Nu blir mina böcker ljudbok!

Jag har länge väntat på att min första bok ska bli ljudbok. Jag vet att det finns en stor publik där ute som helst lyssnar på böcker. Och de har jag ju velat nå. Många har också frågat mig om när min bok ska bli ljudbok. Nu blir det så!

Förlaget (Norstedts och Storytel) ska spela in båda i samma veva, och de ska komma ut samtidigt i mitten av juli.

Frågan är nu – vem ska läsa in boken?

Eftersom både Den åttonde dödssynden och Och blomstren dö har kvinnliga huvudroller, så tänker jag att det är naturligt med en kvinnlig inläsare. Men vem? Jag är själv inte jättebra på att lyssna på ljudböcker. Har förstås gjort det, men föredrar att läsa fysiska böcker.

Så, jag gick ut i flera av mina sociala kanaler och frågade om tips på inläsare! Det var intresssant hur många svar jag fick! Många engagerade sig. Jag har förstått att det här med inläsare verkligen berör. Vissa har sina favoriter, och många har också sina hatobjekt. Det tycks också som att vissa inläsare är förknippade med en viss sorts böcker. Fick känslan av att vissa sågs som finare än andra. Andra mer kommersiella.

Frågan är nu hur jag ska tänka? Helt krasst, jag vill ju nå ut! Jag vill att folk ska lyssna! Och jag vill att den som läser ska signalera ungefär vilken bok det är jag har skrivit. Kanske ska inte någon som i vanliga fall bara läser djupa Nobelpristagare läsa min bok? Det kanske blir märkligt och skickar ut fel signaler.

De namn som dykt upp oftast (både i positiva och negativa kommentarer) är Katarina Ewerlöf, Marie Richardson, Lo Kauppi, Gunilla Leining, Gunilla Nyroos, Angela Kovacs och Julia Dufvenius.

Vad tycker ni? Vilken tycker ni att jag ska önska? Och håller ni med om att inläsaren sänder vissa signaler och säger något om boken/genren? Finns det ”fina” inläsare och mer ”kommersiella”? Eller handlar det enbart om tycket och smak?

17 juli är det tänkt att mina båda böcker ska komma ut som ljudbok!

KLAR!

Så har jag äntligen gått igenom hela boken igen, efter redaktörens sista synpunkter. Hittade några småsaker, men är i stort nöjd. Har nu på förmiddagen skrivit dedikation (i början av boken) och författarens tack (i slutet). Nu skickar jag in det igen – och så ska det gå till en korrläsare.

Så här såg det ut i går när jag laddade för en lång redigeringsdag!

Och sen är det dags att skicka Och blomstren dö till tryck!

Blandade känslor dyker upp. Är det tillräckligt bra? Är det spännande? Kommer någon att vilja läsa? Och: Kommer jag kunna börja på nästa? (Jag har redan ett synopsis, men det är ju lååååångt kvar till färdig bok.)

Ska bli otroligt spännande, läskigt, givande, kul att höra vad ni tycker!

Om att aldrig känna sig klar

Och där skickade jag mitt manus till redaktören igen. Känner mig absolut inte färdig. Blir man någonsin det? Jag undrar om någon författare någonsin känner att allt är perfekt, att inget endaste litet komma ska flyttas på – för nu är det fullkomligt.
Jo, det finns säkert sådana författare. Men jag hör inte till dem. Varje gång jag läser det hittar jag saker jag vill ändra. Det är den bistra sanningen.
Men jag vet i alla fall att den är bättre nu än förra gången jag skickade den. Alltid en tröst.
Nu hoppas jag att hon upptäcker alla svagheter och felaktigheter. Är så tacksam över att ha en professionell redaktör!
I maj ska den gå till tryck, och till sommaren kommer den: Och blomstren dö (Norstedts).

Gästbloggar på Debutantbloggen

I dag gästbloggar jag på Debutantbloggen. Om att skrivandet handlar om att stå ut.

Stå ut med att det är så svårt.

Stå ut med att det blir så platt, klyschigt, banalt, irrelevant …

Stå ut med att det tar så förbannat lång tid.

In och läs här och se om ni håller med 😉

Nya omslaget!

Så får jag äntligen visa upp omslaget till nya boken. Och blomstren dö kommer ut i juli 2017 på Norstedts. Det är ett ruskigt, men vackert omslag. Emma Graves heter formgivaren.

Och ja, jag har funderat mycket på det här med döda kvinnor. Ur ett feministiskt perspektiv. Nu är historien inte så enkel, men omslaget signalerar det.

Jag valde ändå det här – för att jag tycker att det kontrasterar så fint till titeln. Vad tycker ni?

Boken finns redan att beställa på adlibris!

Manuset tillbaka

Så i går fick jag äntligen manuset tillbaka från min förläggare. Med kommentarer och anteckningar i kanten. Det blir en del jobb till. Inte oöverkomligt, men det kommer nog ta sina söndagar.

Söndagar har blivit min skrivdag. Jag jobbar ju heltid, så vardagarna kan jag glömma. Lördagarna går åt till gymnastikträning med min gymnastikgrupp och därefter vila och läsa. Gör oftast det i badkaret för maximal avslappning 😉

Söndagar sitter jag i min fåtölj i vardagsrummet och jobbar med boken. På söndag, 1 januari, får jag börja nästa vända. 1 februari ska boken till redaktören, så då måste den vara klar. 5 söndagar är det i januari. Manuset är på 312 sidor. Det blir till att planera hur mycket man ska hinna varje gång.

Ser fram emot att ta tag i det igen. Men ser nog ännu mer fram emot att bli klar. Wish me luck!

Ps. Kolla vilken fin julklapp jag fick av min man! Ett fodral till min dator – passande för en författare, eller hur?

När är man klar?

En vanlig föreställning när det gäller författarskap är att man skriver en bok och sedan är den klar. Jag minns när jag första gången gick ut och berättade att jag hade skrivit klart ett manus, från början till slut. Då frågade väldigt många: ”Jaha, har den kommit ut nu?”

För det första är det ju inte alls säkert att det blir en bok som kommer ut bara för att man har skrivit klart en historia.

För det andra så är ju boken inte klar bara för att man har skrivit klart själva historien. Det är ju då det stora jobbet börjar.

Jag tror inte folk inser hur otroligt mycket jobb det är med en bok. Att över huvud taget komma i första målet, att skriva klart till slutet, det i sig är en bedrift och inte många klarar det. Därefter måste man ha tålamodet att jobba igenom sin text ett stort antal gånger. Jag tror att jag har skrivit igenom min första bok säkert 20 gånger. Och slängt minst två tredjedelar och skrivit till en massa text. Och det var bara INNAN jag fick kontrakt.

Om man nu hör till de lyckliga få som får ett bokkontrakt (några promille av de som skickar in) så börjar nästa stora vända med boken. Jag skrev om stora delar av min bok efter att jag hade fått kontrakt. Jag och min förläggare gick igenom den flera gånger. Och nej, det är inte hen som ändrar, utan jag. Och ja, det är jag som bestämmer om jag vill ändra eller inte. Ingen tvingar dig. Men om man är debutant kan det vara värt att lyssna på en erfaren förläggare, annars är man (tycker jag) lite korkad, minst sagt.

När förläggaren tycker att boken känns tillräckligt färdig går den till redaktör. Redaktören kan också ha både små och stora synpunkter. I mitt fall gick jag över boken en gång till. Därefter gick redaktören igenom den, och slog ner på alla småsaker. Rena felstavningar, upprepningar, klyschor, felaktigheter, tog bort småord och så vidare. Eller snarare, hon föreslog vad jag skulle ändra, sedan var det jag som fick ändra om jag ville. Och till 99% gjorde jag som hen föreslog.

Men det är inte slut efter det. För då är det korrekturet, och jag läste igenom det en gång till.

Så, när är boken klar? Ja, den är klar först när den går till tryck. Då kan man inte påverka mer. Och då, kan jag lova, är man ganska trött på sin text.

Min uppföljare befinner sig i förläggarskedet. Jag har alltså redaktör och korrekturet kvar. Till tryck går den någon gång i vår. Då är den klar!

I väntans tider

pregnant-woman

När man har lämnat sitt manus till sin förläggare är det som att vara gravid i nionde månaden. Man kan inte göra något, mer än vänta. Det är för kort om tid för att påbörja nästa projekt, men det tar ändå några veckor. Till helgen var det två veckor sedan jag skickade det till honom.

Vi får se om han tycker att vi ska ta en vända till med det, eller om det är dags för redaktören.

En annan kul grej är att vi har börjat titta på omslagsförslag. Jag har fått fem stycken, och sagt vilken jag gillar bäst. Vi får se nu hur det blir. Kan inte visa något ännu. Men snart!

Vad ska uppföljaren heta?

blomsterframjandet_jatteverbena_och_fjaril_2_0

Tyvärr har jag inte hunnit blogga så mycket på sistone. Jag jobbar väldigt mycket, på mitt vanliga heltidsjobb, och har ju tre barn, en man och en hund 😉 Samt är gymnastiktränare för tävlingsgymnaster 2–3 gånger i veckan. Varje söndag dessutom denna höst har jag jobbat med att slutföra min UPPFÖLJARE.

Och för drygt en vecka sedan lämnade jag in mitt redigerade manus till min förläggare igen. Han ska nu läsa andra versionen. Sedan kan det bli så att jag jobbar lite till med det, innan det går till redaktören. Det är en lång process innan det blir en bok.

Men nu är vi inne i en rolig fas där vi har satt titel och har börjat titta på omslag och texter till kataloger och så vidare. Det är mycket som hör till författandet som man kanske inte tänker på.

Vad ska nu uppföljaren till Den åttonde dödssynden heta? Ja, vi har gått igenom jag vet inte hur många förslag. Många bra, många mindre bra, flera riktigt usla… Men nu har vi enats om en titel, som både sätter miljön och genren:

Och blomstren dö

Historien utspelar sig i skärgården på sommaren och det är, precis som den första, en psykologisk thriller med mörka hemligheter och ond bråd död – så jag tycker titeln säger väldigt mycket. ”Och blomstren dö” är från en psalm, ni känner säkert igen den, En vänlig grönska… Det är en vacker och fin psalm, som börjar gott, men som faktiskt har ett mörkt slut om man läser den noga.

Vad tycker ni om titeln?

En svensk Kvinnan på tåget?

svekgone-girl
kvinnan-pa-tagetden-attonde-dodssynden-1

När jag började skriva Den åttonde dödssynden var jag otroligt inspirerad av Karin Alvtegens S-serie från 90-talet. Hon skrev då ett antal fristående spänningsromaner som alla började på S: Svek, Skuld, Skam och så vidare. Genren kallades psykologisk thriller och jag blev som förhäxad. När jag började skriva boken var det 2010, och det fanns inte så många nya liknande böcker. Jag drömde om att få vara med och väcka liv i genren. Självklart fanns det förstås psykologiska thrillers, det har alltid funnits, men det var inte dem folk pratade om, inte de som nådde topplistorna.

Förstå då min glädje när jag 2012 första gången hörde några på scen prata om att de trodde att det här skulle bli nästa stora hype – den psykologiska thrillern! Jag tror att det var två år efter, 2014, som jag hörde några agenter och förläggare prata på Bokmässan som igen hyllade den här genren. De sa att marknaden var mättad på klassiska deckare, alkoholiserade poliser och livspusslande deckarhjältinnor, de var trötta på övervåldet, på allt blod och alla psykopater. Läsarna och förlagen längtade efter det psykologiska spelet mellan människor, på att få komma hem till karaktärerna och se hur de har det hemma, se bakom fasaden. Då hade jag fått kontrakt på min bok, även om det skulle dröja ett år tills den kom ut. Gone girl hade nyligen farit fram som en virvelvind och sopat banan med alla konkurrenter världen över. Och agenterna sa att världens förlag höll ögonen efter nästa Gone girl. Året efter kom Kvinnan på tåget och blev en gigantisk succé. Samma genre. Psykologisk thriller, eller, om man vill smalna av det ännu mer: Domestic noir. Jag satt på läktaren och lyssnade andäktigt. Det var ju exakt den genre jag hade skrivit i! Exakt den genre Karin Alvtegen hade skrivit i på 90-talet. Genren var tillbaka! Precis som jag hade önskat! I svallvågorna efter Gone girl och Kvinnan på tåget kom en mängd thrillers i samma ande, De försvunna, Kvinna inför rätta, Du och många fler.

Förstår ni då glädjen när jag ser att min bok har jämförts med Kvinnan på tåget? Och inte av vem som helst, utan Litteratursiden.dk – de danska bibliotekens sida om litteratur!

”Du skal læse bogen, hvis du kunne lide ’Kvinden i toget’ af Paula Hawkins. De to psykologiske thrillere har meget til fælles. Hvem kan man stole på, hvis overhovedet nogen?”

Översättning:

”Du måste läsa boken om du gillade Kvinnan på tåget av Paula Hawkins. De två psykologiska thrillerromanerna har mycket gemensamt. Vem kan man lita på, om någon?”