:

  1. Indrag

Ställ in så att det blir automatiskt indrag när du gör ett radbryt. Exakt hur långt det ska vara är upp till dig. Någonstans mellan 0,5-1,5 brukar de flesta välja. Jag använder 1,0.

2. 12 punkter

Använd 12 punkter i storlek. Det är standard, och kan aldrig bli fel.

3. 1,5 radavstånd

Använd alltid 1,5 radavstånd. Minst. Jag vet vissa som använder dubbelt radavstånd. Ta det som passar dig, men välj inte enkelt.

4. Typsnitt

Använd ett klassiskt typsnitt som är lättläst. Times, Calibri … inget udda, det stör för mycket.

5. Breda marginaler

Ja, de flesta förlag vill inte att du börjar meningarna längst ut på sidan och sedan fyller hela pappret … ha generösa marginaler. Det är lättare att läsa, och ger lektören/förläggaren plats att anteckna.

6. Sidnumrera

Infoga sidnummer i dokumentet, så att det automatiskt blir sidnummer på varje sida. Det är jättejobbigt att läsa en text och inte veta på vilken sida man är på.

7. Sidhuvud/sidfot med namn

Gör ett sidhuvud eller en sidfot där det står ditt namn och namn på manuset, som följer med på varje sida.

Skapa en text i ett format som inte står i vägen för din historia. Ge ett seriöst och påläst intryck. Ta det estetiska på allvar.

Stort lycka till!


Intervju i Damernas Värld

Min nya thriller Deadline utspelar sig på ”Sveriges största livsstilsmagasin”. Jag har ju själv jobbat på några av de största magasinen i Sverige. Ett av dem är Damernas Värld, där jag var i två omgångar, i ungefär fyra år. Först som redaktionschef, och sedan som andreredaktör och ansvarig utgivare.

När jag skulle ta författarfoton tog jag hjälp av flera före detta och nuvarande moderedaktörer och stylister på just Damernas Värld. De tipsade mig om en massa bra outfits som kunde passa! Jag sa till dem att jag ville se ”redaktionschic” ut, tycker ni jag lyckades?

Foto: Kajsa Göransson. Makeup: Mia Högfeldt.

Det var därför jättekul att Damernas Värld ville göra en lång intervju med mig i senaste numret! Så här lyder ingressen:

Rebecka Edgren Aldén är den framgångsrika magasinsredaktören som blev deckarförfattare – och hennes nya spänningsroman Deadline utspelar sig på en modemagasinsredaktion. Läs intervjun (och Rebeckas bästa skrivtips!) och inspireras av hennes karriärbyte; kanske är du nästa deckarstjärna?

Här kan ni läsa hela artikeln som var med i det här fina numret:

Deadline är här!

Jag har varit urdålig på att uppdatera här på bloggen. Det händer så mycket annat, och jag är något mer flitig på Facebook och Instagram (och Twitter, men där skriver jag sällan om skrivandet). MEN, jag måste ju uppdatera nu när min tredje thriller äntligen är här! Välkommen till världen: Deadline!

Deadline släpptes i torsdags och det var en omtumlande dag med många blandade känslor. Lättnad över att boken äntligen är klar, oro över hur den ska tas emot, lycka över att se att den redan nått flera personer, en viss tomhet över att jag inte längre kan påverka den – nu lever den sitt eget liv, och jag kan inte skydda den. Eller mig. Jag säger ofta det till folk som frågar mig om författarskap: Det kräver mod. Jag tror inte riktigt folk förstår hur utsatt man faktiskt är. Ofta jobbar man med en bok i flera år, man sliter, skriver, raderar, skriver om, redigerar, slänger stora delar, svettas. Det är så mycket jobb bakom en bok (det vet alla som någon gång försökt). Och sedan läser människor den på några timmar eller dagar, och hissar eller dissar. Jag VET att det är så här, och det är så det SKA vara. Men även om man vet det, så är man ändå väldigt skör precis när man släpper en bok. Nästan hudlös. Varje ord betyder så oerhört mycket. Och går rakt in i hjärtat. Både det bra och det dåliga. Men som ni alla vet, negativa kommentarer har en tendens att fastna mer än positiva.

Hur hanterar jag det då? Jo, jag jobbar och tränar. Har tagit på mig väldigt mycket jobb nu i september, så har fullt upp, både dagar och kvällar, och helger. Det är lite som att jag försöker distansera mig från boken. Flera gånger har jag mött personer jag känner på stan, på bussen, i hallen, på gymmet – och de säger grattis och jag fattar först inte vad de menar. Det beror nog på att jag skjuter det ifrån mig, försöker att inte tänka på det så mycket. Jag vet att andra författare också är nervös och känner oro. Men jag vet inte om de är så här som jag är? Människor frågar också hur jag har firat. Jag har faktiskt inte firat. Jag firade när boken blev antagen, jag firade när jag hade skrivit första utkastet, jag firade när boken gick till tryck. Men jag firade faktiskt inte när boken kom ut. I torsdags hade jag jättemycket jobb, tränade, och hade sedan skrivarkurs på kvällen. Kom hem efter 22.00, och då tog jag ett glas vin – men mer än så har jag inte firat. I fredags tränade jag mina gymnaster mellan 16.30-21.00, och i lördags tränade jag också gymnasterna mellan 9.15-14.45 – så inget firande då heller. Jag klarar inte riktigt av att fira nu. Jag har heller aldrig haft någon releasefest. Jag hade tänkt ha det denna gång, men nu är det ju som det är med pandemin. Fast samtidigt ser jag ju andra författare som har fester, så kanske är det bara en ursäkt från min sida?

Det är egentligen inte det att jag inte vill. Jag vill fira, och vill vara glad, men jag kan inte riktigt det just nu. MEN, jag lovar att fira OM jag skulle få en jättefin recension. Eller om boken klättrar på topplistan.

Är jag konstig? Vore intressant att höra hur andra författare reagerar och tänker när deras böcker kommer ut. Kanske är det bara jag som är så här?

Lektör eller redaktör?

Sedan jag sa upp mig från mitt heltidsjobb (som konceptansvarig och chef över Creative studio på Bonnier Magazines and Brands) för snart ett år sedan har jag ju vid sidan om mitt skrivande också tagit en hel del uppdrag.

Jag trodde till en början att jag skulle behöva frilansa för tidningar, eller frilansa med det jag jobbade med sist – konceptuella lösningar och kreativa format och sånt. Men, det har faktiskt inte blivit så. För det har ramlat in jobb som alla rör sig i litteraturvärlden. Till min stora glädje!

Missförstå mig rätt. Jag älskade mitt jobb på Bonnier Magazines and Brands, och jag älskar journalistik. Men jag har gjort det nästan hela mitt vuxna liv. Och min verkliga passion ligger ju i böckerna. Jag är litteraturvetare i grunden och ÄLSKAR verkligen allt som har med böcker, litteratur och skrivande att göra.

Så, jag har fått uppdrag som lektör, redaktör, översättare, författarmoderator, skrivlärare och föreläsare. Det har varit helt fantastiskt kul! Inga välbetalda jobb, så jag är betydligt fattigare, men det är så givande!

Många hör av sig till mig och vill ha hjälp med sina texter. Både förlag och privatpersoner. Många privatpersoner vet inte riktigt skillnaden mellan lektör och redaktör, så därför tänkte jag köra en liten genomgång:

LEKTÖR:

När jag lektörsläser ett manus (för förlag eller för privatperson) så rättar jag ingenting, utan jag läser noga, med kritiska och konstruktiva ögon. Jag sammanfattar sedan styrkor och svagheter med manuset. Hur funkar historien? Karaktärerna? Språket, dramaturgin, gestaltningen, dispositionen och så vidare. Jag skriver ner och benar ut (ofta kan det bli en 10-12 A4-sidor). Jag ger också förslag på hur manuset kan förbättras för att ha chans att bli antaget. Det kan handla om språket, om själva historien, hur den är berättad – ja, stort och smått.

Det är väldigt roligt och givande! Jag läste ett manus sent i höstas, och för någon vecka sedan ringde författaren och berättade att hen blivit antagen! Då känns det att man har bidragit, även om det förstås alltid är författaren som gör det tunga jobbet!

REDAKTÖR:

När ett manus har blivit antaget av ett förlag och en förläggare gått igenom det och tycker att historien håller då går manuset till en redaktör. En redaktör tvättar texten, ser till att den flyter, att den stämmer. Ofta när jag jobbar som redaktör åt förlag går jag igenom texten flera gånger. Först en gång, med alla mina synpunkter. Jag ändrar direkt i texten, men har inställningen i programmet så att ändringarna syns – så att författaren kan se vad jag har gjort, och antingen köpa mina ändringar eller inte. Helt upp till författaren – det är ju författarens bok! Då hjälper jag alltså till språkligt, förbättrar språket, rättar, tar bort syftningsfel och stavfel (men obs, jag korrläser inte!) men också påpekar inkonsekvenser eller saker man inte förstår, eller som inte stämmer. Då gör jag kommentarer i marginalen: Typ, här i historien är det måndag, men på sidan xx är fredag, och då stämmer inte antal dagar. Eller: Så här tror jag inte att en tonåring skulle uttrycka sig, hen skulle istället kanske säga xxx. Eller: Det här är inte likt den här karaktären, mitt förslag är att hen reagerar så här. Det kan också vara förslag på kronologin, det här kapitlet borde ligga här, eller det här borde hända innan det där. Eller så kanske jag föreslår att en karaktär ska strykas. När jag har gått igenom en första vända får författaren tillbaka texten och kan gå igenom mina ändringar, samt fundera på mina funderingar. Sedan får jag ofta tillbaka texten två eller tre vändor till. Så böcker som kommer ut på förlag gås inte sällan igenom två till fyra gånger av en redaktör, innan den förstås sedan skickas till korrläsare. När jag redaktörar åt privatpersoner blir det sällan mer än en genomgång, vilket jag förstår, eftersom det kostar och författaren själv måste betala. Men även en genomgång kan göra en stor skillnad för manuset. Och siktar man på att bli antagen av ett förlag så har man ju ökat sina chanser mycket bara genom en redaktörsgenomgång. Jag brukar också sammanställa återkommande ”fel” så att författaren själv kan fortsätta och redaktöra sin egen text.

Så, det var egentligen skillnaden mellan lektör och redaktör.

Om du behöver hjälp av mig, antingen som lektör eller redaktör så går det att höra av sig till mig. Beroende på storlek på manus tar jag ungefär 5000 kronor för att lektörsläsa ett manus (är det väldigt långt kan jag ta mer, är det betydligt kortare kan jag ta mindre). När jag redaktörar tar jag från 450 kr/timmen. Beroende på vilket skick manuset är och hur långt det är kan det ta mellan 15-25 timmar att gå igenom ett manus ordentligt, en gång. Mejla mig på rebecka@edgrenalden.se

Manusinskick till förlag

Ja, min blogg strular något enormt! Min it-snubbe till man har lovat att kolla på det, men säger samtidigt att det inte riktigt är hans område (han jobbar med BI (business intelligens). Men, något måste göras. För det här verktyget fungerar verkligen inte! Och det är också därför jag inte uppdaterar bloggen … Men stay tune, jag ska försöka lösa det – och blogga mer!

Fick en fråga om att skicka om samma manus igen till förlag – och mitt enkla svar är JA! Självklart! Har du bearbetat ett manus som blivit refuserat kan du absolut skicka in det igen, under samma namn och titel. Det visar bara förlaget att du tar till dig feedback och är beredd att jobba om.

När vi ändå är inne på ämnet: Jag har ju jobbat en del på förlag på sista tiden – och där lektörsläst ett stort antal manus som skickats dit. Jag har också på senare tid tagit mig an att lektörsläsa privatpersoners manus, alltså INNAN de skickas till förlag.

Det är väldigt intressant och jag lär mig mycket. Slående är att författaren ofta tror att hen är klar. Men sällan är det. Enligt mig. Det kan vara en författare som verkligen KAN skriva. Som HAR en bra historia. Men manuset är långt ifrån färdigt. Det smärtar mig, men jag säger som det är, det här kan verkligen bli något, men skicka inte in det ÄN. För skickar du för tidigt kommer du få nej. Det kan jag lova dig. Det är så sjukt svårt att passera nålsögat. Jag vet. För jag har suttit på andra sidan och hört förlagen resonera. Det är en enorm investering att ta sig an en okänd författare. När de ser att manuset har potential, men att det kräver väldigt, väldigt mycket jobb är det enklare (och förmodligen) lönsammare, att tacka nej. Därför är verkligen mitt råd att INTE skicka in för tidigt. Läs böcker, många böcker. Låt ditt manus vila, läs det sedan igen – håller det verkligen? Håller varje del? Ser det snyggt ut? Håller varje kapitel – alltså behövs verkligen alla kapitel, driver varje kapitel historien framåt? Är karaktärerna trovärdiga? Svåra frågor, jag vet! Men låt någon som kan läsa och ge dig en ärlig utvärdering göra det. Och tyvärr, vänner eller släkt hör inte dit.

Slarva inte bort ett bra manus genom att skicka in det för tidigt!

Men om du skickar in ett manus du har bearbetat, som du redan har skickat in, påpeka det! Det är något bra! Men bara om det nya manuset verkligen har förbättrats.

20 riktigt bra relationsthrillers

Jag skriver ju i en genre som man skulle kunna kalla psykologisk thriller eller spänning. Det är inte rena deckare, där ett mord (eller brott) begås och så ska någon lösa det. En undergenre till psykologisk thriller är domestic noir, eller relationsthriller som min förläggare, Erika Degard, kallar det. Det tycker jag är ett superbra begrepp som säger rätt mycket om vad det handlar om. Det är spännande, det är brott, det är thriller, men det utspelar sig framför allt mellan människor. Och det är inte så många poliser, om de finns med så håller de sig i utkanten av berättelsen.

Vad tycker ni? Är relationsthriller en bra genrebenämning?

För att ytterligare ringa in genren så tänkte jag ge några bra exempel på just relationsthrillers. Här är några av mina favoriter (utan inbördes ordning)!

  1. A J Finn: Kvinnan i fönstret
    En riktigt bra psykologisk thriller, där vi har en så kallad opålitlig berättare. Den traumatiserade barnpsykologen Anna Fox, som inte kan lämna sitt hem, som dricker alldeles för mycket och förtränger och förvrider verkligheten. Älskar denna bok! Otroligt rappt och skarpt skriven, med en massa Hitchcock-referenser. Väldigt spännande och läskig.

  2. Gillian Flynn: Gone girl
    En modern klassiker, och faktiskt en riktigt bra relationsthriller. Här har vi allt: Två opålitliga berättare, vems version stämmer egentligen? Skrämmande och mörka brott och händelser som rör sig inom den allra närmsta kretsen: familjen. Oväntade twister som förvillar läsaren. Nick och Amy är paret som har allt, innan Amy en dag försvinner och Nick blir misstänkt för att ha mördat henne. En oerhört bra relationsthriller. Gillian Flynn är en mästare. Och hennes böcker Mörka platser och Vassa föremål är nästan ännu bättre, men Gone girl är liksom definitionen av en relationsthriller, eller en domestic noir!
  3. Mattias Edvardsson: En helt vanlig familj
    Suggestiv och mycket välskriven relationsthriller om en tonårsflicka som står åtalad för mord på en man. Berättad ur tre perspektiv, pappan, dottern och mamman. Det visar sig att den vanliga familjen döljer en hel del hemligheter och de känner inte varandra så bra som de tror att de gör. Dessutom behandlar den frågan: Hur långt är du beredd att gå för någon du älskar?
  4. Paula Hawkins: Kvinnan på tåget
    Blev en enorm succé, och är förstås filmatiserad. Rachel fortsätter att pendla, trots att hon är alkoholiserad och inte längre har ett jobb att gå till. Från tågfönstret ser hon varje dag ett ungt par som hon fantiserar kring. En dag inser hon att allt inte är som det ska. Väldigt driven historia, berättad ur tre perspektiv.
  5. Elisabeth Norebäck: Säg att du är min
    Denna historia är också berättad ur tre perspektiv. Huvudpersonen är framför allt en psykolog som en dag inser att hennes nya patient måste vara hennes dotter, som förmodades drunkna 20 år tidigare. Vackert språk, suggestivt och starkt berättat. Bra karaktärer.
  6. B A Paris: Bakom stängda dörrar
    Det här var en överraskande bra bok. I början tyckte jag den var torrt och konservativt skriven. Men efter ett tag förstår man varför. Jack och Grace är till synes det perfekta paret. Men något döljer sig där under ytan. En fruktansvärd hemlighet. Det blir riktigt spännande mot slutet.
  7. Karin Slaughter: De vackraste
    Jag gillar Karin Slaughter som författare. Hon skriver smart och drivet och hennes karaktärer är lite så där skitiga och jobbiga som man vill att de ska vara. Alla hennes böcker skulle jag inte sortera in under relationsthriller. Men den här är en riktigt bra sådan. Claires man blir brutalt mördad framför hennes ögon. Hennes syster är försvunnen sedan tidigare. Men saker och ting är inte som de först tycktes. En riktigt otäck historia.
  8. Caroline Eriksson: De försvunna
    Caroline är en av våra absolut bästa svenska författare inom den här genren. Och det här är hennes absolut bästa. Det är vackert, nästan magiskt, samtidigt otäckt. Greta ror över sjön med sin man och sin dotter till en ö. Men där försvinner mannen och dottern. Det är febrigt, suggestivt och fruktansvärt spännande.
  9. Karin Alvtegen: Svek
    En svensk klassiker. Otroligt bra psykologiskt drama som är så krypande läskig. Den här och Karin Alvtegens andra psykologiska thrillers (den så kallade S-serien, Skuld, Skam, Skugga osv) var anledningen till varför jag började skriva i den här genren. Ett par skiljer sig, och han skaffar en ny. Hon känner sig sviken och bestämmer sig för att hämnas. I en parallell historia vakar en man över sin flickvän som legat i koma i två år. Han känner sig också sviken. De två historierna går ihop och det blir andlöst spännande.
  10. Marie Hermansson: Musselstranden
    Marie Hermansson är också en mästare på relationer och thrillers. Fantastiska och läskigt krypande historier och bra karaktärer. Det här är hennes genombrott. Adopterade Maja försvinner en dag från sin adoptivfamilj. Hon är borta i sex veckor innan hon hittas på ett helt annat ställe än där hon försvann, på musselstranden. Flera år senare grubblar en vän till familjen över vad som egentligen och beger sig till stranden, där hon gör märkliga fynd. En oväntad historia, som är både berörande och otäck.
  11. Louise Doughty: Kvinna inför rätta
    Yvonne är en 52-årig forskare med ett stabilt äktenskap och två vuxna barn. Hon faller handlöst för en främmande man. Deras passion leder dem in i en massa händelser som slutar i en mordrättegång. Bit för bit, från förhörsbåset, avslöjas vad som egentligen har hänt. En välskriven och spännande historia. Jag gillar att huvudpersonen är 50-plus, och hur den växlar mellan hur man ibland är stark och ibland svag. Vem är ett offer?
  12. Dennis Lehane: En äkta man
    En ovanlig thriller. Eller, nästan svårt att genrebestämma den här boken. Det känns som att författaren har skrivit den på ren lust och berättarglädje. Det är en vindlande historia som är oförutsägbar, otäck och samtidigt väldigt härlig. Rachel dras med en rad psykologiska problem, men lever upp när hon möter Brian. Han är dock inte riktigt den han utger sig för att vara.
  13. Harlan Coben: Sanningen
    Mayas man har blivit brutalt mördad för några veckor sedan. Ändå ser hon honom leka med deras dotter på baby monitorn. Saker är inte som det verkar och Maya måste ta reda på hur det ligger till. Harlan Coben skriver alltid spännande. En del action också, men här finns ingredienserna till en riktigt bra psykologisk thriller/relationsthriller.
  14. Karen Dionne: Träskkungens dotter
    Helena växer upp långt ifrån civilisationen ute i träsket med sin pappa och sin mamma. Vad hon inte vet är att hennes pappa kidnappade mamman när hon bara var 14 år. I dag är mamman död och Helena gift och har två barn. Hennes pappa sitter i fängelse sedan 15 år tillbaka. Men så hör hon på radion hur han har rymt. Och hon inser att hon är den enda som kan stoppa honom. Det här skulle kunna vara värsta action-boken, men det är verkligen en relationsthriller. Den hoppar mellan att beskriva Helenas uppväxt och jakten i nutid. Kan man älska en far som gjort något så hemskt? Och vem är man om man är dotter till ett monster?
  15. Rachel Abbott: Främlingsbarn
    Emmas make har en sorglig historia med sig in i deras äktenskap. Hans förra fru dog i en bilolycka och deras 6-åriga dotter försvann mystiskt från brottsplatsen. Sex år senare står det en ung flicka i dörren och påstår att hon är Davids dotter. En rad mörka hemligheter kommer till ytan. Och frågan är vem man kan lita på. En riktig relationsthriller!
  16. Anders de la Motte: Slutet på sommaren
    Den här påminner om den förra, Främlingsbarn. Även här dyker ett försvunnet barn upp många år senare. Veronicas lillebror försvann för tjugo år sedan när han var fem år. Nu dyker en man upp i terapigruppen Veronica leder med minnen från ett bortförande som liten, och Veronica börjar misstänka att mannen är hennes lillebror. Ander skriver väldigt fint, lågmält och krypande. Det är en vacker miljö och en otäck saga. Mycket bra.
  17. Torkil Damhaug: Se mig, Medusa
    Axel är en framgångsrik norsk läkare. En dag hittas en kvinna mördad och på hennes kropp syns tydliga spår av björn. Några dagar senare hittas ytterligare en kvinna död, med samma skador. De tycks inte ha något gemensamt, förutom Axel. Det här är ett psykologiskt drama där man inte vet vad som händer på riktigt eller sker i huvudpersonens inre. Torkil är själv specialistläkare inom psykiatri och kanske är det därför det känns så trovärdigt.
  18. Maria Nygren: Feberfågel
    Linn ger sig ut till en ö i skärgården för att utreda varför så många olyckor drabbat öborna. Det är en suggestiv historia där man inte vet om det som händer har övernaturliga förklaringar.
  19. Malin Persson Giolito: Störst av allt
    Unisont hyllad av både läsare och kritiker. Skulle också kunna definieras som en rättegångsthriller. Men passar definitivt in i denna genre. Vi får följa tonåriga Maja som sitter inlåst misstänkt för en fruktansvärd skolskjutning i ett klassrum med flera döda. Det som utifrån ser så självklart ut är det inte. Långsamt rullas ett psykologisk drama upp. Oerhört tät och välskriven.
  20. Bettina Bieberstein Lee: Korpsystrar
    Om systrarna Nora och Linn som skiljs åt som barn och som träffats igen först som vuxna när deras mamma dör. Om skuld och skam och händelser i barndomen som griper in i det som händer nu.

Läst i juni!

Så har ytterligare en månad gått. Jag har skrivit en hel del på min tredje thriller, och så har jag jobbat en del med mina uppdrag. Dels har jag redaktörat Frida Boisens bok, och så har jag jobbat en hel del med juryarbetet för de olika Crimetime-priserna. Dessutom har jag fått en hel del moderatorsuppdrag framöver, som jag måste läsa in mig till. Superkul!

Och ja, jag har hunnit läsa. Både lyssnat och läst, har jag gjort. Vissa har jag läst för skoj skull, vissa i ”jobbet”. De här sju böckerna blev det den här månaden (vilket betyder att jag efter juni har hunnit läsa 47 böcker i år):

  1. Sofie Sarenbrant, Syndabocken
    Jag och Sofie är gamla kollegor, från både Expressen och magasinsvärlden. Vi kämpade båda som outgivna, och hjälptes åt då. Men sen tog det verkligen fart för Sofie, hon fick ett tvåboksavtal och resten är historia. Jag vet hur mycket hårt jobb det ligger bakom att producera som hon gör, i den takten och med den kvaliteten. Tycker denna är en av hennes bättre, hon utvecklas hela tiden som författare, vilket är roligt att se. Den här är mycket bra, spännande och viktig. Särskilt mycket tycker jag om att hon ger alla sorters människor en röst, från olika klasser och positioner i samhället. Dessutom har hon lyckats skildra mobben som lätt uppstår i sociala medier på ett mycket bra sätt.
  2. Johan Rippås, Skuggmakten
    En spännande thriller som utspelar sig både i Stockholm och i Kenya. Det märks att Johan är journalist och en duktig sådan. Det är kunnigt och initierat. Man lär sig en hel del, men inte på ett mästrande sätt. Sånt gillar jag.
  3. Carolina Neurath, Gränslösa
    Carolinas andra finansthriller och jag tycker att hon här har utvecklats som författare och gjort det ännu rappare. Det är kunnigt och intressant. Uppskattar att någon skildrar den här typen av ekonomiska brott, det behöver inte vara blodigt för att vara spännande, och här får man en otäck inblick i hur förödande det kan vara för desperata människor att ta sms-lån. Gillar också hur Carolina i denna bok inte gjort karaktärerna helt svartvita, utan mer komplexa.
  4. Lars Berge, Vargattacken
    Jag gillar att variera mig och läsa lite dokumentärt emellanåt. Det här är en utmärkt reportagebok. Otroligt intressant om händelsen på Kolmården där en ung kvinnlig djurskötare dödades av vargar. Men framför allt handlar det om vårt förhållande till djur och natur, och hur vi väljer att se och framställa denna relation. Är så imponerad av författarens gedigna researcharbete som gräver djupt i vår mänskliga natur. För det här handlar faktiskt mer om människor än om vargar.
  5. Karen Dionne, Träskkungens dotter
    En riktigt spännande thriller om Helena som har växt upp ute i träsket med en far som kidnappade hennes mor som ung flicka. Hon har alltså växt upp långt utanför civilisationen och lärt sig överleva utan el, datorer, rinnande vatten och andra bekvämligheter. I början av boken är hon vuxen och bor med sin man och sina två döttrar. Modern är död, och pappan som suttit i fängelse i 15 år har precis rymt. Helena inser att hon är den enda som kan stoppa pappan. En bra intrig, skrivet på ett spännande och initierat sätt – mycket kunnigt om hur man kan överleva ute i träsket. Men det är också en berörande skildring av en dysfunktionell relation, där Helena som barn trots allt älskar sin pappa, vad han än har gjort mot hennes mamma. Och hur man kan se på händelser och saker från olika håll, som barn och som vuxen. Dessutom viktiga frågeställningar om arv och miljö, och om man kan välja vem man vill bli eller vara. Bra paralleller till H C Andersens Dykungens dotter. Rekommenderas verkligen!
  6. David Lagercrantz, Mannen som sökte sin skugga
    Femte delen av Millenium, eller David andra roman om Lisbeth Salander. Jag är imponerad av hur David Lagercrantz lyckats förvalta de världsberömda karaktärerna, och kopiera Stieg Larssons sätt att berätta om dem. Hyfsat spännande mest hela tiden, och intressant om spegeltvillingar och förstås en ond myndighetskonspiration, som drabbat Lisbeth personligen.
  7. Mattias Edvardsson, En helt vanlig familj
    Påminner rätt mycket om Malin Persson Giolitos Störst av allt. Här är det också en tonårsflicka som står åtalad för ett brutalt brott. Denna gång en mördad man. Det är oerhört välskrivet och flyter på fantastiskt fint. På en helt annan nivå än de flesta andra svenska författare (precis som Malins bok). Imponerande! Historien är dessutom väldigt suggestivt berättad ur tre berättarperspektiv. Först pappans, sedan den åtalade dotterns och sist mammans perspektiv. Långsamt växer en komplex historia fram som visar att det aldrig bara finns en sanning, ett perspektiv, och att vi aldrig vet allt eller kanske inte ens särskilt mycket om varandra, även om man är en helt vanlig familj.

Läst i maj!

Det har inte blivit så mycket bloggande den här månaden. Jag har haft en hel del deadlines, och har satsat på dem. Men jag har också satsat på att ta det lite lugnare. Jag har sovit ut på mornarna, gått längre promenader med hunden, tränat lite mer. Unnat mig att inte jobba så mycket. Något ska man väl ha för att man sa upp sig?

Läst har jag dock gjort! Rätt mycket. 9 böcker blev det under maj. Jag har både läst och lyssnat. Tidigare var jag så dålig på att lyssna på böcker, men nu har jag verkligen förstått tjusningen med det, och passar på medan jag promenerar, tränar, åker bil eller kommunalt. Så många fler böcker hinner jag med, vilket är kul (eftersom böcker numera – tack gode gud – inte bara längre är ett nöje utan faktiskt mitt jobb!).

  1. Anna Ekberg, Den hemliga kvinnan
    En riktigt bra spänningsroman av den danska pseudonymen Anna Ekberg (bakom ligger två danska manliga författare). Älskar själva plotten: En man kommer in på ett kafé och påstår att kvinnan som jobbar där i själva verket är hans fru. En rätt otäck historia med många vändningar innan det mycket dramatiska slutet.

  2. Kicki Sehlstedt, Sweet lolita
    En svensk debutdeckare som jag tyckte mycket om. Den tar upp viktiga frågor om tonårstjejer som hamnar i utsatta lägen – mycket om sociala medier. Väldigt intressant för mig att läsa, då jag har en sådan karaktär i boken jag håller på att skriva. Gillade särskilt karaktärerna i denna bok, och särskilt kriminologiprofessorn Kajan – en kvinnlig Leif GW Persson.

  3. Mariette Lindstein, Vit krypta
    Mariette har avslutat sin Dimön-trilogi och börjat på en ny serie. Även denna behandlar sekter. Det är är oerhört spännande och välskrivet som vanligt. Jag får en enorm läslust när jag läser Mariettes böcker, och jag har funderat på varför. Det jag har kommit på är att de påminner om böckerna jag slukade i tonåren! Sidney Sheldon, Jackie Collins, Grottbjörnens folk, Blomblad för vinden-serien (Virginia Andrews). Mariette är osvensk på det sättet – på ett bra sätt – det här är allt annat än lågmält, det är dramatiskt, det är våld, sex, ondska, konspiration, sekter – och otroligt spännande. Jag säger detta med kärlek! Älskar Mariettes böcker för att hon vågar ta ut svängarna och gör det så bra.

  4. Annika Estassy, Gröna fingrar sökes
    Tyvärr läser jag alldeles för få feelgood-romaner. Det beror på att jag i jobbet (som moderator och deckarprisjuryordförande) läser otroligt många deckare och spänningsromaner. Sedan läser jag många utländska psykologiska thrillers – eftersom det är i den genren jag skriver och förstås vill läsa och lära mig av de största. När jag inte läser deckare och spänning väljer jag helst ”vanliga” romaner, en del faktaböcker och klassiker – tycker verkligen om att läsa klassiker och försöker beta av dem en och en! Så, feelgood hamnar tyvärr sist i läsprioriteringen. Men denna ville jag läsa och jag är så glad att jag gjorde det. En riktig liten pärla! Så fint skriven, med både humor och allvar, en berörande historia om karaktärer man bryr sig om. Fantastiskt fin bok som jag verkligen kan rekommendera!

  5. A J Finn, Kvinnan i fönstret
    Ja, vad ska jag säga – jag älskar ju sådana här böcker! Välskrivna psykologiska thrillers om opålitliga huvudpersoner. Den här är i klass med Gone girl och Kvinnan på tåget. Det är precis sånt här jag vill skriva, och jag är grymt avundsjuk på författarens förmåga. Själva historien är spännande, men det som gör den så läsvärd är karaktären, Anna Fox, hon är precis som i Gillian Flynns, Paula Hawkins, Caroline Kepnes, Karin Slaughters böcker så underbart fram-mejslad, med torr humor, oklyschig och komplex, omöjlig att inte älska. Jag önskar att jag kunde skriva så här! Så imponerande.

  6. Ninni Schulman, Bara du
    Den här gången har Ninni Schulman lämnat Värmland och sin hjältinna journalisten Magdalena och skrivit en psykologisk thriller. Det är som alltid välskrivet, tycker att Ninni är otroligt duktig och läser allt hon skriver (älskar Hagfors-serien). Detta är stabilt och drivet. Men något för enkelt. Man listar ut själva twisten tidigt, och det är lite synd. Historien i sig är bra och spännande, men jag hade nästan önskat att det inte var upplagt som att man skulle bli förvånad på slutet. Det hade nog varit spännande ändå. Ändå, svår att släppa.

  7. Anna Bågstam, Ögonvittnet
    Jag och Anna går skrivarkurs ihop, för andra gången. Och jag har varit imponerad av henne från dag ett. Hon skriver så otroligt roligt, underhållande och drivet. Även denna gång, i hennes första bok-bok (hennes tidigare Stockholm Psycho gavs ut som ljudbok på Storytel original). Handlar om Harriet som är polis och börjar jobba nere i Lerviken, i Skåne, där hennes pappa bor. Förstås begås ett fruktansvärt brott i det lilla samhället. Det är spännande, drivet, underhållande och roligt (inte hysteriskt roligt som i förra boken). Jag älskar Harriet och de andra karaktärerna, och ser verkligen fram emot att följa dem i fler berättelser. Anna har planterat många bra konflikter för framtiden.

  8. Anna Ihrén, Strandsittaren
    På Bokmässan ska jag ha ett författarsamtal med Anna, så började redan nu med hennes första bok. Hennes serie utspelar sig på Smögen och det är alltid tacksamt med mord i semesteridyller (missförstå mig rätt). Miljön är härlig i boken och jag tycker att det här är en bra historia. Det märks att det är en debut, det är en del klassiska nybörjarmisstag, men det är drivet och spännande – och man vill läsa vidare. Också bra karaktärer, med spänningar mellan sig som är tacksamma att bygga vidare på.

  9. Viveca Sten, I fel sällskap
    Viveca ska jag också moderera under Bokmässan, så jag ville läsa hennes senaste. Har läst flera av hennes tidigare. Hon är ju ett fullblodsproffs. Det är så tryggt att läsa hennes böcker, de flyter fram och det känns som att hon har full kontroll över vad hon gör hela tiden. Det här är en lite annorlunda deckare. Inte ett mord som sedan ska lösas av poliserna. Utan här handlar det om Mina som rymmer med sin lille son Lukas från en misshandlande man. Även om händelserna inte är oväntade och det inte finns någon egentlig gåta är det ändå spännande. Det är imponerande.

Läst i april!

Nu är det många deckare att läsa – många debutanter, vilket är superkul!! Det beror ju på att jag håller i debutantpriset under Crimetime Specsavers Award.

Men, jag behöver varva med annat också, så jag pressar in lite andra genrer emellanåt. Jag har läst en hel del barnböcker med, till barnbokspriset, men de räknar jag faktiskt inte med här.

Här är det jag läste i april (10 böcker totalt blev det)!

  1. Harper Lee, Dödssynden
    Ja, jag var bara tvungen att läsa en klassiker också. Den här har jag velat läsa länge och äntligen blev det av. Mycket, mycket bra!
  2. Niklas Natt och Dag, 1793
    En ohygglig historia, mycket skickligt skriven och jag ÄLSKADE språket! Är mycket imponerad av denna debut.
  3. Arianna Bommarco, Mörkt arv
    (en Storytel original i 10 delar)
    Väldigt effektivt och underhållande skriven. Drivet och intressant hela vägen. Älskade huvudpersonens återkommande bokklubbsträffar med sina väninnor! Smart drag att ha med det som ett återkommande tema, som också förde historien framåt.
  4. Bo Svernström, Offrens offer
    En till debut, också väldigt drivet. Blodigt och oerhört läskiga mord med inslag av tortyr. Men också med många fina inslag, som en av huvudpersonernas fint och tragiskt skildrad relation till sin son. En historia som börjar traditionellt men som sedan utvecklar sig på ett helt annat sätt.
  5. Elisabeth Norebäck, Säg att du är min
    En psykologisk thriller med mycket intressanta karaktärer som man bryr sig mycket om. Krypande, även om vissa delar var rätt förutsägbara. Så fint skriven. Imponerande debut som är såld till typ 28 länder!
  6. Karin Drangel, Den älskvärda
    Jag och Karin gick skrivarkurs ihop och då skrev hon på denna roman. Det var spännande och berörande redan då. Otroligt kul att nu få läsa slutresultatet. Bra jobbat och grattis till debuten!
  7. Lars Inge Ström, Arvsynden
    Började väldigt traditionellt som en klassisk deckare, en död kvinna hittas och polisen kommer dit. Men snart tar boken en annan vändning och vi får följa mördaren, och spår bakåt i hans familjs historia rullas upp. Blev oväntat imponerad av denna bok, som inte alls var som jag först trodde. Mer som ett antikt drama än en deckare.
  8. Susanne Schemper, Osynlig närvaro
    Den här lyssnade jag på, och den gjorde sig väldigt bra som ljudbok. En rätt rak och enkel historia ur två perspektiv. Trots att det är enkelt så är det en krypande spänning som gör att man inte vill sluta lyssna.
  9. Linn Ullman, De oroliga
    Var tvungen att byta genre efter så många deckare. Linns bok är mycket fint skriven, intressant trots repetitiva inslag som fungerade väldigt suggestivt. Hela tiden intressant och många kloka tankar och fina formuleringar.
  10. Stina Jackson, Silvervägen
    En suggestiv, rätt lågmäld deckare, som utspelar sig långt uppe i Norrland. Mycket fint skriven. Spännande, utan för spektakulära drag. Gillade särskilt karaktärerna och stämningen i boken.

Crimetime Specsavers Award!

Jag är ju författare på heltid sedan slutet av mars. Och det känns fantastiskt, så länge jag inte tänker för mycket på framtiden och ekonomin – för man vet ju aldrig hur det ska gå. Det är inte längre pengar som ramlar in varje månad på lönekontot.

Ett av de uppdrag jag har tagit vid sidan av skrivandet är ett helt underbart uppdrag. Tror inte man kan hitta något roligare, om man är jag!

Jag är ansvarig för Crimetime Specsavers Award – alltså det deckarpris som varje år delas ut på Crimetime (i år på Bokmässan och inte på Gotland).


Här är några bilder på mig från förra Crimetime, då på Gotland!
På bild 1. Med författaren och storläsaren Helen Lindholm. 
På bild 2. Med författarna Sofie Sarenbrant, Caroline Eriksson och Torkil Damhaug. 
Bild 3. Med min gamla chef och mentor Amelia Adamo. 
Bild 4. Med författaren Anders de la Motte. 

Det är egentligen fem priser, och jag ansvarar alltså för alla de fem priserna. Mina uppgifter är att sätta ihop jurygrupper, leda juryarbetet, presentera de nominerade, och så småningom vinnarna, och förstås: LÄSA otroligt många böcker!

Crimetime Specsavers Award är fem olika priser:

  1. Årets deckardebut – går till en debutant som gett ut sin första skönlitterära bok, förstås i spänningsgenren, under det senaste Crimetime-året (från augusti 2017-sommaren 2018). Priset utses av en jury, men läsarna får också vara med och rösta. Tidigare vinnare är Stefan Ahnhem, Mariette Lindstein och Lina Bengtsdotter.
  2. Årets barndeckarförfattare – går till en barnboksförfattare som skriver i spänningsgenren, som betytt mycket för barns läsande, och ska ha gett ut en barnbok under det senaste Crimetime-året, men prisas för sitt författarskap. Priset utses av en jury, men läsarna får också vara med och rösta. Tidigare vinnare är Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Johnsson för Pax-böckerna och Kristina Ohlsson.
  3. Läsarnas pris – går till ett författarskap, alltså inte en bok, utan någon populär spänningsförfattare. Jag och gänget bakom Crimetime tar fram en bruttolista och så får läsarna rösta. Emelie Schepp har vunnit två år i rad.
  4. Nordic noir-priset – går till en författare som skriver i nordic noir-genren och som har lyckats väldigt bra med att sprida nordic noir ut i världen. Priset utses av en jury. Förra året vann Jo Nesbo.
  5. Hederspriset – går till ett författarskap som betytt mycket för det svenska deckarboomen. Tidigare vinnare är Maj Sjöwall och Kerstin Ekman.

Så. Nu läser jag en otrolig massa böcker – och det är fantastiskt kul! Både att få läsa debutanter och barndeckare. Bilderna ovan visar en del av mina läshögar!

De nominerade i de två första klasserna presenteras i slutet av maj. Vinnarna tillkännages sedan under Crimetime på Bokmässan i september.

Ps. Jag är ju också omåttligt stolt över att jag var nominerad själv till årets deckardebut för två år sedan!

Här är jag med alla de anda nominerade det året.