Crimetime Gotland 2017

Hemma igen efter en fantastiskt deckarfestival i alltid lika charmiga Visby. Kan inte säga att allt gick som planerat eftersom jag både missade planet dit (men istället fick jag äta middag på flygplatsen med Tove Alsterdal och det var ju inte tråkigt – vi kom sedan med ett plan som gick tre timmar senare) och glömde checka ut från hotellet … Här ska jag försöka sammanfatta lite av det som hände under Crimetime 2017!

ONSDAG

Ja, det som hände var ju att jag och Tove missade flyget, trots att vi satt i gaten … en bedrift, kan man tycka. Vi vände det ändå till något positivt, åt middag och drack vin/öl i väntan på nästa plan.

TORSDAG

Torsdagen började intensivt med att jag höll i en fem timmar lång skrivarskola med bland andra Anders de la Motte, Denise Rudberg, Katarina Wennstam, Anna Bågstam Ryltenius, min skrivlärare Sören Bondeson och Lars Rambe. Jag höll i skrivarskolan även förra året och det var lika kul i år. Sista programpunkten var liksom förra året ett samtal jag höll med några agenter och förläggare. Publiken (och jag) älskar att höra dem berätta hur det går till bakom kulisserna och vad de egentligen letar efter för manus bland de tjocka manushögarna de går igenom varje vecka. Karin Linge Nordh, förläggare på Forum berättade att de får in cirka 1000 manus om året, och av dem ger de ut en (1)!

Jag och Anders de la Motte, som var otroligt populär bland deltagarna!

Denna gång hade jag också en egen punkt på programmet då jag berättade om hur det känns att bli refuserad och vad som verkligen händer när man väl blir antagen.

Jag hann också ställa mig och signera lite nere på den tillfälliga bokhandeln (där supertrevliga Rolle har stenkoll på alla författare).

Här på bild med författaren Helen Lindholm!

Det är absolut roligt att leda samtal och prata på scen, men den största behållningen på Crimetime är att träffa läsare!! Jag tror inte att de förstår hur viktiga de är. Varje gång någon kommer fram till mig och säger att de har läst någon av mina böcker, eller vill köpa min bok, eller bara stannar till för att prata – jag har nästan svårt att hålla tårarna borta. Försöker förstås verka cool, men inombords är det så mycket känslor. Särskilt, särskilt denna gång – för jag har varit så nervös sedan min nya bok Och blomstren dö släpptes. Första gången, med Den åttonde dödssynden, var jag väl också det, men samtidigt hade jag inga förväntningar, och kände inte att andra (mer än de som känner mig) hade det heller. Men denna gång så hade jag ju lyckan att ha ett gäng läsare som faktiskt älskade första boken. Det låter kanske löjligt, men jag var så rädd att de skulle bli besvikna på andra! Och på Crimetime träffade jag flera som hunnit läsa nya, och jag är så lättad över att de verkar tycka om även denna. Ja, flera sa till och med att den nya är bättre!

Från scen, selfie med Caroline Eriksson, Dan Nilsson och stora deckarförfattaren Elly Griffiths.

Katarina Wennstam spexar på scen.

Wisby strand var fullt med folk!

Alla författare!

Efter skolan och signeringen var det storslagen invigning och efter det var jag så trött och hade så ont i fötterna (av mina nya skor) att jag inte orkade gå en meter. Blev då fantastiskt generöst inbjuden till en middag hemma hos agenten Lena J Stjernström (som var med på skrivarskolan både i år och förra året) och Peter Stjernström, tillsammans med ett gäng härliga både gamla och nya bekantskaper som Marianne Cedervall och hennes väninna Inga-May Forslund, Johan Ehn, Johannes Pinter, Mattias Leivinger, Anna Jansson och hennes trevliga man Erik och Tove Alsterdal. Det blev en helt magisk kväll där vi först stannade på Närsholmen, för bubbel och goda snittar. Det var på Närsholmen Andrei Tarkovskys berömda film Offret spelades in och det visade sig att Johan kunde allt om både filmen, regissören och platsen. Därefter åkte vi hem till Lena och Peters vackra och trevliga landställe – ett missionshus med högt i tak – och åt middag. Tack snälla för att jag fick följa med!

FREDAG

På fredagen var jag med som författare och pratade om det slutna rummet med Mariette Lindstein och Anna Roos inför fullsatt publik! Estrid Bengtsdotter som ledde samtalet var lite orolig innan över att lokalen var så stor 😉 Det hade hon inte behövs vara – för varje plats blev tagen.

Här träffade jag också min gamla chef och mentor, Amelia Adamo, som i år också var moderator.

Senare samma dag modererade jag ett superintressant samtal om psykologisk spänning med begåvade Caroline Eriksson, Sofie Sarenbrant och den norska författaren Torkil Damhaug. Också då var lokalen fullproppad!

Jag hade tänkt gå tillbaka till bokhandeln och se om jag kunde signera fler böcker. Men det började spöregna så jag fastnade i baren på hotellet. Och det blev en underbar eftermiddag, ja, en spontan författar-aw, med lite för mycket vin … Anna Jansson, Katrin Sandberg, Nisse Scherman, Mariette Lindstein, Anders de la Motte bland andra.

När det var dags för mingel i St Lars ruin var jag tvungen att enbart dricka vatten. Tyvärr var det lite för kallt och dragigt i ruinen så jag var inte kvar så länge. Men de flesta kom ju till Clarion-baren så festen fortsatte där.

LÖRDAG

Första programpunkten på morgonen var ett samtal som Varg Gyllander modererade, om dubbla roller – alltså hur det egentligen fungerar att ha ett jobb och skriva. Det var jag, Anders Gustafson (förläggare till vardags) och Johan Kant (som jobbar som rektor) och Jonas Moström (som ju är läkare, men mer lagom på halvtid). Varg har själv dubbla roller – jobbar på polisen på heltid och skriver böcker.

Det här var två väldigt trevliga författare som jag lärde känna, Johan Kant och Anders Gustafson (förlåt att jag blandade ihop era namn i början …).

Nästa punkt modererade jag, och det var ett intressant ämne – antihjältar och antihjältinnor och varför vi älskar komplexa karaktärer som skaver. Med mig på scen hade jag Emelie Schepp, Dan Nilsson och Anna Roos. Det blev ett väldigt spännande samtal, både allvar och skoj. Jag berättade till exempel om en reaktion från en vän jag fick efter att hen läst Den åttonde dödssynden; ”Kul att läsa att du har sådan självinsikt …”, apropå att läsare blandar ihop våra karaktärer med oss (ni som läst vet ju vilken oerhört osympatisk person Nora i Den åttonde dödssynden är så ja, jag vet inte riktigt hur jag ska ta den kommentaren …)

Och som sista punkt, och då var jag rätt trött, och hade precis kommit på att jag hade glömt checka ut från hotellet … var Rafflande miljöer och hela salen var full av folk som ville lyssna. Det gick bra, trots att jag inte var mitt skarpaste jag, mycket beroende på att jag hade så fantastiska författare på scen: Malin Persson Giolito – som alltid är otroligt underhållande och smart, Mats Strandberg och Sofie Sarenbrant. Det var väl kanske inte mitt mest stringenta samtal, men det blev både allvar och skratt även här. Och en del flams.

Sedan var det bara avslutningen och prisutdelningen kvar och jag hade ju den stora äran att sitta i juryn för Årets deckardebut-pris, så jag visste ju att det var Lina Bengtsdotter som skrivit fantastiska Annabelle som skulle vinna. Stort grattis också till Emelie Schepp som vann Läsarnas pris, för andra året i rad (och jag är inte förvånad, vilken förebild hon är i att se och uppskatta sina läsare – de som ju är förutsättningen för att över huvud taget få fortsätta skriva böcker) och Kristina Olsson som vann Årets barndeckar-pris (min dotter håller definitivt med!). Och förstås Kerstin Ekman som vann hederspriset (har ni inte läst Händelser vid vatten – gör det!) och Jo Nesbø som vann det internationella Nordic noir-priset.

Jag kom med planet hem och tänkte samma tanke som Mats Strandberg, som twittrade att om planet nu störtade skulle hälften av Sveriges deckarförfattare vara bort.

Stort tack Carina Nunstedt för att du har skapat och lett denna fantastiska deckarfestival – och tack för att jag får vara en del av den, både som författare och moderator.

Tack också alla andra fantastiska som är med och gör Crimetime till vad det är, Josefina Karlström, Lina Rönning, Hafida El-Abed, Helena Dahlgren, Josefine Sundström och många, många fler!

Ps. Så många frågade mig var jag har köpt mina klänningar: Daisy dapper på Katarina Bangata!

Mina 15 bästa råd för att sälja artiklar till tidningar

I de författargrupper jag är med i dyker ofta en fråga upp: Hur gör man om man vill sälja artiklar och texter till tidningar? Det är ju en rätt given och relevant fråga för en skrivande människa. Det är svårt att leva på att skriva böcker, och om man gillar att skriva borde man kunna dryga ut kassan genom att skriva kortare texter till tidningar.

Efter 13 år på magasin, och 17 år som utbildad heltidsjournalist, och frilansande journalist längre än så, har jag länge sett det som min mission att förklara hur det går till. För det finns verkligen många konstiga föreställningar där ute.

Det kanske hör till min natur, men alltid när jag ger mig in i något tar jag reda på hur verkligheten ser ut, och så anpassar jag mig efter den – det är så lätt att man blir bitter om man ger sig in i något och TROR en massa, och sedan stöter på motstånd.

Jag har mött otroligt många författare som inte hade en aning om hur författarlivet såg ut eller hur bokbranschen fungerade, som blev tagna på sängen, både över hur mycket jobb det är, hur svårt det är att få kontrakt, hur mycket redigering det är EFTER kontraktet, hur LITE man säljer, och hur LITE pengar det ger. Jag förstår det! För det är ju verkligen inte som de flesta tror. Men jag var aldrig förvånad, för jag hade gjort min research. Det enda som egentligen har förvånat mig sedan jag blev författare var att mitt förlag lyckades sälja mig till fem länder redan första hösten. Det hade jag ALDRIG räknat med!

Jag tar helt enkelt alltid reda på hur det ser ut när jag ger mig in i något. Och jag tror aldrig att det är lätt!

Kanske är det därför jag har ett så stort behov av att alltid svara i alla trådar i författargrupperna när frågan om hur man säljer texter till tidningar dyker upp?

Man får ta eller rata min råd bäst man vill och jag utger mig inte för att vara en allvetande expert – det finns säkert redaktörer som tänker helt annorlunda än jag. Men jag har ändå jobbat med magasin, som ansvarig redaktör, i cirka 13 år. Jag har tagit emot frilansidéer dagligen under denna tid. Jag har själv frilansat i många år, och skickat mängder med förslag. Jag förfinade min teknik under denna tid, och lyckades mitt sista år som frilans få ja på i snitt 97 procent av alla mina idéer (det gjorde jag genom att enbart skicka idéer som var så pass bra, och rätt presenterade, till rätt magasin, att de inte skulle kunna säga nej – samt att jag hade jobbat upp ett rykte om mig själv som väldigt lättjobbad och en sådan som alltid levererade och lämnade i tid).

Här är mina 15 bästa råd till dig som vill sälja artiklar till tidningar:

  1. Ring aldrig – mejla! 
    Tidningsredaktioner i dag är svårt nedbantade, tiden är otroligt knapp, INGEN har tid med ett samtal. Mejla!
  2. Skriv aldrig till chefredaktören – vänd dig till redaktionschefen
    Det är hen som är operativt ansvarig över produktionen av tidningen. Chefredaktören har oftast ett mer övergripande ansvar för och en representativ roll på tidningen. Det är redaktionschefen som gör själva tidningen tillsammans med redaktionen.
  3. Ha en konkret idé – vad vill du skriva om?
    Din idé ska kunna förklaras i helst en rubrik, men åtminstone i en ingress. Och en ingress får vara högst 3 korta meningar. Om du inte kan förklara din idé på detta utrymme, har du ingen bra idé och du har inte lyckats vinkla det på rätt sätt. Tänk hissversionen (se blogginlägg här), du måste kunna förklara vad du vill göra på bara några meningar. Det blir annars omöjligt för tidningen att presentera din artikel i tidningen – det kommer att kännas spretigt och få kommer att vilja läsa, detta vet alla redaktörer, så de tackar direkt nej till otydliga, spretiga, långa idéer.
  4. Se till att ha en tydlig vinkel
    Idén ska ha en tydlig vinkel, och vara anpassad efter den tidning du kontaktar. Handlar tidningen om hundar, ska den ha en tydlig hundvinkel, är det en lokaltidning, ska idén ha en tydlig koppling till orten, är det en tidning för kvinnor 50+ ska den ha en koppling till kvinnor 50+, är det en träningstidning ska det ha en träningsvinkel – ja, ni kanske fattar (ändå är det otroligt många som INTE fattar detta…).
  5. Lär känna tidningen du vill skriva för
    Vad finns det för vinjetter i tidningen? Vilka avdelningar i tidningen finns det? Brukar de ha sådana reportage/artiklar du tänker föreslå? Om inte, varför skulle de i ditt fall göra ett undantag (det KAN de göra, men då ska du verkligen komma med något bra). Hur brukar reportagen se ut, hur brukar de vara uppbyggda? Är det långa texter? Är det många faktarutor? Vad har de för sorts språk? Använd denna kunskap när du sätter idén och vinkeln! Skicka ALDRIG massmejl med en idé till flera tidningar! INGEN kommer att tacka ja.
  6. Var kortfattad och distinkt i din kontakt
    Skriv ett kort mejl. Enkel, snabb presentation, kortfattat din idé och vinkel. Strunta i värdeord som att du har en fantastiskt intressant historia att berätta, nämn heller inga oväsentligheter som att du älskar att skriva, eller antyd att det vore bra och nyttigt för dig att skriva för just deras tidning. Vad redaktören vill veta är om du kan bidra till deras tidning, inte vad tidningen kan göra för dig.
  7. Skicka aldrig färdiga texter
    Ytterst få tidningar vill ha färdiga jobb. Tidningen vill vara med och påverka utformandet, antal tecken, vinkel, upplägg och så vidare. Du behöver INTE vara rädd att en tidning snor din färdiga text. Har aldrig varit med om att jag någonsin ens skulle ha velat ha en färdig text. Under alla år som redaktör har jag köpt kanske tre färdiga texter. Högst en har blivit okej i tidningen, och det var en personlig text av en framstående tv-personlighet och hörde till det där undantaget jag skrev om under punkt 5.
  8. Ha ALLTID signatur i ditt mejl
    Förvånansvärt många har under min redaktörskarriär signerat sina mejl med förnamn. Enbart. Det har alltid förvånat mig. Kan säga att jag konsekvent tackat nej till frilansidéer som getts med bara ett förnamn som avsändare. Hur ska jag som redaktör över huvud taget kunna veta VEM det är som vill jobba för mig om jag inte ens har ett efternamn? Om jag ska inleda en affärsöverenskommelse med någon (vilket det faktiskt är om jag som redaktör tackar ja till att köpa en artikel) så vill jag ha alla namn och kontaktuppgifter lätt tillgängliga. OM jag skulle behöva ringa och kolla en grej snabbt, måste telefonnummer och sådant stå i mejlet. Ställ in så att din signatur alltid syns, även när du svarar på ett mejl. Det upplevs som mycket proffsigare om företaget som kontaktar tidningen (ja, du är ett företag) har en tydlig avsändare. Om du själv skulle köpa något digitalt, skulle du väl vilja veta att du kan kontakta den du köper av?
  9. Räkna med ett nej, och att nejet kan ta tid
    De tidningar jag har jobbat på har fått mellan 3–10 idéer om dagen. Ibland fler. Som redaktör köpte jag kanske in 4–5 idéer om året. Det betyder att av 100 idéer så fick ungefär 97 nej. Av dessa var cirka 90 fullständigt usla idéer. Vissa hade gjort alla rätt, men vi tackade ändå nej, för att det inte passade just då. (Ungefär som i bokbranschen.) Nejet kan också dröja. Alla frilansidéer är ju obeställt material. Redaktörerna har fullt upp med att göra tidningen och ta hand om det beställda materialet. Det obeställda kommer alltid i sista hand. Jämför det med hur du själv hantera inköp. Du prioriterar de köp du själv bestämt dig för, affärer du själv har sökt upp, framför försäljare som ringer på din telefon eller på din dörr och vill sälja något du inte har bett om.
  10. Får du ja, gör upp om HUR jobbet ska göras
    Gör upp om antal tecken, vinkel, hur jobbet ska göras ut, ska det vara någon lista? Faktaruta? Bilder? Bildtexter? Fråga även om redaktören inte säger något. Risken är att det är en dålig redaktör som inte är tydlig med vad hen beställer – och det kommer att drabba er båda.
  11. Gör upp om pris innan du börjar skriva
    Både för din och redaktörens skull – diskutera priset direkt när redaktören sagt ja. Börja inte jobba förrän ni har kommit överens om pris.
  12. Leverera det du har lovat!
    Ett ja är en biljett in. Nu har du verkligen chansen! Leverera det ni har kommit överens om. Det kan tyckas märkligt, det finns så många frilansjournalister, ändå vittnar alla redaktörer jag känner om att det är svårt att hitta bra frilansare! De som funkar använder man därför gång efter gång. Håll deadline, håll antal tecken, håll vinkeln – gör helt enkelt exakt det ni kommit överens om. Freerida inte!!! Har varit med om det så många gånger. Stylister som ”kände” för att göra ett jeansjobb istället för ett klänningsjobb. Journalister som ändrade vinkeln för att de dök på ett ”mer intressant” spår. Redaktören har helhetsbilden av tidningen, av det numret, ett helikopterperspektiv som du helt saknar. Om du ändrar vinkel kan det jobb du lämnar krocka med ett annat jobb i tidningen, och redaktören sliter sitt hår. OM du skulle vilja ändra vinkel under resans gång – hör av dig till redaktören och fråga. På ett ödmjukt sätt, kom ihåg att det är redaktören som bestämmer VAD den vill köpa. Lova aldrig något du inte kommer att uppfylla!
  13. Betalning enligt frilansrekommendationerna?
    Ja, ungefär, men något under skulle jag säga, om man ska vara realistisk. Du får betalt efter hur lång tid det tar att göra jobbet (räknat på dagar eller timmar, oftast dagar). Och här är det viktigt att komma ihåg: Du får inte betalt för hur länge det tar DIG att göra jobbet. Du får betalt enligt en bedömning över hur lång tid det skulle ta för en redaktör/reporter på tidningen att göra ett jobb. En intervju inklusive research, 6000–7000 tecken – en dags betalning ungefär.
  14. Räkna med efterjobb
    När du har lämnat din text kommer redaktören att läsa, och säkerligen ha synpunkter. Räkna med att du måste skriva om en del, komplettera, förtydliga, rätta eller vad det nu är.
  15. Räkna med att tidningen sedan skriver om
    Alla texter redigeras. Mer eller mindre. Vissa skrivs om rejält, kortas rejält. Du får inte se din journalistiska text som ditt personliga konstverk och bli stött om något ändras. Texten ska passa i tidningen du skriver för, den ska passa in i sitt sammanhang, bland de andra jobben i tidningen. Om du är känslig, be att få den redigerade texten skickad till dig. Men mitt råd är att inte bråka om den är ändrad, tvärtom brukade jag jämföra min råtext med den av tidningen redigerade texten och se den senare som facit – för att lära mig till nästa gång. Vad har ändrats? Fundera på varför? Det är nyttigt och lärorikt och gör dig till en bättre frilansjournalist.

Det är rätt otacksamt att vara frilansjournalist och skriva för tidningar. Så är det. Och jag vet att många frilansare har tröttnat och är förbannade på hur det ser ut i dag. Jag kan verkligen förstå det! Därför är mitt råd till alla författarvänner att de läser på innan de ger sig in i det här. Det är inte världens enklaste ”extrainkomst” för författare. Det finns otroligt duktiga, erfarna frilansjournalister där ute i dag som kämpar för att överleva. Bli inte förvånad om du inte har vad som krävs – eller inte lyckas direkt. Det tar många, många år.

Intervju med mig på Kulturkollo

lågupplösta_bilder_rebecka_63den-attonde-dodssynden-1

”Att skriva skönlitterärt var något helt annat. Och här kände jag mig som en total nybörjare. Jag pendlade mellan att tycka att jag faktiskt kanske hade en historia att berätta till att det var totalt värdelöst. Det ÄR otroligt svårt att skriva en roman, att variera språket, att hålla ihop alla trådarna, att skriva det drivet och intressant, att ge lagom med information/ledtrådar utan att avslöja för mycket, men heller inte vara för hemlig. Det var en rejäl utmaning. Jag gick verkligen utanför min komfortzon när jag skrev den här boken. Man utsätter sig för risken att bli totalt sågad. Det är mer personligt på något sätt. Det var ofta jätteläskigt! Men jag är så glad att jag lyckades ta mig förbi alla mentala hinder och faktiskt slutföra boken, och förstås helt överväldigad av att ett stort förlag ville ge ut den och att den har fått bra kritik!”

I en intervju som Kulturkollo gjorde med mig berättar jag om hur det var att skriva en roman, jämfört med att skriva journalistiskt som jag är van vid. Det var ett tag sedan den här intervjun gjordes, ja, över ett halvår sedan. Det var någon gång i höstas, tror jag.

Det är rätt talande – hur mycket som har hänt bara på ett knappt år! För nej, jag skriver ju inte samtidigt som jag jobbar heltid. Jag har haft möjligheten att få skriva på heltid hela våren. I dag är det tre veckor kvar… Och jag jobbar inte längre kvar på Damernas Värld. Jag sa upp mig när jag tog tjänstledigt. I slutet av juli går jag tillbaka till ett helt nytt jobb.

Men ändå. Det är en fin intervju – läs gärna den här!

Planeringsmöte med mig själv

saturnus

I dag har jag planeringsdag. Sitter på kafé Saturnus mitt i stan. Älskar det fiket – här hängde jag jättemycket med mina kompisar när jag gick på gymnasiet (de var/är berömda för sina gigantiska kanelbullar!).

Efter att ha haft det rätt lugnt i några veckor, medan manuset legat hos förläggaren, inser jag nu att tempot ökar! Det är till största del positivt för mig. För när jag har lite att göra blir jag inte så effektiv …. Jag har rätt lätt för att bara gå och dra, om jag inte har något som hänger över mig. Medan jag är som bäst när jag har mycket att göra. Då kan jag verkligen jobba på, gå in i ett flow och få hur mycket som helst gjort, samt jobba nästan hur länge som helst (knappt äta, gå på toaletten och så vidare).

Så det var nog tur att jag fick tillbaka manuset nu, för då insåg jag ju också allt annat jag måste göra… Jag har ju hur många samtal som helst att förbereda inför Crimetime, deckarfestivalen på Gotland, till exempel! Jag ska leda deckarskolan under två dagar och sedan moderera fyra andra samtal. Läs hela programmet här!

Och det är bara tre veckor (!!) kvar på min tjänstledighet. Sedan börjar jag mitt nya jobb. (Läs här.)

Så. I dag har jag planeringsmöte med mig själv. Min förläggare hade några funderingar/frågor/invändningar i mitt manus. På tre veckor, hur många sidor i manuset måste jag hinna gå igenom varje dag? När vi diskuterade igenom manuset skrev jag upp 50 punkter som jag på något sätt måste ta ställning till/ändra, bearbeta, fundera på – hur många punkter om dagen måste jag hinna med? Ja, lite sånt. Allt behöver jag inte hinna på de här tre veckorna, men jag ska försöka hinna igenom det mesta, så att jag hinner låta manuset vila ett tag efter det så att jag sedan kan läsa det igen med nya friska ögon. Kanske i september? För 1 oktober har jag deadline!

Och så har jag gjort en planering över allt jag måste fixa och förbereda mig för inför Crimetime – det är en hel del research, en hel del böcker att läsa och en hel del frågor som måste funderas fram och skrivas ner. Samt några mejl att skriva.

Japp, så när ni andra (förhoppningsvis) trappar ner och tar semester så växlar jag upp!

Misstagen som byggde min karriär

I går hade jag en väldigt hektisk dag! Och otroligt rolig! Men även utmanande och rätt nervös (jag tycker att det är rätt läskigt att prata inför folk, men jag gör det ändå!).

Dagen började redan vid 8 på morgonen. Då var jag nämligen på plats i en av Hötorgsskraporna på tidningen Resumés talangforum, som en av två talare. De hade bett mig komma och prata om ”Misstagen som byggde min karriär”, det är en satsning de har som de kallar #baramänniska.

Jag la till en underrubrik:

13450703_10153722164403511_7565643025318346913_n

Jag berättade om hur jag som 20+ hamnade i en djup depression och sedan i terapin insåg att jag faktiskt inte var en talang eller ett underbarn som jag någonstans hade trott (jag VAR ett duktigt barn, men egentligen inte speciellt duktigare än andra). Det var jättejobbigt att inse, och särskilt skammen var fruktansvärt jobbig! Hur hade jag kunnat tro att jag var bra, liksom?

Här är jag när jag står och pratar, och visar en bild på mig själv som barn:

13413621_10153780606888380_8071220015497067386_n

MEN, med åren har jag insett att det där var det bästa som kunde hända mig. För när jag sedan gick ut i arbetslivet, fortfarande en prestationsprinsessa som hade ett stort bekräftelsebehov så insåg jag att jag aldrig kunde lita på talang. Istället har jag alltid jobbat hårt, aldrig gett upp, jag är en sådan som alltid dyker upp, sällan ställer in, alltid gör mitt bästa, kämpar och försöker lära av mina misstag. Jag litar aldrig på att jag kan något, utan måste alltid anstränga mig. Att vara en talang kan också vara ett ok – du blir bunden vid din talang, och när motgångarna kommer kan de bli svårare att hantera än om du hela tiden får kämpa. Det tog en massa år, men sedan insåg jag att utan talang går det också! Jag har kunnat bli nästan vad jag har velat, nå dit jag har strävat, lyckats med det jag har velat, genom hårt arbete och envishet – men utan talang! Det är alltså en befrielse att INTE vara låst vid en talang!

Därefter berättade jag om några av misstagen som jag har gjort under min karriär, och som jag har lärt mig mycket av, och som har tagit mig vidare på olika sätt. Och så slutade jag föredraget med 10 snabba karriärtips som har funkat för mig. Om ni är nyfikna, så är det de här:

  1. Lita aldrig på talang. Jag vet med mig att jag inte har någon särskilt begåvning, därför litar jag aldrig på talang. Jag jobbar hårt, samarbetar, tar till mig av kritik, dyker alltid upp, gör det jag ska, är envis och ger inte upp – det har visat sig att det ofta slår ren talang. Genom mitt liv har jag ofta stött på människor som är otroligt begåvade. Ska man tävla med dem, gäller det att ligga i 😉
  2. Sparka aldrig nedåt. Tycker att det är otroligt osympatiskt med människor som sparkar nedåt och slickar uppåt. Dessutom rejält korkat. Utvecklingen går så fort fram i arbetslivet i dag. Den som var din praktikant i går kan vara din chef i dag. Så av medmänsklighet eller av ren självbevarelsedrift – var schysst mot alla!
  3. Var sann mot dig själv. Min värsta mardröm är att jag ska fastna på ett jobb, tycka att det är bekvämt, men ändå känna mig missnöjd. Jag tror att det är lätt att bli bitter då. Jag försöker alltid vara sann mot mig själv. Känns det inte bra, gå därifrån! Det kan ibland ta lite tid, och ibland kan det gå väldigt fort, men stå upp för det du känner är rätt!
  4. Ge inte upp dina drömmar. Min dröm var egentligen aldrig att jobba på livsstilstidningar, men jag älskar att göra tidning och har trivts hela tiden. Men mina drömmar har varit andra, att skriva böcker och vara med i samhällsdebatten. Jag har aldrig gett upp de drömmarna, och jobbar vid sidan av för att uppfylla dem. Tror att det är superviktigt att hålla sina drömmar vid liv! Och åtminstone leva sin dröm lite grann, även om det bara blir vid sidan av.
  5. Var självkritisk och lär av dina misstag. Misstag gör alla. Jag försöker att inte vara så hård mot mig själv. Jag bryter ihop, har ångest, men sedan reser jag på mig och funderar igen – vad gick fel, vad hade jag kunnat göra annorlunda, vad lär jag mig av detta? Då kan misstaget vara något som utvecklar dig! Det värsta jag vet är folk som aldrig lär sig, som gör om samma misstag gång efter gång och som skyller misstagen på omständigheter och andra människor. Så fort något blir fel – fråga dig vad DU hade kunnat göra annorlunda! Erkänn ditt misstag, även inför andra, och försök vända det till något positivt eller lär av det!
  6. Var generös. Egentligen otroligt lätt. Många har varit generösa mot mig, jag försöker vara generös mot andra. Och, det ger mig något tillbaka. Jag har ett gäng yngre kvinnor som då och då frågar mig om råd, eller som bara vill prata av sig och diskutera igenom saker. Jag försöker alltid ställa upp – och på kuppen lär jag mig otroligt mycket! Så det är ren win win! I detta ingår att ge andra kredd. Inte ta åt sig äran från det andra har gjort. Lyfta andra, prata väl om andra. Vi är inte konkurrenter!
  7. Välj rätt chef. Jag har haft tur, jag har nästan bara haft bra chefer. Men jag har haft några få dåliga också. Och vad jag har insett är att skillnaden mellan att ha en bra chef och en dålig är gigantisk! En bra chef lyfter dig, ser till att du utvecklas, ser dig, är lojal med dig. En dålig chef trycker ner dig, stoppar dig, är illojal med dig. Jag har gett mig själv löftet att aldrig mer acceptera en dålig chef.
  8. Kom förberedd. Eftersom jag är en medelmåtta och aldrig klarar att göra saker på volley – nej, det går inte för mig – så ser jag till att alltid vara förberedd. Jag vet att det finns duktiga människor som klarar att gå in och hålla värsta talet, gör en intervju på ren rutin eller något annat utan att förbereda sig. Jag hör inte till dem. Jag måste förbereda mig! Och det gör jag.
  9. Var noga med detaljer. Ett litet faktafel, eller ett felstavat namn kan sänka ett helt reportage. Jag är supernoga med detaljer. Särskilt namn! Jag litar aldrig på att jag kan stava alla ord eller att jag vet hur människor stavar sina namn. Jag koller upp – VARJE GÅNG!!! Igen, det finns säkert briljanta människor som kan det här utan att kolla, jag är en medelmåtta, jag måste dubbelkolla!
  10. Tacka ja. En anledning till att det har gått rätt bra för mig tror jag är för att jag har tackat ja. Jag har tagit de erbjudanden som har kommit flygande. Jag hatar uttrycket: Man vet vad man har, men inte vad man får. Det får en att stagnera! Dessutom är det inte sant! Du vet vad du har i dag, men eftersom branschen förändras så snabbt kan du inte räkna med att det ser likadant ut om ett halvår. Min väg har alltid varit att hoppa på saker. Jag tackar ja! Tänker att om det går åt helvete får jag väl säga upp mig. Det finns också en feministisk aspekt på detta. Jag tackar även ja nästan alla gånger jag får förfrågningar om att vara med i intervjuer, i debatter eller morgonsoffor (radio, tv), skriva debattartiklar. Jag tänker på den gamla kampanjen: #tackaja – och jag gör det – tackar ja! Jag vet att det är svårt för journalister att hitta kvinnor som vill uttala sig om saker, det är svårt att få kvinnor att komma och prata eller debattera. Därför tackar jag ja. Och så tänker jag så här: Den dagen medelmåttiga kvinnor tar lika stor plats och syns och hörs i offentligheten som medelmåttiga män – då är vi jämställda. Alltså drar jag mitt strå till stacken! Om man nu som jag är rätt nervös över att prata inför folk så har jag ett till litet tips: Tacka ja direkt, tänk inte så mycket. Jag brukar säga ja på en sekund, innan jag hinner tänka igenom hur läskigt det är, hur mycket som kan gå fel. Det funkar! Sedan är jag skitnervös! Men då får jag vara det. Och jag har överlevt varje gång. Vad är det värsta som kan hända?

”Lita aldrig på talang”

resuméintervju

I går hade Tidningen Resumé en stor intervju med mig – om min karriär. Inte bara som journalist utan även som författare.

Jag fick också ge mina bästa karriärtips, och det här är dem jag gav:

1. Lita aldrig på talang. Jag har alltid sett mig själv som en medelmåtta, en hantverkare snarare än en talang, geni eller konstnär – men jag är bra på att jobba hårt. Hårt arbete och envishet lönar sig och kan slå de vassaste.

2. Sparka aldrig nedåt. För det första kan yngre, nybörjare, juniorer i framtiden bli dina chefer, för det andra så säger det något om hur du är som människa om du behandlar folk under dig dåligt.

3. Var sann mot dig själv. Känns det inte bra, bryt upp. Det är viktigare för mig att stå för något än att stanna på ett bekvämt jobb.

4. Gör det du brinner för/ge inte upp dina drömmar. Jag har alltid drömt om att skriva, bli författare. Det hade inte gått när jag var 20, men med hårt arbete och envishet gick det till slut.

5. Var självkritisk och lär av dina misstag. Jag har gjort en massa misstag i mitt liv. Försöker att inte vara för hård mot mig själv, utan istället se till att jag lärt mig av missarna och inte gör om dem. Däremot är det direkt dumt att göra om samma misstag gång efter gång. Människor som alltid skyller på andra gör ofta det. Och det har jag svårt för.

6. Var generös. Om man delar med sig, hjälper andra, så hjälper man sig själv.

För mig gäller de här reglerna livet i stort. Inte bara i arbetslivet. Det är superviktigt för mig att vara sann mot mig själv, stå upp för det som är rätt, behandla människor bra, vara självkritisk och lära mig av mina misstag, aldrig slappna av och tro att jag har någon talang att luta sig mot.

När jag började författa på allvar så hade jag detta som ett mantra. Jag visste ju att det finns så otroligt många duktiga författare där ute. Riktigt briljanta naturbegåvningar, som både har språket, förmågan, fantasin och så vidare. Jag visste att jag inte kunde konkurrera med det. Men, jag är duktig på att jobba hårt. Jag är envis och jag är beredd att lära, och lära om. Och i det ingår att ta kritik. Jag bestämde mig för att aldrig skylla ifrån mig, tjura om jag fick ett nej, en refusering, en dålig recension. Har sett många skrivande människor som har en helt annan inställning. Som ser förlagen som fienden, som är idioter som inte tackar ja till deras manus. Som ser lektörer, förläggare och redaktörer som idioter som inkräktar på deras heliga texter. Inte ett kommatecken får ändras. Jag totalföraktar den inställningen. Att bli publicerad och läst är något man måste förtjäna. Ens verk ligger i förlagens, bokhandlarnas, läsarnas händer. Och det är där de ska ligga! Mitt jobb som författare är att skriva så bra och intressant som möjligt så att det är värt att läsa.

Jag kommer aldrig luta mig tillbaka och lita på någon sorts talang. Istället kommer jag alltid anstränga mig, försöka bli ännu bättre, lära av mina misstag, ta till mig av det proffsen säger och lyssna på läsarna. Sedan är det klart att inte alla kan älska det du skriver! Och det räknar jag inte med heller. Något som älskas av alla blir urvattnat. Men – en text, en historia, en mening kan alltid bli bättre. Och jag hoppas att jag har orken att fortsätta utvecklas och lära!

Här kan du läsa hela intervjun med mig!

sathe

Resumés chefredaktör Johan Såthe skrev väldigt fint om intervju i sin krönika också. Läs här!

Skrivarskolan på Crimetime

crimetime

Nu när jag har lämnat in mitt manus till min förläggare på Norstedts har jag haft tid att syssla med lite annat.

Framför allt har jag jobbat med Crimetime – den stora deckarfestivalen på Gotland i augusti. Jag ska nämligen leda skrivarskolan där i två dagar! Ser så otroligt mycket fram emot det! Några av våra absolut största och bästa deckarförfattare kommer dit och ger sina bästa tips. Jag vet ju att man aldrig kan få för mycket inspiration eller råd från de etablerade när man själv är en aspirerande författare! Själv är jag fortfarande så att jag slukar allt jag hittar som handlar om skrivande, särskilt när det kommer från författarna själva. Man vill ju veta hur de gjorde, vad de gör rätt, hur det funkar för dem – eller hur?

Nu har besökarna på Skrivarskolan en unik möjlighet att få höra Viveca Sten, Johan Theorin, Anna Jansson, Ninni Schulman, Malin Persson Giolito, Denise Rudberg, Emelie Schepp, Marianne Cedervall och deckarnestorn (och min skrivarlärare) Sören Bondeson berätta om hur de gör!

I två dagar ska jag få hänga med dem här och leda den här skrivarskolan. Jag kommer också ha ett samtal på scen med några förläggare och agenter – hur spännande och intressant som helst!

Ni som skriver, och drömmer om att få ge ut er bok – ni borde verkligen komma till Gotland i sommar!

Läs allt om Skrivarskolan här!

Nytt jobb!

resume

I dag blev det officiellt att jag har fått nytt jobb. Jag har ju varit tjänstledig från Bonnier Tidskrifter i ett halvår för att skriva min uppföljare. Fantastiska månader! Men, ser samtidigt fram emot att komma tillbaka. Älskar ju att jobba! Och på Bonnier tidskrifter finns det en massa härliga människor. Kan ärligt säga att jag aldrig har känt att jag inte vill gå till jobbet. Har haft massa olika jobb där i 10 års tid, och alla tjänster har varit roliga – på sitt sätt.

Nu går jag in i en helt ny roll, som konceptansvarig på Bonnier Tidskrifter, vilket känns superspännande. För första gången ska jag inte vara på en tidning – utan jobba mer övergripande, med en massa olika varumärken. Det här området är extremt expansivt, helt enkelt framtiden. Så det känns extra kul att få vara med här!

Tidningen Resumé uppmärksammade mitt nya jobb också. Jättekul! Och extra kul att de nämnde att jag var aktuell med min bok, Den åttonde dödssynden!

Här kan ni läsa hela Resumés artikel!

Releasefest för Sofie Sarenbrant

tiggaren

I går var en hektisk dag. Jag var egentligen ordentligt förkyld och matt – efter en intensiv lägerhelg med mina gymnaster (som jag tränar på fritiden, 2–3 dagar i veckan). Men, det var bara roliga saker, så det var bara att köra.

På dagen tog jag det lugnt i solen och läste texter från mina kursare i skrivarkursen. Klockan 15 var det dags för träning med min PT (vi fick köra otroligt lugnt), sedan klockan 16 kom en fotograf till gymmet. Jag och min PT skulle nämligen bli plåtade av tidningen amelia Kropp & Skönhet. De bad mig skriva om min träningsresa från 0 till 100 som jag har gjort senaste 1,5 åren.

Efter det satte jag mig på ett kafé och jobbade lite till med de andras texter, samt skrev lite på min egen uppföljare.

Klockan 18 började skrivarkursen, och jag hann vara med i 1,5 timme, sedan rusade jag iväg för att fira min vän Sofie Sarenbrants 7:e bok på 6 år! Tiggaren – ligger redan på topplistorna! Hon är verkligen helt otrolig. En enorm inspiration. Hon visar att hårt arbete lönar sig. Om du skriver själv förstår du hur mycket jobb det innebär att skriva 7 böcker på 6 år. De första tre skrev hon dessutom medan hon jobbade parallellt. Hon är väldigt skicklig på att skriva spännande, att utnyttja alla karaktärer och deras konflikter med varandra. Det finns ett enormt driv i hennes böcker, och jag tror att det är svaret på varför de har blivit så populära. De går helt enkelt inte att lägga ifrån sig!

Stort grattis Sofie till Tiggaren!

På releasefesten träffade jag en massa trevliga människor. Här på bilden (förutom jag och Sofie) mina vänner Pia Printz och Åsa Lundegård. Pia är också en fantastisk inspiration, då hon gjorde verklighet av drömmen att starta ett eget förlag, som har gått helt fantastiskt bra. Det är hon som ger ut Jojo Moyes och David Nicholls – säger väl allt! Åsa Lundegård är en superduktig journalist som jag har känt i många, många år. Nu har hon precis blivit chefredaktör för M-magasin, där hon tog över efter Amelia Adamo – en tidning där jag var redaktionschef i några år. Tidigare var Åsa Lundegård i många år chefredaktör på tidningen amelia. Jättekul att ses!

adlibris100

Ps. Och i morse gick jag in på den officiella statistiken över mest sålda pocket (alla kategorier) på adlibris, och JA, jag har tagit mig in på topplistan. Ligger på en blygsam 99:e plats, men ändå! Känns helt underbart! I går var Den åttonde dödssynden den 13:e mest sålda pocketboken i genren thrillers i Sverige. Håller tummarna för att den fortsätter klättra!

Med på Crimetime!

crimetime

Tidigare i veckan fick jag en väldigt roliga fråga som jag direkt tackade ja till. Jag ska moderera Crimetimes skrivarskola med ett gäng duktiga deckarförfattare, bland andra min förlagskollega Anna Jansson, Emelie Schepp, Denise Rudberg, Viveca Sten och Johan Theorin. Så kul!

Här kan du läsa mer om Crimetime och Crimetimes skrivarskola!