Mål!

Är en sådan som inte kan jobba utan mål. Jag har typ mål för allt … Ibland kan jag tycka att det är lite knäppt. Det ÄR knäppt. Samtidigt är det det som funkar för mig.

När det gäller skrivandet är det för mig livsviktigt med mål. Tror att det hänger ihop med att jag har ambitionen att vara författare vid sidan av mitt andra heltidsjobb (eller snarare, jag har inget val, att leva på mitt författande är inte aktuellt i dag). Om man ska göra något utanför sitt vanliga liv, när det vanliga livet är fullt upp som det är, så tror jag att det är bra att sätta upp mål.

Jag befinner mig just nu i slutfasen av redigeringen av mitt andra thriller-manus. Fick tillbaka det från min förläggare i mellandagarna. Började i går med redigeringen. För att komma igång skriver jag alltid upp hur många sidor jag ska klara av per dag. Sedan gör det inget om jag gör lite till. Men jag måste åtminstone klara de mål jag satt upp.

1 februari ska jag lämna in manuset igen och då ska det till redaktören.

Så, om jag ska sammanfatta mina mål med 2017 så är det:

  1. Bli klar med detta manus som ska bli boken Och blomstren dö till sommaren.
  2. Skriva ett utkast till thriller nummer 3.
  3. Läsa 52 böcker (en i veckan…).
  4. Träna 150 träningspass – att träna är en stora passion, och gör jag inte det så orkar jag inte med mitt intensiva liv.

I dag har jag 35 sidor kvar att gå igenom. Men först ska jag lägga mig i badet och läsa klart årets första bok 😉

 

Planeringsmöte med mig själv

saturnus

I dag har jag planeringsdag. Sitter på kafé Saturnus mitt i stan. Älskar det fiket – här hängde jag jättemycket med mina kompisar när jag gick på gymnasiet (de var/är berömda för sina gigantiska kanelbullar!).

Efter att ha haft det rätt lugnt i några veckor, medan manuset legat hos förläggaren, inser jag nu att tempot ökar! Det är till största del positivt för mig. För när jag har lite att göra blir jag inte så effektiv …. Jag har rätt lätt för att bara gå och dra, om jag inte har något som hänger över mig. Medan jag är som bäst när jag har mycket att göra. Då kan jag verkligen jobba på, gå in i ett flow och få hur mycket som helst gjort, samt jobba nästan hur länge som helst (knappt äta, gå på toaletten och så vidare).

Så det var nog tur att jag fick tillbaka manuset nu, för då insåg jag ju också allt annat jag måste göra… Jag har ju hur många samtal som helst att förbereda inför Crimetime, deckarfestivalen på Gotland, till exempel! Jag ska leda deckarskolan under två dagar och sedan moderera fyra andra samtal. Läs hela programmet här!

Och det är bara tre veckor (!!) kvar på min tjänstledighet. Sedan börjar jag mitt nya jobb. (Läs här.)

Så. I dag har jag planeringsmöte med mig själv. Min förläggare hade några funderingar/frågor/invändningar i mitt manus. På tre veckor, hur många sidor i manuset måste jag hinna gå igenom varje dag? När vi diskuterade igenom manuset skrev jag upp 50 punkter som jag på något sätt måste ta ställning till/ändra, bearbeta, fundera på – hur många punkter om dagen måste jag hinna med? Ja, lite sånt. Allt behöver jag inte hinna på de här tre veckorna, men jag ska försöka hinna igenom det mesta, så att jag hinner låta manuset vila ett tag efter det så att jag sedan kan läsa det igen med nya friska ögon. Kanske i september? För 1 oktober har jag deadline!

Och så har jag gjort en planering över allt jag måste fixa och förbereda mig för inför Crimetime – det är en hel del research, en hel del böcker att läsa och en hel del frågor som måste funderas fram och skrivas ner. Samt några mejl att skriva.

Japp, så när ni andra (förhoppningsvis) trappar ner och tar semester så växlar jag upp!

Struktur för skrivandet

dator1

Hur gör du när du skriver? Är en vanlig fråga. Många tror att författare har allt i huvudet och sedan bara plitar ner ord för ord tills det är klart. Min verklighet är så långt ifrån det den kan komma!

Det finns hur många metoder som helst för att skriva en roman. Kanske lika många som det finns författare? Jag tror inte ens att alla författare gör exakt likadant varje gång. Det gör inte jag – men så är jag ju rätt ny, jag försöker lära mig och bli bättre och smartare hela tiden.

Trots att det finns så många olika metoder så kan man nog ändå skilja på två vanliga sätt: Det planerade skrivandet och det associativa skrivandet.

Det associativa sättet är när man bara skriver. Författaren vet inte själv hur det ska gå, hur det ska sluta, vad karaktärerna ska göra. Jag vet många som lyckas med detta, men kanske fler som misslyckas. För det är svårt! Det tar ofta mycket längre tid. Och det kräver ofta mycket redigering, för att få historien att hänga ihop. Å andra sidan så kanske det blir bättre för att det tar tid? Historien växer fram, karaktärerna lever sitt eget liv. Ja, jag tror att för dem som lyckas kan det säkert vara väldigt lustfyllt och spännande att skriva på det här sättet. Jag tror dock att det funkar mycket bättre för författare som skriver romaner, snarare än för dem som skriver spänning/deckare/thrillers. I en vanlig roman kan vad som helst hända, det behöver inte nödvändigtvis hänga ihop på samma sätt som i en spänningsroman. Skriver man spänning så måste man tänkte på kontraktet man har med läsaren. Kontraktet, undrar du. Jo, så fort en läsare öppnar en bok i spänningsgenren, tar den på sig ett par spänningsglasögon och börjar leta ledtrådar. Inget som händer får vara slumpmässigt, allt betyder något. Sedan kan många händelser och personer vara villospår, men risken är stor att läsaren blir besviken om det läggs ut för många trådar som sedan inte knyts ihop. Eller om gåtan inte får sin upplösning, eller om den inte har med det som har stått i boken att göra. Det går till exempel inte att ha ett långt kapitel där en ny karaktär ingående presenteras som sedan försvinner ur historien och inte har någon betydelse för berättelsen. Kontraktet innebär att man som författare till spänningslitteratur måste vara väldigt strukturerad och medveten när man skriver.

Det planerade skrivandet är något jag föredrar – mycket för att det faktiskt ska bli något, jag litar inte på att jag ska komma på allt eftersom – eller att det då ska hänga ihop. Många planerar nog, i olika grad, och som sagt kan det planeras på tusen olika sätt. Så, jag tänkte berätta om mitt sätt (just nu).

lego-1108908_960_720

Här är mina 5 byggstenar:

  1. Synopsis – hela historien, vad sätter igång den, vad händer, hur slutar det. Ganska kortfattat skriver jag ner detta.
  2. Personkort – vilka karaktärer ska vara med, hur är de? Jag måste lära känna dem, alla måste ha styrkor och svagheter, något som driver dem. Drivkrafter är viktiga! Karaktärerna måste också ha en utveckling under historiens gång. De kan inte vara statiska, förbli de samma som de var när berättelsen börjar. Så det funderar jag på, vad driver varje person och hur utvecklas varje person?
  3. Konfliktkarta – Alla karaktärer förhåller sig till de andra, därför brukar jag göra en konfliktkarta över alla mina karaktärer. Och med konflikt menar jag inte att alla ska bråka med varandra. Men det ska krocka, gnissla, uppstå situationer som kan driva historien framåt. I vissa fall kan det vara olika personlighetsdrag – en är tyst och tillbakadragen, en är framåt och gåpåig. En vanlig konflikt är ju att någon vill ta reda på sanningen, medan någon annan vill dölja den. Om det finns konflikter mellan personerna är det lättare att driva historien framåt – och framåt måste man hela tiden. Särskilt när man skriver spänning!
  4. Händelseförlopp/handlingslinje – Jag berättar kortfattat händelseförloppet för mig själv, skriver ner det. Det här är ju inte samma som synopsis, för det kan ju vara så att vi kommer in i historien när halva förloppet redan har hänt, det finns ju ett förflutet. Varje sak som händer påverkar historien och karaktärerna framåt. JAG som författare måste veta vad som har hänt. I både min första thriller och den jag har skrivit nu finns det ju många saker i det förflutna som påverkar nutiden. Allt det skriver jag ner.
  5. Lista över scenerna – när jag skriver tänker jag mig historien som en film, med olika scener. Varje scen berättar något och för historien framåt. Jag skriver alltså ner från 1 och framåt vad varje scen ska innehålla. I början behöver det inte vara så detaljerat, men ju längre in i historien jag kommer så dyker det upp nya trådar och händelser, som jag kommer på. Då kan jag lägga till i en tidigare scen. Även om jag inte skriver det på studs så gör jag en anteckning i listan. Till exempel: Scen 4: lägg till den här och den här ledtråden, bygg in den här karaktären, den ska säga si eller så. När jag har skrivit en scen markerar jag den scenen med gult i listan. Om det är något som ska läggas till är det fortfarande vitt. Då har jag koll på att jag får med allt. Scenerna gestaltar jag sedan fram, undviker att berätta vad som händer. Jag vill visa. Läsaren ska vara med i scenen, som om den tittade på en film – se, lyssna, känna, lukta … Närvaro är viktigt.

I början behöver ingen av de här byggstenarna vara särskilt utbyggda. Det kan vara rätt kortfattat. Jag kanske inte är helt klar över alla karaktärer, någon kanske är väldigt luddig, jag vet ännu inte vad den har för funktion, hur jag kan använda mig av den. Kanske vet jag inte exakt hur det ska sluta, kanske har jag inte kommit på alla sidohistorier, eller gjort alla kopplingar. Mycket kommer jag på allt eftersom, och bygger in i min struktur. Men jag vet ändå på ett ungefär vart jag ska. Och jag har ändå ett hum om vilka mina personer är. Sedan kanske jag under resans gång kommer på en briljant idé att någon ska vara på ett helt annat sätt, eller att historien ska vika av på ett helt nytt spår – men jag har stommen klar. Jag vet vad som sätter igång historien, och ungefär vart den ska gå, vart det ska sluta.

images

Det här systemet gör att jag sällan drabbas av skrivkramp. Jag sitter aldrig och stirrar på ett vitt dokument utan att ha en aning om vad jag ska skriva. Jag har förstås andra problem, som att variera språket (skitsvårt att gestalta en spänd, skrämd karaktär, när hen mest hela tiden är det…). Så även om jag har bra struktur så är det inte lätt. Men hade jag inte gjort så här, utan bara skrivit på, tror jag att det hade varit mycket, mycket svårare!

Om du som läser också skriver, vore det väldigt intressant att få läsa om hur du gör! 

Skrivarskolan på Crimetime

crimetime

Nu när jag har lämnat in mitt manus till min förläggare på Norstedts har jag haft tid att syssla med lite annat.

Framför allt har jag jobbat med Crimetime – den stora deckarfestivalen på Gotland i augusti. Jag ska nämligen leda skrivarskolan där i två dagar! Ser så otroligt mycket fram emot det! Några av våra absolut största och bästa deckarförfattare kommer dit och ger sina bästa tips. Jag vet ju att man aldrig kan få för mycket inspiration eller råd från de etablerade när man själv är en aspirerande författare! Själv är jag fortfarande så att jag slukar allt jag hittar som handlar om skrivande, särskilt när det kommer från författarna själva. Man vill ju veta hur de gjorde, vad de gör rätt, hur det funkar för dem – eller hur?

Nu har besökarna på Skrivarskolan en unik möjlighet att få höra Viveca Sten, Johan Theorin, Anna Jansson, Ninni Schulman, Malin Persson Giolito, Denise Rudberg, Emelie Schepp, Marianne Cedervall och deckarnestorn (och min skrivarlärare) Sören Bondeson berätta om hur de gör!

I två dagar ska jag få hänga med dem här och leda den här skrivarskolan. Jag kommer också ha ett samtal på scen med några förläggare och agenter – hur spännande och intressant som helst!

Ni som skriver, och drömmer om att få ge ut er bok – ni borde verkligen komma till Gotland i sommar!

Läs allt om Skrivarskolan här!

Skrivarkurser

Många skrivande människor är nyfikna på skrivarkurser. Jag går just nu min femte. Den är liksom de tidigare på kvällstid, varannan vecka cirka 3 timmar. Till varje gång får man lämna in cirka 20 sidor, som alla i kursen läser (och man läser förstås de andras texter). Lärare denna gång är den legendariske Sören Bondeson. Jag har länge varit nyfiken på honom och hans kurser, eftersom han har ett fantastiskt trackreckord. Han har hjälpt många, många författare. Jens Lapidius, Camilla Läckberg, Åsa Larsson, Hanna Lindberg, Mikaela Bley, Denise Rudberg och många, många fler.

Det är en riktigt bra kurs! Och Sören är väldigt bra. Lugn och sansad och uppmuntrande. Men det jag tycker är bäst med kursen är de andra deltagarna. Just i den här kursen är det extra roligt för att alla har kommit så långt. Det är några som tidigare är publicerade, eller har gett ut böcker själv. Alla har kommit långt med sina manus. För är det något jag har lärt mig under alla kurser jag har gått så är det att det är STOR skillnad på att skriva några sidor, jämfört med att skriva ett helt manus. Det här är femte kursen jag går, så jag har rätt mycket erfarenhet och har mött många kursdeltagare. Många, många av de jag har mött har varit duktiga på att skriva. Det har varit färre som har varit duktiga på att verkligen slutföra ett helt manus. För det är det som är det absolut svåraste. Jag har läst enstaka sidor som har varit briljanta, men det har varit långt ifrån en bok. 1–3 sidor gör ingen roman. Det krävs 200–250 sidor för att få ihop en roman! Och det är också stor skillnad på att ge feedback på en bra text på en sida, eller att ge feedback på 20 sidor som ingår i ett större bygge på kanske 250. I den kurs jag går nu har alla kommit så pass långt att man inte behöver prata om exakt ordval eller haka upp sig på någon liten felstavning eller felformulering. Det handlar framför allt om större frågor – hänger det ihop, är det trovärdigt (inom sin genre), finns det en framåtrörelse, är det bra gestaltat, är scenen intressant, hur fungerar sidohistorierna, kan man göra mer med karaktärerna, utveckla tematiken? Ja, den typen av frågor.

Och jag älskar att diskutera sånt här!

Jag vet att det finns en viss skepsis mot skrivarkurser. Det finns de som tror att de som går sådana blir likriktade. Att det dödar det egna språket, den egna stilen. Men nej, för mig har det varit precis tvärtom! Man förädlar! Man utvecklar sin egen stil. Man förbättrar och får fram det som är unikt med just dig som författare. Hantverket är tillräckligt svårt som det är. Det finns inga genvägar, enkla formler, enkla regler. Att skriva är jättesvårt! Att skriva bra är ännu svårare! Jag har haft otrolig stor nytta av alla skrivarkurser jag har gått. Och framför allt har jag träffat så många trevliga, spännande, intressanta människor.

Om du vill läsa mer om skrivarkurser, och mina erfarenheter av skrivarkurser så har jag skrivit om det tidigare – HÄR!

 

Redigering

7dbaaf70fe2354fdad73d29fd61ca45d

Många tror att man skriver en historia och sedan är den klar. Jag skulle vilja säga att det är precis tvärtom. Man skriver sin historia och det är efter det allt börjar. Redigeringen är ett stort och viktigt arbete. Om man jämför med en konstnär som hugger ut en bit sten, så är att skriva första utkastet som att hugga ut rätt storlek. Sedan börjar själva skulpterandet. De fina linjerna, uttrycken, detaljerna.

Badge_EditingQuote

Visserligen är mitt första utkast väldigt detaljerat. Det är en färdig berättelse. Men det skulle inte hålla att trycka. Den behöver både grovfilning och finpolering innan den blir färdig.

imgres

Jag började på allvar med första redigeringen i går. Historien har fått vila ett tag (cirka 1,5 vecka). Jag går igenom den från början. Skriver igenom de flesta scener på nytt. Det handlar alltså inte om att byta något ord här och där, utan ofta om att faktiskt skriva helt om. Vissa stycken kan jag behålla. Nu kan jag ju historien, vet var den ska, hur mina personer ska utvecklas. Nu passar jag på att fördjupa karaktärerna och lyfta fram det som är viktigt.

EditingInspiration2

Min plan nu är att försöka hinna redigera 8–10 sidor om dagen. I går hann jag bara 5, men i dag har det gått lite fortare. Jag är redan uppe i 10 sidor. Manuset är cirka 200 sidor just nu, så det betyder att det kommer att ta minst 20 dagar.

Vad händer sedan då? Jo, sedan ska jag läsa igenom allt, kanske fixa till lite småsaker och om det är tillräckligt bra ska jag låta någon eller några provläsa. Det blir i början av maj ungefär, om jag håller min tidsplan.

KLAR!

klar

I går hände det otroliga. Jag skrev klart mitt andra manus! Hela historien finns på papper. Den sista meningen blev skriven. Och det symboliska ordet: SLUT!

När jag tog tjänstledigt från 1 februari planerade jag att jag behövde 5 månader på mig att skriva första utkastet. Sedan hade jag tänkt att bearbeta det under sommaren och skicka in i till förlaget i början av hösten. Men att ta bort heltidsjobbet från ekvationen gav mig mycket mer tid och energi än vad jag hade räknat med. Redan i februari gjorde jag en ny kalkyl där första utkastet skulle vara klart i maj, och så skulle jag ha hela juni på mig att bearbeta det.

Men! Inte heller den beräkningen visade sig stämma. Jag lyckades skriva klart boken på bara två månader! Så nu har jag lagt texten åt sidan för ett tag. Har ändå fullt upp med att jobba med Crimetime där jag i Sommar ska leda skrivarskolan med ett gäng duktiga författare.

Det känns helt otroligt att jag lyckades få klart ett utkast före april! Men, men. Det är bara ett utkast. Mycket återstår att göra. Om några dagar plockar jag upp manuset igen, och då ska jag läsa med stränga ögon, och sedan fila, slipa, förbättra, formulera om, rätta, redigera, stryka, skriva om.

Min plan nu är att ha ett andra utkast klart i mitten av maj. Och då ska kanske några testläsare få läsa och/eller så skickar jag det till förlaget. Vi får väl se om jag lyckas med den planen!

Knappt 400 000 tecken har jag nu.

Låta karaktärerna tala

När jag skriver har jag ju ett rätt utförligt synopsis. Jag vet hur det börjar och ungefär hur det slutar. Och så vet jag de viktigaste vändpunkterna och hur varje person ska utvecklas.

Men trots det kan jag då och då inte komma vidare. Jag vet vart jag ska, men inte hur jag ska ta mig dit. Ibland vill jag inte skriva för att det känns som att jag missar något. Min väg framåt känns konstruerad och fel. Då tar jag ett långt bad, eller en lång promenad med hunden och funderar igenom vad som har hänt hittills i historien. Jag tänker på varje karaktär och vad just den går igenom just nu. Då händer ofta det magiska – figurerna talar till mig!

Jag inser att det jag först hade tänkt att skriva var alldeles för banalt, för tråkigt, eller inte hängde ihop med det som redan hänt. Istället kommer historien till mig. Och det blir alltid bättre.

Just nu håller jag på med sista delen i min uppföljare. I går fick jag en total blackout och kunde inte skriva en rad. Jag försökte skriva det jag hade tänkt, men det blev alldeles platt och det kändes inte rätt. Så jag la mig i badet. Låg där i över två timmar. Och när jag klev upp så hade historien tagit en dramatisk vändning i mitt huvud. Allt blev mörkare och hemskare. Ondare och mycket mer spännande. En av mina personer i boken gjorde något riktigt hemskt. Och nu har jag ingen aning om vad som ska hända härnäst. Det är plötsligt lika spännande för mig att skriva det som jag hoppas att det är för läsarna att läsa det.

I rask takt skrev jag efter badet över 21 000 tecken. Visserligen krävde det att jag raderade en hel del av det jag hade försökt pressa fram tidigare, men det gjorde verkligen ingenting. I dag fortsätter jag. Historien rinner fram ur fingrarna och jag är hela tiden på spänn, för jag vet inte exakt vad mina karaktärer kommer att säga eller göra.

Fortsättnings följer …

Ps. Fram tills i dag har jag skrivit totalt 334 000 tecken! Slutet är nära. Ds.

Varför är det så svårt att slutföra?

Skrivandet av det här manuset har gått otroligt snabbt. Jag har på bara knappt två månader skrivit i stort sett hela första utkastet. Det beror ju förstås till stor del på att jag för första gången i mitt liv skriver på heltid, men ändå! Jag trodde verkligen inte att det skulle gå så fort.

Här måste jag pausa, och skriva en ordentlig brasklapp: Att jag har skrivit nästan hela boken betyder inte att den är nästan färdig. Jag har skrivit rätt skissartat och jag vet att jag kommer att behöva bearbeta och redigera texten ett antal gånger.

Men ändå! Större delen av historien är klar.

Och nu är jag då vid slutet. Slutscenerna, då allt ska knytas ihop. Jag vet egentligen vad som ska hända, men ändå är det något som säger stopp.

Under tre dagar har jag inte kommit framåt i min historia alls. I fredags började jag istället från början och skrev om stora delar. Det är som att min hjärna, mina fingrar vägrar ta i de där slutscenerna. Jag kommer ihåg att det var samma motstånd förra gången. Slutet var absolut värst.

Jag har funderat mycket på varför det är så svårt att slutföra. För det första är det svårt med slutet. Så många trådar som måste knytas ihop. För det andra känner man kravet att spänningen måste accelerera. Slutet innebär ju ett naturligt crescendo. Ett klimax. Och det kräver en hel del av författaren. Alla som är vana läsare vet ju hur otroligt irriterande det är med en bok som börjar så bra, lovar så mycket, men som sedan inte håller hela vägen. Ofta är en bok superspännande fram till slutet. Och sedan kan slutet blir lite av ett ”jaha” – blev det inte mer än så? Ett sorts antiklimax. Som författare vill man så mycket med en bok, så länge boken håller på kan vad som helst hända, det kan bli hur bra (eller dåligt) som helst! Men när man skriver slutet stänger man på sätt och vis projektet.

Jag tror att det är det som skrämmer mig. Och jag vet att jag inte är ensam. Många skrivande människor har svårt att slutföra. Det är lättare att hitta på en bra idé, lättare att skriva en spännande början. Men att få ihop allt och slutföra – det är det svåra!

I några dagar till ska jag tillåta mig själv att gå igenom det jag redan har skrivit, för att ladda för slutet. Men senast nästa vecka måste jag ta mig an det. Och håller jag min skrivplan (med 10 000 tecken om dagen) så borde jag ha ett färdigt utkast av hela historien till slut i början/mitten av april.

Hur går det?

Jag fortsätter att skriva varje dag. Försöker anteckna varje kväll hur många tecken jag har fått ihop under dagen. Just nu bryr jag mig inte så mycket om kvalitet. (Kanske låter märkligt 😉 Men, det viktigaste för mig nu är att komma vidare i historien. Skriva klart. Det innebär att jag inte sitter och väger varje ord på guldvåg. Jag tänker i scener. Driver historien framåt med hjälp av scener som alla är fullspäckade av händelser som är viktiga för historien. Ingen scen ska vara en transportsträcka. Ingen dialog ska vara obetydligt. Allt ska leda berättelsen framåt och jag vill att historien ska bli ”tät”.

Det har gått fortare än vad jag trodde att skriva första versionen. I går fick jag ur mig hela 17 000 tecken! Mitt mål är ju 10 000 tecken om dagen. Ibland blir det inte mer än 4 000, men eftersom jag då och då kommer in i ett extra bra flow och kan komma upp i 20 000 tecken, så gör det inte så mycket att vissa dagar blir sämre.

Mitt första mål var att skriva klart ett utkast till sommaren. Det målet har jag nu reviderat, mitt första utkast ska bli klart redan i april. Och sedan ska jag bearbeta det under maj, och så ska det vara färdigt för förläggaren att läsa + ett antal testläsare i juni.

Då måste jag upp i minst 400 000 tecken. Nu har jag nästan skrivit 300 000. Så planen ser ut att hålla!

Mitt skrivarflow just nu gör att jag ligger efter med allt annat, all administration. Jag har ingen som helst lust att fixa med kvitton, skriva fakturor, boka bokmässa och så vidare… Saker jag borde ta tag i. Jag vill bara skriva!