Manusinskick till förlag

Ja, min blogg strular något enormt! Min it-snubbe till man har lovat att kolla på det, men säger samtidigt att det inte riktigt är hans område (han jobbar med BI (business intelligens). Men, något måste göras. För det här verktyget fungerar verkligen inte! Och det är också därför jag inte uppdaterar bloggen … Men stay tune, jag ska försöka lösa det – och blogga mer!

Fick en fråga om att skicka om samma manus igen till förlag – och mitt enkla svar är JA! Självklart! Har du bearbetat ett manus som blivit refuserat kan du absolut skicka in det igen, under samma namn och titel. Det visar bara förlaget att du tar till dig feedback och är beredd att jobba om.

När vi ändå är inne på ämnet: Jag har ju jobbat en del på förlag på sista tiden – och där lektörsläst ett stort antal manus som skickats dit. Jag har också på senare tid tagit mig an att lektörsläsa privatpersoners manus, alltså INNAN de skickas till förlag.

Det är väldigt intressant och jag lär mig mycket. Slående är att författaren ofta tror att hen är klar. Men sällan är det. Enligt mig. Det kan vara en författare som verkligen KAN skriva. Som HAR en bra historia. Men manuset är långt ifrån färdigt. Det smärtar mig, men jag säger som det är, det här kan verkligen bli något, men skicka inte in det ÄN. För skickar du för tidigt kommer du få nej. Det kan jag lova dig. Det är så sjukt svårt att passera nålsögat. Jag vet. För jag har suttit på andra sidan och hört förlagen resonera. Det är en enorm investering att ta sig an en okänd författare. När de ser att manuset har potential, men att det kräver väldigt, väldigt mycket jobb är det enklare (och förmodligen) lönsammare, att tacka nej. Därför är verkligen mitt råd att INTE skicka in för tidigt. Läs böcker, många böcker. Låt ditt manus vila, läs det sedan igen – håller det verkligen? Håller varje del? Ser det snyggt ut? Håller varje kapitel – alltså behövs verkligen alla kapitel, driver varje kapitel historien framåt? Är karaktärerna trovärdiga? Svåra frågor, jag vet! Men låt någon som kan läsa och ge dig en ärlig utvärdering göra det. Och tyvärr, vänner eller släkt hör inte dit.

Slarva inte bort ett bra manus genom att skicka in det för tidigt!

Men om du skickar in ett manus du har bearbetat, som du redan har skickat in, påpeka det! Det är något bra! Men bara om det nya manuset verkligen har förbättrats.

20 riktigt bra relationsthrillers

Jag skriver ju i en genre som man skulle kunna kalla psykologisk thriller eller spänning. Det är inte rena deckare, där ett mord (eller brott) begås och så ska någon lösa det. En undergenre till psykologisk thriller är domestic noir, eller relationsthriller som min förläggare, Erika Degard, kallar det. Det tycker jag är ett superbra begrepp som säger rätt mycket om vad det handlar om. Det är spännande, det är brott, det är thriller, men det utspelar sig framför allt mellan människor. Och det är inte så många poliser, om de finns med så håller de sig i utkanten av berättelsen.

Vad tycker ni? Är relationsthriller en bra genrebenämning?

För att ytterligare ringa in genren så tänkte jag ge några bra exempel på just relationsthrillers. Här är några av mina favoriter (utan inbördes ordning)!

  1. A J Finn: Kvinnan i fönstret
    En riktigt bra psykologisk thriller, där vi har en så kallad opålitlig berättare. Den traumatiserade barnpsykologen Anna Fox, som inte kan lämna sitt hem, som dricker alldeles för mycket och förtränger och förvrider verkligheten. Älskar denna bok! Otroligt rappt och skarpt skriven, med en massa Hitchcock-referenser. Väldigt spännande och läskig.

  2. Gillian Flynn: Gone girl
    En modern klassiker, och faktiskt en riktigt bra relationsthriller. Här har vi allt: Två opålitliga berättare, vems version stämmer egentligen? Skrämmande och mörka brott och händelser som rör sig inom den allra närmsta kretsen: familjen. Oväntade twister som förvillar läsaren. Nick och Amy är paret som har allt, innan Amy en dag försvinner och Nick blir misstänkt för att ha mördat henne. En oerhört bra relationsthriller. Gillian Flynn är en mästare. Och hennes böcker Mörka platser och Vassa föremål är nästan ännu bättre, men Gone girl är liksom definitionen av en relationsthriller, eller en domestic noir!
  3. Mattias Edvardsson: En helt vanlig familj
    Suggestiv och mycket välskriven relationsthriller om en tonårsflicka som står åtalad för mord på en man. Berättad ur tre perspektiv, pappan, dottern och mamman. Det visar sig att den vanliga familjen döljer en hel del hemligheter och de känner inte varandra så bra som de tror att de gör. Dessutom behandlar den frågan: Hur långt är du beredd att gå för någon du älskar?
  4. Paula Hawkins: Kvinnan på tåget
    Blev en enorm succé, och är förstås filmatiserad. Rachel fortsätter att pendla, trots att hon är alkoholiserad och inte längre har ett jobb att gå till. Från tågfönstret ser hon varje dag ett ungt par som hon fantiserar kring. En dag inser hon att allt inte är som det ska. Väldigt driven historia, berättad ur tre perspektiv.
  5. Elisabeth Norebäck: Säg att du är min
    Denna historia är också berättad ur tre perspektiv. Huvudpersonen är framför allt en psykolog som en dag inser att hennes nya patient måste vara hennes dotter, som förmodades drunkna 20 år tidigare. Vackert språk, suggestivt och starkt berättat. Bra karaktärer.
  6. B A Paris: Bakom stängda dörrar
    Det här var en överraskande bra bok. I början tyckte jag den var torrt och konservativt skriven. Men efter ett tag förstår man varför. Jack och Grace är till synes det perfekta paret. Men något döljer sig där under ytan. En fruktansvärd hemlighet. Det blir riktigt spännande mot slutet.
  7. Karin Slaughter: De vackraste
    Jag gillar Karin Slaughter som författare. Hon skriver smart och drivet och hennes karaktärer är lite så där skitiga och jobbiga som man vill att de ska vara. Alla hennes böcker skulle jag inte sortera in under relationsthriller. Men den här är en riktigt bra sådan. Claires man blir brutalt mördad framför hennes ögon. Hennes syster är försvunnen sedan tidigare. Men saker och ting är inte som de först tycktes. En riktigt otäck historia.
  8. Caroline Eriksson: De försvunna
    Caroline är en av våra absolut bästa svenska författare inom den här genren. Och det här är hennes absolut bästa. Det är vackert, nästan magiskt, samtidigt otäckt. Greta ror över sjön med sin man och sin dotter till en ö. Men där försvinner mannen och dottern. Det är febrigt, suggestivt och fruktansvärt spännande.
  9. Karin Alvtegen: Svek
    En svensk klassiker. Otroligt bra psykologiskt drama som är så krypande läskig. Den här och Karin Alvtegens andra psykologiska thrillers (den så kallade S-serien, Skuld, Skam, Skugga osv) var anledningen till varför jag började skriva i den här genren. Ett par skiljer sig, och han skaffar en ny. Hon känner sig sviken och bestämmer sig för att hämnas. I en parallell historia vakar en man över sin flickvän som legat i koma i två år. Han känner sig också sviken. De två historierna går ihop och det blir andlöst spännande.
  10. Marie Hermansson: Musselstranden
    Marie Hermansson är också en mästare på relationer och thrillers. Fantastiska och läskigt krypande historier och bra karaktärer. Det här är hennes genombrott. Adopterade Maja försvinner en dag från sin adoptivfamilj. Hon är borta i sex veckor innan hon hittas på ett helt annat ställe än där hon försvann, på musselstranden. Flera år senare grubblar en vän till familjen över vad som egentligen och beger sig till stranden, där hon gör märkliga fynd. En oväntad historia, som är både berörande och otäck.
  11. Louise Doughty: Kvinna inför rätta
    Yvonne är en 52-årig forskare med ett stabilt äktenskap och två vuxna barn. Hon faller handlöst för en främmande man. Deras passion leder dem in i en massa händelser som slutar i en mordrättegång. Bit för bit, från förhörsbåset, avslöjas vad som egentligen har hänt. En välskriven och spännande historia. Jag gillar att huvudpersonen är 50-plus, och hur den växlar mellan hur man ibland är stark och ibland svag. Vem är ett offer?
  12. Dennis Lehane: En äkta man
    En ovanlig thriller. Eller, nästan svårt att genrebestämma den här boken. Det känns som att författaren har skrivit den på ren lust och berättarglädje. Det är en vindlande historia som är oförutsägbar, otäck och samtidigt väldigt härlig. Rachel dras med en rad psykologiska problem, men lever upp när hon möter Brian. Han är dock inte riktigt den han utger sig för att vara.
  13. Harlan Coben: Sanningen
    Mayas man har blivit brutalt mördad för några veckor sedan. Ändå ser hon honom leka med deras dotter på baby monitorn. Saker är inte som det verkar och Maya måste ta reda på hur det ligger till. Harlan Coben skriver alltid spännande. En del action också, men här finns ingredienserna till en riktigt bra psykologisk thriller/relationsthriller.
  14. Karen Dionne: Träskkungens dotter
    Helena växer upp långt ifrån civilisationen ute i träsket med sin pappa och sin mamma. Vad hon inte vet är att hennes pappa kidnappade mamman när hon bara var 14 år. I dag är mamman död och Helena gift och har två barn. Hennes pappa sitter i fängelse sedan 15 år tillbaka. Men så hör hon på radion hur han har rymt. Och hon inser att hon är den enda som kan stoppa honom. Det här skulle kunna vara värsta action-boken, men det är verkligen en relationsthriller. Den hoppar mellan att beskriva Helenas uppväxt och jakten i nutid. Kan man älska en far som gjort något så hemskt? Och vem är man om man är dotter till ett monster?
  15. Rachel Abbott: Främlingsbarn
    Emmas make har en sorglig historia med sig in i deras äktenskap. Hans förra fru dog i en bilolycka och deras 6-åriga dotter försvann mystiskt från brottsplatsen. Sex år senare står det en ung flicka i dörren och påstår att hon är Davids dotter. En rad mörka hemligheter kommer till ytan. Och frågan är vem man kan lita på. En riktig relationsthriller!
  16. Anders de la Motte: Slutet på sommaren
    Den här påminner om den förra, Främlingsbarn. Även här dyker ett försvunnet barn upp många år senare. Veronicas lillebror försvann för tjugo år sedan när han var fem år. Nu dyker en man upp i terapigruppen Veronica leder med minnen från ett bortförande som liten, och Veronica börjar misstänka att mannen är hennes lillebror. Ander skriver väldigt fint, lågmält och krypande. Det är en vacker miljö och en otäck saga. Mycket bra.
  17. Torkil Damhaug: Se mig, Medusa
    Axel är en framgångsrik norsk läkare. En dag hittas en kvinna mördad och på hennes kropp syns tydliga spår av björn. Några dagar senare hittas ytterligare en kvinna död, med samma skador. De tycks inte ha något gemensamt, förutom Axel. Det här är ett psykologiskt drama där man inte vet vad som händer på riktigt eller sker i huvudpersonens inre. Torkil är själv specialistläkare inom psykiatri och kanske är det därför det känns så trovärdigt.
  18. Maria Nygren: Feberfågel
    Linn ger sig ut till en ö i skärgården för att utreda varför så många olyckor drabbat öborna. Det är en suggestiv historia där man inte vet om det som händer har övernaturliga förklaringar.
  19. Malin Persson Giolito: Störst av allt
    Unisont hyllad av både läsare och kritiker. Skulle också kunna definieras som en rättegångsthriller. Men passar definitivt in i denna genre. Vi får följa tonåriga Maja som sitter inlåst misstänkt för en fruktansvärd skolskjutning i ett klassrum med flera döda. Det som utifrån ser så självklart ut är det inte. Långsamt rullas ett psykologisk drama upp. Oerhört tät och välskriven.
  20. Bettina Bieberstein Lee: Korpsystrar
    Om systrarna Nora och Linn som skiljs åt som barn och som träffats igen först som vuxna när deras mamma dör. Om skuld och skam och händelser i barndomen som griper in i det som händer nu.

Läst i juni!

Så har ytterligare en månad gått. Jag har skrivit en hel del på min tredje thriller, och så har jag jobbat en del med mina uppdrag. Dels har jag redaktörat Frida Boisens bok, och så har jag jobbat en hel del med juryarbetet för de olika Crimetime-priserna. Dessutom har jag fått en hel del moderatorsuppdrag framöver, som jag måste läsa in mig till. Superkul!

Och ja, jag har hunnit läsa. Både lyssnat och läst, har jag gjort. Vissa har jag läst för skoj skull, vissa i ”jobbet”. De här sju böckerna blev det den här månaden (vilket betyder att jag efter juni har hunnit läsa 47 böcker i år):

  1. Sofie Sarenbrant, Syndabocken
    Jag och Sofie är gamla kollegor, från både Expressen och magasinsvärlden. Vi kämpade båda som outgivna, och hjälptes åt då. Men sen tog det verkligen fart för Sofie, hon fick ett tvåboksavtal och resten är historia. Jag vet hur mycket hårt jobb det ligger bakom att producera som hon gör, i den takten och med den kvaliteten. Tycker denna är en av hennes bättre, hon utvecklas hela tiden som författare, vilket är roligt att se. Den här är mycket bra, spännande och viktig. Särskilt mycket tycker jag om att hon ger alla sorters människor en röst, från olika klasser och positioner i samhället. Dessutom har hon lyckats skildra mobben som lätt uppstår i sociala medier på ett mycket bra sätt.
  2. Johan Rippås, Skuggmakten
    En spännande thriller som utspelar sig både i Stockholm och i Kenya. Det märks att Johan är journalist och en duktig sådan. Det är kunnigt och initierat. Man lär sig en hel del, men inte på ett mästrande sätt. Sånt gillar jag.
  3. Carolina Neurath, Gränslösa
    Carolinas andra finansthriller och jag tycker att hon här har utvecklats som författare och gjort det ännu rappare. Det är kunnigt och intressant. Uppskattar att någon skildrar den här typen av ekonomiska brott, det behöver inte vara blodigt för att vara spännande, och här får man en otäck inblick i hur förödande det kan vara för desperata människor att ta sms-lån. Gillar också hur Carolina i denna bok inte gjort karaktärerna helt svartvita, utan mer komplexa.
  4. Lars Berge, Vargattacken
    Jag gillar att variera mig och läsa lite dokumentärt emellanåt. Det här är en utmärkt reportagebok. Otroligt intressant om händelsen på Kolmården där en ung kvinnlig djurskötare dödades av vargar. Men framför allt handlar det om vårt förhållande till djur och natur, och hur vi väljer att se och framställa denna relation. Är så imponerad av författarens gedigna researcharbete som gräver djupt i vår mänskliga natur. För det här handlar faktiskt mer om människor än om vargar.
  5. Karen Dionne, Träskkungens dotter
    En riktigt spännande thriller om Helena som har växt upp ute i träsket med en far som kidnappade hennes mor som ung flicka. Hon har alltså växt upp långt utanför civilisationen och lärt sig överleva utan el, datorer, rinnande vatten och andra bekvämligheter. I början av boken är hon vuxen och bor med sin man och sina två döttrar. Modern är död, och pappan som suttit i fängelse i 15 år har precis rymt. Helena inser att hon är den enda som kan stoppa pappan. En bra intrig, skrivet på ett spännande och initierat sätt – mycket kunnigt om hur man kan överleva ute i träsket. Men det är också en berörande skildring av en dysfunktionell relation, där Helena som barn trots allt älskar sin pappa, vad han än har gjort mot hennes mamma. Och hur man kan se på händelser och saker från olika håll, som barn och som vuxen. Dessutom viktiga frågeställningar om arv och miljö, och om man kan välja vem man vill bli eller vara. Bra paralleller till H C Andersens Dykungens dotter. Rekommenderas verkligen!
  6. David Lagercrantz, Mannen som sökte sin skugga
    Femte delen av Millenium, eller David andra roman om Lisbeth Salander. Jag är imponerad av hur David Lagercrantz lyckats förvalta de världsberömda karaktärerna, och kopiera Stieg Larssons sätt att berätta om dem. Hyfsat spännande mest hela tiden, och intressant om spegeltvillingar och förstås en ond myndighetskonspiration, som drabbat Lisbeth personligen.
  7. Mattias Edvardsson, En helt vanlig familj
    Påminner rätt mycket om Malin Persson Giolitos Störst av allt. Här är det också en tonårsflicka som står åtalad för ett brutalt brott. Denna gång en mördad man. Det är oerhört välskrivet och flyter på fantastiskt fint. På en helt annan nivå än de flesta andra svenska författare (precis som Malins bok). Imponerande! Historien är dessutom väldigt suggestivt berättad ur tre berättarperspektiv. Först pappans, sedan den åtalade dotterns och sist mammans perspektiv. Långsamt växer en komplex historia fram som visar att det aldrig bara finns en sanning, ett perspektiv, och att vi aldrig vet allt eller kanske inte ens särskilt mycket om varandra, även om man är en helt vanlig familj.

Läst i maj!

Det har inte blivit så mycket bloggande den här månaden. Jag har haft en hel del deadlines, och har satsat på dem. Men jag har också satsat på att ta det lite lugnare. Jag har sovit ut på mornarna, gått längre promenader med hunden, tränat lite mer. Unnat mig att inte jobba så mycket. Något ska man väl ha för att man sa upp sig?

Läst har jag dock gjort! Rätt mycket. 9 böcker blev det under maj. Jag har både läst och lyssnat. Tidigare var jag så dålig på att lyssna på böcker, men nu har jag verkligen förstått tjusningen med det, och passar på medan jag promenerar, tränar, åker bil eller kommunalt. Så många fler böcker hinner jag med, vilket är kul (eftersom böcker numera – tack gode gud – inte bara längre är ett nöje utan faktiskt mitt jobb!).

  1. Anna Ekberg, Den hemliga kvinnan
    En riktigt bra spänningsroman av den danska pseudonymen Anna Ekberg (bakom ligger två danska manliga författare). Älskar själva plotten: En man kommer in på ett kafé och påstår att kvinnan som jobbar där i själva verket är hans fru. En rätt otäck historia med många vändningar innan det mycket dramatiska slutet.

  2. Kicki Sehlstedt, Sweet lolita
    En svensk debutdeckare som jag tyckte mycket om. Den tar upp viktiga frågor om tonårstjejer som hamnar i utsatta lägen – mycket om sociala medier. Väldigt intressant för mig att läsa, då jag har en sådan karaktär i boken jag håller på att skriva. Gillade särskilt karaktärerna i denna bok, och särskilt kriminologiprofessorn Kajan – en kvinnlig Leif GW Persson.

  3. Mariette Lindstein, Vit krypta
    Mariette har avslutat sin Dimön-trilogi och börjat på en ny serie. Även denna behandlar sekter. Det är är oerhört spännande och välskrivet som vanligt. Jag får en enorm läslust när jag läser Mariettes böcker, och jag har funderat på varför. Det jag har kommit på är att de påminner om böckerna jag slukade i tonåren! Sidney Sheldon, Jackie Collins, Grottbjörnens folk, Blomblad för vinden-serien (Virginia Andrews). Mariette är osvensk på det sättet – på ett bra sätt – det här är allt annat än lågmält, det är dramatiskt, det är våld, sex, ondska, konspiration, sekter – och otroligt spännande. Jag säger detta med kärlek! Älskar Mariettes böcker för att hon vågar ta ut svängarna och gör det så bra.

  4. Annika Estassy, Gröna fingrar sökes
    Tyvärr läser jag alldeles för få feelgood-romaner. Det beror på att jag i jobbet (som moderator och deckarprisjuryordförande) läser otroligt många deckare och spänningsromaner. Sedan läser jag många utländska psykologiska thrillers – eftersom det är i den genren jag skriver och förstås vill läsa och lära mig av de största. När jag inte läser deckare och spänning väljer jag helst ”vanliga” romaner, en del faktaböcker och klassiker – tycker verkligen om att läsa klassiker och försöker beta av dem en och en! Så, feelgood hamnar tyvärr sist i läsprioriteringen. Men denna ville jag läsa och jag är så glad att jag gjorde det. En riktig liten pärla! Så fint skriven, med både humor och allvar, en berörande historia om karaktärer man bryr sig om. Fantastiskt fin bok som jag verkligen kan rekommendera!

  5. A J Finn, Kvinnan i fönstret
    Ja, vad ska jag säga – jag älskar ju sådana här böcker! Välskrivna psykologiska thrillers om opålitliga huvudpersoner. Den här är i klass med Gone girl och Kvinnan på tåget. Det är precis sånt här jag vill skriva, och jag är grymt avundsjuk på författarens förmåga. Själva historien är spännande, men det som gör den så läsvärd är karaktären, Anna Fox, hon är precis som i Gillian Flynns, Paula Hawkins, Caroline Kepnes, Karin Slaughters böcker så underbart fram-mejslad, med torr humor, oklyschig och komplex, omöjlig att inte älska. Jag önskar att jag kunde skriva så här! Så imponerande.

  6. Ninni Schulman, Bara du
    Den här gången har Ninni Schulman lämnat Värmland och sin hjältinna journalisten Magdalena och skrivit en psykologisk thriller. Det är som alltid välskrivet, tycker att Ninni är otroligt duktig och läser allt hon skriver (älskar Hagfors-serien). Detta är stabilt och drivet. Men något för enkelt. Man listar ut själva twisten tidigt, och det är lite synd. Historien i sig är bra och spännande, men jag hade nästan önskat att det inte var upplagt som att man skulle bli förvånad på slutet. Det hade nog varit spännande ändå. Ändå, svår att släppa.

  7. Anna Bågstam, Ögonvittnet
    Jag och Anna går skrivarkurs ihop, för andra gången. Och jag har varit imponerad av henne från dag ett. Hon skriver så otroligt roligt, underhållande och drivet. Även denna gång, i hennes första bok-bok (hennes tidigare Stockholm Psycho gavs ut som ljudbok på Storytel original). Handlar om Harriet som är polis och börjar jobba nere i Lerviken, i Skåne, där hennes pappa bor. Förstås begås ett fruktansvärt brott i det lilla samhället. Det är spännande, drivet, underhållande och roligt (inte hysteriskt roligt som i förra boken). Jag älskar Harriet och de andra karaktärerna, och ser verkligen fram emot att följa dem i fler berättelser. Anna har planterat många bra konflikter för framtiden.

  8. Anna Ihrén, Strandsittaren
    På Bokmässan ska jag ha ett författarsamtal med Anna, så började redan nu med hennes första bok. Hennes serie utspelar sig på Smögen och det är alltid tacksamt med mord i semesteridyller (missförstå mig rätt). Miljön är härlig i boken och jag tycker att det här är en bra historia. Det märks att det är en debut, det är en del klassiska nybörjarmisstag, men det är drivet och spännande – och man vill läsa vidare. Också bra karaktärer, med spänningar mellan sig som är tacksamma att bygga vidare på.

  9. Viveca Sten, I fel sällskap
    Viveca ska jag också moderera under Bokmässan, så jag ville läsa hennes senaste. Har läst flera av hennes tidigare. Hon är ju ett fullblodsproffs. Det är så tryggt att läsa hennes böcker, de flyter fram och det känns som att hon har full kontroll över vad hon gör hela tiden. Det här är en lite annorlunda deckare. Inte ett mord som sedan ska lösas av poliserna. Utan här handlar det om Mina som rymmer med sin lille son Lukas från en misshandlande man. Även om händelserna inte är oväntade och det inte finns någon egentlig gåta är det ändå spännande. Det är imponerande.

Läst i april!

Nu är det många deckare att läsa – många debutanter, vilket är superkul!! Det beror ju på att jag håller i debutantpriset under Crimetime Specsavers Award.

Men, jag behöver varva med annat också, så jag pressar in lite andra genrer emellanåt. Jag har läst en hel del barnböcker med, till barnbokspriset, men de räknar jag faktiskt inte med här.

Här är det jag läste i april (10 böcker totalt blev det)!

  1. Harper Lee, Dödssynden
    Ja, jag var bara tvungen att läsa en klassiker också. Den här har jag velat läsa länge och äntligen blev det av. Mycket, mycket bra!
  2. Niklas Natt och Dag, 1793
    En ohygglig historia, mycket skickligt skriven och jag ÄLSKADE språket! Är mycket imponerad av denna debut.
  3. Arianna Bommarco, Mörkt arv
    (en Storytel original i 10 delar)
    Väldigt effektivt och underhållande skriven. Drivet och intressant hela vägen. Älskade huvudpersonens återkommande bokklubbsträffar med sina väninnor! Smart drag att ha med det som ett återkommande tema, som också förde historien framåt.
  4. Bo Svernström, Offrens offer
    En till debut, också väldigt drivet. Blodigt och oerhört läskiga mord med inslag av tortyr. Men också med många fina inslag, som en av huvudpersonernas fint och tragiskt skildrad relation till sin son. En historia som börjar traditionellt men som sedan utvecklar sig på ett helt annat sätt.
  5. Elisabeth Norebäck, Säg att du är min
    En psykologisk thriller med mycket intressanta karaktärer som man bryr sig mycket om. Krypande, även om vissa delar var rätt förutsägbara. Så fint skriven. Imponerande debut som är såld till typ 28 länder!
  6. Karin Drangel, Den älskvärda
    Jag och Karin gick skrivarkurs ihop och då skrev hon på denna roman. Det var spännande och berörande redan då. Otroligt kul att nu få läsa slutresultatet. Bra jobbat och grattis till debuten!
  7. Lars Inge Ström, Arvsynden
    Började väldigt traditionellt som en klassisk deckare, en död kvinna hittas och polisen kommer dit. Men snart tar boken en annan vändning och vi får följa mördaren, och spår bakåt i hans familjs historia rullas upp. Blev oväntat imponerad av denna bok, som inte alls var som jag först trodde. Mer som ett antikt drama än en deckare.
  8. Susanne Schemper, Osynlig närvaro
    Den här lyssnade jag på, och den gjorde sig väldigt bra som ljudbok. En rätt rak och enkel historia ur två perspektiv. Trots att det är enkelt så är det en krypande spänning som gör att man inte vill sluta lyssna.
  9. Linn Ullman, De oroliga
    Var tvungen att byta genre efter så många deckare. Linns bok är mycket fint skriven, intressant trots repetitiva inslag som fungerade väldigt suggestivt. Hela tiden intressant och många kloka tankar och fina formuleringar.
  10. Stina Jackson, Silvervägen
    En suggestiv, rätt lågmäld deckare, som utspelar sig långt uppe i Norrland. Mycket fint skriven. Spännande, utan för spektakulära drag. Gillade särskilt karaktärerna och stämningen i boken.

Crimetime Specsavers Award!

Jag är ju författare på heltid sedan slutet av mars. Och det känns fantastiskt, så länge jag inte tänker för mycket på framtiden och ekonomin – för man vet ju aldrig hur det ska gå. Det är inte längre pengar som ramlar in varje månad på lönekontot.

Ett av de uppdrag jag har tagit vid sidan av skrivandet är ett helt underbart uppdrag. Tror inte man kan hitta något roligare, om man är jag!

Jag är ansvarig för Crimetime Specsavers Award – alltså det deckarpris som varje år delas ut på Crimetime (i år på Bokmässan och inte på Gotland).


Här är några bilder på mig från förra Crimetime, då på Gotland!
På bild 1. Med författaren och storläsaren Helen Lindholm. 
På bild 2. Med författarna Sofie Sarenbrant, Caroline Eriksson och Torkil Damhaug. 
Bild 3. Med min gamla chef och mentor Amelia Adamo. 
Bild 4. Med författaren Anders de la Motte. 

Det är egentligen fem priser, och jag ansvarar alltså för alla de fem priserna. Mina uppgifter är att sätta ihop jurygrupper, leda juryarbetet, presentera de nominerade, och så småningom vinnarna, och förstås: LÄSA otroligt många böcker!

Crimetime Specsavers Award är fem olika priser:

  1. Årets deckardebut – går till en debutant som gett ut sin första skönlitterära bok, förstås i spänningsgenren, under det senaste Crimetime-året (från augusti 2017-sommaren 2018). Priset utses av en jury, men läsarna får också vara med och rösta. Tidigare vinnare är Stefan Ahnhem, Mariette Lindstein och Lina Bengtsdotter.
  2. Årets barndeckarförfattare – går till en barnboksförfattare som skriver i spänningsgenren, som betytt mycket för barns läsande, och ska ha gett ut en barnbok under det senaste Crimetime-året, men prisas för sitt författarskap. Priset utses av en jury, men läsarna får också vara med och rösta. Tidigare vinnare är Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Johnsson för Pax-böckerna och Kristina Ohlsson.
  3. Läsarnas pris – går till ett författarskap, alltså inte en bok, utan någon populär spänningsförfattare. Jag och gänget bakom Crimetime tar fram en bruttolista och så får läsarna rösta. Emelie Schepp har vunnit två år i rad.
  4. Nordic noir-priset – går till en författare som skriver i nordic noir-genren och som har lyckats väldigt bra med att sprida nordic noir ut i världen. Priset utses av en jury. Förra året vann Jo Nesbo.
  5. Hederspriset – går till ett författarskap som betytt mycket för det svenska deckarboomen. Tidigare vinnare är Maj Sjöwall och Kerstin Ekman.

Så. Nu läser jag en otrolig massa böcker – och det är fantastiskt kul! Både att få läsa debutanter och barndeckare. Bilderna ovan visar en del av mina läshögar!

De nominerade i de två första klasserna presenteras i slutet av maj. Vinnarna tillkännages sedan under Crimetime på Bokmässan i september.

Ps. Jag är ju också omåttligt stolt över att jag var nominerad själv till årets deckardebut för två år sedan!

Här är jag med alla de anda nominerade det året. 

En egen röst?

Hur viktigt är det med en egen röst? Sitt eget sätt att skriva? Och är den där egna rösten en tillgång eller ett hinder för en eventuell författarkarriär?

Det här är något många skrivande människor funderar på. Och är något som diskuteras flitigt. Många menar att de har en egen röst, och att det är därför de inte får sina manus antagna av förlag. De menar att deras sätt att skriva är så speciellt, och att förlagen därför inte törs satsa på dem.

Jag håller sällan med de skrivande människor som pratar så här. Tycker oftast att det låter som gnäll från aspirerande författare som blivit refuserade.

Och inte att förglömma – att bli refuserad hör till författarlivet! De flesta författare, ja, majoriteten har någon gång blivit refuserad.

Självklart finns det oupptäckta genier med en helt egen fantastisk röst, som ännu inte blivit antagna av förlagen. Så klart! Förlagen kommer alltid missa stora berättare, fantastiska röster, briljanta manus. Men inte så många som man tror.

Det är vad jag tror.

Om vi ska börja reda ut det här med vad en egen röst är för något? Att skriva annorlunda är inte samma sak som att ha en egen röst. Det kan vara det, men är inte nödvändigtvis det. Jag skulle vilja påstå att en egen röst är det samma som en eget penselskrift, som konstnärer har. Eller ett eget artistiskt uttryck eller ton som musiker har. MEN, för att kunna ha det, måste man först kunna hantverket. En konstnär som har ett alldeles eget sätt att måla har först lärt sig grunderna, lärt sig allt om komplementsfärgerna, de olika målarteknikerna och så vidare. De har förmodligen tragglat med kroki ett gäng år. För jag tror att man måste behärska konsten först, innan man börjar experimentera.

Förstås finns det undantag. Det gör det alltid.

Jag stötte på en hel del frilansare under mina år som redaktör som förväxlade oerfarenhet och brist på kompetens med ett eget uttryck. När man påpekade att deras idé inte alls passade in i den tidning jag jobbade på, så blev deras svar att det är styrkan med idén, att den sticker ut, att det de vill skriva inte är så strömlinjeformat och tråkigt som alla andra texter vi brukade ta in i tidningen och att de minsann hade en egen röst. De tyckte att deras artikel skulle kunna ”muntra” upp hela tidningen. Göra den lite spännande.

Och jo, det var sant. Deras idéer och deras sätt att skriva var inte som de vanliga texterna jag fick från erfarna duktiga frilansarna. Men inte på något positivt sätt. De här personerna kunde helt enkelt inte hantverket.

Och om det nu var så att jag ville experimentera med tidningen, prova något nytt, våga ta ut svängarna, skulle det vara en så bra idé att låta en för mig helt okänd oprövad frilansare stå för det där nydanande, nytänkande, out of the box-jobbet?

Nja, jag tvekade. Och tackade nej varje gång. Efter många, många år som redaktör kunde jag nämligen rätt snabbt avgöra vilka som var bullshitare, som egentligen inte kunde yrket, och de erfarna, duktiga, professionella frilansjournalisterna. Och jag valde de senare alla dagar i veckan. Även om jag då och då kunde testa nya förmågor. Dock inte sådana här som jag beskrev ovan, som helt saknade självinsikt.

Brott mot reglerna är helt okej. Men det måste vara medvetna brott. Det är skillnad på erfarna duktiga författare som väljer att skriva helt utan skiljetecken, eller utan varken citattecken eller pratminus (som Kerstin Ekman gjort bland annat) än någon som knappt kan skriva gör det. För att ta ett konkret exempel.

Förlagen om några vet detta. Och de drar sig inte alls för att ge ut mycket svåra, mycket experimentella böcker. Både prosa och lyrik. Läs Stina Stoor till exempel. En mycket skicklig författare med ett helt eget språk.

Hur experimentell en bok än är måste den ändå vara läsvärd. Det vet förlagen. De kan satsa på ”stor” litteratur, som är väldigt smal och inte alls kommer att sälja så att den täcker omkostnaderna. Men då ska det ändå vara läsvärt och kvalitativt. Alla förlag har en del utgivning som hamnar i det här facket. Så kallad ”finlitteratur” som är väldigt speciell och kvalitativ. Och som inte alls ges ut av kommersiella skäl, utan enbart av litterära.

Därför kan jag verkligen irritera mig på när aspirerande författare klagar över sina refuseringar med ”min bok var alldeles för speciell, förlaget vågar inte satsa på en så egen röst, de är fega och vill bara ge ut mainstream-verk”. För det är helt enkelt inte sant. Sanningen är förmodligen att din text inte var tillräckligt intressant och bra.

Att skriva är svårt. Otroligt svårt. Det kräver år av övning. Man ska ha en respekt för skriven text. För innehåll. En enkel deckare är inte heller lätt att skriva. Tvärtom!

Så allt snack om att utgivning är som ett tombola, att det bara handlar om slumpen – nej, så är det inte. Riktigt bra manus blir så småningom utgivna. Riktigt bra författare blir så småningom utgivna. Det kan ta några år. Och det kan ta rätt många omskrivningar, och även nya manus. Men de som verkligen vill bli utgivna och som tar till sig av kritik, lär sig av sina misstag, lyssnar in och läser mycket – den kommer, förr eller senare, att bli utgiven.

Men är det dit man vill så måste man börja med att sluta skylla på att förlagen är ”fega” och att de ”inte förstår”.

Bokmässan 2017 – en sammanfattning

Så var Bokmässan över för denna gång. En annorlunda mässa, på många sätt. Och det berodde förstås på nazisterna och deras demonstration. Det låg en otäck och obehaglig stämning över hela mässan. Det var färre besökare, och färre utställare, och färre författare. Och det märktes. Och vi som var där var något mer dämpade. Jag kände i alla fall att jag inte var lika sprudlande glad som jag brukar vara på bokmässan. Det var en dålig smak i munnen. Inte att jag var direkt rädd, mer oro för framtiden, olust över dessa rasister. Om det enbart vore de 400 nazisterna, men normaliseringen av rasism har ju gått så oerhört fort. Vilket förstås gör att nazisterna får ökat självförtroende och flyttar fram sina positioner. Det skrämmer mig något fruktansvärt. Vad är det för samhälle vi kommer att ha om några år?

Mitt förlag Norstedts lät tjänarinnorna i röda dräkter från Margeret Atwoods bok Tjänarinnans berättelse (som ju är en fantastisk tv-serie, Handmaids tale på HBO) gå runt mässan tysta och med blicken mot golvet. En påminnelse om vilka friheter vi kan förlora om vi inte är på vår vakt.

Besökssiffrorna för årets mässa har offentliggjorts och det är ju en markant nedgång. Så det var inte en inbillning. Mässan har tappat var femte besökare jämfört med 2016.

Om vi nu ska försöka tänka bort nazisterna, så var det ändå mycket kul som hände på mässan. I år kom jag ner torsdag kväll och åkte hem söndag eftermiddag.  Jag hade ett alldeles lagom program på plats, många spännande uppdrag, och resten av tiden stod jag i Norstedts monter och försökte sälja mina böcker.

Det gick faktiskt väldigt bra! Jag sålde slut på alla pocketböcker av Den åttonde dödssynden (precis som förra gången, då jag tydligen var en av två Norstedts-författare som sålde helt slut). Dock var det några inbundna, Och blomstren dö, som var kvar. Det är mycket svårare att sälja inbundna. I alla fall för mig.

Här nedan är några bilder från Bokmässan 2017.

Dag 1: Torsdag
Jag kom fram sent till hotellet, hann precis till Bonnier-minglet i ett av Gothia-tornen. Därifrån blev jag medbjuden på middag av två trevliga personer, Bert och Elin, från Bonniers huvudkontor. Efteråt hamnade vi på Natur & Kulturs mingel ovanför Park.

Dag 2: Fredag
Stod jag mycket i Norstedts monter. Hade också en halvtimmes intervju i Storytelpodden – det spelades in live, och publiken fick lyssna i hörlurar (har tyvärr ingen bild därifrån). Senare på kvällen var det mingel igen, bland annat på Hoi och Storytel.

Jag och Erica Scott när vi letar köpare till våra böcker i Norstedts monter!

Kul att träffa Anna Bågstam Ryltenius och Helena Dahlgren igen!

Med Emma Hamberg och Sofie Sarenbrant.

Jag och Leffe GrimwalkerHois mingel.

Sedan gick jag ut och åt med några författarvänner – det var verkligen supertrevligt! Annika Estassy, Christina Larsson, Erica Scott, Birgitta Bergin och Kamilla Oresvärd. Vi fick till och med ett chambre separé! God mat och mycket skratt.

Efteråt gick vi förstås till Park. En våning upp hölls (den traditionella) Vi-festen. Gick tillbaka till hotellet och kom i säng strax efter ett på natten.

Dag 3: Lördag
Lite otäck stämning, eftersom alla gick och väntade på nazist-demonstrationen. Rätt lite folk, och särskilt få barnfamiljer, inne på mässan. Jag fortsatte stå i montern så mycket som möjligt.

Fick en härlig lunch uppe på Heaven 23 med de här underbara personerna, Jennie Sjögren, Hillevi Wahl och Erica Scott.

Klockan började närma sig starten för demonstrationen och vi följde spänt utvecklingen nere på marken. Många poliser.

Sedan modererade jag ett samtal med Åsa Erlandsson och Thomas Bodström om True crime. Kändes lite absurt eftersom ”true crime” liksom pågick därutanför. Samtalet gick väldigt bra. Och både Åsas och Thomas böcker är mycket läsvärda. Åsas bok om Trollhättan-attentatet har jag redan utnämnt till årets bok.

Lite senare ledde jag ett nytt samtal, denna gång med Moa Herngren om hennes nya roman Tjockdrottningen. En mycket läsvärd bok om ett viktigt ämne – vår syn på normavvikande i samhället. Moa är också en så otroligt sympatisk person som jag tycker mycket om.

I loungen sprang jag på min trevliga kollega från jobbet, Bettina Beiberstein Lee, som nyss kommit ut med sin debut!

Kul att träffa min kära författarvän Mariette Lindstein!

Resten av dagen stod jag i montern. Mycket tillsammans med Malou von Sivers.

Och så hade jag ett monterprat med min förläggare Peter Karlsson på monterscenen.

Och efteråt var det signering. Igen.

Senare på kvällen var det förlagsmiddag med Norstedts. Där pratade jag en hel del med Jenny Colgan som ligger bakom de fantastiska succérna om Det lilla bageriet. Med på bild är förlagschefen Eva Gedin.

Efter middagen skippade vi Park, för ovanlighetens skull, det blev en drink i lobbyn med bland andra Mats Strandberg, Anna Jansson och hennes man Erik.

Dag 4: Söndag

Efter en rätt sen frukost och en kort sväng till Norstedts monter satt jag en timme i Skrivarakademins monter. Det var kul att få representera dem ett tag och berätta om alla skrivarkurser jag gått (som jag verkligen kan rekommendera!). Här är jag med en av mina lärare, Anders Fager.

Eftermiddagen ägnade jag helt åt Norstedts monter. Förra året hade jag ju lyckats sälja slut på alla pocketar, och jag ville verkligen göra det igen. Jag hoppade över lunchen och körde så mycket sälj jag orkade. Bland annat med de här två Norstedts-författarna, Cecilia Forss och Linda Bakkman.

Och så sålde jag sista pocketboken av Den åttonde dödssynden, till den här snälla mamman som köpte den till sin dotter Elin!

Några till inbundna av Och blomstren dö lyckades jag också sälja innan det var dags att åka till tåget. Som tur var fick jag lift med Erik och Anna Jansson.

Tack för i år Bokmässan! Tack alla snälla författarkollegor, förlags- och journalistvänner. Och förstås mest tack till alla läsare!

Reaktioner på Och blomstren dö

Min bok Och blomstren dö har nu funnits ute i en dryg månad och den har hunnits läsas av en hel del. Här tänkte jag samla ihop några av reaktionerna/recensionerna.

”Och blomstren dö är fantastiskt bra. Så bra att jag hade hoppats på någon form av följetong. Edgren Aldén väver mörker med samhällskritik, svek och lögner på en tunn fin tråd. Och den håller! Höstens måste!”
Betyg: 5/5
Annas deckartips

”Och blomstren dö är en tät och spännande psykologisk thriller som är svår att släppa.”
Niklas Sessler, Damernas Värld

”En bra intrig”
Lotta Olsson i DN

”Jag vet inte riktigt vad det är med denna författaren, men hon får mig att sitta/ligga som på nålar. Det vilar en tung stämning över berättelsen även om miljön är vacker. Man bara väntar på smällen på något vis. Jag läser varje sida hektiskt för att komma vidare, måste få veta vad som hänt och vad som komma skall. Mycket spännande.
Personerna beskrivs på ett bra sätt så att man tycker sig känna dem efter några sidor, även om man inte gillar alla. Upplösningen är inte heller den man väntat och sista sidorna är olidligt spännande. En bok att minnas och lägga i attläsahögen för er som inte läst den ännu. … För mig är Rebecka Edgren Aldén en ny favoritförfattare.”
Betyg: 5/5
Bloggen Ylva kort och gott

”2015 debuterade Edgren Aldén med utmärkta Den Åttonde Dödssynden och uppföljaren är minsann lika bra, men i en helt annorlunda miljö. Skärgårdsön beskrivs så bra att man känner doften av svensk sommar, och karaktärerna har både goda och dåliga sidor. Gamla synder bubblar upp till ytan och vi bjuds på en fin plot twist mot slutet – och såna böcker gillar jag!”
Betyg: 4/5
Helen Lindholm bloggen Läsa & Lyssna

”Det här är en ohyggligt spännande bok; psykologisk spänning när den är som bäst!”
Bloggen Böcker – ett livselixir

”Det här är spännande läsning, jag kunde inte lägga boken ifrån mig utan läste den i ett svep. Stämningen är tät och byggs upp på ett skickligt och närmast klaustrofobiskt sätt.”
Bloggen Hyllan

”Jag gillar den smygande, obehagliga känslan och det faktum att handlingen utspelar sig på en begränsad plats som en ö är. Många brukar tala om den svåra andra boken, men för Rebecka Edgren Aldén verkar det inte alls svårt. Jag utgår ifrån att det blir en tredje spänningsroman och hoppas då att frågor om jämställdhet blir ännu tydligare.”
Betyg: 4/5
Bloggen Enligt O

”Att säga att någon som har skrivit två thrillers har blivit riktigt etablerad kanske är att ta i, men det är så det känns med Rebecka Edgren Aldén.”
Betyg: 4/5
Nisse Schermans blogg Tankar från en samlares hjärna 

”Och blomstren dö är en välskriven och nagelbitande spännande psykologisk thriller. Rebecka Edgren Aldén är mycket bra på att bygga upp en stark psykologisk stämning, vilket gör att jag som läsare hela tiden sitter på helspänn.
… Det är inget tvivel om att jag vill läsa mer av Rebecka Edgren Aldén och allra helst vill jag läsa mer i den här genren – den psykologiska thrillern – där hon är en av de starkaste svenska författarna.”
Betyg: 4/5
Lottens bokblogg

”Rebecka Edgren Aldén skriver i mitt tycke mycket bra samtida texter om relationer, det skulle vara spännande om nästa roman blev helt utan brott. Blir det månne en roman om Glorias fortsatta liv? Hoppas det!”
Bloggen Och dagarna går

”Driven historia som inte går lägga ifrån sig. Spännande och oförutsägbar. Gillade mycket.”
Betyg: 5/5
Författaren Anna Liljeroth

”En ruskig berättelse med många vändningar och ett oväntat slut.”
Författaren Kristin Emilson

”Boken höll mig i sitt grepp från första sidan även denna gång. Sakta men säkert byggs stämningen upp i denna psykologiska thriller. … Tips från coachen: Läs!”
Författaren Josefine Sandblom

Tack alla som har läst, och särskilt tack ni som tar er tid att offentligt berätta vad ni tycker – det betyder så otroligt mycket för mig (och jag vet, för alla författare)!

Crimetime Gotland 2017

Hemma igen efter en fantastiskt deckarfestival i alltid lika charmiga Visby. Kan inte säga att allt gick som planerat eftersom jag både missade planet dit (men istället fick jag äta middag på flygplatsen med Tove Alsterdal och det var ju inte tråkigt – vi kom sedan med ett plan som gick tre timmar senare) och glömde checka ut från hotellet … Här ska jag försöka sammanfatta lite av det som hände under Crimetime 2017!

ONSDAG

Ja, det som hände var ju att jag och Tove missade flyget, trots att vi satt i gaten … en bedrift, kan man tycka. Vi vände det ändå till något positivt, åt middag och drack vin/öl i väntan på nästa plan.

TORSDAG

Torsdagen började intensivt med att jag höll i en fem timmar lång skrivarskola med bland andra Anders de la Motte, Denise Rudberg, Katarina Wennstam, Anna Bågstam Ryltenius, min skrivlärare Sören Bondeson och Lars Rambe. Jag höll i skrivarskolan även förra året och det var lika kul i år. Sista programpunkten var liksom förra året ett samtal jag höll med några agenter och förläggare. Publiken (och jag) älskar att höra dem berätta hur det går till bakom kulisserna och vad de egentligen letar efter för manus bland de tjocka manushögarna de går igenom varje vecka. Karin Linge Nordh, förläggare på Forum berättade att de får in cirka 1000 manus om året, och av dem ger de ut en (1)!

Jag och Anders de la Motte, som var otroligt populär bland deltagarna!

Denna gång hade jag också en egen punkt på programmet då jag berättade om hur det känns att bli refuserad och vad som verkligen händer när man väl blir antagen.

Jag hann också ställa mig och signera lite nere på den tillfälliga bokhandeln (där supertrevliga Rolle har stenkoll på alla författare).

Här på bild med författaren Helen Lindholm!

Det är absolut roligt att leda samtal och prata på scen, men den största behållningen på Crimetime är att träffa läsare!! Jag tror inte att de förstår hur viktiga de är. Varje gång någon kommer fram till mig och säger att de har läst någon av mina böcker, eller vill köpa min bok, eller bara stannar till för att prata – jag har nästan svårt att hålla tårarna borta. Försöker förstås verka cool, men inombords är det så mycket känslor. Särskilt, särskilt denna gång – för jag har varit så nervös sedan min nya bok Och blomstren dö släpptes. Första gången, med Den åttonde dödssynden, var jag väl också det, men samtidigt hade jag inga förväntningar, och kände inte att andra (mer än de som känner mig) hade det heller. Men denna gång så hade jag ju lyckan att ha ett gäng läsare som faktiskt älskade första boken. Det låter kanske löjligt, men jag var så rädd att de skulle bli besvikna på andra! Och på Crimetime träffade jag flera som hunnit läsa nya, och jag är så lättad över att de verkar tycka om även denna. Ja, flera sa till och med att den nya är bättre!

Från scen, selfie med Caroline Eriksson, Dan Nilsson och stora deckarförfattaren Elly Griffiths.

Katarina Wennstam spexar på scen.

Wisby strand var fullt med folk!

Alla författare!

Efter skolan och signeringen var det storslagen invigning och efter det var jag så trött och hade så ont i fötterna (av mina nya skor) att jag inte orkade gå en meter. Blev då fantastiskt generöst inbjuden till en middag hemma hos agenten Lena J Stjernström (som var med på skrivarskolan både i år och förra året) och Peter Stjernström, tillsammans med ett gäng härliga både gamla och nya bekantskaper som Marianne Cedervall och hennes väninna Inga-May Forslund, Johan Ehn, Johannes Pinter, Mattias Leivinger, Anna Jansson och hennes trevliga man Erik och Tove Alsterdal. Det blev en helt magisk kväll där vi först stannade på Närsholmen, för bubbel och goda snittar. Det var på Närsholmen Andrei Tarkovskys berömda film Offret spelades in och det visade sig att Johan kunde allt om både filmen, regissören och platsen. Därefter åkte vi hem till Lena och Peters vackra och trevliga landställe – ett missionshus med högt i tak – och åt middag. Tack snälla för att jag fick följa med!

FREDAG

På fredagen var jag med som författare och pratade om det slutna rummet med Mariette Lindstein och Anna Roos inför fullsatt publik! Estrid Bengtsdotter som ledde samtalet var lite orolig innan över att lokalen var så stor 😉 Det hade hon inte behövs vara – för varje plats blev tagen.

Här träffade jag också min gamla chef och mentor, Amelia Adamo, som i år också var moderator.

Senare samma dag modererade jag ett superintressant samtal om psykologisk spänning med begåvade Caroline Eriksson, Sofie Sarenbrant och den norska författaren Torkil Damhaug. Också då var lokalen fullproppad!

Jag hade tänkt gå tillbaka till bokhandeln och se om jag kunde signera fler böcker. Men det började spöregna så jag fastnade i baren på hotellet. Och det blev en underbar eftermiddag, ja, en spontan författar-aw, med lite för mycket vin … Anna Jansson, Katrin Sandberg, Nisse Scherman, Mariette Lindstein, Anders de la Motte bland andra.

När det var dags för mingel i St Lars ruin var jag tvungen att enbart dricka vatten. Tyvärr var det lite för kallt och dragigt i ruinen så jag var inte kvar så länge. Men de flesta kom ju till Clarion-baren så festen fortsatte där.

LÖRDAG

Första programpunkten på morgonen var ett samtal som Varg Gyllander modererade, om dubbla roller – alltså hur det egentligen fungerar att ha ett jobb och skriva. Det var jag, Anders Gustafson (förläggare till vardags) och Johan Kant (som jobbar som rektor) och Jonas Moström (som ju är läkare, men mer lagom på halvtid). Varg har själv dubbla roller – jobbar på polisen på heltid och skriver böcker.

Det här var två väldigt trevliga författare som jag lärde känna, Johan Kant och Anders Gustafson (förlåt att jag blandade ihop era namn i början …).

Nästa punkt modererade jag, och det var ett intressant ämne – antihjältar och antihjältinnor och varför vi älskar komplexa karaktärer som skaver. Med mig på scen hade jag Emelie Schepp, Dan Nilsson och Anna Roos. Det blev ett väldigt spännande samtal, både allvar och skoj. Jag berättade till exempel om en reaktion från en vän jag fick efter att hen läst Den åttonde dödssynden; ”Kul att läsa att du har sådan självinsikt …”, apropå att läsare blandar ihop våra karaktärer med oss (ni som läst vet ju vilken oerhört osympatisk person Nora i Den åttonde dödssynden är så ja, jag vet inte riktigt hur jag ska ta den kommentaren …)

Och som sista punkt, och då var jag rätt trött, och hade precis kommit på att jag hade glömt checka ut från hotellet … var Rafflande miljöer och hela salen var full av folk som ville lyssna. Det gick bra, trots att jag inte var mitt skarpaste jag, mycket beroende på att jag hade så fantastiska författare på scen: Malin Persson Giolito – som alltid är otroligt underhållande och smart, Mats Strandberg och Sofie Sarenbrant. Det var väl kanske inte mitt mest stringenta samtal, men det blev både allvar och skratt även här. Och en del flams.

Sedan var det bara avslutningen och prisutdelningen kvar och jag hade ju den stora äran att sitta i juryn för Årets deckardebut-pris, så jag visste ju att det var Lina Bengtsdotter som skrivit fantastiska Annabelle som skulle vinna. Stort grattis också till Emelie Schepp som vann Läsarnas pris, för andra året i rad (och jag är inte förvånad, vilken förebild hon är i att se och uppskatta sina läsare – de som ju är förutsättningen för att över huvud taget få fortsätta skriva böcker) och Kristina Olsson som vann Årets barndeckar-pris (min dotter håller definitivt med!). Och förstås Kerstin Ekman som vann hederspriset (har ni inte läst Händelser vid vatten – gör det!) och Jo Nesbø som vann det internationella Nordic noir-priset.

Jag kom med planet hem och tänkte samma tanke som Mats Strandberg, som twittrade att om planet nu störtade skulle hälften av Sveriges deckarförfattare vara bort.

Stort tack Carina Nunstedt för att du har skapat och lett denna fantastiska deckarfestival – och tack för att jag får vara en del av den, både som författare och moderator.

Tack också alla andra fantastiska som är med och gör Crimetime till vad det är, Josefina Karlström, Lina Rönning, Hafida El-Abed, Helena Dahlgren, Josefine Sundström och många, många fler!

Ps. Så många frågade mig var jag har köpt mina klänningar: Daisy dapper på Katarina Bangata!