Läst i november!

Ja, det blev en ordentlig läsmånad i november också. Mycket tack vare alla ljudböcker jag hinner lyssna på under dötiden då jag INTE kan sitta i fåtöljen och jobba.

Annars är jag fullt upptagen nu med att översätta en bok, lektörsläsa manus, samt redigera andras böcker. Jag ska också snart ge mig i kast med en stor omarbetning av mitt egna manus. Ja, för det är fortfarande inte tillräckligt bra. Eller – det kan bli så otroligt mycket bättre. Och det går inte att ge ut halvdanna böcker nuförtiden. Konkurrensen är för stor. Så jag ska verkligen ge det en ärlig chans och skriva om allt igen, från början. Kommer ta tid, men jag tror att det är värt det.

Vad jag INTE hunnit mer är att fixa den här plattformen … har inte råd att anlita någon just nu, och har inte hunnit ta tag i det själv. Ligger lågt med bloggandet så länge.

Här är böckerna jag läste i november:

  1. Den mörka ängeln av Ellie Griffiths
    Har inte läst så mycket av den här författaren. Men hört så otroligt mycket gott. Det här är en serie om rättsarkeologen Ruth som hjälper polisen att lösa brott. Det är spännande med den miljön, mycket kultur och historia. En riktig mysdeckare. Och inte särskilt blodig eller nagelbitande, mer fokus på relationer. Tycker inte riktigt att själva gåtan var så märkvärdig, men däremot är Griffiths en skicklig författare och puttrar på väldigt trevligt.

  2. Dvalan av Camilla Grebe
    Jag tyckte ju oerhört mycket om Husdjuret (som vann pris förra året som bästa kriminalare). Den här är en lös fortsättning med delvis samma persongalleri. Det är mycket skickligt skrivet. Mörkt, många perspektiv och historier som vävs ihop på ett snyggt sätt. Ett väldigt bra hantverk. Camilla har också ett bra språk och ett framåtdriv, utan att tappa på gestaltningen och trovärdigheten. Jag tyckte mycket om även denna. Kanske inte lika mycket som Husdjuret och det kan bero på att jag så snabbt kom på hur det låg till. Det förstörde verkligen inte boken, men jag hade nog önskat att jag hade fått bli lurad ett tag till. Annars imponeras jag också av hur Camilla jobbar med tematik, något jag också försöker göra i mina böcker. Hon är otroligt skicklig på det.

  3. Nej och åter nej av Nina Lykke
    Ingrid och Jan har varit gifta länge. Men när Jan får ett nytt jobb och samtidigt inleder en relation med den yngre kollegan Hanne förändras allt. Jag fullkomligt älskade den här boken! Det är en pricksäker satir över den moderna människan som vill ha allt och har alldeles för mycket tid för att tycka synd om sig själv. Det är så otroligt bra skrivet, och jag fnissade högt så många gånger under lyssningen (för den här lyssnade jag på). Jag kan verkligen rekommendera den här boken!

  4. Lazarus av Lars Keppler
    Det blev ju sån otrolig hype kring den här boken. Man såg den överallt, så trots att jag inte har läst alla Kepplers böcker så kände jag mig tvungen att läsa denna. När jag läste den påmindes jag om varför jag inte fortsatte med Keppler. Visst, det är oerhört skickligt skrivet, det är spännande, fascinerande och svårt att sluta lyssna. Men det är samtidigt så fruktansvärt blodigt, äckligt med allt omotiverade övervåld. Och det är egentligen inte det jag vänder mig mest emot, utan det är alla logiska luckor som gör att man bli vansinnig. Jag tror att det är tre eller fyra Keppler jag har läst tidigare. Vissa har jag ändå tyckt om, som Sandmannen, medan andra har varit så världsfrånvända att jag bara stört mig (som Paganinikontraktet). För att inte få alla Keppler-fan på mig så måste jag förklara mig: Jag KÖPER at detta är fiction, att det är en sagovärld. Jag behöver verkligen inte socialrealism. Men här, det är så många människor (och poliser!) som slaktas, och ändå ska en ensam polis lösa detta. Jag köper ondskan och allt makabert, men det är orimligt att inte hela insatsstyrkan sätts in när så många oskyldiga människor dör till höger och vänster.

  5. Skuggans lag av Simon Häggström
    Jag har fått ett nytt uppdrag. Jag är redaktör för Simon Häggströms första roman. Jättekul! Därför ville jag förstås läsa hans två tidigare fackböcker. Simon är polis och jobbar mot prostitution och människohandel och den här boken ger en unik inblick i den här världen. Det är mycket bra skrivet och man blir verkligen berörd. Jag skulle önska att alla läste de här böckerna, för efter att ha gjort det så kan jag inte förstå om man fortfarande tror på myten om den glada horan, om prostitution som en jämställd transaktion eller tror på ”snälla” torskar. Simon förklarar vilket fruktansvärt övergrepp det är att köpa sex av en annan människa. Och jag är så glad att han tycks nå ut till så många.

  6. Orkidépojken av Helena Dahlgren
    Att Helena skriver som en gudinna visste jag redan. Hon har ett fantastiskt språk och är fenomenal på att skapa stämning, gestalta känslor och skeenden. Det här är en riktig liten pärla, både en uppväxtskildring och lite av en skräckis. En ung kvinna försvinner i Tyresö.

  7. Nattstad av Simon Häggström
    Så läste jag den andra boken av Simon. Precis lika bra. Och det var inte alls en upprepning från förra boken. Tvärtom var detta en fördjupning. I den här har han besökt Rumänien, varifrån de allra flesta prostituerade kommer ifrån. Och om det fanns några tvivel på att det de gör är ”frivilligt” så är de definitivt borta. De hatar det de gör, men alternativet är ännu värre. Simon intervjuar också en hallick, en människohandlare, och det blir riktigt nyanserat. Man förstår att även männen i Rumänien är offer, förstås inte på samma sätt som kvinnorna, men ändå. Den riktiga skurken är kanske inte människohandlaren, utan orättvisorna i världen och förstås de som utnyttjar systemet: torskarna. Läs!

    Totalt sju böcker blev det under november. Och jag är nära mitt nya mål om 100 böcker i år. Det tror jag faktiskt att jag klarar.

Grattis Liza Marklund – Årets Hederspris!

Grattis Liza Marklund till Crimetime Specsavers Award – Hederspriset 2018!

Ett av alla mina roliga uppdrag är att ansvara över deckarpriset Crimetime Specsavers Award 2018.

Det är totalt fem priser: 1. Årets deckardebut, 2. Årets barndeckare, 3. Årets deckarförfattare – Läsarnas pris, 4. Årets hederspris och 5. Nordic Noir thriller of the year!

I går blev vi i de olika jurygrupperna helt klara. Nu har vi alla vinnare! Vilka det är kommer att avslöjas under Crimetime Göteborg på Bokmässan, på lördag klockan 16.15!

Men ett pris avslöjade vi redan i går: Årets hederspris: Liza Marklund.

Så här lyder juryns motivering:
”För nästan exakt 20 år sedan kom hon med sin första banbrytande deckare, Sprängaren, som i grunden har förändrat den svenska deckarscenen. Publiken tog raskt den kvinnliga antihjältinnan, kvällstidningsreportern Annika Bengtzon, till sina hjärtan. Hennes privatliv och de aktuella samhällsfrågor som skildrades var minst lika viktiga som själva kriminalgåtan. Stilen utmanade den rådande deckarnormen och fick många efterföljare. Liza Marklund är en av våra internationellt mest kritikerhyllade och framgångsrika författare och hennes betydelse för det svenska deckarundret utomlands kan inte underskattas. Med 15 romaner och en faktabok, sålda i 23 miljoner exemplar och utgivna på ett fyrtiotal språk, har hon banat väg för en rad framgångsrika och begåvade kvinnliga deckarförfattare.”

I denna jury satt jag och fem förläggare från de största förlagen i Sverige.

Digital passion!

I går firade vi Frida Boisen och hennes nya bok Digital Passion – som jag varit redaktör för! Jag har aldrig varit redaktör för en bok, detta var första gången. MEN jag har ju varit redaktör typ halva mitt liv, så egentligen var det inte så svårt, det var bara lite längre textmassa! Så roligt i alla fall att få jobba med den här boken, med Frida och förlaget (Harper Collins nordic).

Här är lite bilder från festen i går! Och jag blev så otroligt rörd och tacksam över Fridas fina ord i tacket på boken!

Viveca Sten, jag, Camilla Sten och Johanna Rydgren, redaktionschef på Harper Collins. Viveca och Camilla är mor och dotter och skriver fantastiska böcker, både var för sig och tillsammans. Så inspirerande!

Isabel Adrian, Per Schlingman, Frida Boisen, Alex och Emma Norén (Emma är en gammal kollega till mig från Bonnier Magazines & Brands).

Frida, jag och Annika Kvist, min vän och exkollega från Bonnier Magazines & Brands, där hon är affärschef för Nya affärer.

Jag och Carina Nunstedt, förlagschef på Harper Collins, som jag haft förmånen att jobba med så många gånger, på alla möjliga jobb under åren.

Pernilla Ericson, superduktig deckarförfattare på Harper Collins (kan verkligen rekommendera hennes böcker!), jag och Carina.

Så här fint skrev Frida i tacket till mig – meningen fortsätter på sidan efter, men ni fattar nog!

Teckenbesatt

Nä, det är inte kvantitet utan kvalitet som räknas. Ändå kickar tävlingsmänniskan inom mig igång när jag börjar skriva. Jag blir teckenbesatt! Jag skriver just nu två vardagar i veckan, samt förstås en del även på kvällar och helger. Jobbar tre dagar i veckan med annat. Har haft som mål att klara 10 000 tecken om dagen. Det har gått rätt trögt, men jag tror att det har berott på att jag precis har börjat. När man inte vet vad man ska skriva går det långsammare.

Men, så i fredags lossnade det. Jag ska inte säga att jag har hela historien klar för mig, men jag har en rätt tydlig bild, och plötsligt så skrev jag 10 000 tecken utan problem på en dag.

Totalt har jag nu skrivit nästan 40 000 tecken. Mina böcker brukar landa på en 400 000-450 000 tecken. Så det är en tiondel jag har klämt ur mig.

Kanske får inte ens dessa 40 000 tecken vara kvar sen när jag redigerar, det vet man aldrig i förväg, men det är ändå en bra början. Nu är jag igång!

Skriver, skriver, räknar tecken, skriver, skriver.

Är teckenbesatt och jag tror att det är bra för mig!

Hur går det?

2018 var ju en vändpunkt för mig. Jag sa upp mig under 2017 och meningen är att jag inte ska ha något ”fast” jobb att gå till, satsa på skrivandet och förstås samtidigt försöka försörja mig på lite allt möjligt.

Så, hur har det gått?

Jo, mitt gamla jobb började med att anlita mig tre dagar i veckan januari och februari, så det har inte varit jättestor förändring. Men ändå. Från att ha jobbat 150 procent, jobbar jag extremt mycket tre dagar i veckan, och är faktiskt hemma två dagar i veckan. Även om jag inte helt kan släppa mitt gamla jobb då så har jag ändå så sakta börjat skriva.

Jag är inne i en känslig, men rolig fas, där jag famlar rätt mycket. Jag skriver lite, gör mycket research, funderar mycket och framför allt läser mycket. Hittills i år har jag läst 8 böcker. Kände att jag behövde läsa mycket, för att komma i stämning, för att bli inspirerad, för att stänga ute mitt gamla jobb (som är väldigt krävande och samtidigt så otroligt spännande, så att det är svårt att sluta). Jag har alltså stängt in mig i en massa andra världar, för att försöka blocka min egen värld ute.

Vad har jag läst då? Blandat! Både romaner och deckare, en del psykologiska thrillers (den genre jag själv skriver i) och så en klassiker. Vissa böcker är till viss del research, det är något jag behöver från dem. Andra är bara till för att få hamna i en annan värld. Någon annans universum.

Jag har en stomme till en historia, men den är långt ifrån klar, så jag googlar mycket, letar efter bra teman, efter uppslag, grubblar mycket. Samtidigt måste jag skriva, för jag vet att det inte fungerar genom att bara fundera. Tänker att all skriven text är bra skriven text, även om den senare måste skrivas om.

Måste producera av en annan anledning också. Jag har anmält mig till en ny skrivarkurs, och den drar igång om en dryg vecka. Och innan dess (typ i dag) måste jag skicka in ett antal sidor.

Läskigt! För jag känner mig inte redo, har inte hunnit tillräckligt långt för att veta om jag är på rätt väg. Men jag måste. Och då får det bli som det blir. Att gå skrivarkurs handlar mycket om att våga blotta sig. Visa ofärdig text för andra. Ta emot feedback på det man skrivit, även sånt man är väldigt osäker på. Ser verkligen fram emot kursen – det blir min sjätte skrivarkurs faktiskt. Men just nu är jag nervös.

Om att jobba heltid vid sidan av författandet

Jag har ju ett heltidsjobb. Och inte vilket som helst heller. Det är ett rätt krävande heltidsjobb, som gör att jag ofta stannar sent på jobbet, i stort sett alltid jobbar en hel del på helger, och sena kvällar. Det är ett väldigt roligt och kreativt heltidsjobb, men det tar enormt mycket energi.

När jag är på mitt jobb tänker jag aldrig på mitt andra jobb – som författare. Tvärtom kan det ibland nästan bli kortslutning när mina kollegor pratar om mina böcker. Jag är liksom så inne i mitt jobb, att jag inte ens tänker på det där andra. Nu de senaste dagarna är det flera på mitt jobb som har köpt mina böcker billigare direkt av mig (vilket förstås är otroligt roligt och smickrande). Och det är först då jag börjar tänka på mina två konkurrerande roller. För konkurrerar gör de. Det är verkligen så att jag inte KAN skriva när jag jobbar så här mycket och intensivt. Och det jobb jag har går inte att göra halvhjärtat, utan jag måste gå in i det med hull och hår (det finns inget annat, det vet alla som känner mig).

Inte nog med att jag inte hinner skriva, att vara författare handlar om så mycket mer än att skriva. Det handlar om att marknadsföra sin bok, live och i sociala medier, gå på författarkollegors releasefester (som jag i stort sett alltid missar – tre bara denna senaste vecka – förlåt!), svara läsare som hör av sig, blogga, hålla kontakt med förlaget (min förläggare mejlade för nästan två veckor sedan och jag svarade i går…) sköta författarsidan på Facebook och så vidare … Dessutom har jag ju ambitionen att göra andra författarrelaterade uppgifter, som att moderera på Crimetime och Bokmässan. I dag läste jag Moa Herngrens nya roman Tjockdrottningen (superbra!), för henne ska jag leda ett samtal med på Bokmässan om några veckor.

Men det som skaver mest är att jag inte hinner skriva. Denna sommar var den sämsta någonsin, mitt heltidsjobb åt upp det mesta av min ledighet, och jag hann bara vara ”ledig” i knappt två veckor – och på den tiden hann jag skriva 8 sidor (resten gick till Crimetime).

Samtidigt är det ju ett moment 22-läge. Jag hinner inte skriva och marknadsföra mina böcker, alltså är det långt ifrån att jag kan leva på mitt skrivande. Därför måste jag jobba, och när jag jobbar hinner jag inte skriva och marknadsföra mina böcker.

För att inte jobba ihjäl mig gör jag som jag alltid har gjort. Jag skriver inget under ”jobbterminerna”, inväntar semestrarna. Skulle jag skriva ”lite grann” under ”jobbterminerna” skulle jag ständigt vara besviken på mig själv. Och det blir inte heller hållbart.

Nu får jag vänta till höstlovet, då jag och min familj ska åka bort, för att få skriva nästa gång. Därefter hägrar jullovet, då jag också planerar att gå in i skrivarbubblan. Och sen får vi se.

Jag vet inte hur länge man klarar att leva ett sådant här schizofrent liv.

Om manus i byrålådan

Jag fick en intressant fråga om jag har några ofärdiga manus i byrålådan. Och ja, det har jag ju faktiskt. Ett färdigt. Och sedan flera påbörjade. Det mest intressanta med det är att det visar så tydligt hur otroligt lång väg det kan vara till att få en bok utgiven.

Men också hur viktigt det är att skriva (om man nu vill bli författare). Jag tänker att inget ord jag skrivit är förgäves.

Jag har ju hittills skrivit och gett ut 2 romaner och 1 debattbok. Sedan har jag varit med i 3 antologier (men det har också handlat om facktext, så mer journalistiska texter).

2002 var jag hemma med mitt första barn (född i december 2001) och började då skriva på en deckare.

2003/2004 var jag hemma med mitt andra barn och skrev då klart den här deckaren. Jag skickade in den till några förlag (inte så många, tror det var max 2-3 stycken), men blev refuserad, men fick några uppmuntrande ord på vägen.

2007 var jag hemma med mitt tredje barn, och då hade jag tänkt att bearbeta om den här deckaren, men hade då fått kontrakt på en debattbok som jag skrev på istället.

2008 var debattboken klar.

2009, i mars, kom debattboken Skriet från kärnfamiljen ut på Albert Bonnier förlag. Den sommaren plockade jag upp deckarmanuset igen, men kände att det var alldeles för daterat och för dåligt. Jag kände mig för oinspirerad av att jobba med det.

2010 började jag på allvar skriva på en ny roman, en psykologisk thriller.

2012 hade jag skrivit klart det manuset och skickade in till ungefär 6-7 förlag. Blev refuserad av alla, men fick rätt många fina lektörsutlåtanden med väldigt bra konstruktiv kritik.

2013 Det tog ett år (minns att jag enbart skriver på semestrar eftersom jag hela tiden har haft rätt krävande heltidsjobb) att bearbeta om manuset, med lektörernas synpunkter i bakhuvudet. På hösten skickade jag in manuset igen, och blev antagen av Norstedts.

2015 kom min första psykologiska thriller, Den åttonde dödssynden, ut på Norstedts.

2017 kom min andra spänningsroman, Och blomstren dö, ut på Norstedts. Och jag började skriva på tredje boken …

Jag räknar med att det tar minst ett år för mig att skriva tredje boken, och därefter ska jag jobba med förläggare och redaktör. Gissningsvis/förhoppningsvis kommer den ut 2019. Och i så fall blir det 2 romaner på 17 år!!!

Tålamod är bra att ha när man vill bli författare. Och den dagen jag kan leva på mina böcker så kommer det förhoppningsvis gå lite snabbare 😉

Ps. De andra utkasten jag har i skrivbordslådan är lite olika manus. Inga färdiga. Men det är några barnboks- och ungdomsmanus, samt några galna idéer som jag har påbörjat. Bland annat en dystopi, möjligen skulle det kunna bli en YA-bok någon gång i framtiden.

 

 

Mer mani än geni

Ett ämne jag har varit inne på tidigare är hur jag alltid har vägrat se på mig själv som en talang. Eller ett geni. Eller någon som ”bara har det”.

Så är det nämligen inte.

Att jag lyckats skriva en bok handlar till 90% om hårt arbete. Visst, jag kan skriva. Jag är journalist. Men jag har mött så många skrivande människor som är tusen gånger bättre än jag på att skriva. Det är inte det som är grejen. Det är att GÖRA. Och det är där min styrka ligger. Att GÖRA. Att fortsätta, år ut och år in. Varje ledig stund, varje semesterdag. Varje söndag. Jag fortsätter skriva, även om jag är trött, inte har någon inspiration, allt blir skit, jag inte hittar orden.

Många jag möter tror att jag måste ha något speciellt. Att de aldrig skulle klara det, för att de inte kan skriva, inte har tillräckligt bra fantasi, inte skulle kunna komma på en historia och så vidare. Men jag tror att de har fel. De flesta har säkert allt det där. Det de saknar är den riktiga drivkraften, galenskapen som krävs för att faktiskt skriva och slutföra en bok.

För länge sedan läste jag att bara 10% av ett författarskap är talang, och 90% är hårt arbete. Det kändes så trösterikt att läsa det. Jag har alltid drömt om att skriva, bli författare. Men jag har alltid vetat att jag inte är någon naturbegåvning. Ingen som bara har det, som bara låter det flöda ur fingrarna. Men om det framför allt handlar om hårt arbete, så insåg jag att jag hade en chans. För är det något jag är riktigt, riktigt bra på så är det hårt arbete. Där knäcker jag de flesta.

Så det var så jag gjorde. Slet. Jag har lagt ner extremt mycket tid. Jag har offrat en massa (vila, sömn, slötid, fester, tv, vänner, semestrar, soliga dagar, tid med min familj … ja, så är det).

Det krävs ju ett visst mått av galenskap. Och ja, jag är övertygad om att jag förmodligen inte är riktigt klok. Rent av galen.

Som sagt, mer mani än geni. Det är jag det.

Hårt arbete …

I morse klockan 5.00 ringde klockan. Jag gick upp för att hinna göra de absolut sista ändringarna i mitt manus till Och blomstren dö (hade kroknat vid datorn runt 23.30 kvällen innan). Vid 7.00 skickade jag in det – och nu finns ingen återvändo. Boken är på väg till tryckeriet. Sedan var det bara att åka till jobbet för en fullmatad jobbdag. Efter 2 timmars träning med mina gymnaster och en sen middag var det sedan dags att plocka fram datorn igen. Hela schemat för skrivarskolan på Crimetime i år skulle in, så det blev ett antal timmars jobb framför datorn – i kväll igen.

Tyvärr gjorde det (och gymnastikträningen – vi tävlar på fredag, så kunde inte hoppa över) att jag missade min vän Sofie Sarenbrants releasefest för hennes åttonde thriller, Bakom din rygg. Så synd. För är det någon författarvän jag verkligen beundrar och uppskattar så är det Sofie. Var med på förra i alla fall (här är bilder från den).

Sofie och jag lärde känna varandra redan 2001 på Expressen och har hållit kontakten sedan dess. Vi har både jobbat ihop och stöttat varandra i våra författardrömmar. Hon förverkligade dock sin långt före mig. Hon har haft fantastiska framgångar, men så är hon otroligt driven och duktig också. Är det någon jag unnar alla framgångar så är det hon!

Stort grattis Sofie till din nya bok och till alla dina succéer! Jag ser fram emot att läsa även denna!

Sofie är också en som jobbar jäkligt hårt – och det har verkligen lönat sig. Och det är det enda jag kan tänka på nu, att allt mitt slit en dag kommer att löna sig. Det MÅSTE löna sig. För just nu har jag inget liv förutom mitt rätt tuffa heltidsjobb, mitt skrivande och mina projekt som jag håller i utanför skrivandet (min tävlingstrupp i gymnastik, mina moderatorsuppdrag på Crimetime och Bokmässan bland annat).

Ibland känns det tröstlöst, som att jag bara jobbar. Och missar allt runt omkring, vänner, nöjen, familj … Ibland får jag ångest, tänker att ingen kommer att komma ihåg mig eftersom jag tackar nej till allt, aldrig hinner med något socialt. Men drömmen är så stark. Drivkraften är så stark. Jag måste tro att det kommer att löna sig. Och att det någon gång kommer att lätta.

Mina 15 bästa råd för att sälja artiklar till tidningar

I de författargrupper jag är med i dyker ofta en fråga upp: Hur gör man om man vill sälja artiklar och texter till tidningar? Det är ju en rätt given och relevant fråga för en skrivande människa. Det är svårt att leva på att skriva böcker, och om man gillar att skriva borde man kunna dryga ut kassan genom att skriva kortare texter till tidningar.

Efter 13 år på magasin, och 17 år som utbildad heltidsjournalist, och frilansande journalist längre än så, har jag länge sett det som min mission att förklara hur det går till. För det finns verkligen många konstiga föreställningar där ute.

Det kanske hör till min natur, men alltid när jag ger mig in i något tar jag reda på hur verkligheten ser ut, och så anpassar jag mig efter den – det är så lätt att man blir bitter om man ger sig in i något och TROR en massa, och sedan stöter på motstånd.

Jag har mött otroligt många författare som inte hade en aning om hur författarlivet såg ut eller hur bokbranschen fungerade, som blev tagna på sängen, både över hur mycket jobb det är, hur svårt det är att få kontrakt, hur mycket redigering det är EFTER kontraktet, hur LITE man säljer, och hur LITE pengar det ger. Jag förstår det! För det är ju verkligen inte som de flesta tror. Men jag var aldrig förvånad, för jag hade gjort min research. Det enda som egentligen har förvånat mig sedan jag blev författare var att mitt förlag lyckades sälja mig till fem länder redan första hösten. Det hade jag ALDRIG räknat med!

Jag tar helt enkelt alltid reda på hur det ser ut när jag ger mig in i något. Och jag tror aldrig att det är lätt!

Kanske är det därför jag har ett så stort behov av att alltid svara i alla trådar i författargrupperna när frågan om hur man säljer texter till tidningar dyker upp?

Man får ta eller rata min råd bäst man vill och jag utger mig inte för att vara en allvetande expert – det finns säkert redaktörer som tänker helt annorlunda än jag. Men jag har ändå jobbat med magasin, som ansvarig redaktör, i cirka 13 år. Jag har tagit emot frilansidéer dagligen under denna tid. Jag har själv frilansat i många år, och skickat mängder med förslag. Jag förfinade min teknik under denna tid, och lyckades mitt sista år som frilans få ja på i snitt 97 procent av alla mina idéer (det gjorde jag genom att enbart skicka idéer som var så pass bra, och rätt presenterade, till rätt magasin, att de inte skulle kunna säga nej – samt att jag hade jobbat upp ett rykte om mig själv som väldigt lättjobbad och en sådan som alltid levererade och lämnade i tid).

Här är mina 15 bästa råd till dig som vill sälja artiklar till tidningar:

  1. Ring aldrig – mejla! 
    Tidningsredaktioner i dag är svårt nedbantade, tiden är otroligt knapp, INGEN har tid med ett samtal. Mejla!
  2. Skriv aldrig till chefredaktören – vänd dig till redaktionschefen
    Det är hen som är operativt ansvarig över produktionen av tidningen. Chefredaktören har oftast ett mer övergripande ansvar för och en representativ roll på tidningen. Det är redaktionschefen som gör själva tidningen tillsammans med redaktionen.
  3. Ha en konkret idé – vad vill du skriva om?
    Din idé ska kunna förklaras i helst en rubrik, men åtminstone i en ingress. Och en ingress får vara högst 3 korta meningar. Om du inte kan förklara din idé på detta utrymme, har du ingen bra idé och du har inte lyckats vinkla det på rätt sätt. Tänk hissversionen (se blogginlägg här), du måste kunna förklara vad du vill göra på bara några meningar. Det blir annars omöjligt för tidningen att presentera din artikel i tidningen – det kommer att kännas spretigt och få kommer att vilja läsa, detta vet alla redaktörer, så de tackar direkt nej till otydliga, spretiga, långa idéer.
  4. Se till att ha en tydlig vinkel
    Idén ska ha en tydlig vinkel, och vara anpassad efter den tidning du kontaktar. Handlar tidningen om hundar, ska den ha en tydlig hundvinkel, är det en lokaltidning, ska idén ha en tydlig koppling till orten, är det en tidning för kvinnor 50+ ska den ha en koppling till kvinnor 50+, är det en träningstidning ska det ha en träningsvinkel – ja, ni kanske fattar (ändå är det otroligt många som INTE fattar detta…).
  5. Lär känna tidningen du vill skriva för
    Vad finns det för vinjetter i tidningen? Vilka avdelningar i tidningen finns det? Brukar de ha sådana reportage/artiklar du tänker föreslå? Om inte, varför skulle de i ditt fall göra ett undantag (det KAN de göra, men då ska du verkligen komma med något bra). Hur brukar reportagen se ut, hur brukar de vara uppbyggda? Är det långa texter? Är det många faktarutor? Vad har de för sorts språk? Använd denna kunskap när du sätter idén och vinkeln! Skicka ALDRIG massmejl med en idé till flera tidningar! INGEN kommer att tacka ja.
  6. Var kortfattad och distinkt i din kontakt
    Skriv ett kort mejl. Enkel, snabb presentation, kortfattat din idé och vinkel. Strunta i värdeord som att du har en fantastiskt intressant historia att berätta, nämn heller inga oväsentligheter som att du älskar att skriva, eller antyd att det vore bra och nyttigt för dig att skriva för just deras tidning. Vad redaktören vill veta är om du kan bidra till deras tidning, inte vad tidningen kan göra för dig.
  7. Skicka aldrig färdiga texter
    Ytterst få tidningar vill ha färdiga jobb. Tidningen vill vara med och påverka utformandet, antal tecken, vinkel, upplägg och så vidare. Du behöver INTE vara rädd att en tidning snor din färdiga text. Har aldrig varit med om att jag någonsin ens skulle ha velat ha en färdig text. Under alla år som redaktör har jag köpt kanske tre färdiga texter. Högst en har blivit okej i tidningen, och det var en personlig text av en framstående tv-personlighet och hörde till det där undantaget jag skrev om under punkt 5.
  8. Ha ALLTID signatur i ditt mejl
    Förvånansvärt många har under min redaktörskarriär signerat sina mejl med förnamn. Enbart. Det har alltid förvånat mig. Kan säga att jag konsekvent tackat nej till frilansidéer som getts med bara ett förnamn som avsändare. Hur ska jag som redaktör över huvud taget kunna veta VEM det är som vill jobba för mig om jag inte ens har ett efternamn? Om jag ska inleda en affärsöverenskommelse med någon (vilket det faktiskt är om jag som redaktör tackar ja till att köpa en artikel) så vill jag ha alla namn och kontaktuppgifter lätt tillgängliga. OM jag skulle behöva ringa och kolla en grej snabbt, måste telefonnummer och sådant stå i mejlet. Ställ in så att din signatur alltid syns, även när du svarar på ett mejl. Det upplevs som mycket proffsigare om företaget som kontaktar tidningen (ja, du är ett företag) har en tydlig avsändare. Om du själv skulle köpa något digitalt, skulle du väl vilja veta att du kan kontakta den du köper av?
  9. Räkna med ett nej, och att nejet kan ta tid
    De tidningar jag har jobbat på har fått mellan 3–10 idéer om dagen. Ibland fler. Som redaktör köpte jag kanske in 4–5 idéer om året. Det betyder att av 100 idéer så fick ungefär 97 nej. Av dessa var cirka 90 fullständigt usla idéer. Vissa hade gjort alla rätt, men vi tackade ändå nej, för att det inte passade just då. (Ungefär som i bokbranschen.) Nejet kan också dröja. Alla frilansidéer är ju obeställt material. Redaktörerna har fullt upp med att göra tidningen och ta hand om det beställda materialet. Det obeställda kommer alltid i sista hand. Jämför det med hur du själv hantera inköp. Du prioriterar de köp du själv bestämt dig för, affärer du själv har sökt upp, framför försäljare som ringer på din telefon eller på din dörr och vill sälja något du inte har bett om.
  10. Får du ja, gör upp om HUR jobbet ska göras
    Gör upp om antal tecken, vinkel, hur jobbet ska göras ut, ska det vara någon lista? Faktaruta? Bilder? Bildtexter? Fråga även om redaktören inte säger något. Risken är att det är en dålig redaktör som inte är tydlig med vad hen beställer – och det kommer att drabba er båda.
  11. Gör upp om pris innan du börjar skriva
    Både för din och redaktörens skull – diskutera priset direkt när redaktören sagt ja. Börja inte jobba förrän ni har kommit överens om pris.
  12. Leverera det du har lovat!
    Ett ja är en biljett in. Nu har du verkligen chansen! Leverera det ni har kommit överens om. Det kan tyckas märkligt, det finns så många frilansjournalister, ändå vittnar alla redaktörer jag känner om att det är svårt att hitta bra frilansare! De som funkar använder man därför gång efter gång. Håll deadline, håll antal tecken, håll vinkeln – gör helt enkelt exakt det ni kommit överens om. Freerida inte!!! Har varit med om det så många gånger. Stylister som ”kände” för att göra ett jeansjobb istället för ett klänningsjobb. Journalister som ändrade vinkeln för att de dök på ett ”mer intressant” spår. Redaktören har helhetsbilden av tidningen, av det numret, ett helikopterperspektiv som du helt saknar. Om du ändrar vinkel kan det jobb du lämnar krocka med ett annat jobb i tidningen, och redaktören sliter sitt hår. OM du skulle vilja ändra vinkel under resans gång – hör av dig till redaktören och fråga. På ett ödmjukt sätt, kom ihåg att det är redaktören som bestämmer VAD den vill köpa. Lova aldrig något du inte kommer att uppfylla!
  13. Betalning enligt frilansrekommendationerna?
    Ja, ungefär, men något under skulle jag säga, om man ska vara realistisk. Du får betalt efter hur lång tid det tar att göra jobbet (räknat på dagar eller timmar, oftast dagar). Och här är det viktigt att komma ihåg: Du får inte betalt för hur länge det tar DIG att göra jobbet. Du får betalt enligt en bedömning över hur lång tid det skulle ta för en redaktör/reporter på tidningen att göra ett jobb. En intervju inklusive research, 6000–7000 tecken – en dags betalning ungefär.
  14. Räkna med efterjobb
    När du har lämnat din text kommer redaktören att läsa, och säkerligen ha synpunkter. Räkna med att du måste skriva om en del, komplettera, förtydliga, rätta eller vad det nu är.
  15. Räkna med att tidningen sedan skriver om
    Alla texter redigeras. Mer eller mindre. Vissa skrivs om rejält, kortas rejält. Du får inte se din journalistiska text som ditt personliga konstverk och bli stött om något ändras. Texten ska passa i tidningen du skriver för, den ska passa in i sitt sammanhang, bland de andra jobben i tidningen. Om du är känslig, be att få den redigerade texten skickad till dig. Men mitt råd är att inte bråka om den är ändrad, tvärtom brukade jag jämföra min råtext med den av tidningen redigerade texten och se den senare som facit – för att lära mig till nästa gång. Vad har ändrats? Fundera på varför? Det är nyttigt och lärorikt och gör dig till en bättre frilansjournalist.

Det är rätt otacksamt att vara frilansjournalist och skriva för tidningar. Så är det. Och jag vet att många frilansare har tröttnat och är förbannade på hur det ser ut i dag. Jag kan verkligen förstå det! Därför är mitt råd till alla författarvänner att de läser på innan de ger sig in i det här. Det är inte världens enklaste ”extrainkomst” för författare. Det finns otroligt duktiga, erfarna frilansjournalister där ute i dag som kämpar för att överleva. Bli inte förvånad om du inte har vad som krävs – eller inte lyckas direkt. Det tar många, många år.